Vägar genom texten - Handbok i brukstextanalys [1 ed.] 9789144373010

Citation preview

Handbok i brukstextanalys

Lennart Hellspong Per Ledin

Vägar genom texten Handbok i brukstextanalys

A Studentlitteratur

O

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Art.nr 3730 ISBN 978-91-44-37301-0 Upplaga 1:16 © Lennart Hellspong, Per Ledin och Studentlitteratur 1997 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagsbild: Kjell Wihlborg Omslagslayout: Kjeld Brandt Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2013

Innehåll

Förord 7 Upptakt 1. Textanalys — varför det? 11 2. Bruksprosa och skönlitteratur 14 Funktion 16 Framställningssätt 17 3. Den mångsidiga brukstexten 20 Texttyper 20 Framställningsformer 21 Genrer 24 Genrehistoria 25 Genrekompetens 28 4. Vad är en text? 30 En text är kommunikativ 30 En text är intentionell 32 En text är verbal 33 En text är stabil 34 En text är koherent 35 En text är konventionell 37 En text är kreativ 38 Analys 5. Vår textmodell 41 Kontext 41 Textstruktur 44 Stil 47 Analysprocessen 47 6. Kontexten 49 Situationskontext 50 Verksamhet 50 © Studentlitteratur

3

Deltagare 52 Kommunikationssätt 54 Intertextuell kontext 56 Kulturkontext 58 Analys av en datordialog 60 Sammanfattning 62 7. Formen — den textuella strukturen 65 Lexikogrammatik 67 Ordklasser och ordbildning 67 Mer om lexikonet 71 Fraser 73 Satser 74 Meningar 75 Lexikogrammatiska dimensioner 78 Textbindning 80 Referensbindning 81 Tematisk bindning 84 Konnektivbindning 88 Exempel på textbindning i läroböcker 90 Retorisk bindning 93 Komposition 96 Textmönster 97 Disposition 98 Metatext 100 Analys av en kvällstidningsnyhet 102 Komposition 105 Textbindning 108 Lexikogrammatik 110 Sammanfattning 112 8. Innehållet — den ideationella strukturen 115 Teman 117 Makroteman och mikroteman 118 Explicita och implicita teman 121 Propositioner 122 Explicita och implicita propositioner 124 Presuppositioner och inferenser 127 Processer 129 Modalitet 133 Perspektiv 135 4

© Studentlitteratur

Subjektsperspektiv 136 Jämförelseperspektiv 140 Analys av en tidskriftsartikel 143 Teman 146 Propositioner 148 Processer 150 Modalitet 151 Perspektiv 152 Sammanfattning 154 9. Relationen — den interpersonella strukturen 158 Språkhandlingar 161 Speciella språkhandlingar och sociala strategier 164 Argumentation 167 Attityder 169 Ramar 172 Tilltal och omtal 173 Inbäddning 175 Närhet och distans 179 Sociala figurer 183 Analys av en forskningsartikel 185 Språkhandlingar och attityder 188 Inbäddning 190 Tilltal och omtal 192 Sammanfattning 193 10. Stilen 196 Stildrag, stilaxlar och stilmarkörer 198 Typer av stilaxlar 199 Textuella stilaxlar 199 Ideationella stilaxlar 202 Interpersonella stilaxlar 205 Kontextorienterade stilaxlar 210 Att analysera stilen funktionellt 213 Sammanfattning 215 Tillämpning 11. Hermeneutik 219 Tolkningsriktningar 221 Tolkningsförutsättningar 224 Tolkningscirkel 226 Studentlitteratur

5

Tolkningsstadier 230 Tolkning och textmodell 232 Kontexten 233 Det interpersonella 234 Det textuella 234 Det ideationella 236 Stilen 237 Sammanfattning 239 12. Retorik 240 Intellectio 241 Inventio 246 Dispositio 248 Elocutio 250 Emendatio 253 Sammanfattning 256 13. Kritik 257 Utgångspunkter 258 Språklig och social struktur är ömsesidigt beroende av varandra 258 Språkliga val har alltid en orsak och en innebörd 259 Texter ger indikationer på sociala och ideologiska krafter i samhället 261 Sanningen om EU 264 Textuell struktur 266 Ideationell struktur 268 Interpersonell struktur 269 Vår kritik 270 Om du skulle dö. Kan någon annan få ditt hjärta då? 272 Röster om donation 274 Perspektiv på donation 277 Vår kritik 278 Sammanfattning 281 Litteratur 283 Vidareläsning 283 Referenser 290 Register 297 6

© Studentlitteratur

Förord

Vi lever i en skriftkultur. Där möter vi, ständigt texter av olika slag: när vi läser morgontidningen till frukost, bläddrar i en datorinstruktion på jobbet, tittar på anslagstavlan i föreningslokalen eller kopplar av med en roman innan vi släcker lampan på kvällen. Vi skriver också själva: platsansökningar, insändare, affärsbrev, promemorior eller vetenskapliga rapporter liksom meddelanden till våra anhöriga och noteringar i planeringskalendem. Kanske dikter när andan faller på — eller åtminstone julklappsrim och hyllningsverser. Förutom romanen och verserna handlar alla de här exemplen om texter som vi utnyttjar för att få eller ge information om omvärlden och för att ordna våra angelägenheter privat eller offentligt. Med tanke på deras praktiska användning kan vi kalla dem för brukstexter. De förmedlar kunskaper och styr handlingar, och de hör alltid samman med någon viss verksamhet — morgontidningen med nyhetsspridning, insändaren med opinionsbildning, anslaget med föreningslivet, meddelandet med familjen, affärsbrevet, noteringen och platsansökan med yrkeslivet, den vetenskapliga rapporten med forskning och högre utbildning. På många sätt bidrar de till hur vi ser på vår verklighet och uppträder i den. Därför är det väl värt att undersöka dem närmare. Det vill vi göra i den här boken genom att presentera en analysmetod för brukstexter. Men metoden är inget självändamål. Det viktiga är att stimulera dig som läser vad vi skriver att själv reflektera kring texter du umgås med. Boken har tre huvudavsnitt. Det första ger en upptakt till själva textgranskningen. Varför analyserar man brukstexter? Vi utvecklar skälen för det. Vad utmärker en brukstext speciellt och en text mer allmänt, och vilka slags brukstexter finns det? Vi diskuterar textbegreppet och ger en överblick över olika textslag. Det andra huvudavsnittet presenterar vår analysmetod. Vi börjar med att sammanfatta den. I de följande kapitlen tar vi sedan upp dess tre huvuddelar. Den första gäller kontexten eller textens sammanhang. Den andra rör Studentlitteratur

7

stommarna i textens byggnad: den textuella strukturen eller texten som form, den ideationella strukturen eller texten som innehåll och den interpersonella strukturen eller texten som social relation. Avsnittet avslutas med en stilanalys, som också blir ett slags syntes, en sammanvävning av tidigare iakttagelser på en högre nivå. I det tredje huvudavsnittet prövar vi att tillämpa vårt analyssätt för tre syften: ett hermeneutiskt eller tolkande, ett retoriskt eller skrivinriktat och ett kritiskt eller ifrågasättande. Sist i boken tar vi upp den litteratur som vi har använt i de olika kapitlen. Bokens innehåll har vi diskuterat tillsammans för att komma fram till en textsyn som vi båda kan stå för. Vi har också turats om att skriva, även i enskilda kapitel. Tankar och formuleringar är således i hög grad gemensamma — vi ser oss som ett kollektivt författarjag. Flera personer har hjälpt oss. Särskilt vill vi tacka Maria Holmkvist, 011e Josephson, Wenche Vagle, Hans Strand och Jonas Carlquist för insiktsfulla kommentarer till tidigare utkast. Värdefulla synpunkter och textexempel har lämnats av Ole Egeberg, Ulla Ekvall, Anna-Malin Karlsson och Lars Melin. Ett tack också till de studenter på kursen Information i text och bild vid institutionen för nordiska språk i Stockholm som använt och utvärderat en stencilversion av boken. Vi har tagit oss friheten att ibland använda texter sovi de samlat in och analyserat. I första hand är boken avsedd för universitetsstuderande i svenska. Men den riktar sig också till lärare som vill behandla brukstexter i undervisningen, liksom till alla som intresserar sig för det skrivna ordet som en del av vårt praktiska liv. Lennart Hellspong

8

Per Ledin

Studentlitteratur

Upptakt

1. Textanalys — varför det?

På skolans svensktimmar fick du antagligen analysera litterära texter. Kanske vred och vände du på en dikt för att se efter hur den var gjord. Hur använde den språket? Vilka motiv tog den upp? Och vad slog den an för ton mot sina läsare? Som kronan på verket sökte du efter dess djupare mening. Bakom låg tanken att konstnärliga texter bör läsas med omsorg. Men det kan vara lärorikt att se närmare också på vardagslivets skrivna ord. Det gäller brukstexterna, alltså sådant som rapporter, offerter, broschyrer, utredningar, recensioner, lagar, essäer, tidningsledare, reportage, läroböcker, lexikon osv. Också i de fallen kan vi få ut mycket av att undersöka vad texterna egentligen säger och hur de säger det. Låt oss se varför det är så. Ett första skäl kan vi kalla för allmänt humanistiskt. Som människor lever vi i språket och genom det. I stor utsträckning är människans värld ett språkligt kosmos, fyllt och format av symboler. Och i den världen spelar brukstexter av alla sorter en stor roll. Kanske skriver vi en text för att klara ut något dunkelt för oss själva. Samtidigt gör den våra idéer tillgängliga för andra. På så sätt blir brukstexter viktiga för vårt tänkande tillsammans. Men också för vårt handlande och sociala liv. Att besluta något på ett möte, förbereda sig för en tenta, hålla kontakt med sina vänner eller uträtta saker på sin arbetsplats — allt det blir lättare tack vare lämpliga texter. Men hur de fungerar beror på hur de är byggda. Därför är det givande att studera deras konstruktion. På så sätt kan vi lära oss mer om hur vi använder språket för att tänka och handla i en skriftspråkskultur. Det här är ett studium som inte bara angår språkvetare. I alla humanistiska lärdomsgrenar är brukstexter viktiga källor för vår kunskap om de människor som skrivit och läst dem. Tänk på historia, filosofi, teologi, antropologi, sociologi, psykologi etc. I mycket av den forskningen står olika slags brukstexter i centrum, färska från idag eller århundraden gamla: dagboksanteckningar, lärda avhandlingar, fredstraktater, bekännelseskrifter, rättegångsnotater, intervjuprotokoll, tidningsnotiser, privatbrev, politiska pamfletter etc. Att man ibland har sett språkteorin som ett mönster för e Studentlitteratur

11

Upptakt andra humanvetenskaper hänger samman med textstudiets avgörande roll för att lära känna människan som kulturvarelse. Ett andra skäl för att analysera brukstexter är vårt behov att uppfatta vad de säger. Alla röjer inte vad de rymmer med en gång. Det kan t.ex. gälla en lärobok eller en filosofisk uppsats. Kanske är själva ämnet svårt. Men vi möter det i en skriven framställning. Genom att granska texten som språklig skapelse kan vi komma djupare in i den och få ut mer av den. Det hjälper oss också att få ett bättre grepp om själva sakfrågan. Här fyller analysen en hermeneutisk eller tolkande funktion — den fördjupar vår förståelse. Hermeneutiken är just konsten att tyda texter genom att läsa dem metodiskt. Från skolan är det väl främst skönlitteratur som vi förknippar med en inträngande texttolkning. Diktningens sätt att antyda sin mening snarare än att säga den direkt lockar till en utläggning av det vi anar under ytan. Men även en brukstext kan ha flera bottnar och dolda djup som syns först i en tolkning. Hur många underförstådda tankar och oredovisade förutsättningar kan vi t.ex. inte finna i en statlig utredning om vi lägger den under lupp. Också när vi själva skriver behöver vi veta hur olika texter brukar se ut. Naturligtvis spelar övning och vana den största rollen här. Men vi kan också analysera lämpliga förlagor. Inte minst är det till nytta när vi gör ett första försök i en ny form. Då undersöker vi en förebild för att återskapa den i vår egen variant — det kan gälla en seminarieuppsats eller en reklambroschyr. Här är teoretiska begrepp och modeller till god hjälp för en precis beskrivning. Det här ger oss ett retoriskt skäl för textanalys. Retoriken är den klassiska läran om hur man gör ett tal eller en text utifrån ett givet mönster för att uppnå en önskad effekt. Den hjälper oss också att granska vårt verk, så att vi kan rätta till fel och brister hos det och göra det mer lämpat för sitt syfte. Till sist finns det ytterligare ett skäl för att skärpa blicken för brukstexters framställningssätt. Det har att göra med att vi alltid reagerar på dem utifrån våra egna förutsättningar: frågar om de stämmer, prövar om de resonerar rätt och funderar över om vi ska handla som de säger. För den prövningen kan vi få stöd i en textanalys som visar hur de formar sitt tankeinnehåll. I det här sammanhanget kan vi också vilja se klarare hur en text verkar på oss — för att kanske motstå den bättre. Det kan t.ex. gälla reklam och propaganda. Där kan vi känna oss styrda av krafter som vi inte genomskådar. Kanske tycker vi att texten är nedlåtande, fördummande, auktoritär, förljugen etc. Då kan vi ha behov av att undersöka den för att bemästra den, 12

Studentlitteratur

I Textanalys — varför det? ta fram manipulativa drag och sätta dem ifråga. I sådana fall analyserar vi texten med en kritisk avsikt, som ett led i ett aktivt meningsutbyte, där vi lyssnar på vad texten har att säga men inte ger den sista ordet.

CO Studentlitteratur

13

2. Bruksprosa och skönlitteratur

Människan är en social varelse. Hon har utvecklat många former för samarbete och kommunikation. Genom dem har hon fått olika relationer till sin värld. Här ska vi skilja på två grundläggande hållningar, arbetet och leken. Ytterst är arbetet vad vi måste göra för att överleva, medan leken är motsatsen: vad vi vill göra för att det ger oss lust. I konsten har leken fått en fortsättning, i ett fritt skapande som är sitt eget värde och avböjer kravet på påvisbar nytta. Båda de här hållningarna kan också yttra sig språkligt i skrift och resultera i olika slags texter. Mot arbetet svarar en litteratur som vi kan kalla för praktisk i vidaste mening och mot konsten ett estetiskt skrivande med en stark strävan efter en uttrycksfull form. Det finns flera beteckningar på den litteratur som är nyttobetonad. En utgår från den nyktert sakliga inriktning som kännetecknar många av texterna — säg en lag, en ordbok, en monteringsanvisning. Det är sakprosa. En annan tar i stället fasta på den praktiska användningen. Det är bruksprosa. Ett bra samlingsord för allt det andra är skönlitteratur. Det lyfter fram det estetiska: viljan till skönhet. Ett annat är fiktionslitteratur. Det markerar att innehållet gärna är uppdiktat. Motsatsen blir då faktalitteratur. Ytterligare en beteckning är konstprosa. Den är stilistiskt grundad och lyfter fram det personliga och subjektiva i en framställning. Till konstprosan hör både skönlitterära genrer som romanen och novellen och subjektiva bruksprosagenrer som essän, biografin och reseskildringen. De många beteckningarna visar att det inte är självklart vilka de mer exakta skillnaderna är mellan litteraturslagen. Ordet sakprosa användes för första gången 1938. Det var en finländsk språkforskare som ville ha en beteckning för "den objektiva stilarten", det särskilda uttryckssätt där "en sak behandlas för sakens egen skull — från ett matematiskt bevis till ett recept i en kokbok". Denna snäva definition bunden till ett speciellt uttryckssätt har med tiden utvidgats. Idag tar definitionerna mer fasta på innehållet. Sakprosa förmedlar sakförhållanden och kontrasteras mot skönlitteratur och fiktionsprosa som förmedlar något uppdiktat.

14

Studentlitteratur

2 Bruksprosa och skönlitteratur

Ordet bruksprosa vann insteg i tysk forskning på 1960-talet och kom till Sverige på 1970-talet. Det lyfter fram funktionen och siktar in sig på texter som används för praktiska ändamål. Dit hör sådana som reklamannonser och valaffischer. De har det praktiska syftet att sälja varan respektive partiet. Men det innebär inte nödvändigtvis att uttryckssättet är sakligt eller att inslag av fiktion är otänkbara. Bruksprosa verkar alltså ha en lite vidare innebörd än sakprosa och innefattar även de genrer som ibland förs till konstprosan. Därför kommer vi mest att använda det ordet. Bruksprosan är brokig och sammansatt, lika skiftande som våra försök att begripa och bearbeta omvärlden. Den omspänner allt mellan himmel och jord, från filosofiska traktater om gudomens väsen till prisuppgifterna i en grönsaksdisk. Samma artrikedom har skönlitteraturen med dess vimmel av olika former, från hymner till humoresker, från rimsagor till romansviter och revykupletter. Den här mångfalden utesluter att vi talar om bruksprosa och skönlitteratur som enhetliga och välavgränsade kategorier. Snarare liknar de mänskliga familjer. Det finns gemensamma rötter och likheter i livsmiljön, i de yttre villkor som formar individerna. Men det hindrar inte att splittringen och spänningen mellan olika medlemmar kan vara lika stor som släkttycket, eller ännu större. Och liksom familjer kan korsa och blanda sig, kan bruksprosa och skönlitteratur göra det. Låt oss ändå försöka ringa in några karakteristiska egenskaper hos "typisk" bruksprosa och "typisk" skönlitteratur. Här är ett exempel på det förra — ett recept på ugnsstekt ål från Vår kokbok: UGNSSTEKT ÅL 3/4-1 kg ål 2 tsk salt (pressad citron) 1 msk margarin eller smör (1 ägg 2-3 msk ströbröd) Sätt ugnen på 225°C. Flå och rensa ålen. Skåra ålen i ryggen. Gnid in den med salt (och ev. citronsaft). Pensla ålen med uppvispat ägg och vänd den i ströbröd. Smörj en ugnssäker rund form och lägg ner ålen i ring. Sätt den i mitten av ugnen och stek den ea 30 min. Ös ålen ett par gånger med det fett som smälter ur under stekningen.

C Studentlitteratur

15

Upptakt Vi ska ställa receptet mot en passage från en skönlitterär text: Under brännvinsglasen radades de salta sakerna: Sju sorters sill, ansjovis i magnumburk, sardeller i kvartskista, kallt stekt fläsk och fågelbon. Följde så ålen, rökt, halstrad eller kokt i gelé. Och därefter fogades fat till fat, assiett till assiett som bitar i en inläggning, där ljusgröna garnityrblad, ärggröna gurkor och vita gurkor, rödbetor, sillsallat, röda ostar och ostar i stanniol bildade det granna inslaget i den mera fargtama massan av kallskuret, grisfötter, sylta på kalv och sylta på svinhuvud, korvar, köttbullar och hackbiffar med lök. Avsnittet är hämtat ur Fritiof Nilsson-Piratens Bock i örtagård. Det handlar om hur man dukar det allmänna smörgåsbordet på hotell Horn i Malmö, någon gång i seklets början. Texterna är mycket olika, trots att ämnena berör varandra. Vi ska utveckla olikheterna utifrån två frågor: Vad fyller texterna för funktion? Och vad har de för framställningssätt?

Funktion Den första texten, receptet, ska lösa ett yttre problem: att tillaga en ål. Den har alltså en praktisk funktion (av praxis = 'handling'): att sätta läsaren i stånd att göra något. I det här fallet tänker vi på nytta i en så bred betydelse att även teoretiska texter faller in under det. Också mycket abstrakta ämnen som matematik eller filosofi har nämligen en sorts praktisk sida. Bådadera har sitt ursprung i vårt behov av att kunna handla i vår omvärld — det må sedan att gälla att stycka upp jordlotter med geometrins hjälp eller att diskutera välfärdsstaten utifrån politiska ideologier. Ser vi på hela familjen av brukstexter, så finner vi att de har många slag av praktiska uppgifter. Dit hör den informativa funktionen hos dem som har något nytt att berätta eller något gammalt att lära ut, från nyhetsnotiser till upplysningsblad, från forskningsrapporter till handböcker. Dit hör den instruktiva, som är så viktigt inom många verksamheter, från statsförvaltningens stadgar och förordningar till varuproduktionens bruksanvisningar och skötselråd. Och dit hör den övertalande funktionen i reklamens och propagandans texter och i alla de inlägg vi möter i tidningarnas debattavdelningar och insändarspalter. Hos den andra texten, den om det rågade matbordet, finner vi däremot en funktion av ett helt annat slag än att tjäna ett yttre ändamål, nämligen att locka läsaren att gå in i en diktad värld. Om den typiska brukstexten syftar 16

C Studentlitteratur

2 Bruksprosa och skönlitteratur till sakförståelse och orienterar sig mot handling, så vill den skönlitterära snarare förmedla en upplevelse. Här är det fråga om en estetisk funktion (av eistesis = 'förnimmelse'). Det kan röra sig om en skönhetsupplevelse, som när vi möter en komposition eller ett språk som slår an på oss. Men det kan också gälla att engagera fantasin. Då vidgar texter vår livskänsla genom att flytta oss i tanken till en annan värld än den vi har framför ögonen annars. Även om bruksprosa och skönlitteratur har olika grundkaraktär, går de att blanda. Texter med ett praktiskt syfte kan utformas estetiskt. Historieskrivningen ger oss vetande av värde om det förflutna och vi räknar den till bruksprosan. Det hindrar inte att en historiker kan göra intryck på läsaren med mer än fakta och förklaringar, som en slipad stil eller suggestiva scener. Då blir hans texter också konsttexter, som de för övrigt självklart var för antikens romare och greker. Ibland blir den estetiska inslaget påfallande i texter som annars är sakligt utredande eller beskrivande, som i eleganta essäer eller färgstarka och uttrycksmättade reportage. I sådan konstprosa befinner vi oss i ett gränsland mellan bruksprosa och skönlitteratur. Också motsatsen gäller förstås. Konstnärliga texter kan vilja vara till praktisk nytta, genom att ge goda råd eller ingripa i samhällsutvecklingen. Det förra gäller för moralberättelser, som historien om Pelle Snusk som skulle lära barn att vara renliga. Det senare gäller för tendensromaner. De utnyttjar fiktionslitteraturens anspråk på vår medmänskliga inlevelse i påhittade figurers diktade öden för att väcka motstånd mot faktiska missförhållanden — tänk på Onkel Toms stuga som en fackla mot negerslaveriet.

Framställningssätt De två textfamiljerna har alltså varsin huvudfunktion som ett typiskt kännetecken. Den kontrasten ramspelar för det mesta med en skillnad också i framställningssättet, i hur texten möter sitt ämne. Mot det praktiska hos bruksprosan svarar en sakligt inriktad framställning. Den vänder sig till oss i vår strävan att aktivt kontrollera vår värld. Därför ger den ett direkt stöd för olika slags omdömen och åtgärder. Mot den estetiska funktionen hos skönlitteraturen svarar däremot en framställning som vill skänka upplevelser. Den söker återskapa tillvaron som den framträder för oss i sin sinnliga påtaglighet eller omforma den med fantasins hjälp. Vi kan säga att en brukstext typiskt vill omtala den verklighet som den syftar på, medan en skönlitterär text snarare söker gestalta den, alltså ge dem en påtaglig närvaro för sinnena och känslan. © Studentlitteratur

'

17

Upptakt Den här skillnaden är tydlig i våra exempel. Matreceptet börjar med en uppräkning av ingredienser. Rent beskrivande rör den sig genom raden av råvaror som läsaren bör tänka på att ha till reds i bestämda kvantiteter. Även den diktade dukningsscenen innehåller långa uppradningar. Men i första rummet är den inte nyktert noterande utan suggestivt målande — som läsare ska vi överväldigas av smörgåsbordets mättande rikedom när den ena rätten fogas till den andra i en färgskimrande komposition. I matreceptet finns ingen motsvarighet till fraser som "ljusgröna garnityrblad, ärggröna gurkor och vita gurkor". Det uppehåller sig inte vid ålens läckra färgskiftningar eller för den delen det speciella puttrande ljudet hos smält smör. En sådan skildring fyller ju ingen praktisk funktion. Därför står det bara "Flå och rensa Men", inte t.ex. "den blåskimrande Men". Skulle den yttre glansen ändå nämnas, så vore det för något nyttigt ändamål, t.ex. att ange hur vi kunde se om Men var färsk. Att den här skillnaden är typisk visar sig i att vi i allmänhet inte väntar oss att en brukstext ska gestalta sitt ämne. I många fall skulle ett försök i den riktningen vara förfelat och motverka textens syfte. Men det förekommer. Det finns kokböcker som försöker få oss att se rätterna framför oss med vårt inre öga, att känna deras doft och smak i näsan och på tungan och att njuta av deras läckra skönhet genom en sinnligt levande skildring som går långt utöver vad som krävs rent sakligt och praktiskt. Och i reklam och propaganda vill man uppenbart gripa efter våra känslor och vädja till vår inbillning. Det är typiskt att man då tar till konstgrepp som liknar skönlitteraturens. Till diktningens framställningssätt hör ofta en dragning till det symboliska. Vad texten säger direkt får stå för något annat, som döljer sig under orden och som författaren vill eller måste lämna outtalat. Det här ger många skönlitterära texter en djupare mening. Det lilla utdraget från Piraten visar kanske inte så mycket av det, men det blir tydligt inom poesin. Om en annan fisk än Men skriver Solveig von Schoultz i sin dikt Gäddan. Den börjar så här: Jag? Jag är gäddan. Gulringad grön och svart: stjärthård triumf. Mig är given all makt. Vem är du? Ditt bete tog jag. Dess förförelse blänker i mig. Tro aldrig jag ångrar mig. Jag ville. Jag tog. 18

© Studentlitteratur

2 Bruksprosa och skönlitteratur Med all säkerhet vistas den varelse som vi möter i dessa hårt spända rader inte bara i insjöns stilla vatten. Därför blir diktanalys ofta symbolanalys. Enligt vår mening kan djupa och symboliska tolkningar vara meningsfulla också för brukstexter — gränserna är ju överhuvudtaget inte så skarpa mellan textfamiljerna. Men för det mesta ger de mindre för dem. Det återspeglar sig i vår analysmetod i den här boken. Den är konstruerad så att den ska ha något intressant att uppvisa också när orden ska läsas efter sitt vanliga bruk, just som de står.

© Studentlitteratur

19

3. Den mångsidiga brukstexten

Det finns ett överflöd av olika slags brukstexter. Det kan ge oss en känsla av vilsenhet och förvirring när vi ska beskriva dem. Därför ska vi se hur vi kan gruppera dem på olika sätt för att få en bättre överblick. I det här kapitlet ska vi också följa brukstexternas historia bakåt och visa hur olika genrer vuxit fram som ett svar på människans behov av att hantera sin omvärld.

Texttyper En ny skattelag och en tidnings presentation av den är båda brukstexter. Gemensamt för dem är att de handlar om samma ämne. En sådan samhörighet kan vi lägga till grund för en sortering. Ett praktiskt sätt att dela in brukstexter är att utgå från ett antal givna kriterier, t.ex. ämne eller syfte, och korsa dem med varandra på ett planmässigt sätt. Då skapar vi en texttypologi och får ett antal texttyper. Karakteristiskt för texttyper är att de bygger på utomspr'åkliga grunder. De uppstår som en konsekvens av att renodla vissa yttre betingelser för texter. I princip duger vilka icke-språkliga kriterier som helst, och vilka man till sist väljer beror på klassificeringens speciella syfte. Här är några som kan komma ifråga: 1. ämne 2. medium 3. funktion 4. författare

5. publik 6. tidsperiod 7. längd 8. verksamhet

Jämför vi de här indelningsgrunderna med de gängse namnen på några olika slag av brukstexter, så finner vi att ämnet är det utmärkande för textsorter som musikrecension och språkvetenskaplig avhandling, mediet för tidningsreportage och TV-reportage, funktionen för uppbyggelsetext och varningstext, författaren för ingenjörsprosa och barnuppsats, publiken för 20

© Studentlitteratur

3 Den mångsidiga brukstexten herrtidning och flickbok, tidsperioden för fornsvensk lagtext och barockprosa, längden för notis och nyhetsartikel och verksamheten för facktext och juridisk text. Det karakteristiska för en sådan här indelning är alltså att den inför vissa allmänna kriterier. Sedan kan vi gå vidare och låta dem samspela. Om vi korsar informativ funktion, medium och längd kan vi först skilja på tidningsnotis och tidningsnyhet (i båda fallen är funktionen informativ och mediet tidning medan längden skiljer) och sedan avgränsa tidningstexterna mot t.ex. TV-nyhet (nytt medium) osv. Poängen med att dela in texter så här är att det är systematiskt och heltäckande. Texttypologin blir inte olik en bibliotekskatalog, som för övrigt i huvudsak bygger på att renodla kriteriet ämne. Den tillåter oss att sortera in texter vi möter i bestämda fack. Det är samtidigt uppenbart att typologin är en teoretisk konstruktion. Vi skapar själva de olika facken när vi väljer och blandar kriterierna — och antalet möjliga kriterier är som sagt stort. Det för med sig att typologin inte nödvändigtvis säger särskilt mycket om hur vi till vardags upplever och använder brukstexter.

Framställningsformer Ytterligare ett sätt att skapa en texttypologi är att strikt hålla sig till språkliga kännetecken. Det viktigaste exemplet på det är en indelning i framställningsformer. Framför allt bygger det systemet på vilka språkliga medel som används för att länka satser och meningar till varandra. Kanske kan vi säga att framställningsformerna tar fasta på några huvudstrategier i människans sätt att reagera språkligt på sin omvärld. Vi kan skilja mellan fyra framställningsformer: Länk

Framställningsform

1.

Temporal

Berättande

2.

Additiv

Beskrivande

3.

Adversativ

Argumenterande

4.

Kausal

Utredande

Om texten länkar satser och meningar till varandra temporalt, i tidsföljd, sedan, får vi i princip ett slags berättelse. Om den bara lägger till ny infor-

Studentlitteratur

21

Upptakt mation rent additivt, och, därutöver, utan att en rörelse genom tiden spelar någon egentlig roll, har vi däremot en beskrivning. Om fogningen är adversativ, det vill säga om texten lyfter fram motsatser, men, å andra sidan, har vi något typiskt för en argumentation med skäl för och emot. Och om kausala förbindelser dominerar, alltså orsaksförhållanden, eftersom, talar vi om en utredande framställning. Även ett begrepp som framställningsform är en teoretisk konstruktion, ett tänkt ideal och typfall, som bygger på att vi ser till vissa inslag i språket men inte andra. I verkligheten är de olika formerna inte så åtskilda som i vår uppställning. I en faktisk text brukar de växla och väva sig samman. Så kan inledningen bestå av ett berättande parti. Därpå följer kanske ett beskrivande avsnitt med utredande inslag. Och så kan avslutningen bli mer argumenterande. Ändå har den här indelningen sitt pedagogiska värde. Den pekar nämligen ut principiella sätt att skapa en text. Låt oss se hur de fyra framställningsformerna kan ta sig ut i praktiken. Här är ett kort utdrag ur en lärobok i historia för lågstadiet. Det handlar om en viking som heter Ulf. Han har hört att vikingar fått mark i andra länder. Därför väljer han liksom många andra att flytta. Ulf är med och bygger ett skepp. Han tar med sig alla sina ägodelar. Efter 30 dagar är han på Irland. Båten lägger till i Dublin. Ulf och hans reskamrater ger sig ut i Dublin. De letar efter kvarteren där det bor vikingar. Många av dem arbetar som hantverkare i Dublin. De är kända för att vara skickliga smeder, skomakare, tunnbindare osv. De kan kanske hjälpa Ulf och hans kamrater. Att meningarna har temporala länkar ser vi tydligt. Grundprincipen är att Ulf utför handlingar ("bygger, tar med sig, ger sig ut, letar") som texten tar upp som de kommer i tiden. Framställningen är alltså berättande — även om det också finns inslag som beskriver Dublins vikingahantverkare. Ofta ses berättelsen som själva grunden för att göra en text. Det är en språklig urform som barnet lär sig behärska tidigt. I regel står den också i fokus för grundskolans skrivundervisning. Nästa exempel kommer från en driftinstruktion för en fabriksugn: Ugnsschakten har ett gemensamt kylvattensystem, där varje schakt har 20 kylslingor. Tolv av slingorna är anslutna till tolv kylpaneler, som är jämnt fördelade på vissa av ugnens nivåer. De resterande åtta är halva rör som ligger parallellt skruvade runt ugnen, med början ovanför formorna och med slut under panelerna på toppen av ugnen.

22

Studentlitteratur

3 Den mångsidiga brukstexten Avsnittet bygger inte på hur ett skeende löper fram genom tiden, och där finns varken handlingar eller någon som utför dem. Principen är att fortlöpande addera och relatera olika slags objekt och egenskaper till varandra. Det märks på de statiska verben: "har, är, ligger". Texten är klart beskrivande. Så ett avsnitt från en krönika i en ekonomitidskrift: På en fungerande riskkapitalmarknad borde i högre grad pågående utvecklingsprojekt värderas i stället för den likviditet som redan färdiga projekt genererar. Det är ju i utvecklingsfasen man behöver använda börsen för att dra in riskkapital. Men eftersom kurserna då, pga pressade vinster, trycks ned är det svårt att göra nyemissioner. När det är skördetid behöver inte företagen kapital. I stället skall flödet gå den andra vägen, från företag till aktieägare. Det gillar börsen! Kurserna går i höjden! Till stor del bygger den här passagen på att skribenten visar på motsättningar och problem. Språkligt röjer sig strategin i vissa adversativa uttryck: "i stället" förekommer två gånger och "men" en gång. På så vis markerar texten en latent konflikt mellan "pågående utvecklingsprojekt" och "redan färdiga projekt", och lyfter fram hur svårt det är att göra nyemissioner i "utvecklingsfasen". Det typiska för den argumenterande formen är just att den tar fasta på det oklara, osäkra och motstridiga. Till sist ett avsnitt från en populärvetenskaplig tidskriftsartikel. Det handlar om kemiska processer vid brödbakning: Det är faktiskt så att porositeten i det färdiga brödet grundläggs redan vid knådningen. Trycket i en luftblåsa är nämligen omvänt proportionellt mot radien, dvs har vi radien noll behövs ett oändligt tryck för att skapa en luftblåsa. Den koldioxid som jästen bildar under jäsningen kommer därför att samlas i de luftblåsor som redan finns. Anledningen till att vi stoppar i jäst är ju just att den ska bilda koldioxid. Koldioxiden, i sin tur, gör att degen jäser upp, vi får ett lätt och poröst bröd. Det här partiet skiljer sig lite från de tidigare exemplen. Vad som sker i tiden spelar i och för sig en viss roll, men i sin helhet är inte texten berättande. Vidare finns beskrivande inslag, men de är inte huvudsaken. Avsnittet är inte heller uppenbart argumenterande även om vi kanske kan ana vissa problem med bakning. Främst fokuserar texten på orsaksförhållanden. Därför har den en utredande framställningsform. Språkligt ser vi det i uttryck som "nämligen, dvs, därför, anledningen till, i sin tur". Att utreda och att argumentera är framställningsformer som inte alltid är så lätta att hålla isär. Båda har ju en resonerande karaktär. Med ett sam© Studentlitteratur

23

Upptakt lingsnamn på bägge sorterna talar man ibland om diskursiva texter. Vad man avser är att behandla ett ämne genom att analysera och problematisera. I skolan brukar man sträva efter att elevernas skrivande ska röra sig mot framställningsformer som anses kräva och utveckla ett mer avancerat tänkande: från den rent berättande till den diskursiva. Den senare ser man också som värdefull för att kunna skriva i offentliga sammanhang, för att överlägga med andra kring gemensamma angelägenheter.

Genrer Ännu ett sätt att dela in brukstexter är att utgå från de beteckningar som redan finns i vårt allmänna språkbruk, t.ex. kåseri, sportreportage, protokoll, offert. Då talar vi om genrer. En gruppering efter genre skiljer sig från en regelrätt texttypologi. Här uppstår inte textsorterna automatiskt som en logisk följd av vissa förutbestämda kriterier. Medan texttyper kan vara rena skrivbordsskapelser, så är genrer något annat. En genre är en socialt förankrad textsort, som har fått sitt namn av sina användare och som är rotad i en viss verksamhet. Den spirar upp vid en viss historisk tidpunkt, utvecklas och förändras och faller kanske så småningom ur bruk eller uppgår i en annan genre. I den här boken är det främst på genremässiga grunder som vi urskiljer olika slags texter. De människor som känner till och använder samma genrer bildar en form av kommunikationsgemenskap som vi kan kalla för ett textsamfund. Att t.ex. bli språkforskare är inte minst att träda in i ett textsamfund som är förtroget med språkvetenskapens typiska genrer, från grammatikboken till forskningsartikeln. En och samma person kan förstås höra till flera olika textsamfund, kanske ett som forskare och ett annat som frimärkssamlare. En föreställning om underliggande genrer är alltså något som självklart vägleder oss som språkbrukare när vi skriver och läser texter. Det är också uppenbart att vi till vardags tar fasta på en mängd olika drag som kan vara av betydelse för en genrebestämning. Beroende på vad vi stannar för kan en och samma text ibland aktualisera flera olika genrer. När vi läser morgontidningen kan vi mycket väl beteckna enartikel på samma gång som ett reportage, eftersom texten har gestaltande drag, som en intervju, eftersom journalisten talar med en annan person, och som en nyhet, eftersom texten tar upp något aktuellt. Ett problem med en genreindelning är den inte blir lika systematisk som en texttypologi. Det är typiskt för en genre att den är knuten till en viss 24

Ø Studentlitteratur

3 Den mångsidiga brukstexten situation, som den hämtar sin livskraft ur. En situation kan vara något mycket invecklat, en härva av sammansnodda inslag. En fackföreningstidning skrivs t.ex. av en viss sorts journalister för vissa grupper av läsare för vissa sammansatta syften osv. De här faktorerna skulle man ha skiljt från varandra och renodlat om man velat göra en texttypologi. Den stora fördelen med att tala om genrer är att vi får en naturlig anknytning mellan textslag och verksamheter, mellan att skriva och att handla, eftersom vi utgår från vilka åtskillnader som människor faktiskt gör inom ett visst textsamfund. Att arbeta med genrer blir därför att se på brukstexter från brukarnas synvinkel, från ett levande verklighetssammanhang. I motsats till texttyp är genre inte bara ett beskrivande eller deskriptivt begrepp utan också föreskrivande eller preskriptivt. Genom sin sociala förankring talar det om hur texten ska utformas inom ett visst område: Utgå från den och den situationen! Ta upp det och det innehållet! Utnyttja den och den kompositionen! Använd den och den stilen! Normen för en brukstextgenre kan förstås vara mer eller mindre strikt. I vissa fall motiverar den ytterst noggranna och detaljerade anvisningar (t.ex. för en börsrapport), i andra fall ger den en större men aldrig obegränsad frihet (t.ex. för ett reportage). Särskilt stora valmöjligheter kan de få som skriver i ett övergångsskede, då genrerna ömsar skinn, alltså då ett äldre normsystem håller på att falla sönder och ett nytt ännu inte har fått fast form.

Genrehistoria Med begreppet genre får vi en historisk grund för att dela in bruksprosan. Det bygger ju på hur olika slags texter naturligt har vuxit fram i en viss kultur under ett visst skede. Vill vi ge en genrehistoria för brukstexter blir den självklara utgångspunkten vilka behov och verksamheter som har gett upphov till dem. Låt oss antyda hur några textslag växer fram som svar på människans försök att få grepp om sin värld. En central uppgift för skrivna texter är att förlänga människans minne. Redan våra gamla runstenar hade den uppgiften. Ofta stod de som märken över de dödas gärningar. I dag fyller tidningarnas dödsrunor en delvis besläktad funktion. Men det är inte bara personer som vi vill komma ihåg. När produktionssystemet blev bättre i våra äldsta civilisationer och lät jordbruket ge ett överskott, så började man centralt lagra livsmedel i större mängd. Då gällde det att hålla reda på vad som fanns i förråden. Till de äldsta bevarade dokumenten hör därför listor över magasinerade matvaror. En besläktad genre i Studentlitteratur

25

Upptakt

dagens samhälle är olika slag av inventarieförteckningar. Dessutom är det inte bara saker som vi behöver skriva upp. Samhället kontrollerar också individerna med hjälp av olika person- och brottsregister, en mindre ärorik fortsättning på forntidens regentlängder. Detta visar för övrigt att tillgång till vissa genrer kan vara en källa till politisk makt. En annan grupp texter har använts för att styrka ägande. Sedan länge har människor skrivit sina namn på saker som tillhört dem. Och vapen har ofta fått egna namn. Då är funktionen närmast magisk: att göra vapnet till en vän och bli herre över dess makt. När egendom överlåts kan det behövas texter som bekräftar givarens vilja. De äldsta och viktigaste sorterna är gåvobrev och testamenten. Och när ägodelar säljs och köps har man bruk för andra slags dokument som reglerar den verksamheten. Därför har vi köpebrev, köpeavtal och köpekontrakt, alla med gamla anor. När det så småningom växer fram en kapitalistisk marknad får vi texter som inte bara registrerar utan också inbjuder till affärsuppgörelser, som offerter, och texter som propagerar för varor eller tjänster, som reklamtexter. De senare blir ett typiskt inslag i det moderna konsumtionssamhället. Nu kan det hända att köpare och säljare blir oense om hur man rätt ska tolka en viss affärshandling. Då behöver parterna en lagtext som stöd för att bilägga tvisten. I Sverige blir de medeltida landskapslagarna det stora genombrottet för den här viktiga genren. I sin tur samspelar de med framväxten av en centralmakt och en statsapparat. Lagarna och det skrivna ordet blev ett maktmedel för staten att styra land och folk. Det nedtecknade lagarna har en muntlig förhistoria. Innan staten kom som något samlande för ett helt rike var administrationen knuten till lokalsamhället. Där fanns lagmän som framsade rättsreglerna ur minnet. Men när samhällsordningen blev mer svåröverskådlig och invånarna fler och mer utspridda måste lagens stadgar sättas på pränt för en säker och enhetlig rättsskipning. Kontrakt och lagar är genrer som stått sig genom historien. Det är förstås viktiga också i domstolar, men då som en utgångspunkt för besluten. Slutprodukten i en domstol är olika slags rättegångshandlingar. Detta visar hur brukstexter föder andra brukstexter. Till bruksprosan i vidare mening hör genrer som uppstått på det religiösa området. Det är tänkvärt att alla de missionerande troslärorna utgår från heliga texter. Bibeln hör förstås hit. Att Guds ord finns att läsa ger det en beständighet som tillåter utläggningar och kommentarer, ett par teologiska textsorter som avsatt en omfattande litteratur. Och i kyrkans ceremonier uppstår genrer som böner och gudstjänstritualer som tidigt tecknades ned. 26

© Studentlitteratur

3 Den mångsidiga brukstexten I rituella genrer verkar skriften som en fast formel för talet. Tänk bara på dopet eller vigseln: följer prästen inte formuläret ord för ord blir akten ogiltig. Omvänt uppstår en ny verklighet om ritualen är den rätta: någon får ett namn, ett äktenskap blir till. När människor utför olika praktiska arbetsuppgifter kan de behöva ett språkligt stöd, främst av andra förstås men också av sig själva för att styra vad de gör. Sådana instruktioner är det bekvämt att skriva upp till hjälp för minnet. Genren är säkert mycket gammal — faraos skrivare bör ha antecknat hur man blandar till ett bra bläck. Och i våra dagars tekniska samhälle är den ofantligt omfångsrik, från det överkorsade strykjärnet på byxans märklapp till de gigantiska servicemanualerna för en jumbojet. Av mänskligt arbete tycks vissa former stå i särskild skuld till skriften. Dit hör vetenskapen och dess systematiska utforskande av världen genom observation, analys och teori. I en skriftlös kultur går det åt väldiga mängder av andlig energi för att hålla liv i en nedärvd kunskap. Med skriften kan lärdomen lagras i texter och tanken bli fri för skapande insatser. Det antika Grekland hade just tagit steget från tal till skrift. Där exploderade den intellektuella uppfinningsförmågan i ett fyrverkeri av idéer och iakttagelser, när all denna bundna kraft kom loss. Att tankar står att läsa i en text gör dem dessutom lättare att undersöka och utveckla, så att nya rön kan bygga på gamla men rätta deras brister. Att erkänna sambandet bakåt, med andras insatser, genom hänvisningar och litteraturreferenser, liksom att distansera sig till föregångarna genom kritisk polemik, har så småningom, efter den moderna vetenskapens genombrott på 1600-talet, blivit något typiskt för forskares texter. Dagens seminarieuppsatser, forskningsartiklar och avhandlingar fullföljer den traditionen. Också inom politiken har det utvecklats en rad genrer. Där har människor försökt bevara eller omvandla den rådande ordningen utifrån sina intressen och ideal. Allt sådant arbete förutsätter kommunikation. I vissa samfund har samtalet om allmänna frågor fått formen av en offentlig debatt. Så var fallet redan i det antika Greklands follcförsamlingar. Där rörde det sig om små stadsstater. Men bara skriften kan sprida ett politisk meningsutbyte vitt och brett i ett helt land. Hos oss sker det på allvar först i upplysningstidens borgerliga offentlighet. Då blir en rad genrer betydelsefulla på samhällets stora scen: pamfletter, kåserier, polemiska skrifter. I dagens Sverige är tidningsledare, debattartiklar och valbroschyrer exempel på åsiktstorgets bruksprosa.

Studentlitteratur

27

Upptakt

Genrekompetens Något som en allmän läsfärdighet letar vi nog förgäves. Även om vi är duktiga på att snabbt läsa igenom texter av olika slag, så betyder det inte att vi kan ta till oss alla lika bra. I sin tur har det att göra med att en viss sorts brukstexter hör till en viss sorts verksamhet — kokböcker till matlagning och andaktsböcker till fromhetsliv. Där växer och frodas de och har sina rötter, och bara för verksamhetens invigda öppnar de sig fullt ut. Hos dem finns nämligen de intressen, förkunskaper och läsvanor som texterna förutsätter, dvs. en genrekompetens. En facktext om hjärnkirurgi riktar sig främst till hjärnkirurger. I andra hand angår den kanske också deras kolleger inom sjukvården. För andra fungerar den inte alls, eftersom den kräver insikter, erfarenheter, motivationer och attityder som man bara kan förvärva som specialist. Texten lever liksom nedsänkt i en särpräglad livsform som stänger till den för utomstående. Många texter vet vi inte vad vi ska ta oss till med, om vi inte känner igen genren och situationen. Se på den här: "När köpte du glasögon på en bensinmack senast?" I och för sig är frågan inte svår att fatta, men utanför ett meningsfullt sammanhang verkar den poänglös. Vad går den egentligen ut på? Det hjälper nog inte att vi talar om att texten har en underskrift, "Synpunkten". Därutöver måste du veta att den stod att läsa på bussar i början på 1990-talet och att Synpunkten var namnet på en optikerkedja. Då kan du placera in den i rätt fack, reklam. Nu anar du syftet och budskapet: "Köp dina glasögon hos Synpunkten, som är en riktig optiker." Att skriva skönlitterärt anses ofta kräva en specialbegåvning. Konsten att göra brukstexter av en viss sort brukar man däremot se som möjlig att lära. Det gör att man kräver av många yrkesutövare att de ska kunna skriva inom sitt fack. Därmed blir skrivförmågan också ett medel för karriären. Så förväntas forskare författa rapporter om sina fynd. Möjligen kan läkare nöja sig med att sammanställa sjukjournaler. Men vill de meritera sig inom sina specialiteter eller påverka utvecklingen där, måste de också klara av att skriva för läkartidningar och vetenskapliga publikationer. Och att aktivt behärska så grundläggande genrer för handel och förvaltning som offert, faktura och protokoll är ett måste i en rad yrken. För de flesta barn är skolan det första ställe där de kommer i kontakt med brukstexter i större utsträckning. Direkt handlar läroböckerna om sina ämnen men indirekt om sakprosans former och förutsättningar. Ändå är det tveksamt i vilken grad skolan utvecklar en genrekompetens för något annat än skoluppsatser. Eftersom levande textsorter hämtar sin näring ur konkreta 28

© Studentlitteratur

3 Den mångsidiga brukstexten verksamheter är det svårt för skolan att apa efter en verklig skrivsituation. För att lära sig behärska t.ex. nyhetsartikeln krävs det egentligen tillgång till en tidningsredaktion. Ändå måste det vara en viktig uppgift för skolan att lära eleverna att läsa och förstå olika former av bruksprosa, inte bara de pedagogiska texttyper som uppträder i dess egen undervisning. Det gäller också när man studerar främmande språk, eftersom normerna för olika genrer kan skifta mellan olika kulturer. Därför är det viktigt att vi får en skrivundervisning som inte bara bygger på formella framställningsmönster och som rent allmänt ska leda de unga från ett enklare till ett svårare skrivande. Det behövs förlagor förankrade i många sociala sammanhang för att öka elevernas genrekompetens också utanför skolans värld.

© Studentlitteratur

29

4. Vad är en text?

En morgon bläddrar du i din dagstidning. I en innerspalt ser du följande rubrik: "FISKARE HITTADE ÅriESKÖLDPADDA". Du blir nyfiken och läser vidare: En nästan två meter lång havssköldpadda hittades på torsdagen av några fiskare från Hamburgssund i Bohuslän. Jättesköldpaddan väger runt 200 kilo. Den hade fastnat i ett rep till en länk som håller ihop kräftburar, men var vid liv. — En och annan fisk som inte hör hemma i de här vattnen kan dyka upp ibland, men detta är sensationellt, säger Björn Granholm på kustbevakningens sambandscentral i Kungshamn. På eftermiddagen transporterades sköldpaddan av ett kustbevakningsfartyg in till marinakvariet i Havets hus i Lysekil för att undersökas närmare. (TT, Uddevalla)

Låt oss fundera över något annat än den märkliga sköldpaddan, nämligen den märkliga texten. Det här egendomliga svärtade mönstret som du sysselsätter dig med — vad är det för något?

En text är kommunikativ När du ser på texten så ser du egentligen igenom den, mot en värld som öppnar sig därbortom. Du ser sköldpaddan bakom ordet sköldpadda. Det beror på att en text består av tecken, ting som står för andra ting. De förra är tecknens uttryck, i det här fallet märken tryckta på papper. De senare är tecknens innehåll, i det här fallet (föreställningar om) djur och människor och händelser och handlingar. En förutsättning för att tecken ska fungera är att det finns en läsare som klarar av att tolka dem. Från det närvarande uttrycket (bokstäverna) ska hon eller han sluta sig till något annat som inte finns där på samma sätt (sköldpaddan eller tanken på den). 30

© Studentlitteratur

4 Vad är en text? Genom sina tecken ger tidningsnotisen en rad upplysningar. Den fungerar som ett uttrycksmedel, den är kommunikativ, en form av tilltal från någon till en annan, från en sändare till en mottagare, i det här fallet från en journalist till dig som håller tidningen i din hand. Egentligen är du och journalisten bara två länkar i en längre kommunikationskedja: någon finner sköldpaddan och berättar om det för andra tills det når en tidningsman, som får en redaktör att sätta in en notis om saken. I artikeln finns för övrigt en direkt anföring, som visar på en av de övriga länkarna i nyhetskedjan. Och på mottagarsidan kan du som läsare själv föra kommunikationen vidare: "Såg du vad som stod i tidningen?" Du märker kanske att notisen ibland säger samma sak mer än en gång. Att det rör sig om en jättesköldpadda får vi t.ex. veta både i rubriken och längre ned. Det är fråga om en redundant eller överflödig information. Men överflödig är den bara rent formellt. Pedagogiskt kan de här omtagningarna vara mycket värdefulla. De underlättar kommunikationsprocessen. Och för den som bara läser rubriken kommer förstås ingenting igen. Andelen ny information är viktig för hur du läser en text. Är redundansen hög kan du hasta fram och bara stanna upp här och var. Är den däremot låg måste du kanske läsa långsamt och noga. Att texten tilltalar dig och styr hur du handlar kan vi uttrycka som dess signalfunktion — vi kan jämföra med hur trafiksignalen styr bilistens beteende. Nyhetsnotisen ger dig upplysningar om något som hänt. Vi kan tala om en symbolfunktion hos det du läser, att det pekar mot världen. I informationstexter som den här står den funktionen i centrum för kommunikationen. Men indirekt ger dig texten också upplysningar om den som har ordet, alltså journalisten och tidningen. Vi kan tala om dess symtomfunktion. Du antar nog att journalisten ser det han skriver som sant och intressant. Att texten är publicerad i en tidning måste också betyda något. Det är bland annat ett uttryck för en speciell form av nyhetsvärdering. Att sköldpaddsfyndet är oväntat och ovanligt har gjort det mer värt att återberätta än någon av de tusen och åter tusen händelser som inte hamnat i tidningen. Genom att kommunicera med tecken konstruerar en text en verklighet i stället för att bara spegla den. Skulle du ha sett sköldpaddan med egna ögon, så kunde du ha fäst dig vid alla möjliga drag hos den. Men texten dröjer bara vid vissa. Dit hör framför allt storleken. Det är den som texten vill få dig att uppmärksamma. Det sker genom ordet "jättesköldpadda" och genom att du får reda på djurets längd och vikt men inga andra egenskaper.

Studentlitteratur

31

Upptakt

En text är intentionell Låt oss göra en halsbrytande jämförelse mellan en text och en nysning, två mycket skilda mänskliga uttryck. Men också nysningar fungerar som tecken, ofta på att någon är förkyld — här har vi symtomfunktionen i sin renaste form! En viktig punkt där texten skiljer sig är emellertid att den är avsiktlig eller intentionell. En text är tänkt för vissa verkningar, åtminstone att bli uppfattad och förstådd. Det är därför du kan fråga dig: "Vart vill texten komma? Vad är författaren ute efter?" I vad mån avsikterna kan eller bör föras till den individuella författaren varierar mellan olika textslag och historiska epoker. I modern nyhetsjournalistik är de till stor del genrebundna. Oavsett journalistens eget uppsåt är genrens syfte att förmedla något aktuellt som har ett nyhetsvärde, t.ex. därför att det är oväntat. Författarens och genrens intentioner samspelar alltså i brukstexter. Och även slumpen spelar en roll för textens utformning. Var det t.ex. med avsikt som journalisten bytte tempus från "Sköldpaddan hittades ..." till "Den väger ..."? Ville han tala om att sköldpaddan fortfarande väger detsamma som då? Eller råkade det bara bli så? Och hur medvetet valde han att säga "runt 200 kilo"? Det vet vi inte, men exakta sifferuppgifter är rutin i nyhetsgenren. De har en signalfunktion — att ge en detaljskärpa som bidrar till nyhetens trovärdighet. Men det behöver inte journalisten tänka på när slentrianen styr. Avsikten med en text kan höra samman med lera individer. Brukstexter är ofta kollektiva produkter. Det kan finnas en beställare som formulerar ett mål för framställningen och sedan ger någon annan i uppdrag att utarbeta texten utifrån bestämda förlagor. Och genom traditionens makt styrs den av ännu fler än den eller de som just då för pennan. Därför kan vi gå från texten till genren och ställa mer allmänna frågor kring syftet. Varför publicerar man nyheter? Officiellt kanske för att upplysa allmänheten. Och inofficiellt och mera krasst för att de går att sälja. Men djupare sett kanske för att upprätthålla en gemenskap — så här ser vi tillsammans på världen! Och varför läser vi nyheter? Medvetet är det väl för att hålla oss informerade, för att tillfredsställa vår nyfikenhet, för att få en stunds förströelse. Men omedvetet är det kanske för det gamla bakom det nya: tryggheten i att få vår världsbild bekräftad i stort. En läsare kan förstås använda en text annorlunda än avsett. I det här kapitlet utnyttjar vi en nyhetsnotis för ett mycket udda ändamål — att demonstrera vad som utmärker en text. Under medeltiden hade man kanske beskrivit den sällsamma sköldpaddan som ett järtecken, ett varsel från Gud. 32

C Studentlitteratur

4 Vad är en text? Men idag skulle vi knappast läsa en sådan text för uppbyggelsens skull utan som ett tidsdokument, för vad den röjer om gammal tro.

En text är verbal Att säga att en text är kommunikativ och intentionell räcker inte riktigt för att ange dess särart. Ta t.ex. en skulptur som föreställer en människa. Den består av tecken i sten (ett visst ansiktsuttryck, en viss kroppshållning etc.) som är formade för att tolkas av intresserade åskådare (som uttryck för glädje, rädsla e.d.). Mycket riktigt finns det vetenskaper som ser både konst och andra kulturyttringar som ett slags texter. Men vi vill lyfta fram sådana uttrycksformer som skiljer sig från andra kommunikationsmedel genom att bestå av ord, av språkliga tecken. För oss är en text verbal — av latinets "verbum" för ord. Med deras hjälp kan texter förmedla budskap som är både obegränsat varierade och mycket precisa. Till det verbala hör en rad viktiga egenskaper. När du läser nyhetsnotisen fäster du dig nog mest vid ordens symbolfunktion — de står för saker i världen. Ta "jättesköldpadda". Som glosa har det en allmän betydelse — det anger ett begrepp, en viss sorts djur. Men i sitt sammanhang har det också en speciell referens — det pekar ut en enskild individ av sin art. I andra ord är symtomfunktionen i stället den mest framträdande. Det gäller särskilt för dem som uttrycker känslor. Ett sådant finner vi i den direkta anföringen: "detta är sensationellt". När du möter ordet "jättesköldpadda" — vad tänker du på? Ser du bara framför dig en ovanligt stor sköldpadda? Eller går dina tankar vidare? Kanske till något uråldrigt och outgrundligt. Kanske också till fridsamhet och moderlighet — havssköldpaddan som gråter när den lägger sina ägg eller som räddar skeppsbrutna på sin rygg. Här möter vi en skillnad mellan ett ords grundbetydelse eller denotation och dess bibetydelser eller konnotationer. Grundbetydelsen är det som avgränsar själva begreppet, medan bibetydelserna är olika associationer från den kärnan. Också de senare kan vara viktiga inslag i det verbala budskapet. Men de kan vara svårare att ringa in. Grundbetydelsen brukar vi kunna finna i ett lexikon, men bibetydelserna för oss vidare, ut i de myter och allmänna föreställningar som vår kultur knyter till ett fenomen. Säkert finner du bibetydelser också hos andra ord. För "marinakvariet" är de kanske 'vetenskaplighet', 'kunskap', 'exakta undersökningar'. Resultatet kan bli en dold konflikt mellan det gåtfulla hos jättesköldpaddan och det Studentlitteratur

33

Upptakt sakliga hos marinakvariet. Det ger texten en undermening, ett slags djupare innebörd som kan locka oss att tolka den fantasifullt, som en saga eller en dikt. Ytterst handlar den kanske då om motsättningen mellan natur och teknik. Som verbal har en text en mycket speciell uppbyggnad. Den är linjär. Orden är ordnade i en rät linje. Du låter ögat följa raderna från vänster till höger och uppifrån och ned. Här skiljer sig en text från t.ex. en bild, som är sammansatt längs många linjer och inte erkänner en enda, privilegierad rörelseriktning. Detta har både fördelar och nackdelar för kommunikationen. En fördel är att det ger sändaren en maximal kontroll över hur mottagaren möter budskapet. Samtidigt ställer den stora krav på hur informationen ordnas. Därför dröjer det innan barn lär sig disponera texter rätt. Och även som vuxna kan vi få problem. Ofta har vi en huvudtanke och särskilda poänger. Men hur få fram dem i den smala strängen av ord, utan talets tonfall och gester som samtidig förstärkning? Ett sätt att lösa det problemet är att som i nyheten använda upprepningar och rubriker.

En text är stabil I allt vi sagt hittills liknar en text i stort sett ett muntligt yttrande. Båda är kommunikativa, intentionella och verbala. Men i den här boken intresserar vi oss för skrivna texter. Och i motsats till det flyktiga talet är skriften stabil. Du kan läsa om sköldpaddan så ofta du vill. Just det draget hos texter har förstås fått dem att betyda mycket för vår kultur som mänsklighetens minne. Textens stabilitet innebär samtidigt en objektivering av vad den säger. Det mister sitt direkta samband med sin upphovsman och ställer sig på egna ben. Talet är en handling men skriften liknar mer ett ting. När en talare riktar sig till oss, så är vi oftast medvetna om det individuella perspektivet, den subjektiva färgningen, den personliga tonen — och bedömer det vi hör mot bakgrund av det. När talet blir text får det mer av en objektiv och opersonlig prägel — ett slags neutral och ofärgad sanning. Detta är särskilt tydligt i brukstexter som strävar efter att distansera sig från just den subjektiva språkhandlingen, som en myndighetstext eller en lexikonartikel. Att en skriven text är stabil innebär att den i princip är färdig och opåverkbar när du möter den. Den tar ingen speciell hänsyn till hur just du reagerar. Undrar du hur en havssköldpadda ser ut, var Lysekil ligger eller vilka 34

Studentlitteratur

4 Vad tir en text? forskningsresurser man har på Havets hus, så får du inget svar. Det här ställer stora krav på författarens förutseende. Nu ska skillnaderna inte överdrivas mellan det talade och det skrivna, eftersom det finns så många blandformer. Ett 'fr-meddelande på radion är en talad text som är objektiv och opersonlig och som vi inte direkt kan påverka som lyssnare. Bandspelaren och videon har gett oss muntliga framställningar som är lika beständiga som sitt fysiska underlag. Och med genombrottet för den nya informationsteknologin har det uppstått ett spontant skriftspråk som liknar det vanliga talet i förgänglighet och dialogisk öppenhet: vi tänker på olika slags skriftliga samtal i databaser.

En text är koherent En ordbok är stabilt verbal och bjuder på mycket information, men den är knappast någon riktig text. En sådan är nämligen inte en samling av lösryckta ord eller meningar. I stället går dess delar upp i en helhet. Texten är koherent, sammanhängande. Därför letar du som läsare hela tiden efter föreningsband inom den och försöker foga ihop det mindre till något större. Ser du inte sammanhangen undflyr dig texten. Notisen om sköldpaddan är huvudsakligen en berättelse. Det betyder att den har en elementär form av koherens — ett tidssammanhang. Du får reda på ett antal händelser som följer på varandra, låt vara att de inte kommer i riktigt samma ordning i verkligheten som i skildringen. Tidssammanhanget är nära knutet till ett orsakssammanhang. Fiskarna kan fånga sköldpaddan därför att den har fastnat i ett rep. Granholm gör sitt uttalande på grund av att sköldpaddan har upphittats. Fyndet föranleder myndigheterna att låta ett fartyg föra sköldpaddan till ett marinakvarium. Men framför allt hålls texten ihop av ett övergripande ämne. Den har en tematisk koherens, alltså band mellan delarna som består i att de handlar om något gemensamt. Att sköldpaddan är huvudämnet behöver vi inte tvivla om: den nämns i alla meningar utom en. Att det finns språkliga signaler för sammanhanget kallas ibland för kohesion. Men det är inget nödvändigt krav för att en text ska ha en röd tråd. Huvudsaken är att den är en meningsfull helhet för någon — det är kärnan i koherensen. Se på den här listan: "Kolla med Johan, Hamburgssund, 200 kg, Björn Granholm". Den har ingen som helst kohesion. Däremot kan den mycket väl fungera som en fullt begriplig text för rätt läsare. Kanske skrev journalisten en sådan här minneslista innan han började arbeta med notisen. Studentlitteratur

35

Upptakt Yttre kohesion är heller ingen garanti för inre koherens. Se på de här meningarna: "Ivar Lo-Johanssons genombrott kom året därpå med den epokgörande romanen Godnatt, jord. Jorden lämpar sig inte för potatis. Årets första halkolycka skedde därför på natten." Det finns sammanhangssignaler mellan meningarna: ämnesmässiga kopplingar mellan "jord" och "Jorden" och mellan "Godnatt" och "natten", och en orsaksmarkör, "därför", i den sista meningen. Men det är nästan hopplöst att se någon övergripande innebörd. Normalt utgår vi från att en text är koherent. Så långt det är möjligt försöker vi tolka dess enskilda delar så att de får ett sammanhang. I notisen står det t.ex. "Den hade fastnat i ett rep". Som läsare tar du för givet att "den" syftar på jättesköldpaddan. Koherensen kräver det. Och du förutsätter säkert att kräftburarna befann sig strax utanför Hamburgssund och inte t.ex. i Stockholmstrakten. Annars får texten en förryckt geografi. Även den osammanhängande texten i förra stycket skulle vi nog försöka ge ett sammanhang, om vi verkligen trodde att det fanns en tanke med den. Det skulle kunna röra sig om en spexig satir eller en modernistisk dikt. Ytterligare en aspekt av koherensen är att texter är hierarkiskt uppbyggda. Där finns flera nivåer, som successivt är överordnade varandra. Med det sammanhänger sådana viktiga egenskaper som att en text kan ha eller tillskrivas en övergripande innebörd, som samlar upp vad delarna står för. Tack vare den kan vi göra en sammanfattning av innehållet. Vi kan också tala om huvudsaker och bisaker i det, om överordnade och underordnade tankar. Första stycket i tidningsnotisen kan vi kanske summera så här — vi kan göra det lite olika, beroende på var vi lägger tonvikten: "Fiskare hittade fastsnärjd jättesköldpadda utanför Bohuskusten", det andra: "Fyndet är sensationellt" och det tredje: "Sköldpaddan ska undersökas närmare". Ett koncentrat av hela texten kunde bli: "Bohusfiskare gör sensationellt fynd av fastsnärjd jättesköldpadda, som nu omhändertas för undersökning." Detta ser vi då som huvudsaken och utesluter bisaker av lägre rang i textens informationsstruktur. En text är normalt inte koherent om det inte finns en hierarki som tillåter sådana här komprimeringar på högre nivåer. Inkoherenta eller irrelevanta element är sådana som undandrar sig den processen.

36

© Studentlitteratur

4 Vad är en text?

En text är konventionell En text förstår du därför att du redan känner igen dig i den. I sin tur beror det på att den är konventionell — att den följer vissa vedertagna normer och regler. De här konventionerna styr hur du skriver texter som författare och hur du som läsare tar dem till dig. De typiska egenskaper för texter som vi talat om tidigare är alla i större eller mindre utsträckning konventionella. Det kommunikativa förutsätter t.ex. att det finns konventioner för att läsa av språkliga tecken. Och texters intentioner står sällan utsagda: att du förstår syftet med nyhetsartikeln beror framför allt på att det är konventionellt fastställt, alltså inte en subjektiv nyck hos den skrivande individen utan socialt normerat. Att notisen följer konventioner som är speciella för nyhetsgenren ser vi på flera sätt. Typiskt är det nyktra och vetenskapliga synsättet. Texten vittnar om en inriktning på det mätbara (sköldpaddan är "nästan två meter lång" och "väger runt 200 kilo"), på exakta uppgifter om tid och plats ("på torsdag, på eftermiddagen, kustbevakningens sambandscentral i Kungshamn"), på nyktra och detaljerade orsaksangivelser (jättesköldpaddan hittades på grund av att den hade fastnat i "ett rep till en länk som håller ihop kräftburar"). Däremot duger inte känslofulla tirader: "Jättesköldpaddan är ett naturens mirakel, så vacker, klok och god." Som de flesta av våra sociala normer är mönstren för texter oskrivna och omedvetna. Men det finns undantag. Så kan en tidning ha egna regler tryckta för språkbehandlingen. Och läroböcker i textanalys sätter vissa konventioner på pränt. Men där har de bara en beskrivande och inte en föreskrivande funktion. Konventionerna ser olika ut i olika slags texter. Vad hade hänt med vår nyhetsnotis om den i stället hade utformats som en spännande berättelse? Då hade den antagligen inte börjat med fyndet av sköldpaddan utan sparat det till senare, som en dramatisk poäng. Och den hade målat upp scener: "Det var en tidig morgon. Fiskebåtarna skulle lägga ut från kajen i Hamburgssund. Allt var precis som vanligt och ingen anade att något märkligt skulle hända just den dagen..." Vi kan också byta genre till en ledarartikel i lokalpressen. Då skulle antagligen redogörelsen för sköldpaddsfyndet bli mer utredande och argumenterande än berättande och beskrivande. Dessutom kräver den genren ett ställningstagande, kanske något i stil med: "Låt oss behålla jättesköldpaddan i Lysekil. Låt den stanna på marinakvariet och bli ett värdefullt tillskott till vår stads turistattraktioner?'

Studentlitteratur

37

Upptakt

En text är kreativ En text är sällan enbart ett mekaniskt avtryck av förhärskande konventioner. Så gott som alltid innehåller den något som går utöver genremallen, något eget som skiljer den från andra texter av samma slag. Vi kan säga att en text är kreativ, att den har ett skapande inslag. Därför kan vi inte analysera en text uttömmande bara genom att peka på det mönster som påverkar den. Vi måste också ta hänsyn till dess speciella och kanske unika egenskaper. I vilken grad en genre tillåter kreativitet och nyskapande varierar. Så kan väderrapporter vara så starkt styrda av en fix och färdig modell att den meteorologiska verkligheten registreras på nästan samma sätt i alla texter. Men tidningsnotisen hör till en öppnare genre. Journalisten kunde t.ex. ha utformat rubriken annorlunda utan att bryta mot textmönstret: "Jättesköldpadda funnen i Bohuslän". Han kunde ha sammanställt vikten med längden: "En nästan två meter lång och 200 kilo tung havssköldpadda hittades ..." — fast en så lång framförställd bestämning bryter nog mot den lättlästhetsnorm som gäller här. Och han kunde ha hoppat över Granholms yttrande, eftersom det inte är nödvändigt för att få fram huvudnyheten. I och för sig kan även mycket fasta konventioner brytas, men i sådana fall risker vi att texten inte räknas som fullvärdig. Därför kan det vara dumt att inte följa det föreskrivna bruket när man skriver ett kontrakt, och en journalist som helt vägrar att rätta sig efter nyhetens regler får knappast se sin text i tryck. För det kreativa i texten, det som överskrider mallen eller rentav spränger den, svarar förstås främst författaren genom att gå sin egen väg. Men texten är inte ett färdigt ting utan en levande process, och därför kan också mottagaren lämna sitt bidrag genom en självständig läsning — vi har ju lagt lite egensinniga synpunkter på notisen. I spänningen mellan det konventionella och det kreativa har alltså både författaren och läsaren en dubbelroll. Det är genom dem som de allmänna konventionerna förmedlas till den enskilda texten, så att de bevarar sin kraft. Men det är också genom dem som de färdiga förlagorna fylls ut, bryts och förändras. I sin tur skapar det förutsättningar för nya mönster. På så sätt kan den individuella kreativiteten i gynnsamma fall fortplanta sina verkningar till hela systemet av textkonventioner, så att nya regler föds för hur vi skriver och läser.

38

© Studentlitteratur

Analys

5. Vår textmodell

I det här kapitlet ska vi visa hur vår textanalys går till i stora drag och ge en allmän översikt över vårt arbetssätt. I senare kapitel kommer vi att fördjupa och förtydliga analysen. För att analysera texter systematiskt behöver vi en textmodell. Den ger en allmän bild av texters uppbyggnad i stort och smått. Utifrån den kan vi sedan målmedvetet och planmässigt styra analysen mot olika inslag i dem. Bakom ligger insikten att texter är mycket komplexa. De har många sidor och nivåer, från språkliga till innehållsliga, från yta till djup, från enskilda delar till sammanhållande helheter. Samtidigt har de en inre ordning — de visar upp mönster och regelbundenheter. Modellen vill spegla mångfalden och sambanden. Ytterligare en grundläggande insikt bakom modellen är att texter alltid möter oss i bestämda sammanhang. Därför får de inte ses för sig. Mot den här bakgrunden vill vi visa hur en text är mångsidigt anpassad till sin omgivning. Alla har vi erfarenhet av många slags texter från många slags situationer. Somliga vet vi mer om än andra, men en viss förståelse har vi nästan alltid. Det är den här spontana känslan som vi vill fånga och överskrida i vår modell. Det sker genom att peka på vad som allmänt gäller för texters utformning och förutsättningar som kommunikationsmedel. Textmodellen lyfter fram tre sidor av en text i sin omgivning: 1. sammanhanget eller kontexten 2. uppbyggnaden eller strukturen 3. framställningssättet eller stilen. För att se hur de här sidorna är sammansatta och samspelar ska vi utgå från en barntext. Den finner du på nästa sida.

Kontext Som du kan se hör texten ihop med en teckning. Den föreställer ett TV-spel som heter SEGA — namnet står utanpå det. Liksom ett brev har texten en adressangivelse, som för övrigt är dess dominerande inslag. Avsändaren © Studentlitteratur

41

Analys heter Felix och mottagaren är pappa. De här inslagen pekar tydligt ut textens yttre omgiVning eller kontext, det som finns tillsammans med texten som en betingelse för den. För att tränga in i en text måste vi sätta oss in i dess kontext — den hjälper oss att förstå texten ("Vad syftar SEGA på?") liksom att förklara den ("Varför skrev Felix SEGA?"). Det förutsätter att vi kan urskilja olika inslag i det aktuella sammanhanget. Vi koncentrerar oss först på textens närmaste omgivning, på situationskontexten. Då noterar vi att texten är et inslag i en större social aktivitet eller verksamhet. Här är det fråga om att leka och skapa och umgås som barn och förälder — vi kan kanske tala om familjeliv för att få ett ord för något så skiftande och sammansatt. Brukstexter är alltid förknippade med olika verksamheter. Ofta rör de arbetslivet, men här handlar det alltså om det privata. På många sätt är familjelivet grundläggande för barnets sociala utveckling. Det är först och främst där som Felix lär sig samhällets regler för ett gott uppförande. I den processen spelar språket en avgörande roll. Dels lär sig Felix vilka ord och yttranden som är lämpliga och passande i olika situationer, dels är språket det främsta medlet för att föra över andra normer,

i»niliP111111111111111f1J

T1 LI Figur 5.1 En barntext. Det står SEGA på bilden.

42

© Studentlitteratur

5 Vår textmodell t.ex. att visa respekt för andras önskningar och att lösa konflikter utan våld. Texten som Felix skrivit är på samma gång ett led i en färdighetsträning och ett bidrag till familjelivet som umgängesform. Ur den första synvinkeln kan vi se den som ett försök av Felix att lära sig skriftspråket. Och ur den andra fungerar den förstås som ett tack till pappa för en efterlängtad julklapp. I en verksamhet finns vidare vissa deltagare. I vårt fall aktualiserar texten två: Felix och hans pappa. Vad de vill och tror och vilka roller och relationer de har är viktigt för hur texten blir skriven och läst. Felix är fem och ett halvt år. Sedan något halvår har han börjat intressera sig för att skriva andra ord än sitt eget namn. Språk har också varit ett återkommande veckotema på hans dagis. Det var pappa som tillsammans med farfar gav Felix SEGA-spelet, och nu ger Felix pappa en text. Vad Felix ritat och plitat ingår alltså i ett utbyte av gåvor med de vuxna. Men i det samspelet är deltagarna inte riktigt jämställda. Det finns en skevhet i förhållandet mellan Felix och hans far, liksom mellan barn och föräldrar i allmänhet. Det är pappa som avgör vad som är det rätta, språkligt eller socialt. I den bemärkelsen har pappa makt över Felix och över hans text. Vi kan också se efter vilka meddelsemedel som texten tar i anspråk för att få fram sitt budskap. Vilka det blir beror på vad som finns att låna och lära i dess omgivning. I det fallet talar vi om kommunikationssättet. Ett viktigt inslag i det är att Felix blandar olika uttryckssystem eller koder. När han skriver namnen i adressformeln använder han en språklig kod. Men för att återge spelet utnyttjar han en avbildande eller ikonisk kod (av ikon = 'bild'), en teckning. Han har suttit bredvid sitt spel och titta på det för att få bilden rätt. Texten kan vi för övrigt placera i en speciell barngenre. Den är en koncis rapport om vad författaren sett eller gjort. För många barn är sådana korta meddelanden deras första övningar i skrift. Senare avlöses de av en annan genre, den fiktiva sagan eller berättelsen. Nu har vi brutit ner situationskontexten i tre huvudkomponenter: verksamheten, deltagarna och kommunikationssättet. Det sista inslaget aktualiserar en vidare del av textens sammanhang. Det är att texter alltid ekar av andra texter, som de tar efter eller reagerar på. Vi talar om den intertextuella kontexten. Sedan något halvår har Felix skolats in i en enkel typ av rapportskrivande. Så har han ritat många bilder av olika Turtles, tecknade djurmänniskor från serier och TV. Kompositionen där är precis som här. Ett porträtt av en namngiven figur står intill en adressangivelse, dvs. av Felix och till pappa. Felix har alltså redan övat sig på andra texter av samma sort. Dessa föregångare ligger under presentationen av SEGA-spelet som grund för en särskild genrekompetens.

© Studentlitteratur

43

Analys Felix och hans pappa lever båda i Sverige i slutet av 1900-talet. Det är en speciell miljö när det gäller materiella resurser (t.ex. typer av leksaker, tillgång till papper och pennor som billiga förbrukningsartiklar), föreställningar och attityder (t.ex. en hög värdering av barns individuella kreativitet) och levnadsvanor (t.ex. ett pedagogiskt samhällsansvar för förskolebarn). Här kan vi tala om en viss kulturkontext, som på olika sätt skiljer sig från den i andra länder eller hos oss förr. Genom sin inverkan på situationskontexten har kulturkontexten en stor betydelse för vilka textval som kan bli aktuella.

Textstruktur Att analysera något är att bryta ner det i mindre delar och sedan undersöka dem närmare, för sig eller i relation till varandra. Så gör vi också i vår modell. På så sätt försöker vi komma åt hur en text är uppbyggd eller vilken struktur den har. Vi utgår från att alla texter har tre huvudegenskaper: 1. De använder sig av ord som är ordnade i helheter på olika nivåer — de har en form. Mot det svarar en textuell struktur. 2. De har något att säga, tankar att framföra — de har ett innehåll. Mot det svarar en ideationell struktur. 3. De framför sitt innehåll i en social situation — de skapar en relation till sina läsare. Mot det svarar en interpersonell struktur. Låt oss se på de här tre strukturerna i tur och ordning och börja med den textuella dimensionen. Den motsvarar alltså formsidan av texten. När du läser en brukstext slås du kanske av att meningarna är väldigt korta eller påfallande långa eller att någonting nämns sist som brukar stå först. Då reagerar du på den yttre formen. Att en skriven text är krävande som uttrycksmedel märks på Felix lite famlande försök. Han har t.ex. vissa problem med att skriva bokstäverna. Så är x i "FELIX" mycket mindre än de andra tecknen och mellanrummet mellan p och a i "PAPPA" lite för stort. Dessutom har det sista a:et i samma ord hamnat alldeles för högt — men det är teckningens fel! Däremot är alla bokstäver rätt formade. E har t.ex. tre tvärstreck och inte fem som när Felix började skriva sitt namn. Ännu behärskar Felix inte riktigt textens linearitet, dess jämna lopp rad för rad från vänster till höger. Innebörden av adressangivelsen är otvivelaktigt "till pappa [från] Felix" men ordningen är snarast "PAPPA FELIX TILL". 44

Studentlitteratur

5 Vår textmodell Det är också uppenbart att Felix bara utnyttjar en liten del av sitt språk i skrift. Texten har tre substantiv, namnen "FELIX" och "SEGA" (skrivet på spelet) och ordet "PAPPA", som även det fungerar som ett egennamn för Felix. Det finns också en preposition, "TILL", som står (avigt) som bindeord. Däremot saknas ordklasser som verb, adjektiv och adverb. Ännu kan Felix inte skriva hela meningar. Av strukturerna påverkas den textuella främst av kommunikationssättet bland kontextens komponenter. Relaterar vi den förra till den senare kan vi t.ex. säga att det är naturligt för Felix att använda en ikonisk kod, eftersom han ännu inte skriver nog bra för att skildra TV-spelet med ord. Den speciella rapportgenren är också naturlig i sin stereotypa förenkling: att kortfattat omtala något som Felix ofta gör och pappa väl känner till är precis vad Felix klarar av. Låt oss gå till den ideationella strukturen. Vad har texten att säga om sitt ämne? Också här märks det tydligt hur barnsligt Felix ännu skriver. Innehållet är helt outvecklat: en teckning av ett TV-spel med dess namn. Vad det egentligen betyder för Felix kan vi bara ana. Själv säger han inget om det. Om några år kommer Felix att kunna skriva ner mycket mer, t.ex. hur han gör när han spelar. Den ideationella strukturen har ett särskilt nära samband med kontextledet verksamhet. Vi ser att Felix har valt att skildra något som hör till hans hemliv. Vid den här tiden ägnar sig Felix åt TV-spel varje dag, och det är bara en månad sedan han fick sin julklapp. Till sist den interpersonella strukturen. Den har att göra med textens mellanmänskliga funktion, att den för en sändare i kontakt med en mottagare. När du läst en brukstext har det nog hänt någon gång att du ogillat hur den talat till dig och känt dig som alldeles fel adressat. Då har du reagerat mot dess sätt att försöka skapa en social relation till dig. I vårt fall är det adressangivelsen som är intressantast. Med den markerar Felix det samspel som orden ingår i. Texten bekräftar banden mellan Felix och pappa. Den skriver in sig i deras gemensamma liv och pockar på att bli sedd och fa ett gensvar. Det förvånar nog inte att pappa blev glad och gav Felix beröm. De enkla rader som vi sett på här är ju ännu mycket outvecklade. Vår analysmodell måste klara att redogöra för betydligt krångligare texter. Som ett stöd för det urskiljer vi tre komponenter inom varje struktur. Den sista av dessa har vi låtit vara av ett mer övergripande slag. Så ser vi den textuella strukturen som sammansatt av lexikogrammatiken, som rör orden och hur de går samman till meningar, textbindningen, som

© Studentlitteratur

45

Analys gäller hur meningarna förenar sig med varandra, och kompositionen, som handlar om hur texten bygger upp sin helhet. För den ideationella strukturen utgår vi från att en text tar upp ett antal ämnen och gör påståenden om dem. Mot det svarar enheterna teman och propositioner. Till det kommer en tredje beståndsdel, perspektiv. Med den griper vi över det hela och visar hur teman och propositioner träder fram inom ett sammanhållande synfält. I den interpersonella strukturen fångar språkhandlingar och attityder de förbindelser mellan sändare och mottagare som texten uttrycker. Den sista komponenten, ram= visar på de föregåendes förutsättning och sammanfattning, nämligen hur texten placerar in sig i ett socialt sammanhang. Som vi redan sagt är en textanalys mer än att skilja ut olika inslag i en text och dess kontext för att sedan beskriva dem var för sig. Det gäller också och inte minst att sätta delarna i samband med varandra — annars faller helheten sönder. Ovan har vi antytt hur varje textstruktur svarar mot var sin särskilda komponent i kontexten. Nu är det samspelet inte riktigt så enkelt som vi har framställt det hittills. Så påverkas den textuella strukturen visst inte bara av kommunikationssättet utan också av verksamheten och deltagarna, och lika mångsidigt är sambandet för de övriga strukturerna. Ytterst är det alltid helheter som griper in i varandra. Vad vi visat här är bara var tonvikten brukar ligga i textens spel med sitt sammanhang. Också för de tre textstrukturerna måste vi understryka hur nära de samverkar. Alla är alltid närvarande på varje punkt i en skriven framställning. I själva verket rör det sig ju om tankekonstruktioner som vi använder för att skärpa blicken för allt som finns i en text och ordna våra iakttagelser på ett överskådligt sätt. Så kan ett visst inslag mycket väl ses ur en textuell, en ideationell och en interpersonell synvinkel samtidigt. I barntexten behandlade vi t.ex. substantiven Felix och pappa som en del av både den textuella och den interpersonella strukturen. För den förra betonade vi ordens form, ordning och ordklass. För den senare tog vi fram deras funktion att spegla och stärka en social samhörighet. Egentligen är det så att det textuella, det ideationella och det interpersonella är oupplösligt sammantvinnade trådar i textens väv. Vad vår modell visar är vilken struktur en viss kategori i första hand hör till enligt vårt synsätt. Vi ser t.ex. ordklasser och meningsbyggnad som knutna främst till den textuella dimensionen.

46

Studentlitteratur

5 Vår textmodell

Stil Till strukturerna lägger vi ytterligare ett inslag i vår textbeskrivning av en text: stilen eller framställningssättet. Vi ser den som ett slags syntes av de tre strukturerna — hur de samverkar i sitt sammanhang för att göra ett intryck på läsaren. Med stilen som slutsten kan vi sammanfatta de fem komponenterna i vår textmodell i en enkel formel. En text blir till genom att vi 1. i ett visst sammanhang (kontexten) 2. använder ord (det textuella) 3. för att meddela något (det ideationella) 4. till någon (det interpersonella) 5. på ett visst sätt (stilen). För vår text kan vi kortfattat beskriva stilen som enkel och registrerande (i förhållande till språkformen), konkret (i förhållande till innehållet) och personlig (i förhållande till den tydliga sociala relation texten skapar). En sådan karakteristik av stilen blir ett slags sammanfattning på ett mycket övergripande plan av vad som särskilt starkt och genomgående utmärker den textuella, den ideationella och den interpersonella strukturen i vad Felix skrivit till pappa.

Analysprocessen Nu några allmänna ord om hur man bör gå till väga vid en textanalys. Vi vill inskärpa att varje analysmodell måste brukas med urskiljning. Det räcker inte att mala en text genom den för att det ska komma ut något av värde. Tvärtom avråder vi från en så mekanisk metod. I stället måste du själv avgöra när analysen ger intressanta eller bara triviala resultat. Och du måste tolka vad du ser och inte förlora helheten ur sikte. Det kräver att du litar till ditt eget omdöme även när du har en strukturerad modell som vägledning och uppslagskälla. En iakttagelse kan utgå från t.ex. den ideationella strukturen men sedan visa sig viktig också på andra plan. Då behöver du inte våndas över att du inte kan placera den, att du inte vet var den hör hemma. Antagligen har den sin plats på flera håll. Men någonstans måste du gripa tag i den och någonstans har den nog sin tyngdpunkt. Ofta är det ett bra sätt att komma igång att först undersöka kontexten. Då utgår du från vad du redan vet eller omedelbart inser om det sammanhang som texten fungerar i och preciserar så dina första iakttagelser genom eftertanke eller efterforskning. Sedan funderar du på vad de olika inslagen i texStudentlitteratur

47

Analys

tens bakgrund och omgivning närmare betyder för dess struktur och stil. Även här måste du lita till din egen kunnighet och bedömningsförmåga. Allt man kan se i kontexten med hjälp av en teoretisk modell är ju inte lika viktigt för alla texter. Kanske visar din analys av de yttre villkoren på maktrelationer som styr hur man använder texten. Då startar du alltså med deltagarna. Det leder dig naturligt över till den interpersonella strukturen. I så fall ser du nog också på andra inslag där. Efterhand inser du att även lexikogrammatiska drag liksom perspektivet är givande att undersöka. Därför utvidgar du analysen till den textuella och ideationella strukturen. De i sin tur leder kanske din uppmärksamhet till något nytt i kontexten som du inte tänkt på tidigare. Det kan sedan ge dig uppslag till en fördjupad analys av själva texten. Till sist mynnar analysen, som en fortlöpande rörelse fram och tillbaka mellan olika sidor av texten och kontexten, ut i en sammanfattning där du söker visar hur de viktigaste inslagen hänger ihop. På så vis arbetar du steg för steg fram en läsning eller tolkning i flera skikt av det skrivna i dess sammanhang. Vi vill avsluta med fyra råd: 1. Var flexibel! Anpassa analysen till den aktuella texten! 2. Sålla! Visa omdöme och ta inte upp allt! 3. Var kreativ! Använd inte modellen mekaniskt utan för att få id6er! 4. Sammanfatta! Gör fortlöpande synteser av vad du sett, så att analysen inte förlorar sig i orelaterade detaljer!

--

48

Studentlitteratur

6. Kontexten

Ordet kontext betyder bokstavligen 'tillsammans med texten'. Det rör sig om något mycket omfattande — hela den språkliga och sociala miljö som texten kommer ur och verkar i. Ordet uttrycker också något centralt i vår textanalys. Den bygger nämligen på tanken att allt som sägs eller skrivs måste ses i sitt sammanhang. Vill vi förklara varför en text har kommit till och ser ut som den gör, så måste vi gå till kontexten. Samma sak gäller om vi vill finna ett förhållningssätt till det vi läser. För sig, som en naken serie av skrivna ord, har en text bara en möjlig mening. Fullbordad blir den först när en bestämd språkbrukare möter den i en visst läge. T'ydligast ser vi det kanske i en historisk text. Läs något från 1600-talet! Orden förstår du nog ganska hyggligt — men knappast hur texten fungerade. Vem använde texten när och var och i vilka roller och relationer och syften? Här är det en avgörande skillnad mellan t.ex. en propagandaskrift från riksrådet och ett utredande inlägg från en sockenstämma. Först när du vet textens yttre villkor kan du ana vilka tänkbara betydelser hos den som var aktuella för dåtidens användare. Och genom att föreställa dig olika slags kontexter öppnar du texten för olika läsningar. Vi kommer att skilja på tre olika sammanhang för en text: den närliggande situationskontexten, den intertextuella kontexten eller sambandet med andra texter, och den mer övergripande kulturkontexten, som tar fasta på textens samhälleliga förutsättningar. Framför allt intresserar vi oss för situationskontexten, som texten omedelbart utgår från. Vi ska belysa den med hjälp av en paragraf ur ett protokoll: §4 Gallring i samhällsbyggnadsnämndens arkiv Ärendebeskrivning Fr.o.m. januari 1994 är bostadsbidragen överflyttade till försäkringskassan, i samband med detta behöver en gallring av handlingar genomföras.

© Studentlitteratur

49

Analys Härmed anhålles att gallring får genomföras av handlingar som gäller bostadsbidrag för åren fram till 1990. Bostadsbidragshandlingar fr.o.m. 1991 och framåt sparas i 3 år. Beslut Gallring av ovanstående handlingar godkännes av samhällsbyggnadsnämnden.

Avtryckt i vår lärobok är den här texten egentligen död och förtorkad som en pressad blomma. Först genom sitt sammanhang kan den få kraft och liv. Och då kan texter av det här slaget emellanåt åstadkomma stora verkningar.

Situationskontext Tänk dig att du sitter som ledamot av samhällsbyggnadsnämnden i din hemkommun. Någon vecka efter ett sammanträde dimper det ned ett kuvert i din brevlåda. Inuti ligger ett mötesprotokoll, som du börjar ögna igenom. Du fördjupar dig inte i allt, men det är några beslut som särskilt intresserar dig. Vad du läser ser du med sakkunniga ögon, utifrån vad du vet om den situation som texten hör hemma i. Hur påverkar de här förutsättningarna, som du känner till utan att egentligen tänka så mycket på dem, ditt förhållande till texten och textens förhållande till dig?

Verksamhet Så snart du öppnar kuvertet, öppnar du också en springa in till kommunalpolitiken. Därmed knyter du texten till en viss verksamhet. Till det som utmärker och formar en verksamhet hör dess syfte. Här är det främst att sköta den fysiska planeringen på din hemort och avgöra vad som får byggas inom kommunen. Men din byggnadsnämnd har också haft hand om bostadsbidragen. En viktig form för verksamheten är sammanträden, och besluten där ska alltid beskrivas och bekräftas i ett officiellt protokoll. Texten är alltså en integrerad del av en målinriktad aktivitet. En verksamhet är knuten till en tid och en plats. Båda är viktiga för protokollets giltighet. Vad tiden beträffar så utgår du från att anteckningarna är aktuella när du får dem med posten — sammanträdet bör vara det senaste. Protokollet ska ge vägledning för verksamheten tills det kommer ett nytt 50

Studentlitteratur

6 Kontexten beslut i samma fråga. Det hör till en bestämd plats, Ekerö kommun i Stockholms län. Det är där man har originalet, och det är bara där texten reglerar vad man får göra. Att platsen och tiden är levande för dig gör t.ex. att du vet vilka lokaler som åsyftas med "samhällsbyggnadsnämndens arkiv". Och vill du kan du invända mot vad som står i texten, när ni ska godkänna det på nästa möte. Språk och tänkande och handlande samspelar alltid mycket nära med varandra i människans sociala liv. Protokollet ger mötet dess särskilda innebörd och för ihop det med andra sammankomster som fått en liknande redovisning. För att fånga den här samspelet ska vi införa begreppet diskurs och låta det stå för de grundläggande tanke- och handlingsmönster som utmärker olika slags verksamheter. Så är t.ex. den språkvetenskapliga diskursen det grundläggande sätt att betrakta och behandla språkfrågor som går igen i språkvetenskapens texter. Genom dem bidrar diskursen till att hålla samman verksamheten och göra den meningsfull för sina utövare. Detta förutsätter förstås att yrkesverksamma språkforskare — trots många meningsskillnader — på något plan har ett gemensamt förhållningssätt till de sidor av verkligheten som deras ämne berör. Det bör vara överens om vilka huvuduppgifter språkvetenskapen har, vad som ska räknas som en gångbar teori, hypotes eller metod, vilka genrer som ska användas när och hur och var etc. I annat fall får vi nöja oss med att tala om en rad skilda språkvetenskapliga diskurser, knutna till olika skolbildningar, ideologier och arbetsmetoder. Vi vill påpeka att diskursbegreppet är mycket mångtydigt. En del låter diskurs betyda 'text'. Då utgår man gärna från en strukturell språksyn, där diskursen pekar ut den högsta språknivån och analysen inriktas på de språkliga medel som förenar meningar till stycken, avsnitt och hela texter. Andra språkvetare ser diskurs som 'språkanvändning' eller 'text i kontext'. Då blir inte den strukturella frågan om hur meningar bygger upp texter huvudsaken, utan i stället intresserar man sig för vad språk och texter används till. Ibland används dessutom diskurs med innebörden 'talad kommunikation', medan text för stå för 'skriven kommunikation'. Det gäller särskilt för forskare som vill lyfta fram det spontana samtalet och dess dialogiska och situationsbundna karaktär. Det går att urskilja teoretiska skolor inom språkvetenskapen utifrån de olika sätten att använda diskursbegreppet. Betydelsen 'text' dominerar i den traditionella textlingvistiken. Den har på senare utvecklats till något som med en bred beteckning kallas diskursanalys, där betydelsen 'text i kontext' är central. Och inom samtalsanalysen är betydelsen 'talad kommunikation' aktuell. Även om vi alltså låter diskursbegreppet stå för grundStudentlitteratur

51

Analys läggande tanke- och handlingsmönster, har vi tagit intryck av alla de här skolbildningarna, i synnerhet den som lite oprecist kallas diskursanalys och lyfter fram texten i sin kontext. Protokollet uttrycker en myndighetsdiskurs. I den ingår att man gärna tyr sig till fasta regler när man utövar en verksamhet. Det visar sig i den bestämda ordningen för att genomföra ett sammanträde och för att ställa upp ett protokoll. Det är påfallande hur additiv och repetitiv texten är, hur den lägger ärende till ärende i ungefär samma form. Det finns ingen strävan att variera och gradera, så att mindre frågor summeras snabbt eller utesluts helt. Myndighetsdiskursen hyllar den grundläggande principen om allas likhet inför lagen. Som texten ser ut är den närmast otänkbar i en annan verksamhetsdiskurs. För journalistiken t.ex. är grundfrågan inte "Vad bör gälla?" utan "Vad är nytt? Vad är intressant?". Det kräver en helt annan infallsvinkel. En journalist skulle kunna kritisera myndighetsutövningen utifrån frågan: "Är det rätt att kassera offentliga dokument?" Rubriken skulle kunna bli: "Sämre kontroll av bostadsbidrag". Och i en opinionsbildande diskurs är det legitimt att låta känslorna tala: "Gamla bostadsbidragstagare kan andas ut. Handlingarna slängs!"

Deltagare Vilka som deltar i kommunikationen kring en text styrs till stor av den aktuella verksamheten — men inte helt. Ingen som var på det där sammanträdet hade väl trott att protokollet skulle dyka upp i en lärobok och läsas av studenter! Som ledamot i samhällsbyggnadsnämnden möter du protokollet i en speciell mottagarroll. Till den hör bestämda förväntningar på hur du ska förhålla dig till texten. En är att du ska läsa protokollet och se om du kan godkänna det. Rollen påverkas av att du sitter som representant för socialdemokraterna och väntas verka som partiet vill. Men protokollet har fler mottagare. Personalen på nämndens arkiv har krav på sig att verkställa beslutet att sortera ut de gamla handlingarna. En tredje målgrupp är kommunens invånare. Den offentlighetsprincip vi har i Sverige gör att texter av det här slaget ska vara tillgängliga för allmänheten, så att vi kan granska hur myndigheterna utövar sin makt. De olika grupperna av deltagarna förhåller sig till texten på olika sätt efter sin särskilda mottagarroll. För dig är protokollet en dokumentation att 52

© Studentlitteratur

6 Kontexten kontrollera, för arkivpersonalen en instruktion att respektera och för allmänheten ett politiskt ställningstagande att observera och diskutera. En läsare kan åtminstone delvis välja hur han ska närma sig texten. Ofta ingår den samtidigt i flera situationskontexter — det ger olika möjligheter att relatera sig till den. Du är ledamot i nämnden men också medborgare i kommunen. I den senare rollen står du betydligt friare i din läsning. För protokollet innehar sekreteraren en viktig stindarroll. Han eller hon står för innehållet utifrån sina anteckningar från mötet. Men också andra kan vara medansvariga, t.ex. en justeringsman. Inte sällan har en brukstext många upphovsmän som medverkat på olika sätt vid dess tillkomst: genom att beställa texten och föra fram vissa krav på den, genom att ge uppslag till innehållet, genom att skriva utkast, genom att sätta sin namnteckning under det skrivna i dess färdiga form. För oss som mottagare är det viktigt att veta vem som i vilken roll ansvarar för texten. Nu är det inte riktigt sant att det är enskilda människor som står för en text som vår. Ett protokoll är anonymt. Det är snarare en institution, samhällsbyggnadsnämnden, än en person, sekreteraren, som svarar för det i sista hand. Att nämnden har en övergripande sändarroll och ställer sin auktoritet bakom orden är avgörande för att de får sin bindande kraft. De roller som deltagarna intar när de använder texten hör ihop i sociala relationer. För deras natur spelar maktpositioner en viktig roll. Skillnader här kan yttra sig i att deltagarna har olika rättigheter och skyldigheter mot varandra, så att relationen inte är symmetrisk utan asymmetrisk. Det senare gäller t.ex. mellan en myndighet och en anställd, där olikheten i förhandlingsstyrka och beslutanderätt är påfallande. De som arbetar på arkivet saknar i stort sett inflytande över de beslut som protokollet fastställer. De har att verkställa dem ändå. En mängd relationer präglas av en sådan asymmetri: företagsledning—personal, förälder—barn, lärare—elev m.fl. Makt är förbundet med möjlighet att påverka sin egen situation och andras. Ofta vilar den på en ojämlik fördelning av resurser: ekonomiska, sociala, kulturella eller språkliga. Den som har mer pengar, högre status, större kunskap, bättre kontakter eller rikare uttrycksresurser brukar ha mer makt än dem som har allt detta i lägre grad — och bättre utsikter att göra sig gällande mot den andra parten vid en konflikt. Till sist kan vi fråga oss hur maktförhållandet skulle se ut mellan en granskande journalist och ett kommunalt organ som samhällsbyggnadsnämnden. Den förras makt ligger huvudsakligen på en annan arena än den senares. Främst består den i hans möjligheter att bilda opinion för sin sak. I sin tur beror den av hans tillgång till inflytelserika medier och av hans förmåga att göra något slående av nyheten. Kan han skriva på Dagens Nyhe© Studentlitteratur

53

Analys ters förstasida med vinklingen "slappare kontroll av bostadsbidrag" får han antagligen ett övertag över myndigheten, som hamnar i en försvarsposition. En mer refererande artikel i lokalpressen har inte samma kraft. Den kan nämnden enklare bemöta genom att motivera sitt beslut med t.ex. juridiska regler eller sparkrav.

Kommunikationssätt Kommunikationssättet handlar om vilka kommunikativa funktioner och uttrycksmedel som är aktuella. Här är textsyftet viktigt. Vilket ändamål har protokollet som du får? Att informera dig och de andra deltagarna om vad ni kom överens om på sammanträdet? Ja, det är en funktion. Men den allra viktigaste är nog att ge laga kraft åt vad mötet avgjort genom att skriva ned det i behörig form. På det här sättet stöder textens syfte hela verksamhetens mål — att fatta och förverkliga goda beslut som är rättsligt giltiga. Vi märker hur syftet påverkar framställningen. Där finns t.ex. en vilja att vara exakt. Den informativa och juridiska funktionen utesluter vidare värdeord och retoriska fraser. De hör hemma i texter som är till för att väcka debatt och skapa opinion. Texter som har särskilda och allmänt erkända syften i en viss verksamhet brukar bilda en genre — det har vi redan talat om. Till en sådan funktionell specialkategori hör sammanträdesprotokollet. I dess fall har det med tiden vuxit fram ett särpräglat textmönster, en mer eller mindre fast mall för hur en text ska se ut för att motsvara bestämda kommunikativa uppgifter. I protokollet följer alla paragrafer samma mönster. Först står en paragrafsiffra. Sedan kommer en rubrik som anger ärendets natur. I det här fallet är det "Bokslut och årsredovisning för 1993". Och till sist möter vi två underrubriker, "Ärendebeskrivning" och "Beslut". Texten bygger alltså på en enkel uppradning av paragrafer av samma allmänna typ. Hur många de är beror på dagordningen och vilka övriga frågor som mötet tar upp. Textmönstret passar användningen bland annat för att det förenklar för den som vill läsa översiktligt. Genom att skumma rubrikerna kan läsaren finna det enskilda ärende som intresserar honom särskilt. En politiker som snabbt vill ta del av de viktigaste besluten kan t.ex. hoppa över ärendebeskrivningen. Språkbruket varierar på många sätt i ett samhälle, bland annat beroende på vad vi gör och vilka vi är. Normerna för hur man använder språket inom ett yrke eller en grupp kallar vi för en kod. Inom reklambranschen finns en reklamkod med en förkärlek för överdrifter och utrop och en egensinnig interpunktion. Piloternas sätt att kommunicera med trafikledningen bygger 54

Studentlitteratur

6 Kontexten på en pilotkod med en rad fasta vändningar för sådant som ofta händer i luften. Forskare har tillgång till olika vetenskapliga koder för olika fack med specialvokabulärer för de egna begreppen. Ett exempel på en mer renodlad gruppkod ger ofta unga människors speciella sätt att samtala med varandra. Det kan vila på en speciell ungdomskod. Ibland har en kod uteslutande uppgiften att signalera grupptillhörighet, och då blir den en jargong. En jargong drar en tydlig gräns mellan dem innanför och utanför gruppen. Koder är inte väsensskilda från diskurser. Men där diskurser bygger på grundläggande tankemönster, t.ex. att alla ska vara lika inför lagen, tar koder mer fasta på den sociala gruppen och situationen, t.ex. att byråkrater idkar myndighetsutövning. En kod kan vara bredare eller smalare beroende på hur öppen eller sluten den grupp eller verksamhet är som koden hör till. En bred kod vädjar till det allmänna och gemensamma för många och mycket. Det är vad en kvällstidning strävar efter som skriver om många slags ämnen för en masspublik. En smal kod knyter däremot an till det specifika, till det som skiljer ut vissa deltagare eller förehavanden från alla andra och gör dem unika. En vetenskaplig kod är alltid smalare än en populärvetenskaplig — den utesluter många grupper som den senare är tillgänglig för. Smala koder tenderar att lyfta fram det avvikande och särpräglade och på så sätt definiera en grupp utåt och inåt. I t.ex. många ungdomsgrupper finns en egen repertoar av ord och tonfall och gester som markerar medlemmarnas särart. Protokollet hör till en verksamhet som är både politisk och byråkratisk. Men dess kod vittnar bara om det senare inslaget i dess bakgrund. Koden är teknisk och administrativ, inte agitatorisk och polemisk — en valaffisch har ett helt annat språkbruk. Det röjer att det är myndighetsutövningen snarare än den politiska kampen som ger protokollet dess legitimitet. Koden är rätt smal, eftersom den utgår från något begränsat och bestämt: sammanträden och samhällsplanering. Den byråkratiska koden ger gärna ord och uttryck en fastare och enhetligare betydelse än de brukar ha i vardagsspråket. En preposition som den i "fram till 1990" har ett exakt innehåll — året 1990 är inte med, för då hade man skrivit "t.o.m.". Och raden "Gallring av ovanstående handlingar godkännes av samhällsbyggnadsnämnden" kan bara läsas som en föreskrift — beskriva kan den göra i en tidning men inte i ett protokoll, där det är just genom formuleringar som denna som beslut blir till. Det finns många språkliga likheter mellan paragraferna. De har alla en förkärlek för opersonliga verbalsubstantiv och passiver: "Gallring av ovanstående handlingar godkännes" kan jämföras med "Avtal ska ingås om täckande av kostnaden för planändringen" på ett annat ställe. Och passivStudenditteratur

55

Analys ändelserna är av den formella varianten med -es. De ingår i begärande och bekräftande vändningar som "Härmed anhålles att ..." — den språkvetenskapliga termen är performativa satser. De här sidorna av koden är förankrade i verksamheten: dragningen till det opersonliga, det formella och det hierarkiskt maktpräglade — begäran från underordnad instans och beslut av överordnad. En text har alltid ett fysiskt underlag. Den skrivs på ett papper eller i en dator och trycks kanske i en bok, en tidning eller en broschyr eller på en affisch, en märkremsa eller en skjorta. Vi talar om textens medium: det yttre medel som gör den tillgänglig för sina läsare. En text anpassas förstås efter mediet. Man brukar inte skriva långt för en löpsedel. Till mediet kan man räkna också den tekniska och sociala organisation som framställer texten och sprider den till mottagarna. På det sättet är mediet avgörande för kommunikationen. Strejkar buden når en tidning inte sina prenumeranter, och vägrar tryckarna kommer den inte ens ut. För protokollet gäller att det kommer som ett maskinskrivet häfte i A4format. Det yttre utförandet möter kravet på ett snabbt, enkelt, standardiserat och prisbilligt framställningssätt. Som ledamot får du protokollet hem till dig. Men du vet att det också sätts upp på en anslagstavla i kommunhuset, där alla kan läsa det. Dessutom arkiveras det. Enligt offentlighetsprincipen ska det lämnas ut till var och en som ber om det, utan någon särskild motivering. Offentligheten är väsentlig för den roll som texter av det här slaget spelar i den kommunala demokratin. Vi kunde säga att offentligheten ger protokollet ett öppet medium, i motsats till t.ex. ett privatbrev som har ett slutet.

Intertextuell kontext Ingen text är något helt för sig. I stället för den ett slags dialog med andra texter som den återskapar, lånar ur, omformar, replikerar på, vänder sig mot eller knyter an till. Dessa utgör en intertextuell kontext. När du möter protokollet är vad du väntar dig av det påverkat av vad du redan sett av andra protokoll. Att en text på det här sättet är en del av en tradition, att den vilar på äldre alster i samma genre, kallar vi för vertikal intertextualitet. Det här är viktigt också för skribenter. Den som t.ex. börjar på ett nytt jobb frågar sig ofta hur man bör skriva sådant som förekommer där. Lösningen kan bli att titta på tidigare texter av samma slag. De första skrivalstren blir antagligen rätt osjälvständiga och bundna vid sitt mönster, 56

Studentlitteratur

6 Kontexten alltså präglade av en stark vertikal intertextualitet. Med tiden vågar skribenten ta sig större friheter mot traditionen. En paragraf ur ett gammalt protokoll får illustrera hur stark den vertikala intertextualiteten kan vara under en lång tid som en formande kraft för texter med samma syfte i samma typ av verksamhet: . cf 5— iyvx

-4,~i-(e~sta.4.

„p(,i7-t'o-em-L7~ 6Ø7 -G-4f~ txplA,,,tet n,91,;6;,A.4.

.4~

Protokollet är skrivet den 1 april 1906 inom Ljusne-Ala Socialdemokratiska Ungdomsklubb, som var en av de större föreningarna inom det tidiga socialdemokratiska ungdomsförbundet. Det finns olikheter mot protokollet från samhällsbyggnadsnämnden. Men med tanke på tidsavståndet är det ändå likheterna som faller i ögonen. Ett paragrafnummer står överst och så kommer en ärendebeskrivning. Det handlar om "peninge bidra (sic!) till klubbens medlemmar". Därpå följer beslutet, som blir att "lemna friviliga bidrag till sådana som blefvo trakaserade för sina politiska åsikter". Samma mönster finns i den nutida motsvarigheten. Det innebär att protokollets genrekonventioner i grunden varit oförändrade under 1900-talet. Olika protokoll har föregripit och efterbildat varandra, så att det etablerade mönstret levt vidare. Men i dialogen mellan nu och då har också vissa nyheter kommit till. Dit hör rubriker för att signalera strukturen, något som blir tydligare i tryck än i handskrift. Och skriftspråkets allmänna normer har också ändrat sig. Så har pluralböjningen av verb försvunnit: "blefvo" har nu blivit "blev". En text har också förbindelser med texter från andra genrer och andra verksamheter. Det kallar vi för en horisontell intertextualitet. De horisontella förbindelserna kan vara både öppna och dolda. Anföringar, citat och direkta hänvisningar knyter öppet an till andra texter. Men många intertextuella samband är skylda och gömda och kan vara svåra att se. Bakom protokollet döljer sig t.ex. en dagordning, som sekreteraren säkert konsulterat. Även lagar, förordningar och andra slags skrivelser kring frågor om © Studentlitteratur

57

Analys bostadsbidrag ger viktiga förutsättningar för protokollets innehåll och utformning. Ett sätt att använda horisontell intertextualitet är att göra allusioner eller anspelningar på andra texter eller genrer. Se här: åtrå verb -dde -tt • hysa starkt sexuellt begär till någon (eller något). Ex. Salming underwear anses orsaks kraftig -. Det rör sig förstås inte om en egentlig ordboksdefinition, utan om en annons för underkläder. Eller rättare sagt: det finns en genreblandning där annonsen alluderar på ordboken och väcker till liv dess objektivitet och auktoritet. Det finns också en kontrast i själva ämnet: texten behandlar intima och sexuella begär i en föregivet objektiv och distanserad form. En snabb blick i några tidningar visar att allusioner är vanliga också i journalistiken. När Aftonbladet använder överskriften "Baltikums sak - är den vår?" anar nog de flesta en intertextuell koppling, även de som aldrig hört parollen för Sveriges hjälpinsatser under finska vinterkriget: "Finlands sak är vår." Sportsidorna i samma tidning kröner en intervju med en svensk sprinterstjärna med rubriken "Karlsson på toppen". Vi associerar förstås till Astrid Lindgrens barnbokshjälte Karlsson på taket. I sin tur låter det ana att den springande Karlsson är en lika självsäker herre som sin flygande namne. På Svenska Dagbladets kultursida läser vi "Sista striden det är för de ryska kommunisterna". Inledningsorden är alltså hämtade från socialisternas kampsång Internationalen. Det gör formuleringen djupt ironisk. Sportrubriken "Sådan far, sådan son" återgår på ett ordspråk ("Sådan herre, sådan dräng") som satts in i ett nytt sammanhang. Budskapet är att det är skick och sed att sonen blir en fotbollsstjärna precis som sin far.

Kulturkontext En situationskontext färgas alltid av den vidare kulturkontext som omger den. Kulturen kan vi se som människors sätt att leva och verka inom ett visst område under en viss period. Den ger de övergripande förutsättningarna för en text. Kulturkontexten förmedlas till den enskilda texten via den mer näraliggande situationskontexten. För att lättare kunna analysera hur det sker ska vi urskilja tre sidor av kulturkontexten: den materiella kulturen, den sociala organisationen och den andliga kulturen. 58

© Studentlitteratur

6 Kontexten Den materiella kulturen präglas av de redskap och tekniker människor använder i sin livsföring. Den påverkar t.ex. vilka medier som kan utveckla sig. Den tryckta boken förutsätter givetvis boktryckarkonsten, som själv vilar på en rad tekniska framsteg inom andra områden. Idag utvecklas nya textformer tack vare landvinningar inom datatekniken. Den har t.ex. gett oss hypertexter, där den vanliga textens raka linearitet är bruten genom länkar till andra texter, så att läsaren själv kan välja väg genom en flerdimensionell textrymd. Och den har gett oss ett medium som e-post, som skapat något av en renässans för brevkonsten. Till de materiella förutsättningarna för sammanträdesprotokollet hör sådant som en enkel och snabb kopieringsteknik som gör det möjligt att distribuera samma text till alla mötesdeltagare. Den sociala organisationen är de historiskt framvuxna handlingsmönster som präglar människornas liv i ett visst samhälle. De är av stor betydelse för vilka textrelevanta situationskontexter som kan uppträda. Så förutsätter tidningsläsning att det finns individer med fritid som de kan och vill använda för att hålla sig informerade i allmänna frågor, läroböcker att det finns institutioner som bedriver formaliserad utbildning etc. En social organisation som är aktuell för sammanträdesprotokollet är vår kommunala demokrati med dess tonvikt på möten och överläggningar. Det är en metod för maktutövning av ett helt annat slag än ett där en ledare fattar beslut på egen hand och utan något formellt system för andras hörande. Den andliga kulturen omfattar de tankesätt, attityder och värderingar som är i svang i en social miljö. Dit hör hela raden av representativa föreställningar, från vidskepelse och folktro till religiösa trosläror och vetenskapliga teorier. Eftersom det gäller något som är gemensamt för stora grupper av människor, har vi att göra med kollektiva idévärldar. Inte minst viktiga är de djupt liggande uppfattningar om verklighetens natur och människans plats i den som vi ofta är omedvetna om eller finner så självklara att vi aldrig ifrågasätter dem. Vi påpekade tidigare att protokollet är ett uttryck för en myndighetsdiskurs som hyllar den grundläggande principen om allas likhet inför lagen. Men den principen har inte alltid varit given, åtminstone inte för dem som haft makten. Förr var det tvärtom otänkbart att människor med olika ställning skulle behandlas lika. Först gradvis har en annan uppfattning banat sig fram. I den samhällsomvandlingen har texter spelat en viktig roll. Så bidrog upplysningens författare på 1700-talet till att skapa opinion för ett nytt synsätt. Det återspeglar ett invecklat samspel mellan text och kulturkontext: texter ger uttryck åt det rådande åsiktsklimatet men präglar det också, och Studentlitteratur

59

Analys kan alltså påverka den sociala organisationen, exempelvis så att en viss rättspraxis uppstår som i sin tur ger förutsättningar för nya typer av texter etc. Det är viktigt att påpeka att kulturen i ett samhälle aldrig är enhetlig och sprickfri. Det finns alltid motstridiga drag i den som skapar spänningar och konflikter. I regel ser kulturen också olika ut i olika kretsar. Därför kan det vara intressant att undersöka vilken samhällsgrupps synsätt och ståndpunkter som en text närmast uttrycker eller hur olika kulturströmningar påverkar olika slags texter.

Analys av en datordialog Hittills har vi gått igenom kontexten punkt för punkt. Men allt i sammanhanget är inte lika viktigt för att förstå och förklara en bestämd text. Därför ska vi avsluta med att se på en text som särskilt aktualiserar en av sina förutsättningar, nämligen mediet. Det rör sig om datorn som bas för snabb kommunikation. Med e-post och Internt har skriften fått nya kanaler. En är vad som på engelska kallar IRC, Internet Relay Chat, och på svenska Heta linjen. Det är en konferensdatabas där man diskuterar de mest skilda ämnen i ett högt uppdrivet tempo. Låt oss se hur det kan gå till: Hej Celebrand laget?!? : ) Mini: Hur star det till unga froken?? Mini: ska du bysa idag igen? Mini: Jag kommer antagligen masta vara i Stockholm nasta vecka.. Scooby: Tack bara bra du lackra karl! : ) * BATS undrar hur man gor nar man "bysa":ar? Mini: Jag ar lite seg i melonen ... annars bra! * Scooby undrar om inte Mini kan demonstrera lite bysning... celebrand: Ta en java sa karms det battre! : ) Jonord: Hur star allt till idag da?!? : ) Mini: Jovars, bortsett fran att jag kanner mej splittrad sa ... bysning?!? Jag?!? Borde jag kunna demonstrera sant!??! : ) * Scooby suktar efter en fika och en stadig marlboro Mini: Byst kanske ; ) * Mini suktar efter en stadig Scooby * Scooby suktar aven efter en bira och en varm kvinna ... Mini: oh... det gor jag redan ... det knepet kan jag * Mini demonstrerar bysning allt vad hon kan - how am 1 doinG? : ) Mini: bysa=busmysa ... borde val du kanna till ... om nagon

60

C Studentlitteratur

6 Kontexten * Mini tar fram en ol och dcc.ar sig over till Scooby - bjuder du på ciggen +sotnos9 919 : p Samtalet har flera deltagare, närmare bestämt fem stycken. De uppträder med signaturerna Mini, Scooby, Celebrand, Jonord och BATS. Det mesta i ordväxlingen kretsar kring en flört mellan Mini och Scooby. Vid första anblicken är det svårt för den oinvigde att se hur texten hänger ihop. Grafiska symboler anger turtagningen, dvs. vem som för ögonblicket talar med vem. Dubbeltecknet < > markerar vem som har ordet, och därefter kan namnet stå på den tilltalade. " Scooby:" betyder alltså att Mini riktar sig till Scooby. En asterisk före namnet, t.ex. "*Mini demonstrerar bysning" signalerar ett mer allmänt inlägg (av Mini). Reglerna för turtagningen är en produkt av Heta linjen som medium och ytterst av den materiella förändring i kulturkontexten som gett oss en ny informationsteknik. Mediet tillåter ett skriftligt samtal i fria former. Därför kan ingen av de medverkande ensam styra textens utveckling. Så snart en av dem skrivit något får de andra ta del av det på sina bildskärmar. Det gör att den enskilde deltagaren har mycket lite tid på sig för att tänka ut sina inpass och skriva ner dem. Resultatet blir ett dialogiskt och oförberett skriftspråk som är mycket olikt det monologiska och planerade som utmärker protokollet. Mediet myntar alltså sin egen kod, med drag hämtade från talspråket men också nya för Internet. I allmänhet fungerar de senare som ett slags ersättningar för det vanliga samtalets gester och tonfall. Till talspråkdragen hör att många av inläggen består av ofullständiga meningar. "Tack bara bra du lackra karl!! : )" saknar t.ex. subjekt och predikat som korta svar ofta gör. Sin positiva attityd visar sändaren — Mini — med dubbla utropstecken och en glad gubbe, ": )", en Smiley. Andra mänskliga symboler i samtalet är en blinkande grafisk figur, "; )", som markerar en skämtsam reservation. Den gör Jonord bruk av när han säger "Byst kanske..." till Mini. Å sin sida drar Mini till med en gubbe som räcker ut tungan, ": p", i flörten med Scooby. Att han sticker ut tungan är inte så lätt att uppfatta ens för den som lägger huvudet på sned åt vänster för att bättre se det antydda ansiktet. Det visar att det rör sig om en konvention som mediet drivit fram. Också för andra syften har det utvecklat sig grafiska specialregler. Så är tre eller fyra punkter ett genomgående tecken för att dela av inlägg: "oh... det gor jag redan...det knepet kan jag". I traditionellt skriftspråk motsvaras det av en enda punkt och sedan stor bokstav. Punktradernas innebörd av tvekan och mummel är för övrigt en bra markering för resultatet av den snabba replikväxlingen — brist på tid att knyta samman yttrandena till © Studentlitteratur

61

Analys genomarbetade resonemang med klara övergångar mellan olika delar. Specifikt för mediet, och olyckligt för oss svenskar, är att det inte kan hantera bokstäverna å, å och ö. Minis "Tack bara bra du lackra karl! : )" får sin funktion av den ostyrda dialogen med dess hoppande anknytningar bakåt. Scooby har tre repliker tidigare frågat Mini hur det står till. Här svarar hon på det med både ord och gubbe. I traditionellt skriftspråk är sådana här snabbt skiftande och smidigt sammanfogade inlägg närmast otänkbara. Att framställningssättet i princip är monologiskt även vid en brevväxling, att det finns ett avstånd där mellan deltagarna i tid och rum, gör det omöjligt för dem att reagera på varandras bidrag så här direkt och spontant. Koden på Heta linjen kan nu inte bara förklaras utifrån mediet. Vi måste också ta hänsyn till vilka deltagare som mediet lockar till sig. Då ser vi att koden färgas av ett utpräglat ungdomsspråk. Att kunna använda slangord som "seg i melonen" och anglicismer "how am I doinG" är närmast en förutsättning för att hänga med i samtalet. Så styrs koden inte bara av den nya tekniken utan av en urgammal strävan efter gemenskap med gruppen.

Sammanfattning Det sammanhang som en text verkar i är dess kontext. Vi skiljer på situationskontext, intertextuell kontext och kulturkontext. Situationskontexten har tre huvudled: verksamhet, deltagare och kommunikationssätt. Verksamhet 1.Vilken social aktivitet eller verksamhet förekommer texten i? Kan verksamheten avgränsas på olika sätt, t.ex. vidare eller snävare? Är den bunden till en speciell institution? 2. Vilka syften har verksamheten? Går den t.ex. ut på att fatta beslut inom ett speciellt område? På vilket sätt är texter viktiga i den? 3. Vid vilken tid skrevs texten? Publicerades den också då eller först senare? På vilka konkreta sätt är texten beroende av sin tid, t.ex. av vissa aktuella händelser?

62

Studentlitteratur

6 Kontexten 4. Vilken är platsen där texten kom till? Och hur stor spridning fick den: bara lokal eller vidare? Vad vet du om platsen som kan hjälpa dig att förstå texten bättre? 5. Vilken diskurs ingår texten i, alltså vilka grundläggande tanke- och handlingsmönster uttrycker och förutsätter den — politiska, journalistiska, vetenskapliga etc.? Deltagare 6. Vilka är deltagare i den kommunikationsprocess som texten ingår i? Är de få eller många? Bildar de en sluten eller öppen grupp? 7. Vilka är textens mottagare? Berör texten olika mottagargrupper? Är några av dem förpliktade att läsa texten? Bedömer du att texten når också andra läsare än de avsedda? 8. Vilka är textens producenter? Har de skilda funktioner, som när en myndighet anlitar en reklambyrå? Är en eller flera författare inblandade? Vem står utåt som sändare, alltså som ansvarig för texten? Är det en person eller en institution? Vad vet du om sändarens ställning i offentligheten? 9. Vilka relationer har deltagarna till varandra? Är de symmetriska eller asymmetriska, dvs. är rättigheter och skyldigheter jämnt eller ojämnt fördelade? Hur påverkas relationerna av makt? Kommunikationssätt 10. Vilken funktion har texten — vilket är textsyftet? På vilka sätt beror funktionen av den verksamhet som texten ingår i? Försöker texten t.ex. lösa något problem som uppstått i verksamheten? 11. Vilken genre tillhör texten? Hur betecknas den av deltagarna? Hur ser dess textmönster ut? 12. Vilka språkbruk eller koder utnyttjar texten? Kan du urskilja ett särskilt yrkes- eller gruppspråk? Använder texten en särskild jargong för att markera gruppidentitet? Är koden bred eller smal — begriplig för många eller få? 13. Hur når texten sina läsare — vilket medium sprider den? Är mediet öppet eller slutet — har vem som helst eller bara vissa tillgång till det? © Studentlitteratur

63

Analys Intertextuell kontext 14. Vilka intertextuella relationer ingår texten i — vilka andra texter eller textsorter samspelar den med? Är den vertikala intertextualiteten stark, så att texten vilar på en tydlig genretradition? På vilka sätt bekräftar den genrekonventionerna? Vad finns i texten som går utöver dem? 15.Hur ser den horisontella intertextualiteten ut, alltså textens förbindelser med texter från andra genrer och verksamheter? Återger texten öppet andra texter? Kan du ana dolda intertextuella kopplingar? Finns det ekon från eller allusioner på andra texter och kontexter? Vad betyder de i så fall för din tolkning av texten? Kulturkontext 16.Vilken är kulturkontexten — textens vidare förutsättningar i sitt samhälle? Hur inverkar den på situationskontexten? Finns det något i den materiella kulturen, i den sociala organisationen eller i den andliga kulturen som är av intresse för hur du uppfattar texten? Är texten förankrad i synsätt och ståndpunkter hos någon viss samhällsgrupp? Finns det särskilda motsättningar eller förändringar i samhället som kan tänkas påverka den?

64

(:) Studentlitteratur

7. Formen — den textuella strukturen

En text är verbal - den blir till när vi använder ord för att tänka och handla. Med orden vi skriver bildar vi fraser, satser, meningar och stycken. Eftersom de alla rör textens form snarare än dess innehåll eller funktion, talar vi om formella enheter. Mellan dem finns olika relationer, som flätar ihop dem i en språklig väv. I det här kapitlet beskriver vi textens formella uppbyggnad eller textuella struktur på tre olika nivåer som vi kallar lexikogrammatik, textbindning och komposition. Analysen går från lägre till högre enheter. Lexikogrammatiken berör orden och meningarna, textbindningen länkarna mellan satser och meningar och kompositionen de mer övergripande sambanden mellan stycken och avsnitt. Som grund för analysen använder vi den här platsannonsen (vi har numrerat meningarna): (1) Högskolan Falun Borlänge söker HÖGSKOLELEKTOR I SVENSKA (100%) med placering vid institutionen för undervisningsyrken. (2) Som lektor skall Du leda utvecklingsarbetet inom svenskämnet, vara kursansvarig och leda verksamhetsplaneringen såväl pedagogiskt som administrativt. (3) Du kommer vidare att undervisa i svenska (nuspråklig inriktning) 0-40 p och/eller litteraturvetenskap 0-40 p inom grundskollärarlinjen 1-7, fortbildningskurser och uppdragsutbildning. (4) Arbetet med svenskämnet vid högskolan är inne i ett expansivt skede, vilket innebär att Du som lektor får stora möjligheter att sätta Din prägel på utvecklingen av bl a fil kand.-program i nordiska språk och/eller litteraturvetenskap. (5) Undervisningen planeras och genomförs i kurslag. (6) Du bör vara beredd att ingå i och verka i detta arbetssätt samt verka för samarbete och samverkan mellan kollegor och studenter. © Studentlitteratur

65

Analys (7) För tjänsten krävs doktorsexamen i exempelvis något av ämnena nordiska språk, litteraturvetenskap, lingvistik, pedagogik/didaktik med speciell inriktning mot barns språkliga utveckling eller motsvarande vetenskaplig kompetens. (8) I fråga om befordringsgrunder enligt Högskoleförordningen 19 kap 32 § gäller att lika stor vikt fästs vid vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. (9) Högskolan tillämpar individuell lönesättning, varför vi ber Dig ange löneanspråk i Din ansökan. (10) Tillträde snarast. (11) För upplysningar: prefekt Thomas Söderberg tel 023-546 10. (12) Fackliga företrädare: Maria Bergman, SACO, och Maria Rosenqvist, TCO, tel 023-545 00 vx. (13) Ansökan med meritförteckning sänds senast 1993-04-28 till Högskolan Falun Borlänge, Box 2004, 791 02 FALUN. (14) Högskolan Falun Borlänge startade sin verksamhet 1977 och är en av Sveriges mindre och medelstora högskolor. (15) Högskolan har utvecklats snabbt och kan idag erbjuda program och kurser inom ekonomi, samhällsvetenskap, teknik, kultur, idrott och undervisning. (16) Högskolan har idag ca 3 500 studenter och 250 anställda.

Ett uppenbart inslag i situationskontexten är att annonsen är en del av verksamheten på en högskola. Dess viktigaste och mest arbetskrävande mål är att utbilda studenter, och nu behöver man nyanställa en lektor. För deltagarna gäller att sändaren är en sorts myndighet och mottagarna enskilda individer, företrädesvis i yrkesroller. Bland de senare har vi en särskild målgrupp: behöriga för ett högskolelektorat i svenska. Men också andra kan förstås läsa annonsen och ta intryck av den, t.ex. de som allmänt vill veta vad som händer i högskolevärlden. För dem kan högskolan här visa upp sig som ett expansivt lärosäte. Ser vi på relationen mellan sändaren och mottagarna, så har mottagarna på ett sätt en fullständig frihet gentemot sändaren. De avgör ju själva om de vill söka eller ej. Men i nästa fas har mottagaren makt över dem. Vem man anställer bestämmer högskolan. Nu är den del av situationskontexten som intresserar oss mest i det här kapitlet inte verksamheten eller deltagarna utan kommunikationssättet, som ju hör nära ihop med den textuella strukturen. Textens syfte är förstås att lysa ut en ledig tjänst och förmå lämpliga att söka. Genren är en officiell platsannons. Att mediet är en stor tidning, Dagens Nyheter, är inte oväsent66

Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen ligt för textens verkan. Det sprider den över hela Sverige och till många grupper av läsare. Möjligen var koden inte given på förhand. Till många ämbetsskrivelser hör visserligen en byråkratisk kod, och i stort sett har man också följt den här. Vi synade den i förra kapitlet när vi granskade ett sammanträdesprotokoll. Men den är så viktig och vanlig att vi nu ska undersöka den mer i detalj. I många platsannonser kommer helt andra uttryckssätt till pass, framför allt reklamens och journalistikens. Men de har knappast fått något genomslag i vår text, bortsett kanske från du-tilltalet.

Lexikogrammatik Frågor som rör enskilda ord i en text kallar vi för lexikala — de rör lexikonet eller ordförrådet. Hur orden sedan går samman i fraser, satser och meningar hör till syntaxen. Tillsammans ingår lexikonet och syntaxen i lexikogrammatiken. Det här kapitlet betonar lexikogrammatikens formella sida. Men den är viktig också för textens innehåll, funktion och stil, något som vi kommer tillbaka till längre fram i boken. Det finns snart sagt obegränsat många språkdrag att ta upp inom lexikogrammatiken. Vi har gjort ett urval och låtit oss vägledas av var det i allmänhet brukar löna sig att se efter noga. Men vi tar också hänsyn till vad som gäller särskilt för den text vi tar upp.

Ordklasser och ordbildning Olika typer av texter väljer sina ord på speciella sätt, vilket visar sig i de ordklasser och ordbildningar som favoriseras. Med ordklasser avser vi den traditionella indelningen i substantiv, verb etc. och med ordbildning olika slags sammansättningar, avledningar och böjningar av orden. Ser vi på substantiven i vår annons märker vi hur ofta de är sammansatta: "högskole-lektor, undervisnings-yrken, utvecklings-arbetet". Nästan alla vittnar de om hur yrkesfolk behöver tydliga beteckningar för vad de sysslar med — i det här fallet främst undervisningsfrågor av olika slag. Annonsen har också en hel del verbalsubstantiv, substantiv som avletts av verb: "fortbildning, planering, befordring". Förutom -ing är -andel-ende Studentlitteratur

67

Analys och -tion vanliga ändelser i sådana här substantiv: utföra blir utförande och visitera blir visitation. I vissa fall ingår verbalsubstantiven i sin tur i sammansättningar: "fortbildningskurser, befordringsgrunder". De medverkar alltså smil ett första steg i att bilda ett yrkesord. Men alla gör det inte, t.ex. "inriktning, upplysningar, utvecklingen". Verbalsubstantiv gör gärna texter abstrakta. I motsats till verben de uppstått ur kan de nämligen tiga om tiden för det som sker och de inblandade parterna. Kvar av t.ex. "x fortbildar y" eller "x fortbildade y" eller "x ska fortbilda y", där någon gör något med någon nu eller då eller senare, blir ett naknare och tunnare uttryck — ett ensamt ord för processen som sådan, "fortbildning". Verbalsubstantiv är typiska för den byråkratiska koden, som dras till det allmänna och opersonliga. Många verbalsubstantiv i en text ökar behovet av prepositioner. Se på "högskolelektor i svenska (100%) med placering vid institutionen för undervisningsyrken". Där får verbalsubstantivet i det kursiverade uttrycket stöd av två prepositioner, en på vardera sidan. Tillsammans håller de ordet på plats mellan två andra substantiv. Bara en preposition — och inget verbalsubstantiv — blir kvar i den ledigare formuleringen "som ska vara placerad vid" I myndighetstexter är det viktigt att vara exakt. För att täcka behovet av prepositioner med en allmänt anknytande funktion har den byråkratiska koden utvidgat vardagsspråkets förråd av dem. Det förvånar inte att annonsen utnyttjar flerordsprepositioner som "i fråga om" och "i enlighet med". Exaktheten är också synlig i bruket av konjunktioner. I mening (6) görs en noggrann distinktion mellan konjunktionerna "och" och "samt", som förekommer tillsammans med propositionerna "i" och "för": "ingå i och verka i ... samt verka för". Samma strävan efter fullständighet och otvetydighet visar den pedantiska dubbelkonjunktionen "och/eller". I "pedagogik/ didaktik" har den krympt till bara sitt snedstreck. Till det exakta bidrar vidare de många räkneorden. Poängantal, förordningar, tjänstens omfång, telefonnummer, datum, adresser, årtal och antal studenter och anställda noteras noga i siffror: "1-40, 19, 100, 456 10, 199304-28, 2004, 3 500, 250". Böjelsen för att räkna, väga och mäta förenar förvaltningen som verksamhet med forskningen, och den byråkratiska koden med den vetenskapliga. Däremot har texten inte så många adjektiv. Delvis beror det på att kravet på opersonlighet gör att sändaren inte kan röja sitt subjektiva sätt att se och känna genom målande och värderande uttryck — som sådana fungerar ju många adjektiv. Det talas bara om "institutionen för undervisningsyrken", 68

Studentlitteratur

7 Formen - den textuella strukturen inte om "den trevliga/moderna/kreativa institutionen för undervisningsyrken" Genom tillägg av ändelser som -het eller -itet blir ett adjektiv till ett adjektivsubstantiv. Liksom verbalsubstantiv gör de ofta en text mer abstrakt. Adjektivet verksam kan lätt förankras i tid och rum och karaktärisera en person: "Han är/var verksam vid högskolan" etc. Men i annonsen har adjektivet blivit till ett substantiv och mist denna konkretion. Det talas om en abstrakt "verksamhet". Andra adjektivsubstantiv i annonsen är "möjlighet" och "skicklighet". En speciell ordbildningstyp är initialord, ett slags förkortningar. I texten möter vi "SACO" och "TCO". Sådana ord är ogenomskinliga för en oinvigd - om man inte vet att TCO står för Tjänstemännens Centralorganisation är det omöjligt att lista ut det bara av begynnelsebokstäverna. I det här fallet är knappast förståelsen något problem. Men initialordens förtätade form vittnar nog ändå om en byråkratisk strävan efter att vara effektiv snarare än pedagogisk. Det förekommer flera egennamn i texten, t.ex. "Högskolan Falun Borlänge, Högskoleförordningen, Maria Bergman, SACO". Anledningen är förstås att den inte handlar om utbildning i största allmänhet utan om en speciell arbetsplats. En kategori som däremot mest lyser med sin frånvaro är konkreta utnamn eller tingbeteckningar, dvs. substantiv som syftar på något påtagligt och gripbart av en viss sort. Det saknas ord som "kateder" och "overheadapparat". I stället dominerar abstrakta substantiv. En myndighetsutövning styrd av en övergripande organisationsplan lyfter språket mot en hög utsiktspunkt. Låt oss nu se på några egenskaper hos textens verb. De kan vara statiska eller dynamiska - i grammatiken talar man om verbets aktionsarter. Statiska är sådana som uttrycker tillstånd (iii; hai; bor etc.) och dynamiska sådana som anger en förändring (resa, undervisa, meddela etc.). Ett enkelt sätt att skilja grupperna åt är att sätta in dem i någon av de s.k. progressiva konstruktionerna hålla på att eller hålla på och. Där passar bara dynamiska verb. Vi kan jämföra den konstiga formuleringen "Han håller på och bor i Stockholm" (statiskt verb) med den fullt normala "Han håller på och reser till Stockholm" (dynamiskt verb). I annonsen är de två verbtyperna fördelade ganska jämnt. Statiska verb är "är, innebär, vara, ingå, krävs, gäller, fästs, tillämpar, är, har". De dynamiska är "söker, leda, undervisa, få, sätta, planeras, genomförs, verka; ange, sänds, startade, utvecklats, erbjuda". (Hjälpverb som "har" och "bör" har vi uteslutit ur analysen.) Medan de statiska verben beskriver högskolan och den aktuella tjänsten, tjänar de dynamiska ofta till att ange vad den sökande Studentlitteratur

69

Analys ska göra. Att nästan hälften av verben är statiska bidrar till att annonsen inte känns levande eller fartfylld. En del dynamiska verb har dessutom ombildats till verbalsubstantiv ("utbilda" har blivit "utbildning" etc.). På så sätt har de mist det mesta av sin rörelseenergi. Det typiska substantivet är ju ett ting, och substantivering blir en form av förtingligande: att "utbilda" någon är att handla, men "utbildning" framstår nästan som en sak. Några verb står i passiv form med struken agent. För "krävs" och "fästs" är den handlande part som försvunnit ur satsen rimligen högskolan: det är den som kräver doktorsexamen och fäster vikt vid skickligheten. För "sänds" är det i stället den sökande som är underförstådd: det är hon eller han som ska skicka in ansökan. Men för vissa passiver är agenten svårare att få fatt i. Det gäller för "utvecklats" i konstruktionen "Högskolan har utvecklats". Kanske används den här passivformen just för att sändaren ska slippa ange vem eller vad som har utvecklat högskolan. Många passiver tenderar att göra en text opersonlig, som om saker sker utan att människor är med. Men i vårt fall är opersonligheten inte genomgående. Högskolan framträder som "vi" i första personens personliga pronomen. Och det finns ett du-tilltal som hänger samman med textens syfte — att få läsaren att se sig själv som en sökande av platsen. För målet att rekrytera personal är verksamhetens nu och framtid det viktigaste. Det återspeglar sig i verbens tidsformer, tempus. Första stycket beskriver arbetsuppgifterna, vad som möter den som får jobbet, och futurum är mycket riktigt tempus där, markerat av "kommer att" och "skall". Sedan övergår texten i presens då den beskriver högskolan och kraven på de sökande. Tempus har flera funktioner. En är given: att relatera textens tid till skeendets. Den funktionen är särskilt tydlig i det sista stycket. Det startar i preteritum, dvs. omtalar något dåtida som avslutat: "Högskolan startade". Det fortsätter med perfekt, dvs. att omtala något dåtida som alltjämt aktuellt: "Högskolan har utvecklats". Och det avslutas i presens, med nutida förhållanden: "Högskolan har idag". Tempus har också en annan funktion: att ge eftertryck och visa vad som är viktigt. Det som står i presens ligger då närmast textens syfte eller skribentens egen uppfattning, medan det som står i perfekt och preteritum är längre bort. Finner vi både "i sin teori om syntaxen menar Chomsky" och "om den strukturalistiska fonetiken menade Chomsky" i en språkvetenskaplig text, så kan de olika konstruktionerna förklaras av att sändaren med presensformen tillskriver Chomsky en hög relevans för det han säger och med preteritumformen en lägre. Att platsannonsen i sista stycket frångår

70

e Studentlitteratur

7 Formen - den textuella strukturen presens och futurum för preteritum och perfekt kan delvis förklaras av att det rör sig om bakgrundsupplysningar. Framställningen har få adverb som uttrycker tid och rum. I ett lärarschema skulle både lokal och tid stå utsatta för alla aktiviteterna. I annonsen saknar sådana uppgifter intresse. Däremot stöter vi på en hel del sättsadverb - en platsannons bör ju säga något om hur verksamheten går till. I mening (2) sägs att den sökande ska leda verksamhetsplaneringen "såväl pedagogiskt som administrativt". Som adverb fungerar också många ordgrupper inledda av prepositioner. I t.ex. mening (5) finns ett sådant sättsadverb: "Undervisningen planeras och genomförs i kurslag."

Mer om lexikonet Ord kan beskrivas ur många andra aspekter än ordklasser och ordbildning. Ett enkelt sätt att överblicka orden i en text är att inrikta sig på långa ord. En praktisk (men naturligtvis lite godtycklig) definition är att ord med minst 7 bokstäver ska gälla som långa. I platsannonsen är 40 procent av orden långa på det sättet. Det är en hög siffra. Vi kan jämföra den med det medelvärde på knappa 30 procent som räknats fram för bruksprosa. Ibland räknar man också överlånga ord, ord med minst 14 bokstäver. Här utgör de 6,6 procent av alla ord - ett beräknat genomsnitt för bruksprosa i allmänhet är 4,4. Att orden är långa tyder på att texten är tung och specialiserad - ovanliga och avancerade ordbildningar blir lätt långa. De överlånga orden i annonsen består bland annat av sammansättningar som innehåller verbalsubstantiv: "undervisningsyrken, utvecklingsarbetet, verksamhetsplaneringen". Sådana ord kallar vi för fackord eller termer. De hör till ett visst expertområde och skiljer sig från allmänord, från de vanliga orden som alla känner till och använder oberoende av specialitet - "jag", "måndag", "människa" etc. Fackord är som regel noggrant definierade. I allmänspråket klarar vi oss t.ex. utmärkt med att tala bara om "ord". Men en fackman behöver mer förfinade och exakta uttrycksmedel. Så i språkvetenskapen skiljer man mellan bland annat graford (det som står mellan två mellanrum i skrift och som skrivs likadant) och lemma (det som är ett ord sett till betydelsen). T.ex. utgör två förekomster av paj i en text ett och samma graford. Om det är ett eller två lemman beror på om betydelsen skiljer sig så att det t.ex. i ena fallet rör sig om substantivet, som står för en maträtt, och i det andra adjektivet, som betyder 'trasig'.

© Studentlitteratur

71

Analys I platsannonsens lexikon syns flera fack, vilket visar på verksamhetens sammansatta karaktär. Påfallande och högst naturligt är det stora antalet ord och fraser som rör akademisk undervisning, t.ex. "högskolelektor, undervisningsyrken, svenskämnet, nuspråklig inriktning, 0-40 p". Vidare finns ett antal ord som närmast hör till en allmän tjänstemannasektor: "administrativt, tjänsten, befordringsgrunder, lönesättning, tillträde, fackliga företrädare, SACO, TCO, meritförteckning". Också de har sin förklaring — en lektor är ju inte bara en lärare utan också en ämbetsman och en anställd. Till det kommer ett par förvaltningstekniska eller juridiska glosor: "Högskoleförordningen, 19 kap, 32 §". Det enklaste och vanligaste sättet att bilda facktermer på svenska är genom sammansättningar, och så sker också i annonsen. (Annars lånar ju många fackområden idag in engelska ord, som datavärldens web browset• megabyte, servei; PC, intranet.) 'Typiskt för sammansättningar är att betydelsen lexikaliseras, alltså snävas in till en viss bestämd del av hela sin möjliga mening. Så skulle "undervisningsyrken" rent språkligt kunna betyda 'yrken som undervisningen ger kompetens i'. Men betydelsen har lexikaliserats till 'yrken där undervisning är huvudsaken'. Vi kan också skilja mellan innehållsord och formord. Till de förra hör substantiv, adjektiv och många verb och adverb. De står för saker i världen, personer, händelser, platser och ting etc. Tack vare dem får en text sitt särskilda innehåll. Formorden har däremot en allmän funktion: att uttrycka språkets logiska principer. På så vis ger de satser och meningar sammanhang och form. Hit hör typiskt prepositioner, konjunktioner, subjunktioner och pronomen. Formorden bildar en liten grupp som är ytterst stabil. I princip går samma slags ord igen i alla slags texter — att undvika att skriva och, att, i och på är så gott som omöjligt. Med innehållsorden är det tvärtom. De är oerhört många och får hela tiden tillskott när nya fält öppnar sig för tänkande och handling (modern, rejvdans, intertextualitet). Andra av dem faller i glömska och kanske bort ur språket när de saker de stått för mister sin aktualitet (motbok, telegrafstyrelsen, Särkland). Bland innehållsorden brukar vissa vara särskilt vanliga och viktiga och därmed nyckelord i en text. I platsannonsen är "högskolan" det mest frekventa substantivet med 7 förekomster. Vidare uppträder olika former av "undervisa", t.ex. verbalsubstantivet "undervisning", på 4 ställen, medan ämnena att undervisa i, närmare bestämt pedagogik, litteraturvetenskap och språk, nämns 3 gånger var. De här nyckelorden vittnar både om textens centrala begrepp och om enhetligheten i terminologin.

72

Studentlitteratur

7 Formen - den textuella strukturen Det kanske intressantaste nyckelordet är "utveckla". I skilda skepnader förekommer det 4 gånger. I annonsen används "utveckla" som ett allmänt honnörsord. Högskolan och dess verksamhet hör samman med utveckling, och det ska göra den intressant för arbetssökande. Behandlar texten något område med ett särskilt stort ordförråd? Då kan vi tala om en överlexikalisering. I vårt fall finns en flödande undervisningsterminologi. Ytterst noga, ja nästan petigt, går annonsen igenom vad slags undervisning man har och hur den går till. I princip kunde lexikonet ha varit lika fylligt också för andra aspekter av textens innehåll, t.ex. kulturlivet i Falun eller naturen i Bergslagen. Båda kunde ha blivit rikligt benämnda och betecknade i en okonventionell platsannons. Men här gäller genrenormen att ge förtur åt verksamheten.

Fraser En fras är en grupp av ord som bildar en syntaktisk enhet. En sort som lätt kan växa och bli lång är nominalfrasen. Den har ett substantiv eller ibland ett pronomen som kärna eller huvudord. Huvudordet kan nyanseras och utvecklas med bestämningar eller attribut. Ett sätt att komprimera information är att bygga ut nominalfraserna. Så sker i platsannonsen, t.ex. i mening (4). Där säger man inte "Vårt arbete är inne i ett expansivt skede ...", fast sammanhanget nog skulle göra klart vad man menar. I stället skriver man "Arbetet med svenskämnet vid högskolan är ...". Frasen har ökat i längd från två ord till fem. Vi har fått en mening som beror mindre av sitt sammanhang för att blir rätt förstådd - ett pronomen som "vårt" i den första varianten hämtar ju hela sin betydelse från den omgivande texten. Samtidigt signalerar utbytet av "vårt" mot det utförligare attributet en byråkratisk hållning som vi redan sett prov på - att göra de handlande personerna osynliga som om verksamheten levde sitt eget liv. Huvudordet i nominalfrasen är "Arbetet". På det hänger sedan två attribut, "med svenskämnet" och "vid högskolan". Som synes börjar båda med en preposition, "med" respektive "vid". De är prepositionsfraser. I texten spelar deras sort en stor roll. Att nominalfraserna blir så långa beror på att ett substantiv står i spetsen för ett eller flera prepositionsattribut. Högskolan söker inte bara en högskolelektor i största allmänhet utan något mycket mer välavgränsat, nämligen en "högskolelektor i svenska (100%) med placering vid institutionen för undervisningsyrken".

Studentlitteratur

73

Analys Prepositionsfraser är intressanta eftersom de kan fungera som bestämningar såväl i nominalfraser som i förhållande till verb, dvs. både som attribut och som adverbial. En lång adverbiell prepositionsfras finns i mening (3). Meningen börjar med "Du kommer vidare att undervisa" och sedan följer det här 16-ordiga sättsadverbialet, som anger vilket slags undervisning det rör sig om: "i svenska (nuspråklig inriktning) 0-40 p och/eller litteraturvetenskap 0-40 p inom grundskollärarlinjen 1-7, fortbildningskurser och uppdragsutbildning." Som framgår radas en rad nominalfraser inom prepositionsfrasen, vilket gör konstruktionen tung.

Satser Ord bygger upp fraser, och fraser bygger i sin tur upp satser. En sats är en konstruktion med subjekt och predikat, med nexusförbindelse som det heter i grammatiken. Nominalfrasen "Arbetet med svenskämnet inom högskolan" måste för att ingå i en sats förenas med ett verb som utgör predikat, i texten "är". Detta verb kräver ytterligare en utfyllnad för att satsen ska bli fullständig: "inne i ett expansivt skede". Detta är en huvudsats; den klarar sig så att säga på egen hand. Den följs dock i texten av en bisats: "vilket innebär att du som lektor får stora möjligheter". Det karakteristiska för en bisats är just att den är underordnad en huvudsats; den reder sig inte ensam på samma sätt som en huvudsats. Dessutom har den nästan alltid en bisatsinledare, ibland som här ett pronomen, "ett expansivt skede, vilket", ibland ett adverb, "högskolan där jag arbetar", ofta en subjunktion som att eller eftersom. Att vissa språkliga led är underordnade och fungerar som bestämningar till andra led gäller för både satser och fraser. Det brukas kallas hypotax. Både attribut och bisatser är hypotaktiska och beroende av andra led. Så är i mening (7) attributet "speciell" beroende av det substantiv det bestämmer, "inriktning". Och bisatsen "varför vi ber Dig ange löneanspråk" kräver i mening (9) huvudsatsen "Högskolan tillämpar individuell lönesättning". Motsatsen till hypotax är paratax, samordning av led, något som i typfallet markeras med ett och. Platsannonsen är mer parataktisk än hypotaktisk. De flesta meningar saknar bisatser. Och nominalfraser samordnas gärna: "ekonomi, samhällsvetenskap, teknik, kultur, idrott och undervisning" etc. Sådana här uppräkningar bottnar i en byråkratisk strävan att vara heltäckande och fullständig. I de flesta av annonsens meningar kombineras ändå hypotax och paratax. I mening (6) finns först 3 samordnade verb och sedan 2 samordnade nomi74

Studentlitteratur

7 Formen - den textuella strukturen nalfraser. Nominalfraserna bildar ett gemensamt prepositionsattribut som innefattar ytterligare 2 samordnade nominalfraser. Med andra ord bygger meningen främst på paratax men med inslag av hypotax, vilket framgår av våra indrag: Du bör vara beredd att

ingå i och verka i detta arbetssätt samt verka för samarbete och samverkan mellan kollegor och studenter. I stort kunde meningen ha sagt samma sak mycket enklare: "Du bör vara beredd att ingå i detta arbetssätt och verka för samarbete mellan olika grupper." Det som försvinner då är de noggranna avgränsningarna, som uttrycks parataktiskt. Den sökande ska inte bara "ingå i" utan också "verka i" arbetssättet; han ska verka inte bara för "samarbete" utan också för "samverkan"; samarbete och samverkan gäller inte olika grupper i allmänhet utan "kollegor och studenter". Det extremt utförliga och uttryckliga känner vi igen från bland annat juridiska texter. Syftet är att täppa till alla luckor för en möjlig vantolkning genom att reducera kontextberoendet till ett minimum helst ska allt finnas utsagt i ord. Ytterligare ett termpar som beskriver syntaxen är nominal kontra verbal. I den nominala framställningen står nominalfrasen i centrum. Nominalfraserna utvecklas både hypotaktiskt, med hjälp av långa prepositionsattribut, och parataktiskt, i långa uppräkningar. Detta är typiskt för platsannonsens syntax och gör texten konstaterande och informationstät. I den verbala framställningen står satsen i centrum, och satserna kombineras gärna hypotaktiskt, så att relationerna dem emellan blir tydliga. Det gör en text mer resonerande och informationsgles.

Meningar Den högsta syntaktiska nivån är meningen. Ett sätt att överblicka meningarna och ta ett allmänt grepp om syntaxen är att räkna fram den genomsnittliga meningslängden för en text. Den är 16,5 ord i annonsen. Det kan vi jämföra med t.ex. de dryga 13 ord som är normalt för nyhetsartiklar. Men siffran säger inte så mycket innan vi vet något om varför meningarna blir e Studentlitteratur

75

Analys långa och hur mycket de varierar i längd. Vad det är i platsannonsen som ökar meningslängden har vi redan varit inne på: att den bygger ut nominalfraser med många prepositionsattribut och gärna samordnar olika led. Mening (7) innehåller 25 ord. Att den är så lång förklaras helt av den tunga nominalfrasen allra sist. Där står alla orden utom de 3 första. Meningen inleds med "För tjänsten krävs" och fortsätter: doktorsexamen i exempelvis något av ämnena nordiska språk, litteraturvetenskap, lingvistik, pedagogik/didaktik med speciell inriktning mot barns språkliga utveckling eller motsvarande kompetens. Det vi får veta är alltså för det första att tjänsten kräver antingen doktorsexamen eller motsvarande kompetens (för att se det senare måste vi hoppa till meningens slut), för det andra att doktorsexamen kan vara i något av de fyra uppräknade ämnena, för det tredje att en examen i pedagogik/didaktik ska ha en speciell inriktning och för det fjärde att den inriktningen avser barns språkutveckling. Beskrivningen är närmast pedantiskt rik på detaljer. Tendensen att genom samordningar understryka samhörigheten mellan led i innehållet gäller också i kortare meningar, som den här: Som lektor ska du leda utvecklingsarbetet inom svenskämnet vara kursansvarig och leda verksamhetsplaneringen såväl pedagogiskt som administrativt. I en reklamkod — som ju också är tänkbar i en platsannons — hade man säkert undvikit att samla så mycket information så tätt. I stället hade man delat upp innehållet på flera meningar. Och man hade löst upp åtminstone den längsta sammansättningen. Kanske hade det blivit så här: "Som lektor har du tre huvuduppgifter. Du ska leda utvecklingsarbetet inom svenskämnet. Du ska vara kursansvarig. Och du ska planera verksamheten såväl pedagogiskt som administrativt." En fördel med omskrivningen är att informationen blir mindre tung och kompakt. En annan är att texten får mer kraft. Varje led betonas starkare när det kommer för sig i en egen mening. Greppet att upprepa inledningsorden — "Du ska" — ökar eftertrycket ytterligare. En nackdel med att sprida ut innehållet i korta meningar är att det kan hota sammanhanget så att varje 76

Studenditteratur

7 Formen — den textuella strukturen påstående får något lösryckt över sig. Dessutom ökar redundansen och det kan göra texten lite långtråkig. Samma fraser går igen och det tillkommer en sammanfattning som i grund och botten inte säger något nytt: "tre huvuduppgifter". Det finns alltså problem med att använda korta meningar över lag. Däremot är det ofta effektfullt att låta längden växla och t.ex. formulera viktiga påståenden med få ord. Det lyfter fram dem ur helheten och gör dem lättare att se. Att platsannonsen försummar att göra så bidrar säkert till det utslätade och kraftlösa intryck som den ger. Ett viktig syntaktisk position är fundamentet, alltså förstapositionen i meningen, det som kommer före huvudsatsens finita (tidsböjda) verb. En mening som har de flesta orden i fundamentet är vänstertung och en mening som har de flesta orden efter det finita verbet är högertung. I byråkratiska koder brukar vänstertunga meningar vara vanliga, men i annonsen dominerar de högertunga klart. De flesta meningarna har korta fundament: "Högskolan Falun Borlänge söker", "Som lektor skall", "Du kommer", "Undervisningen planeras" etc. Ibland gör en utbyggd nominalfras fundamentet något längre och tyngre: "Arbetet med svenskämnet vid högskolan är". Den mening som har störst vänstertyngd är (10) och den meningen känns ordentligt tung, inte minst för att två prepositionsfraser avlöser varandra i fundamentet: Vänster

Finit verb

I fråga om befordringsgrunder gäller enligt Högskoleförordningen 19 kap 32 §

Höger att lika stor vikt fästs vid vetenskaplig som pedagogisk skicklighet.

Skulle meningen ha vunnit på att vänsterledet flyttats till höger: "Det gäller att lika stor vikt fästs vid vetenskaplig som pedagogisk skicklighet i fråga om befordringsgrunder enligt Högskoleförordningen 19 kap 32 §"? Knappast. När man meddelar så mycket information i en enda mening kan det bli både enklare och klarare om verbet särar på de tunga leden - det gör informationsstrukturen tydligare. Vänstertyngd kan vara ett sätt att öka tydligheten för tålmodiga läsare. Viktigt för syntaxen är också fördelningen mellan fullständiga och ofullständiga meningar. De fullständiga har minst en hel huvudsats, medan de ofullständiga bara har en bisats eller en amputerad huvudsats utan antingen subjekt eller predikat. Platsannonsen har två ofullständiga meningar, (11) och (12). Den första av dem lyder: "För upplysningar: prefekt Thomas Söderberg tel 023-456 10." I regel finns det något antydande i en ofullstänStudentlitteratur

77

Analys dig mening, något som läsaren ska lägga till själv. Här är det att man kan ringa till prefekten. Att stympa det som sägs verkar sticka av från den byråkratiska kodens tendens att gynna det fullständiga uttrycket. Men egentligen gäller den regeln bara i oklara fall. Här tar något annat över: strävan att hushålla med orden genom språklig förtätning.

Lexikograrnrnatiska dimensioner Vi har presenterat många olika lexikogrammatiska drag. Vi ska nu visa på ett sätt att sammanfatta dem och urskilja ett antal lexikogrammatiska dimensioner. Varje dimension svarar mot en hel uppsättning av mer avgränsade språkdrag. Vi har ju tidigare ställt en nominal framställning mot en verbal. Vi har vidare nämnt en tendens att vara abstrakt, något som antyder en dimension med konkret i den motsatta ändan. Vi har också talat om en strävan att noggrant avgränsa det man talar om. Det ger den ena polen i en skala från specifik till allmän. När vi använder dimensionerna för att sammanfatta, måste det ske med en viss varsamhet. Ett enskilt språkdrag fungerar sällan eller aldrig på ett enda givet sätt, fast och oföränderligt, utan olika i olika texter och kontexter. Följande språkdrag vill vi ändå förknippa med den lexikogrammatiska dimensionen nominal—verbal: Nominal

Verbal

Många substantiv på bekostnad av verb Många verb och pronomen på bekostnad av substantiv och pronomen Många långa nominalfraser

Få långa nominalfraser

Många attributiva prepositionsfraser

Många adverbiella prepositionsfraser

Få bisatser

Många bisatser

Långa meningar orsakas i regel av långa nominalfraser och många samordningar och uppräkningar

Långa meningar orsakas i regel av långa prepositionsadverbial och många underordningar av satser

Den här dimensionen tar sikte på informationstätheten. En nominal framställning är, som vi har varit inne på, informationstät och konstaterande, medan en verbal är mer resonerande och informationsgles. Nominala texter kräver mycket planering av sändaren och mycket eftertanke av mottagaren — annars fungerar inte ett omfattande innehåll i en sammanträngd form. Därför 78

© Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen förutsätter nominala texter skriften som medium, eller åtminstone som bakgrund. Spontant tal och talspråkliga texter vetter åt det verbala hållet. Också nästa dimension berör informationstätheten. Kring axeln specifik— allmän grupperar sig de här språkdragen: Specifik

Allmän

Många sammansatta substantiv

Enkla substantiv dominerar

Många överlånga ord

Korta ord dominerar

Många statiska verb

Få statiska verb

Många olika och långa formord, inklusive flerordsprepositioner

Korta och enkla formord, inga flerordsprepositioner

Många fackord

Få fackord

Många räkneord

Få räkneord

Tendens till vänstertunga meningar

Tendens till högertunga meningar

Viktigt för den här dimensionen är hur detaljerat texten framställer olika sakförhållanden. Den specifika texten är ofta starkt specialiserad. Bland annat sammansättningar ("grundskollärarlinjen"), fackord och räkneord ("litteraturvetenskap 0-40 p") bidrar till det. Och statiska verb används gärna för begreppsutredningar och definitioner: "x består av y och z", "x är en y" etc. Ett utvecklat system av formord, liksom vänstertyngd, används för att noggrant relatera olika led till varandra. Och så till dimensionen abstrakt —konkret, som vi förknippar med de här språkdragen: Abstrakt

Konkret

Många abstrakta substantiv, t.ex. verbal- Många konkreta substantiv, t.ex. egensubstantiv och adjektivsubstantiv namn och tingbeteckningar Få tids- och rumsadverbial

Många tids- och rumsådverbial

Få dynamiska verb

Många dynamiska verb

Många passiva verb

Få passiva verb

Första och andra personens pronomen saknas

Första och andra personens pronomen förekommer

Studentlitteratur

79

Analys Den hår dimensionen tar sikte på hur närvarande något är i tiden och rummet. Det som finns till fysiskt på en viss plats vid ett visst tillfälle ser vi som konkret. Hit hör människor liksom gripbara ting. Egenskaper som "genomförbarhet" — ett adjektivsubstantiv — och förtingligade processer som "genomförande" — ett verbalsubstantiv — är långt mer abstrakta. Lösryckta från de individer som genomför det genomförbara och det sammanhang där det sker saknar de påtaglighet. Som vi ser är de två senare dimensionerna (specifik—allmän och konkret— abstrakt) mer bundna till textens innehåll än den första (nominal—verbal), som tydligt tar fasta på den språkliga formen. Detta visar hur nära form och innehåll hör ihop och hur viktigt det är att observera det vid en textanalys. Platsannonsen ligger klart "till vänster" i alla dimensionerna: den är nominal, specifik och abstrakt. Att den är både specifik och abstrakt kan förefalla paradoxalt, men så är det i många byråkratiska texter. Noga och gärna rutar de in en del av världen som den framträder på långt håll och från en hög utsiktspunkt. Det blir ungefär som en karta i relation till ett landskap — många detaljer men knappast konkret. Vad finns då att säga om platsannonsens förhållande till kontexten i allmänhet och kommunikationssättet i synnerhet? Vad gäller mediet kan vi säga att texten egentligen inte låtsas om att den står i en dagstidnings annonsavdelning. Som vi nämnde redan i början ser man inte mycket påverkan från reklamens eller pressens koder, utom kanske greppet att tilltala läsaren med "Du". Delvis kan det förklaras av att annonsen står i en särskild platsbilaga. Där behöver den inte konkurrera med nyhetsartiklar eller kommersiell reklam. Med tanke på den omständliga byråkratprosan kan man undra om texten verkligen har som sitt främsta mål att locka lämpliga sökande. Eller fullgör den bara förpliktelsen att utlysa tjänsten offentligt? Kanske har man redan en lämplig kandidat på skolan. Samtidigt framstår nog textens tunga allvar som rätt tonfall för många läsare. Den byråkratiska koden är fri från reklamens överdrifter och förenklingar.

Textbindning För att, en text ska fungera måste vi uppfatta hur informationen flyter fram genom den från del till del. Den egenskap vi talar om här brukar man kalla för textbindning — hur textens satser och meningar samspelar med varandra. Det rör sig om ett grundvillkor för textens koherens. Intuitivt känner du av 80

Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen det som läsare. Du märker om ett nytt ämne dyker upp hux flux eller om det steg för steg träder fram ur ett tidigare. Och det har nog hänt att du kommit av dig när du inte riktigt fattat hur det som sägs på ett ställe i texten hänger ihop med det som stått strax innan. Att tänka på bindningen är lika viktigt för oss när vi själva vill skriva utan störande hack och avbrott. Då måste vi se till att idéerna löper genom texten på ett smidigt sätt. Dit hör att visa vart det som vi för in i en mening tar vägen i nästa. Dit hör att också att markera vad vi utgår från som något givet och vad vi lägger till som något nytt. Och dit hör att göra de logiska banden tydliga mellan tankarnas olika led. Här ska vi skilja på fyra typer av textbindning: referensbindning, tematisk bindning, konnektivbindning och retorisk bindning. Vi inleder med de tre första, som sedan illustreras med några belysande texter.

Referensbindning En text säger oss något om världen tack vare att den har en uppsättning referenter — företeelser som orden pekar ut. Se här inledningen av en notis: "Bakterie på BB dödade nybliven mamma. En nyförlöst kvinna på Södersjukhuset i Stockholm har avlidit i barnsäng efter att ha blivit smittad av den s k mördarbakterien, streptokock A." De viktigaste referenterna i texten är mamman och bakterien. Att de återkommer är viktigt för textens sammanhang och ett typexempel på referensbindning. Det är ordens syftning, deras referens, som skapar referensbindningen — inte betydelsen. Så använder den första meningen ordet "mamma" och den andra ordet "kvinna". Orden har ju inte samma betydelse, men används i notisen för att peka ut samma referent. En läkare kunde mycket väl ha använt ordet "patienten" för att än en gång ange referenten. Det finns alltså inget givet förhållande mellan en referent och dess språkliga benämning. Det vi kan säga är att nominalfrasen är det vanligaste språkliga medlet att peka ut referenter. Både referenten och benämningen är intressant i analysen. Vi ser t.ex. att man väljer att ge mycket information om referenterna i den andra meningen. Den referent som först benämns "Bakterie" beskrivs sedan utförligt i nominalfrasen "den s k mördarbakterien, streptokock A". Ofta är det effektivt att ge mycket information om en referent i början av en text, så att läsarna ska kunna bilda sig en uppfattning om den. Informationstätheten i den här notisen kommer sig också av att den är hämtad från Metro, en tidning som satsar på just sammanfattande och komprimerade nyheter. _ e Studentlitteratur

81

Analys Vi kan jämföra med en annan artikelinledning: "Förra gången var han omgiven av Säpo och en svans av medarbetare och togs emot i Ovala rummet [...} Saknar han statsministertiden? Nej, svarar Carl Bildt entydigt." Här för ett helt annan typ av nominalfras, ett pronomen, in huvudpersonen i texten. Tidningen låtsas som om alla redan vet vem som är på tal. Det här är ett dramatiserande grepp som ska göra läsaren nyfiken. Dessutom fungerar det inledande oförklarade "han" som en perspektivmarkör. Den antyder att vi ser det som sker med huvudpersonens ögon. Det intrycket förstärks när denne får namnet röjt i en direkt anföring ("Nej, svarar Carl Bildt entydigt"). Även det här greppet är en typisk form av journalistisk referensbindning, som man ofta ser i tidningsreportage. Referenter som är bundna till varandra bildar ledfamiljer, och varje del av ledfamiljen kallas för ett sambandsled. I den senaste texten utgör Carl Bildt en ledfamilj med sambandsleden "han, han, Carl Bildt". I en del texter är det inte självklart hur ledfamiljerna ska etableras, som i den här reklamartikeln för säkerhetsglas: "Begreppen och beteckningarna då det gäller glas för säkerhetsändamål, för att inte tala om normer och standard, är många och skiftande. Det talas t.ex. om 'pansarglas' och 'skottsäkert' glas, trots att detta knappast existerar i praktiken. På marknaden finns det i dag åtskilliga företag som levererar säkerhets- och skyddsglas av de mest varierande sorter." Det är i och för sig klart att texten handlar om glas. Men hur referenterna mer exakt är bundna till varandra är inte så lätt att reda ut, vilket i sig är en poäng. Det visar bland annat att sambanden mellan referenterna är av ett lite friare slag än i tidningsartiklarna. Vi bedömer att texten har en övergripande ledfamilj som vi döper till Begrepp och beteckningar för säkerhetsglas. Den ledfamiljen sönderfaller sedan i två underordnade familjer, en som rör begreppen, alltså glas som enligt texten existerar i sinnevärlden, och en som rör beteckningar, alltså uttryck för glas som enligt texten saknar direkt motsvarighet i verkligheten. Till ledfamiljen Begrepp hör "säkerhets- och skyddsglas av de mest varierande sorter", som längre fram i texten binds till olika "glastyper" som finns på marknaden. Till ledfamiljen Beteckningar hör "'pansarglas' och 'skottsäkert' glas", som ju sägs vara ord utan täckning i verkligheten. Det sambandsledet hör ihop med pronomenet "detta" i den följande satsen och med sambandsledet "det engelska uttrycket 'safety glass', som dyker upp längre fram i texten. Det finns ett antal huvudformer av referensbindning. Dyker samma referent upp igen är det fråga om identitet. De fiesta texter har en eller ett par framträdande ledfamiljer som domineras av identitetsbindning. Det finns 82

© Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen olika möjligheter att markera sambanden. En är att återanvända precis samma beteckning. Om Carl Bildt redan har nämnts och vi vill fortsätta att tala om honom säger vi kanske "Carl Bildt" en gång till. Då har vi en identisk upprepning inte bara av referenten utan också av det språkliga uttrycket. Vi kan också ta en modifierad upprepning av det språkliga uttrycket, så att en större eller mindre del av det kommer tillbaka. Vi har redan antytt att det är vanligt i början av texter, som i den här nyheten: "Affärsmannen 'Big Bengt' Erlandsson, 72, skapare av småländska High Chaparal, häktades på fredagen [...] Erlandsson misstänks för att ha medverkat i en omfattande bedrägerihärva." Huvudpersonen omnämns först utförligt, så att läsaren ska veta vem det är fråga om. Därefter betecknas han bara med sitt efternamn, "Erlandsson". Efternamnet markerar att läsaren möter personen i en officiell roll. Det är också möjligt att hålla kvar referenten men byta ut den språkliga formen. Det sker vid en pmnominalisering, som när Carl Bildt omtalades både med pronomen och med egennamn. I andra fall används två olika nominalfraser för att beteckna referenten: kanske omnämns Carl Bildt först med sitt egennamn och sedan som "oppositionsledaren" eller "statsministern" (beroende på hans politiska ställning). Detta kallar vi varierad upprepning — olika namn på samma sak i det givna sammanhanget. Alla de här bindningarna förutsätter som sagt identisk referens, att precis samma referent kommer tillbaka i texten. Kommer samma referent bara delvis tillbaka talar vi om delidentitet. När vi delade in ledfamiljen Begrepp och beteckningar för säkerhetsglas i underfamiljerna Begrepp och Beteckningar byggde det just på delidentitet. Och talar vi först om politiker i allmänhet och sedan om Carl Bildt är syftningen delvis densamma — den senare individen ingår i den förra gruppen. Vid den allra enklaste formen av delidentitet är det inte fråga om underordnad kategori i förhållande till en överordnad utan snarare ett stycke av ett ting. Om "bilen", "motorn" och "tändstiftet" alla uppträder som sambandsled i en text om fordonsteknik så hör de ihop på det sättet. I andra fall är antalet potentiella bindningar med delidentiet så stort att olika läsare urskiljer olika bindningar som viktigast. Om en text om sjukvård nämner "kirurgavdelningen, sjukhuset, de anställda, administrativa rutiner, landstinget", så ingår flera referenter som delar av andra. Kanske vill vi i första hand se alla de inledande referenterna som delidentiteter till "landstinget". Och antagligen är både "adminstrativa rutiner" och "kirurgavdelningen" deltidentiteter till sjukhuset, men i så fall av lite olika slag.

Studentlitteratur

83

Analys Bygger förhållandet mellan referenterna på ett mycket allmänt samband talar vi om en association — de motsvarande sambandsleden har en associativ bindning. Som språkbrukare har vi en oerhörd förmåga att spinna nät av tanketrådar som knyter samman olika referenter i meningsfulla mönster. Relationen mellan t.ex. "inflation", "matpriser" och "julhandel" är inte självklar, men många läsare skulle lekande lätt kunna finna en — t.ex. orsakskedjan hög inflation ger höga matpriser ger liten julhandel. Låt oss sammanfatta. Vi har urskiljt tre huvudgrupper av referensbindning: identitet, delidentitet och association. Det är med dem som ledfamiljerna skapas. Generellt gäller att identitet är den starkaste och association den svagaste bindningen. Vi har också sett att det finns en rad olika sätt att språkligt benämna referenter. I en konkret analys kan det vara klokt att rikta in sig på textens dominerande ledfamiljer och på de starkaste och tydligaste bindningarna, alltså på dem som bygger på identitet och lätt urskiljbara delidentiteter. I nästa steg av analysen kan det löna mödan att se hur andra ledfamiljer knyter an till den mest dominerande. Från "han" och "Carl Bildt" finns t.ex. i tidningsartikeln lite lösare koppling till "en svans av medarbetare" — det är närmast en associativ bindning. En hord av medarbetare hör naturligt samman med en statsminister men skulle nog förvåna i en text om en poet. Det är också intressant att se vilken räckvidd en referent har i texten. Hur långt går det mellan var gång den kommer på tal? Leder ett stort avstånd mellan två syftningar till att den referent som återvänder måste introduceras på nytt med en utförlig beskrivning? Eller är den fortfarande så aktuell att det räcker med ett kort omnämnande eller kanske bara en lätt antydan?

Tematisk bindning För att en text ska hänga bra ihop i sitt sätt att aktualisera olika referenter räcker det inte med att det finns ledfamiljer i den. Sambandsleden måste också följa en överskådlig ordning. Då är det ett viktigt krav att det nya bygger på det gamla och det okända på vad läsaren redan vet. Att se på ledfamiljer ur den synvinkeln är att analysera den tematiska bindningen. Att skapa sammanhang genom att växla mellan det som anknyter bakåt och det som pekar framåt kan vi beskriva med två nyckelbegrepp: som ett samspel mellan tema och rema. Temat, det är utgångspunkten, det man talar om i en sats eller mening. I "Undervisningen planeras och genomförs 84

Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen i kurslag" är temat "Undervisningen". Om den har texten redan talat tidigare, och nu får vi veta något nytt om den, nämligen att den "planeras och genomförs i kurslag". Detta är remat, det man talar om. Medan temat är vad satsen eller meningen utgår från, den givna bakgrunden, så är remat vad den går vidare till och drar fram i förgrunden för läsarens uppmärksamhet. När vi kommunicerar går vi normalt från det bekanta till det obekanta, från det förutsatta till det påstådda, från det omarkerade till det understrukna, från det tillbakasyftande till det framåtpekande. Den här ordningsregeln brukar man kalla för tema-rema-principen. Grammatiskt innebär det att temat brukar vara fundament och stå först i meningen, medan remat gärna kommer sist. Men det räcker inte riktigt som kännemärke. Helst bör temat också vara subjekt och framstå som något redan känt. Det här innebär att temat typiskt är en nominalfras. I så fall har den bestämd form (bilen, den gula bilen etc.). Eller också är den ett egennamn (Lars Larsson) eller ett personligt pronomen (den). Allt detta röjer att texten ser referenten som bekant för läsaren. För pronomen är det extra tydligt — ett ensamt den eller hon går ju inte att tolka utan en känd kontext. På alla de här sätten är det typiska remat temats motsats. Normalt står det till höger i meningen och är inte subjekt. Och är kärnan i det en nominalfras, så står den i obestämd form (en bil). Det visar att läsaren inte förväntas känna till referenten och att informationen på så sätt kan ses som ny. Men remat behöver inte bygga på ett substantiv. Det kan också vara t.ex. ett verb eller adverb: "Vi måste handla!", "Gör det nu!" Till de här kriterierna på tema och rema kommer ett till. Men det visar sig först när vi överför skriften till tal. Då är nämligen remat det som vi betonar. I meningen "Högskolan startade sin verksamhet 1977" är "Högskolan" tema. Remat, det nya vi får veta om högskolan, är när den startade. Den upplysningen kommer sist och det är naturligt att betona den: "Högskolan startade sin verksamhet 1977." Men riktigt säkra kan vi inte vara. Svenskan har nämligen inte samma fördel som vissa andra språk: att vi helt kan rätta ordföljden efter tema-rema-principen. Vi kan alltså inte säga "Högskolan sin verksamhet 1977 startade" eller "Sin verksamhet 1977 högskolan startade" och sätta verbet sist om vi skulle tycka att det bär den viktigaste informationen. I tal kan vi däremot klara det med betoning: "Högskolan startade sin verksamhet 1977" (men den hade planerats redan tidigare). Låt oss studera ytterligare ett avsnitt ur reklamartikeln för säkerhetsglas. Vi har kursiverat vad vi menar är tema och rema i varje sats.

C Studentlitteratur

85

Analys Tema

Rema

1.Det

finns en svensk standard för glas

2.där de olika glastyperna uppdelas i olika klasser. från 1986, dvs. tio är gammal, 3.Tyvärr är standarden 4. varför denna standard 5. Detta

i vissa delar inte är helt intakt med marknaden. har dock "MTK-kommitt6n"försökt att justera i en tidigare utgåva beträffande "Säkerhetsglas".

Temana och remana är sammanbundna med varandra på olika sätt. Ibland återkommer ett sambandsled som tema, vilket gäller för "standarden" och "denna standard" i sats (3) och (4). Det kallas temaupprepning. Det är den första och enklaste formen av tematisk bindning, den som vi t.ex. möter i barns berättelser: "Först gjorde jag det, och sen gjorde jag det, och sist gjorde jag det" — samma handlande subjekt håller här ihop det hela. Motsatsen till temaupprepning är förstås temaväxling. Också då kan texten värja sig mot alltför tvära språng i följden av sambandsled. Det sker genom att ett nytt tema förankras bakåt i en temaprogression. Ett led som först är rema övergår till att bli tema. Särskilt tydlig blir temaprogressionen om den följs av en växling mellan obestämd och bestämd form. Så sker mellan sats (1) och (3). Först införs "en svensk standard" i obestämd form, för att sedan uppträda som tema i bestämd form, "standarden". Även mellan (4) och (5) finns en temaprogression. Remat "inte är helt intakt med marknaden" tematiseras med "Detta". Texten har alltså en inbyggd dynamik, eftersom den flera gånger använder temaprogressioner för att växla tema. Den utreder kort och koncist standarden för svenskt glas utan att någon längre tid göra halt på en enstaka punkt. Att svenskan inte alltid kan signalera remat bara genom att enkelt kasta om ordföljden gör att vi ibland får ta till speciella syntaktiska knep. Ett är presentering. Att glastexten har en tydlig tematik understryks av att det första remat introduceras med en presenteringskonstruktion: "Det finns en svensk standard för glas". Konstruktionen kan varieras efter mönstret "Det finns/är/står/ligger en X (i Y)". Vitsen är att ny information kan introduceras på X-platsen, som för övrigt bara tillåter nominalfraser i obestämd form. En liknande konstruktion är utbrytning. Den är av typen "Det är X som Y:ar". Syftet är att fokusera ledet där X står, genom att bryta ut det från resten av satsen, medan det övriga får träda i bakgrunden som redan känt. Så

86

© Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen här står det i en apoteksbroschyr om smärta: "Vävnadssmärta kallas också 'nociceptiv smärta' och det är den vi oftast råkar ut för." Den avslutande utbrytningen fokuserar alltså vävnadssmärtan, som framställs som problematisk. Det som träder i bakgrunden är att "vi" ofta råkar ut för smärta. Detta kan tas för givet, eftersom texten riktar sig just till sådana som har smärtproblem. I en annan kontext hade utbrytningen kunnat ha formen "Det är vi [och inte de] som oftast råker ut för vävnadssmärta". Då hade smärtan tagits för given och det "vi" som har smärta fokuserats. Ytterligare ett sätt att påverka hur texten ordnar sin information ger passivering. Ta som exempel "Högskolan Falun Borlänge startade sin verksamhet 1977". Här är "Högskolan" åter tema. Men är kontexten sådan att verksamheten är känd men inte vem som satte igång den, blir konstruktionen mindre lyckad. Då passar det bättre med verbet i passiv form: "Verksamheten startades 1977 av Högskolan Falun Borlänge." "Högskolan" hamnar som synes sist, på remats rätta plats, som det mest informationsrika ledet. En syntaktisk typ som tyst förutsätter ett givet tema är fortsättningskonstruktion med utelämnat subjekt. Det vi tänker på är meningar av typen "Högskolan Falun Borlänge startade sin verksamhet 1977 och [den] är en av Sveriges mindre och medelstora högskolor." Att "Högskolan" fortsätter att vara subjekt i den andra samordnade satsen gör att vi kan stryka ordet där — parentesen markerar det. Att envist upprepa samma tema gör texten statisk. En sådan marsch på stället har vi i platsannonsens tre sista meningar. Efter den citerade meningen följer: "Högskolan har utvecklats snabbt och [den] kan idag erbjuda program och kurser inom ekonomi, samhällsvetenskap, teknik, kultur, idrott och undervisning. Högskolan har idag ca 3 500 studenter och 250 anställda." Att analysera den tematiska bindningen är alltså att studera hur texten väver samman sina ledfamiljer. Vilken ledfamilj bildar oftast tema i ett visst avsnitt av texten? Är det rimligt att se dess sambandsled som bekanta för läsaren? Finns det några led som framhävs i särskilda konstruktioner? Varför presenteras vissa led först som reman? Vilka referensbindningar förekommer i temaupprepningar och temaprogressioner? Vilket är det informationsmönster som tonar fram?

© Studentlitteratur

87

Analys

Konnektivbindning Det finns fler former av koherens än referensbindning och tematisk bindning. I meningarna "Arbetslösheten fortsätter ju att öka. Därför tror jag inte på regeringens politik." finns knappast någon tydlig referensbindning. Ändå hänger de ihop. Bandet ligger på ett annat plan. Det är inte så mycket en förbindelse mellan enskilda referenter som mellan två fakta eller omständigheter. Närmare bestämt finns det ett orsaksförhållande mellan dem — en iakttagelse (av arbetslösheten) påverkar min inställning (till regeringens handlande). Det signaleras också av ordet "Därför". En sådan språklig markör för två meningars logiska samband kallar vi för en konnektiv och själva sambandet för en konnektivbindning. Vi kan urskilja fyra huvudgrupper av konnektivbindning: additiv, temporal, adversativ och kausal. Additiv innebär tillägg, temporal handlar om tid, adversativ rör motsats och kausal syftar på orsak. Lite förenklat kan vi tala om i tur och ordning OCH-relationer, DÅ-relationer, MEN-relationer och DÄRFÖR-relationer. Som synes svarar de här relationerna mot de fyra olika framställningsformer som vi talade om i kapitel 3. Additiva bindningar är alltså det typiska medlet för att hålla ihop de påståenden som uppträder i beskrivningar, medan temporala är det för berättelser, adversativa för argumentationer och kausala för utredningar. Additiva och temporala konnektivbindningar kan vara ganska svaga. I grunden signalerar de förra inte mer än att det som sägs hänger ihop med det som sagts tidigare. Och temporala bindningar anger bara att det är tiden som styr textens förlopp. Att med adversativa och kausala bindningar visa på motsättningar, problem, förutsättningar, konsekvenser m.m. ger ofta ett starkare sammanhang, men också ett som kan vara mer kontroversiellt. Många olika typer av ord kan fungera som konnektiver. Kärnan är en grupp av adverb, t.ex. därför, som anger en orsak eller slutsats, konjunktioner, t.ex. men, som uttrycker en motsats, och subjunktioner, t.ex. trots att, som signalerar ett medgivande och för att som röjer en avsikt. Men även adverbiella prepositionsfraser kan ha en konnektiv funktion: under tiden markerar just ett tidssamband och med andra ord talar om att det följer en omformulering. Vissa verb är också konnektiva: så pekar medför på en följd. De fyra huvudgrupperna som vi nämnde nyss är viktigast för att beskriva konnektivbindningen i en text. Men det går att förfina analysen genom att urskilja några vanliga undergrupper till dem:

88

© Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen Huvudgrupper och undergrupper

Exempel på konnektiver

Additiv

och, dessutom

Ordning

för det första, dels

Alternativ

eller

Specificering

t.ex., bl.a.

Omformulering

med andra ord, snarare

Spatial (rumslig)

där

Temporal

när, då

Adversativ

men, dock

Koncessiv (medgivande) Kausal

trots att, ändå eftersom, därför

Konsekutiv (konsekvens)

följaktligen, så att

Konditional (villkor)

om

Final (avsikt)

för att

Analysen utgår lämpligen från de bindningar som är explicita eller öppet uttryckta, alltså markerade med konnektiver. I nästa steg blir det intressant att fundera på dem som är underförstådda eller implicita. Låt oss se på ett utdrag ur en notis på Text-TV Det rör sig in en utrikespolitisk kontrovers, och statsminister Göran Persson får kritik: Det är KU-ledamoten Anders Björk (m) som har anmält Persson. Perssons inbjudan väckte förvåning och kritik. En inbjudan föregås normalt av samråd med såväl utrikesdepartementet som den svenske statschefen, kungen. Enligt Anders Björk har Persson visat bristande respekt för den svenska ordningen vid statsbesök. Det finns inga utsatta konnektiver. I många texter sigtralerar det att påståenden radas i en additiv följd. Men knappast här. Vi anar att skeendena är beroende av varandra, och med lite eftertanke inser vi att texten innehåller orsaksrelationer. Dem skulle vi kunna tydliggöra med kausala konnektiver: "Perssons inbjudan väckte förvåning och kritik, eftersom en inbjudan normalt föregås av samråd... Slutsatsen blir enligt Anders Björk att..." Att konnektiver faktiskt saknas gör sammanhanget onödigt svårgripbart. Därmed inte sagt att en text blir bättre ju fler konnektiver den har. I vissa fall kan det

Studentlitteratur

89

Analys

nästan bli lite löjligt eller barnsligt att sätta ut konnektiver: "Göran Persson kommer inte på sammanträdet, eftersom han är sjuk." Det här orsaksförhållandet skulle nog undertryckas i de flesta fall. Det skulle man bara nämna om någon antydde att Göran Persson uteblev av nonchalans e.d. I analysen är det intressant att se vilka typer det finns av konnektivbindningar. Dominerar någon särskild? Vad kan det bero på? Växlar slaget av bindning mellan olika delar av texten? Är det vanligt med utsatta konnektiver, eller är bindningen oftast implicit?

Exempel på textbindning i läroböcker Det är dags att visa hur referensbindning, tematisk bindning och konnektivbindning samverkar. Det gör vi genom att jämföra två undervisande texter. Den första är från 1890 och hämtad ur en lärobok i botanik för folkskolan. Vi har delat in texten i mindre bitar, som omfattar antingen en sats eller en fortsättningskonstruktion. Kursiveringarna och fetstilen finns redan i originalet: (1) RÖDPLISTERN. (2) Roten utgöres af en hufvudrot med talrika rotgrenar. (3) Stammen är mjuk och grön samt (4) vissnar mot hösten. (5) En sådan stam kallas stjälk. (6) En växt med stjälk benämnes ört. (7) Bladen äro motsatta. (8) Hvarje blad består af skaft och skifva; (9) det kallas därför skaftadt. (10) På skifvan synas ränder, s.k. nerver. (11) Dessa förgrena sig; (12) bladet säges därför vara grenigt nervigt.

Att referensbindningen är stark och tydlig är lätt att se. Som vanligt i skolbokstexter utpekar redan rubiken den viktigaste ledfamiljen: "Rödplistem." I denna är delidentitet det främsta bandet. Varje stycke börjar med namnet på någon av rödplisterns beståndsdelar: "Roten", "Stammen" och "Bladen". Att de är viktiga sambandsled framgår av att de står som teman i sina satser och är markerade med fet stil. Och att de har bestämd form visar att det rör sig om begrepp som den läxläsande eleven ska_ känna till redan; på det här stadiet är de gamla bekanta. Av de här sambandsleden utvecklar Stam och Blad egna ledfamiljer. Vi kan se dem som underavdelningar till den större familj som utgår från Rödplistem. De löper genom varsitt stycke och domineras av identitetsbindningar, som skapas av modifierade upprepningar: "Stammen—En sådan 90

© Studentlitteratur

7 Formen - den textuella strukturen stam" (enhet 3-4) och "Bladen-Hvarje blad-det-bladet" (enhet 7-9 och 12). Textens förkärlek för identitet och delidentitet som bindningsprinciper vittnar om hur den strävar att noga ordna och klassificera allt den tar upp. Den är typisk för den traditionella botaniken som diskurs. Där går man från huvudgrupper genom allt finare undergrupper och så ner till enskilda arter, och hos varje växt urskiljer man bestämda delar som rot och stam och blad. Alltsammans kommer till uttryck i ett omfattande system av tekniska termer. Att redogöra för en detaljerad terminologi ställer särskilda krav på den tematiska bindningen. De längre styckena börjar med tydliga temaupprepningar, som i fortsättningskonstruktionen som knyter (4) till (3) och i de modifierade upprepningarna av bladen (7-9). När temat blivit tydligt etablerat används temaprogression, som när "skifva" införs i obestämd form som rema för att sedan få bestämd form och bli tema, "skifvan" (8 och 10). En liknande progression används i definitionerna. En ny term kan då föras in på remats plats, för att sedan som tema hjälpa till att introducera nästa: "En sådan stam kallas stjälk. En växt med stjälk benämnes ört." I många definitioner brukar termen annars stå först: "En ört är en växt med stjälk." Men den förra, utförligare metoden föredras ofta i läroböcker. Att den tematiska bindningen är så tydlig återverkar på vårt intryck av referensbindningen. Det bidrar till att den känns så stark. Till det kommer att texten markerar sina viktigaste teman och reman grafiskt, med fetstil respektive kursiv. Detta styr läsningen: de bärande sambandsleden får ett påfallande eftertryck. Det finns nästan ingen explicit konnektivbindning. Det gör nu inte så mycket när textbindningen är så stark i övrigt. Den enda påfallande konnektiven är ett par kausala "därför". På ett pedagogiskt sätt vill de framhäva att en term har en förklaring. Eftersom varje blad har skaft kallas det "skaftadt" (enhet 9), och eftersom nerverna förgrenar sig kallas det "grenigt nervigt" (enhet 12). Här röjer texten sin lärobokskaraktär. För en mer avancerad läsargrupp hade det inte varit nödvändigt att explicit ange så enkla samband. De implicita bindningarna är additiva. Tålmodigt beskrivande radar texten upp sina påståenden. Provar vi att sätta in temporala eller adversativa konnektiver märker vi att det stör textbindningen. Det fungerar inte att t.ex. skriva om (6) till "En växt med stjälk benämnes sedan ört" eller "Men en växt med stjälk benämnes ört". Däremot rubbas inte logiken av en additiv omskrivning: "Och en växt med stjälk benämnes ört." Det här gör att texten blir allt annat än resonerande. Den är till för att pluggas in men inte att Studentlitteratur

91

Analys prövas kritiskt. Som ett slutomdöme kunde vi säga att texten styr läsaren järnhårt. Den lämnar ingen plats för fria associationer eller minsta missförstånd om hur saker och ting hänger ihop. Vi ska kontrastera den gamla folkskoletexten med dess mycket traditionella form mot en text i samma ämne från 1968. Det var en tid då man försökte förnya läroboksspråket — inte alltid med lyckat resultat. Rubriken lyder "Trädgårdsmästare Palm tar befälet". I ett slags ingress får vi veta att skolan samarbetar med herr Palm. Denne vänlige man tar med sig barnen i årskurs 4 "på små strövtåg i samhällets parker och trädgårdsanläggningar". I resten av texten får vi avlyssna Palms samtal med barnen. Resultatet blir en udda genreblandning: läroboken använder reportagets konventioner som ett pedagogiskt grepp för att förklara botanik. Men inte genomgående och konsekvent. Så går texten mot slutet abrupt över från att måla upp en konkret situation på journalistiskt manér till att presentera allmänna fakta i sedvanlig skolboks stil: (1) — Skolparken är vår allra minsta park, säger herr Palm, (2) när han har samlat fjärdeklassarna omkring sig. (3) Jag tror (4) att vi börjar här. (5) Och det här trädet med vit och svart stam känner ni väl igen allihop? (6) — En björk, ropar barnen. (7) — Alldeles riktigt. [...] (8) Nå, kan ni upptäcka fler träd här? (9) Ja, barnen känner igen både eken och boken. (10)— Ni ser (11) att boken har en slät grå stam. (12) I södra Götaland finns det hela bokskogar. (13) Lövverket är så tätt (14) att där råder grön skymning (15) också när det är en solig sommardag. (16) Frukterna kallas bokollon. Hur är det här med referensbindningen? En av de dominerande ledfamiljerna kan vi kalla Trädarter. I sin stomme hålls den samma av delidentitet: "en björk" (6), "eken och boken" (9) är alla exempel på arter av träd. Så långt känner vi igen mönstret från den gamla läroboken. Det speglar ett hierarkiskt system för att klassificera naturen. En skillnad är att den genomgående ledfamiljen har ett mycket större omfång i den nya texten. Den omfattar inte bara en enda växtart, rödplistern, utan i princip alla träd (åtminstone alla som växer i Palms fiktiva park). Låt oss specialstudera referensbindningen i trädgårdsmästare Palms sista replik. Här dominerar "boken" som ledfamilj och det är olika former av delidentitet som håller ihop den: "boken—bokskogar—lövverket—Frukterna" (11-13 och 16). Redan det gör bindningen svagare än i den gamla texten, där de enskilda styckena präglades av identitetsbindningar. Till det kommer att de relationer som texten urskiljer mellan delarna och helheten är av 92

D Studentlitteratur

7 Formen - den textuella strukturen högst olika slag. Så har vi förhållandet mellan trädet och dess beståndsdelar, men också mellan det enskilda trädet och det kollektiv av träd som bokskogen utgör, liksom mellan hela bokskogen och dess översta parti, lövverket. De tvära kasten i referensbindningen skulle ha stört mindre om den tematiska bindningen varit tydligare. Visserligen är det inget problem till att börja med: "boken" introduceras som rema i (9) ("barnen känner igen både eken och boken") och blir tema i (11) ("boken har en slät grå stam"). Att texten inför sambandsledet "bokskogar" i (12) ("I södra Götaland finns det hela bokskogar") är däremot oväntat. Eftersom (11) hade "en slät grå stam" som tydligt rema hade vi nog förväntat oss att texten skulle fortsätta med att tala om stammen eller åtminstone om bokens beståndsdelar. Temat i (16) ("Frukterna kallas bokollon") är om möjligt ännu mindre förutsägbart. Fast referenten inte har nämnts tidigare kan vi nog acceptera den bestämda formen. Det förutsätter bara att vi tar för givet att alla träd har frukter eller något i den stilen. Men "frukterna" skulle mycket mer naturligt knyta an till "boken" i (11) ("Boken har en slät grå stam. Frukterna kallas bokollon"), eftersom det syftar på en del av trädet, än till de "bokskogar" som omtalats i de föregående fyra enheterna. Här verkar texten kasta in sina teman utan någon genomtänkt ordning. När nu referensbindningen och den tematiska bindningen är så svaga kunde det vara rimligt att använda en tydlig konnektivbindning. Men även den är oklar. Vilket är t.ex. förhållandet mellan de här meningarna: "Ni ser att boken har en slät grå stam. I södra Götaland finns det hela bokskogar." Närmast verkar det vara en ren addition av upplysningar. Men prövar vi att förbinda dem med ett och låter det egendomligt. Det tyder på att satserna är rätt nyckfullt sammanställda. Av explicita bindningar finns det inalles två: en konsekutiv ("Lövverket är så tätt att där råder grön skymning") och en temporal ("också når det är en solig sommardag"). Men båda håller sig inom en och samma mening. Mellan meningarna verkar inga utsatta konnektiver.

Retorisk bindning Det här är fältherren Julius Caesars välkända ord efter en snabbt avslutad drabbning där han slog sin fiende i grunden: "Jag kom, jag såg, jag segrade." Som synes bildar identiska referensbindningar basen för en temaupprepning, "jag-jag-jag". Inga konnektiver är utsatta. De skulle allvarligt störa den kärnfulla stilen. Ändå förstår vi att de korta satserna har en tem© Studentlitteratur

93

Analys poral bindning: det hela sker i en rask och närmast andlös tidsföljd. Men det finns ytterligare en bindning, en retorisk bindning, och det är den som gör Caesars ord till en så hårt hamrad enhet av ton, klang och rytm. Vi tänker på den återkommande språkliga konstruktionen "jag plus kort verb". Tack vare den sitter satserna samman som varianter av samma grundmönster. På sitt eget latin yttrade Caesar: "Veni, vidi, vici." Det rör sig om tre verbformer utan utsatt subjekt. Här är bindningen framför allt fonetisk och rör språkljuden. Avgörande är upprepningen av det första ljudet i varje ord. Greppet kallas för allitteration och är vanligt i reklamslogans och propagandaparoller: "Volvos värde varar", "Kvinnor kan". Också i många rubriker förekommer allitteration, som i de här från en veckotidningsartikel om mode för män: "Coola killars kläder, Smarta slipsen, Moderna manschetter, Perfekta penningplaceraren, Snygga skon". Även i skrift drar allitterationen uppmärksamheten till det hörbara hos språket. Retoriska bindningar bygger alltså på att man upprepar element i den textuella strukturen (fonetiska, lexikala eller syntaktiska) för att skapa en påfallande effekt. På så vis får de en del av en text att ge eko av en annan. Effekten blir en form av igenkänning. Ofta har de dessutom en estetisk eller emotionell verkan - de smyckar språket och sätter känslorna i rörelse. Därför finner vi dem sällan i strängt sakliga texter, som de ämbetsskrivelser och läroböcker vi mest sett på hittills. I stället ska vi gå till ett tal av den socialdemokratiska toppolitikern Mona Sahlin från 1995. Under hösten 1995 pågick den s.k. Sahlin-affären, som rörde Mona Sahlins användning av statsrådsberedningens kreditkort men även hennes privatekonomi i stort. Vid ett skede framträdde Mona Sahlin på en presskonferens för att försvara sig. Hon höll vad en del journalister kallade "Toblerone-talet", ett namn som bottnar i att hon använde chokladmärket Toblerone som exempel på oskyldiga vardagsinköp. Så här börjar Mona Sahlin sitt tal: Nu skall ni få höra min historia. Jag skall gå igenom min ekonomi, jag skall gå igenom jobbets kort, jag skall gå igenom - lite i alla fall - mitt liv som politiker. Jag skall berätta vad jag tycker om media, inte för att ni är skurkar utan berätta hur jag har upplevt de här dagarna, och sedan skall jag berätta om vilka slutsatser som jag har dragit. Uttrycket "jag skall gå igenom" upprepas tre gånger i den andra meningen, och en del av det, "jag skall", inleder också den följande. En sådan omtagning kallas för en anafor - samma fras bildar upptakt till flera satser i rad. Det här är ett mycket vanligt sätt att skapa en röd tråd i ett tal. Det är också 94

© Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen praktiskt, eftersom talaren sparar tankemöda genom att återanvända samma formulering. I början och slutet av exemplet står två uttryck som är lika på ett annat sätt. Där heter det "Nu skall ni få höra min historia" respektive "sedan skall jag berätta om vilka slutsatser som jag dragit". Visserligen är bara ett av orden detsamma i de kursiverade fraserna. Men i båda kommer tidsadverbialet och pronomenet på samma plats. Det kallar vi för parallellism. Just i det här fallet står nog leden för långt från varandra för att likheten ska lysa igenom och binda samman formuleringarna. Ett bättre exempel finner vi längre fram i talet: "Jag har angett, ekonomifunktionen har fakturerat och jag har betalat." De tre satserna har alla dymamiska verb i perfekt. De är parallellt byggda och kommer tätt i rad som länkar i en kedja. Både anaforer och parallellismer betonar släktskapet mellan de ingående leden. På så vis understryker de sammanhanget i tankegången. De ger också språket en regelbunden rytm eller puls. Genom att upprepa samma underliggande mönster kan de förmedla en känsla av att orden och idéerna drivs framåt av sin egen inneboende kraft. En lite ovanligare retorisk bindning har vi i en kiasm (av ett grekiskt ord med innebörden 'kors'). Den bygger på att man kastar om det ena av två parallella led så att det uppstår ett korsmönster. Effekten kan bli slående. Mona Sahlin använder inte kiasmer, men hon kunde ha gjort en av anaforen "jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar". Genom att återvända till utgångspunkten, det egna jaget, skulle det greppet ha fått tanken att framstå som ett avrundat helt: "Jag har hållit på i 23 år med politik, och fyra ungar har jag fött." Ett mer raffinerat sätt att använda figuren på utnyttjar en dramatisk omkastning av hela synsättet från det första ledet till det andra. Så är fallet i John F. Kennedys berömda ord i sitt installationstal som president: "Fråga inte vad Amerika kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Amerika." En kanske banalare form av retorisk bindning ger pleonasmen. Vi återvänder till den Apoteksbroschyr om smärta som vi använt tidigare. Där finns uttryck som "oroliga och lite ångestfyllda", "svar och råd", "en och samma läkare", "dov och molande". Det som återkommer är ordpar där de båda delarna säger ungefär samma sak och där man kan misstänka att det ena ledet sakligt sett är överflödigt. Men uttrycken ger eftertryck och viss rytm. Pleonasmer är särskilt vanliga i talade texter — vi tänker på fasta och stereotypa vändningar som "klart och tydligt" och "fix och färdig". Också led med närstående men olika betydelser får en bindning mellan sig om de följer på varandra. Då hänger de ihop som varierande exempel på något gemensamt. Kommer många i svit får vi en massverkan genom hopStudentlitteratur

95

Analys ning . Det är en retorisk bindning som kan bli mycket kraftfull. Mona Sahlin använder den i sitt tal: "Telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev — ändå har jag älskat varje sekund av det här livet." Hopningen av hemska erfarenheter kontrasterar effektfullt mot det glödande "älskat" i meningens andra del. Om de led som läggs till varandra alla står för något av samma sort men med växande styrka talar vi om klimax eller stegring. Ett klimax byggs ofta upp i tre steg enligt principen "bra, bättre, bäst" eller "dålig, sämre, sämst". Utgångspunkten för orden är gemensam, men eftertrycket ökar vartefter. I exemplet nedan kombinerar Mona Sahlin en stegring med en anafor och en parallellism. Det är ett vanligt och verksamt grepp för att understryka likheten mellan de saker som talaren jämför: Ni är på mina barn och frågar, hörrudu, när mamma köper leksaker till er, brukar hon ha kort eller kontanter? — ursäkta mig. Ni filmar in i köksfönstret och säger att hon drar sig undan i radhuset. Om man inte har två dar att fundera när man bett om det. Ni smyger in med teleobjektiv i sovrummen. Jag känner mig smutsig men jag undrar också hur ni som har vart en del av det här jag nu beskrev, hur ni känner er, det får ni svara på.

De tre styckena har samma form. De utpekade journalisterna — "Ni" — tillvitas en handling, och så följer en arg och ledsen kommentar till den. Att samma huvudtanke går igen — nyhetsjägarna kränker sitt offer — signaleras också av att "Ni" står först i varje stycke. Det ger talet en sammanhållande anafor. I sista stycket når tanken sin kulmen. Efter det känslofyllda uttrycket "Jag känner mig smutsig" tilltalar Mona Sahlin journalisterna och undrar "hur ni känner er". Frågan om vad medierna gör mot individen ställs här på sin spets.

Komposition En text är något sammansatt. Den består av delar med ett visst omfång, en viss ordningsföljd och en viss anknytning till varandra. Det här är frågor som rör textens komposition. När man studerar den brukar man utgå från den högsta textnivån, den som rör textens helhet. Från ordens, satsernas och meningarnas plan tidigare i kapitlet ska vi alltså höja blicken här. I tur och ordning ska vi gå igenom tre aspekter av kompositionen: textmönstret eller hur texten är uppbyggd funktionellt, dispositionen eller hur den är samman96

Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen satt logiskt och metatexten eller hur den själv kommenterar sin egen framställning.

Textmönster Låt oss återvända till platsannonsen. Som genre syftar den ju till att utlysa en tjänst och förmå lämpliga personer att söka. Det ändamålet påverkar textens komposition på så sätt att olika delar i den får olika uppgifter — en del måste presentera tjänsten, en annan bör beskriva arbetsplatsen etc. Hur den här fördelningen av funktioner ser ut bestämmer annonsens textmönster. Ett textmönster kan vara olika mycket standardiserat, det beror på genren. Textmönster måste vi rekonstruera. Genom att utgå från de uppgifter som texten fyller i sitt sammanhang urskiljer vi de funktioner som olika avsnitt har i helheten. En avgränsad del av texten med en tydlig funktion kallar vi för ett drag — vi kan tänka på ett drag i schack som för spelaren närmare sitt mål. Med den synen gör en text ett antal drag som steg för steg leder den mot sitt övergripande syfte. Rekonstruerar vi dragen i platsannonsen får vi troligen följande textmönster. Det är en fråga om tolkning, så resultatet kan variera något med granskarens utgångspunkt: Drag 1: Drag 2: Drag 3: Drag 4: Drag 5:

Utlysning av tjänsten (mening 1) Beskrivning av arbetsuppgifter (mening 2-5) Krav på sökanden (mening 7-8) Ansökningsförfarande (löneanspråk, tillträdesdag, kontaktpersoner) (mening 9-13) Presentation av arbetsgivaren (mening 14-16)

Ser vi på fler platsannonser så finner vi att dragen återkommer, fast inte alltid i samma följd. I sin grundform rör det sig om ett ganska standardiserat mönster. För att visa sitt syfte måste texten utlysa tjänsten (drag 1). Och för att läsaren ska veta om han vill och kan söka den och hur det i så fall ska gå till, måste texten beskriva tjänsten och vad som krävs av den som söker och av själva ansökan (drag 2-4). Sist men inte minst måste arbetsgivaren presentera sig själv för att läsaren ska veta vem han har att göra med (drag 5). De här dragen förefaller välmotiverade med tanke på platsannonsens syfte. Däremot kan man diskutera ordningsföljden. Ett vanlig arrangemang är att efter utlysningen direkt presentera den som talar i texten. I vår annons får läsaren vänta till slutet innan han får veta något om arbetsgivaren och arbetsplatsen. Med tanke på att det kan vara svårt att locka lektorer till Studentlitteratur

97

Analys

Dalarna från de stora universitetsstäderna skulle texten kanske ha vunnit på en lockande beskrivning av högskolan redan i början. I vilket fall bör ansökningsförfarandet stå sist. En uppräkning av namn, telefonnummer o.d. mitt i texten är meningslös, eftersom de uppgifterna är så specifika. Relevanta blir de först när läsaren börjar se sig som en sökande och vill veta mer.

Disposition Vilka principer har en text för hur den fogar samman sina huvuddelar? Svaret på den frågan handlar om textens disposition. Det enklaste och ofta också kraftfullaste sättet att lägga upp en text på har vi i en berättelse. Det rör sig om att följa något som det utspelar sig i tiden. Vi har då en tidsdisposition. Stämmer textens tid med skeendets talar vi om en rak kronologi. Ett exempel på det hittar vi i platsannonsens sista stycke. I mening (14) är året 1977, i mening (15) har högskolan "utvecklats snabbt" och i mening (16) har det blivit "idag". Nu är det vanligt att tiden följer en annan bana i texten än i verkligheten. En omvänd kronologi innebär att texten rör sig baklänges genom händelseförloppet. Att ta avstamp i nuet är ofta effektivt. Det sista stycket kunde ha börjat med "idag", sagt att högskolan "utvecklats snabbt" och sedan backat till "1977". Det är också möjligt att hoppa fram och tillbaka i tiden, att använda en komplex kronologi. Texten kan börja med något som varit, så gå över till nutid och sluta med ännu en blick bakåt. Är olika platser aktuella i framställningen kan en rumsdisposition komma ifråga. I platsannonsen duger den inte som textens övergripande ordning, eftersom det hela handlar om något som saknar utsträckning i rummet — en tjänst. Men det avslutande stycket kunde lätt byggas ut genom en rörelse i det yttre. Då kunde utgångspunkten vara högskolans lokaler som texten vandrar runt i: undervisningssalar, arbetsrum, caféer och annat. I de flesta texter får vi reda på saker som påverkar varandra si eller så. Den typen av sammanhang blir särskilt tydligt genom en orsaksdisposition. I sin enklaste och rakaste form för den oss från någon grundläggande orsak till vissa verkningar av den som i sin tur får nya följder — som när ett klot välter en kägla som sedan får andra att också falla. Men oftast är ordningen mycket mer komplex. Orsaksdispositioner passar sällan som huvudprincip i platsannonser. Men det förekommer att en och annan börjar med att ange sin egen förklaring, alltså varför tjänsten blivit ledig: "Vår nuvarande VD går nu i pension efter 40 år hos oss. Han har gjort vårt företag till ledande i 98

Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen branschen. Vi söker nu en ny VD som kan utveckla och befästa vår position på marknaden." Utgångspunkten för att lägga upp en text kan också vara att saker liknar varandra eller skiljer sig åt. Tar vi fasta på just det förhållandet som den ordnande huvudsynpunkten i en framställning får vi en jämförelsedisposition. Den kan vara parallell eller kontrastiv, allt efter om likheterna eller olikheterna är det som särskilt betonas. I den här boken kunde vi bygga ett avsnitt på att t.ex. jämföra textanalys med grammatisk analys — likheter och skillnader. Då skulle detta att föra samman och hålla isär vara den drivande kraften som förde texten framåt. Ett mycket vanligt sätt att lägga upp en beskrivande eller utredande text är att se på ämnet från olika håll, och så ordna texten efter vilka sidor av det som visar sig då. Talar vi om t.ex. en lärartjänst kan vi först ta upp arbetets innehåll, sedan dess omfång, så dess förläggning och till sist vad det ger i lön. Att på det sättet låta olika aspekter av samma överordnade tema bli bestämmande för textens rörelse framåt kallar vi för en temadisposition. I det enklaste fallet är en temadisposition rent additiv. Då sidoordnar texten olika aspekter av sitt ämne. Det betyder att framställningen håller sig på samma nivå och får en uppräknande karaktär. När en uppslagsbok betar av sitt ämne systematiskt är dispositionen ofta additiv. I motsats till de föregående dispositionerna, som alla rör sig framåt i tiden eller rummet eller från det ena jämförelseledet till det andra, kan den additiva kännas ganska statisk. Sak läggs till sak utan vare sig fördjupning eller förflyttning, som i en lista eller en förteckning. Men även i en temadisposition kan vi föra in ett dynamiskt element i form av en utveckling åt ett visst håll. Ett sätt är att gå från det övergripande till det mer specifika, t.ex. från allmänna fakta om Sverige över en mer ingående beskrivning av en viss landsända till ett porträtt på djupet av en särskild ort. Då har vi en specificerande disposition. Grovt sett gäller något ditåt för platsannonsen. Först kommer en allmän formulering i den inledande rubriken: "Högskolan Falun Borlänge söker HÖGSKOLELEKTOR I SVENSKA". Och så följer en specificering av vad det innebär: översiktligt i början och sedan mer i detalj. En temadisposition kan också vara generaliserande. Då rör sig texten åt motsatt håll mot nyss: från det specifika till det generella, från delen till helheten. I en lärobok kan man använda den ordningen för att gå från ett konkret exempel till allmänna principer. Medan en specificerande disposition har den pedagogiska poängen att den först ger läsaren en allmän ram som han sedan kan sätta in de specifika upplysningarna i, så har en generaliserande disposition fördelen att den utgår från det mest påtagliga och åskådStudentlitteratur

99

Analys liga i textens stoff. I den här boken använder vi både den specificerande och den generaliserande temadispositionen. Till slut kan en temadisposition ordna sina punkter också efter deras inbördes vikt. I det fallet talar vi om en emfatisk disposition. Där kan delarna komma efter både fallande och stigande betydelse. Det som väger mest kan hävas fram genom att sättas antingen först eller sist, som en stark start eller en slutkläm. Ett typiskt exempel är nyhetsartikeln, som ju brukar inledas med det som har störst nyhetsvärde och sluta med det som har minst. Även platsannonsen har i viss mån en emfatisk disposition. Först utlyser man tjänsten, och just det är ju textens huvudpoäng. En disposition är alltså ett allmänt logiskt mönster som förbinder delarna i en text. I de flesta fall finns det flera mönster samtidigt. I inledningen av en text får vi kanske höra om ett förhållande och sedan om en verkan av det — alltså en orsaksdisposition. Därefter ger texten kanske bakgrunden och berättar steg för steg hur situationen tagit form i olika etapper — alltså en tidsdisposition. Men en viss dispositionstyp kan också ingå i en annan — olika sätt att ordna textens delar kan gälla för olika nivåer av den. Så kan vi ha en överordnad temadisposition och en underordnad jämföresledisposition. Det gäller för många produkttester i konsumenttidningar. Under temana pris, hållbarhet, säkerhet etc. frågar texten vilket märke som är bäst och jämför produkterna. Till skillnad från textbindningen rör dispositionen högre samband än dem mellan enstaka satser och meningar. Men vissa typer av textbindning är ofta förknippade med vissa sätt att disponera en text. Så signaleras en orsaksdisposition gärna av kausala konnektiver. Och en temadisposition brukar bygga på referensbindningar med delidentitet. De spaltar upp ämnet, så att t.ex. "textanalys" får två mindre moment: "lingvistisk analys" och "litterär analys". Den här indelningen kan understrykas av additiva konnektiver, t.ex. "för det första" och "för det andra". Och temaprogressioner kan hjälpa till att föra in delarna som något nytt och sedan utveckla dem som kända led.

Metatext Det är inte ovanligt att en text kommenterar sig själv. Den kan t.ex. säga "Det här stycket handlar om ...". En sådan del av texten kallar vi för en metatext — en text om texten. Ofta röjer den sig genom deiktiska (utpekande) pronomen. Med uttryck som "ovan", "nedan", "här", "denna framställning", "följande avsnitt" etc. hänvisar texten till sig själv. 100

© studentlitteratur

7 Formen - den textuella strukturen Låt oss exemplifiera vad metatext är med en rapport från byggforskningsrådet. Rapporten handlar om betong och använder bland annat de här metatexterna i det första kapitlet: Föreliggande rapport Av denna beskrivning... framgår... Av ovan framgår alltså att betong i tidig ålder... behandlas i de två efterföljande avsnitten... Avsnittet om beräkningsprinciper, kap 3, är... Detta kapitel behandlar... Som redan nämnts är avsikten med denna rapport... Metatexterna används för att möta genrekraven på en exakt, explicit och systematisk framställning. Därför är metatexter överhuvudtaget vanliga i facktexter. I de flesta populärvetenskapliga och journalistiska texter används de däremot inte, antagligen för att de stoppar upp läsningen med sitt pekpinneviftande. Det finns ändå journalistiska genrer med metatext: Det är två år sedan Annika Duckmark, nya Fröken Sverige, träffade sin Niklas. Men det tog ett tag innan vännerna fick veta att de var ett par. Här berättar hon varför — och avslöjar kompromisserna de fick göra för att kunna bli sambos. Detta är en ingress från ett reportage i Vecko-Revyn. I ingressens sista mening kommer en metatextuell hänvisning, signalerad av det deiktiska "Här". Metatexten klargör hur texten är organiserad och vad den kommer att ta upp. Vecko-Revyn använder genomgående ingressens sista mening till metatexter. Antagligen tycker tidningen att detta underlättar konsumtionen av artiklarna, eftersom metatexten ger en snabb varudeklaration. Vecko-Revyn klargör delvis reportagets komposition. Vi får veta att det tar upp orsakerna till att paret hemlighöll sin kärlek. Därutöver beskriver den ,vad språket används till. Fröken Sverige både "berättar" och "avslöjar" saker. Detta är två språkhandlingar - om dem finns mer att läsa i kapitel 9. Nyss började vi ett stycke så: "Låt oss exemplifiera vad som är metatext..." Genom att ange språkhandlingen markerade vi samtidigt vilken uppgift stycket hade i textens helhet, i dess textmönster. Språkhandlingen hade alltså en starkt metatextuell karaktär. I betongutredningen börjar för övrigt ett stycke: "Det kan vara på sin plats att kort belysa innebörden av tidig ålder." I det fallet har metatexten till uppgift att införa eller förtydliga en aspekt av ämnet.

Studentlitteratur

101

Analys

Analys av en kvällstidningsnyhet För att ytterligare illustrera analysen av den textuella strukturen ska vi använda en kvällstidningsnyhet från Aftonbladet. Det rör sig om en dramatisk och sensationell händelse. Rubriken lyder: "Paula opererades med kniv och gaffel". Artikeln berättar om en kvinna, Paula, som blir dödssjuk på ett flygplan. Hon befinner sig 10 000 meter upp i luften, och en läkare tvingas operera henne under primitiva förhållanden. Otroligt nog överlever hon utan men. (1) Paula opererades med kniv och gaffel (2) LONDON. (3) En gaffel, en bordskniv och en sax. (4) En rulle tejp. (5) En klädhängare av ståltråd, en flaska mineralvatten, en pennhatt och en flaska konjak. (6) Med dessa instrument opererade två läkare en allvarligt sjuk kvinna 10 000 meter upp i luften på en jumbojet mellan Hongkong och London. (7) — Det kändes som att vara spetsad på en metallkrok men läkarna räddade livet på mig, säger trebarnsmamman Paula Dixon, 39. (8) Hon hade precis klivit på flight BA032 på Kai Tak-flygplatsen i Hongkong när hennes vänstra arm började svälla kraftigt. (9) För att undvika försening av planet frågade flygvärdinnorna via högtalarna om det fanns någon läkare ombord. (10) Två stycken anmälde sig. (11) Båda kom snabbt till slutsatsen att hon förmodligen stukat eller brutit sin arm. (12) De gjorde en mitella för att minska värken i armen och gav Paula smärtstillande. (13) Hon mådde bättre men långt ifrån bra. (14) Paula var på väg tillbaka till England efter ett tio dagars besök hos sin syster Kathleen i Hongkong. (15) En vän hade gett henne skjuts till flygplasten på sin motorcykel. (16) Men på vägen dit blev de påkörda. (17) — En bil kom rakt mot oss, berättar Paula. (18) Jag kastades av men kunde resa mig rätt snabbt. (19) Jag kände att det var något fel med armen men tänkte att om den var bruten eller stukad kunde jag söka läkarhjälp vid hemkomsten. (20) 20 minuter efter start böjde sig Paula fram med sin mitella för att ta av sig skorna. (21) Hon hade 13 timmars nonstopflygning framför sig. (22) Fick ont i vänstra sidan (23) Då märkte trebarnsmamman från Aberdeen i Skottland att det inte bara var armen det var fel på. (24) — Jag kände en bedövande smärta i vänster sida. 102

© Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen (25) Professor Angus Wallace, specialist på olycksfallskirurgi, fick åter stega ner från sin plats långt fram i planet till rad 53 där Paula satt. (26) Den här gången undersökte han henne noggrannare. (27) Han fann 2-4 knäckta revben. (28) — Jag tänkte först ge henne mer smärtstillande men beslöt för säkerhets skull att lyssna på hennes lungor, berättar professor Wallace. (29) Då upptäckte jag att den vänstra lungan kollapsat helt. (30) Den tryckte mot hennes högra lunga. (31) Luftstrupen hade flyttat sig till höger och hennes tillstånd blev allt sämre. (32) De knäckta revbenen slet hål på lungan utan att Paula märkte det direkt efter motorcykelolyckan. (33) Nu hade jumbojeten från British Airways hunnit stiga upp på sin marschhöjd på 10 000 meter och befann sig över södra Ryssland. (34) Vad göra? (35) "Jag måste operera nu" (36) Professor Wallace lutade sig fram och sa lågt till henne: (37) — Jag måste operera dig nu annars riskerar du att dö. (38) Vid det här laget hade Paula så ont att hon var beredd att riskera vad som helst. (39) Personalen skapade ett litet operationsrum runt Paula längst bak i planet genom att hänga upp skynken. (40) Hon fick inte flyttas. (41) Risken att även den andra lungan skulle punkteras ansågs vara stor. (42) Professor Wallace fick hjälp av den andre läkaren ombord, doktor Tom Wong. (43) I flygplanets första hjälpen-låda hittade de bara en del av allt de behövde. (44) Smärtstillande medel, en kateter (ett tunt plaströr) och en sax. (45) Resten samlade läkarna ihop av vad som fanns på planet. (46) Professor Wallace inledde med att ge Paula en dos lokalbedövningsmedel. (47) Med saxen gjorde han ett hål i hennes bröst, strax under vänstra nyckelbenet. (48) Därefter böjde Wallace ut klädhängaren och trädde på plaströret. (49) Med vanliga flygplansbestick, en kniv och en gaffel, höll han upp hålet i bröstet och förde klädhängaren ner i Paulas bröstkorg till en luftficka som hindrade lungan från att blåsa upp sig. (50) — Det kändes nog lite obehagligt för henne, berättar Wallace. (51) Med lite tejp och hatten av en penna fixerade han fast plaströret i rätt läge vid ingångshålet. (52) Den andra änden förde han ner i en flaska Evian mineralvatten som fungerade som utsug. (53) När luften blåstes ut kunde lungan resa sig och Paula mådde mycket bättre redan efter fem minuter. (54) Hon var dock tvungen att sitta resten av flygningen "kedjad" med plaströret ner i vattenflaskan. (55) För att sterilisera sina operationsinstrument — framför allt klädhängaren — använde Wallace en flaska fin konjak av märket Remy Martin. Studentlitteratur

103

Analys

(56) — Det som blev kvar drack jag upp efter operationen. (57) Den behövde jag, säger han. (58)När planet landade på Heathrow togs hon in på ett sjukhus i närheten. (59)— Jag känner en oändlig tacksamhet mot de båda läkarna, säger hon från sjuksängen. (60) De räddade mitt liv.

Låt oss se närmare på situationskontexten och börja med verksamheten. Liksom alla dagstidningar ska en kvällstidning varje dag fylla sin tidning med nya texter. Till skillnad från en morgontidning har den inga prenumeranter. Den lever alltså på lösnummerförsäljning. Med starka medel måste den därför attrahera en bred läsekrets. Sändarrollen är komplicerad på tidningar. En journalist på Aftonbladet, Wolfgang Hansson, har signerat artikeln och antagligen författat brödtexten, alltså vad som står i själva artikeln. Men rubriksättning, redigering och fotografering tar andra yrkesgrupper på tidningen hand om. Wolfgang Hansson har inte själv bevittnat händelsen. Framställningen är baserad på källor som inte redovisas närmare — märk den inledande och vaga källangivelsen "LONDON". En rad personer har alltså medverkat vid artikelns ankomst. Enklast är att säga att tidningen som institution är sändare i rollen som nyhetsförmedlare — det är ju den som ytterst auktoriserar texten. Den typiska mottagaren är någon som använder tidningen som förströelseläsning och i viss mån för att snabbt kunna ta del av senaste nytt. Mottagaren möter nyheten i sitt privatliv, vilket är en skillnad mot platsannonsen, som ju förutsätter yrkesroller. Kommunikationssättet betingas även det av att mediet kräver att privatpersoner ska lockas till impulsköp. Därför måste enkel och underhållande läsning få en framträdande plats. Den aktuella artikeln slogs upp på hela sidan 9 i Aftonbladet och var en av de mest synliga nyheterna i sitt nummer. För koden gäller att den är journalistisk, vi kan tala om en kvällstidningskod. Vidare är nyhetsartiklar kanske den mest lästa genren i samhället. De är förknippade med tydliga textmönster. I själva analysen kommer vi att koncentrera oss på valda delar av den textuella strukturen. Till skillnad från hur vi gjorde i analysen av platsannonsen väljer vi att börja uppifrån och sedan röra oss neråt. Vi startar alltså med den högsta nivån i texten, kompositionen, för att sedan gå vidare till textbindning och lexikogrammatik.

104

Studentlitteratur

7 Formen — den textuella strukturen

Komposition Nyheten kallas ibland för det moderna samhällets typiska berättelse. Det beror förstås på att genren har en så stor spridning. Och den har sin egen speciella form. Till skillnad från traditionella berättelser saknar nyheter nämligen för det mesta en rak kronologi. I stället har de en tidsdisposition med mycket komplexa rörelser mellan nu och då. I de flesta nyheter sker ständiga hopp i både tiden och rummet. I vår nyhet är kronologin däremot nästan rak. Historien om Paulas operation berättas i stort sett från början till slut. Det beror på att vi för ovanlighetens skull har att göra med en nyhet som dels slutar lyckligt, dels saknar ett starkt aktualitetsvärde — vi får inte ens veta exakt när operationen ägde rum. Det finns alltså ingen anledning att mer systematiskt gruppera om inslagen efter deras antagna allmänintresse. Men helt rak är kronologin ändå inte. Den bryts i ingressen, som lyfter fram berättelsens upplösning, den dramatiska operationen. Ingressen innehåller också en anföring där Paula tackar läkarna för sitt liv. Operationen och den mirakulösa räddningen framställs alltså som huvudhändelsen och huvudpoängen i nyheten. Det innebär att nyheten vid sidan om tidsdispositionen också har en emfatisk disposition och inleds med det viktigaste. Vidare har de två huvudavsnitten närmast efter ingressen en omvänd kronologi. I mening (8-13) startar planet — att vi har förflyttat oss bakåt i tiden signaleras av en tempusväxling från preteritum i ingressen till pluskvamperfekt i mening (8). I mening (14-19) sker ännu ett hopp tillbaka till det förflutna, då vi får höra om Paulas besök hos sin syster i Hongkong. I mening (20) är vi åter på flygplanet strax efter start, och sedan fortsätter texten med en rak kronologi. Det går att urskilja tydliga drag i nyhetsartikeln. Frånsett ingressen bildar de ett textmönster som är typiskt för många berättelser: Drag 1: Rubrik och ingress. Lyfter fram huvudhändelsen och huvudpoängen, närmare bestämt den fantastiska operationen och den mirakulösa räddningen (mening 1-7). Drag 2: Utgångssituation. En berättelse brukar börja med en utgångssituation, ett normaltillstånd om man så vill. I vår nyhet finns det egentligen två utgångssituationer. Paula kliver på planet (mening 8-13 och 20-21) efter att ha besökt sin syster (mening 14-19). Drag 3: Förveckling. I förvecklingen bryts den någotsånär fridfulla utgångssituationen av en negativ händelse. Det sker när Paula plötsligt får mycket ont. Olycksfallskirurgen Wallace undersöker henne och finner att hon slitit hål på lungan (mening 22-34). © Studentlitteratur

105

Analys

Paula opererades med kniv och gaffel A:-

LOrsiftitN En galle,. en bords- bete. arg Mer varm Itt vinar kniv och en ang. En rulle teip. VuJ En kladhangare av stallråd, "Jag måsti, en flaska rmturrelvatten. en °pansra /Håa pannhatt och un flaska konlholetrain radarv luttik sig k. Med daffa Mairstrnent Ope- /reor mor P-aula . lågt ril! hen. Sømde två läkare en allvarligt ne, flåkvinna 10 000 meler tipp - lag mink operera dia nu an1 katten på en turnbojel nmilan mrs Irakarar du arr då. Vid dar hår lager hode Paulo så kettn9 och Lovdun. ut handen LOM all vara ont alt hm sar hersdrlart .1.Cplespelsad på on melatiktok ra vad sont helg. Men lakarna råddele Uvel på havseien skapade en Mer Mig. unger trebar...01411MM uperalirrnmine rum Nauta hingst Purla Diron, 39- 1, kumar, b., i rurs ung. Lakarna """ kinn på Orgla trAir 1.2 len II., lek 1,411C

Kn

ort

ten " Itungkong nar hermes singraarm 1101 Je >salta krat. I- ia sorundviks far. tennigplanet frå. ga& flygsaulinmena via txigakana antiirra kinn. nått.or rätare omland 'Nå nycken lattli,ekla sig. Rada korn snabb. Ml Jnr. tarsen art hon Itlemodhsen .ulual eller bruril .rir 01M. Ole tk gliart44 nmella all minska tanken armert rek gan Paul. tmarisaillande al barns ut. Nmulfrån hia. Panta raf pi vag Inl:, lill kargland

di., oil

ligna,."

an

*Mb, kingreddede åsen rien "'n skulk punkters. IV nokon. nor. mitt ular+. Wallatt in i net hplp av den and. re låtsten ombortl. i 1U I =i I dokka 11211 %liturg. I flygplaners tinda hillpen•Lbla hivade ile luta ru del av atti de trehitede. Srithrt• f1 «Olarir makk en katercr tell turn pli. rin) rvb er, såa {terten sandadeLi• kan. ihop as vad ravn låm, pl 'dunet. Pruirour Inkahle med alt gra oaltvPartia en Jamt diSarringsmeMnd dec Anda Dnotna ~ann. saxen gjorde hon ce .IMM~ t.d. hat i hom., kfr.gkr>09 or. under vandra

akt svaier Landen. Statitlecu I I Inagramg lin ila. håresker biljde %ballade ur Madde gen henne skjul, livt/Mara. hängaren arab rådde pl plaströ på alen tvi stigen rer. MeJ tindla> finsplanshevick. dit blev& torradar sn kniv tek en gaffel, 1.11 hon upp -Un hil tinor dl, loslotre,rc rår • bålet i brink: tak husk klaJhar• lar Paula. lag kannies as men aren net Konas hotokarg en Lunute ram Mg ran snabb.. lag lullIkka stan skrotmue king. landsan tkrsar hagut lei mul ar. från art Nås+ ripp og. men men Nokk all unt Jen sar -Ilel kjaks mig Ian ithehagligi Muren eller muk.al kumler"; toka rek herav, tacrdrhu Likarhialp vd henikonnten. Mod lite reip tat hallar av en 20 minuter eller dan Mrk Sig penna fnersde ball fag ~roret Paulo trant med rar rturella thr an i ratt låge vid mgångshIlet !ku Ia av hg skorne ILm haik Il låm andra andar, IN& haut ner i en mara nonaupllygning trumlist sig flaska Lian mneralranea tom hargerade ramn uhug. Fick ant Nil. luften hildet ur kunde vinitra sidan lungan teln gg vek Pasta nradde 1)1 mlerlera trelmnivonam. mycker Møre reda. eller fem mi. hått Aberdeen Skauasal arr ir rmer. Ihor ritt gl tvungen air Inte ham var annen ikr Od tel p srtra ruvt,» av flygrungen lietIttur -lag kimt en beiknantlelavd Mandler ner i vartenlisak.. orala1111M Vilt... sid.. hk an ,ettittere VILKA OPERATIONSINSTRUMENT ffjr att alatitisara alla inatttanant *nykt*. Yndesvv Angret Wallace. sped. latnarnstrurnern - frannin slk pronntaar Angus Wallace an flaska konjak. Det k.m blev kvar drack 0. 0 natt .ft« ,,Patatit.... alne på oltekslatiatdmrp. Irsk ålet 1~h:ing:tren ansamk -1,61taanonda nty r.., takttrata.Itwrnesuser hega ner tråe anrial,UltIglilartl i all flaska aln konjak as marker Rc. •a planer Ml rad 54 thir Päylall My Marur Nen har gången unik:runde han - Ikr arm blev kvar drei tar !tijakt far fyres tret så valkantle.1141, mrgsluilnala. 'fanta. 2 4 appeller pernmnen. Ikr hels& lineshla atletane, ',knakt Sr alger kruset..., leshen. de Jag. sager hm Mr km..nn på akant. •• lag (ankre lår. er hen. mer Nar primet laniLuk på /lea. Gno geinen bakom rat Iktraku 1 ru Shaniuk.iia år vnairsullattrk men hanka lur ra' throw lags hm in pa art nioleras eller stryk den over rygrxka, uan jagar tau. hir 15010 lot teritts skall .11 Isarna pl N nnes alldeles parhelan. tdittra Mer. Sed. I VM har "de tyr. gen så blir dun gladme och krg., Ivrartat Rutersot Walla. Jag kanner en rumNig rack. Mens. Okar tör att Studentlitteratur

8 Innehållet - den ideationella strukturen och "analysera" och de har "en stor obesvarad fråga" (språkhandlingar). Det som kommer fram av allt detta är verkligheten som den ter sig genom forskarvärldens ögon. Även jämförelseuttryck fungerar som perspektivmarkörer. När en text säger att något varar länge eller är långt eller stort osv. jämför vi det med något annat. Den som här bestämmer jämförelsenormen bär också subjektsperspektivet. Säger texten att "Han var borta länge" (i stället för t.ex. "Han var borta i två dygn") eller "Det var en stor vinst" (i stället för t.ex. "De vann 250.000 kr") röjer den en bedömare med ett visst sätt att uppskatta och värdera. Ord och vändningar som uttrycker känslor och värderingar fungerar också som signaler för ett närvarande subjekt. Så här kan det stå i en dagstidnings matspalt: "En sällsynt läcker morotskaka och en kopp gott te är som gjorda för en trevlig eftermiddagsstund med vännerna." I känsloorden ("trevlig") och värdeorden ("läcker", "gott"), liksom i jämförelsen ("sällsynt") framträder det subjekt som fäller omdömena: vi anar en människa med ett varmt och sinnligt förhållande till mat och sällskapsliv. Vi sa tidigare att författaren av den populärvetenskapliga artikeln inte framträdde direkt med första personens pronomen. Men hon är närvarande i olika värdeord som en entusiastisk förmedlare av vetenskapens spännande värld. Entusiasmen kommer särskilt till uttryck i adjektiv och adverb. Proteinerna har en "spännande arkitektur", det är en "stor obesvarad fråga" hur proteinerna finner sin form, det är "så oerhört många krafter som samspelar". Även metaforerna är dramatiska, som när protein "genom ett trollslag ... skulpterar sig självt". Att perspektivet är knutet till en eller flera personer - antingen det rör sig om författaren, läsaren eller textens aktörer - är ett uttryck för just ett personperspektiv, som vi kan kontrastera mot ett sakperspektiv. I den populärvetenskapliga artikeln finns ett tydligt personperspektiv - förekomsten av första personens pronomen, språkhandlingar, mentala processer och känslouttryck visar det. Nästa fråga blir då om personperspektivet är individuellt eller kollektivt, och den har inget självklart svar. Känsloorden är i och för sig knutna till en individuell författare, men hon framträder å andra sidan inte i jag-form. Professor Carl-Ivar Bränd6n namnges och får framträda i anföringar, vilket är ett uttryck för hans individuella perspektiv. Men där infogar han sig i ett kollektivt vi och undviker jag-form. Att han gör så är typiskt för vetenskapens syn på forskarsamfundet som kunskapens egentliga bärare. I lexikonartikeln finns det inga aktörer som framträder med pronomen, språkhandlingar, mentala processer, värdeord e.d. Men det finns ju aktörer - den viktigaste är olika slags furstar - och i den bemärkelsen ett aktörsper© Studentlitteratur

137

Analys spektiv. Texten säger t.ex. att "fursten samlade all makt i sin hand". Den använder alltså ett substantiv i singular och bestämd fonn, precis som om det rörde sig om en unik person. Men det gör det inte. Substantivet har generisk betydelse, det syftar på det representativt allmänna, på alla furstar. Den enda person som nämns i texten är Ludvig den XIV. I den mån aktörsperspektivet är personinriktat, är det på ett mycket kollektivt plan som kommer det rena sakperspektivet nära. Vill vi ytterligare precisera subjektsperspektivet kan vi skilja mellan ett utifrånperspektiv och ett inifrånperspektiv. I det förra fallet betraktar den som har perspektivet något utanför sig själv, något som han eller hon bara har ett förhållande till som iakttagare, i det senare sitt eget jag och sin egen situation som de ter sig från insidan för en upplevare. I lexikonartikeln får vi se furstarna utifrån, med den långt senare levande lexikografens ögon. Men texten kunde också ha släppt in en annan synvinkel. Kanske kunde Ludvig XIV själv ha fått ta till orda genom sina brev eller nedtecknade repliker. Då skulle vi få ett inifrånperspektiv på Frankrikes härskare. Den populärvetenskapliga artikeln har delvis ett inifrånperspektiv, eftersom forskare får komma till tals i anföringar. I anmälningar av böcker, konst och musik växlar skribenten ofta mellan att beskriva verket och att tala om sina egna reaktioner på det, alltså mellan ett perspektiv utifrån och ett inifrån. Men ofta är det förra så färgat av det senare att övergångarna blir glidande. Så här låter det i en recension av en utställning på Stockholms kulturhus: "Här finns en oerhörd bunden kraft och en utstrålning som är både starkt aggressiv och tragisk. Man tänker på jättelika bestar från utdöda urtidsdjur eller ofantliga amputerade lemmar ..." Först yttrar sig författaren om konstverket, och sedan om sin egen upplevelse av det (märk att verbet "tänker" uttrycker en mental process). Men också i den förra meningen kunde karakteristiken lika gärna ske inifrån, som en skildring av föremålets inre effekter på sin betraktare: "Verket ger mig en känsla av en oerhörd bunden kraft" etc. Vi kan också skilja mellan fjärrperspektiv och närperspektiv efter det iakttagande subjektets avstånd till ämnet. Liksom en film brukar skifta mellan avståndsbilder för överblick och närbilder för konkretion, så brukar en bra text växla distans i sitt perspektiv. Hur vi bedömer perspektivet kan bero på hur vi fattar ämnet. I förhållande till den fysiska individen har den populärvetenskapliga artikeln t.ex. ett extremt närperspektiv. I lexikonartikeln har vi däremot ett fjärrperspektiv på människors kamp och strävan. Vi ser ämnet på så långt håll att bilden blir mycket allmän. Orden ligger genomgående på en hög abstraktionsnivå.

138

© Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen Ett mycket viktigt inslag i den skrivandes relation till sin textvärld är vilken giltighet han tillskriver den. Ser hans sin värld som verklig eller fantiserad, som samtida, förfluten eller framtida? I de här fallen kan vi tala om ett realistiskt perspektiv i motsats till ett fiktivt, eller ett nutidsperspektiv, ett dåtidsperspektiv och ett framtidsperspektiv. Kombinerar vi de här giltighetsperspektiven med de modaliteter vi talade om tidigare, så kan vi få intressanta resultat. Dit hör t.ex. faktiska propositioner i ett fiktionsperspektiv. Det är det normala i en saga eller en roman. Men vi kan också få hypotetiska propositioner i ett realistiskt framtidsperspektiv. Det är vad vi kan vänta oss i många utredningstexter, där man redogör för möjliga åtgärder och deras väntade effekter. I ett nummer av familjetidningen ICA-kuriren inleder redaktören sin krönika så här: "Hemma hos oss är allting perfekt. Arbetsfördelningen är jämlik, alla hjälper till, det är alltid välstädat. Hemma hos oss blir vi aldrig nervösa när någon kommer oanmäld. Nej, vi har alltid dammat och dammsugit, torkat trappor och i frysen ligger hembakade bullar som går jätteläs att snabbtina. Hemma hos oss grips ingen av panik, när det plötsligt en måndagskväll bultar på dörren. Vi är ständigt beredda på överraskningar." Och så fortsätter det i samma stil till sista stycket: "Rena drömmen! Tänk om den vore sann. Men alla behöver vi nog lite hjälp på traven. Det kan ni få i reportaget som vi har på sidorna 30-31." Reportaget visar sig innehålla "12 tips som gör städningen till ett rent nöje". Här bygger effekten på en växling mellan två perspektiv: ett fiktivt och ett realistiskt. Men fantasiperspektivet används så att det ska ha relevans för det verkliga, som ett framtidsperspektiv för hur det skulle kunna bli. Också tidsperspektivet är mycket viktigt för hur vi tar till oss en text. Den 3 november 1996 hade DN rubriken "Riksbanken nära kollaps" på sin förstasida. Den förskräckta läsaren kunde dock konstatera att nyheten var fyra år gammal. Den handlade om vad som hände 1992 när riksbanken försökte försvara kronkursen, medan 16 miljarder strömmade ut ur landet. Att den som bara läste rubriken kunde missta sig berodde förstås på att det normala tidsperspektivet i tidningsnyheter är ett nutidsperspektiv. Vi kan också tänka oss ideologiska och teoretiska perspektiv. En politisk artikel kan ha ett socialistiskt, liberalt eller konservativt sätt att se på samhällsfrågor och en språkvetenskaplig uppsats betraktar kanske sitt ämne från en strukturalistisk, retorisk eller hermeneutisk utgångspunkt. Lexikonartikeln skulle självklart sett annorlunda ut om ett ekonomiskt, sociologiskt, politiskt, geografiskt, psykologiskt etc. perspektiv hade lagts på envädets utveckling.

© Studentlitteratur

139

Analys I lexikonartikeln är det teoretiska perspektivet mest maktpolitiskt. Ett ekonomiskt perspektiv kunde i stället visa de produktionsförhållanden och fördelningssystem som bar upp det nya styrelseskicket. Och ett i&historiskt de tankar i tiden som legitimerade kungens absoluta överhöghet, t.ex. att fursten fått sin ställning av Gud.

Jämförelseperspektiv På en dagstidnings ledarsida kunde man en morgon läsa följande: För inte så länge sedan fanns det ofta skyltar på offentliga inrättningar där det stod "tillfället gör tjuven!" Det var en uppmaning till alla att hålla sina värdesaker under uppsikt för annars skulle någon kunna komma på id6n att stjäla dem. Så förhåller det sig också med bidragssystem. Om de bara ligger där okontrollerade och lockande, och väntar på att bli utnyttjade, kommer det alltid finnas de som tar tillfället i akt. Som vi ser anlägger den här texten ett särskilt perspektiv på de sociala välfärdssystemen. Den jämför dem nämligen med stöldbegärliga värdesaker. Sedan använder den jämförelsen för att dra en slutsats: det är viktigt med en strikt kontroll. Ett sådant här synsätt, då man ser en företeelse med blickar som samtidigt vilar på en annan, kan vi kalla för ett jämförelseperspektiv. Ett jämförelseperspektiv kan en text förmedla med olika medel. Det som vi gav exempel på var en analogi eller en sammanlikning. Ledarartikeln signalerade den med orden "Så förhåller det sig också med ...". Ett annat sätt att etablera ett jämförelseperspektiv är att använda bildspråk. Det klassiska exemplet är en metafor. I den går två saker från skilda delar av verkligheten samman i något nytt. Vi kan t.ex. låta en himlakropp uppenbara sig som en frukt och säga att "Solen är en apelsin" eller "På himlen strålade en apelsin". I den första meningen kallar vi "solen" för sakledet och "en apelsin" för bildledet. I det senare fallet får man själv sluta sig till att sakledet är en himlakropp. Det finns inte utsatt. Som vi märker betonar bildperspektivet det "apelsinaktiga" hos solen, det runda och gula. Dessutom för det med sitpositiva övertoner från bildledet till sakledet — apelsiner är goda och saftiga. Den sol som förtorkar ocbTörbräimer genom sin obarmhärtiga hetta skulle en text knappast likna vid vår populära vinterfrukt. I den populärvetenskapliga artikeln om proteiner finns många metaforer. Den genomgående metaforen för ett protein är ett snöre. Här är likheten den långsträckta formen. Att proteiner består av aminosyror ger sedan den hal140

Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen tande metaforen att snöret är sammanfogat av byggstenar. Man talar om katakres när två bilder krockar. Proteinbildningen, själva processen, blir till sist en skulptörs arbete som samtidigt är en dans med okänd koreografi — ytterligare en katakres! Fördelen med pedagogiska metaforer av den här typen är deras åskådlighet. De ger oss bilder att se på i stället för bara tankar att grubbla över. I populärvetenskap är sinnliga metaforer viktiga genom att förmedla ett konkret och lättfattligt vardagsperspektiv på abstrakta och svårgripbara fenomen. I artikeln märker vi hur kemiska former och förlopp som är osynliga för ögat och obekanta för de flesta blir påtagliga och levande i den nya verklighet som metaforerna skapar: snören, byggstenar och dans är något som alla känner till. En nackdel med den här bilddekoren kan vara att den förvirrar mer än förklarar. Den som läser artikeln om proteiner för att verkligen förstå deras betydelse för livsprocessen riskerar att bli besviken. Däremot finns det andra metaforer som fungerar som viktiga hjälpmedel för tanken, inte minst i vetenskapliga facktexter. I stor utsträckning skapar forskningen nya begrepp genom bilder. När t.ex. ljuset på 1600-talet började beskrivas som en vågs rörelse var det av stort värde för att göra vissa optiska fenomen mer begripliga. I vår lexikonartikel finns det också metaforer. Men de är inte alls så tydliga som proteinernas danslystna snören. I stället kan vi tala om bleknade bilder. Många ser språket som fullt av dem. Enligt den uppfattningen kan vi återföra även abstrakta begrepp på konkreta förebilder, och ytterst kanske på de rumsliga eller kroppsliga grunderna för vår verklighetsorientering: uppe och nere, inne och ute, vila och spänning. Ordet begrepp har t.ex. från början att göra med handens gripande. Grovt kan vi dela in lexikontextens metaforer i två grupper. Den ena rör växande och yttre rörelse. Här går tanken till naturliga och organiska processer. Det är främst verb som bär bilderna: "uppstod, utvecklades, bar upp, trädde fram, slog in på vägen". Den andra rör snarast konflikter och motsättningar och leder våra föreställningar till krig och personliga tvister: "kamp, frambrytande, bröts, åsidosattes". Att så många av bilderna står för kroppsliga handlingar ger något språkligt konkret åt en framställning som är ganska allmän i sak. Vidare skapar metaforerna ett slags undertext till texten, en dold beskrivning under den direkta. Enligt den kommer kampen och övervåldet in som en ofrånkomlig del av samhällskroppens naturliga växande. Nära metaforen ligger besjälning. Det innebär att beskriva döda ting och själlösa varelser som vore de medvetna människor och handlade med Studentlitteratur

141

Analys avsikt. Bakgrunden kan vara en allmän drift att förmänskliga världen och naturen, att leva sig in i den genom att tillskriva den våra egna tankar och känslor. Det här greppet är påfallande i den populärvetenskapliga artikeln. I citatet talas det t.ex. om att ett proteinsnöre "skulpterar sig självt" som om det hade en bildhuggares planer och händer. Vi kan för övrigt avslöja besjälningen genom att analysera processtypen. Verbet "skulpterar" förutsätter ju en agent, alltså en deltagare som avsiktligt orsakar och kontrollerar handlingen. Överhuvudtaget utför proteinsnöret handlingar som annars hör hemma i människans värld. Det sägs t.ex. att det ibland "söker kontakt", att det "undviker vatten", att varje kemisk reaktion "assisteras" av ett protein, att det finns ett protein som "har som specialitet att knycka energi". Som vi sett är metaforen platsen för ett möte mellan två begrepp från olika områden. Effekten blir mer dramatisk ju längre de är från varandra. Men vi kan också skapa ett jämförelseperspektiv genom att koppla samman saker som berör varandra inom samma sfär. Då talar man om en metonymi i stället. I lexikontextens sista mening står det att England "slog in på vägen mot konstitutionell monarki". Vi känner igen uttryckssättet: "Det går dåligt för Sverige", "Frankrike har föreslagit en ny fredsstyrka" är av samma typ. Här får helheten, dvs. landet, stå för delen, dvs. en viss sektor inom det, kanske landets ekonomi eller politiska ledning. Sådana metonymier är praktiska, eftersom det ofta är svårt att säga exakt vilken del av det hela som det egentligen gäller. Var det kungen själv eller adeln eller andra grupper i England som stärkte författningen? Samtidigt kan metonymin få en kamouflerande funktion: med sin särart och sina särintressen kan den lilla delen smälta in i den stora helheten och låna dess prestige. Det knepet använder ombudsmannen som värjer sig mot en kritiker genom att utropa: "Angriper du facket?" ("Nej, jag angriper dig!" är det rätta svaret.) I en annan och vanligare typ av metonymi får delen stå för helheten. Så kan man t.ex. beteckna människor med deras kroppsdelar eller klädesplagg: "Det var många nya ansikten här" eller "Har slipsgänget kommit tillbaka?" Också det här greppet kan användas tendentiöst. Så är det när en politisk motståndare får heta "kroknäsa" bakom sin rygg. Att identifiera mannen med ansiktsdraget är att ge bilden av honom en antisemitisk anstrykning. En tredje form av metonymi bygger i stället på närhet av något slag. Det kan t.ex. vara den som finns mellan skaparen och det skapade verket (boktiteln "Tycker ni om Brahms?" syftar på musiken, inte på mannen), mellan behållaren och innehållet (i "Han satte i sig en hel flaska" är det inte fråga om att äta glas) osv. I lexikonartikeln råder den här relationen mellan vissa umgängesseder och platsen där man utövar dem. När texten nämner "Ver142

Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen sailles" står ordet för något större än bara orten och byggnaden, nämligen ett särskilt franskt levnadssätt som är förknippat med prakt och har slottet som sin vinjett. Ett annat grepp för att visa något ur en särskild synvinkel är att göra en perifras. Det är en omskrivning för något eller någon som kan passa i ett visst sammanhang, som att kalla Ludvig XIV för "solkungen". Att ge en person ett nytt namn kan visa hur vi ser på honom, t.ex. att det ligger något bländande över hans gestalt. Perifraser kan vara mycket styrande. Vi kan t.ex. döpa om Sverige på olika sätt: "landet Lagom", "mellanmjölkens land", "det lilla landet i norr" eller "frihetens stamort på jorden" (för att nu ta några exempel i en skala från det gycklande till det patetiska). Som synes kan de mest skilda drag ses som typiska för något och användas för att förmedla ett visst perspektiv på det. Ett jämförelseperspektiv behöver inte betona samband eller likhet eller närhet eller det typiska. Det kan också göra motsatsen: framhäva skillnader. Det sker i en antites, som ställer något mot något annat som dess motsats. I lexikontexten kunde man ha förfarit så genom att t.ex. kontrastera enväldet mot folkväldet. I det perspektivet hade vissa sidor av enväldet blivit särskilt påfallande som en omvändning av folkväldets utmärkande drag: att bara en styr i stället för alla, att makten härskar i stället för rätten osv. Som synes tenderar det antitetiska synsättet att ge oss en idealiserad och överdriven bild av båda styrelsesätten. Vi möter dem i en renodlad snarare än i en realistisk form.

Analys av en tidskriftsartikel Vi ska nu spela ut hela analysmodellen för den ideationella strukturen. Vi väljer att se på innehållet i en tidskriftsartikel, "Närhet med din baby". Här följer texten:

(1)NÄRHET MED DIN BABY (2) Ett nyfött barn är helt hjälplöst och beroende av sina föräldrar. (3) Men små barn är också väldigt sociala och öppna för kontakt och samspel med föräldrarna. (4) Ett samspel söm är livsviktigt för barnet. © Studentlitteratur

143

Analys (5) Genom kroppskontakten med föräldern får barnet en känsla för sin egen kropp. (6) I ögonkontakten med föräldern blir barnet bekräftat som en egen individ. (7) Om ingen tar i barnet, om ingen pratar med det eller möter dess blick, får barnet svårt att hitta sig själv och sin personlighet. (8) Därför är samspelet med en baby så viktigt. (9) Men det fina är att för de allra fiesta barn och föräldrar finns samspelet och kontakten där helt naturligt. (10) Utan att man behöver tänka eller göra något alls. (11) Den första kontakten kanske kommer när du håller din baby. (12) Mjuk och varm slappnar den lilla av i din famn och formar sig efter din kropp. (13) Kroppskontakten är grunden för att ett spädbarn ska börja kommunicera. (14) Hon måste känna sig trygg i famnen. (15) Håll babyn nära intill dig och se till att hon får bra stöd för ryggen och för huvudet. (16) Om hon inte kan slappna av är hon heller inte öppen för att fortsätta att kommunicera med dig. (17) I famnen känner babyn din värme. (18) När du sedan söker ögonkontakt med henne kan du till exempel sitta på golvet eller i en skön fåtölj. (19) Dra sedan upp benen och luta babyn mot dem samtidigt som du stöder henne med armar och händer. (20) Smek den lilla kroppen mjukt och fast med hela händerna. (21) Massera den mjuka magen och de små benen. (22) Känn på fötterna, sätt dem mot ditt ansikte. (23) Hudkontakt är viktigt för att din baby ska må bra. (24) (Man behöver inte ha gått på kurs i babymassage för att kunna smeka sin baby.) (25) När barnet föds är hörseln det sinne som är mest utvecklat. (26) Barnet känner igen sin mammas röst och faktiskt är det rösten som utlöser barnets allra första leende. (27) Därför ska man också alltid prata med spädbarn. (28) När man ska ta upp dem om de har sovit kan man alltid börja med att mjukt säga ett par ord. (29) Babyspråk (30) Spädbarn uppfattar särskilt när man pratar med höga toner och ljus röst, fastän inte för starkt. (31) Och kanske drar ut på tonerna lite: "Heeej." (32) De hänger med och försöker också prata. (33) Även om det i början inte kommer så mycket ljud så finns mimiken där. (34) Ni härmar varandras ansikten. (35) Forskning har visat att mammor över hela världen använder rösten likadant när de pratar med sina små. (36) Babyspråket är universellt. (37) Dessutom pratar de ofta med sina egna små med hjälp av frågor: "(38) Är du mammas lilla gullunge? (39) Hur mycket har du bajsat i dag då? (40) Oj, oj, oj. (41) Ett riktigt lass. (42) Är du min lilla bajsunge, kanske?" (43) Nonsensspråk med höga toner som kommer liksom av sig självt när man är med sin baby och som också tycks vara närmast instinktivt. (44) Emellanåt gör man pauser, väntar in så att babyn kan svara. (45) När barnet 144

© Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen är ungefär tre månader kommer du att märka tydligt att babyn försöker går [sic!] egna ljud när ni pratar med varandra. (46) Ser ansiktsdrag (47) Små barn är jätteintresserade av ansikten — de är så att säga förprogrammerade på att uppfatta ansiktets drag. (48) Dessutom hör de mycket bra. Ditt barn känner igen både ditt ansikte, din röst och din lukt. (49) Om du sjunger samma sång då och då så känner babyn igen den efter ett tag. (50) Var nära, och när du fångar babyns blick så le. (51) Då kommer hon också att le. (52) Små barn reagerar ofta långsamt. (53) Det tar några sekunder för dem att härma, men det lönar sig att vänta. (54) Räck ut tungan — efter ett tag räcker barnet också ut tungan. (55) När barnet blivit några månader kan ni verkligen börja leka. (56) Tittut tycker de flesta barn är kul, åtminstone om de är ett par månader. (57) Ibland behöver man inte ens gömma sitt ansikte — det räcker med att vända bort ansiktet och sedan tillbaka. (58) Sedan kan man gömma sig bakom en filt och titta fram. (59) Men glöm inte bort att babyn hela tiden ska vara med på noterna. (60) Känn efter vad barnet vill och överrumpla inte den lilla. (61) Det är bra att ha kroppskontakt hela tiden — en hand på ryggen eller en arm om baken. (62) Andra lekar som kan vara kul är att till exempel rulla barnet runt från den ena sidan till den andra. (63) Eller håll i babyns händer och lek "dra upp mig". (64) Lägg ner barnets armar längs sidorna och lyft dem upp och ned som vingar. (65) Cykla med babyns ben, runt, runt. (66) Krävande arbete (67) Men kom ihåg att små barn orkar inte hur länge som helst. (68) Riktigt små barn vänder bort huvudet och kanske gäspar för att signalera att de inte orkar mer. (69) Det är viktigt att låta dem göra det i lugn och ro. (70) När de är redo för mer kontakt vänder de tillbaka huvudet och söker ögonkontakt igen. (71) Att leka och prata är ett krävande arbete för en som är liten. (72) Börjar barnet skrika är det kanske dags att sova en stund. (73) Leker man med ett barn på några månader märker man att deras humör kan svänga väldigt snabbt. (74) En baby som nyss skrattade högt kan plötsligt brista i gråt. (75) Då kan det vara dags att avbryta leken och göra något lugnare.

Låt oss först se på det sammanhang som texten hör hemma i. Artikeln ingår i en gratisutgåva av Babytidningen, uppkallad efter dess systerpublikation Föräldrar & barn. Verksamheten är alltså tidningsutgivning och syftet som vanligt sammantvinnat av ekonomiska och journalistiska ambitioner. Till det förra hör att göra ett provnummer som tilltalar mottagarna så mycket att Studentlitteratur

145

Analys

de börjar prenumerera på den riktiga tidningen. Och ju fler prenumeranter, desto större annonsintäkter. Vilken det journalistiska målet är framgår av chefredaktörens inledande kolumn. Tidningen är: "En hjälp på vägen för att det ska bli mindre av det jobbiga och mer av det underbara. Praktiska tips och råd, men också inspiration till det som sätter lite extra guldkant på tillvaron. Precis som i tidningen Föräldrar & barn." Det är kanske inte helt klart vilken diskurs som texten speglar. Allmänt sett är det förstås en journalistisk diskurs. Den är naturligt förknippad med kärnan i verksamheten. Den innebär bl.a. att artiklarna ska uppmärksamma aktualiteter, vara attraktiva för breda läsargrupper och gärna vinklade mot personer. Samtidigt finns här en klar strävan att undervisa och kanske rentav att fostra som för texten närmare en annan diskurs: den praktiskpedagogiska och uppbyggliga som framträder i olika former av rådgivande verksamhet. Det gäller att ge mammor och pappor viktig information, användbara tips och välbehövlig uppmuntran. Vi kan kalla den här hybridformen för journalistisk föräldrarådgivning. Ser vi så på deltagarna, så är sändaren som individ artikelförfattaren, Linda Grahn, och som institution tidningen. Ytterst är det ju den senare som auktoriserar texten. Vi förutsätter t.ex. att den anlitar kompetenta skribenter och refuserar undermåliga artiklar. Målgruppen är förstås nyblivna föräldrar, rimligen med sitt första barn med tanke på textens inriktning mot grundläggande råd. Relationen mellan tidningen och läsarna är lite dubbelbottnad. På många sätt är det ett förhållande mellan den som vet, auktoriteten, och dem som inte vet och därför söker vägledning. "Till vår hjälp har vi på redaktionen tillgång till många experter", som det heter i en egenannons. Men samtidigt bekänner sig tidningen till det journalistiska idealet att vara allmänhetens företrädare: "framför allt får vi hjälp från de verkliga experterna, våra läsare".

Teman I en temaanalys gäller det att lägga sig på rätt nivå. När en text är lite längre som här är det ofta rimligt att bara ange temana för större avsnitt. Vi har gjort så, och delat in artikeln i ett antal partier som vart och ett har ett genomgående tema som sammanhållande band. Varje sådant parti omfattar flera stycken. Bara i viss mån har vi kunnat följa mellanrubrikerna när vi bestämt de olika avsnitten. Det är typiskt för tidningar att de ofta sätter in 146

Studentlitteratur

8 Innehållet - den ideationella strukturen mellanrubriker främst för att lätta upp texten och inte systematiskt som i en lärobok. Makrotema för avsnitt 1 (mening 2-10): Samspel mellan barn och föräldrar Makrotema för avsnitt 2 (mening 11-24): Den första kontakten Makrotema för avsnitt 3 (mening 25-45): Babyspråk Makrotema för avsnitt 4 (mening 46-54): Ansiktsuttryck Makrotema för avsnitt 5 (mening 55-65): Lekar Makrotema för avsnitt 6 (mening 66-74): Barnets ork Hur ska vi nu sammanfatta det här i ett makrotema för hela texten? Duger rubriken för det - "Närhet med din baby"? Ja, direkt missvisande är den väl inte. Men vi anser att det första avsnittstemat, "Samspel mellan barn och föräldrar", bättre fångar vad texten rör sig kring. Det är inte ovanligt att textens makrotema dyker upp just i inledningen, som ju är en viktig position. Artikeln handlar snarast om hur barn och föräldrar leker, pratar och umgås, även om närhet är ett villkor för allt detta. Ser vi så på de följande avsnittens teman, så är "den första kontakten", "babyspråk", "ansiktsuttryck" och "lekar" alla inslag i samspelet, och "barnets ork" en nödvändig förutsättning för det. Det föreslagna texttemat verkar alltså vara en bra sammanfattning av avsnittstemana. Samtidigt har vi antytt en spänning i texten, eftersom makrotemat i vår analys inte riktigt stämmer med huvudrubriken. Hur är det då med mellanrubrikerna? Rubriken "Babyspråk" (mening 29) återger det tredje avsnittstemat. Men själva temat börjar redan före rubriken, i mening 25, som står mitt i ett stycke. Effekten blir lite egendomlig. Innan talas det om smek och babymassage och så går det tvärt över till hörsel och tal: "(Man behöver inte ha gått på en kurs i babymassage för att kunna smeka sin baby). När barnet föds är hörseln det sinne som är mest utvecklat." Ämnesbytet signaleras varken språkligt eller grafiskt. Här har läsaren rätt att sätta upp en frågande min. Nästa mellanrubrik, "Ser ansiktsdrag" (mening 46), introducerar helt ordentligt det fjärde avsnittstemat, "ansiktsuttryck". Under den mellanrubriken finns även vad vi urskiljt som det femte avsnittstemat, "lekar". Det har alltså ingen egen rubrik men får ändå en särskild markering genom att det först dyker upp i en kort mening (55) som ensam bildar ett avgränsat stycke: "När barnet blivit några månader kan ni verkligen börja leka." Det sista avsnittstemat, "Barnets ork", får en egen mellanrubrik, "Krävande arbete". Vi kan göra analysen mer detaljerad genom att urskilja teman även för meningar och stycken. Gör vi det så blir analysen för de två första avsnitten så här: © Studentlitteratur

147

Analys Makrotema för texten: Samspel mellan barn och föräldrar Makrotema för avsnitt 1: Samspelet mellan barn och föräldrar Mikrotema la: Det livsviktiga samspelet (mening 2-8) Mikrotema 1 b: Det naturliga samspelet (mening 9-10) Makrotema för avsnitt 2: Den första kontakten Mikrotema 2a: Famnen (mening 11-17) Mikrotema 2b: Ögonkontakt (mening 18) Mikrotema 2c: Hudkontakt (mening 19-24) Fortsätter vi så här får vi en analys som både avspeglar textförloppet och temahierarkin, alltså förhållandet mellan olika makro- och mikroteman. Vill vi ordentligt kontrollera systematiken i textens tematiska struktur liksom fullständigheten i dess ämnesbehandling, så är en sådan här analys ett användbart instrument. Så här långt finner vi att texten är monotematisk på alla nivåer. Avsnittstemana kan lätt inordnas under texttemat, och stycketemana under avsnittstemana, i båda fallen som uppenbara aspekter av överordnade begrepp. Det tyder på att texten — med något undantag — har en logiskt välordnad tematik. Såtillvida tycks den journalistiska diskursen samsas bra med den pedagogiska.

Propositioner Vilken är textens makroproposition? Kan vi göra det så lätt för oss att vi helt enkelt gör om den nominalfras som uttrycker makrotemat ("Samspel mellan barn och föräldrar") till en sats som speglar makropropositionen ("Så här samspelar barn och föräldrar")? Nja, bara i viss mån. Den föreslagna formuleringen fångar inte textens attityd till samspelet och heller inte dess rådgivande karaktär — den kunde lika gärna stå för en ren beskrivning. Den bästa makropropositionen ser vi i stället som sammansatt av två led: "Samspel är livsviktigt för barnet. Så här gör du som förälder för att på bästa sätt samspela med ditt barn." Den här makropropositionen kan vi se som typisk för en journalistisk föräldrarådgivning. Mönstret i texten är att först ange något av vikt för barnet och sedan beskriva hur den vuxna bör handla. Samma mönster kommer igen i de amningsartiklar som finns i samma nummer. En som löper över flera uppslag har rubriken: "Den livsviktiga amningen". Därpå följer en artikel som beskriver hur mamman ska handla: "Så undviker du mjölkstockning". 148

Studentlitteratur

8 Innehållet - den ideationella strukturen Vi har alltså formulerat makropositionen i två satser. Den första är värderande och uttrycker en tes, att samspelet är alldeles avgörande för barnets utveckling. Den är synlig i textens inledning. I mening (4) läser vi just att den vuxnas umgänge med barnet är "livsviktigt" och i mening (9) återkommer samma tanke, nu som en slutsats: "Därför är samspelet med en baby så viktigt." Hade hela texten bara utvecklat den här tanken, så vore det fråga om en argumenterande framställning, ett debattinlägg av något slag som skulle leda en åsikt i bevis. Men i själva verket är det bara ett avstamp för den föräldrarådgivning som följer. Strategin är alltså den följande: först motivera, sedan instruera. Texten igenom återkommer imperativer med direkta uppmaningar till föräldrar. För att närmare se vad de rör sig om kan vi ställa upp propositioner till de olika teman som vi urskiljt tidigare: Textens makroproposition: Samspel är livsviktigt för barnet. Så här gör en förälder för att samspela med sitt barn. Makroproposition för avsnitt 1: Samspel är livsviktigt för barnet (2-10) Makroproposition för avsnitt 2: Gör så här vid den första kontakten med babyn (11-24) Makroproposition för avsnitt 3: Tala så här med babyn (25-45) Makroproposition för avsnitt 4: Använd de här ansiktsuttrycken (46-54) Makroproposition för avsnitt 5: Lek så här med barnet (55-65) Makroproposition för avsnitt 6: Kom ihåg att små barn inte orkar så länge (66-74) Rörelsen från tes till råd återkommer också i den enskilda avsnitten. I avsnitt 5 står det t.ex. inledningsvis: "Små barn är jätteintresserade av ansikten" (47). Sedan kommer uppmaningar som "Räck ut tungan" (54). Utmärkande för den här texten är att den presupponerar relativt lite. Det betyder att den heller inte förutsätter så stora förkunskaper hos läsaren. I en mer avancerad text hade en proposition som "Ett nyfött barn är helt hjälplöst och beroende av sina föräldrar" antagligen lämnats outsagd och fungerat som en underförstådd utgångspunkt för resonemanget. Men här sägs den ut. Ett annat typiskt drag är att texten sällan överlåter åt läsaren att dra slutsatser, att göra inferenser. I stället gör den det själv. Den säger t.ex. "Småbarn är jätteintresserade av ansikten - de är så att säga förprogrammerade på att uppfatta ansiktsdrag. Dessutom hör de mycket bra." Att det måste gälla också för läsaren och hennes barn är en självklar slutsats, men texten hamrar fast den för säkerhets skull: "Ditt barn känner igen både ditt ansikte, din röst och din lukt." Studentlitteratur

149

Analys

Processer Vem gör vad mot vem? Hur framställs föräldrarna och barnen? De frågorna blir utgångspunkten för en analys av processer och deltagare i textens propositioner. Vi utgår från de två dominerande ledfamiljerna, nämligen föräldrar och barn, och studerar vilka deltagarroller de olika sambandsleden har. Vi har begränsat analysen till de finita verben. Men rör det sig om hjälpverb, så gör vi ett undantag. Då ser vi i stället på huvudverbet. Det är ju det som avgör vilken process det är fråga om. En sats som "Babyn ska/ måste/bör må bra" ser vi alltså som uttryck för en mental process där babyn är upplevare — huvudverbet "må" styr klassificeringen. Vi finner ett enkelt och tydligt mönster. Föräldrar är vanligen agenter, medan barn främst är objekt och upplevare. Det innebär att en förälder riktar olika handlingar mot sitt barn. Och barnet är i sin tur föremål för dem. Eller så har det olika upplevelser. Antingen blir upplevelserna då resultat av vad de vuxna bör göra med dem: "mjuk och varm slappnar den lilla av" (när mamman tar barnet i famnen). Eller så kan de ligga till grund för föräldrarnas initiativ: "Små barn är jätteintresserade av ansikten" (så gör miner!). Att föräldrarna ses som agenter framgår också av textens många imperativer. De förutsätter ju att de vuxna kan kontrollera sina handlingar: "håll babyn", "se till", "dra sedan upp benen". Samtidigt blir barnet ett passivt objekt, i synnerhet dess kropp. Men någon gång tar också barnet ett initiativ: "Riktigt små barn vänder bort huvudet och kanske gäspar för att signalera att de inte orkar mer" (69). Här antyds till och med en kommunikativ avsikt hos babyn. Föräldrarna blir sällan upplevare i texten. Och när de blir det är det ofta genom formuleringar som talar om för de vuxna hur de ska förhålla sig mentalt: "glöm inte bort", "känn efter vad barnet vill", "kom ihåg". Den klara rollfördelningen är påfallande: föräldrarna handlar och barnet upplever. Det här stämmer med tendensen i en praktiskt inriktad föräldrarådgivning. De vuxna får föreskrifter i sin roll som agenter. Men det är kanske inte självklart att skriva så. Föräldrar skulle i större utsträckning också ha kunnat behandlas som objekt och upplevare. Även de blir ju utsatta för handlingar och händelser och regerar med tankar och känslor på samspelet med sina barn.

150

© Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen

Modalitet Återger textens propositioner vad som är fakta i dess värld? Eller står de snarare för något sannolikt, behövligt eller antaget? De frågorna är utgångspunkten för vår analys av småbarnsartikelns modaliteter. Det händer flera gånger att texten framställer sakförhållanden som blott sannolika: "Den första kontakten kanske kommer", "tycks vara närmast instinktivt", "Sedan kan man gömma sig". Som vi nämnt tidigare kan man tolka det här både ideationellt och interpersonellt. Ideationellt markerar tidskriften att den inte alltid har säker kunskap och bestämda anvisningar att ge. Den sidan av saken vetter snarast mot det vetenskapliga inslaget i den rådgivande diskursen. Tidskriften reserverar sig, inte olikt en forskare, när något inte är helt visst. Interpersonellt bidrar sannolikhetsgraderingarna till att göra tilltalet mjukare och maktrelationen mellan tidskriften och läsarna mindre påtaglig. Föräldrarna får en större möjlighet att själva bedöma hur de bäst ska handla. Det finns också några propositioner som uttrycker behövlighet: "Hon [babyn] måste känna sig trygg" (14), "Därför ska man också alltid prata" (27), "Det är viktigt att låta dem göra det" (69). Här markerar tidskriften regler för föräldrarnas handlande — naturligt för en framställning med så många föreskrifter. Ett par propositioner anger en antagen och negativ situation och vilka dåliga följder den kan få: "Om ingen tar i barnet, om ingen pratar med det eller möter dess blick får barnet svårt att hitta sig själv och sin personlighet" (7), "Om hon [babyn] inte kan slappna av är hon inte öppen för att fortsätta att kommunicera med dig" (16). Det här förekommer i det första avsnittet och utgör ett stöd för avsnittets makroproposition "Samspel är livsviktigt för barnet". I övrigt används antaganden för att ange hur föräldrarna bör handla under olika förutsättningar eller vad som händer om de gör något visst: "om de har sovit kan man alltid börja med att mjukt säga ett par ord" (28), "Om du sjunger samma sång då och då så känner babyn igen den efter ett tag" (49). Sammantaget är det till en del en sannolik och hypotetisk värld som texten beskriver. Vi möter möjliga och tänkta reaktioner hos babyn, liksom möjliga och tänkta handlingar av föräldern. Men allt detta utspelar sig mot en bakgrund av vad som är nödvändigt och önskvärt i samspelet mellan den vuxna och hennes barn. Allt är inte alldeles säkert och ibland kan man göra si eller så, men normen är helt klar.

Studentlitteratur

151

Analys

Perspektiv Vi möter ett utpräglat personperspektiv — det är föräldrar och barn som dominerar. Men de gör de knappast som särpräglade personligheter. Det handlar inte om några konkreta individer, t.ex. författaren själv och hennes barn, som det kunde vara i ett kåseri, eller en namngiven familj, som det skulle vara i ett reportage. Och vi märker att beteckningarna för personerna är generiska. Formuleringar som "Leker man med ett barn på några månader märker man att deras humör kan svänga väldigt snabbt" syftar inte på ett särskilt barn utan på alla. Det här kollektiva och överindividuella perspektivet växlar texten igenom med ett mer individuellt läsarperspektiv i du-tilltalet till föräldern. Det här stämmer för övrigt med textens uppbyggnad i tes och uppmaning. Så inleds t.ex. avsnitt 5 med en generisk pluralform: "Små barn är jätteintresserade av ansikten" (47). Sedan blir perspektivet individuellt, t.ex. "Ditt barn känner igen både ditt ansikte, din röst och din lukt" (48). Det är utifrån det senare som texten sedan ger sina uppmaningar till läsaren — "Räck ut tungan" etc. Författaren signalerar inte sin egen närvaro genom "jag" eller "vi". Här finns alltså inga formuleringar som "Jag vill gärna säga till alla småbarnsföräldrar ...", "När jag själv hade småbarn upplevde jag ofta att ..." Men det betyder inte att ett författarperspektiv saknas. Inte minst röjer författaren sin närvaro genom de värdeladdade eller känslomättade ord som speglar hennes attityd till det hon talar om. Vi möter denna inlevelsefulla och värderande inställning i uttryck som (60) "överrumpla inte den lilla", (71) "en som är liten", (9) "Men det fina är att för de allra flesta ..." På så sätt presenterar sig den som skriver som en kännande och engagerad människa. Utan denna empatiska syn på barnet som hon delar med dess föräldrar hade de knappast velat lyssna på henne. Som bärare av subjektsperspektivet fungerar ofta föräldrar och barn. Detta aktörsperspektiv kombineras med ett inifrånperspektiv. Vi möter deras värld inte ur journalistens synvinkel som utomstående rapportör utan sedd med deras egna ögon. Så har vi noterat att texten ibland återger mentala processer hos barn. Då får vi en antydan om hur omvärlden kan te sig ur deras synvinkel och vad de särskilt fäster sig vid: "Små barn är jätteintresserade av ansikten" (47). I mening 38-42 samtalar en mamma med sitt barn. Där ger oss texten hennes synvinkel genom att fälla in vad hon säger. Detta aktörsperspektiv är i och för sig kollektivt och återger den typiska mammans sätt att se. Men det är samtidigt ett utpräglat inifrånperspektiv: "Är du mammas lilla gullunge? Hur mycket har du bajsat i dag då? Oj, oj, oj. Ett riktigt lass. Är du min lilla bajsunge, kanske?" 152

Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen Jämför vi med lexikonartikeln är personperspektivet och i synnerhet inifrånperspektivet hos aktörerna en uppenbar skillnad. Vi kommer så tätt inpå barnet att vi kan känna hur mjukt och varmt det är, se om det har ett bra stöd för ryggen etc. Det här är förstås i samklang med föräldrarnas sätt att se på sitt barn. De har ingen distans till det. Tidsperspektivet är väl närmast ett nutidsperspektiv. Artikeln riktar sig till personer som nyss har fått barn (tänk på distributionssättet). Samtidigt som den handlar om det lilla barn som läsaren/föräldern har nu, så finns där också den tidlösa dimension som är vetenskapens och barnpsykologins och som handlar om hur barn är allmänt. Kanske kunde man ha väntat sig ett framtidsperspektiv, att texten hade talat om vilken betydelse det som sker nu, i spädbarnsvärlden, kan ha för barnets kommande utveckling eller rentav för det samhälle som barnet ska hjälpa till att bygga upp. Men det saknas. Ideologiskt-teoretiskt är perspektivet närmast psykologiskt och pedagogiskt. Texten intresserar sig för hur barnet fungerar mentalt och vad som gynnar dess utveckling. Det är i linje med beteendevetenskapernas starka ställning inom den moderna diskursen om vård. I en äldre rådgivning för småbarnsföräldrar kunde man ha haft andra perspektiv, t.ex. ett moralisktauktoritärt eller ett religiöst: vad som krävs för att redan från späd ålder lära barnet lyda och fostra det till en god kristen. Det finns inga påfallande jämförelseperspektiv i texten. Det mest åskådliga metaforen är väl "cykla" som används för att beskriva benrörelser under en lek (65). Annars finns bara den bleknade bilden "vara med på noterna" (59) och beskrivningen av en hög bajs som ett "riktigt lass" (41). Den vanligaste jämförelsen sker med perifraser, som uteslutande syftar på småbarn. Så talas det om "den lilla" (12) och "sina små" (mening 35 och 37). Här markerar perifrasen det hos barnet som särskilt väcker vår ömhet — dess litenhet och hjälplöshet. Med en liknande känslofärg används beteckningarna "gullunge" och "bajsunge" i det fingerade samtalet med babyn. Det är dags att sammanfatta analysen, som har visat på en speciell form av journalistisk diskurs som syftar till föräldrarådgivning. Textens makroproposition består av två satser, där den ena är värderande och den andra uppmanande. Det här mönstret återkommer, alltså att först säga att någonting är viktigt och sedan ge föräldern instruktioner. Deltagartyperna skapar en värld där föräldrarna är agenter och ensidigt utför handlingar mot sina barn, som är objekt eller upplevare. Modaliteten visar att tidskriften samtidigt sannolikhetsgraderar många uppmaningar och markerar att den inte vet bäst i alla lägen. För perspektivet gäller att det aldrig blir riktigt individuellt. Tidskriften uttalar sig om vad som gäller för alla föräldrar och alla Studentlitteratur

153

Analys barn. Samtidigt möter ett utpräglat inifrånperspektiv: läsarna kommer nära et som textens föräldrar och barn upplever. Det här framställningssättet kan säkert vara lämpat för osäkra förstagångsföräldrar. För andra föräldrar kan det bli överpedagogiskt — tidskriften riskerar ytterst att omyndigförklara sina läsare.

Sammanfattning Hur en text konstruerar sitt innehåll kallar vi för dess ideationella struktur. Vi skiljer på tre huvudpunkter i analysen: teman, propositioner och perspektiv. Det kan vara intressant att relatera iakttagelserna här till verksamheten i situationskontexten. Teman 1. Vilka ämnen eller teman tar de olika delarna av texten upp? 2. Vilket är textens huvudämne eller makrotema? Hur förhåller sig makrotemat till textens mikroteman, alltså teman för meningar, stycken eller avsnitt? 3. Går det att urskilja särskilda topiker, bestämda innehållsmönster? Finns det topiker som texten skulle ha kunnat utnyttja? 4. Är texten monotematisk, inriktad mot ett makrotema som de övriga temana ordnar sig under, eller heterotematisk, inriktad mot flera olika makmteman? 5. Är temana utsagda eller underförstådda, explicita eller implicita? Hur stor tolkningsmöda måste du lägga ner för att abstrahera fram ett makrotema? Är det tänkbart att olika läsare urskiljer olika makroteman i texten? Finns det språkliga signaler för temat? Används rubricering, positionering eller fokusering?

154

Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen Propositioner 6. Vilka påståenden eller propositioner framställer de olika delarna av texten kring sina teman? 7. Kan du finna en makroproposition för texten, ett påstående som anger kärnan i dess innehåll? Hur ser ditt tolkningsarbete ut när du tar fram den? Använder du strykning (tar bort detaljer som inte är avgörande för huvudtanken), generalisering (finner en allmän princip som binder samman enstaka fall) eller rekonstruktion (tar fasta på ett övergripande mönster)? Signaleras makropropositionen med rubricering, positionering eller fokusering? Ser du makropropositionen som typisk för en viss diskurs eller ett visst slags texter? 8. Hur ser makropropositionerna ut för textens stycken och avsnitt? Har styckena tydliga kärnmeningar som uttrycker deras huvudinnehåll? Hamnar kärnmeningen i så fall som den första, andra eller sista meningen i stycket? Hur förklarar du placeringen? 9. Finns det implicita propositioner som framträder som presuppositioner (förgivettaganden) eller inferenser (slutsatser)? Hur påverkar detta tolkningen av texten? 10. Vilka processer uttrycker (vanligen) propositionerna? Handlingar, händelser, tillstånd eller mentala processer? 11. Vilken deltagarroll har (vanligen) textens referenter? Agent (utför en handling), objekt (utsätts för en handling), status (medverkar i ett tillstånd) eller upplevare (deltar i en mental process). Tenderar vissa referenter och ledfamiljer att uppträda i en viss deltagarroll? Väljer skribenten att passivera processer? Varför i så fall? 12. Hur ser propositionernas modaliteter ut, dvs. vilken verklighetsförankring har de? Är de faktiska eller icke-faktiska? Bygger de i det senare fallet på sannolikhet (kanske), antagande (om—så) eller behövlighet (bör)? Bör sannolika propositioner tolkas främst ideationellt eller interpersonellt, dvs som uttryck för visshet eller ovisshet eller som en markör för en viss social relation?

© Studentlitteratur

155

Analys

Perspektiv 13.Hur påfallande är textens perspektiv, alltså dess synvinklar på sitt ämne? Hur signaleras de? Finns det direkta perspektivmarkörer som "ur språkvetenskaplig synvinkel är detta", "som forskare anser jag"? 14.Vilka subjektsperspektiv är synliga, utmärkta av vem som ser (individ, kollektiv) eller utsiktsplatsen (teori, ideologi)? 15.Är subjektsperspektivet knutet till en närvarande författare — författarperspektiv? Hur markerar författaren sin närvaro: med första personens pronomen, mentala processer, språkhandlingar, värdeord, jämförelseuttryck? 16.Är subjektsperspektivet knutet till läsaren — läsarperspektiv? Markeras det med andra personens pronomen, mentala processer etc.? 17.Är subjektsperspektivet knutet till någon aktör i texten — aktörsperspektiv? Är perspektivet individuellt eller kollektivt? Förmedlas det senare av t.ex. genriska substantiv som står för hela sin betydelse? 18. Rör det sig om ett utifrånperspektiv eller ett inifrånperspektiv? Dvs. iakttar den som bär subjektsperspektivet en yttre värld på ett sakligt sätt, eller ser han på världen genom sitt eget jag och sin egen situation? Finns det t.ex. anföringar och mentala processer som uttrycker ett inifrånperspektiv? 19.Finns det växlingar mellan fjärrperspektiv och närperspektiv — distanserande överblick och närgången detalj skildring? 20. Finns det andra kännetecken för subjektsperspektivet i hela texten eller delar av den? Kan man tala om ett realistiskt perspektiv i motsats till ett fiktivt, eller ett nutidsperspektiv, ett dåtidsperspektiv och ett framtidsperspektiv? Rör det sig om ett visst teoretiskt eller ideologiskt perspektiv? 21. Har texten jämförelseperspektiv som bygger på att vissa förhållanden ses i ljuset av andra? Finns analogier (sammanlikningar), metaforer (bilder), besjälningar (av döda ting), metonymier (där t.ex. delen och helheten byter plats), perifraser (omskrivningar) eller antiteser (motsatser)? 22. Vilka begreppsvärldar uttrycker metaforerna? Vilka betydelser för de över från bildledet till sakledet? Krockar begreppssfärerna så att det 156

Studentlitteratur

8 Innehållet — den ideationella strukturen uppstår katakreser? Finns det bleknade bilder som ger en undermening åt textens budskap? 23. Vilka egenskaper och betydelser belyser de andra jämförelseperspektiven och vilka mörklägger de? Varför döps något om i en perifras? Vilka motsättningar är det som en antites renodlar?

Studentlitteratur

157

9. Relationen — den interpersonella strukturen

En text har alltid ett visst sätt att närma sig sina läsare. Den kan tilltala oss som medborgare, väljare, kunder, föräldrar, anställda, kamrater osv. Ofta accepterar vi den roll texten ger oss. Då fungerar kommunikationensom planerat. Men vi kan också värja oss mot att dras in i något som känns falskt och förljuget. Kanske vill vi inte vill vara konsumenter på det sätt som texten förutsätter, kanske gillar vi inte att just den personen eller institutionen behandlar oss som en god vän. Någon gång har du nog träffat på en text eller en hel genre som du känt dig vilsen i av skäl som rör hur du ser på dig själv. Att t.ex. skriva sin första forskningsuppsats är svårt redan därför att det förutsätter en vetenskaplig identitet som ännu kan kännas främmande. Och när vi stöter på en äldre text är problemet inte bara att förstå själva innehållet. Vi kan också undra vilka positioner den tilldelar aktörerna i den kommunikationsprocess som den regisserar. Talar den t.ex. uppifrån och ned eller mellan likar? Alla exemplen här handlar om det sociala i texten. Vi talar om dess mellanmänskliga eller interpersonella struktur. Det är det mönster som texten själv ritar upp för sitt samspel med läsaren. Att analysera det är att se efter hur texten vill verka mot sin omgivning. Vad visar den att den gör? Vilka hållningar intar den? Vilka identiteter uttrycker och föreskriver den? I det här kapitlet beskriver vi tre viktiga inslag i den interpersonella strukturen som vi kallar för språkhandlingar, attityder och ramar. Den komponent som vi framför allt knyter an dem till i den yttre situationen är deltagarna, alltså textens sändare och mottagare. Vi visar hur texten här både speglar och skapar olika sociala band, liksom distinkta former av motstånd och makt. Vi ska presentera våra analyskategorier med hjälp av en annons. Den handlar om Barbiedockan och hennes förföriska förhållande till flickor och föräldrar:

158

© Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen

(1) Minns du? (2) Minns du när jag presenterade mig för första gången? (3) Året var 1959 och jag väckte milt uttryckt sensation. (4) Jag var rik, begåvad och vacker. (5) Min värld var fullständigt problemfri, fylld av framgång, nöjen och upplevelser. (6) Att få äga en riktig Barbie blev kort sagt en dröm för de flesta småflickor. (7) Nu säger till och med forskarna att jag är den perfekta dockan! (8) Efter mer än 30 år är jag fortfarande världens mest älskade docka. (9) (Och världens i särklass mest sålda leksak.) (10) Nu har forskarna förklarat varför: (11) När flickorna leker med mig och mina vänner är de lugna, samspelta och glada. (12) De talar vårdat, uppför sig ordentligt och har full kontroll över leken. (13) Allt roligt de fantiserar om kan de i rolleken uppleva genom mig. (14) Gå på fest, rida, gå på bio, shoppa och resa på semester. (15) Jag anses också vara utmärkt för de mindre flickorna. (16) De leker mer fantasifullt med dockor som är realistiska och detaljrika. (17) Leken utvecklar dem socialt och stimulerar språkutvecklingen. (18) Slutsatsen är både sund och enkel: (19) Ge flickorna vad de allra helst vill ha. (20) Barbie. (21) Ge en riktig Barbie. (22) MAI I FL. Marknadsförs av Scanditoy.

Den verksamhet som texten ingår i är förstås reklam. Annonsen var införd i

tidskriften Kvinna Nu 1990. Där har vi mediet som sätter texten i förbindelse med sina läsare. Ser vi närmare på deltagarna, så kan tidningens målgrupp grovt beskrivas som medvetna yrkeskvinnor. Men annonsen betonar knappast den egenskapen hos mottagarna, om den nu inte spelar på yrkesarbetande kvinnors ängslan att försumma sina barn. Däremot förutsätter den att läsarna intar rollen som potentiella konsumenter. Annars förfelar den ju sitt syfte att sälja. Delvis kan vi se tidskriften själv som en sändare för annonsen. Den har ju fått betalt för texten och tagit in den. Därmed har den också ett visst ansvar för innehållet. En tidning kan ju vägra att publicera reklam som den Studentlitteratur

159

Analys

Minns du? Minns du när jag presenterade mig för första gången? Aret var 1959 och jag väckte milt uttryckt sensation. Jag var helt enkelt inte ett barn av min tid utan den första egentliga vuxendockan. Jag var rik, begåvad och vacker. Min värld var fullständigt problemfri, fylld av framgång, nöjen och upplevelser. Att få äga en riktig Barbie blev kort sagt en dröm för de flesta småflickor.

Nu säger till och med forskarna att jag är den perfekta dockan! Efter mer än 30 år är jag fortfarande världens mest älskade docka. (Och världens i särklass mest sålda leksak.) Nu har forskarna förklarat varför: När flickorna leker med mig och mina vänner är de lugna, samspelta och glada. De talar vårdat, uppför sig ordentligt och har full kontroll över leken. Allt roligt de fantiserar om kan dei rolleken uppleva genom mig. Gå på fest, rida, gå på bio, shoppa och resa på semester. Jag anses också vara utmärkt för de mindre flickorna. De leker mer fantasifullt med dockor som är realistiska och detaljrika. Leken utvecklar dem socialt och stimulerar språkutvecklingen. Slutsatsen är både sund och enkel: Ge flickorna vad de allra helst vill ha.

Ge en riktig Barbie.

Markn3,1,4örs av Scandirt" 28300 0S13`

Figur 9.1 Barbieannons. 160

Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen finner anstötlig, t.ex. för att den är könsdiskriminerande. Men därutöver finns det en annan och starkare sändare, som dessutom har en dubbel karaktär. Det är den amerikanska leksaksjätten Mattel och dess svenska återförsäljare Scanditoy. Att vi inser att det är företag som i första hand står bakom texten är viktigt för våra reaktioner på den, t.ex. hur vi ser på trovärdigheten. Det är därför som tidningar är noga med att skilja annonser från redaktionellt material. Till sist har vi också en tredje part på sändarsidan. För att utforma annonsen har företaget säkert anlitat en reklambyrå. Men vilken det är framgår inte. Vilka relationer råder mellan deltagarna? Vi kan väl anta att tidningen i stort sett har sina läsares förtroende. Det är något som annonsören kan utnyttja för sina ändamål. Därmed blir tilliten en kommersiell tillgång. Och har någon makt över en annan? Kvinna Nu, Mattel/Scanditoy och annonsbyrån förfogar tillsammans över stora resurser för övertalning. Det ger dem kraft att påverka många människor. I Scanditoys fall handlar det om en attraktiv vara och kapital att marknadsföra den med. För pengarna kan man köpa retorisk kompetens av reklambyrån och en kommunikationskanal av tidningen. Mottagarna kan inte göra mycket åt det. Däremot kan de bjuda motstånd mot budskapet och avstå från att köpa. Som konsumenter har de trots allt makt på marknaden.

Språkhandlingar Språk är ett medel för handling,yi gör alltid något som kan förändra situationen och påverka andra när vi använder ord. Vi utför en språkhandling. Oftast har den ett särskilt namn — språket betecknar sin egen verksamhet. Exempel är att fråga, svara, lova, försäkra, svära, förneka, instämma, invända, intyga, erbjuda, erkänna, berömma, beordra, klandra, klaga, varna, hota, upplysa, konstatera, döpa, döma, förklara, förbanna, förbjuda etc. Som vi ser finns det många slags språkliga handlingar. Det finns också många sätt att dela in dem på. Enklast börjar vi med dem som har en unik språklig form. De motsvarar alltså en särskild grammatisk konstruktion. Eftersom de är så grundläggande kan vi kalla dem allmänna. Hit hör påståenden, frågor, uppmaningar, interjektioner och utrop. "Nu har forskarna förklarat varför" är ett påstående. Detta är den vanligaste allmänna språkhandlingen. I princip hävdar den något om världen — den må sedan vara verklig, önskad eller påhittad.

Studentlitteratur

161

Analys En fråga kan vara antingen en ja/nej-fråga, som "Minns du?", eller en med frågeord, som "När fick du din första Barbie?" Med en fråga pekar vi i det typiska fallet ut något som vi är osäkra på för att få information om det. I en uppmaning som "Ge en riktig Barbie!" är poängen varken att slå fast något eller att höra sig för om något. I stället är syftet att ändra på något genom att få någon att handla. De här tre språkhandlingarna har olika satsform. I uppmaningen står verbet i imperativ. Och en fråga skiljer sig från ett påstående genom att den antingen har verbet först eller börjar med ett frågeord. Det fjärde och femte fallet är lite speciella. Båda saknar i normalfallet satsform. Till grund för interjektioner ligger den ordklass som heter just interjektioner. Dess vanligaste ord är "Ja" och "Nej", men också ord och uttryck som "Tack" och "Fy fan" hör hit. Språkhandlingen är förstås vanligast i spontant tal. Men interjektioner förekommer också i skrift och markerar då normalt en dialog, alltså hur någon reagerar på någon annans yttranden. T.ex. tydliggör interjektionen "Ja" en reaktion på någons ord eller tankar. I ett utrop som "Barbie!" handlar det om att ge uttryck för vad man känner inför något, eller kanske att få någon att lystra. Ett grammatiskt kännemärke är normalt en ofullständig meningsform och i skrift också ett utropstecken. Utropstecken är vanliga också i uppmaningar och interjektioner, vilket innebär att utrop låter sig förenas med andra allmänna språkhandUngar. Hittills har vi låtsats som om det finns ett enkelt och direkt samband mellan de allmänna språkhandlingarnas form och funktion: med ett påstående hävdar vi något, med en fråga undrar vi om något etc. Men i många fall är språkhandlingar indirekta. Det innebär att funktionen inte ges av formen utan bara kan förstås utifrån sammanhanget, och då särskilt relationen mellan deltagarna. Så kan påståendet "Barbie kommer" vara en förklädd uppmaning: "Sätt på kaffet nu!" Och frågor från sändare med makt får lätt något av förslag eller föreskrift över sig. När mamma säger "Vill du inte hellre leka med Barbie än spela på din synt?", så är syftet kanske inte främst att få veta vad barnet önskar. Eller ta frågan "Kan du läsa det här avsnittet?". Rent formellt finns här utrymme för både ja och nej som möjliga svar. Men yttrad av någon som är överordnad en annan, t.ex. av en lärare till en elev, förlorar frågan sin öppenhet som kunskapssökande språkhandling och blir i stället en uppmaning som kräver efterföljd: "Läs det här!" Blir svaret nekande så rör det sig inte om ett klarläggande utan om en protest. Eleven trotsar den makt att styra och ställa som talar i lärarens ord. 162

© Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen Deltagare med olika maktresurser kan utnyttja olika språkhandlingar. I klassrummet är det oftast läraren som frågar och uppmanar. Men något enkelt förhållande finns det inte heller här mellan det ena och det andra. Ibland använder vi språket för att ändra på vem som bestämmer, som den olydiga eleven. Orden kan ju vara redskap också för uppror. Det hela är dubbelsidigt: lika väl som makten påverkar språket, påverkar språket makten. Och det kan också vara oklart vem som har rätt att säga vad. Makt finns i så många olika former som kan utövas samtidigt och motstridigt. Ett enkelt exempel är ett grupparbete på universitet. Här har alla samma yttre roll, student. Ändå skiftar positionerna och möjligheterna till dominanta språkhandlingar, som uppmaningar och sammanfattningar. Det som fäller utslaget kan vara t.ex. kontakter, kunskaper, kön, självförtroende och talarvana. Vem som språkligt tar ledningen och vem som underordnar sig beror alltså på ett invecklat samspel mellan alla de här krafterna. Som de flesta texter har Barbiannonsen mest påståenden. Men frågor, utrop och uppmaningar förekommer på strategiska ställen. Så är rubriken en fråga: "Minns du?" Och första raden upprepar och utvecklar den: "Minns du när jag presenterade mig för första gången?" Funktionen är inte alldeles självklar. Att söka information kan det inte vara. Annonsen är ju inte ett formulär som läsaren ska fylla i. Snarare är syftet att få kontakt och skapa igenkänning. Till det bidrar innehållet. Att anspela på det personliga och det privata antyder nära band till motparten. Och frågan inbjuder till nya samtal genom att påminna om tidigare: verbet "presenterade" röjer en dialogsituation och adverbet "för första gången" att det funnits flera. Att frågan ber om ett ja eller nej gör det också lätt för läsaren att vara följsam mot talaren och texten. Allt hon behöver göra är att nicka instämmande eller skaka på huvudet. Det förra är förstås vad Barbie önskar. (Att interjektioner inte finns utsatta i texten beror nog på att den inte vill tvinga på läsaren ett svar. Det skulle bryta dialogsituationens föregivna jämlikhet.) Frågan är viktig för annonsens kommersiella strategi. Med sin påfallande placering och drömska stämning slår den kraftfullt an en nostalgisk ton som ljuder genom hela texten och snart börjar låta som en maning - att ge sitt eget barn det bästa som hänt en själv. Ett utrop har vi också. Det för in vetenskapen i texten: "Nu säger till och med forskarna att jag är den perfekta dockan!" Här är det utropstecknet som vi tar fasta på vid klassificeringen. I övrigt har satsen normal påståendeform. Det lilla utropstecknet saknar nämligen inte betydelse. Det signalerar ju vad talaren känner för det hon säger: "Det här är viktigt, det här är intressant!" Forskarna är viktiga personer i annonsens figurgalleri, eftersom de stöttar textens tendens med tyngden av sin auktoritet. Det är alltså retoriskt Studentlitteratur

163

Analys riktigt att låta dem marschera in i framställningen till trumvirvlarna från ett utrop, som dessutom står i en mellanrubrik. Annonsen slutar med två uppmaningar: "Ge flickorna vad de allra helst vill ha. Barbie. Ge en riktig Barbie." Liksom i inledningen med dess trånsjuka frågor finns också här en anaforisk upprepning ("Ge ... Ge ..."), och det ger annonsen ett slags cirkelkomposition. Men syftet är ett annat. Nu ska läsaren inte försjunka i minnen utan göra något aktivt, hon ska se framåt och inte bakåt. Medan frågor ofta vänder sig mot det som varit, pekar uppmaningar alltid mot det som kommer. De passar alltså bra i en final.

Speciella språkhandlingar och sociala strategier Förra avsnittet inledde vi med att ge exempel på olika språkhandlingar: svara, lova, försäkra, erbjuda, varna, döma, döpa och många fler. Som vi ser är det här en mycket större och brokigare grupp än de allmänna språkhandlingarna, som vi kunde räkna på den ena handens fingrar. Och medan de allmänna språkhandlingarna uppträder i alla sammanhang, så är språkhandlingarna i exemplet mycket mer situationsbundna. Därför kan vi kalla dem för speciella i motsats till de allmänna. Nu utesluter de här kategorierna inte varandra. Våra yttranden kan nämligen ses i ett dubbelt perspektiv, efter sin allmänna form och efter sin smciella funktion. "Du är underbar, Barbie" är som allmän språkhandling ett påstående och som speciell en hyllning eller komplimang. Samma slags allmänna språkhandling kan förmedla olika speciella språkhandlingar. "Du är gräslig, Barbie" är en kritik eller förolämpning, men det är fortfarande ett påstående. Motsatsen gäller också. En speciell språkhandling kan ofta ta olika former. "Kom till mig i kväll, Barbie!" och "Vill du komma i kväll?" är allmänt sett en uppmaning och en fråga, men mer speciellt rör det sig om en invit i båda fallen, låt vara med olika interpersonella accenter beroende på den språkliga formen. Detta visar att speciella språkhandlingar inte har något unikt utseende. I den meningen är de i regel indirekta. Vi får sluta oss till dem av sammanhanget. Eftersom speciella språkhandlingar inte är knutna till någon särskild satsform kan den som utför dem använda språkhandlingsverb för att markera vad det gäller. Vi gör ett åtagande uttryckligt genom att t.ex. säga: "Jag lovar att komma på festen." I och för sig kan ett yttrande som "Jag kommer på festen" också fungera som ett löfte. Men här är det kanske lättare för 164

Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen sändaren att slingra sig ifrån sitt ord. Kommer något emellan kan han försöka förneka sin handling och säga att han bara yppade en förhoppning. Speciella språkhandlingar är känsliga för kulturella förändringar - att interpellera (som man gör i riksdagen) är en speciell språkhandling som kan uppträda först när vi får en viss politisk organisationsform. Eftersom språkhandlingarna bildar en så stor och svåröverskådlig grupp, ska vi koncentrera oss på vissa typer som brukar vara intressanta i textanalyser. En grupp av handlingar som är viktiga för våra sociala relationer kretsar kring att ge och att ta. Bland språkhandlingar finns det motsvarigheter till dem. Vi kan kalla dem för positiva och negativa. En positiv språkhandling ger uppskattning eller förmåner. Ofta visar eller skapar den också närhet till motparten. Vanliga positiva språkhandlingar är beröm, komplimanger, gratulationer, tack, löften och erbjudanden. Normalt stärker de den andras självbild och svarar mot hans intressen och värderingar. Det senare ser vi tydligt i löften. Där åtar sig sändaren att göra något till nytta eller glädje för mottagaren. Positiva språkhandlingar är vanliga i affärssammanhang. T.ex. får ett barn som blir medlem i Fætter Klubben - som är knuten till en dansk leksakskedja - ett brev från fantasifiguren Fætter som börjar så här: "Vad kul att du blivit medlem i min klubb, hoppas du också tycker det." Leksakskedjan visar alltså uppskattning och intresse för medlemmen. Och den som säger upp sin prenumeration på Året Runt får ett brev av den här typen: "Vi saknar dig! Det var så roligt att ha dig som prenumerant på Året Runt!" Återigen vill företaget visa uppskattning för kunden. I direktreklam som kommer hem i brevlådan är erbjudanden en återkommande positiv språkhandling, som i den här reklamen för fonder: "Vi har för närvarande 18 fonder att erbjuda. För att göra det så enkelt som möjligt för dig att komma igång med ditt fondsparande kan du på den bifogade anmälan välja mellan'två av dem." En negativ språkhandling inkräktar på motpartens handlingsfrihet och kanske sårar och kränker honom. Ofta markerar eller medför den dessutom distans till den andra. Exempel på negativa språkhandlingar är hot, varningar, anklagelser, fördömanden, förlöjliganden och befallningar. De tar inte hänsyn till vad mottagaren själv önskar utan strävar efter att styra och reglera hans handlingar, också mot hans vilja. Negativa språkhandlingar är inte ovanliga i skvallerpressen, där kändisar kan fördömas och förlöjligas. Se på den här veckotidningsartikeln: "Nya fruktansvärda anklagelser: Courtney lät mörda Kurt Cobain. Ska Courtney Love aldrig få sörja ifred? Hon får inte ens begrava Kurt Cobain. Hans aska har delvis försvunnit. Och nu kornmer de hemska anklagelserna." Den Studentlitteratur

165

Analys dominerande språkhandlingen är anklagelserna mot änkan Courtney Love. Intressant nog är det inte veckotidningen som riktar dem mot henne, utan artikeln lägger dem så småningom i munnen på en viss punkrockare som kallas "Il Duce". Tidningen, Vecko-Revyn, har i stället en positiv inställning till änkan och vill väcka medkänsla hos läsarna. Att en språkhandling är positiv behöver inte betyda att mottagaren gillar den. Som konsumenter kan vi t.ex. tycka att reklamens många erbjudanden delvis är förljugna och inte bottnar i någon genuin uppskattning av oss utan i en affärsmässig kalkyl. Och om en komplimang för kläder eller klokhet blir uppskattad beror på vem som säger den och hur vi uppfattar uppsåtet. Är det att berömma för att få oss medgörliga — ja, då blir vi kanske sura eller åtminstone misstänksamma. På samma sätt behöver inte negativa språkhandlingar väcka förargelse. Så kan det vara lämpligt med raka tillsägelser i en instruktion: "Gör x, gör y, gör z." Visserligen inskränker de motpartens handlingsutrymme. Men de är likafullt lätta att godta för den som saknar egen sakkunskap men ändå vill göra rätt och litar på sin instruktör. Även om negativa språkhandlingar visst inte alltid får negativa följder socialt, så kan det lätt inträffa. Trots allt riskerar de att beröva oss något av värde, t.ex. en del av vår frihet (befallning) eller av vår självkänsla (kritik). För att dämpa effekten kan man använda särskilda sociala strategier. Ett sätt är att markera en närhet och samhörighet som ursäktar intrånget. Då kan vi tala om en förtrolighetsstrategi. Ett annat sätt är att markera respekt för den andra, att minimera intrånget eller demonstrera att det bara sker med den andras samtycke. Då kan vi i stället tala om en försiktighetsstrategi. För att få en mottagare att förlika sig med en kritisk kommentar kan vi använda både förtrolighet och försiktighet. "Det där var hemskt dumt gjort" säger vi ohöljt till ett barn — artighetsstrategier reserverar vi ofta för vuxna. Med en förtrolighetsstrategi kan anmärkningen samtidigt få en ton av uppskattning: "Hur kan du som är så klok och snäll göra något så dumt?" Men går vi för långt åt det hållet riskerar vi att framstå som förljugna. Med en försiktighetsstrategi mildrar vi skärpan i klandret: "Det där var kanske inte riktigt välbetänkt" (säger vi det i ironisk ton så kan vi däremot göra skadan värre). Här får motparten friheten att gå vidare och klandra sig själv mer energiskt än vi gör. Det är alltså inte självklart att den som använder en förtrolighetsstrategi uppfattas som trevlig. Det här anslaget från SL, Stockholms lokaltrafik, har i många år funnits i tunnelbanevagnarna: "Ett bra tips är att spara kupongerna tills du stigit av bussen eller passerat tunnelbanans spärrar. 166

© Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen Om du saknar biljett vid kontroll, måste du betala en särskild tilläggsavgift." Den första meningen är utformad som en positiv språkhandling. Den är ett "bra tips", dvs. sändaren bemödar sig att ge mottagaren hjälp. Samhörigheten dem emellan understryks av det täta du-tilltalet. Som läsare kan vi därför uppfatta SL som trevliga och hjälpsamma. Men det finns en alternativ tolkning - att SL använder en förljugen förtrolighetsstrategi. Den tolkningen förutsätter att vi ser den grundläggande språkhandlingen som negativ, närmare bestämt som en skarp tillsägelse eller varning om böter för den som inte har biljett. Låt oss lämna de positiva och negativa språkhandlingarna för ett helt annat slags språkhandlingar. De är intressanta för en textanalys av det enkla skälet att de direkt rör själva texten. Det rör sig om de metatextuella. När vi talade om den textuella strukturen gav vi exempel på dem. Att definiera, förtydliga, förklara, exemplifiera, sammanfatta, hänvisa, strukturera etc. är att uttala sig om framställningen som sådan: vad den innebär, hur den är uppbyggd, hur en del av den är relaterad till en annan. Också de här språkhandlingarna har en funktion i textens sätt att orientera sig mot sin publik. Så kan en insatt förklaring visa hur sändaren uppfattar den tänkta läsarens intressen och kunskapsnivå. En närbesläktad eller möjligen underordnad typ av språkhandlingar (det finns inget självklart indelningssätt) är argument. Liksom de metatextuella relaterar de sig till inslag i texten. I deras fall handlar det om att styrka giltigheten av en proposition som finns där explicit eller implicit, t.ex. "Barbie är bra för ditt barn". Barbieannonsens starkaste argument möter oss i textens andra hälft, och det hänvisar till en auktoritet. Vi får veta att forskarna garanterar att Barbie är bra för småflickor. Flickorna blir "lugna, samspelta och glada", de "talar vårdat, uppför sig ordentligt och har full kontroll över leken". Att köpa en Barbie framställs alltså som ett medel att få harmoniska barn.

Argumentation Eftersom argumenterande inslag är mycket vanliga och viktiga i brukstexter, ska vi se lite närmare på deras struktur. I en argumentation samverkar det interpersonella hos en text på ett komplext sätt med det ideationella. Sedd som ett inslag i det senare kan en argumentation uppfattas som ett logiskt samspel mellan propositioner. Där är det utmärkande för ett argument (a) att det står i en hypotetisk relation till en annan proposition, den som ska styrkas, tesen (t): "Om a, så (sannolikt, Studentlitteratur

167

Analys rimligen) t." Att sambandet sällan är logiskt bindande gör att det kan behövas många argument för att göra tesen trolig. Vanligen hävdar texten tesen. Men ibland är den underförstådd och framträder som en inferens. Sedd som ett inslag i den interpersonella strukturen är en argumentation snarast ett samspel mellan språkhandlingar, vilka ingår i ett retoriskt försök att övertala och övertyga. I det kan psykologiska faktorer vara lika viktiga som logiska. Därför spelar sociala förhållanden en betydelsefull roll. Det gäller för sändaren att både bygga upp och bygga på en gemenskap med mottagarna. Det brukar ju vara lättare att komma överens om man står varandra nära. Samhörighet och samtycke samverkar. Ett tydligt exempel på den strategin ser vii annonsens upptakt. För att ett argument ska göra ett intryck på oss måste vi uppfatta det som trovärdigt. I sin tur förutsätter det att vi uppfattar den motsvarande propositionen som hållbar: att den har rimlighetens prägel, att den stämmer med vad vi redan vet eller anser eller åtminstone inte bryter mot det — motsatsen skulle väcka misstro. Hållbarhetsfrågan måste bli mycket viktig för vår bedömning av Barbieannonsens bärande argumentation. Där åberopas ett antal mycket positiva forskningsresultat. Men är de verkligen sanna och tillförlitliga? Vi får aldrig veta varifrån de kommer och vem som står för dem. Det här aktualiserar att vi ibland kan vilja ha skäl för skälen. Vi kunde tala om argument av andra graden: "Forskningsresultaten är pålitliga därför att ..." Sådana stödjande argument kan vi fråga efter när vi inte utan vidare accepterar de primära argumentens hållbarhet, eller litar så fullt och fast på sändarens auktoritet att vi utan invändningar godtar vad han säger. För att ett argument ska kännas meningsfullt för oss, ja för att det överhuvud taget ska framstå som ett argument, krävs det också att vi uppfattar att det på något sätt angår den aktuella tesen. Bara en språkhandling som är relevant för vårt ställningstagande till tesen kan fungera som ett skäl för den. Att påpeka att Barbie lockar till skapande lekar är uppenbart relevant för om vi som föräldrar ska köpa dockan — givet förstås att vi vill att våra barn ska stimuleras kreativt. Här har vi beskrivit relevansen i interpersonella termer. Men vi kan också uttrycka den ideationellt. Då innebär den att villkorssatsen "Om a, så t" har ett mått av rimlighet: "Om Barbie stimulerar till kreativa lekar, så är det en docka som vi bör ge till våra barn." Vi kunde rentav formalisera villkorssatsen som en regelrätt slutledning: (1)Barbie stimulerar till kreativa lekar (2)Leksaker som stimulerar till kreativa lekar är bra att ge till våra barn (3)Alltså är Barbie en bra leksak att ge till våra barn 168

Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen Här kan vi se att vi lagt till en förutsättning som inte finns utsagd i texten: "Leksaker som stimulerar till kreativa lekar är bra." Det kan vi se som en presupposition för slutsatsen. Relevansen är alltså ingenting absolut utan beroende av vad vi förutsätter. Vi ser också att presuppositionen har ett allmännare innehåll än det direkta skälet. Genom att hänvisa till den kan vi motivera argumentet inför motparten. I regel är presuppositioner banala allmänsanningar, som här. Det är just deras okontroversiella karaktär som gör dem effektiva. Men någon gång kan de vara mindre självklara. De kan ändå vara lätta att rekonstruera. Antag att annonsen innehåller följande rader: "(1) Ge ditt barn en riktig Barbie. (2) Du vet ju att den kommer från Scanditoy." Konnektiven "ju" gör att vi nog uppfattar (2) som ett argument för (1). Påståendet ter sig kanske inte påfallande relevant. Men vi kan lätt finna en presupposition som kopplar samman det med tesen, t.ex. "Scanditoy är känt för sina kvalitetsleksaker". (Här förutsätts ytterligare en presupposition, men den är helt trivial: "Det är lämpligt att ge kvalitetsleksaker.") Argument och presuppositioner verkar vidare inom ett visst perspektiv och en viss social ram. När texten talar om Barbies kreativa potential, anlägger den ett pedagogiskt utvecklingsperspektiv. Det är också ett föräldraperspektiv. Det är inte säkert att annonsens argument skulle ha mycket att säga flickorna själva, utifrån deras förutsättningar och intressen. Om ett argument känns relevant beror alltså ytterst på synvinkeln. Men också på samspelet mellan parterna. Ett moraliskt-religiöst argument ("Det vore en god gärning") skulle nog kännas helt felplacerat eller djupt ironiskt vid en affärsuppgörelse. Och inför sin lojala maka eller make kan en politiker kanske argumentera för ett visst utspel med att det gynnar den egna karriären. Men inför väljarna är det otänkbart. Vi kan säga att vissa ideationella och interpersonella utgångspunkter berättigar vissa sätt att argumentera på.

Attityder Vi har redan sagt att den interpersonella strukturen har att göra med hur texten ser på sina förutsatta sändare och mottagare och samröret mellan dem. Ett viktigt inslag i det mönstret är vad den visar om inställningar eller attityder, alltså vad man tänker eller tycker och känner i olika frågor. Det är av stor betydelse för relationen mellan två parter. Tycker den ena t.ex. demonstrativt bra eller illa om något, så får det i regel en föreskrivande funktion för den andra, som måste acceptera attityden om kommunikationen ska © Studentlitteratur

169

Analys fortgå ostört. Språkhandlingar är förstås viktiga i det här spelet, t.ex. om parterna uttrycker beröm eller klander, böner eller befallningar. Attityder blir socialt särskilt verksamma när de yttrar sig i form av värderingar. I ett värdeomdöme ligger något interpersonellt: "Det där är bra/ dåligt, och det ska du också tycka:' Sådana här värdeord är tydligt inriktade mot att påverka andras hållning och handlande, och det vimlar av dem i reklam och propaganda. Vi skiljer på två typer av värdeord, plusord och minusord. De förra uttrycker gillande och uppskattning, de senare ogillande och avståndstagande. Barbietexten överflödar av den förra sorten. I textens första del har de alla att göra med Barbie själv, som är "rik, begåvad och vacker" etc. I andra delen skiftar intresset till "småflickor". Underförstått rör det sig om läsarens barn. Nu får dessa alla angenäma adjektiv på sin lott — de blir t.ex. "lugna, samspelta och glada". Värderingarna speglar förstås Barbies egen attityd. Det är hon som ser sin värld som vackrast och bäst. Själv är hon den perfekta dockan och småflickor som leker med henne blir perfekta också de. Värdeord är socialt betydelsefulla inte bara genom sin direkta attitydpåverkan utan också genom att de kan visa på en värdegemenskap som redan finns mellan deltagarna. Ibland är det nog deras viktigaste uppgift: att bekräfta en samhörighet. I annonsen uppenbarar de inte bara att Barbiedockan är åtråvärd utan också att sändaren har den rätta synen på hur barn ska vara. Och det gör budskapet mer trovärdigt — för den som gillar vad det står för, vill säga. Värderingar är farliga, och möter de motstånd sprider de misstro. Vi ska se det längre fram, i en läsarreaktion på annonsen. Plusord och minusord kan man ofta koppla samman med varandra som ytterpunkter på olika värdeaxlar, som bra—dålig, vacker—ful, nyttig—onyttig, rik—fattig etc. Varje pol har här en motpol. Men i Barbieannonsen finns bara den positiva sidan. Vi ser inga minusord. Ändå kan det vara intressant att fundera over den felande fula sidan. Till vänster i den här listan har vi skrivit textens plusord om småflickor. Till höger står motsvarande minusord på samma skala: lugna samspelta glada talar vårdat uppför sig ordentligt full kontroll över leken

170

hysteriska egocentriska, egensinniga ledsna talar ovårdat eller fult uppför sig ouppfostrat ingen kontroll över leken

e Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen Till vänster tonar idealbilden fram för en fin familjeflicka. Minusorden visar i stället skräckbilden: det vilda och oregerliga barnet med en egen vilja, en otyglad känsla och ett otuktat språk. I allt bryter det mot normen för en liten talande docka. Låt oss så se på en mer speciell form av attityd. I ett yttrande som "Det är för jävligt, om man säger så" markerar den avslutande bisatsen en reservation inför ordvalet, svordomen — kanske är den inte riktigt lämplig. I yttrandet "De kanske kommer" uttrycker adverbet också ett förbehåll. Men den här gången gäller det innehållet — det är inte helt säkert. I yttrandet "Jag lovar nog att komma" sätter adverbet till sist ett frågetecken inför själva språkhandlingen — löftet är inte helt bindande. I alla de här fallen talar vi om garderingar. Det innebär att sändarens attityd till det han säger inte präglas av full tillit. Där finns en hale. Som vi ser kan den gälla såväl ordvalet som innehållet som språkhandlingen, alltså beröra var och en av de tre textstrukturerna. (Märk också att den interpersonella kategorin gardering är besläktad med den ideationella kategorin modalitet, särskilt sannolikhetsmodalitet.) Garderingar är socialt intressanta, eftersom de hänger samman med makt. Den som är i underläge tenderar att använda garderingar som en försiktighetsstrategi som ger motparten mer handlingsutrymme. Så kan elever som svarar på frågor använda formuleringar som "Det skulle kanske kunna vara ...", "Jag vet inte riktigt men ...", "Möjligen är ...". På så sätt erkänner de att läraren får välja om han ska godkänna svaret. Vi kan också jämföra den indirekta och extremt försiktiga uppmaningen "Det skulle nog kunna vara gott med en kopp kaffe kanske" med den direkta "Sätt på kaffet". Vi har redan stött på garderingar i det ideationella kapitlet. I tidskriftsartikeln från Föräldrar & barn fanns det gott om dem. Men där var de inte uttryck för ett sårbart underläge utan för ett vanskligt överläge: utan dem hotade expertollen att bli för grötmyndigt tvärsäker. Motsatsen till garderingar kan vi kalla för understrykningar. Vi möter dem i yttranden som "Det är fullkomligt befängt" (i stället för "Det stämmer kanske inte") eller "Det råder inget tvivel om saken" eller "Jag är förvissad om det". Den som talar så gör inga förbehåll utan sticker ut hakan. Därför fungerar understrykningarna som markörer för säkerhet, tillförsikt och auktoritet. Ofta ingår de i en dominansstrategi som den använder som befinner sig i överläge eller vill tillvälla sig diskursiv makt.

© Studentlitteratur

171

Analys

Ramar Vi har redan noterat att en text inte bara passivt återspeglar sina yttre villkor, t.ex. att det i grund och botten handlar om kommersiell reklam till en anonym målgrupp. I sin egen textvärld skapar den också en inre miljö åt sig som passar till vad den vill uppnå. Det kan t.ex. röra sig om en förtrolig pratstund mellan gamla bekanta. En sådan tänkt och förutsatt situation som vi kan läsa in i själva texten som en del av dess uttryckliga eller underförstådda innehåll kallar vi för en ram. I sin tur påverkar den språkligt iscensatta ramen med dess framvisade roller och relationer hur texten kan utveckla sitt samspel med sina verkliga läsare av kött och blod. Som vi ser behöver ramen inte alls överensstämma med textens givna förutsättningar. Den är ju en inre situation i motsats till den yttre. Ändå är de två sakerna inte oberoende av varandra. Kontexten avgör vilka ramar som blir rimliga och trovärdiga. Så kan en myndighet inte tilltala en medborgare alltför intimt i en officiell skrivelse utan att det verkar hycklande. Men ramen kan i sin tur påverka hur mottagaren uppfattar kontexten. En kamratlig ton i ett kravbrev från kronofogden kan få mottagaren att uppfatta relationen som mer symmetrisk än den skulle ha tett sig annars. På så vis blir ramen ett sätt för texten att förhandla med sina läsare om kontexten — också den är ju tolkningsbar. Till den yttre situationen för något skrivet hör dess verkliga sändare och mottagare och relationen mellan dem. Till den inre däremot, till den som orden själva markerar, alltså till ramen, hör i stället olika textjag och textdu, i synnerhet den tänkta eller inskrivna sändare och den förutsatta eller föreskrivna mottagare som texten pekar mot, liksom det symmetriska eller asymmetriska förhållandet mellan dem. Det kan finnas flera textjag och textdu än den sändare och mottagare som texten förutsätter. Då har texten flera röster, flera olika stämmor som blandas. Ett textjag kan t.ex. med hjälp av en anföring överlämna ordet till en annan person, så att olika textjag och röster överlagras. Dessutom kan ett visst textjag byta tonläge och t.ex. distansera sig från läsarna i vissa partier. I Barbieannonsen är de verkliga sändarna tillverkaren, reklambyrån och tidningen. Men det viktigaste textjaget är Barbie själv eller kanske snarare den berättarröst som talar genom henne. I delar av texten hör vi också forskarnas röst — Barbie lämnar ordet till dem. Den verkliga mottagaren är den som råkar läsa annonsen, medan textens du är en annan och mycket mer specifik person — en väninna till Barbie inom ramen för en roll-lek av samma slag som flickor har med sina dockor, eller mer realistiskt en kvinna som var med när Barbie kom och har henne i 172

Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen varmt minne. Och medan det råder ett i hög grad asymmetriskt förhållande mellan verklighetens sändare och mottagare, råder det däremot en perfekt symmetri mellan deras motsvarigheter i textens inre sociala värld. Som vi förstår är det meningen att läsaren ska glömma sin yttre mottagarroll och identifiera sig med textens du. Vi ska se på några inslag i texten som är viktiga för hur vi uppfattar ramen. Det rör sig om tilltal och omtal, inbäddningar, närhet och distans samt sociala figurer.

Tilltal och omtal Barbieannonsen har ett direkt tilltal till läsaren som drar in henne i texten. Det är synligt både i själva pronomenet du och i frågorna ("Minns du?") som inbjuder till en dialog. Med tilltalets hjälp konstruerar annonsen ett tydligt textdu — någon som förutsätts ha känt Barbie sedan slutet av 1950talet. Det är den personen som Barbie riktar sig till och samtalar med. Tilltalet är viktigt för att placera läsaren i en lämplig mottagarroll och tillskriva henne en identitet som passar för annonsens syfte. I den här texten, liksom ofta i reklam, signalerar tilltalet förtrolighet och förtroende mellan sändare och mottagare. Och goda vänner emellan bör man förstås inte vara kritisk eller misstänksam. Ett direkt tilltal har vi också i en uppmaning som: "Ge en riktig Barbie". Intressant nog står det inte "Köp en riktig Barbie". I stället är verbet ge. Det aktualiserar en annan sida hos läsaren än konsumenten — den omtänksamma föräldern. Genom att ge en Barbie gör hon sina barn väl. Att gåvan förutsätter ett köp förblir outsagt. Här ser vi tydligt hur utformningen av annonsens språkhandlingar präglar bilden av dess textdu, av den roll som den inbjuder läsaren att träda in i. Nu kan textens tilltal gälla även andra än den tänkta läsaren. Så blir det när vi har en dialog inom texten. Inför folkomröstningen om EU gav Utrikesdepartementet ut broschyrer med frågor och svar av typen: "Blir maten billigare eller dyrare om vi går med i EU? Sannolikt billigare, men hur mycket är svårt att säga." Här riktar sig inte frågan till läsaren. Tvärtom är det just textens du som frågar. Man har med hjälp av den textrollen skapat en speciell väljare som tillitsfullt vänder sig till Utrikesdepartementet för att få veta mer. Är läsaren följsam mot texten accepterar han rollen liksom beskeden. Också genom omtal av personer bidrar texten till att definiera sin ram. Framför allt gäller det när omtalet rör textens eget jag. Ett exempel på det © Studentlitteratur

173

Analys finner vi i annonsen. När Barbie talar om sig själv i första person öppnar hon ett individuellt subjektsperspektiv. I det träder hon öppet fram som läsarens kommunikationspartner. Intressant nog går omtalet av Barbie ibland över från första person till tredje. Så är det i mening (6), trots att ordet verkar ligga kvar i den besjälade dockans mun: "Att få äga en riktig Barbie . .." Anledningen är förstås att man inte kan rå om personer som ting i vår kultur. Det utesluter formuleringen "Att få äga mig ...". Den har kanske också vissa erotiska övertoner som är olämpliga. Textens du ska varken tillskrivas manligt kön eller låga begär. Det kan också vara instruktivt att se på pluralformen av första person, vi. Här tillkommer en komplikation, eftersom det finns en möjlig mångtydighet. Det är ju inte självklart vilka textjaget räknar in förutom sig själv. Dessutom kan betydelsen glida i en text, ibland så att ett vi som först bara syftar på sändaren och dem han direkt talar för efter hand sträcks ut också till mottagarna. Det är ett vanligt grepp i reklam och propaganda att låta vi växa och bygga upp en språklig gemenskap som omfattar alla deltagare. Men Barbieannonsen låter sitt samförstånd med läsaren spira ur spelet mellan du och jag och försmår ett utsatt vi. Också i den här läroboken växlar referensen hos vi, som du kanske märkt. I formulerar av typen "Med x menar vi .. ." anger ordet främst författarna, Lennart Hellspong och Per Ledin. Men i t.ex. metatextuella språkhandlingar, som "Vi har tidigare sett", inbegriper det även dig som läser boken. Då omtalar pronomenet oss som författare och tilltalar samtidigt dig. När en framställning omtalar någon i tredje person kan namnformer och titlar bli intressanta. Ofta säger de en hel del om textens sociala attityd. Det såg vi när vi undersökte kvällstidningsnyheten i kapitel 7. Där benämndes den kvinnliga huvudpersonen "Paula" och beskrevs som "trebarnsmamma". Den manliga huvudpersonen fick däremot sitt fulla namn "Angus Wallace" och betecknades som "professor" och "specialist på olycksfallskirurgi". På så sätt bidrog omtalet till att konstruera sociala identiteter i texten: den vanliga mamman som kontrast till den manlige experten, kirurgen och professorn. Ett lite speciellt pronomen är man, eftersom det har en obestämd referens. Den egenskapen kan komma till pass när en skribent inte vill eller kan ange exakt vem han menar. Myndigheter och andra institutioner får gärna det här svävande omtalet: "På Studiemedelsnämnden är man . ." etc. I en del texter halkar referensen hos man omkring, så att den rör olika personer på olika ställen. Det kan förstås fördunkla framställningen. Meningar som "Om man förutsätter att man höjer räntorna så kommer man att få svårare att betala sina lån" trasslar in sina syftningar i en härva av oklara identiteter. 174

© Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen Det första "man" avser snarast författaren och läsaren tillsammans (ett "vi" vore möjligt), det andra en odefinierad grupp av makthavare och det tredje en lika oklar grupp av låntagare.

Inbäddning I kapitel 4 återgav vi en nyhetsnotis om en infångad havssköldpadda. Där stod det bland annat så här: "- En och annan fisk som inte hör hemma i de här vattnen kan dyka upp ibland, men detta är sensationellt, säger Björn Granholm på kustbevakningens sambandscentral i Kungshamn." Vilken är den inskrivna sändaren här? Ja, vi möter ett slags dubbelroll. Granholms röst når oss via nyhetsförmedlarens. Ett textjag träder fram genom att annat, som inneslutet i det. Vi kallar det här för inbäddning, och talar om en inbäddad text. Det är viktigt inslag i många framställningar och gör dem polyfona, mångstämmiga. Vi kan också se det som ett intertextuellt fenomen, som en speciell typ av horisontell intertextualitet. Det rör sig ju om texter - i det här fallet Granholms muntliga yttrande - som påverkar andra inifrån genom att nästla sig in i dem och samtidigt själva ta färg av sin nya omgivning. Vid en inbäddning berörs i regel inte bara textens jag utan också dess du. De samspelar ju med varandra. När Barbie låter en skara anonyma forskare komma till tals förväntas nog den inskrivna mottagaren och i deras efterföljd den verkliga läsaren ha en annan relation till dem än till henne - mindre förtrolig, mer respektfull. Därför kan vi säga att hela ramen påverkas. Det betyder att en inbäddning kapslar in en social ram i en annan. Vad som är en inbäddad text beror på sammanhanget. Det kan vara en kort anföring men också en hel artikel. På Dagens Nyheters debattsida är rubrikerna ofta av den här typen: "'Kräv rätt till utträde ur BU' och "'Alltid fel vara kvinna'. Som läsare bör vi då förstå att vi möter en röst som inte är tidningens egen. Att vi ska se det så framgår av citattecknen. Därför kan vi inte låta Dagens Nyheter plikta för åsikten. Däremot är man förstås ansvarig för inbäddningen, alltså för att ha tagit in artikeln. Mot den bakgrunden finns det bedömare som hävdar att de stora tidningarnas debattsidor är partiska. De står bara öppna för samhällets elit, säger man (här bäddar vi själva in en kritik och låter andra stå för den). I en inbäddad text når oss någons ord genom, under eller mellan någon annans. Det här gör att olika röster blandas och att det inte alltid är självklart när den ena tystnar och den andra tar över. Ett exempel på det är när Studentlitteratur

175

Analys en svensk pensionär greps i Thailand som misstänkt för sex med prostituerade småpojkar. Expressen hade då en löpsedel där det stod "Harry Schein utpekad som sexturisten". Många regerade på löpsedeln och menade att tidningen for med förtal. Men Expressen hävdade att den bara återgav vad andra sagt. Det skulle framgå av verbet "utpekad". Inne i tidningen fick för övrigt Schein själv tillfälle att dementera ryktet, i en annan inbäddad text. Nu fick tidningen ändå ge med sig och be om ursäkt. Att återge vad någon annan säger kallas för en anföring. Anföringar brukas ställas mot de partier i texten där författaren har ordet själv. Här talar vi om relation. Det typiska för en direkt anföring är bruket av första person. Vidare kan tempus avvika från relationens: "Jag är perfekt, sa Barbie." I indirekt anföring har vi i regel tredje person och samma tempus som i den omgivande texten. Samtidigt hamnar anföringen i en att-bisats: "Barbie sa att hon var perfekt?' I en direkt anföring ser vi alltså bättre hur orden först föll. Gränsen behöver inte vara skarp mellan relation och anföring. I stället kan det ena mjukt glida över i det andra. Se på det här exemplet: "Ken gick sakta hemåt. Det regnade, och allting var för jävligt. Hur kunde någon vara så elak som Barbie?" Den första meningen är helt klart en relation. Där berättar författaren om Ken. Men redan i den andra meningen får vi en vink om ett rambyte. Värderingen "för jävligt" kommer inte från den beskrivande författaren. Snarare är det vad Ken känner eller tänker. Ännu tydligare blir förskjutningen i den tredje meningen. Där har Ken ordet. Nu är vi inne i hans medvetande. I det här fallet talar man om täckt anföring, ett svävande mellanläge mellan den direkta och den indirekta. Ideationellt motsvarar den täckta anföringen ett perspektivskifte när det gäller synen på Ken, en övergång från ett utifrånperspektiv till ett inifrånperspektiv. Vid en anföring återgår den inbäddade texten på vad någon sagt. Vill man också ha med skrivna och gärna längre förlagor kan man tala om referat. Det är ett vanligt inslag i brukstexter som ju mestadels ingår i informativa diskurser. Där måste man ofta sammanställa och återge vad andra skrivit i en fråga. I regel är det bara fråga om att återge de viktigaste synpunkterna. Därför kommer det sällan an på det exakta ordvalet. Att det kommer ett referat signaleras av någon typ av referatmarkör. Vanliga är inbäddande verb av olika slag, t.ex. anse, mena, tycka, skriva. I många journalistiska genrer är enligt-fraser omtyckta, t.ex. "Enligt budgetpropositionen är de ekonomiska förutsättningarna goda". Referat skiljer sig från direkta citat. De senare behåller inte bara andemeningen utan också ordalydelsen i originalet. I skrift markerar vi som 176

Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen bekant citat med citattecken. Dem kan vi inte alltid lita på. I debattrubrikerna som vi talade om tidigare flaggade de bara för ett fritt referat av textens poäng. Men i de flesta andra genrer visar citattecken att det som följer står precis som det först stod. I vetenskapliga texter är det här kravet så hårt att man inte ens får ta bort stavfel utan att tydligt ange att och hur man rättat. Den nya ram som ett citat skapar kan tillåta språkhandlingar som inte skulle gå för sig inom den ursprungliga ramen. Ett exempel är starkt lovordande citat på bok- och videoomslag. Så här presenteras Colin Nutleys film Sista dansen på ett videoomslag: "'FANTASTISKT !' P3", "'TRÄFFSÄKER ... KUL ...!' Upplands Nyheter", "'LYSANDE!!!' Östersunds-Posten". Vi möter en kör av röster som reservationslöst lovprisar filmen. Filmbolaget skulle inte kunna visa samma begeistring med bevarad trovärdighet. Typiskt för videoomslag är att med tre punkter markera uteslutning. Så skapas strategiska luckor i citaten där eventuella negativa kommentarer faller bort. Låt oss åter se på Barbieannonsen. Vilken är huvudtexten där, alltså relationen där författaren låter oss förstå att han själv kommer till tals? Är det Barbies ord till läsaren? Nej, vi uppfattar nog att det bakom hennes röst finns en annan som formar och styr den, från en punkt inne i texten, lite grann som en buktalare med sin docka på scenen. Låt oss kalla den för reklamrösten. Den visar sig öppet först på slutet, i uppmaningen "Ge en riktig Barbie" och i firmanamnen Mattel och Scanditoy. Där, om inte förr, bryter texten illusionen att Barbie talar till oss direkt, utan en annans förmedling. I denna korta och nertonade relation är Barbies ord infällda som en lång direkt anföring - hon talar ju till oss i jagform. Slutsatsen blir att Barbie är ett sekundärt textjag, medan den plats som vi förknippar med den bakomliggande berättarrösten eller Mattel/Scanditoy som textroll är den primära utgångspunkten för annonsens tilltal. I annonsen finns också ett referat. Det gäller forskarnas syn på Barbie och är inbäddat i hennes bidrag till texten. Det förmedlas så: "Nu säger till och med forskarna att jag är den perfekta dockan." Detta skapar ett tredje textjag - en röst innesluten i en annan som omhöljs av ytterligare en, nämligen den egentliga talarens. Forskarnas text börjar i att-satsen ovan; vi har att göra med en indirekt anföring. Det innebär att vi får mer distans till forskarna än till Barbie, som går läsarna in på livet med sitt direkta tilltal. Att texten genom referatet har fört in en forskarram syns också på språkformen. Allt har blivit mer opersonligt och abstrakt än när Barbie hade ordet ensam. Ta en mening som "Leken utvecklar dem socialt och stimuleStudentlitteratur

177

Analys rar språkutvecklingen". Den vore faktiskt fullt tänkbar även i en vetenskapfig skrift. Lägg märke till det sista ordet, "språkutvecklingen". Det är en sammansättning med ett verbalsubstantiv. Här dyker den formen upp för första och enda gången i texten och ger en återklang från ett intellektuellare språkbruk. Socialt markerar det forskarnas prestige — och låter den falla över varan. Det verkar som om forskarnas röst fortsätter att ljuda genom Barbies egen också när referatet egentligen upphör i och med mening (18). Denna inleds med orden "Slutsatsen är ...". Att dra slutsatser är något som hör hemma i vetenskapen, vilket gör att Barbies uttalande får ett stänk av dess allvar och tyngd. Det är förresten inte alldeles självklart att det är Barbie som talar här längre. Eftersom textens första uppmaning dyker upp nu och dess kommersiella syfte är helt klart kan vi tycka att vi tydligare än tidigare hör företagen Mattel och Scanditoy. Möjligen finns alla textens stämmor med. Då lyssnar vi till sorlet av tre olika röster i samma mening. I fråga om sina inbäddningar har Barbieannonsen en tydlig ask-i-askstruktur. Grafiskt kan den illustreras så här: ROST 1: Mattel/Scanditoy ROST 2: Barbie (mening ROST 3: Forskarna (mening 7 och 11-17) 1-6,8-10 och 18-19) (mening 20-22) Minns du? Minns du när jag ... Nu säger till och med forskarna att jag är den perfekta dockan. Efter mer än 30 år är jag fortfarande ... Nu har forskarna förklarat varför: När flickorna leker med mig ... Slutsatsen är både sund och enkel. Barbie. Ge en riktig Barbie ...

178

Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen Mattel/Scanditoy ger alltså direkt ordet till Barbie som sedan vid två tillfällen lämnar över det till forskarna, varpå hon tar det tillbaka och Mattel/ Scanditoy till sist framträder med sin egen röst. Låt oss avrunda med att kommentera en särskilt diskret och dold form av inbäddning. Ibland är en främmande röst endast antydd och anad genom sina verkningar. Då hör vi den bara som ett slags underton under textens egen stämma. Genom att studera negationer kan vi i vissa fall komma åt sådana presupponerade mottexter. Den som säger "Skipper har inte/aldrig stulit något" antyder att någon har beskyllt Skipper för stöld, eller åtminstone skulle kunna tänkas göra det. Barbieannonsen undviker negationer, liksom minusord. Men i debatter är de vanliga. Så här skrev t.ex. nej-sidan inför folkomröstningen om EU 1994: "Sverige får inte självständigt besluta om de regionalpolitiska stödformerna." Det antyder att någon påstått att Sverige skulle få behålla en egen beslutsrätt. Mycket riktigt sa ja-sidan just det i sitt kampanjmaterial: "Vi kan fortsätta att föra vår regionalpolitik inom EU."

Närhet och distans Att texter skapar närhet och distans har vi redan varit inne på. Genom att använda olika slags språkhandlingar, sociala strategier, tilltal och omtal m.m. kan olika textjag positionera sig på olika avstånd från olika textdu. Detta är något som vi intuitivt känner som läsare och som ytterst bottnar i våra erfarenheter av muntliga samtal. Så samtalar vi på närmare avstånd med våra nära och kära än med yrkeskolleger eller tjänstemän. Det gäller både fysiskt - vi står olika långt från olika slags samtalspartners - och språkligt. Det är t.ex. vanligen till närstående som vi använder språkhandlingar som utrop, gratulation och beröm, påfallande förtrolighetsstrategier och omtal med förnamn. Fast säkert är det inte, vilket ju Barbieannonsen visar. Många närhetsskapande drag är vanliga också i offentliga sammanhang. Närhet och distans är alltså en viktig dimension i den sociala ramen. Den tillåter ofta att interpersonella iakttagelser syntetiseras och kan tydliggöra förhållandet mellan rösterna hos olika textjag och textdu. Vi ska använda en ny och inte så påfallande dialogisk text för att illustrera detta. Det rör sig om en kombinerad information och instruktion för p-pillret Desolett. Texten följer med i p-pillerasken. Eftersom den är lång ger vi några utdrag:

© Studentlitteratur

179

Analys

(1) Informera Din gynekolog/barnmorska om Du har haft någon av nedanstående sjukdomar eftersom p-pillerbehandling då endast bör ske under strikt läkarkontroll. (2) Flertalet av sjukdomarna är sällsynta och de patienter som har dem känner vanligtvis till detta. • Östrogenberoende tumörer [...] • Porfyri [...] (3) Varje tablettkarta innehåller 21 tabletter och har en dag för dag markering. (4) Den första tabletten tas ur ett fack markerat med den aktuella veckodagen. (5) Därefter tas en tablett dagligen tills p-pillerkartan är tom. [• •] (6) Under förutsättning att nedanstående anvisningar följs ger Desolett ett säkert skydd mot graviditet från första behandlingsdagen. (7) A. Första tablettkartan (8) Vänta tills menstruationen börjar. (9) Tag den första Desolett tabletten på menstruationens första dag (första blödningsdagen). (10) Välj ut den tablett på tablettkartan som är markerad med den aktuella veckodagen — t ex 'SÖ' för söndag. (11) Tänk från början efter vilken tid på dagen som Du har regelbundna vanor [...] (12) Tablettglömska: (13) Om Du glömmer att ta en tablett vid ordinarie tidpunkt skall Du ta den så snart Du upptäcker det. (14) Nästa tablett tas på ordinarie tid (det kan alltså blir fråga om två tabletter samma dag). (15) Har mer än 36 timmar passerat sedan den senaste tabletten togs eller om du kanske t o m glömt att ta en tablett kan du inte räkna med att skyddseffekten kvarstår. [...] (16) Liksom andra läkemedel kan p-piller hos en del kvinnor ge icke önskade effekter [...] (17) En något ökad risk för blodpropp föreligger hos kvinnor som använder kombinerade p-piller jämfört med kvinnor som använder andra preventivmetoder.

Den sociala relationen mellan deltagarna är asymmetrisk, dvs. kunskaperna om p-pillret är ojämnt fördelad. P-pillerföretaget vet hur pillret fungerar och ger information och anvisningar till kvinnan som ska använda det. Den relationen är oproblematisk så länge som kvinnan ser tillverkaren som sakkunnig. Den asymmetriska relationen ramspelar med textens instruerande syfte och gör det naturligt att använda olika slags anvisningar. Anvisningarna präglas intressant nog av både närhet och distans. Närheten är störst när den allmänna språkhandlingen uppmaning kombineras med du-tilltal, som i mening (11): "Tänk från början efter vilken tid på dagen som Du har regelbundna vanor". Imperativform är det mest direkta sättet att uttrycka en 180

Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen anvisning, och du-tilltalet pekar ut ett bestämt textdu som ska självklart ska utföra den. En skillnad från Barbietexten är att "Du" stavas med versal. Det ger ett respektfullare tilltal, som snarare hör hemma i den offentliga än i den privata sfären. På flera ställen i texten kan vi ana en anvisande språkhandling, trots att inte den direkta imperativformen används, som i mening (5-6): "Den första_ tabletten tas ur ett fack ... Därefter tas ..." Verbet "tas" betecknar ju en handling, och vår förståelse av kontexten säger oss att p-pilleranvändaren ska utföra den. En uppmaning som "Ta tabletten när Du ..." vore alltså tänkbar. Men anvisningen utförs som ett påstående, och med passivformen försvinner du-tilltalet. Detta är en distansering: textjaget går inte längre textduet in på livet. Orsaken till distanseringen är nog att p-pillerföretaget lika mycket vill informera som anvisa. Meningarna ska skapa en allmän förståelse och ge riktlinjer för hur p-pillren ska användas. De står mycket riktigt under rubriken "Information om ditt p-piller", men de direkta uppmaningarna återfinns under rubriken "Hur används Desolett" (lägg förresten märke till att namnet är ljudhärmande!). I avsnittet "Tablettglömska" finns både anvisningar med Du-form och med agentlös passiv form: "Om Du glömmer ...", "Nästa tablett tas ...". Avsnittet inleds med en villkorsbisats som markerar att det rör sig om en hypotetisk situation som inte nödvändigtvis angår läsaren. Situationen är dessutom negativ. Den bygger på att p-pilleranvändaren slarvar, varför det nog ligger i sändarens intresse att distansera sig från mottagaren med hjälp av passivformen. Samma växling mellan närhet och distans finns i den första meningen: "Informera Din gynekolog/barnmorska om Du har haft någon av nedanstående sjukdomar eftersom p-pillerbehandling då endast bör ske under strikt läkarkontroll." I dess inledning står textjaget och textduet nära, vilket markeras av en uppmaning med Du-form - "Informera Din ...". Men i dess avslutning undertrycks textduet i ett verbalsubstantiv "eftersom p-pillerbehandling endast kan ske ...". Denna distansering förklaras återigen av meningen handlar om något negativt, sjukdomar. Att skriva t.ex. "eftersom du då bör behandlas under strikt läkarkontroll" skulle ge en närhet till sjukdomarna som företaget vill undvika. Till de distanserande dragen hör den negativa språkhandlingen varning, som finns antydd i mening (15): "Har mer än 36 timmar passerat ... kan Du inte räkna med att skyddseffekten kvarstår." Det som framför allt gör tolkningen som varning rimlig är negationen "inte", som fungerar som ett slags inbäddning. Den antyder att det finns personer som tror att skyddseffekten kvarstår, en uppfattning som texten varnar för. Senare i texten finns en ännu tydligare varning: "Lämna aldrig över dina p-piller till någon annan." Studentlitteratur

181

Analys Ytterligare en form av distansering blir synlig om vi studerar den ledfamilj som kan döpas till P-pilleranvändare. Den inkluderar som vi redan har sett pronomenet "Du", som är ett tilltal till läsaren. Men det finns också omtal av p-pilleranvändare: "patienter", "en del kvinnor" och "kvinnor som använder kombinerade p-piller". Återigen är det negativa konsekvenser av p-piller som orsakar distanseringen. Omtalet med "patienter" följs av en fackmannamässig uppräkning av sjukdomar, som "Östrogenberoende tumörer" och "Porfyri". Här är det en medicinsk expertröst som talar. Påfallande är omtalet också i det sista fallet, där kvinnor som använder kombinerade p-piller sägs få en ökad risk för blodpropp. Desolett är just ett kombinerat p-piller och läsaren (i normalfallet) en kvinna som använder pillret. Meningen skulle alltså kunnat lyda: "Du som använder Desolett får något högre risk för blodpropp." Det vill inte p-pillerföretaget säga rent ut. Det finns inga inbäddade texter, negationerna undantagna. Företaget framträder med en självklar auktoritet, som inte behöver styrkas av andra — och att låta p-pilleranvändare framträda i t.ex. anföringar är uteslutet i den här genren. Det finns med andra ord bara ett textjag, och det representerar företaget. Men analysen har visat att detta textjag framträder med två olika röster. Den ena rösten kan vi kalla för den personliga men samtidigt respektfulla instruktörens. Den blir tydlig i det flitiga du-tilltalet och i de direkta anvisningarna. Den andra rösten kan vi kalla för den distanserade expertens. Den hör vi när textduet med hjälp av passiver eller verbalsubstantiv lyfts ut ur texten samtidigt som de direkta uppmaningarna försvinner, och även när läsaren omtalas i generella ordalag som "kvinnor" etc. Förklaringen till röstbytet har dels att göra med anvisningarnas funktion — i mer indirekt anvisande partier blir distansen större — dels med att företaget vill fjärma läsaren från de sjukdomar och biverkningar som tas upp. I jämförelse med Barbieannonsen kan vi dock knappast tala om närhet. Textduet blir aldrig en jämlike och nära väninna. Fast sådana p-pillertexter förekommer. Hösten 1995 var p-piller av Desoletts typ nyhetsstoff, eftersom några kvinnor fått blodpropp. Då använder Aftonbladet rubriken "Rachel ska dö — av sina p-piller". Omtalet med förnamn visar att läsaren förväntas identifiera sig med Rachel. Och nyheten har anföringar som etablerar textjag som är kritiska till p-piller. Även de textjagen omtalas med förnamn, som jämställda med läsarna: "— Det är för sent att rädda Sarah, säger hennes mamma Pat. Men jag är glad att myndigheterna reagerat. Nu får åtminstone andra kvinnor reda på riskerna?' Experter får också uttala sig och omtalas då med titel och hela namnet, alltså i en offentlig roll. En professor Marc Bygdeman säger t.ex. att "riskerna är små, mycket små".

182

© Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen Vi skulle kunna säga att våra erfarenheter är omgärdade av röster som talar till och förbi och mot varandra. Ingens röst är den första i universum: texter förutsätter, använder och ger upphov till olika accenter och tonlägen som till stor del formar våra sociala relationer och hållningar. Det många rösterna om och kring p-piller är bara ett exempel på det.

Sociala figurer Inom retoriken talar man om stilfigurer. Det är speciella språkliga konstruktioner som bidrar till att framföra textinnehållet på ett slagkraftigt sätt. I det textuella kapitlet behandlade vi en viktig grupp, nämligen den som bygger på upprepning av språkliga former. Och i det ideationella kapitlet tog vi upp sådana som bygger på jämförelser av olika slag: Här ska vi till sist behandla stilfigurer av en tredje sort. Deras syfte är att markera en hållning till det som sägs — på så sätt har de ett samband med attityder. Vi kan kalla dem för sociala figurer. En sådan figur är ironi. Den fungerar som ett slags inbäddad text: författaren härmar avsiktligt och märkbart en annan stämma än sin egen. I ironin uppstår därför ett hörbart glapp mellan den röst som hörs och den som anas därbakom, som författarens egen och egentliga. Ironi innebär en förställning som signalerar sin egen närvaro — lögn är en annan sak. Det är alltså att låtsas säga en sak men diskret låta läsaren förstå att man menar något annat, oftast motsatsen. I de flestas vardag är ironi är ett självklart inslag. När din sambo på morgonen först snubblar på tröskeln, sedan tappar kaffepaketet i golvet och till sist slår omkull sitt mjölkglas säger du kanske: "Det går bra för dig idag." Fast du menar förstås tvärtom. Sin sociala funktion får ironin genom att förutsätta en gemenskap i föreställningar och värderingar. Utan den fungerar inte figuren. Folktandvården gick häromåret ut med annonskampanj till ungdomar. Annonserna har tydliga ironier: "Har du bråttom till jobbet eller skolan, skölj med ett glas vatten så länge eller stoppa tandborsten i fickan. (Eller ring chefen och berätta att du är hemma för vård av angripen tand.)" Givetvis menar inte Folktandvården vad den säger — man ska inte ringa chefen i det ärendet. I det här avsnittet är ironin inte lika uppenbar: "Man ser dem överallt på stan. Stora bländande leenden med jämna vita tänder. Man undrar varför just deras föräldrar hade perfekta vita tänder och lagom stora käkar. Medan ens egna gener bara bar på charm och personlighet." Texten etablerar först Studentlitteratur

183

Analys en grupp vackra och perfekta människor, som har "jämna vita tänder". Textjaget och läsaren bildar ett underförstått vi som är uteslutna ur den gruppen. I den sista meningar signalerar adverbet "bara" ett beklagande, som går ut på att textens vi får nöja sig med "charm och personlighet". Med andra ord vänds värdeskalan upp och ner. Vi anar en självironi: textjaget driver med sig självt. I ett annat avsnitt redogörs för ett salivtest som man kan göra på Folktandvården. Textduet tuggar på paraffin för att få mer saliv, och sedan "spottar du i testet. Spänningen är olidlig. Efter ett litet tag kan man uttyda hur du mår i munnen." Detta är knappast ironi. Det är nog lite spännande med ett salivtest. Men texten tar i ordentligt och kallar spänningen för "olidlig". Det är en överdrift eller en hyperbol. Barbietexten är knappast ironisk, däremot starkt hyperbolisk. Barbie säger sig vara "fullständigt problemfri" — strängt taget räcker det ju att vara problemfri. Också uttryck som "den perfekta dockan", "världens mest älskade" och "världens i särklass mest sålda" har en hyperbolisk karaktär — det är storfiskaren som talar med två meter mellan händerna. Det här betyder inte att hyperbolen måste vara sakligt felaktig. Barbie kan mycket väl vara den mest sålda leksaken genom tiderna. Och eftersom en docka lever ett fantasiliv kan det säkert vara helt bekymmerslöst. Det viktiga är att hyperbolen vittnar om en strävan efter det riktigt starka uttrycket, det må sedan ha fog för sig eller ej. Hyperbolens viktigaste sociala funktion är nog att markera textjagets starka tro på sin sak — ett engagemang som ska rycka läsaren med sig. Men ibland kan där också finnas en ironisk distans till det högröstade budskapet. Sändaren tar i så hårt att läsaren ska förstå att han inte menar fullt allvar utan har sitt omdöme i behåll. Båda hållningarna kan dessutom kombineras på ett mångbottnat sätt. Visserligen dominerar den första i Barbieannonsen. Men saknas den andra helt? Så kan en text samtidigt konstruera två textjag, ett trosvisst och ett mer sofistikerat och två textdu, ett troskyldigt och ett mer skeptiskt — och appellera till olika läsargrupper. Motsatsen till en hyperbol är en litotes. I det fallet går det inte ut på att överdriva utan att underdriva. Barbie använder litotesen "jag väckte milt uttryckt sensation". Adverbet "milt uttryckt" markerar ju att det är fråga om ett svagare uttryck än det som egentligen vore på sin plats. Effekten av litotesen blir intressant nog ändå densamma som för hyperbolen, nämligen en förstärkning. Hur ska vi värdera Barbieannonsens sätt att konstruera olika textjag och textdu, dess sätt signalera sin situationstillhörighet? Fungerar det sociala samspelet med läsaren? Det beror på, blir nog svaret. Vi kan vara lojala mot 184

Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen texten, acceptera den ensidigt positiva bilden av Barbie och vad som utges för vetenskapliga fakta. Vi kan också se den som manipulerande och missstänka att forskningsresultaten är fabricerade. Vi kan hävda att storordigheten saknar saklig grund, känna olust över att blir tilltalade som väninnor till Barbie, reagera över den bild av småflickor som texten målar upp. En student som analyserade texten gjorde en kritisk läsning som hon sammanfattade så: Jag tycker det här var en av de mest vidriga, lömska och motbjudande reklamannonser som jag någonsin har läst. Ideliga "appelleringar" till förlegade och kvinnofientliga värderingar gör en gravt illamående. Ta t.ex. "När flickorna leker med mig är de lugna, samspelta och glada. De talar vårdat, uppför sig ordentligt och har full kontroll över leken." Vad är det för någonting? Lugna, uppför sig ordentligt, har full kontroll över leken? Det är tydligen så vi vill ha våra döttrar idag, fogliga och prydliga och fullkomligt ofarliga. Det leder mig vidare till att undra hur marknadsförarna har tänkt sig att annonsen ska fylla sitt syfte. De riktar sig uppenbarligen till lite äldre kvinnor ("Minns du ...", "Året var 1959 ..."), och eftersom hela annonsen bygger på "vetenskapliga rön" så antar jag att kvinnorna också antas ha viss utbildning. Hur kan de tro att en annons som appellerar till den typen av stenåldersvärderingar någonsin ska gå hem hos en modern (för Kvinna Nu låter inte som en tidning som riktar sig till reaktionära hemmafruar), välutbildad kvinna i Sverige år 1990, som dessutom har vuxit upp under en period när kvinnor verkligen har kämpat för jämställdhet? Beats me. Hur den aktuella målgruppen, yrkesarbetande kvinnor, faktiskt tog emot annonsen är svårt att säga. Det fanns i varje fall de som var kritiska. Vi känner till en läsare som ringde till tidskriftsredaktionen och protesterade mot kvinnobilden. Hon fick till svar att det inte var redaktionen utan annonsavdelningen som ansvarade för tidskriftens reklam. Detta visar att sändarrollerna är komplicerade också utanför annonsen.

Analys av en forskningsartikel I Barbieannonsen är den interpersonella strukturen tydlig, ja så iögonenfallande att man inte kan gå förbi den i en analys. Men en social dimension är inte förbehållen texter med övertygande eller säljande syften, eller texter där första och andra personens pronomen direkt pekar ut olika textjag och textdu. Därför vill vi nu rikta uppmärksamheten på en genre som brukar © Studentlitteratur

185

Analys förknippas med objektivitet och opersonlighet, nämligen den vetenskapliga forskningsartikeln. Vi ska se på den interpersonella strukturen i en medicinsk forskningsartikel, hämtad från Läkartidningen. Texten handlar om hur man ställer en korrekt diagnos hos patienter som eventuellt har lungcancer. Författaren har undersökt om man får säkrare resultat genom nålbiopsi, dvs. vävnadsprover tagna från patienten med en speciell nål. Av utrymmesskäl nöjer vi oss med att redovisa artikelns avslutande diskussionsavsnitt. Där sammanfattar författaren sin undersökning och värderar vad han funnit. Hans huvudresultat är förenklat att nålbiopsi i många fall inte är en bra metod för att ställa en säker lungcancerdiagnos. Diskussion (1) På grund av selektionsmekanismerna som angavs under "material och metoder" består således materialet av fall med lungförändringar vilka mer eller mindre misstänks vara lungcancer och vilka är potentiellt kurabla. (2) Resultaten visar entydigt att det inom en sådan patientpopulation är möjligt att urskilja tre grupper. (3) I den ena gruppen är sannolikheten för lungcancer mycket hög redan innan nålbiopsi tillgrips. (4) I andra gruppen är denna sannolikhet låg. (5) Den tredje gruppen består av fall vilka intar en mellanställning i detta avseende. (6) De här redovisade resultaten är inte på något sätt unika. (7) Rotte och Meiske (1974) t ex kunde — med hjälp av diskriminantanalys — ställa korrekt diagnos vid frågeställning lungcancer i ca 90 proc av fallen, ävenledes utan biopsi, i ett mindre selekterat material. (8) Den omständigheten att man redan före nålbiopsi kan göra en diagnostisk klassifikation med en relativt hög grad av exakthet kan inte rimligen undgå att få en del praktiska konsekvenser. (9) Indikationerna för nålbiopsi tycks idag variera mycket starkt mellan olika institutioner i Sverige. (10) Sinner (1976) anger som indikation för nålbiopsi: (11) "Varje malignitetsmisstänkt lokaliserad intratorakal förändring, vilken ej kan diagnosticeras med konventionell teknik." (12) Affii och Larsson (1978) anser däremot: (13) "Transtorakal finspetsbiopsi bör inte ingå rutinmässigt vid undersökning av operabel patient med exstirpabel lungförändring." (14) Det är uppenbart att om man kräver en positiv cytologisk diagnos som en förutsättning för en operation av lungcancer, kommer ett antal cancerfall att bli missade. (15) Bara i den här presenterade lilla serien hade man tappat bort tre cancerfall (av 43) om man hade låtit sig vägledas enbart av den cytologiska undersökningen, trots att flera prov togs. (16) Det är lika uppenbart att om man opererar allt som för någon läkare någon gång ter sig som potentiellt malignt på röntgenbilden, kommer en del onödiga operatio186

© Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen ner att utföras. (17) På grund av de stora differentialdiagnostiska svårigheter som ibland kan förekomma i samband med lungcancer kan detta inte helt förhindras. (18) Det är dock angeläget att antalet onödiga operationer hålls vid ett minimum. (19) Följaktligen kan nålbiopsin starkt ifrågasättas som medel att ställa diagnos hos de patienter som med en hög grad av sannolikhet lider av lungcancer. (20) Risken att man missar diagnosen hos åtminstone några fall är stor inom denna grupp. (21) Den cytologiska bekräftelsen av den redan på goda grunder misstänkta diagnosen är utan praktisk betydelse och kan knappast kompensera risken för felbedömning. (22) Det är också tveksamt om nålbiopsi är indicerad vid lungförändringar som från början inte inger misstanke om malignitet. (23) Det har visats att vid ett eventuellt "positivt" svar för malignitet kan sannolikheten — under vissa betingelser — för s k falskt positivt svar vara avsevärt större än sannolikheten för cancer (Stamosi 1978). (24) Det optimala användningsområdet för nålbiopsi — när det gäller lungcancerdiagnostik — är tydligen att söka bland de kliniskt-radiologiskt osäkra fallen. (25) En rigorös definition av vilka fall som hörde till den ena eller andra gruppen kan inte anges för närvarande, eftersom vi inte känner till något symtom eller röntgenmorfologiskt kännetecken som är specifikt för lungcancer respektive icke lungcancer. (26) Det är emellertid sannolikt att erfarenhet av lungcancerfall — från praktisk synpunkt — i viss mån kan kompensera denna brist. (27) Om det verkligen förhåller sig så då skulle den röntgenologiska handläggningen av dessa fall med fördel kunna koncentreras till några få kliniker där denna erfarenhet finns eller kan byggas upp, i analogi med t ex vissa neuroradiologiska undersökningar.

Verksamheten här är vetenskaplig forskning. Allmänt syftar den till att frambringa ny kunskap inom ett ämnesområde. Det sker inom en forskningsdiskurs. Från den får artikeln sina grundläggande förutsättningar: en uppsättning antaganden om den enskilde forskarens roll i vetenskapssamhället, om vad en hypotes eller metod är etc. För deltagarna noterar vi att sändaren är en biträdande överläkare, Alfred Szamozi. Mottagarna är andra experter inom den medicinska forskarvärlden. I relationen mellan dem förenas, kan vi anta, kollegial sammanhållning med kritisk tävlan. För kommunikationssättet gäller att genren är central i den aktuella verksamheten. Det är i forskningsartiklar som nya rön läggs fram som tillskott till vårt vetande. Och det är där som forskaren visar vad han duger till inför andra. Lyckade artiklar bygger upp hans ställning som en framgångsrik delStudentlitteratur

187

Analys tagare i det vetenskapliga arbetet. Får han däremot allvarlig kritik blir hans position försvagad. Artikeln kan alltså få följder för deltagarnas sociala och professionella relationer.

Språkhandlingar och attityder Av de allmänna språkhandlingarna har artikeln bara prov på en enda: påståenden. Det förvånar inte i en vetenskaplig text med dess inriktning på att utreda fakta. Intressantare är då de speciella språkhandlingarna, alltså vad påståendena används till. Här faller de metatextuella inslagen i ögonen. Vi finner flera av dem i diskussionsavsnittets inledning: "På grund av selektionsmekanismerna som angavs under 'material och metoder' består materialet ..." (mening 1). Här finns en motivering av urvalsprinciperna liksom en hänvisning till ett tidigare avsnitt. Båda vittnar om en strävan som finns hos den vetenskapliga prosan att vara mycket tydlig med viktiga samband. I inledningen finns också en rekapitulation, en kort upprepning av vad som sagts tidigare med ett inskärpande av poängen. Det är en annan metatextuell handling som är viktig i långa och komplexa texter där läsaren inte gärna kan hålla hela materialet i huvudet: "Resultaten visar entydigt att ..." (2). Den här sammanfattningen blir avstampet för den diskussion som följer. I diskussionen tar författaren ställning till resultaten. Ibland kommer det han då gör fram i språkhandlingsverb: "Följaktligen kan nålbiopsin starkt ifrågasättas ..." (19). Verbet uttrycker en negativ språkhandling. Det markerar kritik mot nålbiopsin som metod och indirekt mot de forskare som förespråkar den. På så sätt fungerar språkhandlingen som ett medel för författaren att inta en position inom det vetenskapliga åsiktsfältet — och kanske skaffa sig vänner och fiender. I artikeln finns också en rad argument. Det är något som vi avgjort väntar oss i en forskningsartikel och allra helst i dess diskussionsavsnitt. För att lokalisera deras inriktning söker vi efter avsnittets makroproposition, dvs. argumentationens tes. Innehållet i mening (19) kan vi se som en god kandidat: "Följaktligen kan nålbiopsin starkt ifrågasättas som medel att ställa diagnos hos de patienter som med en hög grad av sannolikhet lider av lungcancer." Den inledande konnektiven, "Följaktligen", tyder på att vi ska se det som föregår den som skäl för den uppfattning som kommer till uttryck här. Ett exempel på ett sådant skäl finner vii mening (14): "Det är uppenbart att om man kräver en positiv cytologisk diagnos som en förutsättning för en operation av lungcancer, kommer ett antal cancerfall att bli missade." 188

Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen Presuppositionen för argumentet, den förutsättning som motiverar det och gör det relevant för tesen, är förstås att en cancerdiagnos inte får missa sjukdomsfall. Detta ska ses i ett fackmedicinskt perspektiv. Där finner vi bestämda (och ganska komplicerade) tekniska krav på en adekvat diagnosticeringsmetod. Andra yttranden i texten har till syfte att på olika sätt precisera och komplettera den övergripande tesen. Ett är mening (24): "Det optimala användningsområdet för nålbiopsi — när det gäller lungcancerdiagnostik — är tydligen att söka bland de kliniskt-radiologiskt osäkra fallen." Den anger alltså ett område där nålbiopsi faktiskt kunde ha ett visst värde. Tesen innebär alltså inte ett helt generellt fördömande av denna metod, som man kanske kunde tro av (19). Konnektiven "tydligen" visar att även detta påstående fungerar som en tes i texten och har stöd bland andra påståenden som alltså utgör argument för det. Genom att argumentera konstituerar sig textens jag som en förnuftig sanningssökare som inte hemfaller åt subjektivt tyckande utan objektivt underbygger sina påståenden. Han ansluter sig därmed till den vetenskapliga diskursens krav på den enskilda forskaren som en rationell deltagare i det vetenskapliga samtalet. Författarens attityd i de frågor han dryftar kommer tydligast till uttryck i de många understrykningarna och garderingarna, alltså markörer för skiftande visshetsgrad. Man kan placera dem på en skala från säkert över sannolikt till tveksamt. Resultaten visar entydigt ... (2) är inte på något sätt unik ... (6) Det är uppenbart ... (14) Det är lika uppenbart .... (16) kan inte rimligen ... (8) kan starkt ifrågasättas ... (19) Det är ... sannolikt ... (26) tycks idag ... (9) kan sannolikheten — under vissa betingelser ... vara ... (23) som ibland kan förekomma (17) kan knappast ... (21) Det är också tveksamt ... (22) Ser vi på listan ovan så tycks textjagets intellektuella hållning präglas lika mycket av förvissning som av försiktighet. I vissa fall är textjaget säker: "Det är uppenbart ..." I andra fall är han klart skeptisk: "Det är också tveksamt ..." Det är intressant och lite av en paradox inom vetenskapen att Studentlitteratur

189

Analys man genom att understryka tvivel betraktas som extra pålitlig. Och omvänt signalerar starka visshetsmarkörer att det finns utrymme för tvivel. Att understryka att något är "uppenbart" förutsätter att det rör sig om kunskap som inte alla självklart är överens om. Just konstruktionen Det är kombinerad med ett attitydangivande adjektiv som uppenbart, sannolikt, tveksamt är för övrigt typisk för vetenskapsmäns sätt att argumentera och gardera sig. Ideationellt fungerar uttrycken som sannolikhetsmarkörer och visar att den vetenskapliga kunskapen inte är säker eller evig som matematikens och logikens sanningar utan beroende av tolkning och argumentation. Interpersonellt fungerar garderingarna som ett medel att övertyga forskarkollegerna om de viktiga och riktiga i resultaten och samtidigt relatera sig till andra forskare. De som är nämnda i forskningsartikeln kontrollerar säkert vilken relation vår författare intar till dem och deras resultat. Och trosvissa formuleringar som "Det är uppenbart ..." får en eventuell meningsmotståndare att framstå som om han saknade klarsyn eller talade mot bättre vetande. I vissa fall fungerar garderingar som en social försiktighetsstrategi. De mildrar en kritik. En författare kan anse sig ha fog för (märk garderingen!) en formulering som "NN:s resultat är uppenbart missvisande". Att säga så rent ut är förstås en grov utmaning mot vederbörande som också kan väcka anstöt hos andra. Därför väljer författaren kanske att gardera sig och skriva: "Det finns möjligen fog för att i någon mån revidera NN:s resultat."

Inbäddning Inbäddade texter är vanliga inom vetenskapen. De röjer dess kollektiva natur, att den är ett verk av många. Ny kunskap tar alltid spjärn mot tidigare. Att det är så visar forskaren genom att bädda in andras texter i sin egen framställning. Vetenskapen månar samtidigt om den individuella upphovsrätten. Det är en viktig del av forskningen som socialt system. Ibland har den för övrigt satts i fråga av feministiska kritiker som utslag av manlig självhävdelse och tävlingsanda. Den kunskap som en forskare åberopar som redan etablerad måste han därför tillskriva någon. Ibland blir det ett problem. Kanske minns han ett resultat men inte källan för det. Det han då inte kan styrka får han utelämna. Alternativt kan han löst hävda "Det är känt att ...". Men att skriva så har sina risker. Skulle uppgiften inte stämma kan författaren bli anklagad för dålig akribi, för att brista i vetenskaplig noggrannhet. Tanken på en individuell upphovsrätt skiljer tydligt ut vetenskapen från vår vardagliga kunskap. När du i privatlivet för något vidare som du har 190

Studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen hört behöver du inte alltid ange var du har fått det ifrån eller forska efter den första versionen. Inte heller behöver du kommentera exakt vilka ingrepp och ändringar som du själv har gjort. Här ser vi också en skillnad i källkritik. Att ange ursprunget till det man säger är inte bara att hedra upphovsmannen, det är också och inte minst att underlätta en kontroll av att det vilar på saklig grund. I forskningsartikeln förekommer fyra inbäddade texter, två referat och två citat. Referaten är anpassade till författarens relation. Det heter i mening (6): "Rotte och Meiske (1974) kunde - med hjälp av diskriminantanalys ställa korrekt diagnos vid frågeställning lungcancer ..." Här finns den för vetenskapen så typiska hänvisningen med författarnamn och årtal - bokens titel står sedan i litteraturlistan. En lite annorlunda referatteknik finner vi i mening (23), där upphovsmannen står inom parentes i slutet av meningen "(Stamosi 1978)". Meningen börjar med en referatmarkör, "Det har visats". Den passiva verbformen förutsätter en ansvarig agent, som parentesen alltså pekar ut. Det här referatet utgör ett stöd för författarens tes att nålbiopsi måste användas sparsamt. Att hänvisa till andra forskare är typiskt för vetenskaplig argumentation. Även det första referatet anförs som ett stöd, det rör sig om forskare som kommit fram till liknande resultat. Ett referat går ju ifrån originalets ordalydelse och integrerar den refererade texten i den egna. Det här greppet använder alltså vår författare när det rör sig om forskare och forskningsresultat som stöder hans linje. Det gör att de olika textjag som är skeptiska till nålbiopsi talar med ungefär samma röst. I Barbieannonsens forskningsreferat saknas sådana här uttryckliga hänvisningar. Där får vi aldrig veta vem som forskat om vad och inte heller hur forskningen gått till. Det minskar som sagt annonsens trovärdighet. Citaten kommer i mening (11) och (13). Där kontrasteras två forskare mot varandra som har olika uppfattning om nålbiopsi. Den språkliga tekniken är att låta författarnamnet och ett referatmarkerande verb föregå det direkta citatet: "Arn och Larsson (1978) anser däremot: 'Transtorakal finspetsbiopsi bör ...'" Att författaren nu vill behålla den ursprungliga formuleringen förklaras antagligen av att det rör sig om motstridiga uppfattningar. Att då citera gör att en uppfattning kommer fram med sina egna ord och utan referatets anpassning till den omgivande texten och dess tendens, en anpassning som riskerar att dölja viktiga nyanser och betoningar i originalet.

Studentlitteratur

191

Analys

Tilltal och omtal Ett direkt tilltal till läsaren anses inte höra hemma i en forskningsartikel. Dess textram föreskriver att den riktar sig till forskarvärlden som kollektiv instans och inte till mottagaren som individ — hur mycket det än är enskilda läsare som tar den till sig, med vånda eller glädje, med iver eller leda, och avgör dess fortsatta öde. Det finns en och annan forskare som finner också första personens pronomen väl subjektivt och söker dölja sin egen roll i arbetsprocessen bakom rader av agentlösa passivkonstruktioner som "Materialet har valts med hänsyn till ..." osv. Särskilt starka har reservationerna varit mot ordet jag. Är det alls lämpligt i en vetenskaplig text? Vittnar det inte om en anspråksfull självhävdelse? Mot det kan man invända att frågan mer rör etiketten än realiteterna: det finns ju trots allt en person som utfört undersökningen och utvecklar tankarna och som inte bara kan reduceras till de allmänna förutsättningarna för sitt arbete. Ingen forskare är helt utbytbar mot sin teknik eller teori. Något jag finner vi inte i vår text. Däremot står där "vi" en gång: "En rigorös definition av vilka fall som hörde till den ena eller andra gruppen kan inte ges, eftersom vi inte känner till något symtom eller röntgenmorfologiskt kännetecken som är specifikt för lungcancer respektive icke lungcancer" (25). Detta "vi" syftar uppenbarligen på författaren själv som en del av det medicinska forskarsamhället och dess kunskap. På så sätt markerar textens jag sin samhörighet med hela verksamheten genom att krypa in i en kollegial pluralform. I övrigt använder artikeln ganska ofta det opersonliga "man". Med sin obestämda syftning är det ett praktiskt pronomen som passar för att referera till en grupp av människor utan närmare avgränsning. Så heter det i vår text: "om man kräver en positiv cytologisk diagnos", "hade man tappat bort", "om man opererar allt", "att man missar diagnosen". Här lämnas det öppet och outtalat exakt vilka forskare och läkare det gäller. Eftersom det är tal om en del tråkigheter — "tappat bort" och "missar" — kan det vara praktiskt eller taktiskt att inte ange vem som står för misstagen. Andra vetenskapsmän omtalas genomgående med enbart efternamnet: "Sinne?", "Stamosi" etc. Det visar att de uppträder i sin yrkesfunktion och inget annat — det är efternamnet och inte förnamnet som bär titeln. Om båda namnen hade stått med, så skulle den här begränsningen ha blivit mindre klar och läsaren ha anat mer av hela människan. Därför är det utförligare omtalet också ovanligt i vetenskapliga texter, men ändå möjligt. Bara förnamnet är däremot fullständigt otänkbart. Då skulle personen i fråga visa 192

© studentlitteratur

9 Relationen - den interpersonella strukturen sig i sin privata relation till författaren och inte i sin offentliga roll med ansiktet vänt mot hela forskarvärlden.

Sammanfattning Det mönster som en text konstruerar för sitt samspel med läsaren kallar vi för dess interpersonella struktur. Vi skiljer på tre huvudinslag i den: språkhandlingar, attityder och ramar. I situationskontexten samspelar de särskilt med deltagarna. Språkhandlingar 1. Präglas texten av karakteristiska språkhandlingar, som varningar, upplysningar, förklaringar etc.? Hur varierade är de? 2. Vilka allmänna (grammatiska utmärkta) språkhandlingar förekommer? Påståenden dominerar nog, men finns det även frågor och uppmaningar? Förekommer interjektioner och utrop, kanske tillsammans med de andra språkhandlingarna? 3. Vilket är sambandet mellan form och funktion hos språkhandlingarna? I hur hög grad måste du härleda funktionen från kontexten, dvs. hur indirekta är språkhandlingarna? Har t.ex. frågorna den direkta funktionen att efterfråga kunskap eller ska de tolkas som en dold befallning? Hur spelar maktförhållanden in i en sådan tolkning? 4. Vilka speciella (kontextuellt varierande) språkhandlingar förekommer? Finns det positiva språkhandlingar, som beröm, komplimang, gratulation, erbjudande? Finns det negativa språkhandlingar, som hot, varning, anklagelse, order? Vilken är relationen mellan allmänna och speciella språkhandlingar? 5. Vilka sociala strategier gör texten bruk av? Har den förtrolighetsstrategier för att skapa gemenskap och kanske samtycke kring en negativ språkhandling? Har den försiktighetsstrategier för att markera respekt och kanske mildra en kritik eller en befallning? 6. Finns det metatextuella språkhandlingar, som klargör textens funktion eller organisation? Studentlitteratur

193

Analys 7. Söker texten övertyga dig om något med hjälp av argument? Vilka är i så fall de viktigaste argumenten? Vilken tes stöder de? Är de relevanta och hållbara? 8. Markeras språkhandlingarna av språkhandlingsverb som berömma (positiv), anklaga (negativ) och förtydliga (metatextuell)? Attityder 9. I vilken utsträckning visar texten vad någon tycker eller känner i olika frågor, och vilka attityder rör det sig om? Hur signaleras de? 10.Förekommer värdeord? Vilka är plus- och minusorden? Vilka värdeskalor anspelar de på, t.ex. bra—dåligt, rik—fattig, glad—ledsen? Är båda sidorna av en viss skala uttryckta i texten eller är en undertryckt? 11.Förekommer garderingar, dvs. reserverar sig sändaren mot något han säger? Eller gör han i stället understrykningar, där han visar hur säker han är på sin sak? Vilket samband finns mellan sådana markeringar av olika visshetsgrad och de sociala relationerna? Kan de t.ex. bero på maktförhållanden? Ramar 12. Vilka ramar möter vii texten — sociala situationer som texten själv konstruerar för sitt samspel med läsaren? Hur framgår de av texten? 13.Vilka sändar- och mottagarroller bygger texten upp — vilka textjag och textdu? Med vilka röster talar de? Hur påverkar de ramarna? 14.Framträder sändaren med personliga pronomen? Om vi används, vem inkluderas då i pronomenet? Om man används, syftar det då på sändaren eller någon annan? Åsyftas olika personer på olika ställen i texten? 15.Finns det ett direkt tilltal? Är det synligt i andra personens pronomen eller i frågor? Vem tilltalas: läsaren eller någon i texten? 16.Hur omtalas personer i.texten? Tilldelas de första eller andra personens pronomen? Om de namnges, sker det då med förnamn eller efternamn eller hela namnet? 17.Förekommer inbäddningar, där texten låter andra röster än sändarens komma till tals? 194

© Studentlitteratur

9 Relationen — den interpersonella strukturen 18. Förekommer direkt anföring av vad någon talar eller tänker i första person? Eller är anföringen indirekt, återgiven i tredje person med den omgivande textens tempus och tonläge? Går det att dra en tydlig gräns mellan anföring och relation, dvs. mot författarens egen text? Eller förekommer glidningar mot täckt anföring, där texten svävar mellan författarrelation och direkt anföring (och den talandes röst färgas av den omtalades)? 19. Förekommer referat av yttranden eller skrivna texter, alltså mer eller mindre fria återberättelser av dem? Vilka är då referatmarkörerna, dvs. hur signaleras referatet? Hur långt är det? Förekommer citat? Växlar texten mellan referat och citat? 20. Finns det negationer? Kan man i dem ana ekon från andra texter — antyder negationerna att olika åsikter står eller skulle kunna stå mot varandra? 21. Kan iakttagelserna av den interpersonella strukturen sammanfattas i dimensionen närhet och distans? Varierar närheten och distansen mellan olika textjag och textdu? Hur kan detta relateras till textens verkliga sändare och mottagare? 22. Vilka sociala figurer brukar texten? Ironier (avvikande undermeningar), hyperboler (överdrifter), litoteser (underdrifter)? Bidrar de till att forma olika röster i texten?

Studentlitteratur

195

10. Stilen

Är du intresserad av dataspel? Då har du kanske någon gång läst en text som den här. Det är en recension från tidningen Interface: (1) SUPER WRESTLEMANIA (2) Schack: den högsta och mest fulländade formen för hjärnornas ädla kamp, en sport vars utövare visar sin mentala styrka och själsliga stabilitet i timslånga pass framför en andäktigt studerande, genuint intresserad publik. (3) Wrestling: motsatsen till schack. (4) Super Wrestlemania, spelet som låter dig vara STARK och GRYM. (5) Det handlar alltså om brottning. (6) Inte vanlig mesig Sportspegelnbrottning av typen "enorm snaggad ryss besegrar fet svensk", utan Amerikansk brottning, där hes röst, asocial attityd och ett fräckt namn betyder allt. (7) Tio av de mest kända amerikanska brottarstjärnorna finns med i spelet, bland andra Sid Justice, Jake Roberts och gamle Hulk Hogan, som vid det här laget åker färdtjänst till gymet. (8) De är alla skickligt återgivna i pixelform. (9) Klart godkänt på grafikfronten, alltså. (10) "Men", säger den erfarne dataspelaren, och minns med fasa Dragon's Lair, "man ska aldrig bedöma ett spel efter utseendet; hur KUL är det egentligen?" (11) Nja ... måttligt, om jag ska vara ärlig, och det ska jag ju, för det har jag betalt för. (12) Efter att ha spelat ett tag upptäcker man en mängd brister, och de flesta har att göra med kontrollen över brottarna; den är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt. (13) Super Wrestlemania kunde ha blivit mycket bra, men någonstans gick någonting snett. (14) Inte helt snett, inte totalt urspårat, men ändå. (15) Men om du är såld på wrestling och har ett par likasinnade vänner så bör du ta en titt på det här. (16) Betyg: 74

Får vi be dig gissa något om författaren? Kön, ålder? Vi tror att du antar att det rör sig om en ung person, och möjligen också att det är en man. I så fall tror du rätt. Ett gott skäl för att tänka så är förstås att dataspel framför allt 196

Studentlitteratur

10 Stilen intresserar unga män: det är den stora målgruppen. Men antagligen tar du också fasta på hur texten är skriven. Ordvalet, bildspråket, associationerna, ja också grammatiken, pekar alla åt samma håll. Texten har en alldeles särskild uttrycksform, en egen stil. Att vi kan tala om en texts stil och sätta den i förbindelse med faktorer runt omkring den hänger samman med att olika framställningssätt hör hemma i olika slags kontexter. Det gäller i både smått och stort. I t.ex. en viss avdelning i morgontidningen brukar man tala till läsaren på ett visst vis, men i en annan på ett annat. Och de här journalistiska tonfallen och maneren skiljer sig i mångt och mycket från dem som är vanliga i t.ex. juridiska eller religiösa diskurser. Vi skulle kunna säga att vissa kontexter föredrar vissa stilar som på så sätt blir utmärkande och kännetecknande för dem, som ett slags signaturer för de sammanhang det rör sig om. Här spelar många faktorer in — verksamheten, deltagarna, kommunikationssättet liksom den vidare kulturella och intertextuella infattningen. Vi kan ta det första, verksamheten, som exempel. Hur ungdomar munhuggs i gänget har en stil, hur de gör gruppredovisningar i skolan en helt annan. Det kan gälla sådant i språket som att uttrycka sig konkret eller abstrakt, att ha en intim eller officiell ton, att vara rask eller omständlig. Det är dessa allmänna principer för hur man går ett ämne inpå livet som vi tänker på när vi talar om stilen. Stilen i en brukstext är viktig inte minst för dess retoriska effektivitet. Fångar framställningen vårt intresse? Skapar den kontakt? Får den oss att begripa och bli engagerade? Till stor del beror svaret på stilen. Redan därför är det motiverat att se på den i en textanalys. Men det finns ett skäl till. I kapitlen innan har vi behandlat tre huvudstrukturer hos en text: den textuella, den ideationella och den interpersonella. Det återspeglar vår grundläggande syn på en text — att den är en ordnad språklig helhet som anpassar ett tankeinnehåll till en social situation. Genom att analysera strukturerna i förhållande till kontexten har vi kunnat göra många iakttagelser. Förhoppningsvis har de fördjupat vår förståelse för en viss texts konstruktion och funktion. Men metoden har en risk. Vi kan förlora oss så djupt i textens delar att helheten glider oss ur händerna. Ett sätt att möta det hotet är att inte stanna vid strukturerna utan gå vidare till stilen. Den är nämligen en sammanfattande storhet, en summeringskategori, som rör många sidor av texten samtidigt. Med dess hjälp kan vi sammanbinda vad vi sett på vitt skilda nivåer i en framställning. Vad menas då mer exakt med en texts stil? Som många andra rika och fruktbara begrepp är stil motspänstigt mot enkla definitioner. Bakom det ligger en historisk utveckling. En viss ursprunglig innebörd har tänjts ut i Studentlitteratur

197

Analys olika riktningar som inte längre får plats inom en gemensam formel. Själva ordet har man förknippat med latinets stilus. Från början avsåg det romarnas redskap för att rista på vaxtavlor. Men efterhand gick betydelsen vidare från skrivstiftet till skrivsättet. Med tanke på det kan vi i allmänna ordalag beskriva stilen som "sättet att göra något på" (tänk på simmarens stil!) eller "sättet att framställa något på" (tänk på talarens, författarens eller skulptörens stilar!). Vi ska knyta an stilbegreppet till vår egen analysmodell och markera dess sammanfattande karaktär, att det passar för synteser. Vi definierar stil som de övergripande principerna för hur en text i en viss kontext organiserar sin struktur. Det här betyder att stilen inte själv ligger på någon enskild struktureringsnivå. Men som reglerande kraft berör den dem alla när texten kommer till. Och som upplevelsefenomen växer den fram ur en samverkan mellan dem när vi läser en text.

Stildrag, stilaxlar och stilmarkörer Vilken stil har recensionen? Det ska vi strax undersöka mer i detalj, men på rak arm kan vi nog säga att där finns en ledig och lite spexig ton. Då har vi beskrivit två drag hos texten som utmärker dess framställningssätt. Sådana egenskaper kallar vi stildrag. Till att analysera stilen hör att se efter vilka drag som ingår i den. För säkerhets skull påpekar vi att det absolut inte kan ske på något mekaniskt sätt. Det är en tolkningsprocess, där vi utnyttjar vår egen intuition, vår stilkänsla. Den kan vi öva upp, som all annan textförståelse. För att ange en texts stildrag avstår man i regel från strikt definierade facktermer. I stället använder man lämpliga ord i allmänspråket — som ledig och spexig. Det gör att det kan vara svårt att skilja ett stilistiskt porträtt av en text från andra beskrivningar av den. En tumregel är att en stilbeskrivning ska gälla en överordnad princip för hur texten organiserar sin struktur. Det gör att påståenden som "texten är lång" eller "texten är intressant" inte gärna kan ses som hänvisningar till stildrag. Det går ju heller inte att säga att en text har en "lång stil". Och vi kan visserligen hävda att en text har en "intressant stil", men då värderar vi stilen snarare än beskriver den. Om vi tycker att recensionen har en lättsam och vardaglig stil, så jämför vi den underförstått med andra texter som vi finner mer högtidliga, stela och formella. Stilupplevelse och stilanalys bygger i hög grad på sådana jämförelser. Därför blir de lättare att göra ju fler olika slag av texter som vi är bekanta med. Ser vi t.ex. "starkt vardaglig" och "mycket högtidlig" som 198

Studentlitteratur

10 Stilen ett motsatspar, så kan vi uppfatta dem som ytterpoler på en stilaxel med en mängd möjliga mellanlägen — ganska vardaglig, ledig med en dragning åt det formella osv. Att knyta stilbeskrivningen till sådana tänkta axlar kan underlätta en nyanserad karakteristik. Vill vi förklara varför vi finner stilen ledig, så pekar vi kanske på att recensionen innehåller ofullständiga meningar med en talspråklig karaktär, t.ex. "Inte helt snett, inte totalt urspårat, men ändå". Språkliga element som vittnar om eller bär upp ett visst stildrag kallar vi för stilmarkörer eller stilbärare. Men det finns inget absolut och givet samband mellan ett visst strukturelement och ett viss stildrag, så att vi kan gå mekaniskt från det ena till det andra. Hur de samspelar och vilken stilupplevelse som blir resultatet beror alltid på sammanhanget.

Typer av stilaxlar Som vi redan har antytt finns det inget fast och slutet system av stilaxlar som vi kan använda för att ge en fullständig och uttömmande beskrivning av stilen i en text. Det sammanhänger med att en stilupplevelse varierar både med lässituationen och med vår erfarenhet av olika texter och kontexter. Det är ändå praktiskt att ha något givet att gå efter när man ska göra en stilanalys. Därför ska vi beskriva några viktiga stilaxlar som det brukar löna sig att undersöka, och mer översiktligt nämna ytterligare ett antal som det kan vara bra att ha i åtanke. För att underlätta överblicken ska vi dela in stilaxlarna i fyra grupper som svarar mot textens huvudstrukturer plus kontexten. Vi kommer alltså att tala om textuella, ideationella, interpersonella och kotitextorienterade stilaxlar, och motsvarande stildrag. Att vi knyter en viss stilaxel till en viss struktur beror på att den normalt har viktiga markörer där. Men i regel framträder den också på andra nivåer i texten — stilen är ju en sammanfattande kategori, och en text hänger ihop som en helhet. Indelningen är alltså lite konstlad, men den är ändå praktisk.

Textuella stilaxlar När man talar om stilen, tänker man ofta på den språkliga formen. Det synsättet har en lång tradition i stilläran. Därför ska vi börja med några stilaxlar som särskilt framträder i den textuella strukturen. © Studentlitteratur

199

Analys Den lexikogrammatiska dimensionen nominal—verbal har vi redogjort för i kapitel 7. Ibland får den ligga till grund för en grammatisk stilbeskrivning. Då talar man om en nominal och en verbal stil. Sedd ur den aspekten faller recensionen sönder i två delar. I början är stilen ganska nominal, men efterhand blir den mer och mer verbal. Samtidigt övergår texten alltmer från beskrivning till värdering, från att vara delvis objektiv till att bli ohöljt subjektiv. Att mening (1) är ganska nominal märker vi bland annat på att den innehåller fler substantiv (fetstilta) än verb och pronomen (kursiva): "Schack: den högsta och mest fulländade formen för hjärnornas ädla kamp, en sport vars utövare visar sin mentala styrka och själsliga stabilitet i timslånga pass framför en andäktigt studerande, genuint intresserad publik." (Vi har inte räknat in participen — t.ex. "fulländade" och "intresserad" — bland verben, eftersom de fungerar som bestämningar i nominalfraser och snarare bidrar till den nominala än den verbala stilen.) I mening (13) är förhållandet det omvända: "Super Wrestlemania kunde ha blivit mycket bra, men någonstans gick någonting snett." Vi märker också att det första partiet gör ett lite mer skriftspråkligt och det andra ett lite mer talspråkligt intryck. Det är för övrigt just vad vi kunde vänta oss: en utpräglad nominal stil är långt vanligare i skrift än i tal. När vi talar om nominal och verbal stil, så anger vi direkt och objektivt hur en text gynnar vissa typer av strukturelement. Men det finns också stildragsbeteckningar av ett annat slag. De syftar på hur läsaren upplever språket. Det gäller t.ex. när vi säger att en text har en tung eller en lätt stil. Vi kan jämföra de här två instruktionerna, som rör p-pillret Desolett. Den första texten riktar sig till kvinnor i allmänhet: Om du vid något tillfälle använder medicinskt kol, kräks och/eller har diarré kan det innebära att kroppen inte kan tillgodogöra sig innehållet i tabletterna och därmed ökar risken för graviditet. Du bör därför under sådana perioder, och under den närmast följande veckan parallellt använda annat icke hormonellt skyddsmedel, t ex kondom. Den andra texten vänder sig i synnerhet till yngre kvinnor: Har du haft kräkningar eller diarréska du använda kompletterande preventivmedel, t ex kondom, under sjukdomstiden och den närmast följande veckan. Samtidigt tar du dina tabletter som vanligt.

200

Studentlitteratur

10 Stilen Varför upplever vi den första texten som tyngre än den andra? Till det bidrar inte minst den första meningen genom sin längd (31 ord) och sitt invecklade innehåll. Först ställer den oss inför tre negativa situationer, som meningen samordnar trots att de inte är riktigt parallella, nämligen en medicinanvändning (av medicinskt kol) och två sjukdomstillstånd (kräkning och diarré). Med ett par kausala konnektiver — "innebär" och "därmed" — kopplar meningen sedan situationerna till sina konsekvenser, att tabletterna kan förlora sin verkan och att det i sin tur kan leda till graviditet. Den här närmast övertydliga beskrivningen följs av en betydligt mer kortfattad i nästa mening, där adverbet "parallellt" underförstår men inte uttryckligt säger att man ska fortsätta att äta p-piller och där innebörden av fackuttrycket "annat icke hormonellt skyddsmedel" inte klargörs mer än med ett exempel. Sammanlagt är alltså texten både innehållsrik och koncentrerad och samtidigt lite oklar, och det gör stilen tung. I det andra exemplet är stilen däremot lättare. Till det bidrar kortare och framför allt bättre byggda meningar, där ramordningarna gäller parallella begrepp och vi slipper onödiga fackord. Inom den klassiska stilläran skilde man mellan en enkel och en utsmyckad stil. Den enkla stilen knöt man till ett språk som återgav sakernas tillstånd så direkt och naturligt som möjligt, medan den utsmyckade stilen förskönade och förlängde framställningen med olika konstgrepp, som omskrivningar, upprepningar, omkastningar och andra språkliga utsirningar och dekorationer. Den smyckade eller konstfulla stilen skiljer sig från den enkla eller konstlösa inte minst genom sin förkärlek för stilfigurer. I den här insändaren från en skrivkurs på universitetet argumenterar författaren mot den fördärvliga bilismen: Varje morgon står bilköerna stilla vid Hornstull, Norrtull och Skanstull. Varje morgon ringlar bilköerna oändligt långsamt in till den kokande gryta som heter Mexico City. Bilavgaserna gör luften blå och tjock. Under rusningstid låser mödrarna in sina barn i ett fåfängt försök att skydda dem från den giftiga luften. Varje dag dör 100 människor i Mexico City av olika sjukdomar, som direkt eller indirekt orsakas av luftföroreningarna. De dör en kvalfylld död [...] Texten gör bruk av anaforer ("Varje ... Varje ...") och parallellismer, som ger rytm och fyllighet åt den laddade jämförelsen mellan Stockholm och Mexico City. Den innehåller överdrifter ("oändligt långsamt"), omtagStudentlitteratur

201

Analys ningar ("dör" — "dör en kvalfyll död"), metaforer ("kokande gryta") och målande adjektiv ("gör luften blå och tjock"). I en enklare stil kunde texten sett ut så här: "Skadeverkningarna av bilismen är stora i Mexiko City. Det finns beräkningar som tyder på att 100 människor om dagen dör i sjukdomar som direkt eller indirekt orsakas av luftföroreningar. På sikt kan liknande skador uppstå i Stockholm." Också recensionen har delvis en utsmyckad stil, men vi skulle hellre säga att den är pratig. Vi ser det på en del adverbial som får avsluta meningar på ett sätt som är typiskt för talspråk: "Klart godkänd på grafikfronten, alltså", "inte totalt urspårat, men ändå". Det pladdriga är uppenbart i mening (10) och (11): "'Men', säger den oerfarne dataspelaren och minns med fasa Dragon's Lair, 'man ska aldrig bedöma ett spel efter utseendet; hur KUL är det egentligen?' Nja ... måttligt, om jag ska vara ärlig, och det ska jag ju, för det har jag betalt för." Märk att den sista meningen inte innehåller ett enda substantiv, alltså den ordklass som främst bär upp innehållet i texter, något som för övrigt också gäller för mening (14), som vi citerat tidigare. Mer koncentrerat kunde ungefär samma ska ha sagts så här: "Spelet är inte särskilt kul." När brottaren Hulk Hogan kommer på tal kan skribenten inte heller låta bli att bygga ut nominalfrasen med humoristisk ordrikedom till "gamle Hulk Hogan som vid det här laget åker färdtjänst till gymet".

Ideationella stilaxlar Ibland förklarar man stilen som sättet att språkligt uttrycka ett givet innehåll. I så fall är stil bara en fråga om den yttre formen hos den förmedlade tanken. Men så ser vi inte på saken. I det skrivna ordet finns det ingen skarp gräns mellan innehåll och form, mellan ett fast budskap och ett föränderligt hölje. Också den ideationella strukturen sätter i hög grad sin prägel på textens stil. En viktig stilaxel är den som går från konkret till abstrakt. Här är ett exempel på vardera stilen. Först ett parti ur en nyhetsartikel från Expressen: Barnens köttfärs var full av glas Rosemarie Modig tänkte göra köttfärssås till barnen men bestämde sig för pannbiff i stället. Som tur var. Köttfärsen var full av glasbitar. 202

Studentlitteratur

10 Stilen — Jag plattade till biffarna på skärbrädan då jag kände att det stack lite grann i handen. Jag tyckte det var konstigt, men lade ändå biffarna i stekpannan och tog itu med nästa omgång, berättar Rosemarie Modig, som bor i Bagartorp utanför Stockholm. När hon formade nästa biff stack det till rejält i fingret. En stor vass glasbit satt fast i hennes hand.

Och så ett avsnitt ur en statlig utredning: Konsumenten i relation till kvalitet på livsmedel Konsumentens position och möjligheter att göra sig gällande på marknaden när det gäller livsmedelskvalitet har genom den nya livsmedelspolitiken fått än mer ökad betydelse. Det innebär bl a att informationsbehov och informationstillgång bör uppmärksammas. Både behov och tillgång till information, och förmågan att utnyttja den information som är tillgänglig, varierar mellan olika konsumenter. Det gör att konsumentens socioekonomiska förhållanden kommer i fokus, bl a för att dessa har ett i många fall kraftigt inflytande på möjligheterna att hävda sig på marknaden.

I det typiska fallet handlar en konkret framställning om enskilda individer, handlingar och ting snarare än om allmänna företeelser. Och den skildrar dem gärna så att de tydligt framträder för våra sinnen. Tidigare (i kapitel 7) har vi visat på språkliga uttryck som normalt bär upp en konkret eller abstrakt stil. Mycket riktigt har nyhetsartikeln konkreta substantiv ("biffarna" och "skärbrädan"), rumsadverbial ("i stekpannan", "i hennes hand") och första personens pronomen, medan utredningstexten bland annat utmärker sig för abstrakta substantiv ("möjlighet", "information", "inflytande"). I den ideationella strukturen är processtyperna i texterna intressanta. I nyhetstexten dominerar handlingar med en konkret agent. Vi möter Rosemarie Modig när hon plattar till biffar och lägger dem i stekpannan. Ibland får hon deltagarrollen upplevare: det sticker till i handen och fingret. Texten konstruerar alltså en värld där en bestämd individ är både upphov till skeenden och offer för dem. I utredningstexten är processerna mest statiska. Abstrakta företeelser relaterats till varandra med verb som "har, innebär, är, varierar". Det talas visserligen om "konsumenten", men uttrycket är generiskt och syftar inte på någon bestämd person utan gäller alla av samma slag. Personperspektivet är alltså inte individuellt som i nyhetsartikeln. © Studentlitteratur

203

Analys I recensionen är stilen genomgående konkret. Makrotemat är ett enskilt spel — inte t.ex. datorspel i stort sett, eller ungdomskulturen som allmänt fenomen. Till mikrotemana hör en rad personer som individualiseras genom sina egennamn: Sid Justice, Jake Roberts m.fl. Och det finns en tendens att förkroppsliga det abstrakta. Schackspelet beskrivs via spelarna, som texten placerar in i en visserligen stereotyp men tidslig och rumslig situation: "en sport vars utövare visar sin mentala styrka och själsliga stabilitet i timslånga pass framför en andäktigt studerande, genuint intresserad publik" (mening 2). Och nöjesaspekten på Dragon's Lair tar kött i en fråga av en tänkt kommentator: "den erfarne dataspelaren" (10). Perspektivet är vidare ett närperspektiv och ettt inifrån- eller deltagarperspektiv. Författaren håller sig tätt intill det spel som han talar om och han skildrar:det som en aktiv utövare, inte som en betraktare på avstånd. Ser vi till lexikogrammatiken, så finner vi att texten gärna använder sig av utbyggda nominalfraser för att specificera sitt innehåll. Den talar inte bara om "brottning" i största allmänhet, och den nöjer sig inte ens med en insnävande sammansättning som "Sportspegeln-brottning". Med hjälp av en lång nominalfras framhäver den ännu starkare det särpräglade i sin syftning: "Sportspegeln-brottning av typen 'enorm snaggad ryss besegrar fet svensk'. Knyter vi det konkreta i en framställning inte bara till att individualisera och specificera utan också till att ge sinnlig åskådlighet, så får vi väl däremot konstatera att recensionens stil inte är särskilt konkret på det senare sättet: den målar inte upp några tydliga tavlor. Och behovet av dem är heller inte så stort. Kring artikeln slingrar sig nämligen en ram av färgbilder från spelet. Att visualisera blir alltså främst en uppgift för grafiken. I vårt vardagliga umgänge talar vi ofta om konkreta ting, men inte alltid så exakt att vi noga avgränsar vad vi menar. Det behövs sällan, eftersom det omedelbara sammanhanget ändå klargör vad saken närmast gäller och framställningens sociala funktion ofta är viktigare än dess betydelseskärpa. En konsekvent strävan efter att ge exakt besked möter vi främst hos skriften. I det typiska fallet står den inför uppgiften att informera och reglera mycket noggrannare än småpratet, och utan stöd av en för alla inblandade känd kontext. Sin kulmen når den här ambitionen inom vetenskapen och lagstiftningen. Där blir den exakta stilen själva normen för en förnuftig och ansvarig diskurs. Vi kan också säga att den exakta stilen strävar efter ett tankeinnehåll med helt skarpa konturer. Av det skälet för vi stildraget exakt och dess motpol vag till den ideationella strukturen i första hand. I en exakt framställningen bör de bärande temana vara väldefinierade begrepp. Det innebär att de är tydligt och logiskt relaterade till andra kate204

© Studentlitteratur

10 Stilen gorier inom ramen för ett sammanhängande tankesystem, t.ex. en vetenskaplig teori. För en språkman står termen fonem för något mycket exaktare än ordet språkljud för en lekman. I vår kultur representerar matematiken den högsta formen av begreppslig skärpa: här bildar tanken sin egen värld av rena och fasta idéer. Därför är sifferuppgifter en typisk markör för en exakt stiL Att stilen är exakt betyder visst inte att allt som står i texten också är glasklart för alla som läser den. I recensionen möter vi t.ex. en fackterm som "pixelform". Vi har alla skäl att tro att den är noga definierad inom datorgrafiken. Därmed står den som en markör för en exakt stil också för en läsare som inte har en aning om vad den egentligen handlar om. Att uppfatta stilen som exakt och att uppfatta innehållet på ett exakt sätt är alltså olika saker. Vi får också en exakt uppgift om hur många brottare som medverkar i spelet, tio stycken. Det är ingen tillfällighet. Antalet figurer är av stor betydelse för hur omväxlande spelet är och alltså en viktig upplysning till läsarna. En annan siffra uttrycker recensentens helhetsomdöme om spelet. Det har fått betyget 74, på en skala från noll till hundra. Detta blir nästan ett stilbrott. Siffran signalerar en noggrann och logisk bedömningsmall, men något sådant underlag för bedömningen finns inte i recensionen. På många ställen är stilen tvärtom vag eller inexakt, präglad av ord som är suddiga i innehållskonturerna och utan skarpa gränser för sin betydelse. Spelet är t.ex. "måttligt kul" — här är vi långt från slutbetygets matematiska skärpa. Uttrycket signalerar snarast en ledig talspråksstil. Andra vaga uttryck är "efter att man spelat ett tag" (hur länge egentligen?), "upptäcker man en mängd brister" (hur många?) och "de flesta" (hur stor procentandel?). I en redogörelse för ett naturvetenskapligt experiment vore en sådan brist på exakthet förstås ett oacceptabelt stilfel. Men här har vi som läsare knappast behov av få veta mer noga. Det avgörande är det allmänna intrycket.

Interpersonella stilaxlar I den klassiska retoriken har man intresserat sig för konsten att skapa en förtroendefull publikkontakt. Med den synen blir stilen ett medel för den som talar eller skriver att visa hur han ser på sig själv och sitt ämne och sin relation till mottagarna. Det är visserligen inte hela sanningen om stilen, men en viktig del av den. Studentlitteratur

205

Analys Till det som bestämmer stilens sociala prägeLpå ett fundamentalt sätt hör om den är dialogisk eller monologisk. En alltigenom dialogisk stil finner vi förstås bara i ett verkligt samtal. Men dialogen är sedan länge också en skriftlig genre — se på Platons filosofiska dialoger eller katekesens uppbyggnad efter fråga och svar. En stil kan vara dialogisk i flera olika avseenden. När författaren tilltalar oss med du markerar han en samtalsliknande relation mellan honom och oss. Så sker i recensionen; det talas t.ex. om "spelet som låter dig vara STARK och GRYM". De allmänna språkhandlingarna fråga och interjektion gör vanligen också stilen dialogisk. De används bland annat i mening (10) och (11), vars textuella stilmarkörer vi redan kommenterat. Interpersonellt upprättar meningarna en speciell textram, där "den erfarne dataspelaren" ställer en fråga som författaren sedan besvarar: "Nja ... måttligt, om jag ska vara ärlig". Svaret låter dessutom ana ett slags inre dialog. Författaren låtsas tveka lite, kanske kämpa med en konventionell välvilja, innan han fäller sin dom över spelet. Den inledande interjektionen följs av tre punkter som antyder en talspråklig paus eller tvekan. Dessutom låter den avslutande garderingen ("om jag ska vara ärlig") ana att författaren byter röstläge och nu är helt uppriktig. En speciell dialog inom texten får vi när stilar blandas, gärna i kombination med inbäddade texter. Se på den här insändaren från Svenska Dagbladet, som diskuterar knarkare: Långsamt håller min bild på att förändras. Numera finns många socialt fungerande människor som är både snygga och intelligenta och som är på väg rätt in i helvetet. "Det är så jävla relaxande" (hasch). "Man knullar bra på heroin." "Jag har gjort fantastiska resor in i mig själv när jag har varit trippad" (LSD) [...] Så fortsätter man. Provar något annat. Tar lite mer. Och oftare. Börjar ljuga för sin omgivning. Och sig själv. Lever för kickarna. Abstinens. Ångest. Totalt förfall. Här kommer verkliga eller tänkta knarkare till tals i en direkt anföring, som markeras med citattecken. I det sista stycket går författaren över till ett slags täckt anföring. En ihärdig användning av ofullständiga meningar signalerar en ramväxling. Författaren intar själv rollen som knarkare och skildrar en alltmer sönderbruten vardag. En trefaldig stilväxling ger oss ett slags samtal mellan olika röster: den distanserande betraktaren, knarkarna själva och betraktaren inkrupen i knarkarens skinn. 206

Studentlitteratur

10 Stilen

Stilen är mycket känslig för den sociala situationen. En viktig stilaxel rör formalitetsgraden. I ena änden har vi en informell, alltså en ledig eller vardaglig stil, i den andra en formell, en stel eller högtidlig. Hur formell stilen blir beror på flera faktorer: mediet (skrift eller tal?), ämnet (högt eller lågt?), de sociala rollerna och distansen mellan den som skriver och den som läser. Som representant för lagstiftarens myndighet har lagboken en mer formell stil än kvällstidningen med dess kommersiella kamratlighet — å ena sidan rättssamhällets makt över oss alla, å andra sidan det förtroliga fikandet efter allmänhetens gunst. Formalitetsgraden visar sig i den sociala ram som texten konstruerar. I sin tur framgår den av sådant som vilka språkhandlingar texten rymmer (t.ex. ett påbud eller en komplimang) och hur den utför dem (t.ex. med förtroliga eller försiktiga strategier). Men den sociala ramen får också sin prägel av lexikogrammatiken. Språket innehåller ju ord och grammatiska konstruktioner som vi normalt förknippar med formella eller informella situationer. I den ena ändan av skalan kan vi ha lärda ord och en fast och invecklad meningsbyggnad, i den andra en löslig och enkel meningsbyggnad tillsammans med slangord och vulgära vändningar. Distinktionen mellan en informell och en formell stil knyter alltså bland annat an till skillnaden mellan tal och skrift. Talet tenderar att vara ledigare och skriften att vara stramare. Recensionen griper som vi har sett efter talspråkets uttrycksmedel för att slå an en lättsam ton. Vi kan också koppla de här två stilarna till skillnaden mellan det privata och det offentliga språket. Nu är den olikheten inte så tydlig längre, eftersom det offentliga språket, och i synnerhet det som vänder sig till allmänheten, har intimiserats på senare år, alltså blivit mindre stelbent och högtravande. Här är ett par meningar från den allmänna självdeklarationen 1958: Inkomster av fastighet, rörelse och kapital (A—D samt G) ävensom uppgifter rörande förmögenhet införes från resp. bilagor direkt i sammanfattningarna resp. i förmögenhetsredovisningen på sista sidan i denna blankett [...] Samma uppgifter återfinnes å debetsedeln å preliminär skatt för år 1957.

Den formella stilen röjer sig bland annat i formorden ("ävensom, rörande, å"), och i passivändelsen -es, som också gör att man slipper tilltala läsaren. På en del ställen i deklarationen använder man annars "Ni" som tilltalsord. 30 år senare, 1988, stod det så här högst upp på deklarationen: Sätt kryss för det alternativ som gällt för dig under 1987. Om förhållandena ändrats under året, läs i 'Dags att deklarera' om hur du ska fylla i blanketterna. © Studentlitteratur

207

Analys Stilskillnaden är påfallande, inte minst hur texten med sitt direkta du-tilltal går läsaren in på livet. Om recensionen har vi redan sagt att dess allmänna stilläge är ganska vardagligt och ledigt. Särskilt gäller det för dess senare del. Men hela texten konstruerar ett slags kompisram för den sociala relationen. Till de talspråkliga drag vi redovisat kan vi lägga ett antal vardagliga uttryck som bidrar till den informella tonen, t.ex. "mesig, totalt urspårad, såld på wrestling, ta en titt". En annan stilaxel som aktualiserar skillnaden mellan tal och skrift och mellan det privata och det offentliga språket är den som går från subjektiv till objektiv. I en subjektiv framställning visar sig författaren som en enskild individ, med sina tycken, känslor och åsikter. Men i en objektiv stil döljer han sig och gör sig anonym. Den objektiva texten gör anspråk på en neutral och opartisk hållning. Den vill inte se världen från någon särskild ståndpunkt. I stället får fakta tala för sig själva. Stilaxeln subjektiv—objektiv ligger nära polerna personlig och opersonlig. Skillnaden dem emellan är att den förra tar fasta på att skribenten röjer sin attityd till ämnet medan den senare betonar att han framträder som en unik individ. Av våra umgängesvänner kräver vi en subjektiv och personlig stil. Annars skulle de liksom dölja sina ansikten för oss. Den objektiva och opersonliga stilen känner vi däremot igen från den statliga och kommunala förvaltningens språk. Där talar myndigheten, också när det är en individ som för pennan. Och rösten ska bara vittna om opersonlig rationalitet. Samma fördomsfria klarhet, ogrumlad av subjektiva nycker, är också den naturvetenskapliga stilens vedertagna norm. Det objektiva framställningssättet fungerar som ett stöd för forskarens anspråk på att ge oss en allmänt giltig kunskap. Recensionen har en starkt subjektiv stil. Det märker vi på adjektiven och adverben, som ofta är attitydmarkerande och ibland får en särskild emfas genom versaler: "STARK och GRYM, mesig, asocial, fräckt, skickligt, KUL, måttligt, mycket bra, inte helt urspårat". Till det här kan vi lägga första personens pronomen. Författaren framträder i jag-form. En form av subjektiv stil har vii ironin. Vi har tagit upp den som stilfigur tidigare. Här nämner vi den som ett allmänt stildrag. Skribenten intar en sammansatt position genom att låta sina ord strida mot sin attityd. I recensionen finns högstämda fraser som texten samtidigt gycklar med. De krockar med inslag i ett helt annat tonläge. "Klart godkänt på grafikfronten" räcker lång näsa åt "hjärnornas ädla kamp". På så sätt markerar texten ett lekfullt utifrånperspektiv på sitt ämne. Den vägrar att ta det på blodigt allvar. 208

Studentlitteratur

10 Stilen Nära stilaxeln subjektiv—objektiv ligger också polerna engagerad eller känsloladdad och distanserad eller neutral. I recensionen är stilen påfallande engagerad — låt vara att ironin också för in ett distanserande element. Det dialogiska och subjektiva skulle rent av kunna sammanfattas som formeln för en sådan stil. Den här kommenterande artikeln om skattesystem mötte Arbetarbladets läsare för snart 100 år sedan, den 18 juli 1902 (originalets kursiv): Därför är det nödvändigt att inordna äfven ett sorts "rikedomsminimum", hvilket vi satt mellan 25-50,000 kr., där skatten på inkomst «ver 20,000 skulle ökas endast med bråkdelar af proc. pr stigande tusen. Fortsättningen är enkel: för 50,000 kr. skattas 114—del af hela inkomsten, 12,500 kr. o.s.v. upp till 100,000 och däröfver, där skatten stiger till — häpna! — jämt hälften af hela inkomsten! [...] Hvad säges om ett skattesystem i denna riktning? — Orimligt, löjligt, vansinnigt, omöjligt! etc. antaga vi. Men vore det interättvist?—Lägg handen på hjärtat och tänk igenom ofvanstående en gång till och vi tro att det måste svaras ja på den frågan. Att stilen är engagerad ser vi på språkhandlingarna, i synnerhet de många utropen. Även de två dialogsekvenserna i textens avslutning ger ett intryck av stark inlevelse, inte minst på grund av kursiveringarna, som bland annat ger kraft och intensitet åt den avslutande interjektionen "ja". Dessutom får starka värdeord höja känslotemperaturen: "löjligt, vansinnigt". Stilen är inte väsensskild från den i recensionen, som ju också använder dialog med svarsord, stora bokstäver för att ge eftertryck och adverb för att uttrycka värderingar. Det subjektiva i stilen kan också bestå i att författaren tydligt signalerar sin egen roll och grupptillhörighet. Vi kan nog säga att recensionen har en grabbaktig stil: språket har tydliga drag av manlig ungdomsjargong. Det fungerar som en signal för sändarens sociala identitet och markerar samtidigt en gruppgemenskap med den typiska läsaren. Det grabbiga kommer t.ex. till uttryck i temavalen. Med sin inriktning på brottning är ju det recenserade spelet mest till för killar. Och "Sportspegeln" syftar på ett program med en manlig tittarprofil. Andra markörer för textens gruppförankring är de maskulina värderingar som texten uttrycker, i en puerilt skojfrisk anda: "inte vanlig mesig Sportspegeln-brottning". Dessutom döljer det sig allusioner i uttrycken "enorm, snaggad ryss" och "fet svensk". Bara de mycket sportintresserade inser att det är tungviktsbrottarna Alexander Karelin och Tomas Johansson som åsyftas. Det finns en grabbgemenskap uppbyggd kring datorer och spel. Men flickor är inte uteslutna — en av tidningens recensenter är tjej. Men förmod© Studentlitteratur

209

Analys ligen får de delta på grabbarnas villkor, som ett slags hederskillar. Vi kan nog se den här diskursen som en av de många där en ung manlighet finner sin form. Också det ironiska är antagligen en viktig ingrediens här. Det markerar en kluven inställning till de vuxnas värld och dess yttre åthävor. Man både efterapar dem som ett led i sin inskolning i vuxenlivet och gycklar med dem för att behålla sitt oberoende.

Kontextorienterade stilaxlar Det finns ett mycket stort antal termer som kan komma ifråga för att beskriva en texts stil. Många av dem hänvisar på ett eller annat sätt till kontexten. Säger man t.ex. att en text har en gammaldags stil, så relaterar man den till en viss tidsram. Vi ska räkna upp några stildrag som går att knyta till olika inslag i kontexten. Till den intertextuella kontexten hör ett stildrag som parodisk. Det betyder ju att en text anspelar på en annan framställning för att skämta eller driva med den. Se på den här nyhetsartikeln från Expressen, som skojar med en man som ska starta ett erotiskt center (vi har ändrat mannens namn): Han vill lära unga att "onera" Masten ska resas ur sin slaka dvala. Stilla Kristianopel bli [sic!] erotiskt center. Ty här ska "oneras" så det står härliga till. En gång byggde danske kung Kristian IV en vall i Kristianopel, till skydd mot framstormande svenskar. Kungens vall är sedan länge bruten. Före detta storbonden Frans Frandsen från Klakebäck avser nu att spränga ännu en vall — sexvallen. Alla vi andra trodde att den vallen redan var demolerad, icke så Frandsen. —Nej, det är inte accepterat att vi bejakar sexualiteten, fastslår Kristianopels självutnämnde samlevnadsprofet. Frandsens recept är enkelt: — Ungdomarna måste lära sig att onera åt varandra. • Onera? —Ja, tillfredsställa sig själva, förklarar Frandsen, som förtydligar ytterligare genom att använda ett ord som börjar på "r". [...]

210

Studentlitteratur

10 Stilen Journalisten parodierar intervjuoffrets proklamationer, i synnerhet hans uttryck "onera". Det verbet dyker upp i både rubriken, ingressen och brödtexten. Parodin blir extra tydlig när Frandsen inte förstår journalistens fråga om hans hemsnickrade ordbildning, utan förtydligar sig genom att "använda ett ord som börjar på '?". Journalisten driver också med Frandsens storslagna planer att, som det heter, spränga sexvallen. Han kontrasterar honom mot "alla vi andra", jämför honom med den danske kungen Kristian IV och använder en ironisk perifras: "Kristianopels självutnämnde samlevnadsprofet". Inte minst den förlöjligande metaforen om masten som "ska resas ur sin slaka dvala" ska ge ett intryck av storhetsvansinne. En parodisk stil innehåller gärna stilblandningar. I en mening som "Ty här ska 'oneras' så att det står härliga till" skär sig det formella formordet "ty" mot citatet från Frandsen och den avslutande slängiga frasen. Att meningen stilistiskt klingar orent ger den en sarkastisk ton. Vi kan ana att journalisten ser ned på Frandsen — han blir i bokstavlig mening ett intervjuoffer. Till den intertextuella kontexten hör vidare sådana stildrag som knyter en text till olika litterära skolor och ger upphov till t.ex. en klassicistisk, romantisk, realistisk, naturalistisk, impressionistisk eller expressionistisk stil. Sådana här epokstilar är viktiga för studiet av skönlitteratur. Men eftersom konsttexter och brukstexter påverkar varandra, så har de betydelse också för analysen av de senare. En framställning som vår recension vore knappast möjlig utan den realistiska romanens landvinningar för prosan, t.ex. dess sätt att låta olika koder spela mot varandra i en mångstämmig språkvärld. Den intertextuella kontexten har vidare en tidsdimension. Det är den som kommer fram när vi talar om en modern stil eller en ålderdomlig stil. Till det som bidrar till känslan av modernitet och aktualitet i recensionen hör att den i presensform talar om en starkt modebetonad företeelse som ett färskt dataspel. Till det tidsbundna hör också att spelet "Dragon's Lair" är något som man "minns", alltså något som ligger så nära att också unga läsare kan innefatta det i sin egen levande erfarenhet. Vidare möter vi trendiga slangord. Ordet "GRYM" har t.ex. en mycket tidstypisk innebörd, som inte alls är så negativ som annars i allmänspråket. _ Aktualitetsprägeln sammanhänger naturligtvis i hög grad med att texten står i en tidning, en utpräglad färskvara. Men den finns också som vi sett i den ungdomliga jargongen. Tidsperspektivet är kort. Man lever i nuet. Det som hände för tre år sedan är glömt eller åtminstone passe.

© Studentlitteratur

211

Analys En text kan leka med tidsbundna stilkonventioner. Det hade inte varit otänkbart här. Hade spelet inte handlat om brottning utan om kung Oscars Sverige, så hade skribenten kanske uppträtt som kameleont och spexat med gammalstavning och gammalmodiga ord och anspelat på ålderdomligheter som ånglokomotiv som om de stod för en rykande aktuell teknik — alltså hängett sig åt ett humoristiskt och dekorativt bruk av en omodern stil. Det finns även sätt att karakterisera stilen som närmast hänvisar till verksamheten. Dit hör den stilaxel som går från fackspråklig till allmbinspråklig. Den förra stilen är knuten till en viss verksamhetstyp, till ett bestämt fack, medan den andra inte är det. Exempel på fackstilar är akademisk stil, juridisk stil, religiös stil, pedagogisk stil etc. Vilken fackstil är t.ex. det här? Det antas att X är huvud i XP, och ursprungligen var naturligtvis de lexikala kategorierna V, N, A och P huvud i respektive VP, NP, AP och PP. Inom senare års Principer-och-parameter-teori har emellertid allt starkare röster höjts för att betrakta det funktionella elementet inom en syntaktisk fraskategori som dess huvud [...] Jo, en språkvetenskaplig fackstil, vilket du nog märkte på termerna "lexikala" och "syntaktisk", som många stött på i undervisningssammanhang. De engelska initialorden ("N" står för noun, dvs. substantiv) är liksom metaforen "huvud" svårare. De används bara av fackmän inom en viss gren av grammatikforskningen. I recensionen finns inslag av fackspråk, men de är inte särskilt påfallande. Det tidigare diskuterade "pixelform" är ett fackord. Eftersom läsaren förutsätts känna till det här ordet som inte får någon förklaring, så har det också en social funktion — den som inte är bekant med det kan känna sig utanför de invigdas skara. Även ett namn som "Dragon's Lair" fungerar som en fackterm. Det är tydligen ett spel som genom sin uselhet blivit ett begrepp i dataspelsvärlden. Ett till synes oskyldigt allmänord som "kontrollen" är också den ett slags verksamhetsanknuten specialterm här. Bara den som har spelat dataspel och har styrprocessen i fingertopparna kan med någon verklig insikt närma sig det ordet. Och "wrestling" är förstås ett fackord inom idrotten. Ibland gör recensionen ett ironiskt bruk av reklamstil. En formulering som "Super Wrestlemania, spelet som låter dig vara STARK och GRYM" låter ju som en kittlande reklam för en vara. Här ser vi hur den enskilda författarens frihet i förhållande till genremönstren inte minst består i att han kan kombinera dem på nya och kreativa sätt.

212

© Studentlitteratur

10 Stilen Ett stildrag som är knutet till kontextkomponenten deltagare är jargongartad. En jargong fungerar som ett föreningsband mellan deltagarna i en viss gemenskap. Det omdömet har vi redan fällt om stilen i recensionen. Den motsvarar, eller rättare speglar i skriftens stiliserade form, ett sätt att tala i vissa ungdomskretsar. Med utgångspunkt i kommunikationssättet kan man karakterisera stilen beträffande t.ex. mediet (skriftspråklig eller talspråklig), genren (kåserande, poetisk, allegorisk etc.) och framställningsformen (berättande, beskrivande, argumenterande, diskuterande). Om recensionen kan sägas att den har en kåserande stil med talspråkshärmande inslag. Det första är en sammanfattning av ett antal mer specifika stildrag hos texten som vi brukar finna också i ett regelrätt kåseri — att den är subjektiv, lättsam, underhållande och inriktad på ganska vardagliga ämnen. Och genom att karakterisera texten som talspråkshärmande summerar vi dess dialogiska och informella stildrag. De här iakttagelserna visar varför recensionen inte riktigt motsvarar de traditionella förväntningarna på en sakupplysande text.

Att analysera stilen funktionellt Ovan har vi sett hur man kan göra ett slags additiv stilanalys. Då utgår man från en uppsättning givna stilaxlar och undersöker var texten hör hemma längs var och en av dem. Metoden har fördelen att den är systematisk. Men den är samtidigt lite tungrodd. Analysen kan bli onödigt mekanisk och kanske inte tillräckligt väl anpassad till den aktuella textens egenart. En alternativ metod är att direkt utgå från sina egna stilupplevelser, och så se efter om de vinner bekräftelse vid en närmare analys av texten. Vi kan också börja i den motsatta ändan, nämligen med textens potentiella stilmarkörer, alltså utgå från strukturelement som slår oss som påfallande och fundera över om de pekar på något allmänt stildrag. Då ställer vi upp en hypotes om det, t.ex. "texten är tung", "texten är kåserande" och prövar den genom att se efter om det antagna stildraget röjer sig också på andra sätt och på andra ställen i texten. Enklast och mest naturligt är det nog att röra sig fritt i båda riktningarna: från upplevda stildrag ner mot språkliga strukturer och från strukturens enskildheter till deras sammanhållande stileffekter. Då kan vi låta iakttagelserna av stildrag och stilmarkörer ömsesidigt befrukta och korrigera varandra i takt med att vår förståelse av texten djupnar.

Studentlitteratur

213

Analys Men stilanalysen är inte slutförd med en uppräkning av textens olika stildrag och deras markörer. Vi bör nämligen fortsätta den syntes som började med att vi sammanfattade de enskilda strukturelementen på stilens nivå, och undersöka hur de olika stildragen samverkar med varandra. Då kommer vi in på frågan om den aktuella textens eller texttypens uppgift i sitt sammanhang. Att se stilen i det perspektivet är utmärkande för den funktionella stilistiken. Det här blir ett sätt att förklara stilen utifrån textens förutsättningar och syfte. Men det ger oss också anledning att värdera stilen retoriskt. Då bedömer vi om och hur den tjänar textens ändamål utifrån kommunikationens givna betingelser. Recensionen står att läsa i en tidning som helt ägnar sig åt dataspel. Tidningens läsare vänder sig till den för att få köpråd men antagligen lika mycket för att få förströelse och tillfälle att dela sitt intresse med likasinnade. Både skribenterna och läsarna består i huvudsak av unga män. Utifrån den här beskrivningen av kontexten kan vi anta att texten ska fylla uppgifterna att ge 1) trovärdig information 2) till en ungdomlig, huvudsakligen manlig läsekrets 3) i en roande och medryckande form. Den här funktionen förklarar mycket av stilen. Den informella och subjektiva tonen med sin grabbiga jargong etablerar författaren som en medlem av den grupp han skriver för. Det bidrar till textens sociala funktion: att skapa samhörighet med läsarna. Det pratiga och lättsamma i stilen svarar mot textens förströelsesyfte. Det vaga i stilen understryker det dialogiska och vardagliga i framställningen och rimmar med den sociala funktionen, medan de exakta dragen svarar mot kravet på fackspecifik information. Självfallet får vi inte se stilen enbart som ett resultat av medveten retorisk beräkning hos den unge recensenten. I själva verket är hans sätt att skriva säkert i hög grad förprogrammerat av kontexten, framför allt av dess intertextuella dynamik. Här har det redan vuxit fram starka, normerande stilmönster som i sin tur är präglade av mötet mellan ett talat ungdomsspråk och journalistikens skriftspråksbaserade uttrycksformer. Normens styrka framgår av att alla tidningens olika skribenter skriver på ett mycket snarlikt sätt. Det reella utrymmet för stilistisk variation visar sig alltså vara ytterst begränsat. Hur ska vi nu värdera stilen? Estetiskt sett rymmer den intressanta och kreativa drag, genom sin oförfärade blandning av olika språkliga koder. Samtidigt blir den lätt stereotyp. Då förfaller den till en enformig mekanisk jargong. Retoriskt är den antagligen effektiv på ett socialt plan, när det gäller att skapa identifikationsmöjligheter för sin avsedda målgrupp. Det antyds också av att insändarna till tidningen är skrivna i samma stil. 214

© Studentlitteratur

10 Stilen På ett informativt plan verkar stilen mindre effektiv. Den starka tendensen till en ritualiserad form av pladdrighet medför att det mesta som sägs är mycket förutsägbart. Och genom sin entydiga och mycket starka signalering av en specifik grupptillhörighet blir stilen klart bortstötande för läsare utanför den ganska snävt avgränsade målgruppen.

Sammanfattning De övergripande principerna för hur en text organiserar sin struktur kallar vi för dess stil. Egenskaper hos texten som särskilt utmärker dess framställningssätt kallar vi för stildrag. Ofta kan de ordnas i motsatspar, som ändpunkter på stilaxlar. För översikten kan vi gruppera axlarna efter textens huvudstrukturer plus kontexten. 1. Vilka textuella stildrag motsvarar din stilupplevelse? Nominal eller verbal? Tung eller lätt? Enkel eller utsmyckad? Pratig eller koncentrerad? 2. Vilka ideationella stildrag motsvarar din stilupplevelse? Konkret eller abstrakt? Exakt eller vag? 3. Vilka interpersonella stildrag motsvarar din stilupplevelse? Dialogisk eller monologisk? Informell eller formell? Subjektiv eller objektiv? Personlig eller opersonlig? Engagerad eller distanserad? Ironisk? 4. Vilka kontextuella stildrag motsvarar din stilupplevelse? Parodisk? En viss epokstil, t.ex. romantisk eller realistisk? Allmänspråklig eller fackspråklig, t.ex. akademisk eller juridisk? Jargongartad? Skriftspråklig eller talspråklig? Kåserande? 5. Vilka språkliga uttryck tar sig stildragen — vilka är de viktigaste stilmarkörerna? Vilka övriga element bidrar till din stilupplevelse? 6. Hur kan stilen förklaras funktionellt? Vilka syften fyller den i den aktuella kontexten? Hur vill du värdera stilen? Är den effektiv? För vem och för vilka syften i så fall?

© Studentlitteratur

215

Tillämpning

11. Hermeneutik

I de föregående kapitlen har vi sett hur man kan analysera en texts struktur och stil och relatera dem till kontexten. Vårt syfte har ofta varit förklarande: att visa hur textens inre egenskaper präglas av dess yttre villkor. Men vi har också velat förstå texten bättre: tydligare uppfatta vad den säger genom att se efter hur den säger det. Det faktum att vi främst läser för att begripa ska vi nu gå vidare med. Vi ska undersöka vad det innebär att ta till sig en text, och hur vår textmodell kan hjälpa oss med det. Vi tar ett exempel. Som privatperson och juridisk lekman undrar jag hur det gemensamma bohaget ska fördelas mellan mig och min sambo när vi flyttar isär. För att ta reda på det går jag till ett bibliotek. Där slår jag upp den tjocka boken Sveriges rikes lag och letar mig fram till rubriken "Lag om sambors gemensamma hem". Från den går jag vidare till underrubriken "Bodelning" och stannar vid följande paragraf: 10 §. (1) Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall deras bohag fördelas mellan dem på lotter. (2) Den som bäst behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. (3) En förutsättning för att en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra sambon är dock att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheter i övrigt kan anses skäligt. (4) Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra sambon befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård. Liksom andra framställningar uppenbarar den här inte sin innebörd utan vidare: betydelsen ligger inte på ytan utan under den. För att komma åt ordens mening måste vi utnyttja våra förkunskaper och vår fantasi. Ta ett så enkelt exempel som det här: "Peter lämnade restaurangen utan att betala notan. Nästa morgon knackade polisen på dörren." Att det som står i den första meningen är en orsak till det som sägs i den andra — ja, det antar vi Studentlitteratur

219

Tillämpning nog, med ledning av vad vi vet om krogägares krav på sina gäster och vårt samhälles sätt att skipa rättvisa. Vi gör alltså en tolkning av det vi läser. Här kan tolkningen förstås vara felaktig. Texten kan lura oss att dra en slutsats som den sedan inte bekräftar — det visar sig kanske att polisen kom i ett annat ärende än vi antog. När vi talar om en tolkning i fortsättningen, ska vi låta ordet stå för allt vad vi gör för att finna en mening i det vi läser. Men särskilt tänker vi på de medvetna ansträngningar som ska till, när vi vill gå på djupet med vad texten säger. Då märker vi att lagparagrafen kan vålla tolkningsproblem. Så kan jag som lekman fastna på passiverna i mening (1), "beräknats" och "fördelats". Det framgår inte av texten vem som är agent, alltså vem som ska utföra handlingarna. Troligen bestämmer jag mig för att det går bra att jag och min sambo själva fördelar bohaget på lotter. Men kanske vänder jag mig till en jurist för att få klarhet i saken, eftersom texten ju öppnar för flera sätt att konkretisera innehållet på. Att tolka en text kan kräva både eftertanke och metod. Det finns en vetenskap som särskilt har sysselsatt sig med den frågan, och det är hermeneutiken, tolkningsläran. Den växte fram redan under antiken, men den har förnyats och fördjupats i modern tid. Hermeneutiken är klar över att kommunikationen mellan texten och läsaren inte är en mekanisk transport av ett färdigt innehåll, som att forsla varor på en vagn för avlastning. Det som sägs kräver en tolkning. Och tolkningen är en självständig och situationsanpassad handling. I sitt förhållande till texten är läsaren alltså inte bara en mottagare utan också en medskapare. Av det här skälet kan vi också se hermeneutiken som en lära om läsandets konst. På en god läsare kan vi ställa fyra krav. Hon läser uppmärksamt, hon anstränger sig för att förstå, hon är öppen för vad texten har att säga. Och hon är beredd att reagera på det — tillämpa det, pröva det, ta upp det i sitt tänkande. Allt det här innebär att läsaren för en dialog med texten. Hon svarar på dess tysta tilltal. Som läsare försöker vi göra texten meningsfull för oss i den situation där vi möter den. Och eftersom vi har olika utgångspunkter för vårt sätt att skapa mening, så kan tolkningarna skifta med vilka vi är. En texts förutsättningar att kunna fattas på olika sätt av olika läsare i olika sammanhang kan vi kalla för dess tolkningspotential. Många diktverk är mångbottnade och har en rik tolkningspotential. Varje tid kan läsa Shakespeare på sitt sätt — ta fram det just det i verket som särskilt angår den bland många möjliga sidor. Också för brukstexter är tolkningsfrågor viktiga. Så finns det många sätt att se på vad sinnrika tänkare som Kant och Marx skrivit och lärt. Antagligen utmärker det texter som fortsätter att intressera och engagera fast åren 220

Studentlitteratur

11 Hermeneutik går och åsikterna skiftar att de har en rik tolkningspotential. Det gör att deras innehåll aldrig blir uttömt en gång för alla. Ändå kan en brukstext vilja sätta snäva gränser för hur vi ska förstå den, kanske så att orden i sitt sammanhang bara går att läsa på ett enda sätt. Så är det förmodligen med paragrafen om bodelning. Tillämpningen ska inte försvåras av tvister om vad den säger. Men ändå är olika tolkningar tänkbara också där.

Tolkningsriktningar En text är kontextuell, den verkar alltid i ett sammanhang. Bakgrunden hjälper oss att förstå varför texten kommit till och blivit som den är. Men den bidrar också till hur vi uppfattar ordens mening. Vi kan säga att kontexten är en förklaringskontext men också en tolkningskontext. Så kan vår lagtext bara förstås mot bakgrund av det svenska rättsväsendet, med dess olika institutioner, aktörer och praktiker. En tolkning kan fokusera någon viss aspekt av en text eller dess sammanhang. Vi kan tala om en dominerande tolkningsriktning. Här ska vi se på tre sådana. De svarar mot var och en av kommunikationssituationens poler: sändaren som står bakom texten och vill säga något med den, mottagaren som läser texten och uppfattar den efter sitt huvud, och ämnet eller saken som texten behandlar. Vi kan tala om en sändarorienterad, en mottagarorienterad och en sakorienterad tolkning. I sin tur svarar de här tre tolkningsriktningarna mot de tre textfunktioner som vi har talat om tidigare i kapitel 4: den sändarorienterade mot symtomfunktionen som rör texten som ett uttryck för den som talar genom den, den mottagarorienterade mot signalfunktionen som rör texten som ett påverkningsmedel på en publik, och den sakorienterade mot symbolfunktionen som rör texten som en verklighetsframställning. Den sista funktionen är normalt den viktigaste för vår tolkning, men vi ska börja med att se på de två föregående. En sändarorienterad tolkning vill få fatt i vad den som står för texten velat säga med den. I samma syfte kan vi ställa frågor till den vi samtalar med: "Vad menar du egentligen? Har jag fattat dig rätt?" Vi vet ju att orden inte alltid speglar avsikten. Det beror inte bara på att språket ibland sviker oss utan främst på att tolkningspotentialen hos orden alltid rymmer mer än bara tanken bakom dem. I vårt exempel innebär en sändarorienterad tolkning att finna ut vad lagstiftaren menat med texten, t.ex. när det gäller vaga uttryck som "med hänStudentlitteratur

221

Tillämpning syn till omständigheter i övrigt". Det är också vad en svensk domstol brukar sträva efter. För säkerhets skull kan den då se på material utanför själva lagbestämmelsen, t.ex. förarbeten till den. En variant av den här typen av tolkning går ett stycke längre. Den använder texten för att allmänt belysa sändarens tankar, känslor och föreställningsvärld. På samma sätt är det ju i ett samtal, där vi drar slutsatser om vår motpart av vad hon säger, om hur hon är och vad hon tycker och tror. Något liknande var målet för den tidiga fas av den moderna hermeneutiken som hade tysken Friedrich Schleiermacher (död 1834) som pionjär. Då gällde det att tränga in i själslivet hos förflutna tidevarv, främmande kulturer och stora män. Här rör det sig alltså om något vidare än att spåra medvetna avsikter. En text kan ju avslöja mer om sina förutsättningar än dess skapare velat uttrycka. Lagtexten vittnar om att det blivit så vanligt att ogifta bor ihop som gifta att det uppstått ett behov av att reglera saken juridiskt. Lagen antogs 1987 och är en konsekvens av det samboende utan äktenskap som blivit allt mer spritt och accepterat sedan 1960-talet. Det är också möjligt att lägga kritiska synpunkter på lagens intentioner. En konservativ och moraliserande tolkning av paragrafen är att den undergräver äktenskapets ställning och därmed bidrar till moralupplösningen i samhället. En mer neutral sändarorienterad tolkning är att texten är avsedd för fackmän och domstolar. Det ser vi inte bara på facktermer som "förmånsrätt" utan också på ett vagt adverb som "skäligt". Uttrycket preciseras inte i texten utan förutsätter juridiska erfarenheter. En jurist vet t.ex. att en släktgård tillhör det som det kan vara oskäligt att låta den andra sambon ta över. I det här sammanhanget kan en kritisk kommentar bli att det är olyckligt att lagen på det här sättet vänder sig bort från medborgarna. Ska inte jag som privatperson kunna gå till lagboken och på ett lättfattligt sätt få veta vad som händer om jag separerar från min sambo? Medan en sändarorienterad tolkning riktar sig mot den intention som givit upphov till texten, så tar en mottagarorienterad tolkning fasta på användarna och deras reception — hur de tar texten till sig. Den fråga vi då ställer oss är: "Hur uppfattas texten av en viss läsare eller (oftast) en viss läsargrupp?" Detta rör sig om en tolkning av andra graden, dvs. vår tolkning av någon annans tolkning. Också i samtal är sådana här tolkningar viktiga. När jag t.ex. anar att mina ord slagit fel kan jag fråga: "Vad trodde du att jag menade?" Då vänder jag uppmärksamheten mot den andra och försöker se mina ord med hennes ögon. Utgångspunkten för min fråga är förstås insikten att receptionen av en text inte behöver sammanfalla med intentionen. Missförstånd 222

Studentlitteratur

11 Hermeneutik förekommer ju. Ofta är det intressant att fundera över vad de beror på. I nästa avsnitt ska vi tala om den avgörande orsaken: olika tolkningsförutsättningar. Det är de som gör att t.ex. en lagtext som är skriven för juridiskt sakkunniga läsare så lätt bli feltolkad när den kommer under ögonen på en lekman. I princip kan man tänka sig också en mottagarorienterad tolkning som är riktad mot en själv som läsare. Vad jag då gör är att flytta min uppmärksamhet från själva texten till mig själv som uttydare av den, som tolkande subjekt, och ge akt på mina egna reaktioner inför det jag har framför ögonen. En sådan självmedveten hållning kan vara hermeneutiskt lärorik. Men den är förstås rätt främmande för normal läsning. På senare år har receptionsstudier fått ett allmänt uppsving, både för skönlitterära verk och för massmedietexter. Hur har t.ex. den medeltida Sagan om Nibelungen lästs och tytts under tidernas lopp? Och hur uppfattas samma nyhet av olika sociala grupper eller olika kulturer? En historisk receptionsstudie utnyttjar skrivna förklaringar, kommentarer och metinlägg, i den mån sådana finns. För nutida receptions studier är intervjuer en metod. Den används inte bara av forskare utan också av sändare som är ekonomiskt beroende av att deras texter får rätt verkan på sin publik, som TV-bolag och reklamproducenter. Medan en sändarorienterad tolkning riktar sig mot det som ligger före texten som dess upphov, och en mottagarorienterad ser på det som ligger efter texten som dess effekter på sina läsare, så tar en sakorienterad tolkning fasta på det som ligger framför texten: den värld som den vänder sig mot och talar om. Den franske filosofen Paul Ricoeur (född 1913) är en tänkare som särskilt har betonat den här tolkningsriktningen som den första och främsta. Det är den som vi rör oss i för att tränga in i textens egen värld. Vid en sådan tolkning använder vi alltså texten för att bättre förstå den sak, det ämne, den fråga som den tar upp. När du läser den här boken, så är säkert det viktigaste för dig att få ett grepp om dess ämne, textanalys. Visst kan du vara intresserad av vad vi som författare har haft för avsikter med våra ord eller hur andra läsare uppfattar dem, men bara i den mån som det bidrar till det som är huvudsaken för din tolkning: att förstå själva saken bättre. Typiskt för den här hållningen är att du antagligen känner dig tillfreds med din tolkning i samma stund som den saldigt sett stämmer: får dig att se det som boken talar om så att det blir begripligt och meningsfullt för dig. Utgångspunkten för en sakorienterad tolkning är att när en text har frigjort sig från sin författare så lever den sitt eget liv, och kan användas också på sätt som strider mot eller struntar i sändarens avsikter. Som läsare behö© Studentlitteratur

223

Tillämpning

ver vi heller inte känna oss skyldiga att respektera någon viss mottagargrupp som auktoriserad uttolkare. Vi kan alltid återvända till texten själv och se vad den säger. Det är för övrigt vad Luther gjorde när han lösgjorde Bibeln från den katolska kyrkans tolkningsmakt. Ett skäl för att bejaka den sakorienterade tolkningens oavhängighet är att en text genom sin tolkningspotential kan innehålla också sådant som avsändaren inte menat eller tidigare mottagare inte förstått. När man ibland ser en text som klokare än sin skapare eller publik, så är det vad man tänker på. I en lag kan t.ex. vissa tolkningsmöjligheter visa sig först med tiden, när en uppslagsrik individ läser och utnyttjar den på ett helt oväntat sätt. Därför kan vi säga att en sakorienterad tolkning överskrider både en sändarorienterad och en mottagarorienterad genom att den i princip är öppen för textens fulla tolkningspotential — så långt vi förmår att komma åt den. När vii fortsättningen prövar på en uppmärksam läsning av vår lagparagraf, så rör det sig i allt väsentligt om en sakorienterad tolkning. Men naturligtvis utesluter ingen av tolkningsriktningarna de andra. I stället samspelar de. Så kan vår tolkning av författarens syfte eller läsarnas reaktioner hjälpa oss att klarare se vad texten faktiskt kan säga och lära oss om sitt ämne. Och som vittnesbörd om sändare och tiden talar texten bara till den som kan läsa rätt innantill. Därför blir ingen tolkning riktigt rimligt utan mångsidig läsning. Men vi kan lägga tyngdpunkten på olika ställen efter vad vi vill uppnå.

Tolkningsförutsättningar Som vi redan har antytt kan olika läsare, t.ex. lekmän och jurister, uppfatta samma text på starkt skilda sätt. Men även samma läsare kan få olika intryck i olika situationer. En omläsning kan ju föranleda en omtolkning. Kanske förstår vi lagparagrafen bättre när vi ser igenom den en gång till, liksom ett tidigare kapitel i den här boken kan se annorlunda ut om du går tillbaka till det efter att ha kommit så här långt. Vi kan säga att en tolkning vilar på vissa tolkningsförutsättningar, att vi alltid närmar oss en text från en utgångspunkt som avgör hur den ter sig för oss. Ett viktigt inslag i en hermeneutisk i motsats till en naiv textförståelse är att reflektera över tolkningsförutsättningarna. Till de viktigare som vi själva bär med oss till texten hör vår förförståelse. Helt utan förkunskaper får vi inget grepp om det vi läser. Ingen text kan ju börja från noll och förklara allt. Något måste alltid tas för givet och 224

Studentlitteratur

11 Hermeneutik betraktas som redan känt. Det gäller också för det allra enklaste meddelanden: "Varorna levereras på måndag. Rune." Vilka varor? Vem är Rune? Och hur förväntas jag reagera? Att förförståelsen varierar innebär bland annat att en jurist inte läser vår lagparagraf på samma sätt som en lekman. Troligen tolkar han den både rikare och djupare. Om paragrafen vet vi ändå alla att den hör till en viss verksamhet, nämligen rättsväsendet. Men bindande kraft reglerar det människors inbördes förhållanden. Att det är så ingår i vår förförståelse av den. Därför tillskriver vi texten en normativ språkfunktion och letar efter olika slags regler i den. När det t.ex. står att någon "har rätt till något", så förstår vi att det inte är en beskrivning utan en föreskrift, en rättighet för den ena parten. Och vi vet allmänt att det typiska för lagens normer är att de gäller allmänt och inte bara för någon enskild. Står det "ska deras bohag fördelas", så inser vi att det är ett generellt påbud. Hela denna förförståelse är för övrigt djupt inbäddad i vår moderna kultur, med dess betoning av det allmängiltigt lagbundna. För att vi alls ska mobilisera någon förförståelse och ta oss an en text krävs också ett läsmål. Det är själva motorn som driver oss. Vi tar oss sällan eller aldrig igenom en text utan att ha en aning om vad vi ska använda den till. Också det slöa stirrandet på mjölkpaketets textruta vid frukostbordet brukar ha ett slags läsmål, låt vara blygsamt, att ra något att sysselsätta hjärnan med. Skulle vi t.ex. bläddra i en broschyr så förstrött att vi saknade varje skymt av syfte är det tveksamt om man kan tala om läsning i någon rimlig mening. Då ser vi bara bokstäver passera förbi. Ta den här läroboken. Som student läser du den nog delvis med målet att förstå huvuddragen i vår framställning, t.ex. fatta hur vår hermeneutiska tillämpning fungerar i stort. Till ditt läsmål hör en lässtrategi — vad du vill uppnå med din läsning påverkar hur du läser. I din lässtrategi ingår kanske att först skaffa dig en överblick över kapitlet och sedan mer noga läsa vissa avsnitt som du uppfattar som centrala, medan du tar mer lätt på partier som verkar ha en bakgrundskaraktär. En annan läsning kunde gå ut på att du tilllämpar vår verklighetsbeskrivning på din egen situation. Kanske arbetar du som redaktör och vill få bättre verktyg för att tolka och analysera de manus du får in. I det fallet försöker lista ut hur du praktiskt ska dra nytta av våra analyser och införlivar nog delar av textinnehållet med dina egna erfarenheter. Vissa partier kanske du läser ytterst noggrant upprepade gånger. Läsmål kan vara mycket speciella. Så kunde vi som rättshistoriker läsa en modern lag för att se om den påverkats av den romerska rättten. I så fall fäster vi oss vid de juridiska regler och principer som vi kan härleda till romarriket, medan annat blir oviktigt. Vi skulle också kunna försöka en © Studentlitteratur

225

Tillämpning mottagarorienterad tolkning ur ett juristperspektiv. Då blir läsmålet antagligen att förstå vilka domar som lagen ger underlag för. Vi skulle nog särskilt uppmärksamma undantag och konfliktfall, som ju naturligt nog brukar vara intressanta i domstolssituationer. Då kommer mening (3) och (4) i fokus. Vi skulle fundera på hur konflikter i fråga om skäligheten i ett övertagande eller en särskild förmånsrätt skulle kunna skapa ett domstolsfall. Som privatperson i färd med att separera har jag däremot ett praktiskt läsmål: att finna regler för mitt handlande. Lässtrategin blir att leta efter huvudregeln, efter normalfallet och inte konfliktfallet. Mening (1) är då särskilt intressant, eftersom den anger en överordnad regel, att bohaget fördelas på lotter. Det praktiska perspektivet kanske också innebär en viss ämnesinriktning. För paragrafen förefaller ett juridiskt och ett ekonomiskt perspektiv att vara väl motiverade. Jag kan vilja få den uttydd både av en skilsmässoadvokat och av en familjeekonom. De tolkningsmöjligheter vi har tillgång till när vi läser en viss text i en viss situation kan vi kalla för vår tolkningshorisont. Horisonten avgränsar vad vi kan se i texten från den punkt där vi står, något som bestäms av förförståelse, läsmål och lässtrategier. Bara sällan överblickar vi mer än en del av dess fulla tolkningspotential. Särskilt genom den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer (född 1900) har begreppet tolkningshorisont fått en viktig plats i den moderna hermeneutiken. Som metafor är ordet upplysande på olika sätt. För det första ger det en bild av hur vi som läsare kan ha förutsättningar att se mer eller mindre långt in i det "betydelselandskap" som texten öppnar för oss. Med alltför små förkunskaper eller ytliga läsmål blir horisonten snäv. Vidare gäller att horisonten har ett centrum: nämligen betraktaren. Vi ser texten utifrån oss själva och kan inte helt byta plats med någon annan, t.ex. dess författare. En mycket viktig egenskap hos en horisont är vidare att den är rörlig. Den förflyttar sig med iakttagaren. Det antyder att vår tolkning alltid kan ändra sig.

Tolkningscirkel Hur byggs en tolkning upp? Hur går det till när vår förståelse av texten djupnar, när vi kommer till insikt om vad den kan betyda för oss? Det viktigaste svaret som hermeneutiken ger är att läsförståelsen växer i etapper och formar en tolkningscirkel. 226

Studentlitteratur

11 Hermeneutik När vi med vår förförståelse närmar oss texten ger det vi först möter insikter som hjälper oss vidare. I den processen rör sig tankarna inte bara bakåt utan också framåt. Vi anar ofta vad som ska komma. Från det lästa går förväntningar till det ännu olästa. Båda de här formerna av förförståelse, den som riktar sig bakåt och den som vänder sig framåt, hjälper oss att tolka det nya vi möter. Men samtidigt blir våra gamla uppfattningar prövade och rättade. Vad vi tänkt om tidigare partier formas om i ljuset av senare, och vad vi väntat oss slår in eller kommer på skam. På så sätt går läsförståelse i en cirkel: vår förståelse växer. För att komma vidare i tolkningscirkeln kan vi använda både en extern och en intern metod. Den viktigaste externa metoden är att undersöka kontexten — vi har redan nämnt förarbetena till en lag. Genom sitt beroende av förförståelsen har för övrigt all texttolkning ett externt moment. Till det vi drar in i läsningen utifrån kan också hör olika teoretiska raster som vi lägger ovanpå en text för att se saker som inte skulle framträda utan dem. Ett exempel kan vara en psykologisk förklaringsmodell som sätter textens synliga sidor i samband med dolda drivkrafter hos författaren eller hans tid. Så har den franske filosofen Rend Descartes kunskapsteoretiska texter från 1600-talet med deras strävan att finna en fast grund för allt vetande tolkats som ett uttryck för en känslig människas oro över tidens våldsamma åsiktskonflikter på religionens område. En extern tolkning blir förstås särskilt viktig, när texten från början hade en helt annan kontext än den vi möter den i. Det är ingen tillfällighet att den moderna hermeneutiken växer fram i slutet av 1700-talet som en systematisk metod för att förstå äldre texter, först religiösa och sedan också andra. Till en prästs utbildning för att utlägga bibeltexten hör att sätta sig in i vad vi vet om tankelivet på Jesu tid. Äldre texter aktualiserar också frågan om vilka konventioner som styr vårt sätt att läsa och förstå. Som inslag i kontexten hör de till tiden och gruppen och förändras med dem. Alla läsarter ses då inte som likvärdiga. Så brukar varje grupp tillskriva sig en privilegierad ställning som tolkare av sina egna texter, och det i högre grad ju mer status den har. Vetenskapliga skrifter får legitimt uttolkas bara av de auktoriteter som forskarsamfundet själv erkänner. Och tolkningens genomslagskraft är förstås inte bara en fråga om tolkarens insikt utan också om tolkarens makt. Hur lagen ska tydas bestämmer ingen utomstående utan bara domstolarna i behörig form. Den interna metoden bygger på att delarna i en text på olika sätt samspelar med varandra för att bygga upp betydelser. Ett trivialt exempel: "Nicole gick in i köket. Där stod redan Charles." Det inledande adverbet i den andra meningen hämtar förstås sin betydelse från meningen innan. Den interna Studentlitteratur

227

Tillämpning metoden fokuserar alltså på textens inre relationer. Det ställer oss inför uppgiften att tolka olika inslags särskilda uppgifter i textens meningsskapande system. I tidigare kapitel har vi visat hur man kan urskilja olika strukturer hos en text. Den textmodell som vi har använt ger oss ett gott stöd vid en intern texttolkning. Den bygger ju på tanken att en text kan ses som ett sinnrikt nätverk av förbindelser mellan olika textelement. Därför kan vi ta den i anspråk också som en hermeneutisk modell. Det är desto mer befogat som en strukturanalys i sig är en tolkande handling, alltså inte bara ett förstadium till ett försök att förstå. För vi kommer inte åt strukturen bara genom att göra objektiva iakttagelser på textens yta. I stället växer den fram som frukten av ett meningssökande inträngande i textens inre. Bara genom en tolkande dialog med texten kan vi t.ex. tillskriva den ett visst makrotema. Låt oss se hur tolkningscirkeln fungerar i paragrafens inledning. I "de andelar som har beräknats för samborna" visar den bestämda formen att nominalfrasen syftar på något som förutsätts vara känt för oss. Det leder våra blickar till ett tidigare parti i lagen för att få den förförstå'else som vi behöver för att tolka uttrycket rätt. Den första meningen väcker också tankar om det som ska komma senare. Nominalfrasen "deras bohag" är delvis känd information; det possesiva pronomenet "deras" syftar ju tillbaka på "samborna". Den nya och rematiska informationen är "lotter", som står sist i meningen i obestämd form. I mening (2) blir "bohaget" tema med bestämd form, vilket visar att referenten nu förutsätts vara helt bekant för läsaren. Men den kompletteras med "bostaden", samtidigt som "sin lott" blir rema. Meningen fokuserar alltså en sambos lott, och trodde vi tidigare att en lott bara berörde bohaget så tvingas vi nu tänka om: den kan även ha med bostaden att göra. Tolkningscirkeln utgår från ett grunddrag hos varje text — att den är koherent. Bara om delarna hänger ihop kan vi dra slutsatser från en till en annan. Men koherensen är inte bara en förutsättning för vår tolkning av helheten utan också ett resultat av den. Våra förväntningar gör texten sammanhängande. Ibland kan vi_ rentav påtvinga den en koherens som förvanskar eller förstummar sådana sidor av den som inte passar in i det tänkta sammanhanget. Därför har en dekonstruktivist som fransmannen Jacques Derrida (född 1930) ifrågasatt koherensen som tolkningens grund för att i stället försöka blotta sprickorna i det skrivna. Han menar sig ha funnit sådana sprickor i t.ex. Platons kritik av skriften som en degenererad uttrycksform. Genom bland annat sitt bildval prisar Platon just det medium som han utger sig för att klandra, så att texten blir djupt och oupplösligt motsägelsefull. 228

© Studentlitteratur

11 Hermeneutik Hittills har vi talat om tolkningens horisontella rörelse, mellan tidigare och senare delar av texten. Men den har också en vertikal dimension. Den bygger på textens hierarkiska uppbyggnad och går fram och tillbaka mellan lägre och högre nivåer i den, från delarna till helheten och åter. Låt oss se vad det innebär för lagparagrafen. Vad handlar den om? Den första meningen gäller hur något "skall fördelas", och de följande meningarna för det temat vidare genom verb och verbalsubstantiv som "har rätt att få", "skall få", "övertagande". Subjekten för handlingarna är samborna och objekten är "egendomen" ("bostaden" och "bohaget"). Det hela verkar alltså röra sig om "hur man fördelar sambors egendom". När vi väl har tolkat textens övergripande ämne, är det kanske lätttare att se hur delarna bidrar till det. Med lite eftertanke inser vi att mening (1) anger en huvudregel för egendomsfördelningen, (2) inskränker (1) under viss omständigheter, (3) och (4) anger förutsättningar för att (2) ska gälla. Här har vi rört oss ett varv i tolkningscirkeln — eller kanske snarare i tolkningsspiralen, för vi återvänder inte alltid till utgångspunkten. Från sambandsleden har vi gått till en aspekt av helheten, makrotemat, och därifrån nedåt igen, till en klarare förståelse av vilka enskilda språkhandlingar som ingår i texten. Men vi behöver inte stanna här. Låt oss ta ytterligare en sväng i tolkningscirkeln. Varför inte försöka sammanfatta vad texten säger om sitt ämne? Så här vill vi formulera textens makroproposition: "Normalt fördelas bohaget på lotter, men liksom bostaden kan det i skäliga fall tillfalla den mest behövande, förutsatt att det sker en avräkning och att mottagaren tar ansvaret för eventuella fordringar." Till sist ett viktigt påpekande: tolkningscirkeln verkar inte bara horisontellt och vertikalt inom texten. Den förbinder den också med sitt yttre sammanhang. Också här har vi en växelverkan mellan två rörelseriktningar. För det första sprider kontexten ljus över texten. Så tolkar vi lagen som text utifrån rätten som verksamhet — det har vi redan talat om. Men också motsatsen gäller. Texten upplyser kontexten. Varje enskild text, uppmärksamt läst, hjälper oss att rekonstruera dess egna förutsättningar. Kanske kunde den som inte förut visste något om vårt rättsväsende av vårt brottstycke ur lagen sluta sig till att där finns en officiell strävan att behandla alla lika, oberoende av kön och social ställning. Här bör vi tänka på att det inte heller för kontexten finns någon enkel och självklar beskrivning. Även vad vi säger om den är en tolkning. Ser vi t.ex. Studentlitteratur

229

Tillämpning något som "rättsskipning", så tilldelar vi en rad olikartade handlingar en samlande mening av ett visst slag — vi tolkar dem.

Tolkningsstadier Det har blivit dags att sammanfatta och precisera vår läsning av lagtexten. Vi har förutsatt att jag är en privatperson i färd med att separera, som begett mig till biblioteket för att se vad lagen säger om hur bohaget ska fördelas. Min förförstå'else är då inte tillräckligt stor för att jag helt ska förstå de juridiska facktermerna, men jag vet att lagar allmänt reglerar rättigheter och skyldigheter. Läsmålet är att finna handlingsregler. Lässtrategin går ut på att i första hand finna huvudregeln och överföra den på min egen situation. I nästa steg kan det bli aktuellt att kontrollera om eventuella undantag gäller. För att nå läsmålet behöver läsningen gå igenom flera stadier. Först gäller det att förstå själva tankegången på ett begreppsligt plan, att förstå sändarens verklighetsbeskrivning. I nästa stadium kan det däremot handla om att tillämpa texten på min egen situation. Och till sist sätter vi kanske vad texten ger i samband med mina övriga kunskaper och erfarenheter. Vi kunde kalla stadierna för förståelse, tillämpning och införlivande. Det här är förstås en förenklad bild. Stadierna står inte för avgränsade etapper i vår läsning. I stället samverkar de enligt tolkningscirkeln. Så bidrar både tillämpningen och införlivandet till att fördjupa vår förståelse av texten, alltså till vår tolkning av den — ja, de är själva tolkande processer. Redan att förstå lagen på ett begreppsligt plan bereder svårigheter om jag vill nå en djupare insikt. Jag stannar till i min läsning och funderar på vad som egentligen innefattas i det juridiska begreppet sambo. Den frågan kräver externt material, så jag tar ner Nationalencyklopedin som står på hyllan bredvid. Jag får veta att sambor lever under "äktenskapslika förhållanden". För att räknas som sambor krävs närmare bestämt "att mannen och kvinnan lever i en inte alltför kortvarig förbindelse i vilken normalt ingår sexuellt samliv, gemensamt hushåll, gemensam bostad samt gemensam ekonomi eller i vart fall ekonomiskt samarbete". Jodå, det stämmer på mig. Jag har i tre år delat bostad, säng och ekonomi. Lagen är med andra ord tillämplig. Jag börjar intressera mig för rättigheterna och skyldigheterna och deras tillämpning. Jag märker (kanske omedvetet) att lagen sätter olika parter i fokus. I mening (1) står båda parterna lika mycket i blickpunkten. Men i (2) och (3) tematiseras den behövande parten, den part "som bäst behöver bostaden" och kan få "överta bostaden". I stället för att ange en rättighet för 230

Studentlitteratur

11 Hermeneutik den behövande parten skulle lagen kunnat ange en skyldighet för den andra parten, t.ex.: "Den av parterna som har minst behov av bostaden eller bohaget är skyldig att ..." Eftersom vi köpt vår bostad tillsammans och nu bestämt att jag ska flytta spelar detta mindre roll för mitt handlande. Men jag har insett ett typiskt drag för lagspråket: en rättighet för en part innefattar automatiskt en skyldighet för den andra parten. Jag inser också att min läsning delvis måste bryta mot textens eget framställningssätt. Lagen är skriven i ett generellt perspektiv — den ska gälla för alla och gäller bara indirekt ett enskilt par. Jag fortsätter min tolkning av det begreppsliga planet och intresserar mig för makrotemat "bohag". Jag har nämligen en dyr kamera och annan fotoutrustning, som jag till största delen köpt innan jag träffade min sambo och som bara jag använt. Efter att återigen ha konsulterat externt material inser jag till min lättnad att den inte räknas som gemensamt bohag. Å andra sidan tycks inte heller min sambos motionscykel, som bara hon använder, räknas dit. När tolkningscirkeln gått runt några varv och jag vunnit tillräckliga insikter för att kunna tillämpa lagen, går jag hem till min sambo och förklarar vad den säger. T.ex. på det här sättet: Det står i lagen hur man ska göra vid bodelningar. Vi ska dela upp bohaget i andelar — "lotter" kallas det. Vi ska dela lika, så om t.ex. du behåller soffan i vardagsrummet så skulle jag kunna ta stereon. Men min fotoutrustning räknas faktiskt inte som gemensam egendom, för den har ju bara jag använt. Samma sak med din motionscykel, den ingår inte. Sedan är det bostaden. Jag vet inte riktigt vem som behöver den bäst, men du har ju sagt att du vill ha den. I så fall måste du antingen köpa ut mig eller ge mig motsvarande värde av bohaget. Det finns "särskilda skäl" och sådant i lagen, men jag tror inte att de gäller för oss. Alla texter ger möjligheter till nya insikter och erfarenheter. Tar vi till oss dem, så införlivar vi texten med vår föreställningsvärld. Hur texten smälter in i tänkandets helhet är säkert det som växlar mest mellan olika slags tolkare. En jurist som mötte lagtexten för första gången skulle kanske jämföra den punkt för punkt med de lagregler för bodelning mellan äkta makar som han redan väl känner till. Vår privatperson skulle antagligen underkasta texten en kritisk granskning. Får han något stöd av lagen? Är den rättvis? Observera att det som prövas i så fall inte bara är texten utan också de föreställningar som han redan har. De kan få en stöt till förändring av de insikter som texten ger. Studentlitteratur

231

Tillämpning Delar vår privatperson alltså lagen syn på vad som är skäligt, så utfaller den moraliska prövningen till lagens fördel. Gör han inte det, så kan han inte förlika textens föreskrifter med sin egen rättskänsla. (Så har utlänningslagen som reglerar invandringen fått stark kritik under 1990-talet och anklagats för vara godtycklig och skapa rättsosäkerhet och mänskligt lidande.) Eller också föranleder lagen honom att ifrågasätta en övertygelse. Kanske ser han det plötsligt som rimligt att bodelningen inte sker strikt affärsmässigt utan tar hänsyn till om någon part har särskilda behov.

Tolkning och textmodell Vi ska avsluta det här kapitlet med att utnyttja vår analysmodell som stöd för att tolka en ganska svår text. Vi utgår från upptakten till en essä av den franska filosofen och lingvisten Julia Kristeva. Den har översatts till svenska av Ann Runnqvist-Vinde och ingår i ett större urval från 1990 som Ebba Witt-Brattström har sammanställt. Lingvistikens etik (1) En lingvist som i dag råkar ifrågasätta etiken i sin egen diskurs skulle antingen kringgå problemet genom att engagera sig politiskt eller reducera etiken till en fråga om gott samvete (genom att socialt och historiskt motivera de kategorier och relationer som gäller för hans modell). (2) Sålunda uppnås den ambivalens som utmärker en och annan framstående grammatiker i våra dagar: i sina teorier slår han fast den logiska och normativa basen för det talande subjektet samtidigt som han politiskt förklarar sig vara anarkisk. (3) Mindre bekant men inte ovanlig är förekomsten av forskare vilka introducerar några tilläggsbegrepp för att definiera ideologiska relationer i den moderna teorin (när de inte nöjer sig med att exemplifiera med vänstertidningarnas fraseologi). När vi möter en krävande text gäller det för oss som läsare att finna öppningar in i den. För det syftet ska vi använda vår textmodell. I tur och ordning ska vi se på kontexten, de tre huvudstrukturerna och stilen. Resultatet måste förstå blir högst preliminärt — vårt intryck av det första stycket kan ju förändras en hel del om vi läser vidare i texten. Till tolkningsförutsättningarna hör att vi inte möter Kristevas ord direkt utan via en översättare. Texten har alltså redan tolkats åt oss. Men även den översatta texten måste fötstås tydas i sin tur. I bästa fall kan vi då utgå från en oförminskad tolkningspotential. I så fall har översättaren lyckats med 232

Studentlitteratur

11 Hermeneutik det svåra konststycket att lämna originalets olika betydelsefält öppna och styr oss inte åt något bestämt håll. Vår förförståelse motsvarar ungefär vad som är rimligt att vänta sig hos en kulturintresserad person med en hygglig allmänbildning. Läsmålet är i första hand att förstå texten på ett begreppsligt plan. Det ger en lässtrategi som går ut på att tolka de centrala begreppen och förstå Kristevas huvudbudskap. Vi är öppna för att modifiera den lässtrategin, om vi finner texten intressant. Då kan vi införliva delar av innehållet med våra tidigare erfarenheter och låta den förändra vår världsbild på någon punkt.

Kontexten En not i den svenska utgåvan visar att Kristevas essä först publicerades i den franska tidskriften Critique i mars 1974. Och texten anspelar själv på sin samtida kontext. Den tar upp den situation som råder "idag". Vi kan nog anta att den för en dialog med andra texter och tankar, som var aktuella då. Men genom att framträda på 1990-talet i en svensk översättning upprättar texten samtidigt ett förhållande till vår egen diskurs om den humanistiska vetenskapsmannens etiska ansvar. Därför kan vi också läsa texten för att förstå vår situation idag. I det fallet gäller det inte främst att förstå vilka specifika avsikter författaren hade med sin text när den skrevs (sändarorienterad tolkning), även om hennes syften inte är oväsentliga. Än mindre gäller det hur den uppfattades av sina ursprungliga läsare (mottagarorienterad tolkning). I stället gör vi då en sakorienterad tolkning utifrån dagens situation, där vi använder texten för att bättre förstå det slags frågor som den behandlar, sedda i ljuset av våra egna erfarenheter. Det vore för övrigt möjligt att också göra en nutida, sändarorienterad tolkning och fundera varför förlaget och utgivaren vill ge ut texterna 20 år efter deras tillkomst. Men det ligger lite vid sidan av vårt huvudsyfte: att gå till själva saken med Kristevas text som vägledning. Vi kan ändå ha nytta av kunskaper om den dåtida kontexten. De kan visa på sidor av tolkningspotentialen som vi annars inte skulle se. Sådana upplysningar finner vi lättast i utgivarens förord om Kristevas tänkande och tid. Men låt oss försöka reda oss så gott vi kan utan den hjälpen, för att se hur långt vi kommer genom att borra i texten på egen hand.

Studentlitteratur

233

Tillämpning

Det interpersonella Vi märker genast att den läsare som finns inskriven i texten är en kunnig och initierad person — texten gör ju ingen ansträngning att pedagogiskt tillrättalägga de svåra frågor som den tar upp. Vi kan säga att texten kräver en kvalificerad uttolkare. En god humanistisk bildning bör ingå i förförståelsen. Också om textens jag kan vi säga en del. De kategoriska formuleringarna vill vi kanske tolka så att den som talar i texten inte tvivlar på sin auktoritet. Det är i alla fall det intryck som stilen kan ge i en svensk kontext. Men viktigare för tolkningen av texten är nog en annan iakttagelse: den kritiska tonen. Ledtrådar till den attityden är inte minst en rad uttryck med en negativ värdeladdning: "kringgår problemet, reducera etiken, ambivalens, nöjer sig med att". Texten inleds också med en negativ språkhandling, "ifrågasätta". Det är också påfallande att metatextuella språkhandlingar dominerar: "slå fast", "förklarar sig vara anarkisk", "introducera tilläggsbegrepp", "nöja sig med att exemplifiera". Texten rör sig alltså i en abstrakt, språklig värld, befolkad av lingvister och forskare, och till denna värld ställer sig Kristeva kritisk.

Det textuella Låt oss så se mer uppmärksamt på textens detaljer. Först stannar vi upp inför rubriken. Vad betyder "Lingvistikens etik"? Ja, ungefär 'språkvetenskapens moral'. Men vad syftar den på mer konkret? Det får texten förstås utvisa. Men vi kan redan nu hjälpa förståelsen på traven genom att systematiskt sätta våra associationer i rörelse och fiska efter uppslag bland våra bakgrundskunskaper. Även om vi aldrig har stött på just det här uttrycket, så känner vi kanske till ett mer allmänt som "vetenskapens etik". Det kan vi förknippa med tankar som att forskning inte får ha omänskliga syften (tänk konkret på atombomben!) eller omoraliska metoder (tänk konkret på fusk eller experiment som kan skada människor!). Så bygger vi upp förväntningar inför det nya genom att aktivera en förförståelse som det kan införlivas med. Med andra ord: vi gör oss redo att ta emot inom en lämplig tolkningshorisont. Redan i första meningen preciseras rubriken en smula. Det rör sig om etiken i lingvistikens "diskurs" — en oväntad vinkling som är svår att assimilera med det tankeschema som vi aktualiserade nyss. I kapitel 6 talade vi om olika bruk av ordet diskurs. Ordet har alltså en potential för olika tolk234

Studentlitteratur

11 Hermeneutik ningar. (Kanske vet vi att discours på franska kan betyda 'tal' eller 'samtal'. Då får vi lita på att översättaren har gjort ett omdömesgillt val när hon i stället återgett ordet med en lingvistisk fackterm.) I nästa mening manas så någon eller några av den lingvistiska diskursens utövare fram genom den obestämda nominalfrasen "en och annan framstående grammatiker". Hur ska vi fatta det uttrycket? Till tolkningens problem hör att bedöma vilken förförståelse texten kräver av oss, givet vårt läsmål. Är det här en rebus som vi bör försöka dechiffrera genom en extern tolkning (kanske konsultera utgivarens kommentarer) för att finna syftningen? Eller spelar det egentligen inte så stor roll om det är tankegången (för oss idag) snarare än tillämpningen (1974) som vi är ute efter? Ordet "grammatiker" aktualiserar ytterligare en tolkningsfråga som rör ledfamiljer. Det är rimligen en delidentitet till "lingvist" i meningen innan och till "forskare" i nästa mening, dvs. vi urskiljer en ledfamilj med tre sambandsled. Det ger oss konturerna till en tolkning av stycket, där rubrikens "Lingvistikens etik" kan konkretiseras på ett personligt plan som "Lingvisternas etik". I den textuella strukturen hittar vi också ledtrådar för att sammanbinda meningarna. Den kausala konnektiven "sålunda" börjar den andra meningen och bildar en övergång från styckets upptakt till resten av det. I ljuset av konnektiven kan vi läsa det som står senare som exempel på det som nämnts tidigare. Då kan vi också inordna alla de nämnda handlingarna under den allmänna formeln "kringgå problemet" som vi möter i första meningen. Fattad så handlar texten alltså om olika undanflykter som lingvister tar till för att slippa ifrån att på allvar befatta sig med ett svårt problem. Vad är det då för problem som lingvisterna inte vill ta itu med? Här kan det åter löna sig att se på referensbindningen. Ordet "problemet" står i bestämd form i textens första mening, och det enda uttryck som vi rimligen kan koppla ihop det med är "ifrågasätta etiken". Men på vilket sätt leder det till ett problem? Genom att ställa den frågan är vi inne i en dialog med texten. Till den bidrar vi själva med lämpliga delar av vår förförståelse. Vi kanske tänker att den naturliga följden av att uppfatta något som fel är att söka rätta till det. Ett problem blir det då om åtgärden är oviss eller svår att genomföra. Av det här förstår vi också att felet med de olika handlingar som texten framställer i en kritisk dager är att de egentligen inte ändrar på den lingvistiska diskursens etik.

© Studentlitteratur

235

Tillämpning

Det ideationella Så här långt komna i tolkningen kan vi pröva att formulera en makroproposition: "Moderna lingvister tar inte sin vetenskaps etiska problem på allvar utan hemfaller till skenlösningar av olika slag." Med makropropositionen för ögonen kan vi läsa om stycket och tydligare urskilja de olika delarnas funktion i det: hur det på olika sätt fyller ut, kompletterar, fullständigar och motiverar denna överordnade utsaga. Här ser vi åter tolkningscirkeln: från det mindre går vi till det större som i sin tur kastar ljus över sina delar. Vi nämnde nyss hur texten stödjer en tolkning av "lingvistikens etik" som "lingvisternas etik". Också genom sin form betonar texten lingvisternas eget ansvar för det "problem" som texten handlar om. En analys av processer visar att forskarna i stycket hela tiden omtalas som agenter, inte som upplevare. Man kunde annars vänta sig mentala processer också, eftersom texten handlar om intellektuell verksamhet, men dessa är bara underförstådda, inte uttryckta. Det är intressant för tolkningen, eftersom texten därigenom stryker under lingvisternas ansvariga status — initiativen utgår från dem. Vi kunde fortsätta att fördjupa vår tolkning av det "problem" som texten handlar om. Vad är det som bör ändras i diskursens etik? Den andra meningen tycks kunna ge en tolkningsnyckel. Mot varandra ställer den två beteenden som exempel på en "ambivalens", alltså ett kluvet eller tvetydigt förhållningssätt: att "slå fast den logiska och normativa basen" och "att politiskt förklara sig vara anarkisk". Den syntaktiska parallelliseringen av två led som inte är parallella till innehållet inbjuder oss att tolka arrangemanget som en retorisk figur: en antites. Vid första anblicken framstår de här två handlingarna kanske inte som några slående kontraster. Dessutom kanske vi fastnar på ordet "anarkisk", som är förbryllande likt "anarkistisk". Vi konsulterar en ordbok och får veta att "anarkisk" har den allmänna betydelsen 'helt fri från normer'. Det rör sig alltså inte som för "anarkism" och "anarkistisk" om en politisk åskådning. Plötsligt ser vi tydligt vari det antitetiska består: i en kontrast mellan "normbundenhet" och "normlöshet". Kristeva tycks mena att lingvisten i sin vetenskapliga roll ställer upp tvingande och bindande regler, utvecklar system baserade på fasta normer — men vägrar att ta ställning till det politiska systemet. Att förstå denna antites är i själv verket en nyckel till att tolka texten. I sin tur bildar den kärnan i den större motsättning som vi kan strukturera hela stycket kring, den mellan att ta itu med lingvistikens konventionella etik och att låta bli. 236

© Studentlitteratur

11 Herrneneutik Även om vi nu hunnit ganska långt i vår tolkning kan vi ändå tycka att den hänger i luften. Den sätter inte in Kristevas text i någon intertextuell eller kulturell kontext. Vilket ideologiskt perspektiv har den? I stycket finns vissa signaler om att perspektivet skulle kunna uppfattas som politiskt. Vi möter t.ex. orden "politisk", "ideologisk", "vänstertidningarna". Kombinerar vi sådana iakttagelser från själva texten med den externa informationen att den skrevs bara sex år efter studentrevolten i Paris, vid en tid när vänstern ännu stod mycket stark i intellektuella kretsar, känns det kanske inte helt främmande att pröva en marxistisk läsart. (Det är för övrigt ett tolkningsperspektiv som vi kan försöka även om vi inte tror att det var författarens.) Då måste vi aktualisera vissa förkunskaper om marxismen. En är tanken på kulturens ideologiska funktion som ett medel att bevara den härskande samhällsordningen. En huvudtanke i stycket kan vi tolka så: Också lingvistiken är ideologisk, den försvarar det rådande politiska systemet — trots att den låtsas vara politisk neutral. Den gör det genom att på det språkliga planet hävda bindande normer som inskränker individens frihet på samma sätt som liknande normer gör det på andra sociala plan. När vi läser vidare i Kristevas text, så prövar vi den tolkning vi gjort här. Naturligtvis kan vi då få anledning att revidera den.

Stilen Till sist några ord om stilen. Väljer vi ett stildrag från varje textstruktur blir en möjlig tolkning av stilen att den textuellt sett är tung, interpersonellt sett är formell och ideationellt sett är abstrakt. Det tunga intrycket kan vi belägga genom att peka på de långa nominalfraserna, som dessutom har inslag av filosofiskt och vetenskapsteoretiskt fackspråk: "den logiska och normativa basen för det talande subjektet", "förekomsten av forskare vilka introducerar några tilläggsbegrepp för att definiera ideologiska relationer i den moderna teorin". Stildraget bidrar till vår syn på texten som svår och avsedd för en kvalificerad målgrupp. Den formella stilen röjer sig bland annat i språkhandlingarna. Den enda allmänna språkhandlingen är påståenden och de dominerande specifika språkhandlingarna är som sagt metatextuella och noggrant angivna med språkhandlingsverb, som "förklara sig", "definiera" och "exemplifiera". En sådan strävan efter att tydliggöra det språkliga handlandet är typisk för byråkratiska och vetenskapliga sammanhang — liksom den totala avsaknaden av tilltal. Stildraget bidrar till att vi tolkar texten som ganska auktoritär, som skriven av en opersonlig auktoritet med bestämda åsikter. © Studentlitteratur

237

Tillämpning

Till vår upplevelse av att stilen är abstrakt bidrar att många viktiga tankeled är outsagda och överlåts till läsarens egen slutledningskonst. Vi har redan sett exempel på sådana konkretiseringar när vi lagt ut innehållet tidigare, men låt oss återvända till den första meningen och uttrycket "kringgå problemet genom att engagera sig politiskt". Vad är det egentligen som lingvisten sägs göra här? För att sluta oss till det underförstådda i en sådan formulering får vi tillföra något bakgrundsantagande som passar till sammanhanget. Här kan det vara att politiken har en etisk dimension. Då kan vi tyda det som sägs så att lingvisten befriar sig från ansvaret att verka etiskt inöm sitt eget område genom att göra det inom något annat — där det kanske är lättare. När vi läser en text prövar vi den samtidigt. Men utfallet av prövningen beror på hur vi tolkar texten. Läser vi den välvilligt, så kan prövningen omvänt påverka vår tolkning. Då väljer vi att läsa så att texten t.ex. inte blir absurd eller självmotsägande. Inför den första meningen i essän kunde vi invända: Finns det verkligen ingen lingvist idag som skulle handla annorlunda, på något tredje sätt, när han ifrågasätter etiken i sin diskurs, än genom att kringgå problemet eller reducera etiken? Och förresten — är inte Kristeva själv lingvist? Då måste det hon säger ju även gälla henne själv, till och med när hon skriver den här artikeln för att just artikulera de krav som frågan väcker!? Har vi inte beslagit henne med ett ohållbart påstående? Svaret beror på hur vi tolkar hennes formulering. Kanske ska den inte fattas bokstavligt utan hyperboliskt, som en förstärkande förenkling. Då gör vi en viss tolkning av textens stil. Färglösare och försiktigare kunde samma sak då uttryckas med en garderande fras: "Med få undantag gäller att..." Detta innebär också att vi uppfattar stilen som subjektiv, som tydligt färgad av Kristevas attityder och hållningar. (Däremot är inte stilen personlig; Kristeva framträder så att säga inte i egen person.) Vi inledde med att tala om hur översättningen rycker loss texten från sin ursprungliga kontext och för in den i en annan, i ett samtal med dagens situation hos oss. Vad säger den till deltagare i olika professionella diskurser? Den frågan vidgar textens innehåll till att representera det allmänna problemet att i en expertmässig yrkesgärning upptäcka de maktmekanismer som vi kanske bekämpar i andra sammanhang, där de möter oss i en tydligare form och då vi upplever oss som deras offer, inte som deras utövare.

238

C Studenditteratur

11 Hermeneutik

Sammanfattning En hermeneutisk analys av en text går konkret ut på att tolka den, och mer allmänt att klargöra förutsättningarna för att förstå den. 1. Vilken tolkningspotential har texten för dig eller för andra läsare — verkar den kunna fattas på många olika sätt eller bara på ett? 2. Är din tolkning sändar-, mottagar- eller sakorienterad, dvs. inriktad på att förstå avsikten bakom texten, att fatta effekterna på läsarna eller att begripa själva frågan som texten handlar om? Går det bra att kombinera eller kontrastera olika tolkningsriktningar? 3. Vilka tolkningsförutsättningar har du som läsare? Hur använder du dina förkunskaper, din förförståelse, för att nå ett visst läsmål med hjälp av en viss lässtrategi? Kan du vidga din tolkningshorisont genom att inkorporera andra tolkningsförutsättningar än dem du har för tillfället? 4. Hur ser din tolkningscirkel ut — hur växer alltså din förståelse fram i ett spel mellan del och helhet? Hur kan internt material i texten eller externt material från kontexten hjälpa dig vidare i tolkningen? 5. Hur "djupt" går du i olika skeden in i texten när du ska nå ditt läsmål? När siktar du mer på att förstå texten på det begreppsliga planet, när tänker du på hur texten kan tillämpas, när är du ute efter att införliva texten med dina tidigare erfarenheter? 6. Hur stöder analysmodellen dig i din tolkning? Vilka element i den textuella, ideationella och interpersonella strukturen kan du ta fasta på? Hur påverkar stilen din läsning?

Studentlitteratur

239

12. Retorik

I förra kapitlet såg vi hur man kan utnyttja vår textmodell till att tolka en text och få en bättre förståelse av den. I det här kapitlet ska vi använda modellen för ett annat syfte: att göra en egen text, och utifrån givna mönster anpassa den till sin kommunikationssituation. Det finns en form av textstudium som just är inriktad på produktionen av situationsanknutna och mönsterstyrda texter. Det är retoriken, den klassiska läran om hur man skriver och håller ett tal. Den fick sin form redan under den grekiska antiken för två och ett halvt tusen år sedan. Och den kom tidigt att tillämpas även på skrivna texter. Här ska vi kombinera retorikens tankar om texters tillblivelse med begreppsapparaten i vår egen modell. Retoriken tänker sig att en text växer fram genom ett antal faser. Den första är intellectio, att förstå uppgiften. Då tänker vi igenom de yttre villkoren för det vi ska skriva. Den andra är inventio, att uppfinna eller upptäcka stoffet. Då ger vi texten ett lämpligt innehåll med hänsyn till dess förutsättningar. Den tredje fasen är dispositio. Då ordnar vi innehållet utifrån genrens normer och textens funktion. Den fjärde är elocutio, att klä tankarna i ord. Då ger vi texten en språklig form som passar till det sammanhang den ska verka i. Den femte och sista är emendatio. Då går vi över texten en sista gång och omarbetar större eller mindre delar av den. Det här är förstås ett idealiserande synsätt. I verkligheten följer arbetet med texten inte faserna strikt, så att en tidigare är helt klar innan nästa börjar. I stället pendlar det mellan dem. Men som ett grovt arbetsprogram fyller stadieläran ändå sin funktion. En viktig sak som den säger oss är att en brukstext inte kommer till världen i fulländad form eller i ett enda ögonblick. Bakom välskrivna texter ligger ett arbete, en skrivprocess där texten efter hand finner sin form. Vi ska tillämpa den retoriska skrivmodellen på ett exempel, en platsansökan. Platsansökan är en genre som de flesta måste bekanta sig med och som inte är alldeles lätt att handskas med. Mer exakt bygger kapitlet på en platsansökan av en kvinna i 30-årsåldern, låt oss kalla henne Sanna Mars. Vi har fått ta del av hennes ansökan om ett arbete som informatör. Vi har också 240

Studentlitteratur

12 Retorik intervjuat henne för att kartlägga hennes skrivprocess. Kapitlet pendlar mellan vår allmänna redovisning av skrivprocessen och Sannas konkreta arbete på sin text.

Intellectio Det är alltid en god regel att tänka sig för innan man börjar skriva en text. I vilket sammanhang ska den verka? Vilket syfte har den? Vilka riktar den sig till? Frågor av det slaget hör hemma i den del av det retoriska förberedelsearbetet som kallas intellectio. Låt oss se på kontexten. Vad är det för typ av verksamhet som texten ingår i? En anställning, förstås. Mer exakt söker Sanna ett jobb som informatör på Miljödepartementet i Stockholm. Året är 1996, och den totala arbetslösheten ligger på 12-13 procent — för informatörer är siffran ännu högre. Miljödepartementet kunde alltså förvänta sig en stor mängd sökande när det satte in den här annonsen i Dagens Nyheter:

ØIN MILJÖDEPARTEMENTET

söker

INFORMATÖR Du kommer att ansvara för Miljödepartementets information i alla dessa former, muntlig, tryckt och elektronisk. Du får hålla i departementets utåtriktade information, göra informationsmaterial samt ansvara för den interna informationen. Du får självständigt lägga upp ditt arbete. Du år en driven stilist och duktig layoutare med några års arbetslivserfarenhet. Du kan ha högskoleutbildning. Du måste ha mycket goda kunskaper i engelska, både i tal och skrift. Kunskaper i tyska och franska är också välkomna. Du måste behärska datorn, du kan redigera, göra grafik och ta dig fram på Internet. Har du kunskaper om miljöfrågor är det en merit. Utbildning i information, journalistik eller kommunikation är också meriterande. Ytterligare upplysningarom tjänsten lämnas av pressekreteraren Eva Franchell, tel 08-4052052, eller departementsrådet Birgitta Ågren, tel 08-405 2032. Upplysningar om allmänna anställningsvillkor lämnas av personalhandläggaren Ninni Adolphson, tel 08-405 2079. Fackliga företrädare i departementet är Barbro Romilson, DT, och Bengt Nordqvi Du når dem på tel 08-405 1000. Din ansökan med meritförteckning märkt med ref. nr D 2/96 vill vi ha senast n 26 januari 1996 ställd till: Miljödepartementet, 103 33 STOCKHOLM.

© Studentlitteratur

241

Tillämpning För en platsansökan, liksom för många genrer, är den intertextuella kontexten central. En platsansökan förutsätter som regel en platsannons. Miljödepartementets platsannons blir början på en kommunikationskejda. Den ska locka sökande som Sanna. Några av de ansökningar som kommer in leder till intervjuer och till sist till att en lycklig blir anställd. För Sanna är syftet med platsansökan självklart: hon vill bli kallad till intervju. Att Sanna uppträder i rollen som arbetssökande ger henne en maktlös position. Hon har att övertyga en opersonlig institution om sin lämplighet; hon vet inte vem exakt som kommer att läsa texten eller vilka de andra sökande är. Sannas arbete med intellectio gick mycket ut på att studera annonsen och fundera på hur väl hon passade in på beskrivningen av tjänsten. Det första hon fäste sig vid var tjänstens namn, informatör. Det stämmer på Sanna, som läst informationslinjen. Att verksamheten är knuten till ett departement är också lämpligt. Sanna har arbetat som ombudsman i SSU och läst en termin statskunskap på universitetet, vilket gett en bra inblick i den politiska beslutsprocessen. Hon ser sig också som en "driven stilist", som det heter i annonsen. Hon har vikarierat som journalist, och hon har haft en projektanställning för att skriva en bok till Fackföreningen Metalls 100-årsjubileum. Annat i annonsen var hon inte lika bekant med. Hon har i och för sig viss vana vid layout men har inte prövat på Internt. Detta ser hon nu inte som något större problem. Det är vanligt att platsannonser ställer så höga krav på de sökande att ingen uppfyller alla. Delvis är Sanna kritisk till annonsen. Uttrycket "driven stilist" är en kliché som hon mött i ett otal annonser. Hon tycker att den dåligt klargör vilka skrivkunskaper som Miljödepartementet är ute efter. Hon förstår inte heller riktigt formuleringen: "Du kan ha högskoleutbildning." Eftersom kraven på den sökande är så breda och höga finner hon det märkligt att högskoleutbildning inte är mer meriterande än så. Hon misstänker att Miljödepartementet inte känner till de många informatörsutbildningar som finns på universitet och högskolor runt om i landet. Så långt om ansökans relation till annonsen. Vilka kommunikationssätt, vilka uttrycksformer står nu Sanna till buds när hon vill övertyga Miljödepartementet om sin lämplighet? Ett svar på den frågan får vi genom att undersöka hur platsansökningar kan se ut. Genrekonventionerna har beskrivits i flera handböcker. Den traditionella platsansökan hittar vi i en av 1900-talets mest spridda skrivhandledningar, Uppslagsbok för skrivbordet av Erik Palm (vi har använt den 24 upplagan från 1975). Palm går igenom den formella uppställningen (brevhuvud osv.) och ger sedan rekommendationer för framställningssättet: 242

Studentlitteratur

12 Retorik Ansökningshandlingen är ofta den första kontakten mellan parterna. Den måste följaktligen göra ett gott intryck. Om möjligt bör den vara personligt hållen, och under alla förhållanden ska den vara korrekt och innehålla de uppgifter arbetsgivaren kan behöva. [...] Texten ska vara kortfattad. Undvik alla utsvävningar om egna kvalifikationer och håll er enbart till fakta. [...] Försök att redan från början väcka mottagarens intresse. Exempelvis genom en faktisk uppgift som denna: "Då jag redan har femton års erfarenhet inom yrket..." [...] Skriv ett naturligt och vårdat språk utan intetsägande fraser.

Vi kan ana vissa konflikter i de traditionella konventionerna. Å ena sidan måste ansökan vara korrekt och kort; den sökande ska "undvika alla utsvävningar om egna kvalifikationer". Å andra sidan ska texten vara personligt hållen och intresseväckande. Går vi till en modernare handledning, Siv Strömquists Skrivhandboken från 1989, är konventionerna delvis desamma. Platsansökan beskrivs som en av många genrer baserade på det allmänna textslaget formellt brev. Strömquist beskriver uppställningen av brevhuvudet samt inlednings- och avslutningsfraser — en ärendemening bör inleda texten, och "Med vänlig hälsning" sägs vara den vanligaste avslutningen. Genrekonventionerna sammanfattas så: En platsansökan utformas enligt mallen för ett formellt brev. Först kommer avsändarens namn och adress, sedan mottagaren (den man ställer ansökan till) och därefter följer själva ansökan, där man inledningsvis talar om att man anmäler sig som sökande till den aktuella befattningen. Man ger sedan eventuellt kortfattade upplysningar om sig själv, om de kvalifikationer som kan ha intresse för den aktuella tjänsten, och avslutar sedan med att tala om att man bifogar de handlingar som efterfrågas i annonsen. Det som stämmer med de tidigare normerna är kravet att vara kortfattad — inte ens upplysningar om en själv framställs som nödvändiga. Däremot sägs det ingenting om hur personlig man kan eller bör vara. Sanna håller med om en del av dessa konventioner, i synnerhet att en ansökan ska vara koncis. Själv har hon en A4-sida som riktmärke. Andra regler är hon skeptisk till. Hon menar att skrivhandledningarna inte riktigt beskriver villkoren för genren. En noggrann formell uppställning är inte så viktig, anser hon. Hennes erfarenhet av fyra års arbete som kontorist är att det utvecklas olika konventioner i olika verksamheter och att många inte ställer upp breven formellt. Det är viktigt att förmedla en bild av sin personlighet, och detta utan att bli privat eller påträngande. Sanna menar att arbetsgivaren alltid söker © Studentlitteratur

243

Tillämpning någon som ska kunna fungera i ett kollektiv med sina arbetskamrater. Att i ansökan visa att man är — eller skulle kunna vara — den personen är viktigt. Detta är också vad Arbetsförmedlingen brukar framhålla, säger hon. Man ska skriva personligt och försöka skilja sig från mängden. Sannas uppfattning bekräftas när vi konsulterar Arbetsförmedlingens Handbok för arbetssökande. "Använd alltid dina egna ord när du presenterar dig själv", förkunnar handboken. Man kan i och för sig ta "stöd av exempel och mallar", men huvudsaken är att "det är dig som person man möter, inte en rad färdiga standardformuleringar". På nästa sida återger vi ett av handbokens fingerade exempel på en platsansökan. Här är vi långt från det formella brev som förespråkades i Strömquists skrivhandledning. Redan det inledande "Hej!" slår an en personlig ton. Sanna tycker att den här ansökan är för privat och klichéartad, och vi är böjda att hålla med henne. Hon pekar på formuleringar som "ett behov av att utvecklas och att ständigt lära mig nya saker", "en utmaning", "känsla för team work och inställningen att aldrig ge upp", "envis men samtidigt lyssnar jag", "Om det är bra, då köper jag det", "inte rädd för att hugga i och ställer alltid upp". Sanna är också lite skeptisk till att ta upp fritidsintressen. Det är inte säkert att arbetsgivaren tycker att det är intressant och meriterande att den sökande spelar fotboll. Det skulle kunna uppfattas som irrelevant för arbetsuppgifterna. Så här långt komna kan vi ringa in den retoriska uppgift som Sanna har att lösa. I en text på en A4 ska hon sakligt redogöra för det som annonsen efterfrågar och samtidigt förmedla en trevlig och levande bild av sig själv. Och detta i en genre som rymmer motsägelsefulla drag. Den har traditionellt en formell prägel, men på senare år har en personlig framställning vunnit fotfäste. I den varianten är det ett problem att det är svårt att vara personlig och kortfattad utan att bli för privat och klicMartad. Att Sanna ändå föredrar den personliga framställningen har god förankring i retoriken. Retoriken tillmäter talarens förhållande till lyssnarna en avgörande betydelse för hennes möjligheter att påverka dem. Det kommer an på talarens etos: hur hon framstår som karaktär för sin publik. Men den relationen är inte given på förhand. Delvis skapas den genom talet. Motsvarande gäller också för en text, inte minst för en platsansökan. Därför kan det vara lämpligt att redan på det här stadiet fundera över den interpersonella strukturen. Ett sätt att slå an sin egen ton har vi redan sett, nämligen att ställa upp ansökan som ett personligt och inte ett formellt brev. Sanna kan också lyfta fram sina förtjänster och kompetenser, även om hon tycker det är svårt att skriva positivt om sig själv. Men när hon känner "det kan jag", när hon 244

Studentlitteratur

12 Retorik

Telia Personalavdelningen 271 56 YSTAD Hej! Mitt namn är Christina Karlån och jag söker det utannonserade jobbet med ref nr Te 14895. Jag är utbildad elektriker. Mitt certifikat fick jag genom att arbeta med varierande uppgifter åt Reinholds. Det var en stimulerande och lärorik tid, men jag insåg samtidigt att byggnadsbranschen är för isolerad - jag ville ut och ha kundkontakt. Därför valde jag att arbeta som installatör åt Elektro-Helios under ett år. Efter att ha kommit i kontakt med industrielektriker vid ett större installationsarbete insåg jag att det nog var någonting för mig. Jag återvände till skolbänken, vilket jag trodde skulle bli en jobbig tid. Men, tvärtom - jag har ett behov av att utvecklas och att ständigt lära mig nya saker, så utbildningen i automatiseringsteknik blev i stället något av en utmaning. På fritiden spelar jag fotboll i Ystads tjejlag, vilket jag gjort, sedan 1992. Fotbollen har gett mig en känsla för team work och inställningen att aldrig ge upp. Jag är nog ganska envis men samtidigt lyssnar jag på vad folk har att säga. Om det är bra, då köper jag det. Jag är positivt lagd och har en förmåga att smitta av mig med min entusiasm. Jag är inte rädd för att hugga i och ställer alltid upp för vänner och jobbet. Efter uppehållet med studierna vill jag nu gärna komma ut och börja jobba igen. Helst med maskinservice ute på fältet, då får jag både industrielektroniken som intresserar mig och kundkontakten. Jag är ganska anpassningsbar och har lätt för att se saker från den ljusa sidan. Det enda kravet jag ställer är att helgerna hålls fria för matcher och träning. Jag hoppas på ett positivt svar och en chans att visa vem jag är och vad jag går för. Ystad 1995-05-31 Ch411.1/"Z-Christina Karlån Skalpellgången 14 271 71 YSTAD

Figur 12.1 Förslag till platsansökan ur Handbok för arbetssökande.

© Studentlitteratur

245

Tillämpning tycker att hon väl uppfyller annonsens krav, försöker hon framhålla det. Och då kan hon framstå som en unik individ för arbetsgivaren.

Inventio Vi har tänkt igenom textens syfte, de yttre förutsättningarna för dess verkan och Sannas möjligheter att påverka den sociala atmosfären via den interpersonella strukturen. Nu är det dags att fundera över innehållet. Inom en genre utvecklar det sig en tematisk tradition: en uppsättning ämnen som passar eller anses passa genrens retoriska syften. Ser vi på skrivhandledningarna finns följande teman nämnda: 1. Personuppgifter: namn, ålder, adress, civilstånd 2. Anmälan som sökande 3. Kvalifikationer 4. Anställningsuppgifter: uppsägningstid från nuvarande anställning, löneanspråk. Som ett sista tema kan vi sätta 5. Handlingar: man ska avsluta med att säga att man bifogar meritförteckning och betyg. De här temana bildar en mall för innehållet och formar en särskild topik. Topiker tillhandahåller platser som tanken kan återvända till för att få uppslag till vad som kan stå i ett visst slags text, och ibland i alla texter. De teman som vi här urskiljt berör personliga förhållanden. I offentligheten hör sådana teman främst hemma i olika slags ansökningar, t.ex. om stipendier eller om inträde i olika sammanslutningar — en besläktad topik finner vi kanske i svar på kontaktannonser. I de flesta offentliga texter är personliga förhållanden annars otänkbara. Jämför med platsannonsen, vars författare inte behöver redogöra för lön, ålder etc. Vi kan fundera lite över de gemensamma temanas retoriska funktion: 1. Personuppgifterna identifierar den sökande och ger arbetsgivaren en grov bild av hans eller hennes personliga förhållanden. I Palms skrivhandledning framhålls också att tydligt placerade personuppgifter "underlättar för mottagaren då han bläddrar bland ansökningarna". 2. Anmälan som sökande är en s.k. performativ språkhandling; i och med att detta sägs behandlar arbetsgivaren texten just som en platsansökan. 3. Kvalifikationerna ska övertyga arbetsgivaren om den sökandes lämplighet för tjänsten. 4. Anställningsuppgifterna ska ge arbetsgivaren uppgifter om hur anställningen praktiskt ska kunna genomföras. 5. Omnämnandet av handlingarna identifierar övriga papper så att arbetsgivaren vet att han fått meritförteckning och betyg. 246

Ø Studentlitteratur

12 Retorik Sanna kan tänka sig att använda fler teman. Ett är "Jag själv". Det temat använder hon ibland för att understryka att hon är en utåtriktad och positiv person, och det förekommer ju också i Arbetsförmedlingens fingerade ansökan. Ett annat är "Min bild av arbetsgivaren". Under det temat brukar hon i vissa ansökningar tala om vad hon finner intressant hos arbetsgivaren. Båda dessa teman fyller funktionen att skilja ut henne bland de ofta många hundra som söker en tjänst. Det händer också att hon lyfter fram de kvalifikationer som är speciellt relevanta för tjänsten som ett eget tema. I så fall behandlar hon övriga kvalifikationer mindre utförligt, ett tema som hon annars brukar dela upp i två underteman, "Bakgrund" och "Utbildning". Till inventio hör också att tänka efter vad vi ska säga om temana, vilka propositioner vi ska framställa. Ska texten ha en makroproposition, ett samlande budskap, som allt i den kretsar kring, t.ex. genom att direkt eller indirekt tjäna som argument för det? Ja, det är lämpligt att sträva efter en tydlig makroproposition i en platsansökan. Makropropositionen bör fungera som ett stöd för det i en ansökan självklara budskapet: "Anställ mig!" Som regel underlättas skrivandet av en makroproposition. Den ger framställningen ett fokus, fungerar som en måltavla som man kan inrikta texten mot. För Sanna kan makropropositionen få tre led: "Jag är skicklig på att hantera olika typer av information, jag är väl insatt i den politiska beslutsprocessen, jag är en bra skribent." Dess innehåll har betingats av de krav i platsannonsen som Sanna bäst uppfyller. Det är inte givet hur tydligt denna makroproposition ska uttryckas i texten. Det är som sagt inte självklart hur eller ens om man bör framhäva sin person. Den retoriska planeringen kan också omfatta perspektivet, eller perspektiven. Olika perspektiv kan ju passa i olika delar av en text. Ska Sanna t.ex. ha ett objektiv eller subjektivt perspektiv, alltså dölja eller visa ur vems synvinkel ämnet ses? Delvis ett subjektivt, hon bör framträda med ett "jag". Men hennes kvalifikationer bör framstå som objektiva, som oberoende av vem som betraktar dem. Det kan också vara lämpligt att växla mellan ett fjärrperspektiv, då Sanna översiktligt behandlar något i stora drag, och ett närperspektiv, då hon skildrar en viss kompetens mer ingående. Kanske bör Sanna överväga även andra sätt att hantera perspektivet. Ska hon t.ex. utnyttja ett jämförelseperspektiv? Ja, det kan vara ett bra sätt både att ge framställningen en personlig vinkling och att åskådliggöra sina kvalifikationer. Förutsättningen är att hon finner en jämförelse som inte verkar krystad. Att säga att tjänsten skulle passa henne "som hand i handske" eller att hon skulle trivas som "fisken i vattnet" på Miljödepartementet skulle verka tillgjort, det skulle sänka hennes trovärdighet. Bleknade © Studentlitteratur

247

Tillämpning

bilder passar bättre, t.ex. på temat "uppbyggande". Att säga att hon "lagt en grund" för något eller "byggt vidare på" något eller att delar har "fogats samman", kan framställa hennes kvalifikationer som en logiskt uppbyggd helhet.

Dispositio Vi har skissat en preliminär plan för innehållet: teman, huvudtanke, perspektiv. Men innan det direkta skrivarbetet tar vid är det lämpligt att fundera på dispositionen, alltså hur vi ska ordna innehållets delar. Det är viktigt för textens flyt, sammanhang och tillgänglighet. Vi har tidigare talat om olika dispositionsprinciper. Tid, rum, orsak, jämförelse och tema är begrepp som kan ligga till grund för dispositionen. Olika principer kan naturligtvis lämpa sig för olika partier av ansökan. Så kan en tidsdisposition delvis passa till temat "Kvalifikationer". Sanna kan välja att beskriva sin arbetslivserfarenhet efter principen: "Från 1983 till 1985 arbetade jag som x. Därefter började jag ..." Kanske föredrar hon en emfatisk tidsdisposition, så att det arbete som är mest meriterande för tjänsten får inleda, varefter den kronologiska historiken tar vid. Dispositionsprinciperna kan också ge oss uppslag till möjliga innehållspunkter. Så kunde Sanna ta en jämförelsedisposition till utgångspunkt för att matcha sina meriter mot kraven i annonsen. Eller kanske passar en orsaksdisposition bättre? Då skulle Sanna direkt framställa sina kvalifikationer som en orsak till att Miljödepartementet skulle anställa henne. Antagligen blir en sådan disposition övertydlig. Det är självklart att man skriver en platsansökan för att få anställning, att påpeka det riskerar att bli beskäftigt. Traditionellt är den övergripande dispositionen i en platsansökan tematisk. Den uppläggningen förefaller rimlig. Den tillåter Sanna att ta upp olika sidor av sin bakgrund och relatera dem till tjänsten. Enskilda teman i texten kan sedan disponeras efter andra principer. Eftersom vi redan har angett makrotemana har vi också beskrivit grunden för temadispositionen. Ordningsföljden mellan delarna ger oss ett textmönster för genren. Sanna tycker som sagt att de traditionella konventionerna delvis är förlegade. Därför återger vi här de gängse dragen i en platsansökan tillsammans

248

© Studentlitteratur

12 Retorik med de drag som Sanna ibland använder — de senare har vi satt inom parentes: 1. Inled med brevhuvud och hälsningsfras. 2. Anmäl dig som sökande till tjänsten. (3. Sammanfatta de kvalifikationer som är särskilt relevanta för tjänsten.) 4. Ange dina kvalifikationer, eventuellt uppdelade på a. Bakgrund/arbetslivserfarenhet b. Utbildning. (5.Tala om vad du finner intressant hos arbetsgivaren.) (6.Beskriv dig själv som person.) 7. Säg när du kan tillträdda tjänsten, eventuellt vilken lön du önskar (om detta nämns i annonsen) och eventuellt ditt telefonnummer (om du inte gör det i brevhuvudet). 8. Tala om vilka handlingar du skickat med (normalt meritförteckning och betyg). 9. Skriv din namnteckning med namnförtydligande efter en avslutningsfras. Vi skulle kunna skilja ut de obligatoriska dragen i textmönstret, de drag som tillsammans gör att en text räknas som en platsansökan. Den minimala texten består med den synen av drag 1, 2 och 9. Efter en inledande hälsning anmäler man sig som sökande och skriver sedan under. Detta stämmer med _ den klassiska retorikens rekommenderade grundkomposition. Enligt retoriken hade en text tre huvuddelar: inledning, avhandling och avslutning. Man skulle fånga läsarens uppmärksamhet, framföra sitt budskap och så avrunda framställningen. Fast en så kort ansökan skulle brista i retorisk effektivitet. Särskilt avhandlingen behöver utvecklas. Det är rimligt att klargöra sina kvalifikationer — även om de framgår av meritförteckningen — och att underlätta en eventuell anställning genom att ange när man kan tillträda tjänsten. Sett till de traditionella konventionerna är det Sannas drag inom parentes som är minst obligatoriska. De förefaller ändå rimliga, eftersom de tillåter den sökande att ge en personlig bild både av sig själv och av arbetsgivaren. Och att i det tredje draget lyfta fram de relevanta kvalifikationerna ger en emfatisk komposition som borde vara ändamålsenlig. Arbetsgivaren får snabbt veta hur den sökande svarar mot de krav som uttalats i annonsen. Den som utförligt vill beskriva sig själv tar med alla nio dragen. Det kan vara effektivt. Men samtidigt tänjer man då på regeln att en platsannons ska vara kortfattad. Kanske riskerar man att inför vissa arbetsgivare framstå som självupptagen. Det går att göra en fullt läsbar text också med en annan ordning mellan dragen (de obligatoriska dragen 1, 2 och 9 undantagna). Inget av dem förut© Studentlitteratur

249

Tillämpning sätter nämligen den informationen som ges i någon annan för att bli begripligt. Sanna skulle kunna börja med att berätta när hon kan tillträda tjänsten och tala om vilka handlingar hon skickat med. Men det arrangemanget skulle klart strida mot genrenormerna.

Elocutio Om vi följer retorikens arbetsgång, så är det först nu dags att skriva ut texten i färdigt skick. Ofta finns det stolpar och anteckningar från de tidigare stadierna att utgår från. Sanna sneglade på sina egna tidigare ansökningar för att finna formuleringar. Eftersom texterna fanns på hennes dator var det frestande att helt enkelt kopiera en tidigare ansökan och göra minimala ändringar i den. Delvis gjorde hon det, men hon tog också hänsyn till vad som sas i annonsen. Så här såg hennes färdiga text ut — i vänsterkanten har vi markerat vilka drag hon gör:

Dragl

(1) Bromma den 16 januari 1996 (2) Till Miljödepartementet

Ref nr D 2/96

(3) Hej!

250

Drag 2

(4) Jag heter Sanna Mars, är 32 år och söker tjänsten som informatör på Miljödepartementet.

Drag 3

(5) Jag är utbildad informatör och har jobbat som journalist. (6) Jag tycker själv att kärnan i mina kvalifikationer utgörs av att jag är en bra skribent och att min utbildning och mitt samhällsintresse i stort gör att jag har goda förutsättningar för att sätta mig in i komplexa frågor. (7) Som informatör ser jag samhällsinformationen som en stor utmaning både ur ett personligt och ett socialt perspektiv. (8) Mer handfasta sidor av min kompetens hänger samman med min vana av utåtriktat arbete, som har skolat mig att uttrycka mig både muntligt och skriftligt. (9) Jag har också, under större delen av mitt arbetsliv, arbetat i situationer där det krävts både självständighet och samarbetsförmåga. (10) Jag var tidigare politiskt aktiv och arbetade då mycket med miljöfrågor både ur lokalt och globalt perspektiv.

© Studentlitteratur

12 Retorik Drag 4 (11) Min bakgrund (12) Jag kommer från Västerås, men har bott på några olika platser i landet till följd av studier och arbete. (13) Kortfattat ser min arbetslivserfarenhet ut som följer: (14) Efter gymnasiet arbetade jag som kontorist/telefonist, SSU-ombudsman och barnskötare. (15) Somrarna -90 och -91 arbetade jag som journalist och fotograf på Länstidningen Jämtland/Tidningen Härjedalen. (16) Under åren 1989-1993 studerade jag och efter studierna har jag jobbat som samordnare i ett mediaprojekt som drevs av ABF i Västerås. (17) Därefter var jag engagerad av Metall 20 i Västerås för att producera en 100-årshistorik. (18) Journalistjobbet innebar träning i att framställa kortfattade texter om vitt skilda ämnen under en ständig tidspress. (19) Arbetet med historiken omfattade research, textproduktion, bildsättning, layout och tryckerikontakter.

Drag 7

(20) Min utbildning (21) Jag började mina studier på Samhällvetarlinjen i Uppsala, där jag läste den samhällsvetenskapliga baskursen och en termin statskunskap innan jag hoppade av för att börja på Informationslinjen i Sundsvall. (22) Utbildningen har gett både en stabil grund för analys av informationsbehov och planering av informationsinsatser samt en bra träning i skrivande och layout/typografi (PageMaker på Macintosh). (23) I huvudämnet kommunikationsvetenskap fick jag många nya insikter om hur man kommunicerar i organisationer, informationens roll i samhället och information som maktmedel. (24) Min ansökan är kortfattad men jag hoppas att ni vill tala mer med mig. Jag nås på telefon 08-88 88 88 och på adress Stora Mossens backe 88, 888 88 Bromma.

Drag 9 (25) Med vänliga hälsningar (26) Sanna Mars Låt oss fundera över den stil som Sanna använder. För retoriken är stilfrågor av största vikt — bara genom en rätt stil kan ett tal eller en text nå sin fulla verkningskraft. Eftersom stilen inte står för något avgränsat i texten utan berör alla dess strukturer, så aktualiserar den också de tidigare faserna i den retoriska processen. Vi börjar med att studera stilens sociala sida, dvs. interpersonella stildrag. Är stilen snarast formell eller informell? Finns det en personlig ton? För att Studentlitteratur

251

Tillämpning

kunna besvara frågorna måste vi ha något att jämföra med. Naturligast ser vi då på traditionella genrekonventioner. Även Miljödepartementets platsannons är intressant, eftersom den ju fungerar som ett tilltal till Sanna. Sanna slår direkt an en informell ton. I det första draget frångår hon det formella brevets regler och börjar i stället texten som ett personligt brev. Hon skriver inte, som brukligt är, avsändaren överst. Hon inleder inte heller med en ärendemening (typ "Informatör ref nr D 2/96") utan med ett "Hej !". Avskedsfrasen är däremot mer traditionell, "Med vänliga hälsningar". (Ska vi vara lite petiga så tycks Sanna ha blandat ihop den formella frasen "Med vänlig hälsning" med den något mindre formella "Vänliga hälsningar".) Till det informella bidrar också ord som "jobbat", "Journalistjobbet", "hoppade av". Sådana vardagliga ord saknas i platsannonsen, som annars inte är påfallande formell. Det personliga kommer främst fram i jag-formen. I nästan alla stycken i texten är "jag" tema. Att temaupprepning med "jag" är grundläggande för textbindningen ser vi på de många fortsättningskonstruktionerna. Redan de två första meningarna har fyra fortsättningskonstruktioner med underförstådd temaupprepning: "Jag heter Sanna Mars, [jag] är 32 år och [jag] söker tjänsten på Miljödepartementet. Jag är utbildad informatör och [jag] har jobbat som journalist:' Temaupprepningarna riskerar att göra texten väl statisk och jag-centrerad. Delvis bryts de av tidsdispositionen i bakgrundsavsnittet (mening 11-19). Där står tidsangivelser i fundamentet, och temat, "jag", hamnar efter det finita verbet: "Efter gymnasiet arbetade jag ...", "Därefter var jag ..." etc. I två stycken går Sanna i från den personliga stilen (mening 18-19 och 22-23). Ett exempel: "Utbildningen har gett både en stabil grund för analys av informationsbehov och planering av informationsinsatser samt en bra träning i skrivande ..." (22). Här försvinner jag-formen, och de många verbalsubstantiven gör texten formell och nominal. Nominalfrasen "planering av informationsinsatser" skulle i en personligare och mer verbal stil kunna uttryckas: "Jag har gedigna kunskaper om hur man hanterar och planerar olika typer av information." Med den stundtals formella och nominala stilen markerar Sanna att den sociala ramen hör hemma i en offentlig myndighetssfär. Hennes ord färgas samtidigt av den auktoritet som förknippas med offentliga institutioner. Intressant nog blir platsannonsen aldrig så formell och nominal som Sanna är i det citerade partiet. Att Sanna samtidigt undviker genren formellt brev genom att i inledningen skriva in sig i en privat sfär, gör att vi kan tala om en sammansatt stil, kanske till och med om ett stilbrott. Det stilbrottet är i så

252

© Studentlitteratur

12 Retorik fall närmast inbyggt i genren, som idealt ska tillåta författaren att vara personlig i en formell situation. Vid ett tillfälle använder Sanna en perspektivmarkör som tillåter henne att tala i den aktuella yrkesrollen: "Som informatör ser jag ..." (mening 7). Vid några tillfällen använder hon plusord för att framhålla sina kvalifikationer, dels adjektiv som "goda förutsättningar", "stabil grund", "bra träning", dels substantiv som "självständighet och samarbetsförmåga". Ytterligare en orsak till att stilen ibland blir nominal kan vara att ett informationstät framställning är ekonomisk och att texten därmed kommer att bli kortfattad. Att Sanna känner kravet på korthet framgår tydligt. I en metatextuell mening säger hon: "Kortfattat ser min arbetslivserfarenhet ut som följer", och sist i ansökan läser vi: "Min ansökan är kortfattad ..." Dessutom framhåller hon särskilt sin förmåga att "framställa kortfattade texter".

Emendatio Fick då Sanna jobbet? Nej. Efter någon månad kom ett brev med den artiga frasen "Vi tackar för visat intresse". Berodde det på att ansökan inte var tillräckligt bra? Det vet vi inte. Det sannolikaste är att det helt enkelt fanns mer kompetenta sökande, t.ex. sådana som, till skillnad från Sanna, arbetat som informatörer. En annan fråga är om ansökan hade kunnat utformas bättre. Där svarar vi ja, även om den nuvarande ansökan inte är dålig. Dispositionen är välfunnen med ett informellt anslag och en inledande sammanfattning med de relevanta kvalifikationerna. Jag-formen känns naturlig och framställningen har för det mesta bra flyt. I retoriken kallas det avslutande stadiet i skrivandet för emendatio. Hur omfattande det stadiet blir beror både på skribenten och på genren. En del är noggrannare än andra och arbetar alltid om sina texter flera gånger. I en genre som platsansökan finns det goda skäl att omarbeta och finjustera texten, eftersom den är viktig för ens framtid. Som en allmän regel för omarbetningen gäller att det är bra om man kan lägga undan det skrivna ett tag så att man kan se på texten med fräscha ögon. Hur Sanna skulle kunna omarbeta texten har vi delvis antytt. Det förefaller t.ex. onödigt att flera gånger påpeka att texten är kortfattad, eftersom detta ligger i en platsansökans natur. Och fastän sammanfattningen i början, drag 3, är bra, kunde den vara lite mer rakt på sak. Nu är textbindningen Studentlitteratur

253

Tillämpning

något oklar. Även om draget bygger på temaupprepning med "jag" är det svårt att se direkta kopplingar mellan meningarna. Varför används informatörsperspektivet i just mening (7)? Både mening (6) och (8) handlar om att uttrycka sig skriftligt, men texten gör ingen koppling mellan meningarna. Borde de inte bindas ihop på något sätt? Ett förslag är att disponera draget mer emfatiskt. De viktigaste kvalifikationerna kunde introduceras som rematisk information och sedan utvecklas i tur och ordning, alltså ett slags temaprogression. Draget skulle kunna inledas så: "Som kvalifikationer för tjänsten vill jag särskilt framhålla att jag är en god skribent och van vid att analysera komplexa samhällsfrågor?' Då kunde Sanna också avvara den lite väl långa mening (6) — på 39 ord — som inte lika exakt ringar in kvalifikationerna. Vår omskrivning har två tydliga reman, de goda skrivkunskaperna och erfarenheten av samhällsfrågor. Sanna kunde sedan börja med att utveckla påståendet om skrivandet, t.ex.: "Jag har i mitt arbetsliv ägnat mig mycket åt utåtriktat arbete. Detta har gett mig stor vana vid olika muntliga och skriftliga uttrycksformer ..." Kanske skulle Sanna passa på att också exemplifiera dessa uttrycksformer. En fördel med att på det här sättet tematisera draget tycker vi är att Sanna skulle slippa den lite ensidiga temaupprepningen. En annan fördel är att det blir tydligare vad som är huvudbudskapet. Vi tror för övrigt att Sanna bättre kunde ha framhävt sina kunskaper om den politiska beslutsprocessen. Att de kunde ha varit med i sammanfattningen skulle kanske Sanna ha märkt när hon utvecklade det ganska abstrakta temat "Komplexa samhällsfrågor". Så långt om elocutio, om hur texten kan skrivas om givet dess innehåll. Vi kan också gå tillbaka i den retoriska skrivmodellen till t.ex. inventio och fråga oss om Sanna borde ha tagit med några andra teman. Ett som har stark tradition i genren är "Handlingar". Sanna har uteslutit det temat, eftersom det kändes överflödigt. Miljödepartementet märker ändå att de har fått meritförteckning och betygskopior, menar hon. Vi tycker nog att det är onödigt att bryta en så stark genrekonvention, i synnerhet som uppgifterna kan underlätta för mottagaren i handläggningen av de många hundra ansökningarna. Ett intressant tema är "Jag själv". Inte heller det använder Sanna, och det är kanske en riktig avvägning med tanke på att hon söker jobb på ett departement. När arbetsgivaren inte är en så byråkratisk organisation brukar hon utveckla temat ungefär så: "Det är alltid svårt att beskriva sig själv, men jag tror att jag kan säga att jag är en glad och positiv person med inlevelseförmåga och ett bra öra. Mina intressen kretsar kring kultur — teater, film, bildkonst — och natur. För att inte tala om mat och vänner!" 254

© Studentlitteratur

12 Retorik För att få en bild av vilka genrekonventioner som man i myndighetsvärlden anser passande, har vi intervjuat en kvinna som handlägger platsansökningar på ett departement (dock inte Miljödepartementet). Kvinnan känner väl igen vår beskrivning av genrens tudelning i en formell och en personlig variant. Själv föredrar hon avgjort den formella varianten, för där menar hon att man får de upplysningar som är relevanta för tjänsten och inga andra. Hon säger samtidigt att genreskillnaderna hänger ihop med en generationsskillnad. De som är födda efter 1955 använder de personliga genrekonventionerna. Hon ger oss ett exempel på hur en personlig platsansökan i värsta fall kan inledas: "Hej! Jag år 26 år, bor i villa och har två hamstrar." Nästa arbete som Sanna sökte var som redaktör på Jeopardy, TV4:s populära frågesport. Då lade hon ner mer tid på ansökan, eftersom hon tyckte att det jobbet lät mycket roligare än det på Miljödepartementet. Det hon särskilt utvecklade var drag 3, 5 och 6, alltså sammanfattningen av de relevanta kvalifikationerna, vad hon tyckte var intressant med tjänsten och hur hon själv var som person. Bland 700 sökande var hon en av fem som kom till intervju (att hon till sist ändå inte fick jobbet är en annan sak). Detta visar både att det lönar sig att arbeta med sitt skrivande och att de personliga konventionerna fungerar bra i många fall. Kanske kan man säga att det största värdet med den retoriska skrivmodellen — alltså att söka förebilder hos andra texter men samtidigt överväga alternativ till dem — är att den får oss att medvetet välja mellan olika tänkbara lösningar på textbildningens problem, att inte bara slentrianmässigt stanna för första bästa utan att se rikedomen av retoriska möjligheter. Till sist. Att platsansökans konventioner delvis är otydliga förklaras av förändringar i kulturkontexten. En viktig samhällsförändring under de senaste decennierna är informaliseringen av det offentliga språket. Boktiteln "Hej, det är från försäkringskassan" gör klart vad det är frågan om. Informaliseringen och även individualiseringen av det offentliga språket kommer vi att behandla i nästa kapitel. Något som är intressant med Sanna och hennes ansökan är att hon inte bara kommunicerar med Miljödepartementet. Hon skriver också, och antagligen utan att närmare tänka på det, in sig i ett historiskt sammanhang. Hon svarar på genrekonventionerna, för vissa av dem vidare, förändrar andra. Hon deltar i en stor förändring av det offentliga språket, där hon genom att använda konventioner från den privata sfären bidrar till att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.

Studentlitteratur

255

Tillämpning

Sammanfattning Retoriken visar hur man skriver en text och anpassar den till en given kommunikationssituation. Skrivandet delas in i ett antal stadier. 1.Du analyserar skrivuppgiften i intellectio. I vilket sammanhang ska texten verka? Vem skriver du till och varför? Är din text ett led i en kommunikationskedja, dvs. förutsätter den tidigare texter och föregriper senare? Finns det tydliga genrekonventioner? Hur ska du använda den interpersonella strukturen för forma ditt etos, din personlighet inför publiken? 2. Du funderar över innehållet i inventio. Finns det givna teman i genren? Kan vi tala om särskilda topiker, om vedertagna "platser" dit tanken kan färdas för att få uppslag till innehållet? Vilken retorisk funktion har de olika temana? Går det att konstruera en makroproposition som kan styra framställningen? Vilka perspektiv bör du anlägga på ämnet? 3. Du överväger hur innehållet ska ordnas i dispositio. Vilka dispositionsprinciper är möjliga och lämpliga? Passar olika dispositioner för olika delar av texten? Är genren förknippad med ett tydligt textmönster? Är i så fall vissa av dragen att betrakta som obligatoriska, som nödvändiga i texten, medan andra är till för särskilda fall? Vilka drag bör du använda? 4. Du skriver ut texten i färdigt skick i elocutio. Vilken stil är lämplig för att ge texten den verkan du avser? Bör du vara formell eller informell, opersonlig eller personlig etc.? Bör framställningen vara nominal eller verbal, abstrakt eller konkret etc.? Är ett enhetligt stilläge eftersträvansvärt? Hur kan textbindningen göras tydlig i olika delar av texten? 5. Du reviderar och finputsar texten i emendatio. Är den språkliga utformningen konsekvent? Har du använt den textuella, ideationella och interpersonella strukturen i linje med dina syften? Om du går tillbaka i den retoriska modellen till dispositio och inventio, finner du då anledning att t.ex. revidera dispositionen eller lägga till något ytterligare tema?

256

© Studentlitteratur

13. Kritik

Den som sysslar med kritik av texter kan inta åtminstone två olika hållningar. Den ena går ut på att avslöja, på att blottlägga brister och dra fram dolda förutsättningar i ljuset. Det är ju inte ovanligt med texter som vill övertyga och övertala oss, kanske förföra och förleda, få oss att tro eller tycka eller handla på vissa sätt. Texten kanske förutsätter värderingar vi inte sympatiserar med eller vill tvinga in oss i en social roll som känns obekväm. Den andra hållningen går ut på en värderande granskning av texten. Den syftar inte nödvändigtvis till att avslöja manipulation. Den söker en förståelse av hur texten å ena sidan formas av sina sociala förutsättningar och å andra sidan bidrar till att omforma de sociala förhållanden som den har sin grund i. Med andra ord gäller det att kritiskt värdera samspelet mellan text och kontext, inte minst att klarlägga hur texter deltar i sociala förändringar och konflikter. De här kritiska hållningarna utesluter inte varandra, och vi har tangerat dem i tidigare analyser. T.ex. har vi diskuterat könsrollerna i en kvällstidningsnyhet (kapitel 7) och en annons för Barbie (kapitel 9). I det här kapitlet ska vi utveckla den kritiska analysen. Med hjälp av vår textmodell ska vi dels försöka avslöja manipulerande drag i texter, dels försöka förstå hur texter påverkas av sociala förhållanden. Vi kommer mer exakt att analysera två informerande texter, en om EU från Utrikesdepartementet och en om organdonation från Socialstyrelsen. Båda texterna är produkter av myndighetsutövning i den politiska offentligheten, och de rör kontroversiella ämnen. Det ligger i myndighetsutövningens natur att den ska vara neutral och objektiv. De aktuella texterna har kravet på sig att allsidigt belysa en omstridd sak utan att direkt ta ställning. Här blir frågan om manipulation intressant: Klarar myndigheterna av sin roll att vara opartiska? De senaste decennierna har myndigheter och politiker förlorat mycket av sin traditionella auktoritet. Ordet alfår har t.ex. blivit återkommande på tidningarnas löpsedlar, och det som framför allt åsyftas är ekonomisk omoral © Studentlitteratur

257

Tillåmpning hos politiker och myndighetspersoner. Och många myndigheter har privatiserats och underkastats samma kommersiella intressen som vanliga företag. Så det är inte självklart att vi som medborgare tror på vad Utrikesdepartementet och Socialstyrelsen säger. Här blir frågan om hur texter deltar i sociala förändringar intressant: Uppstår nya uttryckssätt för att återupprätta en trovärdighet som delvis gått förlorad? Innan vi i analyserna tar oss an de frågorna vill vi presentera några utgångspunkter.

Utgångspunkter Vi ska peka på tre grundantaganden i kritiska textanalyser. Analysen av myndighetstexterna kommer att utgå från de här antagandena, som hör nära samman.

Språklig och social struktur är ömsesidigt beroende av varandra Den kritiska textanalysen växte fram under 1970-talet i opposition till språkvetenskapens stora namn Ferdinand de Saussure (död 1913) och Noam Chomsky (född 1928). De såg språksystemet som skilt från språkbruket och menade att det inte hörde till språkvetenskapen att beskriva hur språket faktiskt används i samhället. Huvuduppgiften var att beskriva det abstrakta grammatiska regelsystemet, inte vad vi säger och skriver i konkreta situationer. Saussure ville studera la langue och inte la parole, och Chomsky ville studera competence och inte performance. De kritiska textanalytikerna insisterade på att språket är socialt förankrat. Att språket ser ut som det gör beror på att det måste fylla vissa sociala och kommunikativa behov för oss människor. Med hänvisning till den engelske och sedermera australiensiske språkvetaren Michael Halliday (född 1925) menade man att språk och texter har tre grundläggande uppgifter. De hjälper oss att reflektera över världen, att handla i världen och att koda vår reflexion och handling som text. De här tre uppgifterna känner du igen sedan tidigare — det rör sig om den ideationella, interpersonella och textuella strukturen. 258

© Studentlitteratur

13 Kritik När man på detta sätt lyfte fram språkbruket blev det också tydligt att olika människor har tillgång till olika (delar av ett) språk i olika situationer. Där Saussure och Chomsky förutsatte en språklig kompetens som var lika för alla, förutsätter den kritiska textanalysen både att vår språkliga kompetens är en del av en bredare social kompetens och att den är ojämnt fördelad. Att språklig och social struktur hör nära samman kan tyckas självklart. Intressantare är kanske förhållandet dem emellan. Här förutsätter den kritiska textanalysen en dialektisk relation, ett ömsesidigt beroende, mellan språk och samhälle och mellan text och kontext. Detta brukar kallas en konstruktivistisk språksyn. Texter är förstås ett resultat av vissa sociala förhållanden: av maktförhållanden inom vissa institutioner, av de sociala roller och syften som deltagarna agerar efter, av det aktuella mediets förutsättningar, av genrekonventioner m.m. Men samtidigt kodas de sociala förhållandena på ett visst sätt i en viss text och blir delvis ett resultat av texten. Texter bidrar till att etablera, vidmakthålla och förändra de sociala förhållanden som de har sitt upphov i. Vi skulle kunna säga att en text ytterst är en förhandling om hur samhället ser ut. Ta den här läroboken: den återskapar och försöker nog på någon punkt omforma bestämda genrekonventioner. Den ger samtidigt en bild av vad vetenskap är och bygger upp en speciell identitet åt oss som forskare och författare, liksom åt dig som läsare. Så har vi i ett kapitel förutsatt att du öppnar din morgontidning och läser en notis om sköldpaddor och i ett annat att du sitter i samhällsbyggnadsnämnden i Ekerö kommun och får ett protokoll hemskickat. Det finns de som menar att den konstruktivistiska språksynen är särskilt viktig i dagens samhälle, eftersom många traditionella värdehierarkier och maktstrukturer är under upplösning. Det skulle innebära att många konventioner sätts under press och att texter i mindre grad än tidigare återskapar sociala förhållanden. I stället blir texter mötesplatser för olika röster och intressen.

Språkliga val har alltid en orsak och en innebörd Det finns, enligt den kritiska textanalysen, alltid en orsak till att en text är utformad som den är. Detta är viktigt, för den kritiska granskningen bygger på det antagandet. Att all kommunikation är förankrad i individuella eller kollektiva intentioner och attityder ger oss en grund för att värdera den. © Studentlitteratur

259

Tillämpning Och i förlängningen kan vi kritisera texter och deras sändare för att de valt vissa framställningssätt men inte andra. Den här inställningen låter kanske orättvis. Vad man än skriver har man alltså gjort ett val man kan kritiseras för? Nej, så menar vi inte. Vår poäng är att språkliga val är inskrivna i olika sociala sammanhang och vittnar om dem. Ta t.ex. familjen. Vi talar om den privat, ibland på vårt jobb, man anspelar på den i annonser av olika slag, den behandlas i statliga utredningar, skattelagar, psykologiska avhandlingar m.m. Det innebär att språket kommer att uttrycka en rad olika förhållningssätt till familjen. Det kan vi märka på hur en och samma person omtalas: som farsa, förälder, familjemedlem, normgivande instans osv. Ordvalet är inte fritt för den enskilde språkbrukaren. Det finns konventioner som binder uttryck till olika situationer och områden i samhället. Farsa hör normalt hemma i privatsfären. Även om det nog inte är helt uteslutet att normgivande instans kan förekomma där, har det uttrycket vanligen sin hemvist i psykologiska facktexter. På en mer övergripande, samhällelig nivå finns det hursomhelst en uppsättning beteckningar för pappor. Och de är laddade med bibetydelser, som beror på att de brukats för särskilda syften i särskilda sammanhang. Det är därför som ett språkligt val kan tillskrivas en djupare social innebörd. Ett bra exempel ger en skrivkurs som en av oss var ansvarig för. Kursen ägde rum på en myndighet och syftade till att förenkla texterna där. Läraren föreslog att en del ord med typisk myndighetskaraktär kunde bytas ut mot mer vardagliga motsvarigheter. Han tyckte bland annat att det var en god i& att skriva få i stället för erhålla. Men deltagarna höll inte riktigt med. De ville inte att det skulle vara för mycket "hejsan-svejsan", som de uttryckte det. De menade att de inte tilltalade medborgarna som jämlika privatpersoner, utan som en myndighet med makt att fatta beslut om dem. Att då använda samma vardagliga uttryck som vänner emellan skulle bli falskt. Det var ärligare att framträda som den myndighet man faktiskt var. Så valet mellan de till synes oskyldiga orden få och erhålla var inte alls neutralt. Tvärtom stod det för en rad värderingar om vad som ligger i relationen mellan myndighet och medborgare. I många kritiska analyser kopplas språkliga val till en ideologi. I sin snävaste, marxistiska tolkning är en ideologi ett "falskt medvetande" som makthavare vill påtvinga grupper som saknar makt. Ideologi och manipulation går alltså hand i hand. I en vidare tolkning är det snarare synonymt med en världsbild som omfattas av en social grupp. Ett exempel ger det muntliga och vardagliga framställningssätt som bland annat kvällstidningar och annonsbyråer brukar använda. Det tar sig 260

Studentlitteratur

13 Kritik uttryck i frågor, utrop, ofullständiga meningar, personliga pronomen, ordlekar, omtal av personer med förnamn m.m. Enligt vissa kritiska forskare används denna stil för att ge sken av att relationen mellan producenter och konsumenter präglas av samma jämlikhet och gemenskap som normalt utmärker vardagliga samtal. Den ideologiska funktionen är att göra tidningens eller annonsörens värderingar naturliga och självklara. I en starkt ideologisk tolkning rör det sig om ett falskt medvetande som luras på konsumenterna. Vi tycker att sådana ideologiska tolkningar ibland kan få en väl konspiratorisk karaktär — att kommunicera blir att medvetet lura andra. Den muntliga stilen kan också förklaras socialt, t.ex. som ett uttryck för demokratisering. Stilen gör offentliga texter mer tillgängliga för vanligt folk. Den ger vardagliga erfarenheter och uttryckssätt en självklar plats och förkastar den elitism och mystifiering som en del experter kan ge uttryck för i sina fackspråk. Just detta ser vi som det intressanta: att språkliga val kan ges olika tolkningar och spegla såväl ideologiska som sociala förhållanden. Att någon väljer en muntlig stil blir i vissa sammanhang ett uttryck för falsk samhörighet, i vissa en signal för jämlikhet, i vissa en oklar blandning däremellan. Sådant ska en kritisk analys klarlägga. I själva analysen blir det viktigt att visa på vilka val som är aktuella för en viss typ av texter, den repertoar som texten utgår från. En repertoar är en uppsättning framställningssätt som används inom ett visst område i samhället, inom en viss verksamhet eller institution, av en viss yrkesgrupp etc. Så kan repertoaren för en myndighetstext omfatta både formella och informella stillägen. Genom att ställa alternativa framställningssätt mot varandra (olika perspektiv, ramar, röster, stilar etc.) är det möjligt att ringa in och tolka de val som gjorts i den aktuella texten.

Texter ger indikationer på sociala och ideologiska krafter i samhället Det är dags att utveckla hur texter mer exakt är knutna till sociala och ideologiska förhållanden. Vi börjar med att diskutera texter och sociala förändringar. Här är kulturkontexten viktig. När den förändras skapas nya förutsättningar för olika situationskontexter. Många texter måste då verka i en delvis ny omgivning, och det ger upphov till förändringar i textstruktur och stil. I enlighet med den konstruktivistiska språksynen är denna process dubStudentlitteratur

261

Tillämpning belriktad. De texter som produceras kommer att påverka situationskontexten och kan mycket väl förändra kulturkontexten. För myndighetstexterna ser vi åtminstone tre viktiga förändringar i kulturkontexten. Vi tänker på den informalisering, individualisering och kommersialisering som präglat den offentliga kommunikationen de senaste decennierna. Informaliseringen av myndighets språket fick ett första genomslag i slutet av 1960-talet, då många myndigheter började skriva du. Även andra vardagliga ordformer anammades, som inte i stället för icke/ej, köpa in i stället för inköpa, ska i stället för skall. Informaliseringen har sitt upphov i att allt fler grupper dragits in i det offentliga livet, så att gränsen mellan privat och offentligt blivit oklar. Språkdrag som traditionellt varit knutna till den privata sfären får fäste i myndigheternas offentliga kommunikation. Informaliseringen kan ses som ett uttryck för en demokratisering som breddat det offentliga samtalet. Att dagens offentliga språk kan vara så påfallande informellt hänger också ihop med en annan utveckling, en individualisering. Den har å andra sidan skapat en tilltagande klyfta mellan individen och samhället. Det brukar sägas att dagens människor känner sig allt mindre delaktiga i samhällsbygget och är allt mindre lojala mot traditionella auktoriteter. I stället ser sig många som individer skilda från samhället. Det egna jaget och självförverkligandet är centrala livsprojekt. Idag går det till och med att marknadsföra och sälja sig själv — en historiskt sett mycket märklig tanke. Det här innebär att kravet på att ha social kompetens blivit starkt, också i offentliga sammanhang. På 1980-talet kom de första s.k. charmkurserna, där de anställda kunde lära sig att bemöta kunder genom att le, ha ögonkontakt, nämna kundens namn etc. Liknande kurser hölls snart inom den offentliga sektorn. Och svenska politiker har på 1990-talet anställt marknadsförare som konsulter för att bättre sälja sitt budskap. Individualiseringen lyfter fram den personliga relationen mellan producenter och konsumenter. Om människorna känner sig som individer skilda från samhället, blir det ju centralt att i varje situation vinna kundens eller medborgarens förtroende. Så får t.ex. den som ringer nummerupplysningen idag ett svar av typen "Telia nummerupplysning, Marianne", där den anställda genom att använda förnamn etablerar en vardaglig relation mellan unika individer. Kommersialiseringen av myndighetsspråket hänger ihop med att allt större delar av samhället, inte minst den offentliga sektorn, inordnat sig i marknadsekonomin och blivit konkurrensutsatt. Självklara monopol har brutits upp — Postverket, Televerket och SJ är några exempel. I många kom262

Studentlitteratur

13 Kritik muner har en ny terminologi etablerats för det politiska livet. Man talar om beställare (=politiker och allt oftare kommunala tjänstemän), urförare (=det kommunala eller privata företag som sköter en viss tjänst) och kunder (=kommuninnevånarna som köper den aktuella tjänsten). Medborgarna har alltså blivit aktörer på olika marknader. De tilltalas som kunder av myndigheter som vill att de ska köpa deras tjänster. Språkligt resulterar detta i att gränsen mellan information och reklam, mellan fakta och fiktion, blir allt otydligare. Myndigheter och andra måste fånga kundernas uppmärksamhet, hålla kvar deras intresse, pränta in ett huvudbudskap. Detta kan faktiskt språkligt fålesom fåle resultat informaliseringen och individualiseringen. Producen ema börjar använda språkdrag från konsumenternas privata sfär för att knyta an till deras värderingar. Men kommersialiseringen kan också ta sig uttryck i underhållande inslag, som spännande berättelser, lustiga anekdoter, dramatiska metaforer, anspelningar på trender och nöjesliv. De här sociala förändringarna måste som sagt passera en situationskontext innan de kan lämna några spår i texter. Hur de två myndighetstexterna förhåller sig till förändringarna beror på hur de språkbrukare som är inbegripna i Utrikesdepartementets och Socialstyrelsens verksamhet förhåller sig till dem. Principiellt tänker vi oss ändå att texter kan reagera på sociala förhållanden på två sätt. Social förändring resulterar ofta i heterogena och motsägelsefulla texter, medan social stabilitet resulterar i homogena och enhetliga texter. När t.ex. gränsen mellan privat och offentligt blir otydlig i samhället kan vi förvänta oss att många texter blir heterogena, att olika textstrukturer och stilar blandas på ett nytt sätt som vi uppfattar som störande eller underligt. Om det tvärtom råder social stabilitet kan vi förvänta oss att traditioner lever vidare och vedertagna konventioner följs, så att texterna blir homogena och saknar motsägelsefulla framställningssätt. Nu är det som sagt möjligt att även tolka texter i ett maktperspektiv. Även här kan en text i princip bete sig på två sätt. Den kan uttrycka jämlikhet eller ojämlikhet. I det senare fallet kan vi tala om ett hierarkiskt förhållningssätt till mottagaren, i det förra om ett solidariskt. Den traditionella myndigheten är hierarkisk, den signalerar ojämlikhet och auktoritet. Dess opersonliga och formella språk markerar att makthavare talar till underlydande. En ideologisk tolkning blir att överheten vill visa och befästa sin makt. Exempel på jämlika uttryckssätt ger den muntliga och vardagliga stil som vi tidigare diskuterade och som används av t.ex. kvällstidningar. Den knyter an till mottagarens språkbruk och markerar en förment solidaritet mellan tidningen och dess läsekrets. © Studentlitteratur

263

Tillämpning Ett visst framställningssätt kan tolkas både socialt och ideologiskt. En text kan t.ex. ha sina sociala förutsättningar i en asymmetrisk maktrelation mellan deltagarna i kommunikationsprocessen men samtidigt signalera jämlikhet i sitt tilltal av mottagaren. En ideologisk tolkning kan då bli att det är fråga om en falsk och manipulativ samhörighet med läsaren. Och en homogen text kan framträda i en situation av stark social förändring med brytningar och konflikter. En ideologisk analys kan då vara att den konstruerar en konservativ motbild av stabilitet och harmoni. Poängen med analysen är just att diskutera olika sociala och ideologiska tolkningar. Det gäller hela tiden att bedöma de språkliga val som gjorts inom en viss repertoar och de värderingar som ligger i valen. Vilket socialt ursprung har det aktuella uttryckssättet? Hör det typiskt till den offentliga eller privata sfären? Vilka grunder kan sändaren tänkas ha för sitt val?

Sanningen om EU Den 13 november 1994 folkomröstade vi om EU. Ja-sidan fick fem procent fler röster än nej-sidan och Sverige blev medlem. För att alla medborgare skulle få opartisk information inför omröstningen gav riksdagen UD i uppdrag att ge väljarna fakta om EU. Sekretariatet för Europainformation inrättades, och tilldelades det första budgetåret 50 miljoner kronor. Av de pengarna användes fem miljoner till att utforma en 16-sidig informationsbroschyr som 1993 spreds till alla hushåll. Upplagan var hela 4,6 miljoner exemplar. Vi ska rikta den kritiska analysen mot broschyren. Vi koncentrerar oss på ett avsnitt som handlar om hur EU kommit till:

(1) EG blir Europeisk union (2) Medan Sverige förhandlar om medlemskap fortsätter EG att förändras. (3) Målet är en politisk och ekonomisk union. (3) Vägen dit går steg för steg, bygger på vunna erfarenheter och förutsätter som regel allmän enighet. (4) Redan 1957 stod det klart utsagt i Romfördraget, EGs grundlag, att medlemsländerna ville skapa ett "allt fastare förbund mellan Europas folk". (5) Samarbetet skulle utvidgas och fördjupas för att säkra freden och främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i hela Europa. 264

© Studentlitteratur

13 Kritik (6) Maastricht (7) Vid mötet i Maastricht 1991 enades medlemsländerna om att samarbetet ska utvidgas. (8) Samtidigt beslutades att EG ska byta namn till Europeiska unionen, EU. (9) Maastrichtfördraget väckte debatt med starka opinioner för och emot och mycket diskussion om innehållet. (10) Motståndarna hävdar att nationernas självbestämmande inskränks för mycket. (11) Förespråkarna anser att fördraget är en logisk och nödvändig fortsättning på utvecklingen av samarbetet. (12) De flesta medlemsländer har dock godkänt fördraget. (13) Frankrike och Irland efter "ja" i folkomröstningar. (14) Danmark sa "nej", men röstar igen i maj 1993, efter att ha fått igenom vissa undantag och förtydliganden. (15) Storbritannien räknar med att fatta beslut under 1993. (16) När Maastrichtfördraget träder i kraft, förhandlar Sverige om medlemskap i EU och inte EG. (17) Övergången till en Europeisk union innebär att nationerna kommer att fatta gemensamma beslut på fler områden än tidigare. (18) Men den innebär samtidigt att det blir tydligare vad den Europeiska Unionen inte ska blanda sig i. (19) För att börja samarbeta på nya områden måste medlemsländerna i enighet ha gett unionen denna rätt. (20) För beslut inom nuvarande samarbetsområden måste EU dessutom visa att bättre resultat kan nås gemensamt, än genom enskilda åtgärder av varje land för sig. (21) I EU förstärks Europaparlamentets makt och därmed det folkliga inflytandet, eftersom parlamentet väljs i direkta val. (22) Ett nytt organ inrättas som ger regioner och kommuner möjlighet att föra fram sina synpunkter på frågor inom EU. (23) Samarbetsområden (24) Inom EG samarbetar medlemsländerna på en rad olika områden, såsom handelspolitik, jordbruk, arbetsmarknads- och socialpolitik, utbildning och forskning. (25) I och med övergången till EU fördjupas det ekonomiska samarbetet mellan medlemsländerna. (26) Till slutet av 90-talet planeras en gemensam centralbank och en gemensam valuta. (27) Till det hittillsvarande samarbetet fogas en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. (28) På sikt ska en gemensam försvarspolitik utformas, som längre fram kan leda till ett gemensamt försvar. (29) För det krävs dock att alla medlemsländer är eniga.

För att kunna bedöma vilka sociala och ideologiska förhållanden som är aktuella måste vi granska textens närmaste omgivning, situationskontexten. Verksamheten är förstås bunden till Utrikesdepartementet och dess speciStudenditteratur

265

Tillämpning

EU-sekretariat. Verksamhetens, liksom textens, syfte framgår av broschyrens första sida. Den ska ge "bred, saklig och allsidig information utifrån en neutral utgångspunkt". Nu var det syftet ifrågasatt. De stora politiska partierna och därmed riksdagsmajoriteten hörde till ja-sidan under folkomröstningen. Och olika personer på UD gav vid sidan om sekretariatet uttryck för ja-vänliga ståndpunkter. Det hela komplicerades ytterligare av EU-frågans komplexitet. Det fanns på både ja- och nej-sidan många skilda uppfattningar om vad ett framtida medlemskap skulle innebära. När broschyren kom ut blossade mycket riktigt en debatt upp, där många ifrågasatte om sekretariatet levde upp till sitt syfte att leverera opartisk information. Broschyren utlöste en strid om vad som egentligen skulle räknas som fakta, om vad som var "sanningen om EU". Ser vi på deltagarrelationerna i termer av makt hade sekretariatet mycket stora resurser. Det hade tillräckligt med pengar för att fritt anlita experter och skribenter, de kunde välja mellan olika medier och genrer för att föra ut sitt budskap. Att sekretariatet hade så omfattande resurser gör det svårt att på förhand säga så mycket om kommunikationssättet. Det var en stor repertoar som potentiellt stod till sekretariatets förfogande. I analysen kommer vi att behandla varje textstruktur för sig. Vi lyfter fram de språkliga val som vi menar är intressanta. Kritiken har vi sammanställt i ett särskilt avsnitt.

ella

Textuell struktur Sekretariatet har inte valt någon etablerad genre för budskapet. Det är också svårt att urskilja ett tydligt textmönster. Texten har i och för sig nyhetsartikelns sammanfattande ingress. Detta antyder att det finns ett huvudbudskap med nyhetsvärde, men själva budskapet är intetsägande. Inledningsvis konstateras bara att EG fortsätter "att förändras". Kanske ska ändå ingressen ses som en anspelning på den objektivitet som brukar förknippas med nyheter. Dispositionsprinciperna är inte heller så tydliga. Tendenser till tidsdisposition ger årtalen, "1957, 1991, 1993, slutet av 90-talet", men den dispositionen är inte riktigt genomförd. Tydligast är den allmänna orsaksdisposition som finns mellan mening (1-16) och den efterföljande texten. Med "Övergången till Europeisk union" i mening (17) introduceras konsekvenserna av Maastrichtfördraget, något som resten av texten uppehåller sig vid. 266

© Studentlitteratur

13 Kritik Att konsekvenser är viktiga framgår av konnektivbindningarna. Från mening (17) och framåt hittar vi kausala bindningar, närmare bestämt konsekutiva: "innebär, därmed, i och med". En orsaksangivelse som "eftersom" och en avsiktsangivelse som "för att" bidrar till att fokusera orsaksförhållanden. Att sekretariatet valt att tydligt markera orsaker och konsekvenser innebär att det konstruerar en bild av EU som någonting sammanhållet och överblickbart. Händelser och överenskommelser betingas av noggranna överväganden och får självklara följder. Att sekretariatet vet vilka följderna är framgår av att tempus skiftar från preteritum till presens från och med mening (17), samtidigt som garderingar i stort sett saknas. Detta gör påståendena kategoriska. Det finns inget utrymme för tvekan. En intressant kategori i kritiska analyser är adversativa konnektivbindningar eftersom de ofta pekar på en motsättning, på att världen inte möter våra förväntningar. Det sägs i broschyren att medlemsländerna "dock" har godkänt Maastrichtfördraget (mening 12). Motsättningen gäller här att det har framförts kritik mot fördraget (mening 10). Det sägs också att det "dock" krävs att medlemsländerna är eniga (mening 29). Här finns ingen motsättning direkt utsagd i texten. Men i föregående mening talas det om försvarspolitiskt samarbete, så rimligen framhäver konnektiven att Sverige inte tvingas in i något samarbete — något som många på nej-sidan menade. Samma funktion har konnektiven "men" i mening (18), som betonar att det blir tydligare vad EU inte får bestämma om, dvs. att Sverige får ett klarare markerat självbestämmande. Att sekretariatet valt att använda konnektiverna så här gör att opartiskheten kan ifrågasättas. Vi kan prova med alternativa formuleringar: "De flesta medlemsländer har godkänt fördraget, men det har kritiserats starkt" och "Det blir tydligare vad EU inte får blanda sig i, men EU kommer att fatta beslut på fler områden än tidigare." Plötsligt framstår EU som mer problematiskt. Går vi till lexikonet finner vi ett intressant nyckelord, "samarbete", som förekommer 9 gånger. Ordet är abstrakt. Det är avlett av verbet samarbeta, som mist de språkliga deltagarna och tidsförankringen, dvs. det framgår inte vem som samarbetar med vem och när. Dessutom har det ett stort betydelseomfång, som inte minskar nämnvärt när det används i nominalfraser som "det ekonomiska samarbetet mellan medlemsländerna" eller "utvecklingen av samarbetet". Den senare frasen har för övrigt två verbalsubstantiv, och till dessa kan vi lägga andra, t.ex. "fortsättningen, förtydliganden, inflytande". Avsaknaden av första och andra personens pronomen i kombination med många passiva verb ("planeras, nås, utvidgas, inrättas, fogas" m.fl.) är viktiga för det formella och opersonliga intryck texten gör. Studentlitteratur

267

Tillämpning En sista — och kanske lite petig — textuell iakttagelse rör språkriktighet. Stavningen är inkonsekvent i bruket av versaler i "en Europeisk union" och "den Europeiska Unionen" (mening 17 och 18). Uttrycket "stod det klart utsagt att" i mening (4) förefaller också mindre lämpligt. Antagligen har sekretariatet blandat ihop fraserna stå klart att och vara utsagt att.

Ideationell struktur Låt oss fundera på textens makroproposition. Textens rubrik, "EG blir Europeisk union" ger en möjlig makroproposition. Utgår vi från nyckelord får vi en annan, "Det blir mer samarbete i EU", och låter vi ingressens första mening styra får vi en tredje, "EG fortsätter att förändras". Det kan diskuteras vilken av makropropositionerna som gör texten mest rättvisa. Vi kan ändå konstatera att samtliga är kategoriska och abstrakta. Bland textens teman är "EG" och "EU" naturligt nog vanliga. Ett annat makrotema är "samarbete", som blir den viktigaste aspekten som läggs på EG och EU. Som mikroteman fungerar olika gemensamma samarbetsformer, som "gemensamma beslut", "det ekonomiska samarbetet" etc. Det går att hävda att textens teman är tendentiöst valda. Nej-sidans huvudargument, att Sverige förlorar sitt självbestämmande, nämns explicit bara en gång. Broschyren väckte som sagt debatt när den kom ut. Vissa ansåg att den var ja-vänlig och underlät att ta upp problematiska teman, t.ex. det s.k. demokratiska underskottet. I stället talar broschyren om att det folkliga inflytandet stärks. Det påpekades också att broschyrens centrala tema, samarbete, var allmänt hållet och borde konkretiseras — en del menade att det var direkt missvisande. Samarbetet inom EU skiljer sig från det inom andra internationella organisationer. EU-rätten är ofta överordnad den nationella rätten, så att vissa lagstiftningsbeslut tas med kvalificerad majoritet och kan drivas igenom mot ett medlemslands vilja. Accepterar vi denna alternativa verklighetsbeskrivning blir broschyrens övergripande tema om gemensamt samarbete i allmän enighet tendentiöst valt. Ingressen avslutas med ett märkligt jämförelseperspektiv: "Vägen dit går steg för steg, bygger på vunna erfarenheter" (mening 3). Väg är i och för sig en konventionell metafor som här används för att beskriva övergången till EU. Men när vägen besjälas och börjar gå fram "steg för steg" blir det svårt att förstå innebörden. Vi blir inte så mycket klokare när vi får veta vägens metaforiska konstruktion: den "bygger på vunna erfarenheter". Den dunkla metaforen ligger i och för sig i linje med textens opersonliga (det är normalt 268

© Studentlitteratur

13 Kritik människor som går på vägar) och undanglidande (vad handlar texten mer exakt om?) karaktär.

Interpersonell struktur Vi har redan antytt att texten röjer en positiv attityd till EU. Till det i sig positiva nyckelordet "samarbete" knyts en rad andra plusord. Verb som "fördjupa, utveckla, förstärks, säkra freden, främja den ekonomiska och sociala utvecklingen", det återkommande adjektiven "gemensam" och "enig", en nominalfras som "vunna erfarenheter", adjektivsubstantiv som "enighet" och "möjlighet" ger en klart positiv bild av EG och EU. Vi kan prova att kontrastera med minusord, såsom "begränsa, isolera, stagnera, oenighet, inskränkning". Sekretariatet talar med en påfallande distanserad röst. Det undviker sorgfälligt att framträda i texten, liksom att tilltala läsarna. Den enda allmänna språkhandlingen är påståenden, och påståendena är som sagt kategoriska. Det finns inga förtrolighetsstragier. Fakta framställs som oomtvistade, som oberoende av sändarens insats och hållningar. Ett sätt att göra framställningen allsidig är att låta olika röster komma till tals i inbäddade texter. Detta sker sällan i broschyren. En gång får nej- respektive ja-sidan kort framträda i varsin inbäddad text. "Motståndarna hävdar" i mening (10) "att nationernas självbestämmande inskränks för mycket", varpå förespråkarna i mening (11) anser att Maastrichtfördraget är "en logisk och nödvändig fortsättning på samarbetet". Nej-sidans tema om inskränkt självbestämmande förekommer i övrigt inte i texten. Däremot återkommer det fortsatta samarbete som förespråkarna talar om. Det finns ett citat och ett referat av EG-dokument. Romfördraget citeras i mening (4). Mening (5), som innehåller plusord som "säkra freden" och "främja ... utvecklingen", är sedan ett referat av Romfördraget. Här ser vi att inbäddade texter inte bara kan användas för att skapa eller ge sken av allsidighet, utan också för att visa på saklighet, för att själv slippa stå för värderingar. Att plusorden återfinns i ett referat av ett EG-dokument innebär att Sekretariatet för Europainformation inte direkt ansvarar för dem. Innebär det att sekretariatet i själva verket lever upp till kraven om opartiskhet och saklighet? Vi tycker inte det. Även om sekretariatet frånsäger sig ansvaret för den mest positiva beskrivningen av EG, så kommer samma plusord tillbaka i sekretariatets egen text. Särskilt påfallande är plusorden i slutet av texten (våra kursiveringar): "I och med övergången till EU fördjupas det ekonomiska samarbetet mellan medlemsländerna. Till slutet av 90Studentlitteratur

269

Tillämpning talet planeras en gemensam centralbank och en gemensam valuta. Till det hittillsvarande samarbetet fogas en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik."

Vår kritik Vilka sociala och ideologiska budskap ligger då i de språkliga val som sekretariatet gjort? Låt oss börja med de sociala förhållandena. Det är påfallande hur homogen texten är. Det finns inga motsägelsefulla framställningssätt, inga påfallande blandningar av stilar, röster eller perspektiv. Stilen är genomgående formell och abstrakt. De förändringar i kulturkontexten vi tidigare talade om är osynliga i texten. Varken informalisering, individualisering eller kommersialisering sätter några tydliga spår. Att texten är så homogen innebär att den konstruerar en bild av ett samhälle som präglas av social stabilitet, ett samhälle med fasta normer och värderingar. Detta är intressant inte minst mot bakgrund av att EU-frågan visade på en tydlig klyfta mellan eliten och folket. Ju högre ställning en grupp hade i samhället, desto mer EU-vänlig var den. Allra mest EU-vänliga var de ledande företagsledarna och politikerna. Sekretariatet skulle kunnat ha valt att använda vardagliga och muntliga uttryck för att t.ex. signalera att de såg medborgarna som jämlika och kunniga samtalspartners. De skulle kunnat ha låtit olika röster och perspektiv brytas mot varandra för att signalera de många sociala och politiska konflikter som EU-frågan inrymmer. Det hade varit möjligt med underhållande inslag, kanske någon anekdot från EU:s historia, för att "sälja" broschyren. Men i stället konstruerar UD en formell social relation till medborgarna. Den bygger på att UD är auktoriteten, den som har fakta om EU och som själVklart ska sprida dessa fakta. Läsarna förväntas vara intresserade av dessa fakta för att på ett bra sätt kunna fylla sin medborgerliga plikt att delta i omröstningen. Låt oss gå över till den ideologiska tolkningen. Vi har redan antytt att det i alla textstrukturerna finns språkliga val som tyder på manipulation eller som åtminstone kan ifrågasättas. Vi instämmer alltså i den kritik som broschyren fick när den kom ut: den är ja-vänlig. I den textuella strukturen såg vi hur sekretariatet väljer kausala konnektiver för att framställa EU som en harmonisk organisation, där välgrundade beslut får planerade följer. Några adversativa konnektiver antyder att kritiken mot EU inte varit så allvarlig. I den ideationella strukturen förefaller temana tendentiöst valda. Sekretariatet väljer att framställa EU som baserat 270

© Studentlitteratur

13 Kritik på fria och goda överenskommelser mellan fria länder: "samarbete", "utveckling", "enighet" och olika typer av "gemensamt" arbete hör till denna betydelsesfär. Vi kan ifrågasätta om inte nej-sidans huvudteman, risken för minskat självbestämmande och det demokratiska underskottet, borde ges större utrymme. Nyckelordet samarbete konkretiseras heller inte, trots att det i EU-rätten inte har samma betydelse som i andra sammanhang. I den interpersonella strukturen är den auktoritet som sekretariatet framträder med påfallande. Texten antyder inte på något sätt att bestämda personer på Sekretariatet för Europainformation har ansvarat för fakta och framställningsätt. Ett ideologiskt budskap tycks vara att fakta är helt oberoende av vem som ser på världen. Sekretariatet låter inte heller olika uppfattningar komma till tals, förutom i två korta inbäddade texter, som dock är anpassade till sekretariatets röst och tonläge. Det är påfallande att plusorden återfinns såväl i det korta referatet av ja-sidan, i ett referat av Maastrichtfördraget och i sekretariatets egen text. De minusord som förekommer i det korta referatet av nej-sidan undertrycks i resten av texten. Hur hänger då ideologi och makt samman? Som redan framgått signalerar broschyren ett hierarkiskt förhållningssätt. Den gör en tydlig skillnad på dem som har fakta och kunskaper (=UD) och dem som saknar kunskaper (=medborgarna). Den ideologiska tolkningen blir att det är maktens institutionella och opersonliga röst som vi hör. Och det är en bedräglig röst som tystar alla invändningar och suddar ut alla kontroverser. Till sist något om språkformen i snäv bemärkelse — även den kan kritiseras. Sekretariatet blandar lite slarvigt samman olika uttryck. Bildspråket i ingressen, där en väg "går steg för steg" är också olyckligt. I och för sig berör den här formkritiken enskildheter, och den kan knappast tolkas ideologiskt. (Det vore extremt konspiratoriskt att tänka sig att sekretariatet slarvar med språket för att jäklas med medborgarna och förtrycka dem på det sättet.) Men man kan fråga sig om inte en institution som lägger ner fem miljoner i skattemedel på en enda text borde lyckas undvika formella fel.

Studentlitteratur

271

Tillämpning

Om du skulle dö. Kan någon annan få ditt hjärta då? Den 1 juli 1996 fick vi en ny lag om transplantation. Lagen syftar till att underlätta och stödja transplantationer av mänskliga organ och vävnader. Det blev Socialstyrelsens uppgift att informera allmänheten. Det skedde i en stor kampanj som bedrevs under 1996. Kampanjen innefattade en mängd helsidesannonser i stora dagstidningar och tidskrifter, broschyrer och affischer som distribuerades till apotek, meddelanden på text-tv, en särskild telefonjour m.m. Vi ska analysera en åttasidig broschyr om transplantationslagen som Socialstyrelsen under våren 1996 skickade ut till hushållen. För att visa hur broschyren ser ut återger vi nedan en representativ sida ur den. I den verksamhet som broschyren tillhör är intertextuella kopplingar centrala. Broschyren går tillbaka på transplantationslagen, som skrevs 1995. Socialstyrelsen meddelade sedan särskilda "föreskrifter och allmänna råd". Föreskrifterna har juridisk giltighet och klargör hur lagen ska tillämpas. Vi får t.ex. veta att lagen säger att organ och vävnader i princip får tas från en avliden om det inte är känt att han motsatt sig det. Råder det tveksamheter kring den avlidnes inställning ska man dock undvika ingrepp. Läget kompliceras ytterligare av att anhöriga kan resa invändningar mot transplantation. Det är mot den bakgrunden som Socialstyrelsen utformat sin kampanj. Den har i uppdrag att få människor att säga "Ja eller nej till donation", som en av rubrikerna i broschyren lyder. Detta intresse framgår också av huvudrubriken: "Om du skulle dö. Kan någon annan få ditt hjärta då?" Ett särskilt intresse finns nog att få människor att säga ja. Lagen, och ytterst de politiska beslut som ligger bakom den, syftar till att stödja transplantationer. Det måste Socialstyrelsen ta hänsyn till. Även om transplantionsbroschyren förstås handlar om någonting annat än EU-broschyren är deras kontexter besläktade. Socialstyrelsen och Utrikesdepartementet är institutioner som är knutna till den politiska offentligheten. De ska informera om en kontroversiell fråga och få medborgarna att säga ja eller nej. De har stora resurser till sitt förfogande och kan ganska fritt välja vilken utformning budskapet ska ha. Båda har valt att satsa stora pengar på att massprida en broschyr. Det finns egentligen inget som hindrar att Socialstyrelsen gör liknande språkliga val som Utrikesdepartementet. Den kan välja att framträda som en opersonlig auktoritet och slå fast fakta. Men det gör den inte. Redan en hastig blick i broschyren låter ana att olika röster och perspektiv bryts mot 272

Studenditteratur

13 Kritik Så här ser donationskortet ut

livna och lav al kortet

Tryck ut kortet, kryssa endast för ett alternativ, fyll i personuppgifterna, datera och skriv under med din namnteckning. Bär sedan alltid kortet tillsammans med dina identitetshandlingar. Till höger finns ett kort till.

Jag donerar mina organ och vävnader efter min död D för transplantation och annat medicinskt ändamål. D enbart för transplantation. Donationen gäller med undantag lär följande organ/vävnaden

D Jag donerar inte mina organ eller vävnader. Debatt

Parionoanner

Ja eller nej till donation? Från 1 juli 1996 gäller en ny lag om transplantation. Den

Underskrift ømt Wamslar eorithyabmktwanoe back ork ria ul hulet

nya lagen berör alla sont bor i Sverige och gör det viktigt

att ta ställning till ont man efter sin död vill donera organ och vävnader.

Trygghet för dina närstående Om du inte tar ställning eller inre meddelat ditt beslut antas du säga ja till donation av organ och vävnader för transplantation och annat medicinskt ändamål. Frågan går då vidare till dina närstående sons då kan utnyttja rätten att säga nej. För dina närstående innebär det trygghet att inte behöva svara i ditt ställe i cn situation när chock och sorg gör det extra svårt arr ta beslut. Även barn och ungdomar under 18 år bör tänka över sin inställning och respekteras för den. Föräldrarna får bedöma om barnet är tillräckligt moget för att förstå vad organ- och vävnadsdonation innebär.

Organ, vävnader och annat medicinskt ändamål

- Det år enkelt. Ja - om de har användning i& någon som år gammal som jag. Det betyder att jag inte kan kremeras i min helhet, men det år inte viktigt.

Lagen gäller donation av organ och nåslandet för transplannition och annat medicinskt ändamål. Med organ menas

~en Faslen, laren

främst hjärta, lungor, lever, njure och bukspottkörtel.

Figur 13.1 Ur Socialstyrelsens broschyr om organdonation.

varandra. Det innebär att Socialstyrelsen förmedlar andra sociala och ideologiska budskap än Utrikesdepartementet. Exakt vilka ska analysen utröna. I EU-analysen valde vi att beskriva textstrukturerna en efter en och notera språkliga val som vi fann intressanta. I den här analysen väljer vi en annan metod, bland annat därför att vi vill låta variationen i broschyren bli vår utgångspunkt. Vi kommer att utgå från de olika röster som hörs i broschyren. Det begreppet har vi talat om i kapitel 9, och vi tycker att det fångar vårt omedelbara intryck av broschyren. Det är påfallande att den innehåller så många olika röster och stämmor som flätas in i varandra och talar till och förbi varandra. Studentlitteratur

273

Tillämpning I nästa avsnitt beskriver vi, med hjälp av interpersonella analyskatego-

rier, de viktigaste rösterna. I avsnittet därefter använder vi ideationella analyskategorier för att fånga de olika perspektiv på donation som bryts mot varandra. Vi kommer ibland att utnyttja intertextuella kopplingar till andra texter i donations- och EU-frågan, detta för att närmare ringa in de val som Socialstyrelsen gjort. Analysen avslutas med vår kritik av broschyren.

Röster om donation För att fånga de olika rösterna har vi utgått från två frågor. Vem har ordet i texten? Och hur talar den som har ordet? Den första frågan besvarar vi främst genom en analys av de inbäddade texterna. Den tillåter oss att särskilja de partier där Socialstyrelsen har ordet från dem där någon annan har ordet. Den andra frågan tacklar vi främst genom en analys av referensbindningen, i synnerhet tilltalen och omtalen av potentiella donatorer. Dessa varierar nämligen på ett intressant sätt. Det gör också språkhandlingarna, varför vi också innefattar dem i analysen. Broschyren innehåller åtminstone sju olika röster. Vi går nedan igenom vad som språkligt utmärker dem och ger ett enstaka exempel på varje röst. 1. Socialstyrelsens personliga röst. Referensbindning: Den potentielle donatorn, dvs. i praktiken läsaren, tilltalas genomgående med "du". Språkhandlingar: Förutom påståenden är frågor och uppmaningar vanliga allmänna språkhandlingar. Exempel: "Anmäl dig till donationsregistret. Skicka in kupongen på sista sidan, så får du en bekräftelse." 2. Socialstyrelsens formella röst. Referensbindning: Den potentiella donatorn omtalas i allmänna ordalag, som "alla, man, människor" etc. Språkhandlingar: Den enda allmänna språkhandlingen är påståenden. Ibland används den speciella språkhandlingen rekommendation, uttryckt med det modala hjälpverbet "bör". Exempel: "Alla, oberoende av ålder, tidigare sjukdomar eller andra förhållanden, bör ta ställning till frågan om donation." 3. Socialstyrelsens juridiska röst. Referensbindning: Det här är den enda röst som saknar referenser till den potentielle donatorn. De viktigaste referenterna är i stället olika organ och vävnader. Språkhandlingar. Enbart påståenden.

274

Studentlitteratur

13 Kritik Exempel: "Lagen gäller donation av organ och vävnader för transplantation och annat medicinskt ändamål. Med organ menas främst hjärta, lungor, lever, njure och bukspottkörtel." 4. Den potentielle donatorns röst. Referensbindning: Den potentielle donatorn framträder i jag-form. Språkhandlingar: Den enda allmänna språkhandlingen är påståenden. Dock förväntas läsaren ställa sig bakom jag-formen i påståendemeningarna och göra ett juridiskt bindande ställningstagande. Inbäddning: Rösten förekommer på två donationskort som läsaren förväntas riva ut och skicka in och på två anmälningar till donationsregistret som läsaren förväntas fylla i. (Att Socialstyrelsen har två av varje sort beror nog på att den hoppas att läsaren ska informera sina anhöriga.) Exempel: "Jag donerar mina organ och vävnader efter min död" 5. Ja-sägarens röst. Referensbindning: Unika personer framträder i jagform. Det rör sig om två personer, en "Göran Fahldn, lärare" och en "Jorunn Moberg, studerande", som båda finns på foton med texten "DONATION JA". Språkhandlingar: Påståenden är den vanligaste allmänna språkhandlingen, men de två personerna använder också interjektionen "Ja". Det visar att deras texter fungerar som svar på de frågor om donation som ställts i rubrikerna. Inbäddning: Ja-sägarna framträder i varsin direkt anföring. Exempel: "Det är enkelt. Ja — om de har användning för någon som är så gammal som jag." 6. Nej-sägarens röst. Referensbindning: En unik person, en viss "Karsten Fredriksen, ingenjör", framträder i jag-form. Mannen finns också på ett foto med texten "DONATION NEJ". Språkhandlingar: Påståenden är den vanligaste allmänna språkhandlingen, men det finns också en interjektion, "Nej". Det visar att texten fungerar som ett svar på de frågor om donation som ställts i rubrikerna. Inbäddning: Nej-sägaren framträder i en direkt anföring Exempel: "Nej, det kan jag inte tänka mig." 7. Den osäkras röst. Referensbindning: En unik person, en viss "Sadije Berisha, restaurangbiträde" framträder i jag-form.. Kvinnan finns också på ett foto med texten "VET EJ". Språkhandlingar: Förutom påståenden finns en uppmaning. I sin helhet fungerar texten som ett svar på de frågor om donation som ställts i rubrikerna. Inbäddning: Den osäkra kvinnan framträder i en direkt anföring. Exempel: "En svår fråga. Det är ju faktiskt ingen som vet vad som händer efter döden."

© Studentlitteratur

275

Tillämpning

Rösterna kan grupperas på olika sätt. En viktig skillnad går mellan rösterna 1-3 som är knutna till Socialstyrelsen och rösterna 4-7 som är inbäddade. Det är en poäng att det är genom Socialstyrelsen som vi får tillgång till de individuella röster som uttalar sig om donation (röst 5-7). De fungerar också som svar på den fråga broschyren ställer om ja eller nej till donation. Den potentielle donatorns röst (röst 4) är speciell och skiljer sig från såväl socialstyrelsens som individernas röster. Dess jag är knutet till läsaren och förekommer t.ex. på donationskortet längst upp på det första uppslaget. I flera fall flätas rösterna in i varandra. På det första uppslagets högersida (som återges ovan) förekommer t.ex. alla Socialstyrelsens röster. Texten inleds av den formella rösten: "Den nya lagen berör alla som bor i Sverige och gör det viktigt att ta ställning till om man efter sin död vill donera sina organ och vävnader." Pronomenen "alla" och "man" gör framställningen generell och opersonlig. I den första mellanrubriken byter Socialstyrelsen röstläge och blir, genom du-tilltalet, personlig: "Trygghet för dina närstående". Du-tilltalet försvinner längre ner i avsnittet, vilket gör att röstläget blir mer formellt igen. Typiskt för detta formella röstläge är rekommendationer — barn och ungdomar "bör tänka över sin inställning". Den följande mellanrubriken, "Organ, vävnader och annat medicinskt ändamål" introducerar socialstyrelsens juridiska röst. I avsnittet förklaras lagen, och viktiga begrepp definieras. Donatorer nämns inte längre, vare sig med allmänna eller personliga pronomen. På den här sidan byter alltså Socialstyrelsen mellan olika röstlägen, ibland plötsligt, ibland med en mer glidande övergång. Extra tydligt blir det formella röstläget när det innefattar många nominala och abstrakta språkdrag. Längre fram i broschyren heter det: "Förbättrade medicinska kunskaper och minskad risk för bortstötning gör att transplantation blir en allt vanligare behandlingsmetod." Meningen inleds av två tunga, samordnade nominalfraser, och det finns flera verbalsubstantiv, som "bortstötning" och "transplantation". Det juridiska röstläget är tydligast i begreppsdefinitionerna, t.ex.: "Med annat medicinskt ändamål menar man medicinsk undervisning och medicinsk forskning." Meningen röjer en strävan efter exakthet och entydighet. Så upprepas adjektivet "medicinsk" i de två avslutande nominalfraserna, så att ingen tvekan ska råda om vilket slags forskning som avses. De formella och juridiska rösterna ligger nära varandra och särskilt den juridiska rösten är intertextuellt förankrad i Socialstyrelsens råd och föreskrifter. Samma passage som nyss citerades låter där: "Med annat medicinskt ändamål avses i första hand medicinsk forskning och medicinsk

276

Studentlitteratur

13 Kritik undervisning." Den formella rösten är mycket lik den som Utrikesdepartementet använde i EU-informationen. Det är de personliga och individuella rösterna som är nya i förhållande till traditionellt myndighetsspråk. Socialstyrelsens personliga röst är tydlig i den frågande huvudrubriken, liksom i mellanrubriker som "Hur meddelar du ditt beslut?". Frågorna förstärker tilltalet till läsaren. En lite speciell frågande mellanrubrik är "Duger jag som donator?". Där är det läsaren, som genom jag-formen, antas ställa frågan, som Socialstyrelsen sedan besvarar. Samma funktion har rimligen opersonligt formulerade frågor som "Vilken nytta gör donationer?". Frågorna fingerar alltså två slags dialogiska situationer, antingen riktar sig Socialstyrelsen till läsaren eller läsaren till Socialstyrelsen. Det dialogiska draget förstärks ytterligare av de individuella rösterna, som ju ger olika svar på huvudfrågan om ja eller nej till donation. Dialogen är en avgörande skillnad gentemot den starkt monologiska EU-texten. I Socialstyrelsens kampanj ingick också helsidesannonser i dagstidningar och tidskrifter. Där tystnar Socialstyrelsens formella och juridiska röst. Bara den personliga rösten hörs helt kort. I övrigt är det individuella röster som talar. I en huvudrubrik ställs den personliga frågan "Om du skulle dö. Kan någon annan få dina njurar då?", varefter tolv namngivna och fotograferade personer uttalar sig. 8 är positiva, 2 negativa och 2 osäkra. Även i broschyren dominerar ju de positiva rösterna. Det finns 2 jasägare, 1 negativ och 1 osäker. Detta är en tydlig indikation på att Socialstyrelsen vill att allmänheten ska svara ja till donation.

Perspektiv på donation Vi ska se närmare på de olika perspektiv som läggs på donation. Det gör vi genom att studera processerna närmare, alltså hur handlingar, händelser, tillstånd och mentala processer fördelar sig på de olika rösterna. En sådan analys visar att en del röster lite oväntat har likheter. Handlingar dominerar i två röster, socialstyrelsens personliga röst och den potentielle donatorns röst. I båda fallen anges handlingar som läsaren förväntas utföra — rösterna går ju också läsaren in på livet genom att pronominalisera honom med "du" respektive "jag". T.ex. introducerar Socialstyrelsen sitt donationskort med personligt utformade imperativer: "Tryck ut kortet direkt ur foldern och bär det tillsammans med dina identitetshandUngar." På donationskortet förväntas läsaren utföra en juridisk handling och kryssa för antingen "Jag donerar mina organ" eller "Jag donerar inte mina Studentlitteratur

277

Tillämpning

organ". Rösterna har alltså ett individuellt perspektiv som är handlingsinriktat. En oväntad likhet finns mellan socialstyrelsens juridiska röst och jasägarnas röster. I och för sig finns en uppenbar skillnad mellan deras perspektiv, eftersom den förra rösten är kollektiv och den senare individuell. Men båda domineras av tillstånd. I den juridiska rösten används tillstånden i olika definitioner och klassificeringar: "Lagen gäller ..., Med organ menas ..., Exempel på vävnad är ...". I ja-sägarnas röster finns tillstånd som "Det är enkelt.", "om de har användning för ..., Det betyder ..., det är inte ...". Även här finns en tendens till att klassificera men också att värdera donation ur olika aspekter. Gemensamt för rösterna är att tillstånden uttrycks i kategoriska påståendemeningar. Båda rösterna är auktoritativa och slår fast hur världen är beskaffad. Vi kan tala om ett objektivt utifrånperspektiv. Nej-sägaren och den osäkra kvinnan får inte slå fast hur världen är beskaffad. I deras fall dominerar mentala processer. De får tänka och känna: "... kan jag inte tänka mig. Det är en känsla. Det känns fel.", "... kan jag få funderingar", "Det är ju faktiskt ingen som vet ...", "Tänk om ..." De här rösterna står ju liksom ja-sägaren för ett individuellt perspektiv. Men där ja-sägarnas perspektiv dessutom var ett objektivt utifrånperspektiv, är perspektivet hos dem som är skeptiska till donation ett subjektivt inifrånperspektiv. I socialstyrelsens formella röst varierar processtyperna. Eftersom broschyren rör ett beslut, är det naturligt att mentala hållningar hos allmänheten lyfts fram: "bör tänka över", "bör ta ställning", "vill donera". För att förklara transplantationer används handlingar: "Idag transplanterar man", "människor ... vårdas med respirator". Även tillstånd förekommer: "... är det enda sättet att rädda livet", "Broschyren finns på ...". Det genomgående perspektivet är snarast ett fjärrperspektiv, som ska ge överblick över transplantation.

Vår kritik Transplantationsbroschyren är utpräglat heterogen. Den innehåller som vi sett sju röster, som talar med och till och förbi varandra, som går in i varandra och färgas av varandra. Variationen och heterogeniteten tyder på att broschyren deltar i en offentlighet som präglas av sociala förändringar. Att socialstyrelsen framträder med en personlig röst kan rimligen kopplas till att gränserna mellan privat 278

© Studentlitteratur

13 Kritik och offentligt blivit oklara och myndighetsspråket informaliserats. En positiv tolkning blir att detta rör sig om en demokratisering av offentligheten, där medborgarnas språk och värderingar färgat det offentliga samtalet. Myndigheterna är inte längre opersonliga institutioner som talar till medborgarna. De vill snarare tala med medborgarna och använder därför ett personligt du-tilltal och andra informella uttryckssätt. Frågor utnyttjas t.ex. både för att låta Socialstyrelsen tilltala läsaren och för att låta läsaren tilltala Socialstyrelsen. Samtidigt är inte de formella uttryckssätten bortrensade. Socialstyrelsen använder också en formell röst, som bitvis övergår i en juridisk fackmannaröst. Dessa röster står för en auktoritativ utläggning av fakta och är starkt besläktade både med Utrikesdepartementets röst i EU-broschyren och med den röst som hörs i de juridiska handlingar som ligger bakom broschyren. Socialstyrelsen växlar hela tiden röstläge i broschyren. Röstbytena uppfattar vi som att den försöker balansera sin roll som opersonlig institution och makthavare med en roll som mer jämlik samtalspartner, som någon som har förståelse för vad vanliga människor tycker och tänker. Socialstyrelsens röst kan alltså vara personlig, men egentligen bara på ytan. Socialstyrelsen är en opersonlig institution som inte kan framträda med jag och återskapa det muntliga samtalets dialoginka relation till ett du. Mest individualiserat är tilltalet i uppmaningarna — "Tala med dina närstående" etc. — där läsaren ju kan utföra handlingen om han vill. Frågorna har inte samma individualitet. Även om frågan "Hur meddelar du ditt beslut" skenbart är riktad till läsaren är det Socialstyrelsen som besvarar den. Och i satser som "Där kan du beställa ..." refererar knappast "du" till en unik person utan snarare till en obestämd grupp medborgare. Du tenderar att få samma referens som pronomenet man. Men Socialstyrelsen har valt att också använda individuella röster. De rösterna besvarar frågan om transplantation och skapar en dialog inom texten. Det verkar rimligt att se detta som ett utslag av den individualisering som präglat samhället på 1980- och 1990-talet. Det finns inte längre några självklara auktoriteter. Medborgarnas lojaliteter är inte givna, utan växlar från individ till individ och situation till situation. Socialstyrelsen tycks ta hänsyn till det genom att bereda plats för känslor och övertygelser hos unika individer. Socialstyrelsen ser sig inte — vilket ju däremot Utrikesdepartmentet gjorde — som en självklar auktoritet. De personliga och individuella rösterna skulle kanske kunna förklaras med att broschyren tar upp en högst personlig och individuell fråga, om man vill donera sina organ när man dör. Men den förklaringen tycker vi inte når ända fram. Socialstyrelsen hade mycket väl klarat sig utan de individuStudentlitteratur

279

Tillämpning

ella rösterna för att förklara vad donationslagen säger. Och UD hade mycket väl kunnat använda samma slags personliga och individuella röster för att lyfta fram enskilda medborgares övertygelser i EU-frågan. Så skedde i andra sammanhang i EU-debatten. Särskilt organisationen Ja till Europa använde sig av helsidesannonser där enskilda medborgares ställningstaganden lyftes fram, en teknik som ju också Socialstyrelsen utnyttjade i sina annonser. Sådana här annonser kan också ses som ett utslag av kommersialisering — offentliga institutioner försöker "sälja" sitt budskap till medborgarna. I övrigt tycker vi inte att kommersialiseringen får några tydliga genomslag i vårt material. Vi tror alltså att de individuella rösterna bäst förklaras som en produkt av en social förändring som på gott och ont gett oss ett individ- och jag-centrerat samhälle. Vi tror också att Socialstyrelsens broschyr ganska väl fångar den repertoar som idag står till förfogande för offentliga institutioner. Den innefattar en formell röst med lång tradition i myndighetsspråket, en personlig röst som också har funnits ganska länge och dessutom individuella röster, vilket är något ganska nytt. Kanske den här typen av flerstämmiga och heterogena texter har kommit för att stanna i offentligheten. Hittills har vi gjort en social tolkning av broschyren. Låt oss avslutningsvis kommentera dess ideologi. Att broschyren är ja-vänlig har redan framgått. Det är inte så förvånande med tanke på transplantationslagens syfte. Vi tycker i så fall att ja-vänligheten i EU-broschyren är mer anmärkningsvärd, eftersom UD hade riksdagens uppdrag att vara saklig och opartisk. Det intressanta är snarare att Socialstyrelsen använder en motsatt strategi mot Utrikesdepartementet för att skapa en positiv inställning. I förhållande till medborgarna använde UD ett hierarkiskt framställningssätt, medan Socialstyrelsen delvis använder ett solidariskt. Det personliga tilltalet och de namngivna medborgarna bereder plats åt språk och övertygelser från vardagslivet. Socialstyrelsen frånsäger sig i delar av texten anspråken på att vara den enda och givna auktoriteten. I och för sig skulle en misstänksam person kunna hävda att detta är falskt, att Socialstyrelsen på ett förljuget sätt låtsas ta hänsyn till medborgarna. Den välvillige kan hävda att vi har att göra med en demokratisering av offentligheten där medborgarnas status höjts. Det vi tycker är mest manipulerande i broschyren är utformningen av de röster som är skeptiska till donation. Med hjälp av mentala processer framställs skeptikerna som irrationella känslomänniskor, som saknar saklig grund för sina ställningstaganden. Ja-sägarnas ställningstaganden framställs däremot som välgrundade. De använder sig av processtypen tillstånd och av kategoriska påståenden. Precis så är också Socialstyrelsens juridiska 280

© Studenditteratur

13 Kritik expertröst utformad. Avsikten — vare sig den är medveten eller omedveten — är säkert att låta ja-sägarnas röster färgas av expertrösten. Att tilldela vanliga människor mentala processer är för övrigt ett standardgrepp i många offentliga sammanhang. I våra medier kommer vardagsmänniskor ofta till tals, men mest får de tala om vad de känner och tänker och upplever. Hur fakta ser ut klarlägger journalister, ofta med hjälp av olika experter. (Tänk dig en ekonomisk journalist eller expert som säger "Usch, det känns jättejobbigt det här med inflationen" eller en vardagsmänniska som på journalistens fråga om hur det känns säger "Det är troligt att Riksbanken inom kort sänker sin viktigaste styrränta, den s.k. reporäntan".) Till sist. Vi har i analyserna riktat ibland allvarlig kritik mot två offentliga broschyrer. Kanske håller du inte med om allt vad vi sagt. Det är i så fall inte så konstigt, eftersom en kritisk analys förutsätter både ställningstaganden och tolkningar. Vi menar ändå att textanalys är viktigt när vi vill problematisera och kritisera de budskap som möter oss i samhället — inklusive de budskap som läroböcker förmedlar. Genom att ge akt på de språkliga valen i en text får vi en grund för att diskutera de sociala och ideologiska sammanhang som formar oss.

Sammanfattning En kritisk analys går ut på att granska de val som ligger bakom framställningssättet i en text och tolka vad de står för socialt och ideologiskt, liksom att peka på manipulativa grepp och problematiska inslag i sättet att driva en tankegång. 1. Vilka är de kontextuellt viktiga val som texten ger uttryck för i de olika textstrukturerna? Kan du bestämma den repertoar av framställningssätt som valen har skett bland, alltså de olika textalternativ som är kulturellt möjliga i den aktuella situationen? Är den tillgängliga repertoaren stor eller mycket begränsad? 2. Vad kan de val som faktiskt skett bero på, vad signalerar de, var har de för social och ideologisk funktion? Här kan det t.ex. vara intressant att se på om ett uttryck typiskt hör till den offentliga eller privata sfären, eller vilka intertextuella jämförelser det aktualiserar. 3. Vad röjer texten genom sina repertoarval om sin sociala bakgrund, och sina möjligheter att bidra till dess bevarande eller förändring? Är texten © Studentlitteratur

281

Tillämpning enhetlig och homogen, så att den väcker föreställningen att dess kommunikationsgemenskap liksom den vidare kulturkontexten präglas av social stabilitet? Eller är den motsägelsefull och heterogen, så att det väcker tankar om sociala konflikter och förändringar? Hur vill du beskriva en eventuell heterogenitet — som en blandning av olika genrer, perspektiv, röster, stilar etc.? 4. Om texten är heterogen, vilka sociala krafter kan då ligga bakom? Är det t.ex. en pågående men spänningsfylld utveckling mot informalisering, individualisering, kommersialisering etc.? Hur kan sådana förändringar i kulturkontexten förmedlas genom den aktuella situationskontexten? 5. Hur formas texten av ideologiska förhållanden? Kan den ses som ett manipulativt verktyg i maktrelationer? 6. Uttrycker texten ojämlikhet, är den hierarkisk? Hur signalerar framställningssätten maktförhållanden mellan sändare, mottagare och aktörer i texten? 7. Uttrycker texten (också) jämlikhet, är den solidarisk? Hur signalerar den det? Ser du solidariteten som en ideologisk manöver? 8. Vilka manipulativa grepp finner du i texten? Är den t.ex. förenklande, förgrovande, förskönande, förlöjligande? Och finns det annat diskutabelt i framställningen, t.ex. ohållbara eller irrelevanta argument? Hur samverkar de här inslagen med textens ideologiska tendens? 9. Vilka är mina egna utgångspunkter när jag ifrågasätter texten? Kan jag använda texten dialogiskt — för att problematisera förutsättningarna för min egen kritik?

282

Studentlitteratur

Litteratur

Här nedan presenterar vi litteratur som gett oss uppslag eller fördjupar vår egen framställning. Det sker på två sätt: först kapitelvis som förslag till vidareläsning och sedan i en fullständig lista.

Vidareläsning 2. Bruksprosa och skönlitteratur Begreppen bruksprosa och sakprosa diskuteras utförligt av Ottar Grepstad (1996, kap. 2), som också behandlar skönlitteratur liksom litteraturbegreppet överhuvudtaget. Uppgiften om att sakprosa för första gången nämndes 1938 av den finländske språkforskaren Rolf Pipping finns både hos Grepstad och hos Jan Svensson m.fl. (1996), som också diskuterar sakprosabegreppet. Begreppet bruksprosa utreds av Margareta Westman (1974, s. l lf.), som också var den som introducerade det i Sverige.

3. Den mångsidiga brukstexten Texttypologier diskuteras bland annat av Robert de Beaugrande & Wolfgang Dressler (1981, kap. 9). Vår beskrivning av framställningsformer har inspirerats av Kjell Lars Berge (1990). En inflytelserik beskrivning av framställningsformer återfinns också hos Robert Longacre (1983). Märk att termen texttyp används för både utomspråkliga och inomspråkliga texttypologier — både Berge och Longacre talar om texttyp där vi använder termen framställningsform. Den diskursiva framställningen behandlas av Jan Svensson (1995). Vår syn på genre ligger nära den John Swales (1990) förespråkar och empiriskt tillämpar på akademiska genrer. Vår term textsamfund är också © Studentlitteratur

283

Litteratur besläktad med hans term discourse community. Genrebegreppet diskuteras utförligt av Per Ledin (1996a).

4. Vad är en text? I våra påståenden om den typiska textens egenskaper anknyter vi till flera forskningsområden. Diskussionen om det språkliga tecknet har beröringspunkter med semiotik, se t.ex. Jørgen Dines Johansen & Svend Erik Larsen (1994). Robert Hodge & Gunther Kress (1988) tillhör dem som jämför verbala och icke-verbala texter och analyserar båda typerna. De tre funktioner vi menar kännetecknar det kommunikativa hos texten är hämtade från Karl Biihler, alltså signal-, symbol- och symptomfunktionen. De behandlas t.ex. av Peter Cassirer (1986, s. 168f.). När vi berör tal och skrift anknyter vi till den rika forskningen om skriftkulturer, s.k. literacy. Ett standardverk här är Walter Ong (1990). Ong ser en fundamental skillnad mellan tal och skrift och knyter den till olika typer av tänkande. Andra forskare, t.ex. Brian Street (1984), menar att språkarterna inte är så kategoriskt åtskilda. Relativt lättillgängliga översikter över forskningsområdet ger Robert Barton (1994) och Jan Svennevig (1995a). Ulf Teleman (1983) diskuterar vad som språkligt utmärker tal och skrift. Frågan om koherens och kohesion i texter är ett kärt ämne i textlingvistiken — se övriga referenser till textlingvistiska verk. En som ofta tagit upp frågan är Nils Erik Enkvist, t.ex. Enkvist (1978). Att texter är beroende av konventioner och normer understryks av Kjell Lars Berge (1990). Berges tankar om textbegreppet är synliga också i andra verk, t.ex. Vagle m.fl. (1993).

5.Vår textmodell Textmodellen har inspirerats av Michael Hallidays sociosemiotiska modell. Hallidays modell återger hur språket alltid och med nödvändighet är socialt inbäddat. Ett viktigt inslag i modellen är de s.k. metafunktionerna textuell, ideationell och interpersonell, som vi alltså tagit över. En relativt lättillgänglig presentation återfinns i Halliday & Hasan (1985), en utförligare i Halliday (1978). Hallidays grammatiska teori har legat till grund för textanalyser inom den s.k. kritiska textanalysen, som vi har tagit intryck av — se litteraturhänvisningarna till vår avslutande kritiska analys. 284

C Studentlitteratur

Litteratur

Vi vill påpeka att vi på många ställen frångår Hallidays modell. Vi har valt en eklektisk hållning och tagit tillvara det vi funnit fruktbart också i andra forskningstraditioner. En viktig skillnad gentemot Halliday är att vi behandlar metafunktionerna annorlunda. Enligt Halliday utgör den textuella, ideationella och interpersonella metafunktionen språkets semantiska system, dess innehållssida. Funktionerna löper så att säga parallellt med lexikogrammatiken och deras innehåll uttrycks delvis av samma språkliga konstruktioner. Detta påpekar vi i och för sig på flera ställen i boken. Men att som vi göra lexikogrammatiken till en del av den textuella strukturen är att frångå Halliday. Halliday och den kritiska textanalysen är en del av det som med en bred beteckning brukar kallas diskursanalys, alltså analys av text i kontext. En annan riktning som också hör hemma inom detta vida forskningsområde är den s.k. amerikanska retorikforskningen. Den har varit viktig för vår förståelse av genrebegreppet. Vi har vidare tagit intryck av textlingvistiska modeller, liksom av en del samtalsanalys. Stilistik och retorik har också påverkat oss på många sätt, liksom det vida forskningsområdet pragmatik. (Se litteraturhänvisningarna i de följande kapitlen för mer exakta referenser.) Vi analyserar ju en barnteckning i kapitlet. Hur Hallidays sociosemiotiska modell kan användas för bildanalyser visas av Gunther Kress & Theo van Leeuwen (1996).

6. Kontexten Huvuddragen i kontextanalysen har vi hämtat från Michael Halliday — se t.ex. Halliday & Hasan (1985). Halliday talar om en situations- och en kulturkontext. Denna kontextindelning har i sina grunddrag tagits över av andra forskare. T.ex. gör den kritiske textanalytikern Norman Fairclough (1995) samma distinktion när han skiljer på discourse practice och sociocultural practice. Kontextbegreppet diskuteras också i Lennart Hellspongs (1988) och Per Ledins (1995) avhandlingar. Olika maktdefinitioner diskuteras av maktutredningen, se t.ex. Olof Pettersson (1991), och olika diskursdefinitioner t.ex. av Catrin Norrby (1996). En i vårt tycke intressant diskussion av maktbegreppet — och delvis av diskursbegreppet — förs av Michel Foucault (1976). Makt diskuteras också inom den kritiska textanalysen, t.ex. av Roger Fowler (1985). Till dem som intresserat sig kodbegreppet och för breda och smala koder hör John Fiske Studentlitteratur

285

Litteratur (1984). Intertextualitet behandlas bland annat av Norman Fairclough (1992, 1995), som till stor del baserar sig på Mikhail Bakthin (1984, 1986). Den som vill veta mer om datoriseringens språkliga konsekvenser hänvisas till antologin Josephson (1997). Protokoll inom den tidiga arbetarrörelsen är ett återkommande tema i antologin Josephson (1996).

7. Formen — den textuella strukturen I avsnittet om lexikogrammatik har vi haft nytta av ett par grundläggande grammatikböcker, Erik Andersson (1993) och Nils Jörgensen & Jan Svensson (1987). Vi ger bara ett par exempel på kvantiferingar av lexikogrammatiska drag (ordlängd och meningslängd). Det finns annars mycket svensk forskning som utgår från sådana kvantifieringar. Forskningsgrenen brukar kallas grammatisk textanalys eller funktionell stilistik. Ett tidigt exempel på denna forskning är Margareta Westman (1974), ett senare Jan Svensson (1993). Det är från dessa undersökningar vi hämtat jämförelsesiffrorna för bruksprosa. Tanken på lexikogrammatiska dimensioner möter vi bland annat hos Douglas Biber (1988), som tar upp en rad dimensioner som har att göra med olika skillnader mellan tal och skrift. Textbindning är ett huvudområde inom textlingvistiken. I Sverige introducerades textbindningsanalyser på 1970-talet av Nils Erik Enkvist (1974) och Gunnel Källgren (1978). På den här tiden var textlingivstiken starkt strukturellt inriktad och sökte ett språkligt svar på frågan om vad en text är. Ett exempel är Teun van Dijks (1972) avhandling Some aspects of text grammars. På senare år har Björn Melander (1991) och Harry Näslund (1991) i sina avhandlingar utvecklat modeller för en innehållsligt och kognitivt orienterad textbindningsanalys. En annan avhandling med en kognitiv infallsvinkel på textbindning är Fraurud (1992). På senare år har det i Norden kommit ut flera läroböcker som behandlar den traditionella textbindningsanalysen och samtidigt anknyter till den nya och kontextinriktade diskursanalysen. De bästa exemplen är Anne Marie Billow-Møller (1989) och Wenche Vagle m.fl. (1993). Till de internationella textlingvistiska standardverken hör Halliday & Hasan (1976), som uteslutande är inriktad på textbindning, och Brown & Yule (1983), som var med och introducerade diskursbegreppet. Även Stubbs (1983) innebar på sin tid ett brott mot den traditionella och strikt 286

© Studentlitteratur

Litteratur strukturella textlingvistiken och bidrog till att introducera diskursanalys i betydelsen samtalsanalys. De retoriska bindningarna, liksom retoriken i stort, behandlas av Lennart Hellspong (1992). Där behandlas också dispositionsprinciper. Analysen av textmönster är hämtad från den speciella genreteori som uppstått inom den amerikanska retorikforskningen. John Swales (1990) och Vijay Bhatia (1993) tillhör dem som utvecklat en diskursanalys som klarlägger sådana genrebundna mönster. Nyheten som berättelse diskuteras utförligt av Allan Bell (1991). Per Ledin (1993) analyserar berättelsestrukturen i kvällstidningsnyheter, och referensbindning i nyheter undersöks i Ledin (1996b).

8. Innehållet — den ideationella strukturen Begreppen tema och proposition är återkommande i den mer kognitivt inriktade textlingvistiken och behandlas bland annat av Gillian Brown & George Yule (1983). Tanken på texter som uppbyggda av mikro- och makropropositioner har vi hämtat från Teun van Dijk. I van Dijk (1980) lanseras idén om makropropositioner som avgörande för (hur vi som läsare uppfattar) textens innehållsstruktur. En relativt lättillgänglig analys av makropropositioner finns i van Dijk (1988). Processer tillhör paradanalyserna inom den kritiska textanalys som utvecklats i Hallidays efterföljd. Exempel på hur analyserna kan gå till ger t.ex. Tony Trew (1979) och Gunther Kress (1994). Den grammatiska bakgrunden finns i Halliday (1985), och pedagogiska presentationer av analysen i t.ex. Roger Fowler (1991) och Norman Fairclough (1992). På nordisk botten har Hallidays processanalys behandlats av Wenche Vagle (1995). Presuppositioner och inferenser är ett kärt ämne inom pragmatiken, där t.ex. Levinson (1983) är ett standardverk. En kortfattad grammatisk presentation av faktiska och icke-faktiska yttranden finns hos Erik Andersson (1993). Textanalyser utifrån fakticitetsbegreppet görs av Jan Svensson (1982) och Per Ledin (1995). Staffan Hellbergs (1984) diskussion av empati och empatimarkörer ligger nära det som vi kallar subjektsperspektiv. Bildspråk behandlas av bland annat Lennart Hellspong (1992). Till dem som hävdar att språket i grunden är metaforiskt hör George Lakoff & Mark Johnson (1980).

© Studentlitteratur

287

Litteratur

9. Relationen — den interpersonella strukturen Den förste som utförligt presenterade en språkhandlingsteori var Austin (1962), och Austins tankar lever delvis kvar i vår framställning. Annars har vi hämtat inspiration från Penelope Brown & Stephen C. Levinson (1987) och deras begrepp positive face och negative face. Våra tankar på sociala strategier går delvis tillbaka på de begreppen. Positiv och negativ artighet presenteras på ett lättillgängligt sätt av Jan Svennevig (1995b). Artighet är för övrigt ett vanligt tema i samtalsforskning, och många av analysbegreppen i det här kapitlet används också inom samtalsanalys — jfr t.ex. Catrin Norrby (1996). Vad vi säger om argumentation ligger i linje med Stephen Toulmin (1958), som vi sökt anpassa till vår modell. Avsnittet om inbäddade texter har beröringspunkter med bland annat Batesons (1973) tankar om metakommunikation, Goffmans (1974) ramanalys och Berges (1990) analys av kapselstrukturer. Kopplingen mellan inbäddade texter och intertextualitet görs t.ex. av Fairclough (1992), som också talar om röster eller voices. Den termen kommer från Mikhail Bakhtin (1984, 1986), vars tankar om polyfoni och heteroglossia, om olika röster som blandas i texter och samhällen, har påverkat oss. De sociala figurerna är en delmängd av de stilfigurer som brukar urskiljas inom retoriken — se Hellspong (1992). Analysen av den vetenskapliga texten har beröringar med den som John Swales (1990, kap. 7) gör.

10.Stilen Det finns en rad svenska stilläroböcker som vi tagit intryck av: Ulf Teleman & Anne Marie Wieselgren (1970), Peter Cassirer (1986), Birger Liljestrand (1993) och Lars Melin & Sven Lange (1995). Stilbegreppet diskuteras bland annat av Barbro Söderberg (1996). Ett klassiskt internationellt verk om stil är David Chrystal & Derek Davy (1969). En stilforskare som tagit intryck av Halliday är Michael Toolan — se t.ex. antologin Toolan (1992). Även Per Ledin (1993) gör en Hallidayinspirerad stilanalys. Vi vill påpeka att vårt stilbegrepp ligger nära Hallidays begrepp register, som bland annat ligger till grund för antologin Ghadessy (1993).

288

Studentlitteratur

Litteratur

11.Hermeneutik En översikt över hermeneutikens utveckling ger Josef Bleicher (1980). Receptionsfrågor och läsandets historia behandlas lätt och spännande av Roger Chartier (1995). På svenska finns ett urval av Paul Ricoeurs texter om hermeneutik i Ricoeur (1988). En utförlig presentation av hans tänkande ger Bengt Kristensson Uggla (1994). Georgia Warnke (1995) diskuterar Gadamers bidrag till hermeneutiken i ett filosofiskt perspektiv. En relativt lättillgänglig genomgång av Derridas tanker ger Christopher Norris (1987). I vår analys av lagtexten har vi tagit intryck av Britt-Louise Gunnarssons (1982) avhandling om lagtexters begriplighet. En lättillgänglig antologi om läsning är Melin & Lange (1989).

12.Retorik Litteraturen kring retorik är omfattande. Dit hör t.ex. Kurt Johannesson (1990), Lennart Hellspong (1992) och Rudolf Rydstedt (1994). Något av ett nordiskt standardverk är Jørgen Fafner (1982). Retorik och skrivprocess diskuteras av bland annat Siv Strömquist (1988). Skrivande i yrkeslivet behandlas av Gunnarsson (1992). Det finns en livaktig amerikansk retorikforskning som är inriktad på skrivande, särskilt akademiskt skrivande. Dit hör t.ex. Charles Bazerman (1988, 1994, 1995).

13.Kritik Den kritiska textanalysen fick — under beteckningen critical linguistics — sitt genombrott med Fowler m.fl. (1979) och Hodge & Kress (1979). Där koncentreras analyserna på vissa grammatiska drag, vilkas användning beskrivs i ideologiska termer. Analysen syftade alltså främst till att avslöja manipulation. Dessa tidiga verk kommenteras av Roger Fowler (1985), som också utvecklar sin analys i Fowler (1991). Ett slags fortsättning på denna tradition utgör Teun van Dijks (1993) programförklaring för kritiska analyser. van Dijk menar att det rör sig om ett politiskt projekt som syftar till att hjälpa de förtryckta i samhället. Traditionen har annars utvecklats av Norman Fairclough (1989, 1992, 1995), som använder beteckningen critical discourse analysis och mer än sina föregångare lyfter fram de sociala villkor som texter är knutna till. © Studentlitteratur

289

Litteratur Fairclough intresserar sig för kontexten och de diskursiva och sociala praktiker som texter är en del av. Syftet med hans analys är delvis att förstå hur texter deltar i sociala förändringar och inte bara att avslöja ideologisk manipulation. Den kritiska textanalysen är till stor del samlad kring tidskriften Discourse & Society, dit den som vill ha fler exempel på kritiska analyser hänvisas. En svensk översikt över traditionen, liksom en kritisk analys av EUdebatten, finns i Per Ledin (1994). En modell för kritisk analys som är besläktad med vår presenteras av Wenche Vagle (1995). Våra tankar om förändringar i kulturkontexten har delvis inspirerats av Faircloughs verk. I diskussionen av informalisering har vi också stött oss på Eva Mårtensson (1987) och i diskussionen av individualisering på Lorentz Lyttkens (1989).

Referenser Andersson, Erik 1993: Grammatik från grunden. Stockholm. Austin, J.L. 1962: How to do things with words. Oxford & New York: Oxford University Press. Bakhtin, Mikhail M. 1984: Discourse in the novel. I: The dialogic imagination. Austin: University of Texas Press. Bakhtin, Mikhail M.1986: The problem of speech genres. I: Speech genres & other essays. Austin: University of Texas Press. Barton, David 1994: Literacy: an introduction to the ecology of written language. Oxford UK & Cambridge USA: Blackwell. Bateson, Gregory 1973: Steps to an ecology of mind. London: Granada. Bazerman, Charles 1988: Shaping written knowledge: the genre and activity of the experimental article in science. Madison: University of Wisconsin Press. Bazerman, Charles 1994: Constructing experience. Carbondale & Edwardsville: Southern Illinois University Press. Bazerman, Charles 1995: The informed writer: using sources in the disciplinel. Boston: Houghton Mifflin. Beaugrande, Robert de & Dressler Wolfang 1981: Introduction to textlinguistics. London & New York: Longman. Bell, Allan 1991: The language of news media. Oxford UK & Cambridge USA: Blackwell. 290

Studentlitteratur

Litteratur Berge, Kjell Lars 1990: Textnormers diakroni. Noen idier til en sosiotekstologisk teori om textnormendring. MINS 33. Institutionen f6r nordiska sprfik. Stockholms universitet. Bhatia, Vijay K. 1993: Analysing genre: language use in professional settings. London & New York: Longman. Biber, Douglas 1988: Variation across speech and writing. Cambridge m.fl.: Cambridge University Press. Bleicher, Josef 1980: Contemporary hermeneutics. London & New York: Routledge. Brown, Penelope & Levinson, Stephen C. 1987: Politeness. Some universals in language usage. Cambridge m.fl.: Cambridge University Press. Brown, Gillian & Yule, George 1983: Discourse analysis. Cambridge m.fl.: Cambridge University Press. Biilow-M011er, Anne Marie 1989: The textlinguistic omnibus. A survey of methods for analysis. Kopenhamn: Handelshojskolens Forlag. Cassirer, Peter 1986: Stilistik och stilanalys. Stockholm. Chartier, Roger 1995: Bockentas ordning. Goteborg. Crystal, David & Davy, Derek 1969: Investigating English style. London: Longman. Dijk, Teun van 1972: Some aspects of text grammars. A study in theoretical linguistics and poetics. Haag & Paris: Mouton. Dijk, Teun van 1980: Macrostructures. Hillsdale USA: Lawrence Erlbaum. Dijk, Teun van 1988: News as discourse. Hillsdale USA: Lawrence Erlbaum. Dijk, Teun van 1993: Principles of critical discourse analysis. I: Discourse & Society, 2. Enkvist, Nils Erik 1974: 'skim textlingvistiska grundfragor. I: Teleman, U. & Hultman, T. (red.) Spraket i bruk. Lund. Enkvist, Nils Erik 1978: Coherence, pseudo-coherence, and non-coherence. I: Ostman, J.-0. (red.): Cohesion and semantics. Abo. Fafner, Jorgen 1982: Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. Kopenhamn: C.A. Reitzels. Fairclough, Norman 1989: Language and power. London: Longman. Fairclough, Norman 1992: Discourse and social change. Cambridge & Oxford: Polity Press. Fairclough, Norman 1995: Media discourse. London m.fl.: Edward Arnold. Fiske, John 1984: Kommunikationsteorier. Stockholm. Foucault, Michel 1976: Sexualitetens historia. Stockholm. Fowler, Roger 1985: Power. I: van Dijk, Teun A. (red.): Handbook of discourse analysis. Vol. 4. London: Academic Press. e Studentlitteratur

291

Litteratur Fowler, Roger 1991: Language in the news. Discourse and ideology in the press. London & New York: Routledge. Fowler, Roger, Hodge, Robert, Kress, Gunther & Trew, Tony 1979: Language and control. London m.fl.: Routledge & Kegan Paul. Fraurud, Kari 1992: Processing noun phrases in natural discourse. Institutionen för lingvistik. Stockholms universitet. Ghadessy, Mhosen (red.) 1993: Register analysis. Theory and practice. London & New York: Pinter. Goffman, Erving 1974: Frame analysis. An essay on the organization of experience. Cambridge USA: Harvard University Press. Grepstad, Ottar 1997. Den litterære skattkammer. Sakprosans teori og retorikk. Oslo: Det Norske Samlaget. Gunnarsson, Britt-Louise 1982: Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av medbestämmandelagen. Lund. Gunnarsson, Britt-Louise 1992: Skrivande i yrkeslivet. En sociolingivistisk studie. Lund. Halliday, M.A.K. 1978: Language as social semiotic: the social interpretation of language and meaning. London: Edward Arnold. Halliday, M.A.K. 1985: An introduction to functional grammar. London: Edward Arnold. Halliday, M.A.K. & Hasan, Ruyaiya 1976: Cohesion in English. London & New York: Longman. Halliday, M.A.K. & Hasan, Ruyaiya 1985: Language, context and text: aspects of language in a social semiotic perspective. Oxford m.fl.: Oxford University Press. Hellberg, Staffan 1984. Satsens subjekt och textens. I: Nysvenska studier, 64. Hellspong, Lennart 1988: Regulations of dialogue. MINS 30. Institutionen för nordiska språk. Stockholms universitet. Hellspong, Lennart 1992: Konsten att tala. Handbok i praktisk retorik. Lund. Hodge, Robert & Kress, Gunther 1979: Language as ideology. London & New York: Routledge. Hodge, Robert & Kress, Gunther 1988: Social semiotics. Cambridge & Oxford: Polity Press. Johannesson, Kurt 1990: Retorik eller konsten att övertyga. Stockholm. Johansen, Jørgen Dines & Larsen, Svend Erik 1994: Tegn i bruk. Odense: Amanda. Josephson, 011e (red.) 1996: Arbetarna tar ordet. Språk och kommunikation i tidig arbetarrörelse. Stockholm. 292

Studentlitteratur

Litteratur

Josephson, 011e (red.) 1997: Datorerna och svenskan. Uppsala. Jörgensen, Nils & Svensson, Jan 1987: Nusvensk grammatik. Lund. Kress, Gunther 1994: Text and grammar as explanation. I: Meinhof, U. H. & Richardson, Kay (red.): Text, discourse and context. Representations of poverty in Britain. London & New York: Longman. Kress, Gunther & van Leeuwen, Theo 1996: Reading images. The grammar of visual design. London & New York: Routledge. Kristensson Uggla, Bengt 1994: Kommunikation på bristningsgränsen. Stockholm. Källgren, Gunnel 1978: Innehåll i text. Lund. Lakoff, George & Johnson, Mark 1980: Metaphors we live by. Chicago & London: University of Chicago Press. Ledin, Per 1993: Den skenande spårvagnen: en sociosemiotisk stilanalys av en nyhetsberättelse i tre kvällstidningar. I: Språk och stil, 3. Ledin, Per 1994: Vem kan man lita på? Språk och makt i EU-debatten. I: Språk och stil, 4. Ledin, Per 1995: Arbetarnes är denna tidning. Texdråndringar i den tidiga socialdemokratiska presssen. Stockholm. Ledin, Per 1996a: Genrebegreppet — en forskningsöversikt. Rapport nr 2 från projektet Svensk sakprosa. Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. Ledin, Per 1996b: The Prime Minister, Ingvar Carlsson, he or Ingvar. Anaphoric expressions in newspaper discourse. I: Nordic Journal of Linguistics, 19. Levinson, Stephen C. 1983: Pragmatics. Cambrige m.fl.: Cambridge University Press. Liljestrand, Birger 1993: Språk i text. Handbok i stilistik. Lund. Longacre, Robert 1983: The grammar of discourse. New York: Plenum Press. Lyttkens, Lortentz 1989: Den disciplinerade människan. Om social kontroll och långsiktiga värderingsförskjutningar. Sekretariatet för framtidsstudier. Melander, Björn 1991: Innehållsmönster i svenska facktexter. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet. Melin, Lars & Lange, Sven (red.) 1989: Läsning. Lund. Melin, Lars & Lange, Sven 1995: Att analysera text. Lund. Mårtensson, Eva 1987: När myndigheterna blev du med oss. Om informaliseringen av det offentliga språket. I: Nordlund 13. Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. Studenditteratur

293

Litteratur Norrby, Catrin 1996: Samtalsanalys. Så gör vi när vi pratar med varandra. Lund. Norris, Christopher 1987: Derrida. London: Fontana Press. Näslund, Harry 1991: Referens och koherens i svenska facktexter. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet. Ong, Walter J. 1990: Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet. Göteborg. Palm, Erik 1975: Uppslagsbok för skrivbordet. Stockholm. Pettersson, Olof 1991: Makt. Stockholm. Ricoeur, Paul 1988: Från text till handling. Stockholm & Lund. Rydstedt, Rudolf 1994: Retorik. Lund. Street, Brian V. 1984: Literacy in theory and practice. Cambridge m.fl.: Cambridge University Press. Strömquist, Siv 1988: Skrivprocessen. Lund. Strömquist, Siv 1989: Skrivboken. Malmö. Strömquist, Siv (red.) 1995: Läroboksspråk. Uppsala. Stubbs, Michael 1983: Discourse analysis. The sociolinguistic analysis of natural language. Chicago: University of Chicago Press. Swales, John 1990: Genre analysis. English in academic and research settings. Cambridge m.fl.: Cambridge University Press. Svennevig, Jan 1995a: Skriftlig og muntlig språk. I: Svennevig, Jan m.fl.: Tilnærminger til tekst. Oslo: Cappelen. Svennevig, Jan 1995b: Samtaleanalyse. I: Svennevig, Jan m.fl.: Tilnærminger til tekst. Oslo: Cappelen. Svensson, Jan 1982: Etermediernas nyhetsspråk 2. Studier över innehåll och informationsstruktur. Lund. Svensson, Jan 1993: Språk och offentlighet. Om språkbruksförändringar i den politiska offentligheten. Lund. Svensson, Jan 1995: Den diskusiva texten. I: Holmberg, Claes-Göran & Svensson, Jan (red.): Medietexter och medietolkningar. Nora. Svensson, Jan; Josephson, 011e & Selander, Staffan 1996: Svensk sakprosa — en projektbeskrivning. Rapport nr 1 från projektet Svensk sakprosa. Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. Söderberg, Barbro 1996: Mellan raderna och orden. Om stil, stilistiska inferenser och litterär tolkning. I: Josephson, 011e (red.): Stilstudier. Uppsala. Teleman, Ulf 1983: Har tal- och skriftspråk olika grammatiker? I: Nordlund 3. Institutionen för nordiska språk. Lunds universitet. Teleman, Ulf & Wieselgren, Anne Marie 1970: ABC i stilistik. Malmö. 294

© Studentlitteratur

Litteratur Toolan, Michael J. (red.) 1992: Language, text and context. Essays in stylistics. Londin & New York: Routledge. Toulmin, Stephen 1958: The uses of argument. Cambridge m.fl.: Cambridge University Press. Trew, Tony 1979: 'What the papers say': linguistic varation and ideological difference. I: Fowler, R. m.fl. 1979: Language and control. London m.fl.: Routledge & Kegan Paul. Vagle, Wenche, Sandvik, Margareth & Svennevig, Jan 1993: Tekst og kontekst. En inforing i tekstlingvistik og pragmatik. Oslo: Cappelen. Vagle, Wenche 1995: Kritisk tekstanalyse. I: Svennevig, Jan m.fl.: Tilnærminger til tekst. Oslo: Cappelen. Warnke, Georgia 1995: Hermeneutik, tradition och fornuft. Goteborg. Westman, Margareta 1974: Bruksprosa. En funktionell stilanalys med kvantitativ metod. Lund.

© Studentlitteratur

295

,

-

- -

Register För att göra det enkelt att hitta i boken presenterar vi här nedan två register. I det första sak- och personregistret finns sidhänvisningar för de termer och begrepp vi använder, liksom för de forskare som nämns. I det andra textregistret förtecknar vi de textslag som vi analyserar i boken. Förteckningen är genrebaserad, så att alla analyser av nyheter, reklamannonser, lärobokstexter etc. samlats under samma uppslagsord.

Sak- och personregister abstrakt framställningssätt 79 abstrakt stil 202, 238 abstrakta substantiv 79, 203 additiv disposition 99 additiv konnektivbindning 88, 91 additiv länk 21 adjektiv 68 adjektivsubstantiv 69 adverb 71, 110 adversativ konnektivbindning 88, 109, 267 adversativ länk 21 agent (grammatisk) 70; (om deltagare i process) 130, 150 aktörsperspektiv 136, 152 allitteration 94 allmän språkhandling 161, 206 allmänord 71 allmänspråklig stil 212 allmänt framställningssätt 79 allusion 58 alternativ konnektivbindning 89 anafor 94, 96 analogi 140 andlig kultur 59 anföring 107, 176 antagande (modalitet) 133 antites 143, 236 argument 167, 188 argumentation 167

Studentlitteratur

argumenterande framställningsform 21, 23 association, associativ bindning 84 asymmetrisk relation 53 attityd 46, 169, 189 attribut 73 behövlighet (modalitet) 134 berättande framställningsform 21, 22 berättiga 169 besjälning 141 beskrivande framställningsform 21, 23 betydelse 33, 81 bibetydelse 33 bildled 140 bildspråk 140 bisats 74, 111 bleknade bilder 141, 247 bred kod 55 bruksprosa 14, 15 Chomsky, Noam 258 citat 176, 191 deiktiska pronomen 100 delidentitet 83 deltagare (i kontext) 43, 52, 159, 187; (i process) 129, 150 denotation 33 Derrida, Jacques 228

297

dialogisk stil 206 direkt anföring 176 diskurs 51, 116, 146 diskursanalys 51 diskursiv framställningsform 24 dispositio 240, 248 disposition 98, 105, 248 distans 179 distanserad stil 209 drag 97, 105, 249 dynamiska verb 69, 110, 130 dåtidsperspektiv 139 egennamn 69, 110 elocutio 240, 250 emendatio 240, 253 emfatisk disposition 100, 105 engagerad stil 209 enkel stil 201 epokstil 211 estetisk funktion 17 etos 244 exakt stil 204 explicit konnektivbindning 89, 91 explicit proposition 124 explicit tema 121 extern metod 227 fackord 71 fackspråklig stil 212 faktalitteratur 14 faktisk proposition 133 fiktionslitteratur 14 fiktivt perspektiv 139 final konnektivbindning 89 fjärrperspektiv 138 fokusering (av propositioner) 124; (av teman) 121 formell stil 207, 237 formord 72 fortsättningskonstruktion 87, 252 framställningsform 21, 88 framtidsperspektiv 139 298

fras 73 fråga 162, 206, 277 fullständig mening 77 fundament 77, 110 funktionell stilistik 214 författarperspektiv 136 förförståelse 224 försiktighetsstrategi 166 förståelse (som tolkningsstadium) 230 förtrolighetsstrategi 166 Gadamer, Hans-Georg 226 gardering 171, 189 generaliserande disposition 99 generalisering (som tolkningsprocess) 126 generisk betydelse 138, 152, 203 genomsnittlig meningslängd 75, 110 genre 24, 54 genrehistoria 25 genrekompetens 28 genrekonventioner 242 gestalta 17 graford 71 grundbetydelse 33 Halliday, Michael 258 handling 130, 150, 277 hermeneutik 219 hermeneutisk textanalys 12 heterogen text 263, 278 heterotematisk 120 hierarkiskt förhållningssätt 263, 271 hierarkisk textuppbyggnad 36, 118, 229 homogen textuppbyggnad 263, 270 hopning 95, 109 horisonten intertextualitet 57 huvudord (i nominalfras) 73 huvudsats 74 hyperbol 184 hypotax 74 hållbar 168 © Studentlitteratur

händelse 130 högertung 77, 111

icke-faktisk proposition 133 ideationell struktur 44, 115, 236, 268 ideationella stilaxlar 202 identisk upprepning 83 identitet, identitetsbindning 82, 109 ideologi 260 ideologiskt perspektiv 139, 237 imperativ 150, 162 implicit konnektivbindning 89, 91 implicit proposition 124 implicit tema 121 inbäddning, inbäddad text 175, 191, 269, 274 indirekt anföring 176 indirekt språkhandling 162 individualisering 262 individuellt perspektiv 137, 278 inferens 128, 149 informalisering 262 informell stil 207 införlivande (som tolkningsstadium) 230 inifrånperspektiv 138, 152, 278 initialord 69 innehållsord 72 intellectio 240, 241 intentionell, intention 32, 259 interjektion 162, 206 intern metod 227 interpersonell struktur 44, 158, 234, 244, 269 interpersonella stilaxlar 205 intertextuell kontext 43, 56, 242 inventio 240, 246 ironi 183, 208 jargong 55 jargongartad stil 213 jämförelsedisposition 99

C Studentlitteratur

jämförelseperspektiv 140, 153, 247, 268 katakres 141 kausal konnektivbindning 88, 267 kausal länk 21 kiasm 95 klimax 96 kod 54, 67, 104 koherent, koherens 35, 80, 228 kohesion 35 kollektivt perspektiv 137 kommersialisering 262 kommunikationssätt 43, 54, 66, 104 kommunikativ 31 komplex kronologi 98, 105 komposition 46, 96, 105 koncentrerad stil 202 koncessiv konnektivbindning 89 konditional konnektivbindning 89 konjunktion 68 konkret framställningssätt 79, 110 konkret stil 202 konkreta substantiv 79, 203 konnektiv 88 konnektivbindning 88, 91, 93, 109, 267 konnotation 33 konsekutiv konnektivbindning 89 konstprosa 14 konstruktivistisk språksyn 259 kontext 41, 49, 227, 229 kontextorienterade stilaxlar 210 kreativ 38 kritik 257 kritisk textanalys 13, 258 kulturkontext 44, 58, 261 kärnmening 125 ledfamilj 82, 108, 132, 182 lemma 71 lexikalisera 72 lexikogrammatik 45, 67, 110

299

lexikogrammatisk dimension 78 lexikon 67 linjär 34 litotes 184 långa ord 71 läsarperspektiv 136, 152 läsmål 225 lässtrategi 225, 233 lätt stil 200 makroproposition 122, 148, 236, 247, 268 makrotema 118, 147 makt 53, 162, 263 materiell kultur 59 medium 56, 60 mening 75 mental process 130, 150, 278 metafor 140, 268 metatext 100 metatextuell språkhandling 101, 167, 188 metonymi 142 mikroproposition 122 mikrotema 118 minusord 170, 269 modalitet 133, 139, 151 modern stil 211 modifierad upprepning 83 monologisk stil 206 monotematisk 120 motivera 169 mottagarorienterad tolkning 222, 233 mottagarroll 52 negation 179 negativ språkhandling 165, 188 nominal stil 200, 252 nominalfras 73, 81, 111, 204 nominalt framställningssätt 75, 78 nutidsperspektiv 139 nyckelord 72, 267 närhet 179

300

närperspektiv 138 objekt (om deltagare i process) 131, 150 objektiv stil 208 ofullständig mening 61, 77, 109 omformulering (som konnektivbindning) 89 omtal 173, 182, 192, 274 omtala 17 omvänd kronologi 98, 105 opersonlig stil 208 ordbildning 67 ordklass 67 ordning (som konnektivbindning) 89 orsaksdisposition 98, 266 parallellism 95, 109 paratax 74 parodisk stil 210 passiv form, passivera 70, 132, 181 passivering (i tematisk bindning) 87 perifras 143, 153 personlig stil 208, 244, 252 personliga pronomen 70 perspektiv 46, 135, 152, 247, 277 perspektivmarkör 135 plats 50 pleonasm 95 plusord 170, 269 positionering (av propositioner) 124; (av teman) 121 positiv språkhandling 165 praktisk funktion 16 pratig stil 202 preposition 68 presentering 86 presupposition, presupponera 127, 149, 169 process 129, 150, 277 pronominalisering 83 proposition 46, 122, 148 påstående 161, 181 Studentlitteratur

rak kronologi 98, 105 ram 46, 172 realistiskt perspektiv 139 redundant, redundans 31, 77 referat 176, 191, 269 referens 33, 81 referensbindning 81, 90, 108, 274 referent 81 rekonstruktion (som tolkningsprocess) 126 relation (i situationskontexten) 53; relation (som författarens framställning) 176 relevant 168 rema 84, 91, 228 repertoar 261 retorik 240 retorisk bindning 93, 109 retorisk textanalys 12 Ricoeur, Paul 223 rubricering (av propositioner) 124; (av teman) 121 rumsdisposition 98 räkneord 68, 110 röst 172, 182, 273 sakled 140 sakorienterad tolkning 223, 233 sakperspektiv 137 sakprosa 14 sambandsled 82 sammansatt substantiv 67, 110 samtalsanalys 51 sannolikhet (modalitet) 133, 151 sats 74 Saussure, Ferdinand de 258 Schleiermacher, Friedrich 222 signalfunktion 31, 221 situationskontext 42, 50 skönlitteratur 14 slutet medium 56 smal kod 55 social figur 183

Studentlitteratur

social organisation 59 social strategi 166 solidariskt förhållningssätt 263, 280 spatial konnektivbindning 89 speciell språkhandling 164, 188 specificerande disposition 99 specificering (som konnektivbindning) 89 specifikt framställningssätt 79, 110 språkhandling 46, 161, 188, 274 språkhandlingsverb 164 stabil 34 statiska verb 69, 110, 130 status (om deltagare i process) 131 stegring 96 stil 47, 197, 237, 251 stilaxel 199 stildrag 198 stilfigur 183 stilmarkör 199 struktur 44 strykning (som tolkningsprocess) 126 subjektiv stil 208 subjektsperspektiv 136, 152 substantiv 67 symbolfunktion 31, 221 symmetrisk relation 53 symtomfunktion 31, 221 syntax 67 sändarorienterad tolkning 221, 233 sändarroll 53 tecken 30 tema (ideationellt) 46, 117, 146, 246; (textuellt) 84, 93, 118, 252 tema-rema-principen 85 temadisposition 99, 248 temaprogression 86, 91 tematik 119 tematisk bindning 84, 91, 93 temaupprepning 86, 91, 252 temporal konnektivbindning 88, 109 temporal länk 21

301

tempus 70, 267 teoretiskt perspektiv 139 term 71 tes 167, 188 text 30 textbindning 45, 80, 90, 108 textdu 172, 175, 181 textjag 172, 175, 182 textlingvistik 51 textmodell 41 textmönster 97, 105, 248 textsamfund 24 texttyp 20 texttypologi 20 textuell struktur 44, 65, 234, 266 textvärld 133 tid 50 tidsdisposition 98, 105 tillstånd 130, 278 tilltal 173 tillämpning (som tolkningsstadium) 230 tingbeteckning 69, 110 tolkning 220 tolkningscirkel 226 tolkningsförutsättning 224 tolkningspotential 220 tolkningsriktning 221 tolkningsstadium 230 topik 119, 246 trovärdig 168 tung stil 200, 237 täckt anföring 176, 206

varierad upprepning 83 verb 69 verbal 33 verbal stil 200 verbalsubstantiv 67, 267 verbalt framställningssätt 75, 78 verksamhet 42, 50, 116, 145 vertikal intertextualitet 56 vänstertung 77 värdeord 170 ålderdomlig stil 211 öppet medium 56 överlexikalisering 73 överlånga ord 71

understrykning 171, 189 upplevare 131, 150 uppmaning 162, 180 utbrytning 86 utifrånperspektiv 138, 278 utredande framställningsform 21, 23 utsmyckad stil 201 vag stil 205

302

Studentlitteratur

Textregister anmälan, se recension annons, se reklam anslag 166 barnteckning 41 bruksanvisning, se instruktion datordialog 60 debattartikel 175, 179 deklarationsanvisning 207 dikt 18 essä 232 fackartikel, se forskningsartikel forskningsartikel 121, 186, 212 instruktion 22, 180, 200 insändare 201, 206 kommenterande artikel 209 krönika 23, 139 kulturartikel 123 kursplan 132 lag 219 ledare 140 lexikonartikel, se uppslagsbok lärobok 22, 90, 92, 125, 174 löpsedel 176 myndighetsbroschyr 87, 95, 125, 173, 264, 273 notis, se nyhet nyhet 30, 81, 83, 89, 102, 127, 174, 175, 182, 202, 210 platsannons 65, 241 platsansökan 245, 250 populärvetenskap 23, 135 protokoll 49, 57 rapport 101, 125 recension 138, 196 recept 15 reklam 28, 58, 82, 85, 159, 165, 183, 277 reportage 82, 101 rubrik 58, 94, 120, 121, 124, 175 skönlitterär text 16 statlig utredning 203

Studentlitteratur

tal (på presskonferens) 94 tidskriftsartikel 143 uppslagsbok 115, 120 veckotidningsartikel 94, 121, 122, 165 videoomslag 177

303

Lennart Hellspong Per Ledin

Vägar genom texten Handbok i brukstextanalys i den här boken analyseras olika slags brukstexter, t.ex. lagar, annonser, protokoll, broschyrer, läroböcker och nyhetsartiklar. Gemensamt för dem är deras praktiska syfte - att beskriva verkligheten och styra vårt handlande i den. Det är texter som förklarar, föreläser och föreskriver, men också underhåller och berör, och som spelar en stor roll för vårt tänkande och handlande.

Boken har flera syften. Ett är att läsaren ska få ut mer av sina kontakter med brukstexter - förstå dem bättre, skriva dem klarare och kritisera dem med större insikt. Ett annat är att pedagogiskt presentera modern forskning och visa hur man med dess hjälp kan låta många olika sidor av en text komma till sin rätt. I första hand riktar sig boken till universitetsstuderande. Men den är också användbar för lärare i svenska inom gymnasieskolan och för alla som vill lära känna brukstexter bättre. Lennart Hellspong och Per Ledin är lärare och forskare vid institutionen tör nordiska språk i Stockholm. De har stor erfarenhet av att undervisa i textanalys.

Art.nr 3730 ISBN 978-91-44-37301-0

Studentlitteratur

9