Lulesamisk grammatik 9177160193

Citation preview

LULESAMISK GRAMMATIK av NILS ERIC SPIIK

SAMESKOLSTYRELSEN

© Nils Eric Spiik och sameskolstyrelsen 1989 Lulesamisk grammatik är utarbetad på uppdrag av skolöverstyrelsens läromedelsprojekt i samiska med sameskolstyrelsen som administratör.

Statens Institut för Läromedelsinformation har finansierat tryckningen. Omslagsbild:

Nils Erik Spiik

Datautskrift: Ulf Stefan Vinka, samiska avdelningen, Umeå universitet Tryckt hos: Luleå Alltryck AB 1989 ISBN 91-7716-019-3

2

FÖRORD Det är med stor tveksamhet jag lämnar ut det material, som jag sammanställt i denna grammatik. Detta eftersom det är mycket vågat att skriva en grammatik, då man liksom jag inte har den vetenskapliga utbildning som grammatikförfattare har. Arbetet med grammatiken hade aldrig påbörjats såvida jag inte haft samer från mitt eget språkområde, som bett mig göra grammatiken. Dessa samer, då speciellt de i den lulesamiska språknämnden, har uppmuntrat och hjälpt mig på olika sätt under arbetets gång och har även hjälpt mig med genomgången av ordformerna. I detta sammanhang bör även nämnas den mycket värdefulla hjälp jag erhållit av Kåre Urheim från Tysfjord i Norge. Tack vare honom har en ständig jämförelse kunnat ske med språket i detta område.

Likaså har Susanna Kuoljok-Angeus lämnat en ytterst värdefull hjälp genom påpekanden och genom att gå igenom materialet i slutskedet. Grammatiken rättar sig efter den dialekt, som talas mellan Stora- och Lilla Luleälvs vattendrag. Det är klart att det även inom detta omráde finns variationer i uttalet. Den lulesamiska språknämnden och övriga medhjälpare har dock hjälpt mig att söka få fram de vanligaste ordformerna och ändelserna. Grammatiken har således avpassats efter språkbruket inom det centrala lulesamiska språkområdet. Grammatiken skall dock inte vara en ”tvångströja” utan en vägledning då tveksamhet uppstår. Fyller denna grammatik den uppgiften, är jag mer än nöjd med mitt arbete. I vissa fall kommer man att finna, att det finns ganska stora avvikelser från tidigare grammatikor och böcker i lulesamiska. I sådana fall har då vår dialekt varit den vägledande i min utformning av regler och ändelser.

Dessa regler är kanske i många fall inte tillräckliga, men den begränsade tiden jag haft för att utforma grammatiken har gjort, att jag inte hunnit med vidlyftigare undersökningar. Vad gäller ortografin har den lulesamiska språknämnden enats om att grammatiken skall följa Bergsland/Ruongs system i stora drag med vissa undantag, som redovisas i en sammanställning i början av grammatiken. Orsaken till vårt ställningstagande beträffande avvikelserna är många, men det viktigaste är att vi vill ta hänsyn till det stora flertalet lulesamisktalande, som aldrig accepterat de särskilda tecken, som använts i det gemensamma samiska skrivsystemet de senaste åren.Vi vill inte utestänga dem från den litteratur som förhoppningsvis kommer att publiceras på lulesamiska.

I grammatiken har jag infogat vissa översikter, tabeller, blanketter mm, som jag hoppas skall komma till god användning.

Jag ber den ärade läsaren av denna grammatik att meddela mig om eventuella fel upptäckas. Att sådana finns, förmodar jag, både vad gäller stavningen och det övriga. Detta kanske beroende på att vi vid eftergranskningen inte upptäckt dem. Ett påpekande kommer inte att uppfattas som kritik, utan dess mer som hjälp vid en eventuell kommande revidering av boken. Stavningssättet har vi samer själva utarbetat och godkänt. Detta kommer knappast att ändras, såvida det inte finns direkta fel i det eller såvidä inte särskilda skäl till en ändring av stavningssättet kommer fram.

3

Förutom min kännedom om vår dialekt, mina anteckningar från mina samiska språkstudier och mina utfrågningar av lulesamisktalande för att utföra arbetet har jag använt nedanstående grammatikor. Man kommer då ofta att finna, att jag i vissa fall citerat vissa stycken ur böckerna ganska noggrant eller tillrättalagt vissa paragrafer för vår dialekt. I annat fall hade nog knappast denna grammatik utkommit i den här utformningen. Viklund K B

Lärobok i lapska språket, Uppsala 1901

RuongI

Min sámigiella, Uppsala 1970

Nielsen K Bergsland K

Lærebok i lappisk, Oslo 1926 Lærebok i samisk, Oslo 1961

Börretzen J

Liten samisk grammatik, Trondheim 1966

Korhonen O

1. Kompendium i lulesamiska 2. Sádnigir’ji, Uppsala 1973

Grundström H

Lulelapsk ordbok, Uppsala 1952-1954

Pirak A/Grundström H

Jåhttee saamee viessoom, Uppsala 1937

Jokkmokk i april 1977

FÖRORD TILL DEN ANDRA UPPLAGAN.

Den föregående upplagan har glädjande nog fått ett bra mottagande och har blivit slutsåld. Detta i förening med att vi ändrat ortografin något motiverade en omarbetning och nytryckning av grammatiken. I samband därmed är vissa avsnitt omarbetade, främst för att hjälpa dem som inte behärskar vår munart. Vissa andra smärre ändringar har även vidtagits.

De omarbetade avsnitten berör i första hand glidvokalens uttal samt vokal/diftongväxlingarna. De, som redan kan språket, behärskar redan dessa moment. Vill de dock lära sig språkets uppbyggnad, då är de omarbetade avsnitten till god hjälp. Jag tackar för det arbete som lagts ned på grammatiken av utomstående. Jokkmokk i maj 1989

Nils Eric Spiik

4

Uraliska språken

1— skoltsamiska 2— enaresamiska 3— nordsamiska 4— lulesamiska 5— sydsamiska

3— vepsiska 4— votiska 5— estniska 6— liviska

Med stöd av bl a N O U 1985:14

5

INNEHALLSFÖRTECKNING 3. 5. 9. 10. 11. 14.

15. 19. 20.

21. 22.

23. 24. 25. 26. 30. 31. NOMEN 32. SUBSTANTIV 34.

35.

36.

37.

38. 39. 40. ADJEKTIV 41. 44. 46. RÄKNEORD

47. 48. 49. 50.

6

Förord Uraliska språken Jämförelse av skrivsätten Samiska alfabetet Uttalet av bokstäverna Andra skrivtecken Glidvokaler Diftongväxlingar Vokalväxlingar Vokalerna växlar i längd Vokalväxlingar i andra stavelsen Tryckskillnad och tryckväxlingar Avledningsändelser Stavelser och stamkonsonanter Uttalstryckets fördelning Tryckskillnad och tryckväxlingar Olika grader av tryckskillnad Stadieväxlingen Vokalernas längd vid stadieväxling Stamkonsonanternas art vid stadieväxlingen Stamkonsonantkombinationer och deras växlingar Stamkonsonantväxlingar Uppslagsformen Betydelsebärarna

— schematisk översikt Översikt över stadieväxlingen och ändelserna i substantiv Paradigmen: Jämnstaviga substantiv a-stammar (tvåstaviga) a-stammar (fyrastaviga) á-stammar å-stammar e-stammar i-stammar o-stammar Uddastaviga substantiv Substantiv som slutar på konsonant Substantiv som slutar på vokal Sammandragna (kontrakta) substantiv

Adjektivets attributiva form Adjektivets komparation Grundtal och orgningstal Anmärkningar till ovanstående Böjning av grundtalen Samlingstal (om personer) Samlingstal (om djur) Ârtal Pengar

51.

52. PRONOMEN 53. 54. 55. 56. 57. 59. 61. 65. VERB 66. 67. 68.

69. 70. 71. 72.

73. 74. 75. 76.

Tidsangivelser Bråktal Personliga pronomen Possessivsuffix Jämnstaviga och sammandragna substantiv med suffix Uddstaviga substantiv med suffix Reflexiva pronomen Demonstrativa pronomen Interrogativa och relativa pronomen Indefinita (obestämda) pronomen — schematisk översikt Översikt av stadieväxlingen och böjningsändelserna i verb Sammandrag av verbets olika former och igenkänningstecken Nomen bildade av verb Igenkänningstecken Hjälpverbet Hjälpverbet la — dess förkortning Betydelsen av hjälpverbet la i olika sammanhang. Hjälpverbet vara i början av en mening Negeringsverbet Hjälpverbets nekande böjning Huvudverbets nekande böjning Huvudverbets negeringsformer Negering av huvudverbet Fråge- och svarsformer Verbets stamtyper och deras böjning Jämnstaviga verb a-stammar å-stammar o-stammar e-stammar Uddastaviga verb Sammandragna (kontrakta) verb Passivum

77. 79. 81. 82. 84. 86. 88. 90. ADVERB 91. POST- och PREPOSITIONER Postpositionernas kasusböjning 92. Nágra postpositioner 93. KONJUNKTIONER Frågepartiklar 94. Partiklar 95. 95. INTERJEKTIONER SATSLÄRA Subjekt och predikat Nomens användning i satsen 96. Numerus Nominativ Genitiv 97. Ackusativ Illativ Inessiv 98. Elativ

7

99. 100.

101. 102. VERB

103.

104. 105. 106.

107. 108.

109. 109. 110.

111. 112. Uttalsövningar 114. Månader Veckans dagar Helger Arstider Väderstreck 115. Ordanalys 116.

Komitativ Essiv Partitiv Abessiv Prolativ Ordföljden Sammansättningar Förkortade ordformer Numerus och person Tempus — verbets tidsformer Modus lmperativ Finita och infinita verbformer Sammansatta tidsformer Konditionalis Potentialis Supinum Infinitiv Identifiering av ett verb Böjningsformer och avledningsformer Perfekt particip Verbalsubstantiv — Handlingsnomen Samtidighetsformen — Gerundium I Tillståndsformen — Gerundium II Verbabessiv Verbsubstantiv Presens particip - Handlarnomen Verbgenitiv Passivum

Index

Jämförelser av skrivsätten Bergsland/Ruong, lulesamiska och nordsamiska. Nordsamiska

Lulesamiska

Bergsland/Ruong

1. I början av ord

b, d, g

b, d, g p, t, k (unga lånord)

b, d, g

2. 1. stavelsens vokal

a, á å u ä, æ (i Norge) e i

a, á å u æ e i 3. 2. stavelsens vokal a, á u 0 e i

o u ea e i

a, á u o (uttalas oå) i e (uttalas ie) å

a, á u

k, p, t

t

tj, ts, sj, ń

č, c, ž, z, š, ŋ

e i

4. Slutkonsonanterna t

5. Särskilda tecken č, c, ž, z, š, ŋ

6. Stamkonsonanternas växlingar.några exempel. bm bbm m bm a. bm dn ddn n d'dn dn ddj dj d’dj ddj j dnj ddnj dnj d'nj nj ggń gń gń ŋ g'ŋ ŋ rij llj llj ld lld ld l'd ńńg ńg ŋ’g ŋg pč Ptj p'č PPtj sjk ssjk šk š'k sn ssn sn s'n b. ri ŋ'ŋ

š'š

11 ŋŋ nnj šš“

1 ŋ nj š

1'1 ń'ń n'nj s'sj

11 ńń nnj ssj

m n j nj ń

1 ń nj sj

bm dn ddj dnj gn Hj ld ŋg

pm tn dj tnj kŋ lj ldd ŋgg

šk

škk

11 ŋŋ

11 ŋŋ nnj ss

ss

m n j nj ŋ

1 ŋ nj š

9

bdd bnnj jgg jttj lssj

bd bnj jg jtj lsj

hkk hpp htt httj htts

hk hP ht htj hts

žž žž

dtj dts

f. b'b d'd g'g

bb dd gg

g- k's k't k'č k'c

vs vt vč vc

c. b'd b'nj i'g i'č l'š

bd bnj ig ič lš

d. k'k P'P t't č'č c'c

kk PP tt čč čč

e. ž'ž ž'ž

g b d ž ž

vd

vdd

ig igg ič lš idn lbm rbm rdn

ičč lšš inn lmm rpm rtn

hkk hpp htt hčč hčč

hk hp ht hč hč

ttj tts

žž žž

čč čč

bb dd gg

PP tt kk

bb dd gg

PP tt kk

ks kt ktj kts

vs vt vtj vts

ks kt kč kc

vss vtt včč vcc

g b d tj ts

7. Pluralmärke i nominativ -t

g b d ž ž

-t

Speciellt för lulesamiskan Tecknet '(hjälptecknet) användes i grad III i serie 2 (s's ss s) för att markera Ijudets förlängning. Detta tecken kommer till användning vid grammatiska övningar men ej i dagligt bruk. Hjälptecknet användes i denna bok.

Avledningsändelserna skrives med -d (-dit, -dallat, duvvat), ej -tit,-tallat, -tuvvat, utom efter -soch -sj- (-stit, -stallat).

SAMISKA ALFABETET Följande bokstäver användas i det lulesamiska alfabetet: a, á, b, d, e, f, g, h, i, j, k, 1, m, n, ń, o, p, r, s, t, u, v, å, ä. Dessutom skrivas en del språkljud med dubbeltecken — sj, tj, ts, nj, dj.

10

UTTALET AV BOKSTÄVERNA

a. vokalerna Vokalerna kan ange korta eller långa Ijud. Vid uttalet bör följande observeras: a á e

i o

u å ä

betecknar ett kort a-ljud ballat 'vara rädd' betecknar ett långt a-ljud mánná 'barn' uttalas i första stavelsen som e bena 'hund' i andra och följande stavelser ie giesse (giessie) 'sommar' uttalas som ett klart i-ljud dási 'hit' användes endast i andra eller följande stavelser och betecknar ett långt diftongerat oIjud, närmast oå gåro (gåroå) 1 vänstra' betecknar ett kort, rent o-ljud och ej det svenska ljudet u. suv 'hans, hennes' uttalas som det svenska Ijudet å bårråt 'äta' uttalas i allmänhet iä. Inom en del omrâden uttalas dock bokstaven som ett rent ä-ljud ällo (iälloå) 'renhjord'

b. diftongerna Förutom enkelvokaler används diftonger - förbindelser av två olika vokaler, vilka då hör till samma stavelse. Dessa skrivas ut endast i första stavelsen.

ie uo oa (i)ä

samma ljud tecknas -e- i andra stavelsen. Nyckelord (Iär in uttalet av nyckelorden) ieddne (ieddnie) 'mor' nyckelord guolle (guollie) 'fisk' uttalas som i ordet oas (oas i öknen). Nyckelord goahte (goahtie) 'kåta' uttalas i allmänhet som en diftong -iä-. Bokstsaven uttalas inom vissa områden som ett rent ä. Nyckelord ällo (iälloå) 'renhjord'.

c. triftonger Tre vokaler i följd kallas triftonger. Konsonanterna -j- och -v- uppträder ibland som halvvokaler och kan då tillsammans med diftonger bilda triftonger.

guojkka 'fors' ruovdde 'järn' d. konsonanterna

I samiska skrivs konsonantljuden nästan alltid med ett enda tecken. Vissa språkljud skrivs dock med dubbeltecken, nämligen sj-, tj-, ts-, dj-, och nj-ljuden.

11

Nj-ljudet förekommer både i början och inne i ord. Däremot finner man dj-ljudet bara inne i ord. Dessa ljud skrivs enligt följande: Långt n'nj ddj

Mindre långt nnj

Kort nj dj

Samma sprákljud skrivs alltid på samma sätt. j-ljudet skrivs alltid med j och inte som i svenska språket med g-göra, dj-djur, lj-ljud, gj-gjort osv. sj-ljudet skrivs alltid med sj. I svenska sj-sjunga, skj-skjorta, sch-schema, g-garage, j-journal osv. tj-ljudet skrivs alltid med tj. I svenska tj-tjära, k-kära osv.

ń

betecknar ng-ljudet mańen 'med, efter, bakom'

b, d, g användes 1.1 början av ord utom i yngre låneord. biernna (bierana) 'björn' dållå 'eld' gålmmå (gålåmå) 'tre'

2. Inne i ord för att beteckna ett smälljud, som föregås av ett tonande ljud. rummbo (rummboå) 'rovdjursdödad ren' álldo (álldoå) 'renko' bálggá (bálågå) 'stig'

p, t, k användes 1. I början av ord, om lånorden är unga påvsstå (påvåstå) 'post' tidnik 'tidning' kråvnnå (kråvånå) 'krona'

2. Inne i ord för att beteckna ett smälljud, som föregås av ett tonlöst ljud. stålppe (stálepie) 'varg' vasste 'ful' 3. I slutet av ord bårrop 'låt oss äta' mannat 'gä' båråk 'utan att äta'

Skillnaden b, d, g, — p, t, k.

b-, d- och g-ljuden är tonande och p-, t- och k-ljuden är tonlösa. Framför p, t och k kan man höra ett svagt blåsljud, som man skulle kunna markera med h. Detta h skrives dock inte ut utom i k-,p-,t-serien. låhke hkk, hk låhkke 'lock' 'lockets' vuohppa 'svärfar' vuohpa 'svärfars' hpp, hp lihto htt, ht 'förbund' 'förbundets' lihtto

12

Det samiska ljudet b, d, g ligger mellan b-p, d-t och g-k. Schemat visar var ungefär det samiska Ijudet ligger. Läget markeras med en stjärna. *. *

*

bb dd gg

Kombinationerna bb, dd, gg är kraftigt markerade tonande ljud. De betecknar grad III i stadieväxlingen. oabbá 'syster' lådde 'fâgel' vágge 'dal'

pp tt kk

Kombinationerna pp, tt och kk är markerade tonlösa ljud. De stâr i grad II och växlar i stadieväxlingen med bb,dd och gg. Grad III oabbá lådde vágge

'syster' 'fågel' 'dal'

Grad II oappá låtte vákke

'systerns' 'fågelns' 'dalens'

Bokstavskombinationerna dtj och dts betecknar grad III och växlar med ttj och tts, som då står i grad II.

dtj, dts

vuodtja - vuottja vádtset - váttsáv

'glansis - glansisens' 'gå - jag går'

tj, ts

tj- och ts-ljuden skrivas helt i enlighet med det allmänna uttalet.

j

j uttalas ibland som ett rent j-ljud och ibland som en halvvokal med dragning till i. Som ett rent j-ljud

I början av en stavelse. Jávrre 'sjö'.

Med dragning till i I kombination med en vokal eller diftong. Vájbbam 'tröttnat', guojkka 'fors'. v uttalas ibland som ett rent v-ljud och ibland som en halvvokal med dragning till u.

v

Som ett rent v-ljud

1. 2.

3.

I början av en stavelse. Várre 'fjäll', sar-ves 'rentjur'. I en konsonantkombination i början av en stavelse. Svigge 'omväg' När v dubbeltecknas. Gåvvå 'bild', darv'-e 'tjära'

13

Som halvvokal

1.

Då den kommer efter vokal i första stavelsen utom då nästa stavelse börjar med ett v (se 3. ovan). Muv 'min', div-ras 'dyr', jávrre 'sjö'.

Andra skrivtecken De skiljetecken, som användas i svenska språket, användas även i samiska. Förutom dessa användes ett tecken 1 (hjälptecken) i denna grammatik och i grammatikövningar i grad III i ord där stamkonsonanterna består enbart av likadana bokstäver - rr, nn, ss utom i b, d, g,-serien. Tecknet anger att stamkonsonanterna har ett starkare tryck - ett mer förlängt uttal — än i grad II. Tecknet ŋlaceras således mellan likadana konsonanter och användes endast i grammatikundervisningen och i ordböcker. Detta tecken användes i boken för att ange grad III.

III bies'se 'näver' gål'le 'guld'

II biesse 'nävrets' gålle 'guldets'

GLIDVOKALER En glidvokal kan förekomma i vissa ord. Glidvokalen är ett mycket kort ofullständigt vokalljud, som inte utskrives. Den markeras dock genom att den andra konsonanten i stamkonsonanten dubbeltecknas.

I kombinationerna hkk, hpp och htt ersätter dock inte k, p och t någon glidvokal, trots att de skrivas på sanuna sätt som stamkonsonanter som innehåller glidvokaler. Glidvokalerna i lulesamiskan är väl markerade. Ord med glidvokal står i grad III. I ord med glidvokal finner man glidvokalen mellan första och andra stavelsen. Sammansatta ord kan ha glidvokalen i sista ledet. Denna glidvokal växlar då i vanlig ordning. För övrigt kan sammansatta ord ha glidvokal i varje led------ märkkagirrje 'renmärkesbotf

gårggå målssot biellohiergge

'myra' 'byta' ' tam renoxe med skälla'

girjje 'bok' nälggát 'börja hungra' gårkkåbargge 'arbetsmyra'

I lånord uppträder glidvokalen i stamkonsonanter mellan andra och tredje eller mellan tredje och fjärde stavelserna — i den samiska delen av ordet.

stasjåvnnå

'station'

postiljåvnnå

'postiljon'

Glidvokalens uttal

Då glidvokal färgas av en diftong är det den senare delen av diftongljudet, som färgar glidvokalen.

1.

14

Glidvokalen färgas alltid av diftongljudet ä i första stavelsen. gärggat (gärägat) 'bli färdig'

2.

Glidvokalen färgas av vokal- eller diftongljudet i första stavelsen, om vokalen i andra stavelsen är u eller o. u álmmuk (álámuk) 'folksamling' o roavggo (roavago) 'fåll'

3.

Glidvokalen färgas av vokal- eller diftongljudet i andra stavelsen i övriga fall.

Förekomst:

Glidvokal uppträder alltid efter j, r, v utom i kombinationerna rr och vv

ájgge gåjkkåt

'tid' 'torka, törsta' osv

rjj rttj

girjje gárttje

'bok' 'trång' osv

vgg vnn

tjuovgga gávnnat

'ljus' 'finna' osv

j

jgg jkk

r

V

ex.

Glidvokai förekommer även i vissa fall efter m, n och n.

Se sammanställningen gällande stamkonsonantkombinationerna och deras växlingar, serie 3.

mssj nss nssk

gámssa hämssot loamssje Hánssa länsska

'kams, blodpalt' 'blanda huller om buller' 'för stor' 'Hans' 'landsfiskal'

ńnn

váńnna

'vagn'

m

mss

n

ń

ex.

Dessutom uppträder glidvokal i kombination med b och 1, se ovan nämnda sammanställning. Dock ej i kombination med b och 1 enligt nedan. b

bm

1

Id In lt itj

ex.

gåbbmot

'upp och nervänd'

álldo bållne álltár sjmilltja

'renko' 'tuva, kulle' 'altare' 'ojämn terräng'

En glidvokal förekommer aldrig mellan två likadana Ijudtecken (11, gg, rr, vv, ss etc)

DIFTONGVÄXLINGAR Enligt det språkbruk, som ligger till grund för denna bok, avviker diftongväxlingarna i viss mån från tidigare beskrivningar, som förekommer om diftongväxlingarna i Iulesamiska.

15

DIFTONGER OCH DIFTONGVÄXLINGAR 1. uo växlar ej 2. oa växlar med å 3. ie växlar med ä 4. ä växlar med e

Samtidigt med diftongväxlingen sker i regel en vokalväxling i andra stavelsen (inom parentes nedan)

Sammandrag:

Jämnstaviga stamtyper

Växlar i följande former:

2. oa - å

a-stammar

Diftongväxlingen sker i svagstadie-formerna både i substantiv och verb.

e-stammar (e-i)

Diftong- och vokalväxlingen sker i vissa former i substantiv och verb enligt särskild beskrivning.

i-stammar

Diftongväxliongen sker endast i substantivets svagstadieformer

o-stammar (o-u)

Diftong- och vokalväxlingen sker i vissa former i substantiv och verb enligt särskild beskrivning.

3. ie - ä

e-stammar (e-á)

Diftong- och vokalväxlingen sker i substantiv i illativ singularis och i vissa former i verb enligt särskild beskrivning.

4. ä - e

a-stammar

Diftongväxlingen sker i vissa former i substantiv och verb enligt särskild beskrivning.

ä-e

o-stammar (o-u)

Diftong- och vokalväxlingen sker i vissa former i substantiv och verb enligt särskild beskrivning

Uddastaviga stamtyper

oa - å

o i andra stavelsen (o - u)

Växlar i följande former:

Diftong och voikalväxlingen sker i substantivets starkstadieformer. I verb förekommer ingen diftongväxling.

ie - ä

(e-å) Sammandragna stamtyper — växlar i följande former:

ä-e

oj andra stavelsen (e-á)

Diftong- och vokalväxlingen sker i substantivets starkstadieformer. I verb förekommer ingen diftongväxling.

I andra ordformer växlar inte diftongerna.

Nármare beskrivning av diftong- och vokalväxlingarna: När stadieväxlingarna II-I, III-I eller I-I anges i beskrivningen, då är det endast i dessa stadieväxlingar som diftongväxlingen förekommer. Första ordet i beskrivningen anger nominativ- eller infinitivformen. Ordet därefter anger någon av de former där diftongväxlingen sker.

16

Jämnstaviga stamtyper:

2. oa a-stammar Substantiv: Verb:

Diftongen oa växlar till å. i svagstadieformen.

III-II III-II

boarkka 'avbrott' - bårka 'avbrottets' oahppat 'vittja, lära sig' åhpav 'Jag vittjar, lär mig'

Dessutom i formerna imperativ I - 2p sg, potentialis, negeringsformen, samtidighetsformen, supinum, abessiv och verbgenitiv

e-stammar:

diftongen oa växlar till å samtidigt som vokalen e i andra stavelsen växlar till i.

Substantiv:

II- I III- II I-I

goahte 'kåta' - gådjin 'med kåtan' tjoarvve 'horn' - tjårvij 'hornens' noade 'börda' - nådijs 'från bördorna'. Växlingen sker i komitativ singularis och i genitiv - komitativ pluralis

Verb:

II- I I-I

boahtet 'komma' - (sij) båhti 'de kommer' oadet 'sova' - (måj) ådin 'vi två sover' Växlingen sker i följande former; presens - Ip du, 3p pl imperfekt - alla formena i sg, du, pl. Dessutom i formerna imperativ I - 3p sg, 3p du, 2-3p pl imperativ II - samtliga former utom 3p du potentialis loagget 'locka', (sån) lákkij 'han/hon lockade Växlingen sker i följande former: imperfekt - 3p sg, l-3p du, l-2p pl Dessutom i potentialis

III- II

i-stammar: Substantiv: o-stammar:

Substantiv:

Diftongen oa växlar till å i svagstadieformerna i substantiv

boanndi 'husbonde' -båndi 'husbondens'

Diftongen oa växlar till å samtidigt som vokalen p i andra stavelsen växlar till u.

II- I

boallo 'knapp' - bålluj 'till knappen' - bålujn 'med knappen' Växlingen sker i illativ och komitativ sg

III- II

roavggo 'fäll' - râvgujn 'med fällen' Växlar i komitativ sg

17

Verb:

II-I

goallot 'frysa' - (sån) gållu ' han/hon fryser' Växlar i formerna presens - 3p sg, lp du, 3p pl imperfekt - l-2p sg, 3p pl Dessutom i formerna perfekt particip, supinum, imperativ I - 3p sg, 3p du, 2-3p pl imperativ II - i alla former utom lp du

Diftongen ie växlar till ä samtidigt som vokalen e i andra stavelsen växlar till á

3. ie

e-stammar: Substantiv:

Verb:

II- I III- II I- I

giesse 'sommar' -gässáj 'tillsommaren' giergge 'sten' - gärggáj 'till stenen' hiede 'nöd, fara' - hädaj 'till nöden, faran' Växlar i illativ sg

II- I III- II

giesset 'dra' - (mån) gäsáv 'Jag drar' hiejttet 'sluta' - (mån) häjtáv 'jagslutar'. Växlingen sker i presens: l-3p sg. Dock ej i ordet diehtet ' veta'. Dessutom i formerna perfekt particip och supinum

Diftongen ä växlar till e i svagstadieformerna.

4. ä

a-stammar: Substantiv:

III-II III-II

hägga 'liv' hekka 'livets' gähttjat 'titta' - (mån) gehtjav 'jag tittar'

Dessutom i formerna imperativ I - 2p sg supinum, potentialis, negeringsformen, samtidighetsformen. abessiv. verheenitiv o-stammar:

Substantiv:

Diftongen ä växlar till e samtidigt som vokalen p i andra stavelsen växlar till u. II- I

ällo 'renhjord' -elluj 'tillrenhjorden' - 'medrenhjorden' Växlar i illativ och komitativ sg

III- II

därnno 'piga' - dernujn* 'medpigan' Växlar i komitativ sg

* Orden i komitativ sg kan ibland ha två olika former älojn, elujn 'med renhjorden' därnojn, dernujn 'medpigan' gäjnojn, gejnujn 'med fardvägen' Verb:

18

II-I I-I

tjällot 'hoppa' -(sij) tjellu 'de hoppar' sädot 'bli hes' - (sån) sedu 'han/hon blir hes' Växlar i formerna presens - 3p sg, lp du, 3p pl imperfekt - l-2p sg, 3p pl Dessutom i formerna perfekt particip, imperativ I - 3p sg, 3p du, 2-3 p pl imperativ II - i alla former utom lp sg

Uddastaviga stamtyper:

I uddastaviga verb förekommer ingen diftongväxling

oa

Diftongen oa växlar med á i starkstadieformen samtidigt som vokalen o i andra stavelsen växlar till u. p i andra stavelsen: Substantiv:

I-II

tjoaloj 'tarmfett' - tjålluha ' tarmfettets'

Diftongen ie växlar med ä i starkstadieformen samtidigt som vokalen e i andra stavelsen växlar till_á.

ie

e i andra stavelsen: Substantiv:

I-II II-III

gieles 'lögn' - gällása 'lögnens' iepper 'ämbar' - äbbára 'ämbarets'

Diftongen ä växlar med e i starkstadieformen samtidigt som vokalen o i andra stavelsen växlar med u.

ä

p i andra stavelsen: Substantiv:

I-II

sämol 'mossa' - sebmula 'mossans'

Sammandragna stamtyper: I sammandragna verb förekommer ingen diftongväxling Diftongen iej starkstadieformen, grad III, växlar med ä samtidigt som vokalen e i andra stavelsen växlar till á.

ie

e i andra stavelsen: Substantiv:

II-III

giehpes 'lunga' - gähppá 'lungans'

VOKALVÄXLINGAR 1. e övergår till ä före á i 3p sg presens och i presens particip färrá 'han/hon drunknar' ferrat 'drunkna' värrá 'han/hon täljer' verrat 'tälja' och när växling sker till grad III germaj 'orm' gärmmaha 'ormens'

2.

Samtliga verbstammar utom o-stammar slutar på -i i 3 p pl presens, utom o-stammar som slutar på -u

viehkat 'springa' viel’lidit 'läggasig' bår'råt 'börjaäta'

sij viehki 'de springer' sij viel'lidi 'de lägger sig' sij bår'råji 'đe börjar äta'

viessot 'leva, bo'

sij viessu 'de lever, bor'

VOKALER VÄXLAR I LÄNGD Både á och e är längre, då vi säger áhtje 'fars' än då vi säger áhttje 'far'.

19

I grad I inträder i de jämna stavelserna en förlängning i uttalet av a och å, om föregående stavelse slutar på kort vokal. Denna förlängning markeras i lulesamiska helt enligt uttalet. gu-Iáv 'jag hör' ma-náv 'jag gâr' gu-sá 'kons'

gullat 'höra' mannat 'gå, resa' gussa 'ko'

gussa

gullat

Sg

1 mån 2 dån 3 sån

guláv 'jag hör' gulá gullá

nom gen ack

gussa gusá gusáv

du

I måj 2 dåj 3 såj

gullin gullabihtte gullaba

ill in el

gussaj gusán gusás

pl

I mij 2 dij 3 sij

gullap gullabihtit gulli

kom ess

gusájn gussan

Någon förlängning av uttalet i udda stavelser sker ej Om första stavelsen innehåller en lång vokal, diftong eller slutar på konsonant inträder ingen förlängning av a i andra stavelsen

'smyga' 'träd' 'arbeta'

njáhkat muorra barggat

njá-gav muo-ra bar-gav

Samma förlängning sker med å-ljudet, men där markeras inte denna förlängning med något särskilt tecken. bårråt

'äta'-bå-råv

'jagäter'

VOKALVÄXLINGAR I ANDRA STAVELSEN.

Växlingar i böjningen I andra stavelsen förekommer en del vokalväxlingar, som inte har med stadieväxlingen att göra.

a-á e-á e-i o-u

mannat vádtjet vádtjet barggo

'gå, fara' ' vandra' 'vandra' 'arbete'

manná vádtjá vádtji bargguj

'han/hon går, far' 'han/hon vandrar' 'de vandrar' ' till arbetet'

Övergång av -o- till -u- i andra stavelsen. Någc helt annat än växlingen i föregående avsnitt är den övergångav -o- till -u-, som förekomNågot mer i vissa fall i andra stavelsen.Denna övergång sker bl.a. framför vissa ändelser, t.ex. -lasj. ällo - elulasj

'renhjord - rik på renar'

Växlingar mellan konsonanter som utljud och inljud Med utljud menas en konsonant, som står i slutet av ett ord, t ex yngre'

20

i ordet nuorap 'den

Med inljud menas en konsonant som ersätter ett utljud och som då kommer att stå mellan två vokaler inne i ett ord, t ex dr- i ordet nuorabu 'den yngres'.

Utljuden -p, -t, -k, -sj, -s, -v och -j skrivas som inljud enligt följande. -p

-t

-k

-sj

-s

-V

-j

växlar med -b-, -bb-, -ppnuorap 'den yngre' vuorrasap 'den äldre'

nuorabu vuorrasappo vuorrasabbo

'den yngres' 'den äldres' 'den äldre'

växlar med -d'ägare' äjgát

äjgádij

'till ägaren'

växlar med -gmiessák ' renkalvskinn'

miessága

' renkalvskinnets'

växlar med -tj-., -ttjmánásj 'litet barn' 'liten valp' ådågasj

mánátja ådågattja

'det lilla barnets' 'den lilla valpens'

vattestav

'jag ger lite'

gierkkama

'komsens'

huodnaha

1 byggnadens'

växlar med -st vattes 'han/hon ger lite' växlar med -m gierkav 'komse' växlar med -h huonaj 'byggnad'

AVLEDNINGSÄNDELSER För att underlätta stavningen skrivas avledningsändelser, som egentligen skall börja med -t (tit, -tallat etc) med -d (-dit, -dallat etc).

mávsedit (mávsetit) båvtådallat (båvtåtallat)

'hämnas' 'bli väckt'

Dock skrives avledningsändelsen alltid med -t efter -s- och -sj (-stit, -stallat, -stahttet) biekkastit 'börjablåsa' stálustallat 'lekastálo' buorastahttet 'hälsa' (verbet)

STAVELSER OCH STAMKONSONANTER.

Ett ord kan indelas i stavelser. En stavelse innehåller alltid en vokal eller diftong. De dubbeltecknade Ijuden dj, nj, sj, tj och ts betecknar ett Ijud och sammanförs till en stavelse. gål'-le ád-djå njun-nje áht-tje

'guld' 'farfar, morfar' 'näsa' 'far'

21

Samiska ord är mest två- eller flerstaviga. Enstaviga ord förekommer också, men de är inte många. enstaviga tvåstaviga trestaviga fyrastaviga femstaviga sexstaviga

mån 'jag', dát 'den här' hahppel 'snabb' hahppelit 'snabbt' hahppelamos 'snabbast' hahppelabmusa 'de snabbaste' hahppelabmusijda 'åt de snabbaste'

hahp - pe - lab - mu - sij - da 1 2 3 4 5 6 1, 3 och 5 stavelserna kallas udda stavelser och 2, 4 och 6 stavelserna kallas jämna stavelser.

Den konsonant eller grupp av konsonanter, som står mellan en udda och en jämn stavelse (här ovan hpp, bm och jd) kallas stamkonsonanter.

UTTALSTRYCKETS FÖRDELNING

Uttalstrycket är inte Iika fördelat på alla ord i satsen eller alla ljud eller stavelser i ett ord. I samiska är trycket alltid störst på första stavelsen i tvåstaviga ord, huvudtrycket, utom i en del unga lånord. I trestaviga ord har första stavelsen huvudtryck och tredje stavelsen bitryck. Trycket i tredje stavelsen är något starkare än i andra stavelsen, men inte så stark som i den första. Trycket är således störst på udda stavelser (tryckstarka) och svagast på jämna stavelser (trycksvaga). TRYCKSKILLNAD OCH TRYCKVÄXLING

I ordet áhttje är skillnaden i tryck mellan första och andra stavelsen stor. Trycket liksom samlar sig till slutet av första stavelsen där tj-spärren sätter in. Det starkaste trycket ligger på den del av stamkonsonanten httj, som hör till den första stavelsen. Trycket samlar sig till mitten av ordet, därför att tryckskillnaden är så stor mellan första och andra stavelsen. Man säger att ordet har centraltryck.

Tryckskillnaden är dock inte alltid lika stor i ett och samma ord, utan den växlar på ett bestämt sätt i olika former av ordet. Ex: áhttje 'far', áhtje 'fars', áhttjáj 'till far', åhtjen 'hos min far'. I formerna áhttje och áhttjáj är trycket samlat till mitten av ordet, men i formerna áhtje och áhtjen är trycket mera jämnt fördelat över hela ordet.

I följande ord är tryckskillnaden stor rågge oabbá tjaktja ällo

22

'grop' 'syster' 'höst' 'renhjord'

tryckskillnaden mindre

råkke oappá tjavtja älo

'gropens' 'systerns' 'höstens' 'renhjordens'

OLIKA GRADER AV TRYCKSKILLNAD

I ovanstående exempel finns det två grader av tryckskillnad. I en del ord, framförallt i verb, förekommer det tre grader av tryckskillnad - grad tre (III), grad två (II) och grad ett (I). Termerna grad I, II och III avser de tre uttalsalternativen som finns i språket.

Grad III man'nát n'n suhkkát hkk njun'njis n'nj

'börjagå' 'börja ro'

'en bra spårhund'

Grad II mannap nn suhkat hk njunnje nnj

'vi gâr' 'ro'

'nos, näsa'

Grad I manáv n sugáv g njunje nj

'jag går' 'jag ror'

'nosens'

Lägg märke till den kraftiga tryckskillnaden mellan graderna Illoch I. Lägg även märke till att tryckskillnaden inverkar på stamkonsonanternas längd.

STADIEVÄXLINGEN

Vid böjning av ord inträder ofta en förändring - förlängning eller förkortning - av stamkonsonanterna, men även en förändring av dess art kan förekomma. Denna förändring av stamkonsonanterna sker mellan 1-2, 3-4 eller 5-6 stavelserna, dvs mellan udda och jämn stavelse. Det är i de sista stamkonsonanterna i ordet som denna förändring — växling — förekommer. Denna förändring kallas stadieväxling eller gradväxling.

I stadieväxling förekommer a. tryckväxling b. växling av vokalernas längd c. växling av stamkonsonanternas längd eller art

Av dessa är växlingen av stamkonsonanterna den mest iögonfallande.

Stadieväxling sker efter bestämda regler. Hur stamkonsonanterna växlar får man fram genom

att för nomenformerna jämföra

a. nominativ singularis (grundformen) b. genitiv singularis att för verbformerna jämföra

a. infinitiv (grundformen) och b. 1 person singularis presens (betydelsen kan dock bli lite underlig ibland) I ordboken framgår hur stamkonsonanterna växlar. Med stöd därav kan man placera ordet till det böjningsmönster efter vilket ordet skall böjas. En del ord har inte någon stadie-växling. I de flesta fall sker stadieväxlingen mellan två grader, som ligger nära varandra, grad III - II eller grad II -1.1 en del fall, framförallt i verb, kan stamkonsonanterna växla mellan alla tre graderna. Det förekommer även att en del stamkonsonanter växlar mellan graderna III och I.

23

Grad II

Grad III ieddne

'mor'

låhkkåt suol'lu

'börja läsa' 'öns'

Gradl

iedne bådne låhkåt

'mors' 'tand' 'läsa'

báne lågåv suoloj

'tandens' 'jag läser' 'ö'

Grad III

Stamkonsonanterna i grad III består i regel av tre konsonanter, men kan ibland ha två eller fyra konsonanter. Se sammanställningen av konsonantförbindelserna och deras växlingar. lld bb httj s's

vallda oabbá gåhttjåt bies'se

'grässlätt' 'syster' ' vakna' 'näver'

Grad II

Stamkonsonanterna i grad II består av två konsonanter, men kan även bestå av tre konsonanter. ld htj

valda gåhtjet

' grässlättens' 'vaka'

Gradl

Slutligen har grad I i regel en konsonant, men kan ibland ha två konsonanter. 1 nj

guole njunje

'fiskens' 'näsans'

I de fall då de olika graderna har mer än det regelmässiga antalet konsonanter beror detta ofta på de ljud som tecknas med två konsonanter sj, tj, ts, dj, nj. Det är att observera att de angivna dubbelteckningarna representerar ett Ijud. Vid behandlingen av de olika formerna i gradväxlingen kan man använda sig av termerna starkstadium och svagstadium, då formerna jämförs med varandra.

Termerna starkstadium och svagstadium syftar då på stam-konsonanternas alternativ i ett ord vid deras jämförelse med varandra.

Ordet i en högre grad står således i starkstadium då det jämförs med samma ord i en lägre grad. Starkstadium III -II II -1 III - I

biel'lo jåhkå suol'Iu

'renskälla' 'bäck' 'öns'

Svagstadium biello jågå suoloj

1 renskällans' 'bäckens' 'ö'

VOKALERNAS LÄNGD VID STADIEVÄXLINGEN Med avseende på sin längd kan vokalerna i samiskan indelas i två grupper.

a. Sådana som alltid är korta och inte påverkas av stadie växlingen. b. Sådana som är mer eller mindre långa och förändrar sin längd vid stadieväxlingen.

De långa vokalerna är kortare vid stadieväxlingen i samma mån som tryckskillnaden mellan första och andra graden är starkare och stamkonsonanten längre. Det är som om vokalerna förIorar något av sin längd át stamkonsonanten i samma mån som tryckskillnaden blir starkare.

24

I formen tjáláv 'jag skriver' är de båda á-ljuden längre än i formen tjállá 'han/hon skriver'. I formerna tjálij 'han/hon skrev' och tjála 'skrift' är á-ljuden ännu längre än i tjáláv, beroende på att vokalen i andra stavelsen är kort. Av samma orsak är á-ljudet i tjállaga 'skriftens' och tjálli 'deskrev' lika långt som i tjáláv, fastän stamkonsonanten är láng (II). Längden på första stavelsens vokal sammanhänger således både med stamkonsonantens längd och längden på andra stavelsens vokal.

I samiska kan man urskilja åtminstone fem olika vokal-längder. STAMKONSONANTERNAS ART VID STADIEVÄXLINGEN En artväxling (kvalitativ stadieväxling) och inte bara en längdväxling (s's - ss, r'r rr, kvantitativ stadieväxling) föreligger då tryckväxlingen kan medföra både en växling i stamkonsonantens längd och en växling med avseende på dess art.

ktj - vtj bb - pp hk - g hp — b ht - d htj - tj bm -- m dn — n gń - ń htts - ts htt - d

'höst, höstens' 'syster, systerns' 'såsom lag - lagens' 'öppna - jag öppnar' 'kåta - kâtans' 1 vatten - vattnets' 'dö - han/hon dog' 'tand - tandens' 'is - isens' 'renens - ren' 'fem - den femte'

tjaktja, tjavtja oabbá, oappá láhkan, lága rahpat, rabáv goahte, goade tjáhtse, tjátse jábmet, jámij bádne, báne jiegńa, jieńa boahttsu, boatsoj vihtta, vidát

Många ord har inte någon stadieväxling

f— f rkk - rkk hp - hp

ráfe, ráfe girkko, girkko gahper, gahpera

'frid - fridens' 'kyrka - kyrkans' 'mössa - mössans'

STAMKONSONANTKOMBINATIONERNA OCH DERAS VÄXLINGAR

Formerna anger i regel: I nomina - Nominativ och genitiv singularis I verb - Infinitiv och 1 p sg presens

Stadieväxlingarna beskrivs enligt följande uppställning: Grad II

Grad I

Serie

Grad III

1 2 3 4 5 6 7 8

ddn dn n ri 11 1 jrr jr hkk hk g dtj ttj bb PP kt vt Ord utan stadieväxling

Anmärkningar

glidvokaler k,p,t-serierna dtj-serierna g,b,d-serierna kt/vt-serierna

25

STAMKONSONANTVÄXLINGAR Serie 1 ddn - dn - n I denna typ av stadieväxling dubbeltecknas första stamkonsonanten i grad III. Skrivningen av dj-ljudet avviker från systemet på så sätt att -ddj- står i grad III, trots att -djbetecknar ett ljud och skulle därmed egentligen stå i grad II, Avvikelsen beror på att gradväxlingen dj/j, vuodja - vuoja 'smör-—smörets', skall kunna komma in i systemet. III

II

bbm

bm bm

bbm ddj

ddn ddn ddnj

dj dj dn dn

I

m m j

n n

kkn lld Uj Ut lltj mmb mmp nnd nntj nnts ńńg ńńk PPS PPSj ppt PPtj ppts ssjk ssjm ssjv ssk ssm ssn sst

dnj dnj gń gń kn ld Ij It Itj mb mp nd ntj nts ńg ńk ps psj Pt Ptj pts sjk sjm sjv sk sm sn st

Serie 2

f'f-ff-f

ggń

nj

ń

biebbmo, biebmo dábmat, dámav guobbmu, guomoj áddjá, ádjá vuodja, vuoja ieddne, iedne bádne, báne äddnu, änoj boaddnje, boadnje spádnjo, spánjo låggńit, lågńot jiegńa, jieńa suokkna, suokna válldet, váldáv viellja, vielja sállte, sálte sjmilltje,sjmiltje rummbo, rumbo lámmpo, lámpo boanndi, båndi lánntjot, lántjov slinntso, slintso gäńńga, geńga báńńka, báńka happset, hapsáv lippsjot, lipsjov gáppte, gápte sliepptje,slieptje jupptsa, juptsa sjvássjkot.sjvásjkov roassjme, roasjme massjvala, masjval boasske , boaske guossmot, guosmoj sasšne, sasne lassta, lasta

'mat - matens' 'tämja - jag tämjer' ' maginnehållets-maginnehållet' 'farfar/morfar farfars/morfars' 'smör - smörets' 'mor - mors' ' tand - tandens' 'morbrors - morbror' 'make - makens' 'ung, tät björkskog' 'lyfta en gáng - lyftaflggr' ' is - isens' 'socken - socknens' 'ta - jag tar' 'broder - broderns' 'salt - saltets' 'oländig terräng - den —' ' rovdjursdödad ren - den —' 'lampa - lampans' 'husbonde - husbondens' 'smeta - jag smetar' 'slarva - den slarviges' 'svårfångad ren - den —1 'bank - bankens' 'lukta ngt - jag luktar ngt' 'fladdra med ngt - jag —' 'kolt - koltens' 'jett renmärkessnitt)' 'välling - vällingens' ' vifta med ngt - jag —1 'kvissla - kvisslans' 'besvärets - besvär' 'häl - hälens' 'svedas - den sveddes' 'garvat skinn - det —' ' löv - lövets'

Hjälptecknet ' användes endast i grammatiska övningar, ej i dagligt bruk. III

II

f’f

ff

26

I

ráf'fe, ráffe

'.fårskinn - fårskinnets'

f'f ri

i'i m'm n'n

f

11 11 mm mm nn nn

n'nj

ń'ń r'r s's

s'sj

v'v

Serie 3

nnj ńń ńń rr rr ss ss ssj ssj vv vv

1 1 m

n nj nj

ń r s

sj V

jáf'fo, jáfo gål'le, gålle gullat, guláv suol'lu, suoloj lum'ma, lumma námme, náme un'ne, unne mánná, máná njun'njis.njunjulasj njunnje, njunje hań'ńa, hańńa mańńáj, mańen gar'rat, garrav bårråt, båråv bies'se, biesse biesse, biese boas'sjo, boassjo rássjo, rásjo ráv've, rávve luovve - luove

'mjöl- mjölets' 'guld - guldets' 'höra - jag hör' 'ön - öns' 'ovalt träkärl med lock' 'ludna huden på horn'

'liten - den lilles' 'barn - barnets' 'hund med bra luktsinne' 'näsa - näsans' 'alfågel - alfågelns' 'bakåt - bakom' 'hårdna - jag hårdnar' 'äta - jag äter' 'näver- nävrets' 'bo - boets' 'innersta delen i en kåta' 'regn - regnets' 'ström (i älv) - strömmens' 'lave (förrådsställning) - lavens'

Glidvokalerna jrr - jr, vll - vl

Glidvokalen markeras genom att den andra konsonanten i stamkonsonant-förbindelsen dubbeltecknas. Ord med glidvokal står i grad III

III

II

bdd bjj bll bnn bnnj brr bss bttj btts jbb jdd jgg jkk jll jmm jnn jńń JPP jrr jss jsst jsst jtt jttj jtts

bd bj bl bn bnj br bs btj bts jb jd jg jk jl jm jn jń jp jr js jst jst jt jtj jts

I

gábdde, gábde habjja, habja sieblla, siebla liebnnet, läbnáv gabnnja, gabnja säbrrat, sebrav habssa, habsa lábttje, lábtje soabttsot, soabtsov nijbbe, nijbe niejdda, niejda lájgge, lájge lájkke, lájke svijlla, svijla tjajmmat, tjajmav vuojnnet, vuojnáv vuojńńat, vuojńav ajppet, ajpáv gájrrá, gájrá dájssat, dájsav bäjssto, bäjsto beijsstet, bäjstáv ájtte, ájte gájttja, gájtja gájttsa, gájtsa

'kolt - koltens' 'lukt - luktens' ' töföre - töförets' 'hälla (verbet) - jag häller' 'renskrämma - renskrämmans' 'deltaga - jag deltager' 'lukt - luktens' ' töm - tömmens' ' trivas - jag trivs' 'kniv - knivens' 'flicka - flickans' 'garn - garnets' 'lat - den lates' 'bricka - brickans' 'skratta - jag skrattar' 'se - jag ser' 'andas - jag andas' 'föra renhjorden sakta framåt' 'kil (i tyg etc) - kilens' 'tokas - jag tokas' 'fördärv (litt) - fördärvets' 'förstöra - jag förstör' 'bod - bodens' 'get - getens' 'get - getens'

27

jvv lbb Iff Igg lkk lmm lnn lńń 1PP Iss Issj lssk lssj lvv mkk mss mssj msst nss nssk nsst ńnn ńtt rbb rdd rff rgg ŋj rkk rmm rnn rnnj rńń rpp rss rssj rssk rssjt rtt rttj rvv vdd vgg vkk vll vnn vnnj vńń vrr vss vsst vtt vttj vtts

28

jv lb If lg lk lm In Iń lp Is lsj lsk Isj lv mk ms msj mst ns nsk nst ńn ńt rb rd rf rg ŋ rk rm rn rnj rń rp rs rsj rsk rsjt rt rtj rv vd vg vk vl vn vnj vń vr vs vst vt vtj yts

biejvve, biejve guolbbe, guolbe fálffo, fálfo mielgga, mielga dálkke, dálke almme, alme alnna, alna jalńńá, jalńes . stálppe, stálpe soalsse, soalse galssja, galsja sválsskása, sválskes vuolssje, vuolsje balvva, balva tsamkkat, tsamkav rimsso, rimso loamssje, loamsje riemsste, riemste Hánssa, Hánsa länsska, lenska koannssta, kånsta váńnna, váńna Bäńtta, Beńta árbbe, árbe gärdda, gerda darffe, darfe bierggo, biergo girjje, girje gårkká, gårkå gurmmá, gurmá bárnne, bárne sjkirnnjot, sjkirjnadit vuorńńet, vuorńáv várppe, várpe burssa, bursa bárssjot, bårsjoj härssko, härsko boarssjta, bårsjta dartta, darta gårttje, gårtje tjarvva, tjarva dávdda, dávda tjuovggat, tjuovgav rávkkat, rávkav bievlla, bievla gávnnat, gávnav lavnnje, lavnje davńńot, davńoj divrrot, divrov stuvssa, stuvsa påvsstå, påvstå ávttasa, ávtas slávttjá, slávtjá sávttsa, sávtsa

'sol - solens' ’golv - golvets' 'svala - svalans' 'bringa (subst) - bringans' 1 oväder - ovädrets' 'himmel - himlens' 1 tandkött, tandköttets' ' stubbens-stubbe' 1 varg - vargens' 'dregel - dreglets' 'kyligt väder - det —1 'falska - falsk' 'sårvätska - sårvätskans' 'moln - molnets' 'viska - jag viskar' 'trasa - trasans' 'för stor (kläder) - den —' 'renkalv (1-årig)- renkalvens' 'Hans' 'landsfiskal - landsfiskalens' 'konst - konstens' 1 vagn - vagnens' 'Bengt - Bengts' 'arv - arvets' 'rengärde - rengärdets' 'rödmossa - rödmossans' 'kõtt (allmänt) - köttets' 'bok - bokens' 'myra - myrans' 'kormlarv - kormlarvens' 'pojke - pojkens' 'tunnklädd - gå —' 'lurpassa - jag lurpassar' 'notvarp - norvarpens' 'penningpung - penningpungens' 'forsa - den forsade' 'läckerhet - läckerhetens' 'borste - borstens' 'kanten av något - kantens' 'vattenfall - vattenfallets' 'skare - skarens' 'sjukdom - sjukdomens' 'lysa - jag lyser' 'kräva - jag kräver' ' barmark - barmarkens' 'finna - jag finner' 'torv - torvens' 'bli mjuk, böjlig - den blev...' 'bli dyrare -jag blir dyrare' 'lek - lekens' 'post - postens' 'den — - öde, obebodd' 'kormfluga - kormflugans' 'fár-fårets'

Serie 4

k-, p-, t- serierna hkk - hk - g

Denna serie sammanfaller vid skrivningen i grad III med skrivningen av glidvokalerna. Andra konsonanten k, p och t anger dock inte någon glidvokal, utan betecknar endast att uttalet av ordet är förlängt i jämförelse med grad II. En artväxling av konsonanterna sker i grad I då k, p och t i grad II övergår till g, b och d.

III

II

hkk

hk

hpp htt

httj htts Serie 5

hk hp hp ht ht htj htj hts hts

I áhkko, áhko g

b

d tj ts

suhkat, sugáv liehppa, liehpa giehpa, gieba jáhttet, jáhtáv jåhtet, jådåv áhttje, áhtje gahtjat, gatjáv miehttse, miehtse biehtse, bietse

'farmor/mormor - farmors/mormors' 'ro-jagror' 'vindskydd (kåtaduk) 'sot - sotets' 'lova - jag lovar' 'flytta -jagflyttar' 'far - fars' 'fråga - jag frågar' 'skog, vildmark - skogens,1 tall - tallens'

dtj-/dts-serierna

I denna serie bör man uppmärksamma att skrivningen -dtj- och -dts- hör till grad III och -ttjsamt -tts- till grad II. III

II

dtj dts

ttj tts

Serie 6

b-, d-, g-serierna

I

oadtjot, oattjov vádtset, váttsáv

'få-jagfâr' 'gå-jaggâr'

I denna serie betecknar bb, dd och gg grad III och pp, tt och kk grad II.

III

II

bb dd gg

pp tt kk

Serie 7

I oabbá, oappá lådde, låtte vágge, vákke

'syster - systems' 'fågel -fågelns' 'dal - dalens'

kt/vt-serierna

I serien står k som första konsonant i grad III. 1 grad II växlar k med v. III

II

ks kt ktj kts

vs vt Vtj vts

Serie 8

Utan stadieväxling, nâgra ex

d dd f hp ksj 1'1 rgg

d dd f hp ksj 1'1 rgg

I oakse, oavse bákte, bávte tjaktja, tjavtja ráktsa, rávtsa

bádet, bádáv oaddát, oaddáv ráfe, ráfe gahper, gahpera áksjo, áksjo dål'lit, dål'liv gurggalit.gurggalav

'gren - grenens' 'klippa - klippans' 'höst - höstens' 'gröt - grötens'

'smeta - jag smetar' 'somna - jag somnar' 'frid - fridens' 'mössa - mössans' 'yxa - yxans' 'elda - jag eldar' 'hälla (i eller ur) - jag

29

UPPSLAGSFORMEN

I ordböcker anges nedanstående former, vilka lämpligen bör inpräntas vid ordstudiet. Av dem kan man utan vidare läsa ut till vilken stamtyp ordet hör.

Jämnstaviga ord

Nomen: muorrar 'träd, trä, ved'. Där anges stadieväxlingen i nominativ och genitiv. I de fall dá en eller ett par bokstäver kommer efter uppslagsordet, är ordet jämnstavigt. Vid ord, som är trestaviga i nominativ, anges starkstadieformen och svagstadieformen efter ordet. Gånågis ss s 'konung'. Nominativformen gånågissa är den ursprungliga, men har förkortats till gánågis. Jämnstaviga ord utan stadieväxling har ingen bokstav efter sig. Dessa ord slutar på vokal. Girkko, 'kyrka'.

Verb: låhkåt g 'läsa' .Växlingen anges i infinitiv och 1 p presens. Uddastaviga ord

Nomen: gålos, gållus- 'utgift' Hela böjningsformen, som slutar med en konsonant, redovisas, utom i de fall då nominativformen är densamma som böjningsformen; árran,'eldstad'. Ändelsen Iägges till böjningsformen. Uddastaviga ord utan stadieväxling har ingen böjningsform efter sig; árran 'eldstad'. Dessa ord slutar på konsonant. Verb: viel'lidit 'läggasig'. De uddastaviga verben saknar stadieväxling. Där utskrives endast infinitivformen. Av den framgår att ordet är uddastavigt.

Sammandragna ord

Nomen: suoloj, suol'lu- 'ö', sarves, sarvvá- 'rentjur'. Hela böjningsformen utskrives. Böjningsformen slutar pâ vokal. Böjningsformen är densamma som genitivformen. Verb: bal'lát, 'blirädd'. Där utskrives infinitivformen. Av den framgár om ordet är 2- 4- eller 6-stavigt. De sammandragna verben saknar stadieväxling. Samtliga stâr i grad III, utom ett litet fåtal lånord.

Det finns många andra sätt att beskriva orden i en ordbok. Se respektive ordbok! BETYDELSEBÄRARNA I alla språk har varje ord en viss bestämd betydelse eller vissa bestämda betydelser, t ex dållå 'eld', viehkat 'springa'. Ord är betydelsebärande, närmare bestämt självständiga betydelsebärare.

30

Man kan också bilda nya ord, d v s andra självständiga betydelsebärare, genom att vidfoga en ändeise till ett ord. Várre betyder fjäll och várásj betyder ett litet fjäll. Ändelsen -sj är således bärare av betydelsen 'litet, liten'. -sj är en avledningsändelse. Osjälvständiga betydelsebärare vidfogas ett ord. Ändelsen -v i verb är t ex bärare av betydelsen 'jag gör något'. Mån gulav 'jag hör'.

Eftersom samiskan har många fler osjälvständiga betydelsebärare än svenskan blir samiska språket mycket formrikt.

NOMEN Nomen är ett gemensamt namn för substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen och postpositioner.

Då orden böjs i olika kasusformer lägger man till böjnings-ändelser.

Vid böjningen sker vanligen vissa ändringar i ordstammen. Stammen är det som är kvar, sedan man tagit bort böjningsändelsen. Uppdelningen i grammatiskt genus, d v s maskulinum (hankön), femininum (honkön), reale (denkön) och neutrum (detkön) saknas i samiska. De särskiljas således ej genom särskilda ändelser eller ett särskilt böjningssätt.

Vid böjningen har man att skilja mellan singularis och pluralis. I verb och personliga pronomen har man ytterligare en form — dualis —, som betecknar två personer eller levande varelser. Man skiljer inte heller mellan bestämd och obestämd form. I stället för bestämd artikel kan man använda demonstrativa pronomen dat 'den, det'.

Mánná kan ha betydelsen 'barn, ett barn, barnet'.

31

SUBSTANTIV

32

Tillägg till schemat Jämnstaviga: Även växlingen III/I förekommer i enstaka jämnstaviga substantiv. Jáf'fo - jáfo 'mjöl', gáf’fa - gáfa, 'kaffe' samt i räkneorden vihtta - vidá 'fem', guhtta - gudá 'sex'.

Uddastaviga: A.

Substantiv som i nominativ sg slutar på konsonant 1. Med stadieväxling och vokalförändring i andra stavelsen 2. Med stadieväxling men utan vokalförändring i andra stavelsen 3. Utan stadieväxling och utan vokalförändring i andra stavelsen

B.

Substantiv som i nominativ sg slutar pâ vokal.

1. Med stadieväxling men utan vokalförändring i andra stavelsen. 2. Med stadieväxling och med vokalväxling i andra stavelsen.

33

ÖVERSIKT ÖVER STADIEVÄXLINGEN OCH ÄNDELSERNA I SUBSTANTIV.

x betecknar grad I xx betecknar grad II xxx betecknar grad III

Jämnstaviga: sing plur nominativ XX X — genitiv X X -j ackusativ -V X X -jt illativ —>o Xx X -jda -j inessiv o X -n X -jn elativ o -ŧ X -s X -js komitativ (med) X -jn (a) X -j -n essiv (såsom) XX Jämnstaviga växlar även xxx/xx eller xxx/x i nominativ/ genitiv

Uddastaviga:

plur

sing

nominativ genitiv ackusativ illativ -»o inessiv o elativ o komitativ (med) essiv (såsom)

X XX XX XX XX XX XX x x el. x

(-a) ~v -j -n -s -jn (a) -n

xx Xx XX XX XX XX XX

-j -jt -jda -jn -js -j

Uddastaviga växlar även xx/xxx i nominativ/ genitiv Sammandragna:

sing

plur

...

nominativ X XXX genitiv XXX XXX -j XXX -v ackusativ XXX -jt illativ -»o XXX XXX -jda -j inessiv o XXX -n XXX -jn XXX XXX elativ o -s -js komitativ (med) XXX -jn (a) XXX -j essiv (såsom) x x x el. x -n Sammandragna växlar även xx/xxx i nominativ/genitiv

PARADIGM - BÖJNINGSMÖNSTER

JÄMNSTAVIGA SUBSTANTIV: Orden är 2-, 4- eller 6-staviga. Fler stavelser kan förekomma. De växlar stark/svag i nominativ/ genitiv i de ord där stadieväxling förekommer. En del ord har ingen stadieväxling. Nominativ, illativ och essiv sg står i starkstadium och övriga kasus står i svagstadium. Man kan dela upp de jämnstaviga stammarna enligt nedan. Indelningen grundar sig på slutvokalen i nominativ sg. Observera att de jämnstaviga ordformerna slutar på vokal i nominativ, utom i några få ord (gånågis).

34

De ordformer, som växlar III/I böjes på samma sätt som de ordformer, som växlar II/I med den skillnaden att de står i grad III i nominativ, illativ och essiv.

Schematisk översikt av böjningsändelserna och stadieväxlingen för de jämnstaviga stammarna. Se sid 34. a-stammar (två- och fyrastaviga) á-stammar å-stammar

e-stammar, med eller utan stadieväxling i-stammar o-stammar

1, a-stammar (tvåstaviga)

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

Sg muorra 'trä, träd' muora muorav muorraj muoran muoras muorajn muorran

pl muora muoraj muorajt muorajda muorajn muorajs muoraj

Växlar II/I, III/II, III/I Andra ex: Vierra 'ås, truga', njalla 'stolpbod', gussa 'ko', viel'lja 'broder', gáf'fa 'kaffe', vuos'sa 'säck'.

Märk att a-stammarna skrives -á- i grad I då föregående stavelse slutar på kort vokal (gussa gu-sá).

2. a-stammar (fyrastaviga)

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

sg vattáldahka 'gåva' vattáldagá vattáldagáv vattáldahkaj vattáldagán vattáldagás vattáldagájn vattáldahkan

pl vattáldagá vattáldagáj vattáldagájt vattáldagájda vattáldagájn vattáldagájs vattáldagáj

Växlar II/I Ibland är orden uddastaviga i nominativ, gånågis ss s 'kun^ - gånågisá i genitiv Andra ex. gábmagasj dtj ttj 'liten sko', bårråmus ss s ' något att äta'. I ovanstående exempel har -a fallit bort i nominativ. Pröva orden i genitiv då framträder den fyrstaviga ordformen.

3. á-stammar nominativ genitiv ackusativ

sg mánná 'barn' máná mánáv

pl máná mánáj mánájt

35

illativ inessiv elativ komitativ essiv

mánnáj mánán mánás mánájn mánnán

mánájda mánájn mánájs mánáj

Växlar II/I, III/II, III/I Andra ex: Bálkká 'lön', siessá 'faster', 'oabbá 'syster', áddjá 'farfar, morfar'. 4. å-stammar

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

sg dållå 'eld' dålå dålåv dållåj dålån dålås dålåjn dållån

pl

dålâ dálåj dålåjt dålåjda dålåjn dålåjs dålåj

Växlar II/I, III/II

Andra ex: Slåhttå 'skara', roahtto 'tennpärla', gålkkå 'bjällra', jåhkå 'bäck'.

Märk att uttalet av -å- i andra stavelsen blir förlängt i grad I. 5. e-stammar

a. Tvåstaviga stammar med stadieväxling sg nominativ goahte 'kåta' genitiv goade ackusativ goadev illativ goahtáj inessiv goaden elativ goades komitativ gådijn essiv goahten

pl goade gådij gådijt gådijda gådijn gådijs gådij

Växlar II/I, 111/11

Andra ex: Bielle 'sida', guolle 'fisk', måhkke 'krök, ärende', sábme 'same', bárnne 'pojke', várre 'berg, fjäll', moarsse 'fästmö' Märk vokalväxlingen oa - å, när efterföljande stavelse har -ij-. Märk även illativformen 'måhkkåj' med -å- i andra stavelsen (inte -a-) när första stavelsen har -å-. Första vokalen färgar av sig på efterföljande vokal. Detta benämnes vokalharmoni. b. Två- eller fyrstaviga stammar utan stadieväxling

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv

36

sg låhkke 'läsare' låhkke låhkkev låhkkåj låhkken

pl låhkke låhkkij låhkkijt låhkkijda låhkkijn

elativ komitativ essiv

låhkkes låhkkijn låhkken

låhkkijs låhkkij

Andra ex: Man'ne 'resande', oasestiddje 'handlande, köpman', bargge 'arbetare', ráfe 'fred', noade 1 börda'.

6. i-stammar kominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

Sg bassti 'sked' basti bastiv basstij bastin bastis bastijn basstin

pl basti bastij bastijt bastijda bastijn bastijs bastij

Växlar III/II. En del ord har ej stadieväxling. Få substantiv böjes efter detta mönster. Ex: Boanndi 'husbonde', nábnni 'namne'.

Märk växlingen oa - å före -i- i svagstadium. Boanndi - båndi 'husbonde'. Utan stadieväxling: Skiri 'skata', hudi ' Ijungpiparen', glivi 'gluttsnäppan'. Skiri uttalas även skirri i nom. och växlar då II/I. 7. o-stammar

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

sg ällo 'renhjord' älo älov elluj älon älos elujn ällon

pl älo äloj älojt älojda älojn älojs äloj

Växlar II/I, III/II, III/I. En del ord har ej stadieväxling.

Märk: ä övergår till e före u i illativ och komitativ sg ochoa övergår tilljj före u i iliativ och komitativ sg. Boallo 'knapp' - bålluj. Andra ex: Fiel'lo 'bräda', mánno 'måne', bierggo 'kött', báhko 'ord', jáf'fo 'mjöl'.

Utan stadieväxling: áksjo 'yxa', girkko 'kyrka'.

UDDASTAVIGA SUBSTANTIV Orden växlar svag/stark i nom/gen i de former där stadieväxling förekommer. Nominativ och den kortare formen av essiv sg står i svagstadium. Övriga kasusformer står i starkstadium.

37

Orden är jämnstavigai nominativ och den kortare formen av essiv sg. I de övriga kasusformerna är orden uddastaviga. En del ord har ingen stadieväxling. De slutar på konsonant. Vokalförändringar kan förekomma.

Var uppmärksam med att lägga till -j i illativ sg. vid skrivningen av de uddastaviga substantiven, årråsij 'till handjuret', månemij 'till njuren'.

För att få fram genitivformen lägger man vokalen -a till böjningsstammen. Denna vokal kan skifta under kasusböjningen. För översiktens skull är orden indelade efter slutändelsen. A.

Substantiv, som i sg slutar på konsonant.

B.

Substantiv, som i sg slutar på vokal.

A.

SUBSTANTIV VARS NOMINATIV SLUTAR PÅ KONSONANT

1.

Substantiv med stadieväxling och vokalförändring i andra stavelsen sg

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

åres 'handjur' årråsa årråsav årråsij årråsin årråsis årråsijn årråsin, åren

pl

årråsa årråsij årråsijt årråsijda årråsijn årråsijs årråsij

Växlar I/II, II/III Andra ex. Máles 'måltid (kokadf, oahpes 'bekant', oaloj 'käkben',vuonev 'svärmor', savoj 'sel', gieloj 'levrat blod', badoj 'fågelstjärt', vanás ’bât' Lägg märke till ändringar av utljuden till inljud - v-m, j-h, j-m. gierkav - gierkkama 'vagga av samisk modell', badoj - bahtuha 'fågelstjärt', gieloj - gielluma 'levrat blod'

2.

Substantiv med stadieväxling men utan vokalförändring andra stavelsen

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

Växlar I/II, II/III

38

sg pl gámas 'bälling' gábmasa gábmasav gábmasij gábmasin gábmasis gábmasijn gábmasin, gáman

gábmasa gábmasij gábmasijt gábmasijda gábmasijn gábmasijs gábmasij

Andra ex. Bivtas 'klädesplagg', gárgas 'packrem', gåbtjås 'överdrag', máttar 'nedersta delen av något', tjiegar 'betat område vintertid'.

3-

Substantiv utan stadieväxling och utan vokalförändring i andra stavelsen sg

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

gahper 'mössa' gahpera gahperav gahperij gahperin gahperis gahperijn gahperin

pl gahpera gahperij gahperijt gahperijda gahperijn gahperijs gahperij

Andra ex. Goahppel 'tjäderhöna', rievvár 'rövare', áhkásj 'gumma, hustru', báttásj 'snörstump', jågåsj 'liten bäck', mánásj 'ett litet barn', guovsak 'lavskrika'. Essiv får inte någon förkortad form.

Lägg märke till ändringarna av utljud till inljud - k-g, sj-tj. guovsak - guovsaga 'lavskrika', mánásj - mánátja 'ett litet barn' B.

SUBSTANTIV VARS NOMINATIV SLUTAR PÂ VOKAL

1-

Substantiv med stadieväxling men utan vokalförändring i andra stavelsen

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

sg bena'hund' bednaga bednagav bednagij bednagin bednagis bednagijn bednagin, benan

pl bednaga bednagij bednagijt bednagijda bednagijn bednagijs bednagij

Växlar I/II, II/III Andra ex: Gáma 'sko', tjála 'skrift', muohta 'snö', låvda 'kåtaduk', giera 'topp', suola 'tjuv', tjårå 'renskock'.

2. Substantiv med stadieväxling och med vokalväxling i andra stavelsen nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

sg rabo 'handske' rahpuga rahpugav rahpugij rahpugin rahpugis rahpugijn rahpugin, rabon,

P1 rahpuga rahpugij rahpugijt rahpugijda rahpugijn rahpugijs rahpugij

Växlar I/II

39

SAMMANDRAGNA (KONTRAKTA) SUBSTANTIV Jämnstaviga både i nominativ och genitiv. Orden växlar svag/stark. Nominativ och den kortare formen av essiv sg står i svagstadium. Övriga kasus står alltid i grad III. Ursprungligen har de sammandragna stammarna haft en längre stam. Ändelsen har fallit bort och ersatts med grad III. Suol'lu - suolluje (gen). Böjningsstammen är identisk med genitivformen.

1.

Substantiv vars nominativ sg slutar på -es

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

sg sarves 'rentjur' sarvvá sarvváv sarvváj sarvván sarvvås sarvvájn sarvván, sarven

P1 sarvvá sarvváj sarvvájt sarwájda sarvvájn sarvvájs sarvváj

Andraex: Bálges 'stig', tjievres 'utter', viepses 'geting', giehpes 'lunga'. Lägg märke till växlingen e-á. 2.

Substantiv vars nominativ sg slutar på -oj eller -åj sg pl nominativ suoloj 'ö' suol'lu genitiv suol'lu suol'luj ackusativ suol'luv suol'lujt illativ suol'luj suol'lujda inessiv suol'lun suol'lujn elativ suol'lus suol'lujs suol'lujn komitativ suol'luj essiv suol'lun, suolon

Växlar I/III, II/III Andra ex: Änoj 'morbror', ålmåj 'man', sáttoj 'sand', guottoj 'låga (kullfallen murknande trädstam)', boatsoj 'ren'.

Lägg märke till växlingen o - u i andra stavelsen i -oj-stammar.

ADJEKTIV När ett adjektiv användes i predikativ ställning (självständigt) eller som ett substantiv böjes det som ett substantiv. Adjektivet identifieras på samma sätt som ett substantiv när man skall få fram böjningsmönstret. Även bland adjektiv finns det ord, som saknar stadieväxling. I attributiv ställning (bestämning till ett substantiv, ger upplysning om substantivet) är adjektivet oböjligt. Låjes hiergge 'en tam härk (tam renoxe)', låjes hierge 'tama härkar'.

40

ADJEKTIVETS ATTRIBUTIVA FORM

Den attributiva formen bildas i allmänhet av den predikativa genom att man till nominativ sg av den predikativa formen lägger till -s om den slutar på vokal och -is om den slutar på konsonant.

De jämnstaviga står därvid i svagstadium, om de har stadieväxling. lådje bahá hávsske basstel

'tam' 'ond' 'trevlig' ' vass'

attr.låjes bahás hávsskes basstelis

Nominativ sg av den predikativa formen kan således betecknas som adjektivets grundform. Många undantag förekommer från ovanstående allmänna regler, varför adjektivets attributiva former behandlas mer ingående här nedan.

Jämnstaviga adjektivstammar 1. Tvåstaviga adjektiv har som regel attributiva former på -s. a. svagstadium inträder i den attributiva formen.

gievrra tjuorbbe fávrro jállo

'stark' 'dum' 'vacker' 'modig'

attr. gievras tjuorbes fávros jáloš

b. Några adjektiv, som i den predikativa formen slutar på vokal får inget -s i den attributiva formen och inte heller stadieväxling nuorra duohta skiermma buorre

'ung' 'sann' 'halt' 'bra'

attr. nuorra duohta skiermma buorre

Detta gäller särskilt alla presens particip. Se dock punkt e här nedan. låhkke boahtte

'läsande' 'kommande'

attr. låhkke boahtte

c. Starkstadium användes genomgående. hávsske gärggá moar'rá

'trevlig' 'stenig' 'argsint'

attr. hávsskes gärggás moar'rás

d. En del adjektiv, som i den predikativa formen slutar på -e förändrar detta till -a i den attributiva formen och får även svagstadium men inget -s.

41

un'ne guhkke

attr. unna, ibland unnes guhka, ibland guhkes

'liten' 'lång'

e. Presens particip har i den attributiva formen utan -s betydelsen 'dem som utför handlingen'. låhkke mánná

'ett läsande barn eller ett barn som läser'

Däremot har presens particip med den attributiva formen pâ -s betydelsen 'nágon som är duktig i, snabb till att, begiven på att utföra handlingen.'

låhkkes mánná viehkkes mánná juhkkes almasj

'ett barn som är ivrig i läsning' 'ett barn som är snabb, ivrig till att springa' 'en person, som är begiven på att dricka'

2. Fyrastaviga adjektiv, som i nominativ är trestaviga och slutar på konsonant har den predikativa grundformen och den attributiva formen lika. ármmogis tjierrulis

'nådig' 'en som gråter lätt'

attr. oförändrat oförändrat

I en mängd adjektiv bildas inte den attributiva formen på den vanliga predikativa formen utan på en annan, enklare och ursprungligare form, som man erhåller genom att ta bort den eller de konsonanter med vilken den predikativa formen slutar. Dessa anses då som avledningsändelser.

asidasj vuollegasj tjalmedibme bánedibme

'tunn' 'ödmjuk, låg' 'blind' ' tandlös'

attr. asidis vuollegis tjalmedis bánedis

Uddastaviga och sammandragna adjektivstammar

a. Sammansatta adjektiv på -k, nekande adjektiv -dahkes och andra adjektiv på -os samt en del adjektiv på -sj, -ts har den attributiva och predikativa formen lika. Likaså de perfekt particip, som också kan användas som rena adjektiv. lågådahkes tjiegos diedos dálásj suhttam vájbbam

1 oräkneliga' 'gömd, hemlig' 'känd' 'nutida' 'förargad' 'trött'

attr. oförändrat oförändrat oförändrat oförändrat oförändrat oförändrat

b. Adjektiv på -et, -1, -r och en del på -k och -sj har -is i attributiv ställning. De har ingen stadieväxling.

'en som ej tar storplats' attr. tjáhkedis tjáhket 'flitig' vissjal vissjalis ' vass' basstelis basstel 'som brinner bra' buolitjis buolisj c. Adjektiv, som slutar på -ák har ofta likadan attributiv och predikativ form. mutták

42

'lagom'

attr. mutták eller muttágis

d. Adjektiv på -ák har i attributiv ställning ofta en tvåstavig form på -a. allak gassak

'hög' 'grov'

attr. alla gassa

e. Adjektiv på -as, -ás, -ås har dels den attributiva formen lika som den predikativa grundformen och dels en trestavig attributform på -is. divras vuoras árvas

'dyr' 'gammal' 'givmild'

attr. oförändrat oförändrat oförändrat eller árvvasis

En del allmänt förekommande adjektiv på -as, -ás har en tvåstavig attributiv form på -a med starkstadium.

galmas skibás dievas

'kall' 'sjuk' 'full'

attr. galmma skihpa dievva

f. Adjektiv på -at och -åt har i attributiv ställning i allmänhet en tvåstavig form på -is. Den attributiva formen står i grad III tjáhppat tjuorggat tjuovggat jalggat suohkat låssåt

'svart' 'gråhårig' 'ljus, klar' 'jämn' 'tjock, tät' 'tung'

attr. tjáhppis tjuorggis tjuovggis jalggis suohkkis lås'sis eller låsså

Några adjektiv på -at har en trestavig form på -is. ráhpat 'rask, riklig'attt. ráhpadis g. Adjektiv på -es har dels en attributiv form, som är densamma som den predikativa formen, dels en tvåstavig attributiv form på -a, ibland med starkstadium och ibland med svagstadium eller också en tvåstavig attributiv form på -e.

hánes tjoaskes đimes smáves gåjkes goastes oames

'gOTg' 'kall' 'mjuk' 'liten' 'torr' 'härsken' 'gammal'

attr. oförändrat oförändrat dibma smávva gåjkke goasste oabme

h. Adjektiv, som slutar på -is har den attributiva formen densamma som den predikativa grundformen. tjalmmis ájttjis

'som ser bra' 'skarpsynt'

attr. oförändrat oförändrat

43

En del adjektiv förekömmer bara i attributiv form.

ájnna dálásj dålusj

'den enda' 'nutida' 'forntida'

oalle duolásj dijmásj

'riktig, rejäl' 'för en tid sedan' 'fjolårets'

Dubbelformer är vanliga i adjektiv. låssåk 'tung' guhkak el guhkke 'lång' tjáppak el tjáppe 'vacker' gähppat el giehppe 'lätt' buorak el'buorre 'bra'

attr. låsså, lås'sis guhka, guhkes tjáppa, tjáppes giehppis, giehpes buorre

ADJEKTIVETS KOMPARATION Komparation innebär att man jåmför olika egenskaper. Adjektivet har tre olika komparationsformer: positiv, komparativ och superlativ.

Komparativ och superlativ bildas pâ olika sätt beroende på om adjektivets stam är jämnstavig eller uddastavig. Böjningsändelserna är således olika. Jämnstaviga stammar:

I nominativ sg av komparativen är ändelsen -p och i nominativ sg av superlativen är ändelsen -mus. Bägge ändelserna fogas till svagstadiestammen, i de fall då ordet har stadieväxling.

positiv

komparativ

superlativ

nuorra 'ung' buorre 'bra' gärggá 'stenig'

nuorap 'yngre' buorep gärggáp

nuoramus 'yngst' buoremus gärggámus

nom gen ack ill iness elat kom ess

positiv

singularis komparativ

superlativ

nuorra nuora nuorav nuorraj nuoran nuoras nuorajn nuorran

nuorap nuorabu nuorabuv nuorabuj nuorabun nuorabus nuorabujn nuorabun

nuoramus nuoramusá nuoramusáv nuoramussaj nuoramusán nuoramusás nuoramusájn nouramussan

pluralis

nom gen ack ill iness elat kom ess

44

nuora nuoraj nuorajt nuorajda nuorajn nuorajs nuoraj —

nuorabu nuorabuj nuorabujt nuorabujda nuorabujn nuorabujs nuorabuj —

nuoramusá nuoramusáj nuoramusáj nuoramusájda nuoramusájn nuoramusájs nuoramusáj —

Uddastaviga stammar I nominativ sg av komparativen är ändelsen -p eller -bb- och i nominativ sg av superlativen är ändelsen -mos.Ändelserna fogas till ordets böjningsstam. Före ändelsen tillfogas -a-.

positiv

komparativ

superlativ

ådås 'ny'

ådåsap el ådåsabbo 'nyare' basstelap el basstelabbo 'vassare'

ådåsamos 'nyast'

basstel 'vass'

basstelamos 'vassast'

I uddastaviga adjektiv, som har stadieväxling med eller utan föråndring av andra stavelsens vokal bildas komparativ eller superlativ på starkstadieformen.

positiv

komparativ

superlativ

vuoras 'gammal'

vuorrasap el vuorrasabbo 'äldre'

vuorrasamos

boares 'gammal'

boarrásap el boarrásabbo

boarrásamos

nanos 'hållfast'

nannusap el nannusabbo

nannusamos

nom gen ack ill iness elat kom ess

nom gen ack ill iness elat kom ess -

-

positiv

singularis komparativ

superlativ

ådås ådåsa ådåsav ådåsij ådåsin ådåsis ådåsijn ådåsin

ådåsap, ådåsabbo ådåsappo ådåsappov ådåsabbuj ådåsappon ådåsappos ådåsappujn ådåsabbon

ådåsamos ådåsabmusa ådåsabmusav ådåsabmusij ådåsabmusin ådåsabmusis ådåsabmusijn ådåsabmusin

positiv

pluralis komparativ

superlativ

ådåsa ådåsij ådåsijt ådåsijda ådåsijn ådåsijs ådåsij

ådåsappo ådåsappoj ådåsappojt ådåsappojda ådåsappojn ådåsappojs ådåsappoj

ådåsabmusa ådåsabmusij ådåsabmusijt ådåsabmusijda ådåsabmusijn ådåsabmusijs ådåsabmusij

-

45

Oregelbunden böjning

Undantag från ovanstående regler förekommer. Många adjektiv bildar inte komparativ och superlativ på den vanliga predikativa formen, utan på en enklare form, av vilken den vanliga positiven är en avledning. Eftersom fullständiga regler ej kan ges för komparativens och superlativens bildande, bör man vid adjektivens inlärande noga lägga märke till dessa former i ordboken.

positiv gåbddåk allak gassak oanegasj

'bred' 'hög' 'grov' 'kort'

låssåk

'tung'

giehppe eller gähppat 'lätt'

komparativ

superlativ

gåbdep alep gasep oanegap eller oanegabbo låsep eller Iássádabbo giehpep eller gähppadabbo

gåbdemus alemus gasemus oanemus låsemus eller låssådamos giehpemus eller gähppadamos

RÄKNEORD I samiska finns följande typer av räkneord.

grundtal ordningstal samlingstal (om personer) samlingstal (om djur)

1 1 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 20 21 22 23 30 33 60

46

GRUNDTAL akta guokta gålmmå niellja vihtta guhtta gietjav gáktsa aktse lågev akta lågenan guokta lågenan gålmmå lågenan niellja lågenan vihtta lågenan guokta låhke guokta låk akta guokta låk guokta guokta låk gålmmå gålmmå låhke gålmmå låk gietjav guhtta låhke

vihtta vidát vidás vihttagis

'fem' 'femte' 'fem personer' 'ett femtal (renarf ORDNINGSTAL vuostasj nuppát goalmát nälját vidát gudát giehttjit gávtsát avtsát lågåt vuostasj lågåt nuppát lågåt goalmát lågåt näljåt lågåt vidát lågåt guokta lågåt guokta låk vuostasj guokta låk nuppát guokta låk goalmát gålmmå lågåt gålmmå låk goalmát guhtta lågåt

67 100 101 102 114 115 123 124 200 201 202 215 216 247 248

600 671 1000 1001 1002 1015 1029 1234

8000 8436 12000 12674

guhtta låk gietjav (akta) tjuohte (akta) tjuohte akta (akta) tjuohte guokta (akta) tjuohte niellja lågenan (akta) tjuohte vihtta lågenan (akta) tjuohte guokta lák gålmmå (akta) tjuohte guokta låk niellja guokta tjuode guokta tjuode akta guokta tjuode guokta guokta tjuode vihtta låge nan guokta tjuode guhtta låge nan guokta tjuode niellja låk gietjav guokta tjuode gietjav låk gåktsa

guhtta låk giehttjit tjuodát tjuohte vuostasj tjuohte nuppát tjuohte nälját lågåt tjuohte vidát lågåt tjuohte guokta låk goalmát tjuohte guokta låk nälját guokta tjuodát guokta tjuode vuostasj guokta tjuode nuppát guokta tjuode vidát lågåt guokta tjuode gudát lågåt guokta tjuode nielljak låk giehttsit guokta tjuode niellja låk gávtsát

guhtta tjuode guhtta tjuode gietjav låk akta (akta) tuvsán (akta) tuvsán akta (akta) tuvsán guokta (akta) tuvsán vihtta lågenan (akta) tuvsán guokta låk aktse (akta) tuvsán guokta tjuode gålmmå låk niellja gáktsa tuvsána gáktsa tuvsána niellja tjuode gålmmå låk guhtta akta lågenan tuvsána akta lågenan tuvsána guhtta tjuode gietjav låk niellja

guhtta tjuodát guhtta tjuode gietjav låk vuostasj tuvsánat tuvsán vuostasj tuvsán nuppát tuvsán vidát lågåt tuvsán guokta låk avtsát tuvsan guokta tjuode gålmmå iåk nälját gáktsa tuvsánat gáktsa tuvsána niellja tjuode gålmmå låk gudát akta lågenan tuvsánat akta lågenan tuvsána guhtta tjuode gietjav låk nälját

ANMÄRKNINGAR TILL OVANSTÅENDE:

Grundtalen

1.

11 - 19

Man lägger till lågenan 'på tio' efter entalen.

2.

20, 30 etc

Man lägger till låhke 'tio' efter entalen.

3.

21 -99

Man lägger i regel till en förkortad form av låhke — låk — efter entalen.

35 gålmmålåk (låhke) guhtta

4.

100 - 900

Man lägger till tjuohte efter akta och tjuode efter guokta, gålmmå etc.

100 (akta) tjuohte 500 vihtta tjuode 5.

101 - 999

Man använder hundratalen och kombinerar dem med tiotalen och entalen. I dagligt tal kan tjuode uttalas tjuot.

125 tjuohte guoktalåk vihtta 326 gålmmå tjuode guokta låk guhtta 847 gáktsa tjuode niellja låk gietjav

47

6.

1000 -

Man lägger till tuvsán, tuvsána efter grupdtalen.

1000 (akta) tuvsán 3000 gålmmå tuvsána 14000 niellja lågenan tuvsána 32000 gålmmå låk guokta tuvsána

7.

1001 -

Man använder tusentalen som ovan i anm 5 med hundra-, tio-, och entalen.

1004 (akta) tuvsán niellja 2315 guokta tuvsána gålmmå tjuode vihtta lågenan 45386 nielljalåk vihtta tuvsána gålmmå tjuode gáktsa låk guhtta

Ordningstalen.

1. Det är den sista siffran i en talkombination eller termerna lågåt, tjuodát eller tuvsánat, som anger ordningen

2. Från talet 21 läser man således ordningstalen på samma sätt som grundtalen, utom den sista siffran som anges med ordningstalen 1-9. Undantagna är de jämna tio-, hundraoch tusentalen. Till dessa tal lägger man som sista del lågåt, tjuodát eller tuvsánat. 3. Vuostasj och nuppát, nubbe bildas på en annan stam än grundtalen

4. Ordningstalen angivna med siffror skrivs 1. vuostasj (obs. punkten) 2. nuppát osv. 5. I predikativ ställning böjas ordningstalen som vanliga adjektiv. I attributiv ställning är de oböjliga, utom nubbe, som böjes som akta. genitiv

1. vuostasj 2. nuppát nubbe 3. goalmát 4. nälját 5. vidát

vuostatja nuppáda nuppe goalmáda näljáda vidáda

genitiv 6. 7. 8. 9. 10.

gudát giehttjit gávtsat avtsát lågåt

gudáda giehttjida gávtsáda avtsáda lågåda

BÖJNINGEN AV GRUNDTALEN.

Predikativt Det är endast entalen och beteckningarna lågenan, lågåt, tjuohte, tjuode, tuvsán och tuvsána som böjas i olika kasus. Dessa böjas som substantiv. Ackusativ är dock med undantag av akta lika med nominativ. Pluralis saknas. Partitiven förekommer endast i attributiv ställning. Partitiv betecknar det hela av vilket en del tagits. Vihtta och guhtta står i grad III i nominativ och i grad I i genitiv - vidá, gudá.

48

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv partitiv

akta avta avtav aktaj avtan avtas avtajn aktan avtat

guokta guovte guokta guoktaj guovten guovtes guovtijn guoktan guovtet

gålmmå gålmå gålmmå gålmmåj gålmån gålmås gålmåjn gålmmån gålmåt

niellja nielje niellja nälljáj nieljen nieljes nieljijn nielljan nieljet

vihtta vidá vihtta vihttaj vidán vidás vidájn vihttan vidát

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv partitiv

guhtta gudá guhtta guhttaj gudán gudås gudájn guhttan gudát

gietjav gietja gietjav giehtjaj gietjan gietjas gietjajn giehtjan gietjat

gáktsa gávtse gáktsa gáktsaj gávtsen gávtses gávtsijn gáktsen gávtset

aktse avtse aktse aktsáj avtsen avtses avtsijn aktsen avtset

lágev låge lågev låhkåj lågen låges lågijn låhken låget

Attributiv böjning

nom gen ack ill iness elat kom

grundtal

substantiv

nom gen ack gen iness part kom

nom gen gen ill iness elat kom

akta guolle avta guole avtav guolev! avta guolláj avtan guolen avtat guoles avtajn guolijn

guokta, guovte, guokta, guovte, guovten, guovtet, guovtijn,

gålmmå gålmå gålmmå gålmå gålmån gålmåt gålmåjn

guole guole guole guolláj guolen guoles guolijn

Märk avvikelsen i ackusativ. Grundtal används också pluralt, när de står som attribut i vissa sammanhang. T ex i substantiv, som uttrycker par av något. Mån lav gårrum guovtijt gábmagijt 'jag har sytt tvâ par skor'.

Grundtal och ordningstal användas mest adjektiviskt som attribut. Akta almasj 'en människa'. De kan också användas som substantiv. Avtav bassiv ja nuppev suovastiv 'jag stekte en och den andra rökte jag'. SAMLINGSTAL (om personer) Användas endast som substantiv och böjas som uddastaviga sådana.

2 3 4 5 6 7 8 9 10

guovtes gålmås nieljes vidás gudás gietjas gávtses avtses låges

1 två personer' ' tre personer' 'fyra personer' 'fem personer' 'sex personer' 'sju personer' 'åtta personer' 'nio personer' 'tio personer'

15 18 22 30 55 100 102 207

vidás-lågenan gávtses-Iågenan guokta-låk-guovtes gålmmå-låges vihtta-låk vidás tjuodes tjuohte guovtes guokta-tj uot-gietj as

49

Då man avser ett större antal människor användes i regel beskrivningen nedan. Man använder grundtalen och tillfogar ordet almasj, almatja 'människor'. 31 gålmmålåk-akta almatja

11 akta-lågenan almatja

Av formen guokta får man ofta höra formen guovtá tex. måj guovtá 'vi tvá', guovtá gaskan 'pá tu man hand'. SAMLINGSTAL (om djur)

Används endast som substantiv och böjes som jämnstaviga (fyrstaviga) sådana.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

aktagis guoktagis gålmmågis nielljagis vihttagis guhttagis giehtjagis gáktsagis aktsegis låhkegis

'en ensam (renf 'två (renarf 'tre (renarf 'fyra (renarf 'fem (renarf 'sex (renarf 'sju (renarf 'åtta (renarf 'nio (renarf 'tio (renarf

Samlingstal anger ofta ett ungefärligt tal och användes vad gäller större mängder i regel endast på tal som slutar på 0 och 5. Lägg till lågåk. Foga det till genetiv av grundtalen 1-9.

20 30

guovtelågåk gålmålågåk

25 75

guoktalåk vihttagis gietjavlåk vihttagis

Lägg till samlingstalet 5 efter tiotalsformen i grundtal.

100 300

tjuodak, tjuodagis gålmå tjuodak

Lägg till tjuodak. Foga det till genetiv av grundtalen 1-9.

'ett tjugotal' 'ett trettiotal'

ÅRTAL

965

1975

Aktse tjuot guhttalåk vidát jagen eller Aktse tjuot guhttalåk vihtta Aktse låge nan tjuode gietjavlåk vidát jagen eller Aktse låge nan tjuode gietjavlåk vihtta

PENGAR

5 öre 15 öre 25 öre 50 öre 75 öre 1 kr 5 kr 10 kr 100 kr

50

vihtta era vihtta lågenan era biellevidát eller guoktalåk vihtta era slähtta eller vihttalåk era gålmmå bielle-vidáda eller gietjavlåk vihtta era kråvnnå vihtta kråvnå eller vidák lågev kråvnå eller lågek tjuohte kråvnå eller tjuodak

TIDSANGIVELSER

1.00 2.00 8.00 10.00 11.00

avtan guovten gávtsen lågen avtanlågen

12.00 18.00 20.00 24.00

guovtenlågen gávtsenlågen guoktalågen guoktalåk nieljen

12.30 1.30 2.30 3.30 4.30 5.30

bielle avtan bielle guovten bielle gålmån bielle nieljen bielle vidán bielle gudán

6.30 7.30 8.30 9.30 10.30 11.30

bielle gietjan bielle gávtsen bielle avtsen bielle lågen bielle avtan lågen bielle guovten lågen

BRÅKTAL Bråktal bildas genom tillägg av ändelsen -issa.

1/2 1/3 1/4 1/5 1/6

lahkke, bielle gålmadissa neljadissa vidádissa gudádissa

1/7 1/8 1/9 1/10 1/100

giehttjidissa gávtjádissa avtjádissa lågådissa tjuodedissa

3/4 7/10

gålmmå neljadisá gietjav lågådisá

2 1/2

biel(le) goalmát el. guokta ja lahkke biel(le) nälját el. gålmmå ja lahkke

3 1/2

Märk att större bråktal sällan användes i samiska. För att ange större tal säger man helst vidát oasse 'femte delen' etc. I dagligt tal förkortas bielle till biel. Bielle 'hälft' då föremålet är delat på längden och även i regel om tids- och bråkangivelser. Lahkke 'hälft', då föremålet är delat på tvären.

Akti 'en gång', guokti 'två gånger', gålmmi, niellji, vihtti, guhtti, giehttji, gáktsi, aktsi, låhkki, 11,2,3.... 10 gânger'. Dock säger man helst vidá bále 'fem gånger', gudá bále 'sex gånger' o s v. vuostatjin nuppádis goalmádis

'första gángen, för det första' 'för andra gången, för det andra' 'för tredje gången, för det tredje'

För att beteckna vilken gång det är i ordningen användes i allmänhet ordningstalen kombinerade med ordet bále.

vuostasj bále giehttjit bále aktu ájgen guovtes ájgen guovte gerdak el. guovte gärddásasj gálmå gerdak el. gålmå gärddásasj

'första gången' 'sjunde gången' 'en och en' 'två och två'

'dubbel' ' tredubbel'

51

PRONOMEN PERSONLIGA PRONOMEN

Personliga pronomen har en särskild form förutom singularis och pluralis, - dualis -, som betecknar två personer. De angivna formerna kan böjas i olika kasus. I samiska skiljer man inte på olika genus. Sån användes dock numera i allmänhet för att beteckna människor. För att beteckna han och hon i övriga fall användes dat 'denne'. Dat, da kan även användas om människor och användes då i stället för 3 p (sån, såj, sij). De längre formerna i kasusböjningen begagnas endast då pronominet skall betonas. Märk begynnelsebokstäverna m, d och s i de olika personerna. Dessa är genomgående i kasusböjningen. De nio formerna av personliga pronomen:

1. mån, månnå, mádnå 'jag' 2. dån, dådnå 'du' 'han, hon' 3. sån, sådnå

sg

du

pl

nom gen ack ill iness elat kom

nom gen ack ill iness elat kom

nom gen ack ill iness elat kom

du

pL

måj, mådja 'vi två' dåj, dådja 'ni två' såj, sådja 'de två'

mij, midja 'vi' dij, didja 'ni' sij, sidja 'de'

1P

2p

ʒP

mån, månnå 'jag' muv, muvva muv, muvva munji mujna mujsta mujna

dån, dådnå 'du' duv, duvva duv, duvva dunji dujna dujsta dujna

sån, sådnå 'han, suv, suvva hon' suv, suvva sunji sujna sujsta sujna

l.P

2_p

3p

måj, mådjå munnu munnuv munnuj munnun munnus munnujn

dåj, dådja dunnu dunnuv dunnuj dunnun dunnus dunnujn

såj, sådja sunnu sunnuv sunnuj sunnun sunnus sunnujn

1 P

2j£

1P

mij, midja mijá (mijáj) mijáv (mijájt) midjij (mijájda) miján (mijájn) mijás (mijájs) mijájn (mijáj)

dij, didja dijá (dijáj) dijáv (dijájt) didjij (dijájda) diján (dijájn) dijás (dijájs) dijájn (dijáj)

sij, sidja sijá (sijáj) sijáv (sijájt) sidjij ösijájda) siján (sijájn) sijás (sijájs) sijájn (sijáj)

De inom parentes satta pluralformerna är mindre vanliga.

52

POSSESSIVSUFFIX Egentliga possessiva pronomen saknas i samiskan. Man använder i regel istället genitiv av motsvarande personliga pronomen med vederbörande substantiv. Muv soabbe 'min käpp'.

Vill man särskilt betona 'min' användes genitiven av motsvarande persons reflexiva pronomen. Ietjam soabbe 'min egen stav'. Om ägaren till det substantiv, som skall anses vara ägt, ej är subjekt i satsen, anges ej ägaren med genitiv av personliga pronomen utan vanligen med genitiv av det reflexiva pronominet. Mán váldáv ietjam soappev 'jag tar min egen stav'. Ägareförhållandet uttryckes även genom tillägg av ett possessivsuffix. Detta sätt att uttrycka sig är dock numera inte lika vanligt som ovan angivna uttryckssätt.

Ändelserna nedan kallas possessivsuffix. Lägg märke till begynnelsebokstävernas överensstämmelse med personliga pronomen. Jämnstaviga och sammandragna:

1 p 2p 3p

-m -t -s

du

pL

-ma -da -ska

-ma -da -sa

du

Pl

Uddastaviga:

1 P 2p 3P

-am -at -is

-im'me -im'me -ihtte -ihtte -iská -isá

Mycket långa former undvikas att sammanbindas med possessivsuffix. I e-stammar kan en del vokalförändringar, som avviker från kasusböjningen, uppkomma i andra stavelsen. Konsonantavvikelserna kommenteras i böjningsmönstret. e-stammar utan suffix

med suffix

nominativ 1, 2, 3 p

bárnne

bárnnábárnne-

genitiv och ackusativ 1, 2, 3 p

bárne(v)

bárná-

53

BÖJNINGEN AV JÄMNSTAVIGA OCH SAMMANDRAGNA SUBSTANTIV MED SUFFIX

Singularis utan suffix

pers

med suffix

nominativ

oabbá

oabbá-

genitiv och ackusativ

oappá (v)

illativ

oabbáj

inessiv

oappán

elativ

oappás

komitativ

oappájn

1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3

oappá-

oabbás-

oappán-

oappást-

oappájn-

m t s m t s im it is im it is im it is im it is

du

bL

ma da ska ma da ska im'me ihtte iská im'me ihtte iská im'me ihtte iská im'me ihtte iská

ma da sa ma da sa im'me ihtte isá im'me ihtte isá im'me ihtte isá im'me ihtte isá

'min syster etc'

Märk att illativ, inessiv, elativ och komitativ har likadana ändelser. Märk även att ackusativ förlorar sin ändelse före suffix, att illativ slutar på-s, ej på -j och att elativ slutar på -st, ej på -s. Pluralis utan suf.

pers

med suf.

ackusativ

oappájt

oappájd-

inessiv

oappájn

elativ

oappájs

1 2 3 1 2 3 1 2 3

oappájn-

oappájst-

am at is am at is am at is

du

E1

im'me ihtte iská im'me ihtte iská im'me ihtte iská

im'me ihtte isá im'me ihtte isá im'me ihtte isá

Märk att ackusativ, inessiv och elativ har likadana ändelser. Lägg även märke till att elativ slutar på -st, ej på -s. Nominativ, genitiv och illativ pluralis antager sällan suffix och har därför ej medtagits i paradigmen.

54

UDDASTAVIGA SUBSTANTIV MED POSSESIVSUFFIX Singularis

utan suf.

2ers_

med suf.

bena

1 2 3 1 2 3 1 2 3 1 2 3

bednag-

nominativ, genitiv och ackusativ inessiv

bednagin

elativ

bednagis

komitativ

bednagijn

bednagin-

bednagist-

bednagijn-

am at is ám át es ám át es ám át es

du

Bl

im'me ihtte iská im'me ihtte eska im'me ihtte eska im'me ihtte eska

im'me ihtte isá im'me ihtte isá im'me ihtte isá im'me ihtte isá

Märk att innessiv, elativ och komitativ har likadana ändelser. Märk även att ackusativ förlorar sin ändelse före suffix och att elativ slutar på -st, ej på -s.Essiven och illativen antager sällan suffix och har därför ej medtagits i paradigmen. Pluralis utan suf.

pers

med suf.

ackusativ

bednagijt

bednagijd-

inessiv

bednagijn

elativ

bednagijs

1 2 3 1 2 3 1 2 3

bednagijn-

bednagijst-

ám át es ám át es ám át es

du

pL

im'me ihtte eska im'me ihtte eska im'me ihtte eska

im'me ihtte isá im'me ihtte isá im'me ihtte isá

Märk att ackusativ, inessiv och elativ har Iikadana ändelser. Märk även att elativ slutar pá -st, ej på -s. Nominativ, genitiv och illativ antager sällan suffix och har därför ej medtagits i paradigmen. Lägg märke till att suffix-ändelserna i pluralis i stort sett är likadana som för de jämnstaviga och sammandragna stammarna.

55

REFLEXIVA PRONOMEN Iesj 'själv', dualis och pluralis ietja, begagnas utan possessivsuffix endast i nominativ. Iesj la sån dav dahkam 'han har gjort det själv'. I övriga former förses det med ett possessivsuffix. Mån válldiv ietjam girjev 'jag tog min egen bok'. Singularis

pers

sg

du

PL

genitiv och ackusativ

1 2 3

ietjam ietjat ietjas

iehtjama ietjada ietjaska

iehtjama ietjada ietjasa

illativ

1 2 3

iehtjasim iehtjasit iehtjasis

iehtjasim'me iehtjasihtte iehtjasiska

iehtjasim'me iehtjasihtte iehtjasisá

1 2 3

allasim allasit allasis

allasim'me allasihtte allasiska

allasim'me allasihtte allasisá

inessiv

1 2 3

ietjanim ietjanit ietjanis

ietjanim'me ietjanihtte ietjaniska

ietjanim'me ietjanihtte ietjanisá

elativ

1 2 3

ietjastim ietjastit ietjastis

ietjastim'me ietjastihtte ietjastiska

ietjastim'me ietjastihtte ietjastisá

komitativ

1 2 3

ietjajnim ietjajnit ietjajnis

ietjajnim'me ietjajnihtte ietjajniska

ietjajnim'me ietjajnihtte ietjajnisá

eller

Märk att illativ kan vara bildat på en stam, som ej härrör sig från pronominet iesj. Pluralis

pers

sg

du

pL

genitiv

1 2 3

ietjajma ietjajda ietjajska

ietjajma ietjajda ietjajsa

ackusativ

1 2 3

ietjajdim'me ietjajdihtte ietjajdiska

ietjajdim'me ietjajdihtte ietjajdisá

inessiv

1 2 3

ietjajnim'me ietjajnihtte ietjajniska

ietjajnim'me ietjajnihtte ietjajnisá

56

elativ

1 2 3

ietjajstim'me ietjajstihtte ietjajstiska

ietjajstim'me ietjajstihtte ietjajstisá

komitativ

1 2 3

ietjajnim'me ietjajnihtte ietjajniska

ietjajnim'me ietjajnihtte ietjajnisá

Dessa pluralformer kan användas istället och med samma betydelse som motsvarande singularisformer.

DEMONSTRATIVA PRONOMEN Dessa pronomen böjas något olika om de står i predikativ eller attributiv ställning. dat

'denne, detta, den, det, han, hon' Allmänt påpekande utan att ange om föremålet är nära eller långt borta. Syftar på något som är allmänt känt eller på något som redan nämnts.

dát

'den här, denne, detta'

duot 'den där (lite längre bort)' dåt

1 den där (längst bort)'

I predikativ böjas demonstrativa pronomen enligt följande: Singularis

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv partitiv abessiv

dat dan dav,davva dasi dan'na dassta dajna danen dat dabdá

dát dán dáv.dávva dási dán'na dássta dájna dánen dát dábdá

duot duon duov.duovva duosi duon'na duossta duojna duonen duot duobdá

dåt dån dåv,dåvva dási dån'na dåssta dåjna dánen dåt dåbdá

dá, dáha dáj dájt dájda dájn dájs dájsta dáj

duo, duoha duoj duojt duojda duojn duojs duojsta duoj

då, dåha dåj dåjt dåjda dåjn dåjs dåjsta dåj

Pluralis

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

da, daha daj dajt dajda dajn dajs dajsta daj

De längre formerna användas endast då pronomen skall betonas.

57

I attributiv ställning böjas de demonstrativa pronomen enligt följande:

Singularis

nominativ genitiv ackusativ genitiv genitiv partitiv komitativ

+ nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

dat muorra dan muora dav muorav dan muorraj dan muoran dat muoras dajna muorajn

'det trädet'

da muora daj muoraj dajt muorajt dajda muorajda dajn muorajn dajs muorajs daj muoraj

'de träden'

Pluralis

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

+ nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

Övriga demonstrativa pronomen i attributiv ställning böjas på samma sätt.

Pronominet dát förenas i några kasusformer med en partikel -ga,-k, som ytterligare framhäver den demonstrativa betydelsen.

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

dáhta (k) dáńga dávga dásiga dánnága dástága dájnak

'just den här'

Vid utrop användas särskilda former av demonstrativa pronomen vilka är oböjliga. Dála 'här', duola ' där lite längre bort', dåvla 'där, där långt borta'.

58

INTERROGATIVA OCH RELATIVA PRONOMEN Interrogativa (frågande)

Relativa (tillbakasyftande)

guhti

'vilken, vem, vad för en' guhti användes endast om personer

'(den) som'

mij,

' vilken, vad, vad för en,

'(den, det) som, vad'

midja

'vad för slags' Mij, midja användes både om personer och saker

goabbá

'vem, vilken, vilkendera (av två)'

'(den, det) som (av två)'

guhtimusj

'vem, vilken, vilkendera (av flera)' Oböjlig i attributiv ställning

' (den, det) som (av flera)'

Dessutom

följande interrogativa pronomen

goabbá

' vilkendera', vem, vilken (av två). Böjes i predikativ ställning som ett nomen -oabbá. I attributiv ställning böjes det i allmänhet som demonstrativa pronomen, men med inessiv före inessiv goappán bielen 'på vilken sida'.

gal'la

'hur många' Böjes i predikativ ställning som ett nomen - goahte, (även om gal'la har_a som slutvokal). I attributiv ställning böjes gal'la som ett demonstrativt pronomen, men med inessiv före inessiv. Märk att huvudordet står i singularis .. galle hierge 'hur många härkars'.

gallát

'vilken i ordningen' Böjes som gahper 'mössa'. Som attribut är det oböjligt. Märk att huvudordet står i singularis.

galles

gen. gal'lása 'hurmånga' Böjes som gámas 'bälling'

gal'lagis

gen. gal'lagisá 'hur stort antal' Böjes som fyrstaviga substantiv.

makkir

'hurudan' Böjes i predikativ ställning som ett nomen utan stadieväxling - goahppel ' tjäderhöna' I attributiv ställning är makkir oböjligt.

59

I predikativ ställning böjas guhti, mij, makkir på följande sätt:

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv partitiv

guhti, gut gen gev, gevva gesi gän'na gässta gejna __

Singularis

Pluralis

mij, midja man mav, mavva masi man'na massta majna manen, man'na mat

gudi gej gejt gejda gejna gejs gej

ma, maha maj mejt, majt mejda, majda majna, majn majsta, majs maj __

De former, som slutar på vokal, får ofta ett_s som slutändelse: mavvas, majnas. De längre formerna midja, gevva, mavva och maha användas endast då pronominet skall betonas särskilt. Partitiv och de kortare formerna av inessiv och elativ — majn och majs — förekommer endast attributivt.

I attributiv ställning böjes mij på följande sätt:

Guhti förekommer endast predikativt. Singularis

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

pronominet

substantivet

nom gen ack gen gen part kom

ack plur gen ack ill iness elat kom

mij niejdajt man niejda mav niejdav man niejddaj man niejdan mat niejdas majna niejdajn

Pluralis

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

60

pronominet

substantivet

nom gen ack ill iness elat kom

ack gen ack ill iness elat kom

ma niejdajt maj niejdaj mejt niejdajt majda niejdajda majn niejdajn majs niejdajs maj niejdaj

' vilken flicka'

INDEFINITA (OBESTÄMDA) PRONOMEN

Som indefinita pronomen kan följande nämnas: dáhkir

'en sådan som denna, sådana'. Böjes som vanliga adj.

dahkkir

'en sådan som den, sådana'. Böjes som dáhkir.

duohkir

'en sådan som den där, sådan där'. Böjes som dáhkir.

dåhkir

'en sådan som den där borta, sådana där'. Böjes som dáhkir.

divna

'all, hel, alla'. Böjes i predikativ ställning som adjektiv, utom i ack sg som oftast är lika med nominativ.

fera mij

'allt möjligt'. Endast mij böjes.

fert guhtik

'var och en'. Endast guhtik böjes. Ibland kan guhtik ensam få betydelsen 1 var och en'. Gåktå guhtik sihtá 'som var och en vill'.

färhta

'varje'. Förekommer blott i attributiv ställning och är oböjligt.

gájkka

'allt'. Se divna.

gal'la

'några, många'. Begagnas även som interrogativt pronomen. Böjes i predikativ ställning som goahte (även om gal'la har a som slutvokal i nominativ). I attributiv ställning böjes det som ett demonstrativt pronomen. Huvudordet står i sing. Gallijn hiergijn 'med hur många tamrenar'.

hármmat

'mycket, en mängd'. Ack. hármmadav. Det förekommer vanligen blott i predikativ ställning och i nom och ack sg. Hármmat lij dán'na almatjijs 'här är det förfärligt mycket människor'. I attributiv ställning är det oftast adverb. Hårmmat stuorak ' mycket stor'.

ietjá

'en annan'. I attributiv ställning är det oböjligt. I predikativ ställning har det i övriga kasus en trestavig böjningsstam med d efter -å-. Ack sg iehtjádav 'en annan', nom pl iehtjáda 'de andra, de övriga'.

juobbá

'endera, en av två, den ene av tvâ'. Det böjes i predikativ ställning som ett substantiv. I attributiv ställning böjes det i allmänhet som ett demonstrativt pronomen.

juoga

'något, någonting'. Gen sg juongá. Böjes iika i predikativ och attributiv form. Användes både om personer och saker.

juohkka

'varje, envar'. Förekommer endast i attributiv ställning och är oböjligt.

juohkkahasj

'var och en'. Böjes som ett jämnstavigt substantiv.

máńńga

'mången, många'. Se böjningsmönstret!

moadda

'mången, många'. Se böjningsmönstret!

ållo

'mången, många'. Se böjningsmönstret!

61

suhtte

'mången, många'. Se böjningsmönstret!

moattes

'mången, många'. Gen moaddása. Begagnas i predikativ ställning. Böjes som ett uddastavigt substantiv.

ålos

'mången, många'. Semoattes!

muhtem

'en viss, någon'. Böjes som ett adjektiv. I stället för muhtem användes ofta

nágin

'någon'. Gen nágina, attr nágin.

muhtema muhtema

'några - andra, somliga'.

nubbe

'den andra'.

nubbe nubbe

'den ena - den andra'.

soames

'en och annan, nâgon'. Gen soabmása. Se muhtem!

soabmása soabmása

'några - andra'.

säm'mi

'samma'.

vehi

'lite,få'.

ednak, enas

'mycket, en stor mängd'. Ack ednagav. Böjes i predikativ ställning vanligen endast i nominativ och ackusativ sg. Ednak lij dán'na 'här fanns det mycket', ednagav oattjoj 'han fick mycket'. I attributiv ställning heter detta pronomen oftast edna. Ednamielkke 'mycket mjölk'.

svenskt ”man”

Ett uttryck för pronominet man finns inte i samiska. Detta måste omskrivas och omskrives då ofta med 2 eller 3 p sg eller ibland med 3 p pl av verbet. Det kan också omskrivas med almatja. Gå dåhku boadá, de vuojná jávrev 'när man kommer dit, ser man en sjö'. Almatja javlli 'man säger'.

Som attribut är många obestämda pronomen oböjliga. Vid böjning böjas de som substantiv eller demonstrativa pronomen.

Predikativt böjas moadda, ållo, máńńga och suhtte eniigt följande:

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ partitiv

moadda moatte moattev, moad'da moaddáj moatten moattes måttijn moattet

Partitiv begagnas endast attributivt.

62

ållo ålo ålov ålluj ålon ålos ålojn ålot

máńńga máńga máńgav, máńńga máńńgáj máńgan máńgas máńgajn máńgat

suhtte suhte suhtte suhttáj suhten suhtes suhtijn suhtet

Attributivt böjas de på följande sätt. Substantivet står då alltid i singularis, utom i vissa fall i ackusativ.

nominativ genitiv ackusativ

illativ inessiv elativ komitativ

pron

subst

nom gen ack

ack

gen gen ack sg ack pl ack

gen iness part kom

ill iness elat kom

moadda bárne 'många pojkar' moatte bárne moattev bárnev, moadda bárnijt ållo, máńńga, suhtte bárnijt moatte bárnaj moatten bárnen moattet bárnes måttijn bárnijn

Gájkka och divna böjas i attributiv ställning enligt följande: Singularis

predikativt nominativ gájkka genitiv gájka ackusativ gájkka illativ gájkkaj inessiv gájkan elativ gájkas komitativ gájkajn

attributivt pron subst

divnna divna divnna divnnaj divnan divnas divnajn

nom gen nom gen iness part kom

nom gen ack illat iness elat kom

gájkka gájka gájkka gájka gájkan gájkat gájkajn

biebbmo biebmo biebmov biebbmuj biebmon biebmos biebmujn

Pluralis

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

gájkka

låtte 'alla fåglar' låttij låttijt låttijda láttijn låttijs låttij

I pluralis böjer man inte gájkka numera, utan man har nominativformen av gájkka genomgående i alla kasus.

63

I predikativ stäilning böjas guhtik, 'någon, ingen (med neg)' och mige 'något, någonting, ingenting (med neg)' enligt följande: singularis

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

guhtik geńga gevga gesik gän'nak gässtak gejnak

pluralis

mige mańga mavga masik man'nak masstak majnak manenik, man'nak

gudik gejga gejdak gejdak gejnak gejstak gejga

mahkka majga mejdek mejdek majnak majstak majga

I predikativ ställning böjas aktak 'någon, ingen (med neg)' och goabbák 'någon, någondera' (om två), ingendera (med neg) enligt nedan. Används mest i negeringar.

singularis (plur saknas) nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ

64

aktak avtak avtak aktasik avtanik avtastik avtajnik

goabbák goappák goappák goabbásik goappánik goappástik goappájnik

65

VERB

ÖVERSIKT ÖVER STADIEVÄXLINGEN OCH BÖJNINGSÄNDELSERNA I VERB

xx = grad II

x= grad I

PRESENS Jämnstaviga:

Uddastaviga:

Sammandragna:

1) inf. xx

2) inf. x,xx el.xxx

3) inf. xxx

1 2 3

XXX

-V

XXX

-

Sg 1

X

-V

1

2 3

X

-

2 3

-n -bihtte -ba

1 2 3

-n -hppe -bá

1 2 3

XXX

-P -bihtit -

1 2 3

-P -hpit

1 2 3

XXX

XX

du 1 2 3

XX

pl 1 2 3

XX

XX XX

XX

XX

-V

XXX

XXX

XXX

XXX XXX

-jin -bihtte -ba -P -bihtit -ji

Imperfektum

Jämnstaviga:

Uddastaviga:

Sammandragna:

sg 1 2 3

XX

-V

-j

1 2 3

XXX

-j

1 2 3

-V

XX

du 1 2 3

X

-jma -jda -jga

1 2 3

-jma -jda -jga

1 2 3

XXX

pl 1 2 3

X

-jma -jda -n

1 2 3

-jma -jda -n

1 2 3

XXX

X

X X

X XX

XXX

XXX

XXX XXX

XXX XXX

-jiv -ji -j -jma -jda -jga -jma -jda -jin

Märk att i imperfektum fogas ett -j- mellan stammen och än-delsen. Detta -j- är imperfektmärke och bärare av betydelsen förfluten tid. Märket -j- är medtaget i ovanstående ändelser. Observera dock att de sammandragna verben i presens har -j- i 1 p dualis och 3 p pluralis. 1)

Jämnstaviga verb växlar även xxx/xx. Det finns även några enstaka jämnstaviga verb, som står i grad I och som då ej har någon stadieväxling.

2)

Uddastaviga verb förekommer i grad I, II och III och har ej stadieväxling.

3)

Sammandragna verb står enbart i grad III, utom i några enstaka (lån)ord. De sammandragna verben har således ej heller stadieväxling.

66

SAMMANDRAG AV VERBETS OLIKA FORMER OCH IGENKÄNNINGSTECKEN infinitiv presens imperfektum perfektum pluskvamperfektum futurum

konditionalis potentialis

imperativ perfekt particip tillståndformen = gerundium II

samtidighetsformen = gerundium I

negering

verbgenitiv verbabessiv

passivum supinum

1. 2. 3. 1. 2.

jáhkket 'tro' mån jáhkáv 'jag tror' mån jáhkkiv 'jag trodde' mån lav jáhkkám 'jag har trott' mån lidjiv jáhkkám 'jag hade trott' mån galgav jáhkket 'jag skall tro' mån ájgov jáhkket 'jag ämnar tro' mån jáhkáv gâ-'jag kommer att tro,då mån luluv jáhkket 'jag skulle tro' mån luluv jáhkkám 'jag skulle ha trott' jáhkitja má 'du torde väl tro'

1. jáhke! 'tro' 2. jáhkku 'tro!' mån lav jáhkkám 'jag har trott' Anger en avslutad handling. Användes som huvudverb i en sats. 1. mån lav bårråmin 'jag håller på och äter'

2. mån Iidjiv bårråmin 'jag höllpå att äta' Motsvarar engelskans -ing-form. Används tillsammans med hjälpverb för att ange sammansatta tidsformer. Den anger en handling som är/var igång men ej avslutats. sån oaddáj bårådijn 'han somnade under det att han åt' Anger en handling som sker samtidigt med handlingen i huvudverbet. Negeringsverbet står i böjd form och huvudverbet i negeringsform. Negerings formen är oböjlig. Jämnstaviga verb i svagstadium, tjierrot - tjiero. Ij sån tjiero 'han gråter inte'. Uddastaviga i sin böjningsform + a niegadit - niegada 'drömma'. Ij sån niegada 'han drömmer inte'. Sammandragna verben i sin böjningsform goal'lut - goal'lu 'börja frysa'. Iv mån goal'lu 'jag börjar inte frysa'. bårå de val gal'lána 'endast genom att äta blir du mätt'. Anger sättet på vilket en handling försiggår, hur man färdas. gulák 'utan att höra', båråk 'utan att äta' Anger frånvaron av en handling. Utan att... lågåduvvá 'läses', mujttaluvvá 'berättas', guol'liduvvá 'fiskas'. boade båråtjit 'kom för att äta'. Anger ändamålet för huvudverbets handling och motsvarar det svenska 'för att'.

67

NOMEN BILDADE AV VERB handlarnomen = presens particip

handlingsnomen

verbsubstantiv

bår're, juhkke 'den som äter, den som dricker' Anger den som utför handlingen. Står alltid i extra stark stadium. gullam, tjállem 'det att äta, skriva (ätandet, skrivandet)'. Anger handlingen. Den motsvarar de svenska -ande, -ende. Bildas genom att lägga ett -m till stammen, som därvid ersätter infinitivets -t. Till trestaviga verb är ändelsen -bme fogad. gåvastit 'gäspa' - gávastibme 'gäspandet' bargo, 'arbete', gållo 'utgift' Ett -o lägges direkt till stamkonsonanten i starkstadium av tvåstaviga verb.

IGENKÄNNINGSTECKEN

Verb: Infinitiv

alla infinitiv slutar på -t.

imperfektum

-j- är imperfektmärke i pluralis. Detta -j- placeras mellan stammen och ändelsen.

konditionalis

-lulu-

potentialis

-tj-, i 3 p sg -sj

supinum

-tjit, -tjat

perfekt particip

slutar på -m

tillståndsformen

slutar på -min, -ime

samtidighetsformen

slutar på -dijn, -attijn

passivum

slutar bl a på -duvvat, -uvvat, -dallat

verbabessiv

slutar på -dak, -k

Nomen: Pluralismärke Diminutiv Handlingsnomen Verbsubstantiv

saknas -sj,-tj slutar på -m, -bme slutar på -o

HJÄLPVERBET Som hjälpverb användes årrot. Liehket, är förmodligen den ursprungliga formen. Som imperativform användes årrot ' vara'. Även där finns former av liehket.

Presens sg 1 2

68

(mån) (dån)

Imperfektum

lav 'jag har, är' la

lidjiv 'jag hade, var' lidji

3 du 1 2 3 pl 1 2 3

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

(sån) (måj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

la lin lihppe libá lip lihpit li

lij lijma lijda lijga lijma lijda lidjin

Konditionalis

Potentialis

(mån) (dån) (sån) (måj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

littjav littja lisj littjin littjabihtte Iittjaba littjap littjabihtit littji

luluv 'jag skulle vara' lulu luluj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

Imperativ sg 1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

åro 'var' årrus 'må vara' årron år'ro årruska årrup årrut årrusa

liege lehkus lehkun liehke lehkuska lähkop lehkut lehkusa

Imperativen av liehket är inte så allmän i de svenska delarna av det lulesamiska språkområdet. Däremot användes liehket i Tysfjordsområdet i Norge.

HJÄLPVERBET LA - DESS FÖRKORTNING Hjälpverbet la förkortas tilHefter ordformer som slutar på vokal. Se dock undantaget!

Gåsi 1 sån mannam? 'vart har han/hon gått?' Gåsstå 1 duv ráddna? ' varifrån är din kamrat?'

Jávrre 1 un'ne. 'sjön är liten' I pluralis kan bägge formerna användas. I skrift bör man dock använda den längre formen för att den skall bevaras.

Jávre li (1) unne. 'sjöarna är små'.

69

Undantag Efter frågeord med vokalslut, som efterföljas av personliga pronominet dån skrives la-formen helt enligt böjningsmönstret. Goas' si la dån oadám? ' när har du sovit?' Gesi la dån tjállám? 'till vem har du skrivit?' Vid läsning uttalas 1 tillsammans med föregående ord Gesi 1 sån ....? Gesil sån ...?

BETYDELSEN AV HJÄLPVERBET LAIOLIKA SAMMANHANG. Hj älpverbet la kan ha betydelsen har, är eller har (=äger) beroende på vilken ordform det stár tillsammans med. Hjälpverbet la har tillsammans

1.

2.

med perfekt particip betydelsen har och bildar då sammansatta former. Mån lav bårråm 'jag har ätit' Le gus bårråm? 'hardu ätit?' med tillståndsformen betydelsen är (håller på att) Mån lav bårråmin 'jag är ätande, jag håller på att äta'

3.

med substantiv betydelsen_är Mån Iav bárnne 'jag är en pojke' Le gus sân guosse? 'ärhan/hon en gäst?'

4.

med inessivformen av personliga pronomen betydelsen har, äger, finns, Miján la dåhpe 'vi haren stuga'.

HJÄLPVERBET VARA I BÖRJAN AV EN MENING

Märk skillnaden i uttal. Då hjälpverbet stár i början av en mening uttalas det t ex lev eller ledjiv och som hjälpverb i en mening lav eller lidjiv. Se dock dualis 2 och 3 p presens. I frågor: Imperfektum

Presens

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

70

lev gus mån valle? le gus dån etc le len lähppe läbá lep lehpit le

'ärjag snabb'

ledj iv gus mån valle? ledji gus dån etc lej lejma lejda lejga lejma lejda ledjin

' var jag snabb'

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

Perfektum

Pluskvamperfektum

lev gus mån bårråm? 'harjag le gus dån etc ätit?' le len lähppe Iäbá lep lehpit le

ledjiv gus mån bårråm? ledji gus dån etc lej lejma lejda lejga lejma lejda ledjin

I övrigt: Lej lik de stuorak. Den var verkligen stor'. Men Stuorak lij vuojn de. Lej vuojn de sån dåppe juo mannam 'han hade nämligen redan varit där'. Le de jávrre stuorre 'sjön är verkligen stor'. Le miján juo gal'le hiergijs. ' vi har redan tillräckligt med tama renoxar'.

NEGERINGSVERBET Negeringsverbet böjes som ett vanligt verb i nio olika former i presens, imperfekt och imperativ. Negeringsverbet måste kombineras med ett hjälpverb eller med ett huvudverb, utom i svarssatser där detta inte är nödvändigt. Huvudverbet står i negeringsform.

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

Presens

Imperfektum

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

ittjiv ittji ittjij ejma ejda ejga ejma ejda ettjin

Negeringsverbet placeras ofta först i satsen. Presens: Mån iv tjále 'jag skriver inte' eller Iv mån tjále Imperf: Mån ittjiv tjále 'jag skrev inte' eller Ittjiv mån tjále

Nekad imperativ I imperativ finns ett särskilt nekningsord

sg 1 2 3 du 1 2 3

Imperativ I

Imperativ II

ale (tjále) 'skriv inte' allis allon al'le alliska

allu allus allun alluda alluska

71

pl 1 2 3

allup allut allusa

allop allit allisa

Genom att placera ett personligt pronomen i imperativ II mellan nekningsordet och huvudverbet får man fram en betonad sats. Detta gäller i synnerhet 2 och 3 p i dualis och pluralis. Huvudverbet slutar på ett -u och står i starkstadium. du 2 3 pl 2 3

alluda dåj viehku alluska såj viehku allut dij viehku allusa sij viehku

'n.i två må ej springa' 'de två må ej springa' 1 ni må ej springa' 'de må ej springa'

HJÄLPVERBETS NEKANDE BÖJNING

sg 1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

Presens

Imperfektum

iv la '(jag) är inte' il'la la ij en la ähppe la äbá la ep la ehpit la äl'Ia

iv il'lim ij ejma ejda ejga ejma ejda äl'lim

lim '(jag) var inte'

lim lim lim lim lim lim

Märk sammandragningarna i 2 p sg och 3 p pl. Märk även negeringsverbets böjning.

Konditionalis sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

lulu '(jagj skulle inte vara' lulu lulu lulu lulu lulu lulu lulu lulu

Potentialis

iv littja '(jag) torde inte vara' i littja littja ij en littja ähppe littja äbå littja ep littja ehpit littja äl'littja

HUVUDVERBETS NEKANDE BÖJNING I samiskan förekommer inte någon partikel, som motsvarar det svenska ' inte'. I dess ställe använder man då ett negeringsverb, som böjes i numerus, person och tempus. Detta negeringsverb användes tillsammans med huvudverbets negeringsform. Negeringsformen är oböjlig.

72

HUVUDVERBETS NEGERINGSFORMER Jämnstaviga verb Dess böjningsstam i svagstadium

Bårråt 'äta'

svagstadium 'bårå'

Uddastaviga och sammandragna verb

Deras böjningsstam. Därvid är att märka, att slutvokalen -i- i de uddastaviga verben övergår till -a. luvvadit 'blöta' negeringsform luvvada såjådit 'böja' såjåda dål’lit 'elda' dål'li guol'lit 'fiska' guol'li

NEGERING AV SAMMANSATTA FORMER

Perfektum och pluskvamperfektum Denna negering sker med hjälp av negeringsverket i presens eller imperfekt + perfekt particip

Perfekt: Pluskvamperfekt:

Iv la mån gullam 'jag har inte hört' Ij lim sån gullam 'han hade inte hört'

Futurum

I futurum sker negeringen med hjälp av negeringsverbet i presens + negeringsformen av verbet galggat 'skola' (galga) + infinitiv av huvudverbet.

Sån ij galga gullat 'han skall inte höra'

Konditionalis Konditionalis I I konditionalis bildas negeringen med hjälp av negeringsverbet i presens + lulu + inf av huvudverbet.

Iv mån lulu gullat suv, jus ... 'jag skulle inte höra honom/henne, om ...1

Konditionalis II

Denna bildas genom negeringsverbet i presens + lulu + perfekt particip av huvudverbet. Iv mån lulu gullam suv, jus ... 'jag skulle inte ha hört honom/henne, om ...'

73

NEGERING AV HUVUDVERBET

Nekande böjning: Negeringsverbet i böjd form + huvudverbet i negeringsform; tjállet 'skriva', luvvadit 'blöta', guol'lit 'fiska'. Obs endast negeringsverbet böjes’

Presens

Imperfektum

Sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li guol'Ii guol'li

'jag skriver inte'

'jag blöter inte'

'jagfiskar inte'

Perfektum sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

iv la il'Ia la ij en la ähppela äbá la la ep ehpit la äl’la

ittjiv ittji ittjij ejma ejda ejga ejma ejda ettjin

tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále

'jag skrev inte'

ittjiv ittji ittjij ejma ejda ejga ejma ejda ettjin

luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada luvvada

'jag blötte inte'

ittjiv ittji ittjij ejma ejda ejga ejma ejda ettjin

guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li guol'li

'jag fiskade inte'

Pluskvamperfektum tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám

'jag har inte skrivit'

iv il'lim ij ejma ejda ejga ejma ejda äl'lim

Perf. part. av luvvadit - luvvadam och av guol'lit - guol'lim.

74

lim lim lim lim lim lim lim

tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám tjállám

'hade inte skrivit'

Futurum

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

galga galga galga galga galga galga galga galga galga

tjállet 'skall inte skriva' tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet

Potentialis

Konditionalis I sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

lulu lulu lulu lulu lulu lulu lulu lulu lulu

tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet tjállet

'jag skulle inte skriva orn...'

iv i ij en ähppe äbá ep ehpit e

tjálitja tjálitja tjálitja tjálitja tjálitja tjálitja tjálitja tjálitja tjálitja

' torde inte skriva

Konditionalis II

sg 1 iv lulu tjállám o s v 'jag skulle inte ha skrivit, om ...' Imperativ II

Imperativ I

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

— ale allis allon al'le alliska allop allit allisa

tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále tjále

'skriv inte'

allu (då dån) tjállu 'du må inte skriva' allus tjále allun tjále alluda (då dåj) tjállu alluska tjále allup tjále allut (dij) tjállu allusa tjále

I imperativ II, särkilt i 2 p, placerar man ofta ett personligt pronomen enligt mönstret. P g a detta ord kommer huvudverbet att stå i starkstadium och slutar även med ett -u.

FRÅGE- OCH SVARSFORMER 1. I samiska inledas frågesatserna ofta med något frågeord - frågande pronomen eller frågande adverb. Mejt dån iågå? 'vad läser du?' Gåsi sån manná? ' vart går han?' Goas'si dij vuolggebihtit? 'när reser ni?'

75

Svaret på sådana frågor blir besvarat på samma sått som i svenska. Mejt dån lágå? Svar: Mån lågåv girjev eller Girjev. 1 Jag läser en bok eller En bok'.

2. I en annan typ av frågesatser, som börjar med verb användes frågepartikeln 'gus - gu, - k'. Denna partikel bindes till det ord i satsen, som frågan särskilt gäller och skall stå så långt fram i satsen som möjligt nåra frågeordet. Ådi gus dån dåppe? 'sov du där' Låhkå gus girjev? 'läser han boken?'

I en sådan frågekonstruktion besvaras frågan på så sätt att frågeverbet upprepas i rått personform. Máhtá gus sáme? 'kan du samiska?' Svar: Máhtáv. 'ja, (det kan jag)'

I frågesatser med frågepartikel kan nekande svar erhållas. Det nekande svaret uttryckes då genom att nekningsverbet böjt i rått personform (ev med huvudverbet i negeringsform) upprepas. Máhtá gus tjuojggat? 'kan du åka skidor?' Svar: Iv (mån máhte). 'nej, (jag kan inte).' Vuolgij gus sån dåhku? 'for han dit?' Svar: Ittjij (sån vuolge). 'nej, (han for inte)'.

VERBETS STAMTYPER OCH DERAS BÖJNING

Verbet uppdelas liksom substantivet i följande stamtyper: 1. Jämnstaviga stammar, mest tvåstaviga

2. Uddastaviga stammar, mest trestaviga 3. Sammandragna (kontrakta) stammar

JÄMNSTAVIGA VERB

De växlar III/II eller II/I då man prövar dem i infinitiv/1 p sg presens. Ett fåtal stammar står i grad I och har då ingen stadieväxling. III/II II/I I/I

76

javllat - javlav gahtjat - gatjáv guodet - guodáv bádet- bádáv ládat - ládav

' säga - jag säger' 'fråga -jagfrågar' 'lämna - jag lämnar' 'smutsa ner - jag smutsar ner' 'anfalla - jag anfaller'

Gemensamt för de jämnstaviga verbstammarna är att de 1. slutar på vokal i 3 p sg presens 2. slutar på 4 i 3 p pl presens (sij månni 'de gissar') utom o-stammarna, som slutar på -u (sij gårru 'desyr').

De indelas efter sista stavelsens vokal i olika böjningsstammar

a-stammar å-stammar o-stammar e-stammar

juhtjat jårråt gådjot láhtjet

'dåna', gil'lat 'tåla' 'ramla', mårnnåt 'murkna' 'rädda', luoddot 'klyva' 'bädda', máhttet 'kunna'

I imperfektum lägger man till ett -j mellan stammen och ändelsen. Detta -j anger förfluten tid (dåtid). Översikt av stadieväxlingen och böjningsändelserna på sid .

a-stammar Infinitiv

bassat 'tvätta'

Imperfektum

Presens

Sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

(mån) (dån) (sån) (måj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

basáv 'jag tvättar' basá bassá bassin bassabihtte bassaba bassap bassabihtit bassi

bassiv 'jag tvättade' bassi basáj basájma basájda basájga basájma basájda bassin

Anmärkningar: 1. I a-stammarna förlänges - a- i andra stavelsen vid uttal, om vokalen i första stavelsen är kort och ordet står i grad I. Denna förlängning skrives helt enligt uttalet med -á-. bassat - mån basáv 1 tvätta - jag tvättar' 2.

3 p sg presens slutar alltid på -á och 3 p pl presens på -i. För vissa a-stammar uppstår växlingar av första stavelsens vokal under böjningen enligt nedan.

1. å växlar till oa i 3 p sg presens gåhtjat 'bromsa', sån goahtjá 'han bromsar' månnat 'gissa', sån moannå 'han gissar'

77

2.

e växlar till ä i 3 p sg presens ferrat 'drunkna', sån färrá 'han drunknar' bessat 'slippa', sån bässá 'han slipper'

3.

ä växlar till_e i svagstadium gähttjat 'titta', mån gehtjav, dán gehtja (3 p sån gähttjá) gärggat 'bli färdig', mån gergav, dån gerga (3 p sån gärggá)

4.

oa växlar till å i svagstadium oahppat 'vittja', mån åhpav, dán åhpa (3 p sån oahppá) loadtjat 'bli lösare', mån låttjav, dån låttja (3 p sån loadtjá)

Sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

Perfektum

Pluskvamperfektum

lav la la lin lihppe libá lip lihpit li

lidjiv lidji lij lijma lijda lijga lijma lijda lidjin

bassam 'jag har tvättat' bassam bassam bassam bassam bassam bassam bassam bassam

Futurum

sg 1 2 g 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

78

galgav galga galggá galggin galggabihtte galggaba galggap galggabihtit galggi

bassam 'jag hade tvättat' bassam bassam bassam bassam bassam bassam bassam bassam

Konditionalis I

bassat 'skall tvätta' bassat bassat bassat bassat bassat bassat bassat bassat

luluv lulu luluj lulujma. lulujda lulujga lulujma. lulujda lulun

bassat 'skulle tvätta om.. bassat bassat bassat bassat bassat bassat bassat bassat

Potentialis

Konditionalis II

basátjav 'jag torde nog tvätta' o s v basátja basásj basátjin basátjihppe basátjibá basátjip basátjihpit basátji

luluv bassam 'skulle ha tvättat om...'

Imperativ II

Imperativ I

Sg 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

basá 'tvätta' bassis basson bas'se bassiska bassop bassit bassisa

Negeringsformen: Perfekt particip: Samtidighetsformen: Tillståndsformen: Supinum: Presens particip: Verbalsubstantiv: Abessiv: Verbgenitiv:

bassu bassus bassun bassuda bassuska bassup bassut bassusa

basá bassam 'tvättat' basádijn 'under det att - tvättade' bassamin 'hålla på att tvätta' basátjit 'för att tvätta' bas'se 'den som tvättar' bassam 'tvättandet' basák 'utan att tvätta' basá 'endast genom att tvätta' å-stammar

bårråt 'äta'

Infinitiv

Presens 1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

g

Imperfektum

(mån) (dån) (sån) (måj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

båråv 'jag äter' bårå bårrå bårrin bårråbihtte bårråba bårråp bårråbihtit bårri

bårriv 'Jag åt' bårri båråj båråjma båråjda båråjga båråjma båråjda bårrin

Märk att 3 p pl i presens får slutändelsen -i istället för -å samt att -å- växlar t ill -i- i några former. Uttalet av andra stavelsens -å- är långt i ordformer, som står i grad I, om vokalen i första stavelsen är kort - dån bårå 'du äter' Perfektum 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

sg

lav la la lin lihppe libá Hp lihpit li

bårråm 'vi har ätit' bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm

Pluskvamperfektum lidjiv lidji lij lijma lijda lijga lijma lijda lidjin

bårråm 'jag hade ätit' bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm bårråm

79

Konditionalis I

Futurum 1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

Sg

1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

sg

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

sg

galgav galga galgga galggin galggabihtte galggaba galggap galggabihtit galggi

luluv bårråt 'skulle äta, om.. lulu bårråt luluj bårråt lulujma bårråt lulujda bårråt lulujga bårråt lulujma bårråt lulujda bårråt lulun bårråt

Potentialis

Konditionalis II

båråtjav 'jag torde nog äta' o s v båråtja o s v båråsj båråtjin båråtjihppe båråtjibá båråtjip båråtjihpit bårátji

luluv bårråm 'skulle ha ätit om.. lulu bårråt luluj bårråt lulujma bårråt lulujda bårråt lulujga bårråt lulujma bårråt lulujda bårråt lulun bårråt

Imperativ I

Imperativ II

bårå 'ät' bårris bårron bår're bårriska bårrop bårrit bårrisa

bårru bárrus bårrun bårruda bårruska bårrup bårrut bårrusa

Negeringsformen: Perfekt particip: Samtidighetsformen: Tillståndsformen: Supinum: Presens particip: Verbalsubstantiv: Abessiv: Verbgenitiv:

80

bårråt 'skall äta' bårråt bårråt bårråt bårråt bårråt bårråt bårråt bårråt

bårå bårråm 'ätit' bårådijn 'unđer det att - åt' bårråmin 'hålla på att äta' båråtjit 'för att äta' bår're 'den som äter' bårråm 'ätandet' båråk ' utan att äta' bårå 'endast genom att äta -

o-stammar

gáhtot 'försvinna'

Infinitiv

Imperfektum

Presens 1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

sg

(mån) (dån) (sån) (måj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

gádov 'jag försvinner' gádo gáhtu gáhtun gáhtobihtte gáhtoba gáhtop gáhtobihtit gáhtu

gáhtuv 'jagförsvann' gáhtu gádoj gádojma gádojda gádojga gádojma gádojda gáhtun

Anmärkningar: Lägg märke till att -o i andra stavelsen växlar till -u i 3 p sg, 1 p du och 3 p pl presens. Viessot 'leva', sån viessu, måj viessun, sij viessu Lägg även märke till att första stavelsens diftongljud växlar före u i andra stavelsen i presens och imperfektum enligt följande:

1. oa växlar till å goallot 'frysa', sån gållu, måj gållun 2. ä växlar till e tjällot 'hoppa', sån tjellu, sij tjellu Perfektum 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

sg

lav la la lin lihppe libá lip lihpit li

Pluskvamperfektum

gáhtum 'jag har försvunnit' gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

galgav galga galggá galggin galggabihtte galggaba galggap galggabihtit galggi

gáhtum 'jag hade försvunnit' gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum gáhtum

Konditionalis I

Futurum

sg

lidjiv lidji lij lijma lijda lijga lijma lijda lidjin

gáhtot 'jag skall förgáhtot svinna' gáhtot gáhtot gáhtot gáhtot gáhtot gáhtot gáhtot

luluv gáhtot 'jag skulle försvinna' gáhtot lulu luluj gáhtot lulujma gáhtot lulujda gáhtot lulujga gáhtot lulujma gáhtot lulujda gáhtot lulun gáhtot

81

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3 sg

1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

Potentialis

Konditionalis II

gádotjav 'jag torde nog försvinna' gádotja gádosj gádotjin gádotjihppe gádotjibá gádotjip gádotjihpit gádotji

luluv gáhtum 'skulle ha försvunnit' luiu gáhtum luluj gáhtum lulujma gáhtum lulujda gáhtum lulujga gáhtum lulujma gáhtum lulujda gáhtum lulun gáhtum

Imperativ I

Imperativ II

gádo gáhtus gáhton gáhto gáhtuska gáhtop gáhtut gáhtusa

gáhtu gáhtus gáhtun gáhtuda gáhtuska gáhtup gáhtut gáhtusa

Sg

Negeringsformen: Perfekt particip: Samtidighetsformen: Tillståndsformen: Supinum: Presens particip: Verbalsubstantiv: Abessiv: Verbgenitiv:

gádo gáhtum 'försvunnit' gádodijn 'under det att - försvann' gáhtomin 'hållapå att försvinna' gádotjit 'förattförsvinna' gáhtto (konstr) 'den som försvinner' gáhtom 'försvinnandet' gádok 'utan att försvinna' gádo 'endast genom att försvinna -' e-stammar

gállet ' vada'

Infinitiv

Imperfektum

Presens 1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

sg

82

(mán) (dån) (sån) (máj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

gáláv 'jag vadar' gálá gállá gállin gállebihtte gálleba gállep gállebihtit gálli

gálliv 'jag vadade' gálli gálij gálijma gálijda gálijga gálijma gálijda gállin

Lägg märke till 1. att -e- övergår till -á- i presens sg, utom i de fall då den första vokalen är -å-. Då övergår -etill -å-. Gådet ' väva', mån gådåv 'jag väver'. 2. att 3 p pl slutar på -i.

3. att ie i första stavelsen i presens sg utom i ett fåtal ord växlar till ä före á. Giesset 'dra', mån gäsáv 'jag drar', dån gäsá etc.

4. att oa växlar till å i grad I och II före -i. Oadet 'sova', sån ådij 'hansov'. Boahtet 'komma', måj båhtin 'vi två kommer'.

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

Sg

Perfektum

Pluskvamperfektum

lav la la lin lihppe libá lip lihpit li

lidjiv lidji lij lijma lijda lijga lijma lijda lidjin

gállám 'harvadat' gállám gállám gállám gállám gállám gállám gállám gállám

Konditionalis I

Futurum 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

sg

sg

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

galgav galga galggá galggin galggabihtte galggaba galggap galggabihtit galggi

gállám 'hade vadat' gállám gállám gállám gállám gállám gállám gállám gállám

gállet 'skall vada' gállet gállet gállet gállet gállet gállet gállet gállet

luluv lulu luluj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

gállet 'skulle vada, om.. gállet gállet gállet gállet gállet gállet gállet gállet

Potentialis

Konditionalis II

gálitjav 'jag torde nog vada' gálitja etc gálisj gálitjin gálitjihppe gálitjibá gálitjip gálitjihpit gálitji

luluv gállám 'skulle ha vadat om. lulu gállám luluj gállám lulujma gállåm lulujda gállám lulujga gállám lulujma gállám lulujda gállám lulun gállám

83

1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

Imperativ I

Imperativ II

gále gállis gállon gál'le gálliska gállop gállit gállisa

gállu gállus gállun gálluda gálluska gállup gállut gállusa

Sg

Negeringsformen: Perfekt particip: Samtidighetsformen: Tillståndsformen: Supinum: Presens particip: Verbalsubstantiv: Abessiv: Verbgenitiv:

gále gállám 'vadat' gáledijn 'under det att -- vadade' gállemin 'hållapå att vada' gálátjit 'för att vada' gál'le 'den som vadar' gállem 'vadningen' gálek ' utan att vada' gále 'endast genom att vada —'

UDDASTAVIGA VERB

De flesta uddastaviga verbstammar är trestaviga. Samtliga slutar på -it i infinitiv. Mårk dock att det finns sammandragna verb också, som slutar på -it.

De uddastaviga verben har ingen stadieväxling. I 3 p sg presens slutar de uddastaviga verben med sista konsonanten i stammen, utom i verb på -stit, som får ändelsen -s och verb på -hit, som får ändelsen -j i stället för -h.

Luvvadit 'blöta', sån luvvat. Málestit 'koka', sån máles. Dabrrahit ’sitta fast', sån dabrraj. I böjningsmönstret behåller verbstammarna sin sista konsonant -stit, -verben sitt -t-, hit-verben sitt -h-, lit-verben sitt 1 o s v. Båråstittjav, dábrrahittjav, bårrålittjav.

jål'lårit 'börja rulla'

Infinitiv

Presens

sg

84

1 2 3

(mån) (dån) (sån)

Imperfektum

jål'lårav 'jag börjar rulla' jål’låra jål'lår

jål'låriv 'jag började rulla' jål'låri jål'lårij

du

P1

1 2 3 1 2 3

(måj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

jål'Iårin jål'lårihppe jål'låribá jål'lårip jål'lårihpit jål'Iåri

jål'lårijma jål'lårijda jål'lårijga jåriårijma jål'lårijda jåriårin

Lägg märke till att -i- växlar till -a- i 1 och 2 p presens sg och i perf. part. Pluskvamperfektum

Perfektum 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3 sg

lav la la lin lihppe libá lip lihpit li

jål'låram 'jag har börjat rulla' jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram

Konditionalis I

Futurum

sg du

pl

1 2 3 1 2 3 1 2 3

1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

sg

galgav galga galggá galggin galggabihtte galggaba galggap galggabihtit galggi

lidjiv jål'låram 'jag hade börjat rulla' lidji jål'låram lij jål'låram lijma jål'låram lijda jål'låram lijga jål'låram lijma jåriåram lijda jål'låram lidjin jål'låram

jål'lårit 'jagskall börja jål'lårit rulla' jál'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit

luluv lulu luluj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

jål'lårit 'jag skulle börjat jål'lårit rulla, om...' jål'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit jål'lårit

Potentialis

Konditionalis II

jål'lårittjav 'jag torde nog etc' jåriårittja jål'lårisj jål'lårittjin jål'lårittjabihtte jål'lårittjaba jål'lårittjap j ål' lårittj abihtit jål'lårittji

luluv lulu luluj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

jåriåram 'skulle ha börjat' jåriåram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram jål'låram

85

1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

Imperativ I

Imperativ II

jål'Iåra jål'låris jål'lårin'no jål'lårihtte jål'lårisá jål'lårip jål'Iårit jål'lårisá

jål'låru jål 'lårus jål'lårun'no jål'låruhtu jål'låruska jål'lårup jål'Iåruhtut jål'lårusá

Sg

Negeringsformen: Perfekt particip: Samtidighetsformen: Tillståndsformen: Supinum: Presens particip: Verbalsubstantiv: Abessiv: Verbgenitiv:

jåriåra jål'Iåram 'börjat rulla' jål'lårattijn 'under det att - började rulla' jål'lårime 'hållapå att börja rulla' jål'lårittjat 'för att börja rulla' jål'låriddje 'den som börjar rulla' jål'Iåribme 'påbörjandet av rullningen' jål'lårik 'utan att börja rulla' jål'låra 'endast genom att rulla'

SAMMANDRAGNA (KONTRAKTA) VERB Samtliga sammandragna verbstammar utom ett fåtal lånord, står i extra stark stadium - grad III. De har ingen stadieväxling. I böjningsmönstret uppträder de både som tvåstaviga och trestaviga. Bal'lát 'blirädd', månbal'láv 'jag blir rädd', månbal'lájiv 'jagblev rädd', måj bal'lájma 'vi tvá blev rädda' Jágit 'jaga', stávit 'stava', bádit 'bada'

De sammandragna verben uppdelas i böjningsmönster enligt nedan. Dessa former får man fram om man prövar ett sammandraget verb i 1 p sg imperfekt eller 3 p pl presens.

áji-stammar åji-stammar uji-stammar iji-stammar

oaddát 'somna', mån oaddájiv 'jag somnade' gåhttjåt 'vakna', mån gåhttjåjiv 'jag vaknade' gul'lut 'höras', mån gul'lujiv 'jag hördes' tjieggit 'resa upp', mån tjieggijiv 'jag reste upp'

Nästan alla sammandragna verbstammar har tvåstaviga motsvarigheter, ur vilka de är avledda. Dessa tvåstaviga verb är bärare av grundbetydelsen. De sammandragna verben förändrar grundbetydelsen i något hänseende. I. áji-verben är inkoaktiva d v s de anger, att man börja utföra grundverbets handling. Man'nát 'börja resa' av mannat 'resa' 2. åji-verben. Gåhttjåt 'vakna' av gåhtjet 'vaka' Bår'råt 'börja äta' av bårråt 'äta'

86

3. uji-verben har ofta passiv betydelse. Gávnnut 'finnas', bas'sut 'stekas'

4. iji-verben betecknar ofta att en handling sker en gång eller med ett föremål. Luod't/zf 'klyva', luob'b/f 'bädda, breda ut'

Många av de sammandragna verben saknar dock de ovan nämnda betydelsenyanserna.

Infinitiv

dål'lit 'elda'

Imperfektum

Presens

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3 sg

(mån) (dån) (sån) (måj) (dåj) (såj) (mij) (dij) (sij)

dål'Iiv 'jag eldar' dål'li dål'li dål 'Iijin dål'Iibihtte dål'liba dål'lip dål'libihtit dål'liji

dål'lijiv 'jageldade' dål'liji dål'lij dål'lijma dål'lijda dål'lijga dål'lijma dål'Iijda dål'lijin

Lägg märke till att 2 och 3 sg i presens har samma form.

1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3 sg

Perfektum

Pluskvamperfektum

lav la la lin lihppe libá lip lihpit li

lidjiv lidji lij lijma lijda lijga lijma lijda lidjin

dål'Iim 'jag eldar' dål'Iim dål'Iim dål'Iim dål'Iim dål'lim dål'lim dål'lim dål'lim

Konditionalis I

Futurum 1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

sg

galgav galga galggá galggin galggabihtte galggaba galggap galggabihtit galggi

dål'lim 'Jag hade eldat dål'lim dál'lim dål'Iim dål'lim dål'Iim dål'lim dål'Iim dål'lim

dâl'lit 'jag skall elda' dål'lit dål'lit dål'Iit dål'lit dål'lit dål'lit dål'Iit dål'lit

luluv lulu luluj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

dål'Iit 'jag skulle elda, om. dål'Iit dål'Iit dål'Iit dål'lit dål'lit dål'Iit dål'Ii dål'lit

87

sg

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

Potentialis

Konditionalis II

dål'litjav 'jag torde nog elda' etc dål'litja dål'lisj dål'litjin dál'litjihppe dål'litjibá dål'litjip dål'litjihpit dål'litji

luluv lulu luiuj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

Imperativ I

Imperativ II

dål'li dål'lijis dål'lijin'no dål'lijihtte dål'lijiska dål'lijip dål'lijit dål'lijisá

dål'liju dål'lijus dål'lijun'no dål'lijuhtu dål'lijuska dål'Iijup dål'lijuhtut dål'lijusá

dål'lim 'skulle ha eldat om.. dål'lim dål'lim dål'lim dål'lim dål'lim dål'lim dål'lim dål'lim

sg

Negeringsformen: Perfekt particip: Samtidighetsformen: Tillståndsformen: Supinum: Presens particip: Verbalsubstantiv: Abessiv: Verbgenitiv:

dål'li dål'lim dål'lidijn dål'limin dål'litjit dål'lår dål'lim dål'lik dål'li

'eldat' 'under det att - eldade' 'hålla på att elda' 'för att elda' 'den som eldar' 'eldningen' 'utan att elda' 'endast genom att elda -

PASSIVUM

De längre formerna är mer betonade. Mer om passivformerna på sidan Passivformer bildade av jämnstaviga verb.

Infinitiv

sg

88

1 2 3

tjábmeduvvat 'blislagen' av tjábbmet 'slá'

Presens

Imperfektum

tj ábmeduváv ' bli slagen' tjábmeduvá tjábmeduvvá

tjábmeduvviv 'blevslagen' tjábmeduvvi tjábmeduváj

du

pl

1 2 3 1 2 3

tjábmeduvvin tjábmeduvvabihtte tjábmeduvvaba tjábmeduvvap tjábmeduvvabihtit tjábmeduvvi

tjábmeduvájma tjábmeduvájda tjábmeduvájga tjábmeduvájma tjábmeduvájda tjábmeduvvin

Perfektum

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

Sg

lav la la lin lihppe libá lip lihpit li

Pluskvamperfektum

tj ábmeduvvam ' har blivit slagen' tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam

1 2 3 du 1 2 3 pl 1 2 3

1 2 3 du 1 2 3 P1 1 2 3

Sg

galgav galga galggá galggin galggabihtte galggaba galggap galggabihtit galggi

tjábmeduvvam 'hadeblivit tjábmeduvvam slagen' tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduwam tjábmeduwam tjábmeduvvam

Konditionalis I

Futurum sg

lidjiv lidji lij lijma lijda lijga lijma lijda lidjin

tjábmeduvvat 'skall bli tjábmeduvvat slagen' tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduwat tjábmeduvvat

luluv lulu luluj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat tjábmeduvvat

Potentialis

Konditionalis II

tjábmeduvátjav 'jag torde nog bli slagen' tjábmeduvátja tjábmeduvásj tjábmeduvátjin tj ábmeduvátj ihppe tjábmeduvátjiba tjábmeduvátjip tjábmeduvátjihpit tjábmeduvátji

luluv lulu luluj lulujma lulujda lulujga lulujma lulujda lulun

Negeringsformen: Perfekt particip: Samtidighetsformen: Tillståndsformen: Supinum: Presens particip: Abessiv:

'skulle bli slagen'

tjábmeduvvam 'skulle ha tjábmeduvvam blivit slagen, tjábmeduvvam om...' tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam tjábmeduvvam

tjábmeduvá tjábmeduvvam 'blivit slagen' tjábmeduvádijn 'under det att - blev slagen' tjábmeduvvamin 'hållapå att bli slagen' tjábmeduvátjit 'för att bli slagen' tjábmeduv've (konstruerat) 'den som slâr' tjábmeduvák 'utan ätt ha blivit slagen'

89

ADVERB Adverb bildas vanligen ur adjektiv genom att till adjektiv i genitiv sg lägga ändelsen -t. Detta gäller alla tre komparationsformerna - positiv, komparativ och superlativ.

I tre- och femstaviga former, som slutar på -a växlar detta -a till -i-. adjektiv

gárttje nievrre jal’la låssåt garras nanos dimes nievrep buorep buorebusj låssådabbo nannusabbo buoremus gártjemus nannusamos dibmäsamos

'trång' 'dålig' 'dum' 'tung' 'hård' 'stark' 'mjuk' 'sämre' 'bättre' 'lite bättre' 'tyngre' 'starkare' 'bäst' 'trångast' 'starkast' 'mjukast'

genitiv sg

adverb

gártje nievre jalla låssåda gar'rasa nannusa dibmása nievrebu buorebu buorebuttja låssådappo nannusappo buoremusá gártjemusá nannusabmusa dibmásabmusa

gártjet nievret jallat låssådit gar'rasit nannusit dibmásit nievrebut buorebut buorebuttjat låssådappot nannusappot buoremusát gártjemusát nannusabmusit dibmásabmusit

En del adjektiv på -a har ofta samma form som adverb.

adverb

adjektiv njuolgga tjavgga

'rak' 'hârd'

njuolgga tjavgga

'rakt' 'hárt'

En antal attributiva adjektivstammar på -o, som bara förekommer som led i ordsammansättningar, bildar adverb på -ot.

adjektiv bånjogåmogávvoboastotjuottjoluoppo-

adverb 'sned'omkull-' 'omkull-' 'fel-' 'stående'utbredd-'

båddnjot gåbbmot gáv'vot boasstot tjuodtjot luobbot

Adverb på -ggu

daggu duoggu dåggu gåggu

'den här vägen' 'den där vägen' 'den där vägen där borta' 'vilken väg'

Denna form kallas prolativ. Prolativ finns också i några tvåstaviga substantiv och betecknar då en tidrymd under vilken något sker eller en rörelse längs något. Den bildas genom att man lägger till ändelsen -k till starkstadiet i singularis.

90

'om vintern' 'om sommaren' 'efter fjället' 'efter sjön' ' efter stranden'

dálvvek giessek várrek jávrrek gáddek

Prolativ förekommer också med pluralismärket -j-. Dessa former har en mera obestämd innebörd. dággu dájgu duojgu dåjgu dájgu, duojgu

'den här vägen (bestämd) men' 'någonstans den här vägen' 'någonstans den där vägen' 'någonstans den där vägen, där borta' och dåjgu är mer obestämda angivelser än dággu.

Adverb på -ppe

Av utpekande (demonstrativa) pronomen bildas adverb genom tillägg av ändelsen -ppe.

dáppe duoppe dåppe

(av dát) (av duot) (av dåt)

'här' 'där' 'där borta'

Gradsadverb Gradsadverb användas för att närmare bestämma adjektiv eller andra adverb. De är i huvudsak följande: náv beru, ber ilá oalle viehka, viek åvvå

'så' 'endast, bara' 'alltför' 'mycket, tämligen' 'ganska, tämligen' 'ganska, tämligen'

Andra adverb

Dál'la 'nu', dalloj 'då', diehki, diek 'hit', dåhku, dåk 'dit' (längre bort), duohku, duok 'dit', álu 'ofta', ajtu 'således', juo 'redan', deste, des 'inte längre' (i nekande och tvivlande satser). Uddni 'idag', iektu 'igår', idet 'imorgon', dijma 'ifjol', iehkedis 'på kvällen' giesen 'om sommaren', gidán 'om våren', biejven 'om dagen', iján 'om natten', dålen 'förr i världen', duolli 'fören tidsedan', árgan 'om vardagen', ájllegin 'om söndagen', basen 'under helgen', vás'se vahko, (biejve, máno, jage) 'förra veckan, (dagen, månaden, åretf.

POST- OCH PREPOSITIONER

I stället för de prepositioner, som förekommer i svenskan och i andra språk, användas postpositioner d v s partiklar, som sättas efter det ord med vilket de hör samman. Post betyder 'efter' och position 'ställning'. Benämningen anger således att partiklarna är efterställda.

91

Prepositionsuttrycken anges vanligast med kasusformer i samiskan - goaden 'i kåtan', goades 'från kåtan'. Postpositionerna anger dock mer än kasusformerna det exakta läget av ett föremål. Sålunda kan uttrycket goaden betyda 'i, utanför eller nära kåtan' helt beroende på var man befinner sig. Viss tveksamhet kan således uppstå. Genom att använda postpositioner kan man ange det exakta läget. Goade sin'na 'inne i kåtan', goade ålggolin 'utanför kåtan', goade guoran 'nära kåtan'.

Det är att märka att huvudordet före postposition alltid står i genitiv. Váre nan'na 'på fjället', goade sin'na 'inne i kåtan'. Även prepositioner kan förekomma. Detta användningssätt är dock sparsamt förekommande;goade birra - birra goade 'kring kåtan' jávre rastá - rastá jávre 'över sjön'

Följande ord kan användas både som postpositioner och prepositioner: Badjel 'över', guovddelin 'mitt i, mittpå', gassko 'mitt i, mitt/rå',lahka 'nära'. Postpositionerna bör användas i första hand. I uttryck som 'dagen därefter, natten före' skrivas 'därefter och före' som prepositioner i samiska. Manep biejve, åvdep ijá.

Ibland kan postpositionerna i stället för att förenas med reflexiva pronomen (ietjam, ietjat, ietjas m fl) förses med motsvarande possessivsuffix. Sån biejaj duoljev ietjas vuolláj - Sån biejai duoljev vuollásis 'han (hon) lade huden under sig' Sån bårdoj giergijt ietjas guorraj — Sån bårdoj giergijt guorrasis 'han (hon) lade stenarna bredvid sig'. POSTPOSITIONERNAS KASUSBÖJNING

nominativ genitiv ackusativ illativ inessiv elativ komitativ essiv

duohke duoge duogev duohkáj duogen duoges duohken

gasska gaska gaskav gasskaj gaskan gaskas gasskan

guorra guora guorav guorraj guoran guoras guorran

vuolle vuole vuolev vuolláj vuolen vuoles vuollen

rádje ráje rájev rádjáj rájen rájes rádjen

Duohke 'platsen bakom något', gasska 'mellanrum', guorra 'platsen intill något', vuolle 'platsen under något', rádje 'gräns'. En del postpositioner kan även vara substantiv, t ex gasska och rádje. Nominativ- och essivformerna användas sällan som post- och prepositioner.

NÂGRA POSTPOSITIONER: Mieddel 'förbi', miehtáj, milta 'längs efter', vuossti 'emot', tjadá 'genom', rastá 'tvärs över', lahka 'nära', dievva 'full', buohta 'vid sidan om', näjgga 'emot', baktu 'via', lusi 'till’, Iun'na 'hos', sisi 'in i', sin'na 'inne i', sissta 'inifrän', gaskan 'mellan', gasskaj 'in bland', åvdån 'z vägen för', åvddåj 'framför', åvddål 'före', mannela 'senare än', manen 'efter', vuolen 'under', vuolláj 'in under', nali 'upppå', nan'na 'pâ', hárráj 'medhänsyn till', dáfos 'frán det hållet', duogen 'bakom'.

Märk: Efter tvåstaviga substantiv är dagi en postposition. Guole dagi 'utan fisk' och efter verb en ändelse,bårådagi, båråk 'utan att äta'.

92

KONJUNKTIONER

Kopulativa (anger sammanställning)

ja ge goappátja - ja muhttijn - muhttijn

'och' 'och'. Förbinder nekande satser och fogas efter det nekande verbet. 'både - och' (sällsynt) 'än - än'

Disjunktiva (särskiljande) jali juogu - jali vaj vájbi - vaj

'eller' 'antingen - eller' 'eller' (mellan disjunktiva frågesatser) 'kanske - eller'

Adversativa (utmärker motsats)

men valla ájnat

men, utan 'men' 'utan'

Explanativa (förklarande)

juhte, jut

'fy'

Allmänt underordnade ahte, at juhte, jut

'att' 'att'

Temporala (utmärker tid)

gå desik, dasik mannela gå åvddål gå dan el nåv guhkev gå

'när, medan, sedan' 'tills, till dess att' 'sedan' 'förrän' 'sá länge som'

Komparativa (utmärker jämförelse) gå nåv gåk, degu dade - dade

'som, än' 'såsom' 'ju - desto'

93

Konsekutiva (utmärker följd) ahte, juhte, jut

'att'. Motsvaras i huvudsatsen av nåv 'så', dahkkár, duohkkár 'sådan eller dylikt.'

Kausala (utmärker grund eller orsak)

gå dajna gå dan diehti gå juhte, jut

'därföratt, emedan' 'därföratt, emedan' 'därföratt, emedan' 'emedan'

Finala (utmärker ändamål eller avsikt)

'för att, på det att'

vaj

Konditionala (utmärker villkor) jus jus val

'om' 'förutsatt att, om blott'

Koncessiva (utmärker medgivande) vájku ihka

'ehuru, fastän' 'ehuru, fastän'

Interrogativa (utmärker indirekt fråga) 'om, huruvida'

jus

FRÅGEPARTIKLAR

a. b.

-ga, -k, -ge

efter nekande verb och hjälpverbet, se dessa! begagnas i nekande satser och motsvarar dels det svenska 'inte heller' dels framhäver det särskilt det ord till vilket -ge och -k lägges och bildar dels nekande pronomina och adverb (ingen, aldrig, på intet sätt etc)

Ändelsen -k lägges till ord som slutar på vokal, och ändelsen -ge vanligen till ord, som slutar på konsonant

94

Ij Ij Ij Ij Ij Ij

häggak vuojnnu sån ge diede aktak goas'sik tjuovo gåktuk máhttám dat ge vuojnnum

'det syns inte ett liv' 'han (hon) vet det inte heller' 'ingen' 'han (hon) följer aldrig med' 'han (hon) kunde inte göra det på nâgot sätt' 'den syntes inte heller'

PARTIKLAR I samiskan finns det många småord, partiklar, som hängas efter ett ord i satsen och som ofta ger meningen en viss liten betydelseskillnad. En del av dessa ord vidfogas ett ord nästan på samma sätt som en ändelse. Dessa småord användas ganska flitigt och är ibland svåra att översätta.

De vanligaste partiklarna är: gis ájn, hájn val gåjt juo vas gal jur vaj nåv galla, gal aj vuojná ham gus, -k

'däremot' 'ännu' 'nog' 'då, i alla fall' 'redan' 'åter, igen' 'nog' 'just' 'jassá' 'nog, tillräckligt, i alla fall, visst' 'också' 'ser du, förstår du' 'ju' frågepartiklar. Användas i frágesatser som ej inledas av ett interrogativt pronomen eller adverb. De läggas nära det ord på vilket det mesta trycket vilar, dock alltid efter hjälpverbet. Detta ord står oftast främst i satsen. Máhtá gus (máhták) dån sáme? 'kan du tala samiska'.

INTERJEKTIONER

Interjektioner (utropsord) uttrycker känslor av besvikelse, förargelse, hån, avsky o s v. De kan vara ett härmande av ett naturljud eller vara ett lystringsord till människor eller djur. Vánliga samiska interjektioner är vuoj 'ack', ge 'se', fuoj 'fy'. SATSLÄRA

SUBJEKT OCH PREDIKAT

1.

Subjektet står alltid i nominativ.

2.

Då subjektet är ett personligt pronomen utelämnas det ofta, eftersom predikatsverbet anger subjektets person och numerus. Detta i synnerhet då pronominet ej betonas. (Mån) sidáv diehtet gåk manná 'jag vill veta hur det går'.

95

3.

Det finns även satser utan subjekt. Predikatet betecknar då ofta en naturföreteelse. De rássjot 'nu regnar det', dálkev dagáj 'det blev (eg gjorde) oväder'.

4.

Det formella subjektet 'det' i svenskan har ofta ingen motsvarighet i samiskan. Hávsske lij 'det var trevligt'.

5. a)

Predikatet rättar sig efter subjektet i numerus och person. Mån båhtiv 'jag kom', áhttje vuolggá 'far reser', dåj vuolgijda 'ni två reste'.

b)

Om det är två subjekt i satsen (levande varelser), båda stående i singularis sättes predikatet i regel i dualis. Ieddne ja mánná oadeba 'modern och barnet sover'.

c)

Om det är fler än två subjekt eller om någon av de två subjekten inte står i singularis, sättes predikatet i pluralis. Mån ja duv vielja tjuollap - 'jag och dina bröder hugger

I andra person om något subjekt står i andra person och inget i första person. Dåj Lássijn galggabihtte (2 p du) - 'du och Lars skall - '. I tredje person om subjektet står i tredje person. Såj Lássijn galggaba (3 p du) — 'han och Lars skall-'. Såj (guovtes) ja Lás'si (sij) galggi (3 p pl) - 'de två och Lars skall

NOMENS ANVÄNDNING I SATSEN

Numerus

I samiska användes pluralis ibland i sådana fall då svenskan har singularis. 1. vid namn på kroppsdelar, då det år fråga om en sjukdom i densamma. Âjvijs lav 'jag har ont i huvudet', tjåjvijs lav 'jag har ont i magen (diarre)',

2. vid varor, då de står som objekt i en sats (särskilt vid uppräkningar). Sån la oasstám gáfajt, såhkkårijt, jáfojt ja nåv vil 'han har köpt kaffe, socker, mjöl och sä vidare'.

Nominativ

1. Subjektet står alltid i nominativ då det utsättes. Då man använder personliga pronomen som subjekt kan man utelämna subjektet, eftersom verbformen i regel visar vilken person och numerus som avses.

2. Predikatsfyllnaden står i nominativ, då predikatsverbet är årrot 'vara', (mindre ofta sjaddat 'bliva'). Sån la mánná 'han är ett barn', mån lav sábme 'jag är same'. 3. Vid tilltal begagnas nominativ. Gulá áhttje 'hör du far', gul'le máná 'hör ni (två) barn'. 4. Det formella subjektet har ingen motsvarighet i samiskan. Bårnne 1 ålggon 'det är en pojke där ute', le de hávsske 'det är verkligen roligt'.

96

Genitiv

1. Genitiv använt som attribut till ett substantiv uttrycker vanligen den person eller sak till vilket något hör (ägaren). Dat la áhtje miesse 'det där är pappas renkalv', dan girje álgon 'i början av den där boken, i bokens början', duv bena 'din hund'. 2. Genitiv användes som attribut till adjektiv, som betecknar höjd, längd, bredd, tjocklek, ålder och likhet, för att utmärka höjden, längden, bredden, tjockleken, åldern hos ett föremål eller vad det liknar. Dan guhkak 'så lång', man gåbddåk 'hur bred', man gassak 'hur tjock', gudå jage vuoras eller gudá jagák 'sex år gammal', muv Iágåsj 'liknande mig' och i övrigt vid olika adjektiv på -sj.

3. Genitiven utmärker tiden, tidpunkten när något sker (svarar på frågan 'när?'). Man biejve (makkir biejve) boadá? 'vilken dag kommer du?', duorastagá ’på torsdag’.

4. Före postpositioner står huvudordet i genitivform. Váre nan'na 'på berget', goade sin'na 'inne i kåtan'.

Ackusativ 1. Objektet står alltid i ackusativ. Mån lågåv girjev 'jag läser en bok', sij oassti bijlav 'de köper en bil'.

2. Vid rörelseverb sättes ofta platsen där rörelsen sker i ackusativ. Dån beru sjaljov viega 'du springer bara ute (på platsen omkring kåtorna, husen)', dajt várijt lav mån vádtjám 'bland, över de fjällen har jag vandrat'. 3. Ackusativ användes också i tidsuttryck för att ange utsträckning i tiden. Ackusativ brukas likaledes som svar på frågan 'hur länge?'. Sån åroj dåppe giesev 'han bodde där hela sommaren, gidájt 'hela vårarna'.

Illativ

1. Illativ anger platsen till eller in i vilket en rörelse sker eller en person till vilken något gives, säges o s v eller föremålet vartill något fästes. Sån tjáńaj goahtáj 'han gick in i kåtan', sij mannin jávrráj 'de gick till sjön', giehto sunji 'berätta det för honom', habssa dabridij njunnjáj 'lukten fastnade i näsan'. Märk att samiskan ofta använder illativ, då man enligt svenskt språkbruk väntar sig inessiv. Sån bátjij goahtáj 'han stannade i kåtan', mån guodiv sabegijt jávrráj 'jag lämnade skidorna på sjön'.

2. Illativ betecknar det tillstånd eller den sysselsättning, till vilken man övergår. Bivvasij mån barggiv 'jag arbetade så jag blev svettig', bivdduj vuolgij 'hanforför attfiska (egfånga)'. 3. Illativ anger den person eller den sak, varför eller med hänsyn vartill nâgot sker eller är beskaffat. Mánájda li skåvlå dagádum 'skolorna är till för barnen', sån bådii munji viehkken 'han kom till min hjälp', dat la ilá Iåssåk munji 'den är för tungför mig', mån lav vielggen sunji 'jag är skyldig honom-'.

Märk: Vid vissa verb anger illativ föremålet för en känsla. Maktas dån dan niejddaj lijkku? 'vad tycker du om flickan?', sån suhtaj munji 'han blev arg pä mig'.

97

4. Agenten sättes i regel i iliativ vid verb på -dallat. Mån bårådalliv bednagij 'Jag blev biten av hunden', mij gávnadalájma rássjuj 'vi överraskades av regnet'. 5. Illativ betecknar priset till vilket något säljes. Man haddáj dav áldov biedji? 'vilket pris satte du på den renkon?', alla haddáj sån dav åstij 'han köpte det till ett högt pris'. 6. Illativ anger den tidpunkt, som utgör gränsen för en handlings slut. Almasj vijssu guovte soabbáj (ordspråk) 'människan blir klokare ända till hon blir så gammal att hon måste gå med två stavar', mån galgav vuorddet gässáj 'jag skall vänta till sommaren', biejves bäjvváj 'dagfördag'.

Inessiv 1. Inessiv anger rummet i eller stället på vilket något befinner sig eller sker. leddne 1 dåben 'mor är i huset', sån årru dan sijdan 'han bor i den byn', mejt la dån jávren dahkam? 'vad har du gjort i sjön?'. Märk: För att ange den exakta platsen där något befinner sig använder man sig av postpositioner. Med användandet av inessivformen kan viss tvetydighet uppstå. Ieddne I dåben kan betyda 'mor är i huset, inne i huset, utanför huset eller i närheten av huset' beroende på var den talande befinner sig. Med postpositioner anges platsen exakt. Dåbe sin'na 'inne i huset', dåbe ålggolin 'utanför huset', dåbe lahka 'nära huset'.

Märk: Vid mannat 'gâ' betecknar inessiven platsen, som man besöker. Mån lav váren mannam 'jag har gått (varit) i fjället'. Även: Mån vierttiv gehtjastit duon goaden 'jag måste titta in i (besöka) den där kåtan'.

2. Inessiv betecknar det tillstånd eller den sinnesstämning i vilken någon befinner sig. Mån lav nielgen, moaren, ávon 'jag ärhungrig, arg, glad', sån lij vuollagin 'han var berusad'. 3. Inessiv betecknar den person, som äger något. Sujna li gålmmå máná 'han har tre barn', galla li sujna biedniga 'nog har han pengar'. 4. Inessiv anger tiden, under vilket något sker (svara på frågan under vilken tid?). Gålmån biejven mån manniv dåk (dåhku). 'jag reste dit på tre dagar'. Giesen mij vuojadip ' vi badar under sommaren', gidán máhttå oaggot 'på våren kan man meta'.

Elativ

1. Elativ anger rummet eller stället, ur eller från vilket en rörelse sker, personen eller det föremål från vilket föremålet skiljes, tages, fås o s v. Mån boadáv skåvlås, váres, jávres 'jag kommer från skolan, fjället, sjön', dáv miesev lav mån oadtjum áhtjes 'den här renkalven har jag fått av min far'. Märk: Verb, som betyder bedja eller fråga, konstrueras med personen, som man ber eller frågar något om, i elativ och det man ber eller frågar om i ackusativ. Sån ánodij mujsta lågegav 'han tiggde tio kronor av mig'. Dav la sån gatjádam ietjas áhtjes 'det har han frågat sin far om'.

2. Elativen betecknar det tillstånd från vilket en övergång sker, likaså den sysselsättning med vilken man upphör. Sån gádoj vuojnos 'han försvann ur synhåll', sån gåhttjåj oademis 'han vaknade ur sömnen'.

98

3. Agenten sättes i regel i elativ. Dát ájtte 1 tjieggidum Nijlasis 'den här boden har blivit uppsatt av Nils'. Urudisájs la gåttedum 'den är dräpt (har dräpts) av rovdjur'. 4. Elativen betecknar ämnet av vilket något göres eller uppstår. Dá nuhtaga li goarodum buorre gábmasijs 'de här skorna är sydda av bra bellingar', dajs li gárde dagádum 'man har gjort (led-, tvär-) stängsel av dem'. 5. Elativ anger orsaken av vad något sker. Sån jámij dat háves 'han dog av det såret'.

Märk: Vid verb, som anger fruktan, sättes den eller det man fruktar för i elativ. Ij sån dassta balá 'han är inte rädd för det', vargga suorgganiv dat jienas 'jag blev nästan rädd för det Ijudet'.

6. Elativ betecknar det hela av vilket en del är aktuell. Vatte munji aj oasev dassta 'ge mig också en bit därav'. 7. Elativen betecknar den del av ett föremål om vilket något säges, likaså ett föremål (kroppsdel, klädesplagg), som fasthålles av något. Gahkko guosmoj rabdas 'kakan sveddes i kanten', mån lav åjvijs 'jag har ont i huvudet', sån adnalij båhtjav giedas 'han höll fast pojken i handen'. 8. Elativ betecknar ett ämne som det finns överflöd eller brist på. Gal'Ie 1 guolijs 'det är gott om fisk', vanás la dievas tjátjes 'båten är full av vatten'. 9. Elativ betecknar föremålet för vilket något betalas. Man ednagav la dån dát bijlas (el bijla åvdås) máksám? 'hur mycket har du betalat för den här bilen?', sån mávsij gålmmå låk kråvnå dat nijbes 'han betalade trettio kronor för kniven'.

10. Elativen begagnas ofta vid komparativer i stället för gå 'än' med följande nominativ för att ange det med vilket något jämföres. Sån lij mujsta vuorrasabbo 'han var äldre än jag', dát la buorep duossta 'den här är bättre än den där'. 11. Elativen anger den tidpunkt från vilken man räknar eller från vilket något börjar. Biejves bäjvváj 'från dag till dag', sån ij la dat rájes boahtám diehki 'från den stunden har han ej kommit hit'.

Komitativ

1. Motsvarar i allmänhet prepositionen 'med'. Komitativ betecknar sällskap med, samverkan med eller förbindelse med något. Sån bådij áhkátjijnes 'han kom medsin hustru', sån sugáj vadnasijn 'han rodde med båten', áhtjijn sån manáj 'har for med fadern'. 2. I pluralis har komitativ samma form som genitiv. Sån bådij vadnasij 'han kom med båtarna'.

3. Komitativ anger medlet med vilket något utföres. Máhtá gus dån hiergijn vuodjet? 'kan du köra med en tam renoxe?' Iv mån bierggi dájna biebmujn 'jag klarar mig inte med den här maten'. 4. Komitativ betecknar ofta priset till vilket något köpes. Gålmåjn låk kråvnåjn la sån oasstám biebmojt 'han har köpt mat för trettio kronor'.

99

5. Komitativ anger ibland sättet på vilket något göres. Gar'ra, vastes jienajn tjuorvoj 'han ropade med en hård, ful röst'

Essiv 1. Essiv betecknar det tillstånd (egenskap) vari något befinner sig. Används ofta i fall som i svenska uttryckes med 'såsom'. Juo mánnán lij sån valle 'redan (så)som barn var han snabb'. Boade munji viehkken 'kom till mig (sâ)som hjälp'. Nuorran mån lidjiv valle 'när jag var ung (såsom ung) var jag snabb'.

2. Essiv anger det tillstånd till vilket något övergår (nyttjas oftast i samband med verbet sjaddat 'bli'). Gálbbe sjaddá gussan 'en kalv blir ko'. 3. Essiv användes i uttryck, som anger vad något kallas, göres till, väljes till, har för avsikt att användas till. Nilssa gåhtjoduvvá skuorggán 'Nils kallas skuorgá (björnjägare)'. Dagáj vadnasav juorbbán ' han gjorde båten rank'. ■ Válde dáv gáhkov niessten ' ta den här kakan till färdkost'. Mij nammadijma suv gånågissan 'vi utnämnde honom till konung'.

4. Essiv nyttjas för att uttrycka de yttre förhållanden, under vilka nágot inträffar (väderlek, väglag etc). Biekkan 'i blâst', rásjon 'i regnväder', bäjvádagan 'isoligt väder', njátjon 7töväder'. Partitiv Partitiv är ett gammalt från-kasus. 1. Förekommer i samband med räkneord och pronomen.

2. Förekommer i stelnade uttryck som nuppet bieles 'från den andra sidan', muv mujtot 'så långt som jag minns (från mitt minne)'. ålggot 'utifrän', al'let 'västerifrån', vuol'let 'nerifrån'.

3. Betecknar det hela av vilket en del tagits. Gudát viermes 'från det sjätte nätet'.

Abessiv Abessiv uttrycker brist på något och motsvarar alltsâ den svenska prepositionen utan. Den bildas enklast genom att till genitiv i singularis i jämnstaviga och sammandragna stammar lägga ändelsen -dak och till uddastaviga -htá. Namadák 'utan namn', suol'ludak 'utan öar1, bednagahtá 'utan hunđ 1 stället för abessiv användes ofta en omskrivning med post-positionen dagi. Namá dagi 'utan namn' etc. Man kan använda ordet váni för att ange och förstärka bristen på något. Váni båråk 'utan att äta', váni fáhtjada 'utan vantar'.

Prolativ

Prolativ uttrycker en rörelse längs efter något eller en tidsrymd under vilket något sker. Jávrrek 'sjövägen, längs efter sjön',dálvvek 'om vintern'.

100

ORDFÖLJDEN Ordföljden i samiska är ganska fri. Detta bidrar till att göra språket målande och nyanserat, eftersom orden får större eller mindre vikt beroende på den plats de har i satsen. Endast i följande fall är ordföljden närmare bestämd. 1. Subjektet står före predikat, även i sådana fall, där man i svenska har omvänd ordföljd såsom i frågesatser, som börjar med frágande pronomen och frågande adverb. Mejt dån dán'na åtjå? 'vad söker du här?'. Gåsis dån galga? 'vart skall du?'.

Denna regel gäller dock ej i

a. frågesatser, där frågepartikeln gus användes. Lávlo gus dån? 'sjunger du?' b. då predikatet är ett bekräftande imperativ. Tjále dån 'skriv du'.

c. . när subjektet är ett infinitiv eller en hel sats. d. i inskjutna småsatser. Nåv la så de, vásstedij sån 'så är det, svarade han'.

2. Då predikatet är nekande sättes subjektet vanligen efter nekningsverbet. Iv mån diede 'jag vet inte'. Även: Mån iv diede. I det senare fallet då subjektet står före nekningsverbet, är subjektet vanligen särskilt betonat.

3. Nekningsverbet står före sitt huvudverb. Ij la sån dan'na 'han är inte där'.

4. Attributet står alltid före sitt huvudord. Tjáhppis bena 'en svart hund'. 5. Konjunktioner står främst i satsen.

SAMMANSÄTTNINGAR Förmodligen är sammansättningar ett ganska ungt inslag i samiska, om man jämför dem med andra ordformer. Sammansatta ord är relativt få i samiska, jämfört med den stora mängden avledningar.

De flesta sammansatta ord är substantiv. Sammansatta verb är mycket ovanliga, men avledningarnas antal är däremot stort. Sammansatta verb låter inte bra i språkbruket. Vid sammansättning av två nomen står i regel det första sammansättningsledet i nominativ och är oböjligt. Jåhkågádde 1 bäckstrand', biel'lohierge 'tam oxren, som har skälla', Ibland står det första sammansättningsledet i genitiv. Sámegiella 1 samiska språket', gusamielkke 'komjölk'. Ofta är det första sammansättningsledet förkortat. Jávrgádde (jávregádde) 'sjöstrand', tjåsjlådde (tjátj elådde) 'sjöfågel'.

Då det första sammansättningsledet är ett räkneord, står det i genitiv. Lågejahkásasj 'tioårig', gudákråvnnâsasj 'som kostar sex kronor'.

I sammansatta ord slutar leden med k, p eller t, där sådana ljud förekommer, álmmukallaskåvlå 'folkhögskola'.

101

FÖRKORTADE ORDFORMER Ofta är första sammansättningsledet i ord förkortat och får ibland stamkonsonanterna förändrade tjásjlådde av tjáhtselådde 'sjöfågel' Sådana förkortningar är ofta förekommande i ortnamn. miel av mielle 'hög strandkant' Mielädno' rávd av rávddo 'röding' Rávdávrre guos av guossa 'gran' Guosvårre stáhk av stáhkke 'höstack' Stáhkáhpe såk av soahke Såkvárre 'björk' gåt av goahte 'kåta' gåtgieris Máht av Máhttu 'Mattias' Máhtoajvve Dessa former får en reducering av stamkonsonanterna med en konsonant. I ord där stamkonsonanterna består av hk, hp eller ht reduceras dessa till k, p eller t gåt av goahte 'kåta', såk av soahke 'björk', at av ahte 'att'. Ibland sker en växling av diftong till vokal. Denna vokalform finns dock i böjningsmönstret i någon av formerna. Endast tvåstaviga ordformer förkortas.

Ord innehållande stamkonsonanter 1. hkk, hpp, htt, httj, htts 2. hk, hp, ht, htj, hts 3. jvv, vdd, rdd etc 4. lld, llt, ssk etc 5. vv, rr, ss

Förkortas till hk, hp, hp, htj, hts k, p, t, tj, ts, sj jv, vd, rd ld, It, sk etc v, r, s

—JÁVRRE

'sjö', lägges till förled, som slutar på konsonant eller vokalerna -a, -á, -å, -o, -e Vásstenjávrre, Álájávrre, Sijddojávrre —HÁVRRE 'syö'lägges till förled, somslutar med -i eller -u. Virihávvre, Sáluhávrre Formerna Hárrijaure, Pelnijaure etc är förvanskade. De skall heta Hárrejávrre, Biellnejávrre etc. -ÁVRRE 'sjö' är en förkortad form och lägges till förled, som är förkortade former av grundordet. Rávdávrre, Guosávrre, Guvtjávrre, Návdávrre

VERB Samiskan kan med hjälp av olika former av predikatsverbet uttrycka betydelseskillnader på olika områden. 1. person 3. tempus 2. numerus 4. modus

NUMERUS OCH PERSON Verb liksom personliga pronomen har nio olika former vad gäller numerus och person. De kan stå i singularis, dualis och pluralis. Med hänsyn till person kan verbet stå i 1, 2 eller 3 person. Subjektet behöver ej utsättas. Av verbets böjning, utom i några former framgår tydligt vilken person som avses.

102

De nio formerna av viehkat 'springa' i presens. du

1 2 3

(mån) (dån) (sån)

viegav viega viehká

(måj) (dåj) (såj)

Pl viehkin viehkabihtte viehkaba

(mij) (dij) (sij)

viehkap viehkabihtit viehki

TEMPUS - VERBETS TIDSFORMER

Verbet skiljer sig från andra ordklasser därigenom att de bildar olika tempus (tidsformer) presens, imperfekt, perfektum, pluskvamperfektum, futurum. (mån)båråv (mån)bårriv (mån)lav bårråm (mån)lidjiv bårråm (mån)galgav bårråt

'Jag äter' 'jag åt' 'jag har ätit' 'jag hade ätit' 'jag skall äta'

De tre sistnämnda kallas sammansatta tempus, eftersom de består av mer än en verbform (hjälpverb jämte en form av huvudverbet), till skillnad från de två förstnämnda, som kallas enkla tempus. De olika tempusformerna i indikativ användas således på samma sätt som motsvarande tempus i svenska. MODUS

Modus uppdelas i

a. indikativ b. imperativ c. konditionalis d. potentialis

den berättande formen tillsägelseformen villkorsformen möjlighetsformen

IMPERATIV I lulesamiska finns det två former av imperativ, som anger graden av tillsägelse.

Imperativ I

anger en tillsägelse som befalld eller önskad. Boade diehki! 'kom hit!'

Imperativ II

uttrycker en mer blygsam uppmaning eller önskan, men kan även ha en biton av hot beroende på röstläget. Båhtu då dal diehki! 'var snäll och kom hit eller kom hit annars —'. Allut dij ájn vuolggu! 'var snäll och gå inte än!'

Imperativen uttrycker således en befallning, en uppmaning eller en inbjudan. Detta är helt beroende på tonfallet. Jugá! ' var så god och drick!'. Bårâ! ' var så god och ät!' eller 'det är bäst att du äter, annars---- !'. Formen kan mildras genom att använda verbformer på -stit, -lasstet eller -lit åtföljda av dal 'nu'. Bårråla dal!, Båråsta dal! Bårrålaste dal!, 'var så god och ät lite grann' Imperativ kan växla i tre grader, III/II/I. Se böjningsmönstret 2 p du (bår're), 3 p sg (bårris) och 2 p sg (bårå) 'ät'.

103

FINITA OCH INFINITA VERBFORMER

Finita: Endast finita verbformer kan tjänstgöra som predikat, eftersom de genom sin böjning är bestämda i fråga om tid. Presens, imperfekt och imperativ är finita verbformer.

Sån juhká, jugáj. Jugá! 'han dricker, drack. Drickl'. I sammansatta tempus är hjälpverbet den finita verbformen. Sån la juhkam, lij juhkam, galggá juhkat, galgaj juhkat. ' han har druckit, hade druckit, skall dricka, skulle dricka'.

Infinita:

Övriga former - perfekt particip, infinitiv, presens particip och supinum - kallas infinita (obestämda), därför att de kan användas på samma sätt som substantiv eller adjektiv. Så t ex är infinitiven verbets substantiv. Tjuojggat la suohtas 'att åka skidor är trevligt'. De infinita formerna har ej personböjning. De kan användas som subjekt, som predikatsfyllnad i förbindelse med hjälpverb, som attribut eller som bestämning till predikatsverbet. De kan dock som ovan nämnts ej ensamma användas som predikat. Däremot kan en del infinita verbformer ha kasusböjning.

SAMMANSATTA TIDSFORMER

Sammansatta tidsformer kan uttryckas på olika sätt.

a. med en form av hjälpverbet kombinerat med perfekt particip av huvudverbet. Mån lav låhkåm 'jag har läst' Endast hjälpverbet böjes. b. med en form av hjälpverbet kombinerat med ett huvudverb i tillståndsform. Mán lav låhkåmin 'jag håller på och läser'. För att ange förfluten tid användes sättet under a Perfektum

Genom att hjälpverbet står böjt i presens och huvudverbet i perfekt particip. Mån lav javllam — 'jagharsagt—'. Pluskvamperfekt

Genom att hjälpverbet står böjt i imperfekt och huvudverbet i perfekt particip. Mån lidjiv låhkåm 'jag hade läst'. Futurum Futurum bildas 1. genom att verben galggat 'skola', ájggot 'ämna' eller ussjolit 'ämna, tänka' i böjd form vanligen förbindas med infinitivet av huvudverbet. Mån galgav bårrát 'jag skall äta', men även Mån ájgov, ussjolav bårråt 'jag ämnar, tänker äta'

104

2. genom användning av presens, gärna förbunden med en tidsbestämning. Mån vuolgáv (idet) 'jagfar (i morgonf Konditionalis och potentialis bildar även sammansatta tidsformer. Med tillståndsformen För att ange en handling som just är igång eller som påbörjats men ej avslutats øfr ing-formen i engelska, I am sitting) användes tillståndsformen med en form av hjälpverbet. Mån lav jåhtemin 'jag háller pá ochflyttar' Mån lidjiv gahppamin 'jag höllpå och hoppade'

KONDITIONALIS Konditionalis är verbets villkorsform. Den anger en handling såsom beroende på ett villkor (om - -) eller såsom önskad (om - - skulle).Den säger alltså att något skulle ske, om ett visst villkor skulle bli uppfyllt.

Igenkänningstecknet för konditionalis är luiu. Till den fogas ett infinitiv eller perfekt particip. Kond. I: Kond. II:

Mån luluv gullat dav jus - 'jag skulle höra det om -' Mån luluv gullam dav, jus — 'jag skulle ha hört det om

En äldre form av konditionalisbildning är den då verbstammen i svagstadium förbindes med lulu. Guláluluv 'jag skulle ha hört'

a. Konditionalis användes för att ange, när man uttrycker sig försiktigt Gal man luluv tjállet dav, jus - 'jag skulle nog skriva det om -' Gal mån luluv tjállám dav, jus - 'jag skulle nog ha skrivit det om b. Konditionalis anger följden av ett antagande, som är osäkert eller ovisst. Jus dat luluj sådnes, de mån luluv gullam dav 'om det vore sant, skulle jag ha hört det'

c. Konditionalis användes i önskesatser Jus sån beru luluj boahtam 'om han bara skulle ha kommit' d. Konditionalis användes i satser som anger underrättelse, begäran eller frågor i tvekande eller hövlig form Mán luluv sihtam ienebuv dassta jus 'jag skulle vilja ha mer av den, om -’

Konditionala bisatser inledas ofta av ordet jus 'om'

POTENTIALIS

Potentialis anger en handling såsom möjlig eller förmodad och användes i satser, där man i svenskan kan använda orden lär, torde, förmodligen, nog. Potentialis förekommer i regel endast i presens. Som potentialismärke finner man -tj-. I slutet av en verbform övergår -tj- till -sj, t ex i 3 ,p sg.

105

Tjálitja má? Tjálisj má.

du skriver väl?' han skriver väl'.

SUPINUM: Supinum uttrycker ändamålet för huvudverbets handling genom tillägg av ändelsen -tjit och motsvarar det svenska 'för att'. Anger således en handling som skall börja. Manå oaddátjit 'gå för att sova, gå och lägg dig'

INFINITIV

Infinitiv är verbets grundform och användes som uppslagsform i ordböcker. Det slutar alltid på -t. Då detta -t borttages åter står verbets stam. Tjállet 'skriva', bårråt 'äta', buol'lidit 'tända' Infinitiv har ingen personböjning. Av infinitivens form kan man ofta helt se till vilken stamtyp ordet hör och efter vilket böjningsmönster verbet skall böjas. Infinitiv kan ej förbindas direkt med subjektet. Det måste ske med hjälp av en verbform, som tar hänsyn till subjektets person och numerus. Infinitiv användes som 1. subjekt

Tjuojggat la suohtas 'det är trevligt att áka skidor'

2. objekt

Sån ij nagá bárggat 'han orkar inte arbeta'

3. attribut till substantiv

Ij la ájn loahpe rievsagijt vuohtjet 'det är inte lovligt att skjuta ripor än'

4. bestämning till adjektiv

Hávsske 1 gullat 'det är roligt att höra'

5. huvudord i futurala Mån galgav uddni vuolgget 'jag skall fara idag' satser

IDENTIFIERING AV ETT VERB 1.

Räkna antalet stavelser i infinitiv! Äv verbet tre- eller femstavigt, då är det ett uddastavigt verb. Ingen stadieväxling.

2. a)

Är antalet stavelser jämnt, då är verbet antingen jämnstavigt eller sammandraget.

b) Se på vokalen i sista stavelsen! Av den kan man avgöra till vilken stamtyp verbet hör. Märk dock att man finner slutvokalen -å- både bland de jämnstaviga såväl som bland de sammandragna verben. c)

106

Pröva verbet i infinitiv/1 p sg presens! Har verbet stadieväxling då är det ett jämnstavigt verb. Det finns dock ett litet fåtal jämnstaviga verb, som står i grad I och som ej har stadieväxling.

Står verbet i grad III, då kan det vara ett sammandraget verb. De sammandragna verben står i grad III, med några få undantag (lånord), och har ingen stadieväxling.

a) 3.

b)

Slutligen kan man pröva verbet i 1 p sg imperfekt eller 3 p pl presens. De sammandragna verben får då formen -áji-, -åji-, -uji- eller -iji-. Mån jåhttåjiv Måndål'lijiv

'jag började flytta' 'jageldade'

I avsnittet Uppslagsformen beskrives hur verbets stamtyp bestämmes med utgångspunkt från en ordbok. BÖJNINGSFORMER OCH AVLEDNINGSFORMER

Skilj noga mellan böjningsformer och avledningsformer! Det finns i språket ord, som ej kan härledas från andra. De kallas stamord. Ex. ålmåj 'man', gar'ra 'hård', tjållet 'skriva'. Av dessa stamord kan nya ord bildas genom att man lägger till en avledningsändelse förändrar grundordets ordklass eller ger den en viss betydelsenyans.

Det samiska språket utmärker sig för en mycket stor rikedom på avledda ord. Man kan så gott som av varje samiskt ord bilda nya ord genom tillägg av en avledningsändelse. Dessa nya ord är då besläktade med grundordet. AU avledning i samiska sker genom tillägg av ändelser. Máles 'måltid (kokad)', mállásasj 'en liten måltid'. De flesta trestaviga former som bårådit 'småäta', båråstit 'äta lite', bårrålit 'äta hastigt'. Man lägger här avledningsändelserna -dit, -stit, -lit till grundstammen. En del trestaviga verb är ej avledda. Guokkardit 'krypa på alla fyra' Dádjadit 'förstå' Till dessa former fogar man böjningsändelserna.

För att underlätta stavningen skrives avledningsändelser, som egentligen skall börja med -t (-tit, -tallat etc) i stället med -d (-dit, -dallat etc). Gávvotit 'vända' skrives gåvvodit, vuojnátallat 'bli sedd' skrives vuojnádallat etc. Dock skrivas avledningsändelserna alltid med -t efter -s- (-stit, -stallat, stahttet etc). Jådestit 'flytta lite' stálustallat 'lekd stálo. Detta eftersom de lulesamisktalande numera ej kan skilja mellan dessa Ijud i uttalet och att det därför skulle vålla oöverstigliga hinder för gemene person att skriva det på det tidigare sättet.

PERFEKT PARTICIP Perfekt particip anger en avslutad handling eller resultatet av en handling. Mån lav bårråm 'jag har ätit' Den användes

1. som huvudverb i perfektum och pluskvamperfektum 2. som attribut Oahppam almasj 'en lärdperson'

Perfekt particip liknar verbalsubstantivet (handlingsnomen) till formen, dock ej i e- och ostammar. Bägge formerna slutar på -m. Även de uddastaviga stammarna har ett annat utseende.

107

VERBALSUBSTANTIV — HANDLINGSNOMEN Handlingsnomen uttrycker den handling, som ligger i verbet och motsvarar de svenska substantiven på -ande, -ende, -ning. Handlingsnomen har kasusböjning. Ingen stadieväxling i tvåstaviga ordstammar. Den liknar perfekt particip till formen, dock ej av e-stammar, o-stammar och av uddastaviga stammar.

Den bildas 1. av jämnstaviga och sammandragna verbstammar genom tillägg av ändelsen -m till stammen. Bårråm 'ätande', bårråma 'ätandets' 2. av uddastaviga verbstammar bildas handlingsnomen genom tillägg av ändelsen -bme. Bálkestibme 'kastandet', bálkestime ' kastandets'. Obs! Stadieväxlingen.

Handlingsnomen begagnas ofta i sammansättningar Låhkåm-girjje Idjadim-sadje Málestim-muddo

'läsebok' 1 övernattningsställe' 'tid att koka något'

Elativformen av handlingsnomen används med en del verb för att beteckna att någon blir färdig med, trött av något, avhåller sig från något, slutar med något, blir förhindrad av någor etc. I en del grammatikor betecknas formen som andra infinitiv. Sån gergaj tjállemis Sån hiejtij tjierromis Sån vájbaj goarromis

'han blev jardig med skrivandet' 'han slutade gráta, med gråtandet' ' hon blev trött av att sy'

Jämförelse perfekt particip och verbalsubstantiv Perfekt particip

Verbalsubstantiv

bårråm 'ätit' ságastallam 'samtalat' tjállám 'skrivit' gårrum 'sytt' oaddám 'somnat'

bårråm 'ätandet' ságastallam 'samtalet' tjállem 'skrivandet' goarrom 'syendet, sömnadet' oáddám 'somnandet'

SAMTIDIGHETSFORMEN — GERUNDIUM I---- 'under det att, samtidigt som'

Samtidighetsformen anger att något sker samtidigt med den handling, som predikatsverbet uttrycker. Samtidighetsformen användes som bestämning till predikatsverbet. Orden 'underdet att' kan införas i meningen. Sån oad'dáj bårådijn 'han somnade under det att han åt'. 1. ändelsen -dijn, fogas till sista vokalen i svagstadium (svagstadiestammen) av jämnstaviga verbstammar. jåhtet jådedijn ' under flyttnigen'

2. ändelsen -attijn fogas till verbstammens sista konsonant i uddastaviga stammar. tjåhkanit tjåhkanattijn 1 under det att man samlades'

108

3. ändelsen -dijn fogas till sista vokalen av sammandragna verbstammar (stammen). tjieggit tjieggidijn 'under resningen'

Predikatsverbet och samtidighetsverbet kan också ha olika subjekt. a. i satsen Mån vuohtjiv låttev haledattijn 'jag sköt fågeln under flykten' är låttev samtidigt predikatsverbets objekt och samtidighetsverbets subjekt.

b. i satsen Sån giehtoj dav munji gájgga almatjij guládijn 'han berättade det för mig medan alla människor hörde pâ' är subjektet sån och predikatsverbet giehtoj och för samtidighetsverbet är almatjij subjekt.

TILLSTÂNDSFORMEN - GERUNDIUM II Tillståndsformen anger att någon är verksam, att en handling just är igång, håller på eller att något har börjat men inte avslutats. Jfr ing-formen i engelskan. He is reading 'han (läser) håller på att läsa'. Tillståndsformen användes i sammansatta former tillsammans med hjälpverb. Sån la låhkåmin 'han håller på och läser, är läsande' Dessa former har ändelsen fogad till

1. starkstadiet av jämnstaviga verbstammar Sån la goarromin 'hon håller på och syr'

2. sista vokalen i uddastaviga verbstammar, där ändelsen dock blir -me Sån la málestime 'han håller pá och kokar' 3. sista vokalen i sammandragna verbstammar Sån la guol'limin 'han hållerpå och fiskar' Ändelsen fogas således till sista vokalen i verbet med beaktande av vad som sagts ovan.

Tillståndsformen användes även tillsammans med huvudverbet årrot i betydelsen 1 verkar, synes, tyckes' Sån årru (vuojnnu degu luluj) goarromin 'hon tycks hållapå och sy'. I förbindelsen med verbet mannat med betydelsen vara. Mån manniv dåppe guol'limin 'jag var där och fiskade'

VERBABESSIV

Verbabessiven betecknar brist på eller fránvaro av en handling. Ändelsen är -dak 'utan att'. En kortare ändelse -k är dock mer allmän.

Bårådak, båråk ' utan att äta' Tj åledak, tj álek ' utan att skriva1 1. verbabessiven användes liksom verbgenitiven och samtidighets formen som en bestämning till predikatsverbet Bårådak ij vieso ’utan att äta lever man ej'

109

2. som adjektiv för att beteckna tillstånd i förbindelse med le, årrot, sjaddat, báhtjet, guoddet som predikatsverb Dat girjje bátjij lågåk 'den boken lämnades oläst'

3. verbabessiv kan liksom samtidighetsformen styras av genitiv Sån dagáj dav muv vuojnek (-dak) 'han gjorde det utan att Jag såg det' Även ordet váni i förbindelse med abessiven kan användas för att ange brist på något, Váni båråk 'utan att äta'.

VERBSUBSTANTIV Verbsubstantivet är som termen anger ett substantiv och har därmed stadieväxling och kasusböjning. Av tvåstaviga stammar kan man göra nomen genom att direkt till stamkonsonanten i starkstadium läggt till ett -o, som därmed ersätter stammens vokal i andra stavelsen, i de fall där denna vokal ej redan är -o-. barggat bivddet doarrot

'arbeta' 'fånga' 'strida'

barggo bivddo doarro

'arbete' 'fångst' 'strid'

PRESENS PARTICIP — HANDLARNOMEN Presens particip anger den som utför handlingen, som uttryckes i verbets grundform. Det användas mest som substantiv men även som adjektiv och har därvid full kasusböjning. Presens particip står alltid i extra stark stadium - - grad III — och har sáledes ingen stadieväxling. 1. Jämnstaviga

låhkke boahtte tjuojgge

'läsare' 'kommande' 'skidåkare'

av låhkåt av boahtet av tjuojggat

'läsa' 'komma' 'åka skidor'

đ. Uddastaviga Av uddastaviga verbstammar slutar presens particip på -ddje fogat till stammen.

luwadiddje såjådiddje suovastiddje

'den som blöter' 'den som böjer' 'den som röker'

av luvvadit av såjådit av suovastit

'blöta' 'böja' 'röka'

3. Sammandragna dål'lår muor'rár värmmár

110

'en som eldar' ' en som skaffar fram ved' ' nätfiskare'

av dål'lit 'elda' av muor'rit 'hugga, klyva ved' av viermmit 'nätfiska'

VERBGENITIV

Verbgenitiv användes liksom samtidighetsformen som bestämning till predikatsverbet.

Verbgenitiv 1. användes ofta vid rörelseverb för att tala om hur man färdas. Lás'si bådij viega, váttje 'Lars kom springande, gående'. Viega, váttje talar om hur han färdades. 2. uttrycker sättet på vilket en handling försiggår. Bårå de val gal'lána 'endast genom att äta blir du mätt' 'Bårå' talar om hur man blir mätt. 3. anger med verbet le ett tillstånd

Muhtema lidjin váttje ja muhtema tjuojga 'en del gick och andra åkte skidor'. Váttje och tjuojga anger tillståndet.

PASSIVUM Verben förekommer både i aktiv och passiv form. Predikatsverbet har en särskild form för att uttrycka passivum. Denna form kan omskrivas med en form av verbet bliva + perfekt particip av huvudverbet. Pojken läser boken. - aktiv sats. Subjektet är verksamt. Boken läses (blir läst) av pojken. - passiv sats. Subjektet blir föremål för en verksamhet.

I samiskan är passivbildningen mer invecklad. Passiver i samiska bildas genom avledningar. Till dessa passivstammar vidfogas böjningsändelser. I passivum finns även kortare former. Dessa står då i grad III och böjas på samma sätt som de sammandragna verbstammarna.

De avledningsändelser, som bildar passiver är bl a -duvvat, -uvvat och -dallat.

Passivbildningen för olika stamtyper

Jämnstaviga stammar Passivändelserna -duvvat eller -dallat vidfogas verbets stam i svagstadium. Tjábbmut, tjábmeduvvat

'bli slagen'

De kortare formerna böjas som sammandragna verb, således utan stadieväxling

Uddastaviga stammar Passivändelsen -uvvat fogas till ordstammens sista konsonant.

Mujttalit - mujttaluvvat Háledit - háleduvvat

'berättas' 'flyges'

Passivformerna böjas som jämnstaviga stammar, -uvvat har stadieväxling

111

Sammandragna stammar

De sammandragna verben har ofta redan en passiv betydelse. Gul'lut 'höras' Till de sammandragna verben fogas ändelsen -duvvat.

Dål'lit - dål'liduvvat 'eldas' Guol'lit - guol'liduvvat 'fiskas'

UTTALSÖVNINGAR

a

man, alla, vaj, dasi, la, aj, jali, lav, maj

á

álu, mánná, mánás, dát, dási, ájn, dáv, manáv, dála, bádar, valák, sálav, alát, saláv

u (kort)

guláv, uvsav, ruvsav, gullat, lusi, luvá, suv

o (långt)

gåro, viertov, måskos, viesso, divvot

e (ie)

bena, desik, gesik, verrat, várev, gållev, jávrev, rásev, sámev, ájge, månev

ä(iä)

ällo, älla, välo, gässå, märkka

b(b-p)

ballo, bivtas, bårråt, båskåv, biebmov, rabáv

d (d-t)

dållå, dårrån, dåssta, dåk, dålgev, rádev, jådij, idedis

g (g-k)

gåro, gåsik, gålle, gåsi, gåk, bágojt, álgov, álgij

sj

sjávot, sjullo, sjåndår, vissjat, almasj, rassje, sjallat

1'1 (långt)

gal'la, vál'le, gul'le, gål'le, sin'na, vás'se, hár're

n'n etc

man'ne, bas'se

guláv- gul'le, manáv- man'ne, basáv- bas'se, hárrev- hár're glidvokaler

javllat, bivddåm, välmmáv, skåvllå, álggám, hálvva, barggat, viermme, biervvek

ssk llt osv

gasska, álltárav, basstel, gåbbmot, álldo, sállte

tj

tjáluk, tjárffo, tjállet, tjallat, tjála, tjärro, tjåsskå, tjaktja, bávtjas, ietjá, sjutjev, båtjåv, vátjav

ts

tsaggat, tsagge, tsahkat, tsieggit, tsiellat, tsoahke, gåtsåv, tsitsásj, boatsoj

112

htj

gahtjat, rahtjat, láhtjet, áhtje, iehtjáda, gihtjat

hts

báhtsiv, miehtsen, båhtset, gåhtset

httj

gähttjat, áhttje, gåhttjot, gahttjat, båhttje gähttje

htts

boahttsu, miehttse, báhttsat

ttj

oattjov, viettjav, båttjesta, tjuottjadit

tts

váttse, gattsav, ájttsat

dtj

oadtjot, tjuodtjot, oadtju, viedtjá, bádtji,

dts

vádtse, vádtset, gadtsat, gadtse, gadtsá

ie

iesski, bierggo, ienni, viedtjá

uo

guolle, vuol'len, vuos'sa, duolla, vuolggám, vuosstá

oa

goahte, oalle, oar're, soades, roavggo, goas'sik

PP

oappáv, soappev, lippav, ruoppev, nuppev

bb

oabbá, soabbe, libba, ruobbe, nubbe

tt

låttev, ráttev, suttev, báttev, gåttev, hattev, máttov

dd

lådde, rádde, sudde, bádde, gådde, hadde, máddo

kk

vakkev, råkkev, såkkev, rikkev, svikkev, tjakkev

gg

vagge, rågge, sågge, rigge, svigge, tjagge

hp

gahpa, rahpá, slahpa, Iihpit, giehpedit, svahpa

hpp

gahppá, rahppáv, doahppij, oahppat, sliehppá, gähppáv

hk

låhkåt, guhkev, vahkov, ihka, jáhkáv, tjoahken, dåhku

hkk

lahkke, goahkka, láhkkit, viehkke, juohkka, jáhkko

ht

muhtem, giehtoj, boahtá, diehti, máhtáv, guhti, råhtov

htt

giehttun, hähttuv, råhtto, måhttin, vihtta, giehtto

ń(ng)

buogńa, ruńńga, juńńgo, åńńgå, dańás, ańádit, buońa

113

MÅNADER

ådå-jak-mánno guovvamánno sjnjuktjamánno vuoratjismánno moarmesmánno biehtsemánno sjnjilltjamánno bårggemánno ragátmánno gålgådismánno basádismánno javllamánno

' nyårsmånaden' ' köldmånaden' ' svanmånaden' ' kråkmånaden' 'x;' ' tallmånaden' ' hårömsningsmånaden' 'fullhårsmånaden' ' brunstmånaden' 'mänaden efter brunsten' ' adven tmånaden' 'julmånaden'

januari februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

x; moarmes = foster; kalvarna föds, kalvmånaden; betyder även suddigt tal och kan då anspela på småkalvarnas grymtande.

VECKANS DAGAR mánnodak (-dahka) dijstak (-dahka) gasskavak (-vahkko) duorastak (-tahka) bierjjedak (-dahka) lávvodak (-dahka) ájllek, basse

måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag

HELGER

Ådå-jak-biejvve Råhtádak (-dahka) Márjjebiejvve Bäs'sásj Ájllisduorastak Binnistak Mihttsamárra Mihkal, Mihkalmäs'so Hälggo Basádis Javlla Ruohttaiehket

nyårsdagen trettondagshelgen Marie bebådelsedag påskhelgen Kristi Himmelsfärdsdag pingsthelgen midsommarhelgen Mikaelihelgen Alla Helgons dag helgen advent julhelgen julafton

ÁRSTIDER VÄDERSTRECK Dálvve Gidádálvve Gidá Gidágiesse Giesse

114

vinter vårvinter vår vårsommar sommar

nuorttanuortas oarjjeoarjás lulle-

norr mot norr söder mot söder öster

Tjaktjagiesse Tjaktja Tjaktjadálvve

höstsommar höst höstvinter

luksa allealás

mot öster väster mot väster

Riktningen av de samiska väderstrecken skiljer sig från ovanstående. De sammanfaller med flyttningsstråket i fjällsamebyarna. Nuortta motsvarar ungefär nordöst, alas nordväst o s v.

ORDANALYS Ordanalysen skall ange följande:

Substantiv:

1. 2. 3. 4. 5. 6.

Adjektiv:

Samma som för substantivet + komparations-formen.

Räkneord:

Samma som för substantivet + vilken typ av räkneord det är.

Pronomen:

1. Ordklass 2. Nommativ 1 p sg och genitiv av ordet. 3. Ordets kasus, person och numerus.

Verb:

1. 2. 3. 4.

Ordklass Nominativ och genitiv sg av ordet. Stamkonsonanternas växling i nom/gen. Gradväxlingen nom/gen. Ordets stamtyp. Ordets numerus och kasus.

Ordklassen Infinitiv och 1 p sg presens av ordet Ordets stamtyp och ev. stamkonsonantväxling. Ordets tempus, person och numerus.

115

Abessiv, användning i satsen ackusativ, användning i satsen adjektiv attributiva formen komparationen adverb artväxling i stamkonsonanter avledningsformer avledningsändelser Betydelsebärare bråktal böjningsändelser, substantiv böjningsändelser, verb Demonstrativa pronomen diftonger diftongväxlingar Elativ, användning i satsen essiv, användning i satsen Finita verbformer frågeformer frågepartiklar Förkortade ordformer Genitiv, användning i satsen gerundium I gerundium II glidvokalförbindelser glidvokaler, förekomst glidvokaler, uttal gradväxlingen grundtal Handlarnomen handlingsnomen helger hjälptecknet hjälpverbet liehket hjälpverbet Illativ, användning i satsen identifiering av verb igenkänningstecken, verbformer indefinita pronomen indikativ infinitiv infinita verb inessiv, användning i satsen inljud interjektioner interrogativa pronomen imperativ -jávrre, -hávrre, -ávrre jämna stavelser

116

INDEX Sida 100 97 40 41-44 44-46 90 25 107 21 30 51 34 66 57 11, 16 15 98 100 104 75 94 102 97 108 109 27 15 14 23, 24 46,47 110 108 114 10, 26 69 68 97 106, 65 68 61-64 103 106 104 98 20 95 59, 60 103 102 22

Konditionalis konditionalis I och II, nekande böjning konjunktioner konsonanter komitativ, användning i satsen Längdväxling i stamkonsonanter Modus månaderna Negeringsverbet negering av huvudverbet negering av sammansatta former nekande böjning nekande imperativ nomen nomens användning i satsen numerus numerus användning i satsen Ordanalys ordföljden ordningstal Paradigm, substantivet , verbet , hjälpverbet partiklar partitiv, användning i satsen passivum pengar perfektum perfekt particip predikatsverbet, betydelseskillnader personliga pronomen predikat prepositioner presens particip possesivsuffix postpositioner prolativ, användning i satsen Reflexiva pronomen relativa pronomen räkneord Sammandrag olika former i verb sammandragna (kontrakta) substantiv sammandragna (kontrakta) verb sammansatta tidsformer

105 73 93, 94 11 99 25 103 114 71 74

73 72 71 31 96 102 96 115 101 46-48 34 76 68 95 100 88, 111 50 73 107 102 52 95 91 110 53-55 91,92 100 56 59-60 46

67, 68 40

86 104

sammansättningar samlingstal samtidighetsformen satslära stadieväxlingsschemat, substantiv stadieväxlingen, substantiv stadieväxlingen, verb stadieväxlingen, vokallängden stamkonsonanterna stamkonsonanterna, art- och iängdväxlingar stamkonsonantväxlingar stamtyper, substantiv stamtyper, verb stavelser, udda och jämna substantiv, jämnstaviga stamtyper uddastaviga stamtyper sammandraga (kontrakta) stamtyper substantiv, schemat översikt stadieväxling, översikt stadieväxiingen, ändelser, subjekt supinum svarsformer Tempusformer tidsangivelser tillståndsformen tryckskillnad och tryckväxling Udda stavelser uppslagsformen utljud uttalstryckets fördelning uttalsövningar Veckans dagar verb verbabessiv verbgenitiv översikt verbet jämnstaviga stamtyper uddastaviga stamtyper sammandragna stamtyper verbalsubstantiv verbsubstantiv vokalerna vokalernas längdväxling

101 49, 50 108 95

34 23 66 24 21

25 9, 25-29 32, 34 76 21 34-37 37-39

40 32, 33 34 34 95 106 75 103 51 109 22, 23 22 30 20 22 112 114 102 109 111 65 76-84 84-86 86-88 108 110 11 19

vokalernas längd vid stadieväxling vokalväxlingar väderstreck Ârtal årstider

24 19 114 50 114