Grundlinjer till en ny lifsåskådning [Reprint 2022 ed.] 9783112687505

Citation preview

ORUNDLINJER TILL EN

NY LIFSÀSKÀDNINO AF

RUDOLF EUCKEN PROFESSOR I JENA

BEMYNDIGAD ÖFVERSÄTTN1 NO QENOMSEDD OCH GRANSKAD AF VITALIS

NORSTRÖM

STOCKHOLM • HUGO GEBERS FÖRLAG

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1907

I N N E H Ä L L.

Inledande del. De föreliggande lifsäskädningarna. I.

Förberedande anmärkningar

1

Framställning och kritik af de särskilda lifsordningarna

4

a.

b.

II.

Sid.

De äldre lifsordningarna. 1.

Religionens lifsordning

2.

Den kosmiska idealismens lifsordning

4

De nya lifsordningarna

11 17

1.

Den naturalistiska lifsordningen

19

2.

Den socialistiska lifsordningen

33

3.

Den konstnärliga subjektivismens lifsordning

49

Qranskning af läget

i dess helhet

och förberedelser tili ytterligare

forskning. a.

Det nyas grundkaraktär och förhallande tili det gamla

b.

Den samtida ställningen

66 70

c.

Uppgiftens gestaltning

75

Grundläggande del. Utkast till en ny lifsäskädning. Inledande anmärkningar och öfverväganden 1.

81

Hufvudtesen. a.

b.

Uppstigandet tili hufvudtesen. 7.

Människan säsom naturväsen

2.

Människans utväxande öfver naturen

3.

Det nya lifvets inre motsägelse

87 89 106

Hufvudtesens utveckling. 1.

Hufvudtesen och möjligheten af en ny lifsordning. a.

Andelifvets själfständigblifvande

ß.

En ny lifsordnings fordringar

119

y.

Lifsordningens andliga grundvalar

120

Människans tillvaro

127

Slutsatser och utsikter

131

ü.

113

IV

2.

II.

III.

Människolifvets förvandling och höjning. a. Mal och vägar ß. Frihetens räddning y. Ansatserna tili själfständigt andligt lif 3. Isoleringens öfvervinnande aa. Vinsten af en historia af andlig art ßß. Det andliga samhället e. Lifvets upphöjande öfver splittringen Den närmare gestaltningen af vart andliga lif. a. Sanningens och verklighetens problem b. Människan och världen c. Det mänskliga andliga lifvets rörelse d. Uppstigandet af en ny lifstyp 1. Huru lifvet blir stört 2. Rörelsens tillväxt 3. Vinsten af en hallpunkt e. Bekännelsen tili aktivism Människans andelif under strid och seger. a. Tvifvel och kris b. Öfvervägande och kraf C. Segern

sid

133 138 146 149 150 156 160 173 181 187 192 193 199 202 205 211 215 219

Ätergäng tili det närvarande. Slutsatser och fordringar. I.

II.

Inledande reflexioner Hvad lifvets helhetsbild fordrar. a. Till kulturens karaktäristik b. Kulturarbetets gestaltning De särskilda omrädenas gestaltning. Förberedande anmärkningar a. Religion, moral, uppfostran. 1. Religionen 2. Moralen 3. Uppfostran och undervisning b. Vetenskap och filosofi c. Konst och litteratur d. Det politiska och sociala lifvet e. Det enskilda lifvet Slutord

231 238 252 258 260 268 275 276 283 286 295 299

FÖRORD.

Vár undersökning vágar endast hoppas pá ett vänligt mottagande hos dem, hvilka säsom ett äkta problem erkänna hvad som här sysselsätter oss. Att nutidens lif visar ett svärt missförhällande mellan en omätligt rik och fruktbärande verksamhet och en fullständig inre osäkerhet och tomhet, kan knappt mera bestridas. Fördenskull sälla sig ocksà försök tili försök att afhjälpa detta missförhällande och ge vàr kulturs stolta byggnad mera säväl själ som enhet. Dessa försök tränga emellertid vanligen icke pà längt när tillräckligt kräftigt frän ytan pà djupet, fràn de särskilda företeelserna fram tili det hela; i sin innersta grund stanna de under inflytandet af samma tidsskick, som de vilja gà utöfver. I själfva verket och i stört sedt kan man icke heller komma längre, om icke en ny grundval vinnes för det heia; men detta kunna vi icke utan att gora vàrt totalförhällande tili verkligheten tili problemet och, om möjligt, nygestalta det; äfven tiden kunna vi främja i hvad som göres densamma behof endast i den män vi tillkämpa oss oberoende af, ja öfverlägsenhet öfver densamma. Men bildandet af en sädan öfvertygelse blir en uppgift för filosofien. Det förvirrade sakläget försvärar emellertid vägen för henne och sätter en oöfverstiglig gräns för hennes förmága. Den omedelbara uppfattningen medför inga fakta, pà hvilka ett nytt lif kan grundas; det behöfves stor möda och mycket arbete för att komma àt hvad som kan synas enkelt och lätt, sedan man väl tillkämpat sig detsamma; för den àter, som skyr denna möda och finner saken alltför omständlig, àterstàr intet annat än att undergifvet foga sig i tidens virrvarr. Och hvad som för närvarande kan ernás har sin be-

VI

gränsning däri att det tills vidare icke kommer längre än tili grundlinjer. Innan vi företaga oss att bygga upp system, mäste vi först vara füllt säkra om fast mark för lifvet och dess hufvudriktning, medan i vär tid just pä detta omràde rörelse och strid äga rum. Fördenskull kunna vi icke heller hysa minsta tvifvel om ofullkomligheten i värt eget arbete, vi kunna blott önska, att andra taga upp saken och föra den vidare. Men denna själf förblir, trots alla mödor och skrankor, en tvingande inre nödvändighet, ty utan ett grundkapital af gemensam öfvertygelse och utan en mänsklighetens inre förbindelse genom gemensamma mal kan i längden intet äkta kulturlif lefvas. Äfven för närvarande framträder bland tidens alla skilda frägor denna hufvudfräga allt tydligare, och det blir allt mera klart för medvetandet, att vi icke ens pà enskilda omräden komma rätt framät, om lifvet i sin helhet räkar i stockning och afmattning De, som redan fastnat i ena eller andra riktningen eller för detaljarbetet förlorat sinnet för det heia, mä fördenskull visa uppgiften ifrän sig; men där lifvet ännu befinner sig i full rörelse och fortgäng och där en frisk lifslust motstär den själsmördande sönderstyckningen, där mäste den te sig som en nödvändighet. Fördenskull sätta vi vär lit framför allt tili ungdomen, som hos alla kulturfolk allt kraftigare arbetar pà att fördjupa och förädla lifvet; ju mera en sàdan rörelse växer, desto förr skola vi frän förvirring framtränga tili klarhet, frän skenväsen tili sanning och inom oss själfva äter erhälla en fast hällpunkt i företeelsernas hvirfvel. Jena, jultiden 1906. RUDOLF

EUCKEN.

FÖRORD TILL DEN SVENSKA UPPLAGAN.

Det bereder mig en synnerlig glädje att genom intresserad och vänlig samverkan af flera personer en svensk öfversättning af mina »Grundlinien einer neuen Lebensanschauung» kan utkomma sä snart. Ty om ocksä de problem, som afhandlas i denna bok, äro gemensamma för alla kulturfolk och de allestädes införa oss i upphetsande strider, sä hoppas jag förnämligast i Sverige finna förstäelse af likasinnade, i Sverige, där en ärofull historia, en stor natur, ett oförfalskadt och mot lifvets tysta djup vändt människoväsen ena sig om att kraftigt stä emot förflackning och utvärteshet. För den mänskliga tillvarons inre omdaning är ett sädant folk af stor betydelse, och för en tänkare mäste det vara i hög grad önskvärdt att fä träda i ett närmare förhällande tili detsamma. Om den svenska upplagan af min bok skulle förunna mig detta, sä har j a g härför att tacka förnämligast min högt aktade kollega, professor Vitalis Norström, som haft älskvärdheten att genomse heia öfversättningen i korrektur. Jena, slutet af September 1907. RUDOLF

EUCKEN.

INLEDANDE D E L De föreliggande lifsàskàdningarna. Förberedande anmärkiungar. Den som eftersträfvar en ny lifsàskàdning, han bekänner sig därmed tili den öfvertygelsen, att de befintliga lifsàskàdningarna icke mera tillfredsställa mänskligheten; denna öfvertygelse màste sàlunda framför allt rättfärdigas. Därvid hoppas vi, att vi icke skola stanna vid ett blott nej, utan ocksà vinna en positiv orientering öfver heia den samtida ställningen äfvensom utgàngspunkter för den riktning, i hvilken det nya skall sökas. Första villkoret för att erhàlla ett riktigt svar är, att fràgan omsorgsfullt uppställes; hufvuduppgiften för denna första del är att ästadkomma detta. Lifsàskàdningar, helhetsbilder af den mänskliga tillvaron, omgifva oss i öfverflöd och fria tili vär gunst; rik historisk bildning sammanträffar med rörlig reflexion, eggar tili de màngfaldigaste kombinationer och gör det tili en lätt sak för den enskilde att efter läge och lynne teckna dylika bilder; och pà detta sätt hvirfla individernas lifsàskàdningar brokigt om hvarandra, tillkämpa sig och förlora dagens gunst, förskjuta och förvandla sig själfva i kaleidoskopisk omväxling. Det är emellertid icke filosofiens sak att närmare befatta sig med sà tillfälliga och flyktiga skapelser. Det finnes emellertid äfven lifsàskàdningar af annat slag, lifsàskàdningar, som behärska och förena stora kretsar, uppställa gemensamma mài för deras arbete och bilda en makt i världshistoriens lif. Dessa lifsàskàdningar ha sin rot i egendomliga lifsgestaltningar, i reala sammanhang i anseende till verksamhet och sträfvan, hvilka med öfverlägsen makt omfatta den enskilde och anvisa honom hans riktning. Genom denna sin öfverlägsenhet torde de synas honom ett naturnödvändigt och oangripligt faktum, medan de i själfva verEucken,

Orundlinjer.

1

2 ket endast äro ett alster af det världshistoriska arbetet och ur denna synpunkt te sig sàsom biotta försök att fatta lifvets gränslösa ström och aftvinga vär tillvaros obestämdhet i öfrigt en karaktär. Inför den rikedom af intryck och impulser, som tränger sig pà oss och drager oss àt motsatta hall, sta vi nämligen tills vidare värn- och radiosa. Endast därigenom att lifvet koncentrerar sig hos sig själft, vinner en härskande medelpunkt och fràn denna utöfvar en motverkan, förmä vi göra oss gällande mot dem; kärna och omgifning behöfva àtskiljas, en inre uppatsträfvan kräfves, hvilken söker draga tili sig tillvarons heia krets och pà samma gang gestalta densamma säsom sin egendom. Men detta kan icke ske, utan att en lifsàskàdning, en bekännelse om det heia, ett rättfärdigande af den egna verksamheten, utvecklar sig. En pà detta sätt grundad lifsàskàdning blir ojämförligt innehàllsrikare och kraftigare än biotta skummet fràn tidens yta. Trots alla företräden är dock en sàdan lifsàskàdning liksom själfva lifsgestaltningen ingen slutgiltig sanning; den förblir ett försök, ett problem, som alltid pà nytt söndrar andarna. Den historiska erfarenheten lär oss nämligen, att sträfvan efter koncentration och en inre syntes af lifvet icke genast följer en tydligt anvisad bana, utan att àtskilliga möjligheter erbjuda sig och under tidernas lopp sträfva att förverkliga sig. Olika gestaltningar uppträda därvid bredvid och mot hvarandra, hvar och en med anspràk pà allenaherravälde, pà öfverlägsenhet öfver alla andra. Lifsàskàdningarna bli nu medel och verktyg tili att rättfärdiga och genomdrifva dylika anspràk. De màste stöta ihop pà det skarpaste, och sammanstötningen erhàller en väldig spänning och styrka därigenom att i själfva tankens värld lifsutvecklingar mäta sig med hvarandra, att där icke biotta bilder af verkligheten, utan verkligheter kämpa med hvarandra. Med dessa sistnämnda fràgor växa vi tydligen icke in i en redan färdig värld, utan vi màste först bilda och bygga den àt oss; det gäller ju icke blott att tyda en förhandenvarande verklighet, utan att först tillkämpa oss den ratta, ursprungliga och allt omfattande verkligheten. Detta gör visserligen vàrt lif osäkert och mödosamt, men höjer det ocksà tili inre frihet och sann själfständighet. Nu först erhàller ocksà det faktum sin rätta belysning, att de lifsàskàdningar, som tillhöra en tid, bli otillräckliga för densamma. Detta röjer nämligen, att tiden icke har sitt eget lif klart för sig och

3 är säker pä detsamma, atl den saknar en inre enhet och att tvingande skäl drifver ut den utöfver de befintliga synteserna. Men pä samma gäng blir den mest trängande af alla fordringar, blir frägornas fräga: att bana väg för en ny syntis och förbereda en mera tillfredsställande gestaltning af lifvet. Icke ens den omsorgsfullaste och skarpsinnigaste reflexion skall emellertid därvid förmä föra oss längt; allt hopp om att lyckas hvilar pä, att värt lif innehäller flera djup, som dittills icke tili fullo utforskats, och att framför allt en öfverlägsen enhet verkar i det, hvilken dittills icke gjort sig füllt gällande. Men da gäller ocksä att rikta allt tänkande och eftersinnande pä att fatta dessa djup och en sädan enhet; här kommer allt an pä fakta, men pä fakta, som icke helt bekvämt tillfalla oss utifrän, utan som öppna sig endast för andens och den uppätsträfvande kraftens öga.

I.

Framställning och kritik af de särskilda lifsordningarna.

Första anblicken af samtiden visar visserligen ett förvirradt kaos, men en skarpare betraktelse upptäcker snart ett begränsadt antal lifsformer, hvilka ofta torde sammanflyta hos individerna, men i sak förbli ätskilda och olika. Sädana lifsgestaltningar se vi fem tili antalet: ä ena sidan religionens och den kosmiska idealismens, ä andra sidan de naturvetenskapliga, samhälliga, subjektivistiska. Tvä hufvudgrupper kunna nämligen tydligt ätskiljas, en äldre, som gifver lifvet en osynlig värld tili hufvudhemvist, och en yngre, som försätter människorna helt och hallet i den omedelbara tillvaron; men inom dessa grupper gä äter vägarna ifrän hvarandra. Lätom oss nu tillse hvad hvar och en af dessa gestaltningar gör af lifvet, hvarpä den stöder sig och hvad den uträttar, men mä vi ocksä se tili hvar den stöter pä motstand och hvari den finner sin gräns, icke enligt vär subjektiva mening, utan i enlighet med tidens egen erfarenhet. a.

De äldre lifsordningarna. 1.

Religionens

lifsordning.

Den religiösa lifsordningen när oss frän förgängen tid med särskild kraft. Men den gestalt, i hvilken den verkar, är kristendomens, som i sin egenskap af etisk frälsningsreligion intager en alltigenom egendomlig ställning bland religionerna. Säsom religion binder den lifvet vid en öfvernaturlig värld och underkastar vär tillvaro dess herravälde; säsom frälsningsreligion stegrar den motsatsen mellan de bäda världarna tili en sädan skärpa, att en fullständig omhvälfning blir nödvändig; säsom etisk religion fattar den det andliga lifvet säsom en det positiva skapandets och det egna afgörandets kraft och päyrkar en fullständig hjärtats förändring. Den

5 uppstod i en nedgâende och Iefnadstrött tid och upptog modigt striden mot utmattningen; men denna strid forde den icke genom att fortbilda den naturliga världen och kulturen, utan genom att öppna en öfvernaturlig ordning, en ny lifsgemenskap, som i tro och hopp blir människans säkraste framtid, genom att uppbygga ett osynligt Guds rike, som i kyrkan erhâller ett synligt uttryck. Kristendomen genomför ett lifsbejakande, men icke omedelbart, utan genom den grundligaste och starkaste förnekelse; fördenskull künde den ocksâ vid flyktigt päseende te sig sâsom en blott flykt frân världen. I själfva verket sammanhâller den i aktuell enhet nej och ja, flykt frân världen och världsförnyelse, djupaste förnimmelse af och saligaste befrielse frân skuld och lidande, och liksom den därigenom förlänar lifvet ett vidsträckt innehâll, sâ gifver den det ocksâ den oaflâtliga rörelse, som betingas af sökandet af sig själf. Religionen betyder därvid icke ett särskildt omrâde bredvid andra omrâden, utan vill vara heia lifvets innersta själ och behärskande makt; heia sin krets förlänar den genom sina mâl och mâtt en egendomlig karaktär, skapar en fast organisation af mänskligheten och motverkar kraftigt all förskingring och blott egenvilja. Pâ detta sätt kommer den tili den enskilda sâsom en öfverlägsen makt, hvilken tillför honom frälsning och sanning, bildar honom för det högsta mâl och fastkedjar hans tänkande och eftersinnande vid en osynlig värld. Med ett sâdant tillvägagäende har kristendomen ocksâ utöfvat de mest ingripande verkningar pâ historiens mark; först har den pâ en uttröttad mänsklighet inympat ett nytt lifsskott, därnäst har den under medeltiden verkat tili att uppfostra nya folk, och äfven sedan dessa blifvit myndiga, har den icke upphört att utöfva starka, om ocksâ tystare verkningar; med allt detta framstâr den ocksâ sâsom det världshistoriska lifvets väldigaste makt. Den historiska prestationens heia storhet hindrar emellertid icke, att i den nya tiden en stark rörelse uppstâtt mot kristendomen, en rörelse som alltjämt växer och undergräfver dess ställning, äfven dar denna i yttre mâtto ännu synes füllt tryggad. Vid ingen tidpunkt ha väl motsägelser frân individerna saknats, men i brist pâ ett andligt innehâll künde dessa motsägelser icke förena sig tili en helhetsverkan; detta skedde först, dâ nya tankemassor och nya lifsströmningar uppstodo frân början af 17:e ârhundradet. Hvad

6 hotfullt, som lag häri, kom emellertid icke tili full verkan, sä länge rörelsen inskränkte sig tili kulturens höjder och lämnade massorna oberörda. Sàlunda künde en sàdan man som Bayle ännu hysa den öfvertygelsen, att upplysningen aldrig skulle framtränga dithän. Det 19:e ärhundradet har likväl medfört detta oväntade, och nu förbinda sig det andliga arbetets beskaffenhet och människornas stämning tili en stormlöpning mot kristendomen, som ingen insiktsfull person kan kalla ofarlig. Mest pätaglig och mest omtalad är förstöringen af den af kristendomen använda gamia världsbilden, som allt mindre formar hälla stand mot den segerrikt framträngande nya vetenskapen. Naturens liksom människohistoriens bild har utvidgat sig omätligt och pà samma gang inom sig själf vunnit sammanhang, lag och ordning. Ett direkt ingripande af en öfvernaturlig makt verkar därför alltmer odrägligt störande. Jorden, som hittills varit alltets medelpunkt och hufvudskàdeplatsen för världens öden, sjunker ned tili en ganska ansprakslös ställning, men pà samma gàng fjättras människan vida närmare vid naturen och infogas i gemensamma ordningar; huru kan nu det som sker hos henne a f g ö r a o m alltets öden? För att fràn den pà detta sätt rubbade världsbilden — säsom varande ett blott utanverk — kunna draga oss tillbaka tili en kristendomens substans, mäste denna substans stä vida klarare och kraftigare inför oss än hvad den i själfva verket gör. Vid denna förändring är det icke heller fräga blott om enskilda satser, utan om heia tänkesättet. Vi ha lärt oss alltigenom tänka mera kritiskt och i enlighet med orsakssammanhanget, vi fatta det egendomliga hos de historiska förhällanden, ur hvilka kristendomen framgick, och märka pä samma gang ett vidsträckt afständ frän nutiden: vi spörja alla historiska traditioner om deras grunder och förinta därmed auktoritetens betydelse, vi tänka alltigenom mindre naivt och sträfva ut öfver den närmaste föreställningsformen. Frän denna ständpunkt kan religionens tänkesätt lätt te sig sàsom en blott antropomorfism, säsom en barnsligt-drömlik tydning af världen, som för ett förständ, hvilket mognat tili en objektiv betraktelses klarhet, torde galla endast sàsom en definitivi öfvervunnen utvecklingsgrad. Detta var ocksä positivismens lära, och just i denna punkt när dess verkan längt utöfver den biotta skolan.

7 Förändringen i tänkesätt skulle icke vara sä ingripande och icke sä farlig, om den icke gäfve uttryck ät en förändring af heia lifvet, men det är just detta den i själfva verket gör: genom heia sin utvecklingsgäng sätter nutiden ett universellt lifssystem emot det religiösa lifssystemet. Att alla omräden underordna sig religionen, att all verksamhet endast har värde sä längt den, om icke direkt, sä ätminstone indirekt främjar religionen, detta synes nutiden alltför inskränkt, detta betraktar den säsom en svär stympning af dessa omrädens sanningsinnehäll. Fördenskull frigöra sig ocksä genomgäende det andliga lifvets olika grenar, vetenskap och konst, stat och ekonomisk utveckling, frän religionens herravälde och känna detta säsom en omätlig vinst i vidd och frihet. I det att det nya lifvet obegränsadt utsträcker sig pä bredden och drager tili sig verklighetens heia innehäll, synes det hvila fast och säkert i sig själft och icke behöfva nägot fullständigande. Religionen mäste däremot först söka sig en plats i detta nya lif. Denna plats finner hon emellertid sä mycket svärare som nutidens lif, i samma män det utarbetar sina egendomligheter, motsäger kristendomen allt mera direkt och allt skarpare. Ä ömse sidor äro redan förutsättningarna grundskiljaktiga. Kristendomen i sin begynnelse talade tili en mänsklighet, com blifvit villrädig om världens förnuft och den egna förmägan, som endast genom att uppbygga en ny värld i den befintligas stalle künde komma tili ett lifsbejakande. Men för nutiden har den da försmädda världen erhällit en allt större dragningskraft. Nya folk och tider ha vuxit upp, hvilka känna sig starka och vilja utgjuta sin ungdomskraft i den omgifvande världen, som ocksä villigt tillmötesgär en sädan önskan i det den visar sig ännu stadd i füll rörelse och tili öfverflöd rik pä uppgifter. O m den fordom omgaf människan säsom ett oföränderligt öde, sä visar den sig numer förmögen af bäde förändring och lyftning, och människan kan verka och sträfva tili att förvandla den tili ett förnuftets rike. Ju mera kraft och föremäl därvid finna hvarandra, ju segerrikare arbetet framtränger, desto närmare kommer ocksä världen människans inre, desto mer blir den hennes verkliga och uteslutande hem. Pä detta sätt erhäller immanensens ide en förförisk klang, och hvarje öfverskridande af den af arbetet utstakade kretsen ter sig lätt säsom en flykt tili ett skuggrike bortom grafven; lifvet vinner nu sin glädje i kampen med tingen, i ut-

8 vecklingen af manlig kraft, medan den religiosa lifsriktningen med sin bidan och sitt hopp, med sin vântan pâ ôfvernaturlig hjâlp, fôrefaller matt, veklig och klenmodig. Samtidigt fòrsvinner all fôrstâelse af den vârld, i hvilken kristendomen fôrsatte mânniskans sjâl. Detta var en vârld af ren innerlighet, en vârld, i hvilken lifvets grundfôrhâllande var det andliga lifvets forhâllande till dess eget idealbegrepp, till den absoluta anden, i hvilken dârmed ocksâ frâgorna om sinnets begâr och viljans riktning blefvo hufvuduppgiften. Denna vârld var for den âldre kristendomen allt annat ân blott ett pâ andra sidan grafven, den var fastmer det allra nârmaste och sâkraste, lifvets hôgkvarter, frân hvilket den sinnliga tillvaron fôrst mottog sin sanning och sitt vârde. Men ju mera den nârmaste vàrlden betyder for den modârna mânniskan och ju kraftigare den lâgger beslag pâ hennes lifskànsla, desto mera blir lifvets forhâllande till denna vârld ocksâ lifvets grundfôrhâllande, desto mera fôrbleknar den rena inre vàrlden, desto mera ter den sig sâsom nâgot konstladt, ettuttânkt och skugglikt pâhâng, och dragningen till densamma sâsom en flykt till nâgot bortom grafven. Men den som fattar den vârld, som var kristendomens hufvudvârld, sâsom blott ett bortom grafven, for honom blir nôdvândigtvis kristendomen frâmmande och obegriplig, for honom mâste alla dess pâstâenden fôrvridas och i synnerhet allt hvad den innehâller af gladt bejakande och heroisk ôfvervinnelse fôrdunklas, for honom skall lâtt det hela fôrefalla sâsom en sorgmodig och sjuklig gestaltning. Nu har emellertid lifvets tyngdpunkt allt mera flyttats till vàrlden : kan dâ konsekvensen, att kristendomen allt mera undantrànges och fôrflyktigas, undvikas? Fôr kristendomen var denna inre vàrld hufvudsakligen ett sinnelagets och afgôrelsens rike, ett forhâllande af vilja till vilja, af personlighet till personlighet; fria gàrningar i makt och kârlek, i skuld och bot bildade kàrnan i allt, som skedde, och gâfvo vàrlden en sjâl; endast sâsom sedligt-personlig makt syntes andelifvet kunna finna sitt eget djup och behârska vàrlden. Àfven hâr rôr sig nutiden i rakt motsatt riktning. Dess arbete àr fôrnâmligast betànkt pâ att utôfver mânniskans subjektivitet leda in i tingens innehâll och komma under deras tvâng. Vi tycka oss nàmligen vinna âkta sanning fòrst dàrigenom att vi fòrsàtta oss i tingens faktiska tillstând, afslôja sammanhang hos dem och deltaga i

9 de härstädes härskande rörelserna; det gäller att följa deras objektiva och immanenta nödvändighet och af denna lära förstä allt enskildt och infoga det egna handlandet i densamma. Endast därigenom att sàlunda utvecklingen träder i stallet för gärningen, lagen i stället för friheten, fasta sammanhang i stallet för upplösning i enskilda förlopp, synes lifvet vinna storhet och en världskaraktär. Pà detta sätt gör nutiden icke allenast naturen tili en fortlöpande kausalväfnad, utan skjuter äfven ihop det andliga arbetet tili stora komplexer, hvilka genom den logiska konsekvensens makt sättas i rörelse oberoende af allt godtfinnande och af den biotta människans alla intressen. Ur en dylik utvecklings synpunkt ter sig det nämnda sedliga lifvets rike som en blott subjektiv sfär, sàsom en väfnad af mänsklig mening och sträfvan, sàsom nàgot, som faller utom den äkta verkligheten och aldrig bör fà tränga sig in i dess byggnad. Sàlunda tyckes fasthàllandet vid den gammalkristna arten ett kvarstàende pà ett lägre lefnadstrappsteg, begrepp sàdana som handlingens frihet och sedligt bedömande nedsjunka tili barnsliga vràngbilder, hvilka mäste utdrifvas med desto större bestämdhet, ju kraftigare det nya lifvet utvecklar sin egendomlighet. Äter blir i en fullständigt motsatt omvärdering det, som för kristendomen betydde lifvets allt behärskande höjd, en biföreteelse, ja en fara för kraften och sanningen i lifvet. Med allt detta har en lifsström upprunnit, som likgiltigt flyter fram icke blott öfver kristendomens svar utan äfven öfver dess fràgor, och denna ström bemäktigar sig allt mera mänsklighetens arbete och öfvertygelse. Just vära dagar framdrifva den motsats, som ärhundraden förberedt, tili full tydlighet. Man künde misstaga sig om dess oförsonlighet sa länge ett rationalistiskt och panteistiskt tänkesätt förtunnade kristendomen sä mycket som möjligt tili nägot allmänt och i detta allmänna trodde sig fatta dess väsen, men pà samma gäng ställde natur och värld i den spekulativa betraktelsens förklarande ljus. Detta tänkesätt har svärt skakats af större erfarenhet och allt mera sjunkit ned tili en blott fraseologi. Sàlunda stà numer motsatserna oförsonligt emot hvarandra och det är omöjligt att undvika ett afgörande. Och därvid röner mänskligheten stärkt inflytande af ett bakslag mot den religiosa och kristna lifsriktningen. Genom länga ärhundraden hade denna hällit ihop lifvet och fràn sin stàndpunkt belyst verkligheten, hade den utgifvit sin ari

10 sàsom den enda möjliga och rent af nödvändiga, hvarefter allt borde afpassa sig, som i andlig matto sträfvade uppàt. Drages nu det helas sanning i tvifvel, sà blir lätt just det, som ville gifva lifvet fasthet och karaktär, ett svàrt tryck och en odräglig boja, sà träder allt tillfälligt, temporärt och mänskligt hos denna lifsriktning i förgrunden, sà börjar allt tydligare förnimmas, att mycket af densamma gällde som sant, endast därför att man vant sig af med att ifrägasätta det, sàsom ock, att mycket endast hade samhällig Sanktion, men icke sin egen inre nödvändighet att tacka för sin giltighet. Under inflytande af sädana känslor kan det synas vara en stor befrielse att afkasta det heia, liksom ett nödvändigt steg tili lifvets sannfärdighet att drifva ut allt, som ännu finnes kvar af denna lifsriktning tili följd af vana och auktoritet. Detta är bakslagets stämningar i heia deras ensidighet. Kunna vi emellertid förneka, att en stor förändring af lifvet försiggätt och försiggär längt utöfver dem? Hvad som förr var det allra närmaste, har nu ryckts undan i fjärran, hvad som kort och godt gällde som säkert, mäste numer mödosamt bevisas och mister genom oupphörlig reflexion all friskhet och öfvertygande kraft, upplefvelsens omedelbarhet, den axiomatiska vissheten, den orubbliga tillförsikten saknas, den själfklara öfvertygelse, i hvilken forna tider lefde och verkade, saknas, och vi mäste erfara, att vissa ting bli osäkra, ja omöjliga, sä snart de icke längre tros vara nägot själffallet. En stor trötthet pà en blott religiös lifsriktning är likaledes omisskännelig, vi känna dess gränser och söka nya former, tili och med det vedertagna spràket misshagar oss, och allt försvarets skarpsinne förmär icke förläna det gamia ungdomens kraft. Med detta tidens domslut är saken visserligen icke en gäng för alla afgjord. Den senare tiden är nämligen icke den ofelbara domaren öfver föregäende tider, mycket, som synes den modärna människan säkert, torde snart visa sig vara problematiskt, mycket, som tillfredsställer henne, visa sig otillräckligt. Det skulle kunna hända, att det gamia förmär bevara lifvets djupaste djup gent emot det nya, att den värld af ren innerlighet, som det öppnade, tili slut skall visa sig öfverlägsen öfver hvarje stormlöpning. I alla fall innehàller likväl det nya en rikedom af fakticitet icke blott i enskilda yttringar, utan i heia sitt vara; det har genom sitt uppträdande förändrat heia läget, det làter omöjligen förkättra sig säsom ett blott

11 affall och kan icke laggas individerna till last. Mihanda star har i den gigantiska striden om manniskans sjal andlig makt mot andlig makt; segra skall den, som framtranger till lifvets ursprungliga djup och former bemaktiga sig den andras sanningsinnehill; men om darvid den aldre arten i det inre skulle vara ofverlagsen, sa skulle den kunna utveckla denna ofverlagsenhet endast under en genomgripande inre fornyelse och mera energisk inre lyftning, under grundligaste och mest omfattande uppgorelse med allt fientligt. Huru mycket befinner sig tiden harvid emellertid icke annu midt i sokande, huru fjarran fran hvarje afslutning! Under tiden har religionens stallning i kulturlifvet blifvit fullstandigt osaker, och detta lif har sitt hogkvarter icke inom, utan utanfor densamma. Detta gor religionens bejakande svagt och all fornekelse stark, hvilket hotar stampla hvarje ofvernaturlig asikt sasom konstlad och osann. — Pa detta satt har religionen blifvit for oss osaker icke blott i enskilda laror och inrattningar, utan i hela sitt vara, i sitt grundp&staende om lifvet, och hvad hon erbjuder oss i sitt traditionella innehall tillfredsstaller icke mera det till storre omfattning och frihet vackta lifvet. 2.

Den kosmiska idealismens

Hfsordning.

Sedan irtusenden verkar jamte den religiosa lifsordningen» an sasom dess komplettering, an sasom dess motsats, en annan, hvilken kan betecknas sasom kosmisk idealism. Den bildar ingen sa fast och ofvervaldigande byggnad som den forra, men genomtranger, verkande mera i det tysta, hela tillvaron; den ar sjalf icke heller af enkelt slag, utan skiftar i mangfaldiga gestaltningar, mellan hvilka likval sa mycken gemenskap finnes, att en hufvudriktning ratt val kan adagalaggas och faststallas. Liksom den religiosa ordningen insatter afven denna ordning lifvet framfor allt i en tankevarld och gestaltar ut fran denna den sinnliga tillvaron. Den aflagsnar sig emellertid fran den religiosa ordningen dari att den ingenstades losgor de bada varldarna fran hvarandra, utan betraktar dem sasom sammanhorande sidor hos ett enda helt. De forhalla sig har salunda till hvarandra sasom vasen och foreteelse, grund och foljd, lifgifvande och lifbegafvad natur (natura naturans och natura naturata). Det gudomliga ar har icke sa mycket en varlden

12 öfverlägsen som en världen genomträngande kraft, icke nägot särskildt bredvid tingen, utan deras sammanslutning tili en lefvande enhet, det framställer mindre uppgifter och kraf än det leder världen tili hennes egen sanning och dess eget djup. Därmed ter sig världen säsom ett i sitt inre sammanhängande helt; endast säsom en led i denna helhet finner den enskilde sitt äkta väsen. Pà detta satt är lifvets grundförhallande här förhällandet tili verklighetens osynliga helhet; med dess utveckling mäste hvad som är liflöst besjäla sig, hvad som synes isoleradt förbinda sig, och sàlunda öppnar världen ett omätligt innehäll och läter människan taga detta i glad besittning. Människan skulle emellertid omöjligen kunna utföra denna vändning frän företeelsen tili väsendet, om hon icke hade sin rot i världens grund och icke funne sitt eget väsen, dä hon fattade världens. Men gör hon detta och förmär hon i modig vändning frän ytan, som hon i första rummet tillhör, försätta sig i djupet^ sä öppnar sig för henne ett härligt lif med de vidsträcktaste utsikter. Ty nu kan hon tillägna sig heia det omätliga, befria sig frän allt blott mänskligt väsens litenhet, utan att förlora sig i en främmande värld; hon kan göra hvarje lifsutveckling positiv genom att leda den ur det heia och inre. Detta lif skall finna sin medelpunkt i de verksamhetsyttringar, hvilka sammanföra människan med alltet och inifrän vidga henne tili alltet. Pà detta sätt blir det andliga arbetet i vetenskap och konst hufvudsaken, hvars energiska utveckling läter hoppas pä en förädling af heia tillvaron. Kring denna medelpunkt grupperar sig allt annat säsom dess omgifning, dess medel, dess förutsättning, men detta oaktadt fortbestär likväl en bestämd ätskillnad och gradering mellan det, som ett skapande lif omedelbart utvecklar, och det, som utgör en blott betingelse därför och aldrig fär bli sitt eget ändamäl. Sälunda skiljer sig det sköna frän allt det blott nyttiga, den inre lifgifningen frän tillvarons heia yttre fortbestand och frän allt fullkomnande af de naturliga och sodala förhällandena, frän den biotta civilisationen skiljer sig en äkta andens kultur säsom öppnandet af tingens djup. Här fann lifvet ett mài och en uppgift hos sig själft, men erhöll dem icke sig förelagda af en öfverlägsen värld; en moral künde ocksà utvecklas i riktningen af alltets upptagande i den egna viljan, allt godtyckes underordnande under tingens nödvändighet.

13 Ett lif med sàdant rikt innehàll och sàdan verksamhetsglàdje uppstod pà den grekiska kulturens middagshòjd och fortverkar dàrifràn genom àrtusendenas lopp. Àfven kristendomen làt de betànkligheter den i bòrjan hyste snart fara och slot sig till det. Full sjàlfstàndighet och fullt sjàlfmedvetande erhòll detta lif emellertid fòrst i den modàrna kulturen, sa vidt som den fòljde idealismens bana. Nu kànner denna kultur sig ocksà religionen òfverlàgsen och hoppas kunna gestalta mànniskans vàrld pà ett mera till— fredsstallande sàtt an denna. Hàr behófves icke, sàsom dar, formulerade begrepp och invecklade làror om det gudomliga, enàr detta àr omedelbart tillstàdes i lifsprocessen och omfattar mànniskan pà alla sidor. Hàr dragas hennes krafter icke àt en sarskild riktning, medan annat forkastas, utan allt skall likformigt utveckla sig med hvartannat och fórbinda sig till en allomfattande harmoni; till och med naturdrifterna fa hàr begrànsning och fòràdling genom att inordnas i en stòrre helhet. Hàr utvecklar sig en bildande kraft, som nàr ànda in i sjàlens finaste fibrer, som ur allt hvad omgifning och tradition heter lyfter ut det rent mànskliga och gòr detta till hufvudsak, som med allt detta fordjupar lifvet i sig sjàlft och i dess d j u p finner omàtliga skatter. I allt detta ràder ett mànniskans kraftiga verkande och skapande, men pà samma gang medvetandet, att hon àr bunden vid osynliga ordningar, ett gladt bejakande af lifvet, men pà samma gàng en befrielse fràn vilda begàr och rà njutning, en lifvets omfattning och frihet och pà samma gàng en inre màtta, ett tydligt medvetande om mànniskans storhet, men ocksà om hennes begrànsning. Sàdana voro òfvertygelserna under vàr litteraturs blomstringstid. Anmàrkningsvàrdt hastigt har denna lifsgestaltning emellertid aflàgsnats fràn oss; trots all yttre nàrhet har den till sitt inre blifvit oss mera fràmmande àn religionens vàrld. Detta har emellertid skett mindre dàrigenom att den direkt bekàmpats — dàrtill frestade dess friare och rymligare beskaffenhet knappast — àn genom en inre fòrskjutning af fòrhàllandena och stràfvandena, hvilken drog andra fakta i fòrgrunden och dref fram andra uppgifter. Svàrligen skulle likvàl denna fòràndring kunnat verka sà hastigt och grundligt, om icke denna lifsordning hos sig sjàlf haft fasta skrankor och problematiska fórutsàttningar, som nu till fullo blifvit medvetna.

14 Den i denna kosmiska idealism rädande aristokratismen väckte i första rummet betänklighet och motsägelse. Det andliga skapande hvaraf den väntar all lycka, kan intaga och tillfredsställa heia själen endast där det med öfverväldigande kraft höjer heia människan öfver sig själf. En ovedersäglig erfarenhet visar emellertid, att detta sker endast i sällsynta undantagsfall. Mycket mäste nämligen sammanträffa för att människan skall kunna stiga till en sädan höjd och gripas af detta skapandets tväng. Vinsten af dylika festdagar verkar nu visserligen ocksä in i hvardagslifvet, och frän höjderna utgjuter sig ljuset äfven i dalarna. Vid ett sädant meddelande kan emellertid en stark förlust i kraft och renhet, ja, i sannfärdighet icke undvikas. Hvad som uteslutande uppfyller de alstrandes lif och stegrar det tili högsta lidelse, blir för de mottagande lätt en blott bisak, en angenäm företeelse pä köpet. Sälunda se vi, att bildningsepoker följa pä tider af skapande, men att denna bildning mer " och mer sjunker ned tili ett reflekterande och njutande lif. En bildning af detta slag plägar vara full af inbilskhet, den af densamma uppfyllda människan tycker sig lätt vara mer än hon är, skrufvar sig falskeligen i höjden i sitt tal och sina känslor, lefver mindre sitt eget än fastmer ett främmande lif. Ett sädant half- eller skenlif mäste nödvändigt förr eller senare framkalla motsägelse, och denna motsägelse mäste bli synnerligen stark, dä den besjälas af krafvet, att allt, som bär människoansikte, skall ha omedelbar andel i vär tillvaros förnämsta goda och själfständigt arbeta med pä de högsta uppgifterna. Men just detta är den nuvarande tidens oemotsägliga fordran, och sälunda blir den kosmiska idealismens aristokratiska karaktär för nutiden endast stel exklusivitet och ett tungt och odrägligt missförhällande. Denna lefnadsordning saknar emellertid full kraft och sanning icke blott gent emot mänskligheten i dess helhet, utan stöter pä samma skrankor äfven i sitt förhällande tili världen och tingen. All framgäng härvidlag beror nämligen därpä att det andliga lifvet bildar tingens eget djup, att tingen i detsamma äga sitt äkta väsen och att, dä detta djup uppväckts, den synliga världen villigt, ja med glädje tillfaller det och helt och hallet gestaltar sig tili dess uttryck. Ande och värld mäste säkert sträfva tillsammans och slutligen utan rest uppgä i hvarandra; verkligheten mäste, om ocksä icke med ett slag, sä likväl under sin oaflätliga fortgäng gestalta

15 sig till ett förnuftets rike. Det senaste àrhundradets erfarenhet talar emellertid skarpt emot en sà lätt lösning. I yttervärlden liksom i människans egen själ framträder en omätlig fakticitet, som slär emot hvarje härledning ur allmänna principer, allt infogande i ett omfattande schema, härdnackadt vidhàller sin särskildhet, bildar egna komplexer och följer egna vagar. Nutidens realistiska tänkesätt har gjort denna sida af verkligheten füllt gällande. Men kan det andliga lifvet icke tili fullo bemäktiga sig tingen, stàr ett rike af fakta mot detsamma, sà ligger tviflet nära, huruvida det öfver hufvud hör tili världens väsen och uppenbarar tingens sanna natur och icke snarare blott utifràn ansluter sig tili dem, endast berörande deras yta. Pä detta sätt blir den yttre begränsningen oundvikligen en inre skakning. Denna förslärkes af den tanken, att den kosmiska idealismen alltför raskt och djärft behandlar människans andliga lif sàsom andligt lif öfverhufvud och utan vidare tillerkänner den mänskliga förmägan allt hvad som bör tillkomma det andliga lifvet för sig taget. Det modärna lifvets erfarenheter ställa emellertid människans säregenhet och bundenhet allt mera för vara ögon; de visa oss, huru svàrt och längsamt ett andligt lif af nägot slag uppstàtt i människans krets och med hvilken möda det därstädes bibehàller sig; de drifva därmed, om det andliga lifvet eljest icke skall sjunka ned till en blott företeelse hos människan, tili att skarpare skilja det andliga lifvets substans och dess existensform hos människan; de uppställa därmed alla fràgor, som peka ut öfver den kosmiska idealismen. Denna synes här alltigenom behandla lifsproblemet för mycket summariskt och icke gà tillräckligt pà djupet. Men ännu hàrdare är den kosmiska idealismens sammanstötning med det modärna lifvet, dà det gäller problemet huruvida verkligheten är förnuftsenlig. För idealismen är det väsentligt att bejaka dess förnuft, den behöfver icke tänka sig detsamma sàsom föreliggande färdigt, men màste dock vara säker pà ett uppstigande till detsamma; rörelsen med dess motsatser och strider màste för densamma förlöpa i förnuftets element. Framför allt tàl den icke tvedräkt i det andliga lifvet. Hvar helst andlig rörelse uppstàr, där fàr intet tvifvel ràda om màlet; kraftens utveckling màste ocksà medföra det ratta sinnelaget; allt, som verkar hämmande, fàr endast komma sig af svaghet eller missforstànd, men ingenstädes te sig sàsom radikalt ondt. En sàdan optimism uppfyllde de le-

16 dande andarna i vàr klassiska litteratur; men huru har icke midt under alla kulturframsteg världens utseende fördystrats för det 19:e àrhundradet! Vi se nu füllt tydligt naturmakternas likgiltighet för andens syften; vi se det förnuftiga arbetet oafbrutet korsas af blind nödvändighet; vi se det andliga lifvet splittradt i sig själft äfvensom framstàende andlig kraft neddragen tili tjänst hos làga intressen och bortryckt af vild lidelse; vi se det andliga lifvet knappast vinna nàgot, ja stärkt träda tillbaka midt under en utomordentlig stegring af en teknisk och social kultur; vi se det bli ovisst om sin egen hufvudriktning och osäkert vackla fram och tillbaka mellan olika möjligheter; i allt detta erfara vi en väldig andlig skakning. Huru skulle, dà ställningen är sädan, den kosmiska idealismen kunna förslä, huru skulle den kunna lämna värt lif en fast Ständpunkt? Ja, det tviflet torde uppstà, om den öfver hufvud betyder en själfständig lefnadstyp och icke är en blott mellanform mellan en religiös och en tili den omedelbara tillvaron vänd lifsgestaltning, en mellanform, som förmär hälla sig endast för en tid säsom en blott öfvergäng. Detta synes ätminstone nutidens historiska erfarenhet tillkännagifva. Vid denna tids början stod religionens herravälde ännu orubbadt och det gudomliga utöfvade sin verkan pä människan frän världsöfverlägsen höjd. Men därpä kom världen allt närmare för att utbreda sig öfver religionen och sänka sig in i henne tili dess att all skiljande skranka ramlade och Qud och värld infogades i det enda alltet. Forst syntes detta vara en hög och ren vinst: det gudomliga frigjorde sig frän all stel höghet och talade tili oss omedelbart ur lifvets heia fullhet, medan världen förband sig genom det gudomligas kraft tili ett inre helt och erhöll genom dess ljus en förklarande glans. Utjämningen var emellertid endast skenbar, den innehöll en inre motsägelse, som slutligen mäste frambryta med förstörande kraft. Det gudomliga hade utbildat sin kraft och sitt djup i motsats tili världen; skall det fasthälla dem, dà denna motsats upphör, skall öfverlägsenhetens försvinnande och sammanflytandet med tingen icke beröfva det allt egendomligt innehäll ? I själfva verket har det gudomliga med detta närmande och denna utbredning mer och mer förbleknat och förflyktigats, allt mindre kraft utgär frän detsamma, och sälunda förändrar och förhöjer det allt mindre världen, det förklarande ljuset, som hvilade pà henne,

17 viker bort, hennes inre sammanhang brister. Panteismen blir emellertid frän att vara en lifvet genomträngande makt en svag stämning, ja en tom fras. Det lefvande heia, hvarinom tingen tili att börja med fingo en höjd betydelse, har slutligen blifvit en blott abstraktion, som icke häller ständ inför ett energiskt tänkande. Sä har en immanent dialektik, sädan det historiska lifvet ofta nog framter, förstört rörelsen, da denna sträfvade ut pä vidden, i dess lifgifvande rot; den har lämnat den mark, ur hvilken den sog sin kraft och sanning; men därmed ter sig den kosmiska idealismen säsom en enda stor motsägelse, säsom en bedärande illusion, som i väsendets Ställe lämnar ett blott sken. Med dylika tvifvel och skakningar är den för visso dock icke för alltid undanröjd; den representerar fordringar, som vilja pä nägot sätt tillfredsställas, den innehäller sanningar, som vilja bli erkända. Hvad skulle väl bli af människolifvet, om det ville afstä frän sin sträfvan mot det heia, frän att andligen genomtränga världen, om det uppgäfve sin dragning ät det stora och vida, sin glädje och kraft, sitt förnäma sinnelag? Men hvad som här gömmer sig af oumbärliga sanningar mäste först fattas i vidsträcktare sammanhang, för att klaras och begränsas och kunna verka säkert och fruktbärande. Tills vidare befinna vi oss emellertid äfven här i fullständig osäkerhet. Hvad som skulle gifva värt Iif ett fast innehäll och en tydlig riktning har själft blifvit ett svärt problem.

b.

De nya lifsordningarna.

Intet yttre angrepp och ingen inre afslappning skulle kunnat försätta de gamia lifsordningarna i en sädan upplösning som den, hvilken i själfva verket förefinnes, om icke den omedelbara tillvaron blifvit längt mera för människan och gifvit henne vida mer att skaffa än under äldre tider. Förr syntes äkta andligt lif endast kunna utveckla sig i energisk frigörelse frän den sinnliga världen; det tryckte ned denna tili en underordnad sfär, som först frän en öfverlägsen ordning skulle erhälla en uppgift och ett värde. Fördenskull föreföll det säsom ett tecken tili lägt sinnelag, säsom ett sjunkande frän människolifvets höjd, att stanna vid densamma. Euchen,

Orundlinjer.

2

18 Detta har nutidens förlopp grundligt förändrat. I samma m i n den osynliga världen för människan blef osäker och det tili densamma vända lifvet skugglikt, uppstod en väldig törst efter realitet, efter ett lif i tingens fullhet och sanning, och endast den synliga världen syntes lofva tillfredsställa denna törst. Dittills hade denna värld synts i en egendomlig belysning, som nu uppfattas sàsom konstlad och vanställande. Försvinner denna belysning och kan världen framträda i klarhet, utveckla sig ostördt, sä erbjuder hon ett vida rikare innehàll, langt fastare sammanhang, mycket större uppgifter. Detta framför allt därför att hon numer icke ter sig sàsom färdig och afslutad, utan sàsom stadd midt i en rörelse och i stànd tili en genomgäende stegring, alldenstund ännu stora möjligheter slumra i henne, hvilka kunna väckas af mänsklig kraft. Den omedelbara tillvaron växer i olika riktningar vida utöfver hvad den förr var: naturvetenskapen sönderlägger den synliga världen i dess särskilda tràdar och gör den genomskinlig för vàrt tänkande; den làter oss därjämte genom tekniken vinna herravälde öfver hennes krafter. Mänsklighetens politisk-sociala sammanslutning ställer nya uppgifter icke blott pä enskilda punkter, utan sàsom ett helt och väcker därmed stora förhoppningar pà ett väsentligt höjande af lifvet. Kraftigare och rikare ter sig äfven individen, sedan traditionella band fallit bort och full frihet lämnats ät hans utveckling. Om ocksà dessa rörelser i sin sträfvan att behärska lifvet pà màngfaldigt sätt ràka i motsägelse med hvarandra, verka de likväl alla i första rummet därhän att stegra människans omedelbara tillvaro, att vid denna knyta fast hennes kärlek och arbete, men pà samma gàng tränga de allt längre tillbaka de lifsgestaltningar, som ha sin rot i det osynliga. Allt bestämdare visar sig den omedelbara tillvaron icke tàla nàgot annat jämte sig, allt mera befriar sig det mot densamma vända lifvet fràn den biotta oppositionskaraktär, som det dittills haft, och företager sig att med inneboende krafter positivi gestalta heia tillvaron efter sin art och sälunda füllt tillfredsställa äfven människans andliga behof. Allt detta betyder en fullständig lifvets omhvälfning. I det den värld, som dittills tyckts vara den andra i ordningen ( blir den första, ja den enda världen, förändra sig alla storheter och värden och ter sig äfven gammalt godt sàsom nytt förvärf. Visser. Iigen saknar därvid det nya tänkesättet de fördelar, som en läng tradition gaf det gamia, men den äger i stället det egna sökandets

19 och finnandets behag, den allra första upptäcktens och eröfringens glädje; oändliga horisonter öppna sig, och för människans forskning och verksamhet ligger en öppen bana. Därvid hämtar sträfvan särskild kraft och tillförsikt ur öfvertygelsen, att det nya icke är annat än ett afslöjande af den gamia och äkta, endast misskända naturen. Det är ett lifvets ätervändande tili sig själft, tili sin enkla och rena sanning, som läter vänta en ny världsdag. Sàlunda beträder mänskligheten med lyftadt sinne och gladt mod den bana, som lofvar sä mycken vinst och sà stor lycka. 1.

Den natura/istiska

lifsordningen.

Rörelsen mot den omedelbara tillvaron kan icke komma i säker fortgàng utan att arbetets hufvudbärare och hufvudriktning närmare bestämmas. Här erbjuda sig olika möjligheter, speciellt tre, som alla i själfva verket redan ha utvecklat sig och därvid än ömsesidigt sammanväft sig och förstärkt, än korsat och hämmat hvarandra. Ingen af dessa rörelser har utvecklat mera kraft och utöfvat större makt än den, som gör den oss omgifvande sinnliga naturen tili sin Standpunkt och helt och hàllet vili upptaga människan i denna. Detta är naturalismen, som utgàr fràn nutidens mekaniska naturuppfattning, men utsträcker de i denna använda storheterna öfver allt vara och äfven lägger själslifvet under dem. Rörelsen fick fart vid 17:e ärhundradets början därmed att naturen tillerkändes själfständighet och autonomi. Dittills lag en religiös eller konstnärlig tydnings slöja öfver henne och gaf henne en färg, som tilltalade känslan, men pä samma gang undandrog henne en vetenskaplig förklaring. En sàdan künde först komma i fràga, dà människans alla subjektiva tillsatser aflägsnats och naturen ren och osminkad uppsöktes i sig själf. Detta skedde med Descartes och Galilei, och numer ter sig naturen sàsom en omätlig väfnad af skilda tràdar, sàsom en komplex af själlösa, men alltjämt i rörelse stadda element, hvilka rörelser förlöpa i enkla grundformer och hvilkas sammanträffande frambringar alla, äfven de mest komplicerade gestalter och former. Detta ofantliga drifverk visar ingenstädes ut öfver sig själft, och som dess rörelse har ett helt och hallet immanent förlopp vili det ocksä uppfattas och förstas endast genom sig själft. Allt

20 själiskt uteslutes därvid, och delta saklighetens rike känner icke heller ändamäl eller mening med hvad som sker. Denna nya vetenskapliga bild af naturen mäste först med stor möda aftvingas den traditionella, naivt mänskliga naturbilden. Därvid gällde det i synnerhet att upplösa den första företeelsen i enkla element och att af dessa pä nytt uppbygga världen. Därigenom blef naturen pà samma gang tillgänglig för människans verksamhet. Naturens tekniska besegrande har nämligen tili sin förutsättning forskningens analytiska karaktär; först en sädan forskning med dess uppspanande af de särskilda trädarna försätter människan i ett aktivt förhällande tili naturen, medan hon dessförinnan förunnades att förhälla sig endast kontemplativt. Sàlunda skapade naturen ett nytt slags lif, ett idogt, manligt, oafbrutet framätträngande lif. Detta lif liksom själfva vetenskapen bildade först en särskild afdelning af ett större helt; det künde sä mycket mindre genast behärska det heia som själens utdrifvande ur naturen först bidrog tili att höja själsltfvets egen styrka. Gentemot naturen befäste och bevarade sig det modärna subjektet och vidhöll sitt yrkande pä en själfständig innerlighets rike. Heta strider uppblossade, men ju mera naturen tillväxte i stört som smätt och ju fastare sammanhang hon ädagalade, med desto mera öfverväldigande kraft drog hon ocksä människorna tili sig, desto mera inkräktade naturbegreppen äfven pä själens innersta. Det afgörande utslaget gaf den modärna härstamningsläran, i det den làter människan helt och hället framgä ur naturen och härleder allt hvad hon tillskrifver sig själf af särart frän en smäningom fortgäende stegring af naturstorheter. Detta höjer naturen tili den allomfattande världen, särskildt naturen sädan den fattas i den modärna mekaniska äskädningen, som därigenom förvandlas tili en afslutande världsteori, en naturalistisk metafysik. Den mänskliga och andliga världen, som dittills känt sig säsom ett själfständigt rike gentemot naturen, ter sig numer säsom hennes biotta fortsättning, säsom nägot, som fullständigt infogar sig i ett utvidgadt begrepp af henne. En sädan öfvertygelse mäste grundligt förändra det andliga lifvets säväl ställning som ocksä alla dess storheter och värden, men den förblir icke en blott teori, utan vili bemäktiga sig heia tillvaron och genomgripande förändra dess gestalt. I själfva verket uppstär

21 en egendomlig naturalistisk lefnadstyp, som vinner en väldig makt öfver tidens tankar och sträfvan. Denna naturalism förkastar allt själfständigt andelif, som for densamma icke är annat än ett tillbehör till naturens rike och endast tillsammans med den sinnliga tillvaron kan äga bestand säsom ett stycke af eller bihang till denna. Fördenskull tillkommer det det andliga att fullständigt underordna sig naturlifvet och nära afpassa sig efter detta; aldrig kan det af sig själft framkalla och utföra en rörelse, aldrig utveckla en grundläggande och omfattande verksamhet, aldrig draga sig tillbaka till sin egen krets som till ett själfständigt rike. Därmed sjunker all i sig själf hvilande innerlighet till en blott skuggvärld. Hvad än mä röra sig inom oss kan bli till full verklighet endast därmed att det vinner kött och blod genom att tillägna sig sinnliga krafter. Lifvet äger här ingenting eget, det mottager allt ur förhällandena till sin omgifning och förblir bundet vid denna. Pä detta sätt alstrar tänkandet här inga nya begrepp, utan alia begrepp bli blotta förkortningar af de sinnliga intrycken. Pä detta sätt kan sträfvandet aldrig komma i besittning af rent andliga värden, utan kärnan i all lycka blir en, lät vara förfinad, sinnlig njutning. Allt detta erhäller en noggrannare precisering genom den naturbild, som den mekaniska teorien uppställer tillsammans med en efter densamma afpassad härstamningslära och eftertryckligt framhäller för samtiden. Här upplöses naturen helt och hället i en mängfald af i samma plan liggande enskilda krafter, som i tillvarons trängsel härdt sammanstöta och mäste försvara sig under oafbruten kamp med hvarandra. Men denna kamp blir en källa tili fortskridande rörelse, i det att den använder, fixerar och samlar allt, som gagnar själfbevarelsen; den bevarar lifvets ungdomsfriskhet, enär alltjämt nya lägen uppstä och kräfva nya afpassningar efter omgifningen. Därigenom utvecklas ett biologiskt-ekonomiskt tänkesätt, som vänder om all hittills skedd uppskattning af värdena. Nu försvinner allt i och för sig värdefullt ur världen, och dess utdrifvande ter sig säsom en befrielse frän ett förvirradt, ja meningslöst äskädningssätt; det allenahärskande värdet blir det nyttiga, det som i kampen för tillvaron främjar och gagnar de lefvande väsendena allt efter deras art. Säsom sant fattas här alltsä icke ett hemlighetsfullt väsen hos tingen, utan sanna kallas endast de föreställningar och tankemassor, hvilka befordra den bästa afpassningen efter

22 lefnadsvillkoren och just därigenom sammanhälla individerna; här ställer tili människan icke mera ett godt frän öfverlägsen höjd sin stränga fordran, utan godt är hvad som enligt vär erfarenhet tjänar tili att underhälla lifvet. Äfven det sköna underordnar sig här det nyttiga och motiverar sig endast genom hvad det ästadkommer för detta. Härvid kan direkt endast eget väl, den individuella själfbevarelsens intresse vara driffjädern tili handling, men lifvets verklighet visar människan stä i sä mänga förhällanden, sä nära sammanflätad med sin omgifning, att hon för egen räkning icke kan eftersträfva nägot utan att äfven sträfva för andra. En sädan intressenas utsträckning har inga gränser. Därför kan heller ingenting tänkas, som icke pä detta sätt indirekt skulle kunna bli för människan ett medel tili själfbevarelse och därigenom ett föremäl för hennes äträ. Denna lifstyp stracker sig frän de allmännaste impulserna äfven tili hvarje förgrening af arbetet och gestaltar hvarje arbete pä egendomligt sätt. Vetenskapen hänvisas här helt och hället tili erfarenheten och mäste utskilja hvarje spekulativt element säsom en subjektiv vrängbild; den är i hvarje förgrening intet annat än utvidgad naturvetenskap. Konsten fär icke jaga efter drömda ideal, utan finner i den trogna och rena afbildningen af världsomgifningen sin enda uppgift. Det samhälliga lifvet och samhällig sträfvan skola förnämligast utveckla de af naturen gifna krafterna och söka motsvara de af naturen gifna betingelserna; under afvisande af inbillade mäl skola de företrädesvis värda sig om det helas fysiska välständ säsom källa tili all kraft och all framgäng. Det är lätt begripligt, att denna lifsgestaltning kunnat vinna och rycka med sig samtidens sinnen. Den äger i första rummet den karaktär af enkelhet och omedelbarhet, hvilken ter sig som ett företräde framför det nedärfda tillständets mänga invecklade och fjärran liggande moment. Här behärskas och sammanhälles nämligen all mängfald af den naturliga själfbevarelsens enda tanke, men förhällandet tili detta mäl vänder hos tingen fram just det, som omedelbart berör oss och fysiskt och psykiskt är oss nära. Ett annat drag hos detta lif är, att det omsätter heia tillvaron i verksam kraft och rastlös framätsträfvan. Ty den härstädes rädande kampen läter ingenting fortbestä tili följd af sin blotta tillvaro, genom det nedärfdas döda vikt, utan allt mäste alltjämt pä nytt försvara sitt existensberättigande, mäste tänja och sträcka sig för att visa sig nyttigt

23 äfven pä nutidens mark. Hvad som icke förmär bestä detta prof aflägsnas obarmhärtigt säsom en hämmande barlast. Därvid blir det af stor vikt, att natur och värld äro stadda i ständig förändring och att fordringarna undergä förskjutningar med de förändrade lägena. Fördenskull gäller det att ständigt afpassa sig pä nytt, fördenskull insättes lifvet helt och hallet i samtiden, och stelheten hos en absolut betraktelse och behandling af det flytande viker för en relativ. Men framför allt bär emellertid lifvet enligt sin egen öfvertygelse sanningens prägel. Forst med den stränga bundenheten vid den omgifvande världen synes det mänskliga sträfvandet rota sig i verklighetens fasta mark och därigenom vinna verklig inre styrka, hvaremot det hemföll tili outsäglig förvirring, sä länge det litade pä förmägan hos ett Subjekt, som inbillade sig vara själfständigt. Forst med befrielsen frän detta, först med inordnandet i alltets byggnad, synes lifvet vakna upp ur en dröm och bli füll verklighet, äkta lif pä säker grund. Hvad som innebor i denna lifvets omgestaltning af positiv makt att framträda och häfda sig förstärkes ytterligare genom energien af den förnekelse som härifrän utöfvas och med hvilken allt föräldradt utdrifves. Här finnes intet obestämdt, som skulle kunna mildra motsatsen, ingen förmedling, som skulle kunna utjämna densamma. Tydligt och skarpt stä här tvärtom ja och nej emot hvarandra och kräfva ett oförbehällsamt afgörande. De betänkligheter och tvifvel, som kvarstä, tvingas tillbaka, ja, nedsläs af den modärna naturvetenskapens säkra segertäg och teknikens växande triumf. Med dem synes nämligen den naturalistiska lifstypens berättigande vara omedelbart bevisad. Sälunda brusar denna rörelse i väldigt täg fram genom mänskligheten och griper med särskild kraft de uppätsträfvande klasserna, som möta vetenskapen liksom kulturen med en ännu orubbad tro. Knappt nägot synes kunna pä tidens mark hälla ständ mot en sädan stormlöpning. Hvad som vinner mänga samtida för sig är därmed emellertid ingalunda bevisadt vara allbehärskande makt och sista sanning; mähända finnes i denna rörelse längt mera och afsevärdt annat än den själf antager; mähända ästadkommer den hvad den presterar endast med tillhjälp af främmande element, ja mähända kan den bevara ett sanningsinnehäll, endast om den infogas i vidsträcktare sammanhang och med detsamma väsentligen förändrar sin betydelse. Detta

24 màste emellertid nu pröfvas icke efter vär subjektiva mening, utan efter mänsklighetens faktiska lifsläge. Motständet

begynner

just

inom

det omràde, som tycktes vara

naturalismens starkaste bälverk: naturvetenskapen, den matematisktfysikaliskt grundade naturvetenskapen. blick

kan

denna

T y endast för den flyktigaste

med naturalismen; i själfva verket

sammanflyta

kan naturalisten icke erkänna en exakt naturvetenskap och kan en naturforskare icke vara naturalist pà grund af, utan endast trots sin vetenskap.

Ty

naturvetenskapen är allt annat snarare än en blott

afbild af de sinnliga intryck, som trängasig inpä oss; den har uppstàtt endast

därigenom

att tänkandet

tryck pà det grundligaste.

förarbetat och ombildat dessa in-

Vore vär intelligens icke mera än hvad

naturalismen följdriktigt gör af detsamma, skulle människan pà sin höjd kunna nàgot litet förfina den djuriska föreställningen men skulle aldrig ha kommit ut öfver de spridda intrycken tili en världsbilds helhet.

Detta künde endast ske därigenom att hon höjde sig upp

ur företeelsernas ström och ställde sig emot dem.

Men huru skulle

en blott knippa förnimmelser, hvartill naturalismen gör henne, kunnat àstadkomma detta? i

väsendet

och

Därtill hör ju ändä ojämföriigt mera enhet

frihet i verksamheten än en sàdan

knippa skulle

stalla tili förfogande. Helt visst har människan i forna tider svärt misstagit sig, dà hon sökte

tyda sin omgifning; hon har flyttat in sitt eget omedelbara

tillstànd

i

densamma,

färgat

heia

världen mänskligt och umgàtts

med dess storheter som med likartade väsen.

Men äfven villfarelsen

röjer ett sökande och tydande, redan fràgans framställande tillkännagifver, att hon blifvit den biotta naturen öfverlägsen. allt

har

människan

icke

Men framför

stannat vid denna antropomorfism, utan

genomskàdat dess otillräcklighet och trängt fram tili en ny àskàdning. Hvad

künde

växande

atra

väl efter

drifva

henne

sanning

och

tili denna vändning annat än en huru skall detta begrepp kunna

nàs med biotta naturen som utgàngspunkt?

O c h dà det nu lycka-

des genombryta antropomorfismens molnhölje och uppsöka tingen i

deras

stod,

egna forhàllanden, dà ett objektivt världsmedvetande upp-

som likväl är himmelsvidt skildt fràn de sinnliga intryckens

handfasta pàtaglighet, växte icke dà ocksà människan inom sig själf ifràn det sinnliga intrycket, uppbäres och behärskas icke heia den byggnad, som framhäfver den äkta naturen ur företeelsen, af hennes

25 tankearbete? Huru mycken kraft i att omfatta och sammanhälla ädagalägger icke just den modärna naturvetenskapen, da den upplöser omgifningens sinnliga bild i särskilda element, utforskar dessas lagar, följer rörelsen frän dess enklaste begynnelser tili dess nuvarande höjd. Därvid är visserligen allt tankearbete bundet vid en gifven föreskrift och mäste fördenskull alltjämt hänföra sig tili förnimmelsen, men hvarje meddelande frän denna infogas likväl i en tankebyggnad, ja insättes i ett tankerike. Det andliga förblir bundet, men huru slö mäste icke tankeförmägan vara för att förblanda en sädan bunden andlighet med en blott sinnlighet! Naturalismens fei är uppenbart: dä den endast vinnlägger sig om föremälet och dess gestaltning, förgäter den helt och hället det själsarbete, som därvid medverkar, förbiser den lifsprocess, under hvilken vi endast kunna veta nägot om och befatta oss med ett föremäl. Men sä snart vi bedöma det ur denna synpunkt, skall det förändra sig och antaga vida andligare drag; verkligheten spränger dä med tvingande makt den ram, inom hvilken naturalismen ville inskränka den. Äfven det lif, hvars bild naturalismen tecknar, innehäller mera än den förmär förklara. Det ser ut som om människan helt och hället upptoges i ett vidsträcktare naturbegrepp, som om hennes lif uteslutande lydde naturens krafter och drifter, som om allt det, hvilket pästäs skjuta öfver naturens plan, vore en blott inbillning. Människan stär emellertid i själfva verket med sitt andliga arbete, äfven dä hon vänder sig tili naturen, icke i, utan öfver denna. Ty hon framträder här icke säsom en blott länk af dess kedja, utan naturen visar sig väsentligen vara människans upplefvelse och hennes tanke. Dess rikedom, ordning, fasthet tager människan med glädje i besittning, emedan de vidga hennes eget väsen. Det andliga lifvet har utvecklat sig vid naturens hand, naturen har icke kväft det. Sä förhäller det sig ocksä med den ökade kraften, som här utgör lifvets hufvudvinst. Ty kraften är här icke blott riktad utät, säsom i naturen, utan upplefves och njutes och gestaltar sig först härigenom till lycka. Men huru skulle den kunna göra detta utan att sammanfatta lifvet tili en inre enhet, som är de särskilda förloppen öfverlägsen? Sälunda verkar det naturens intellektuella och tekniska öfverväldigande, som nutiden medfört, pä sinnena framför allt säsom en tillväxt af lifvet och en förhöjning af själf-

26 kànslan. Till och med de materiella vàrdena, rikedom och egendom, egga kulturmànniskans stràfvan icke sa mycket genom den sinnliga njutningen, fòr hvilken i alla fall snart sàttes en gràns, utan sàsom medel att verka och skapa, sàsom stegring af den mànskliga fórmàgan. Det àr fòrnàmligast detta, som àt den samtida materiella kulturen gifver dess drag af rastlòshet och grànslòshet och fòrlànar densamma en demonisk makt ófver sinnena. Endast detta sammanhang fòrklarar och ràttfàrdigar de materiella vàrdenas sa mycket hògre uppskattning i den nyare kulturen, medan de àldre lifssystemen sàsom ovàrdig brànnmàrkte ali stràfvan, hvilken àgnades àt dem. Kort sagdt, naturalismen eliminerar ingalunda subjektet med dess innerlighet, den fastmer fòrutsàtter det allestàdes fór sin egen utveckling, dess makt att gestalta lifvet utgàr icke fràn en blott och bar natur, utan fràn ett òfverlàgset andelifs nàrmare fórening med naturen, fràn ett kraftigare erkànnande af naturelementen àfven inom sjàlen. Mànniskan upplefver icke sà mycket tingen som sig sjàlf \ tingen; det fòrblir alltid en andlig prestation att sammanfatta„òfverskàda, upplefva det hela; hon gòr ocksà af naturen nàgot annat, liksom àfven den efterstràfvade naturalistiska kulturen fòrblir grundskiljaktig fràn det biotta naturtillstàndets begynnelser. Men dà naturalismen misskànner detta fòrhàllande till anden och i stàllet fòr naturen med anden insàtter naturen utan anden, sà motsàger den sig hàrigenom sjàlf och blir utan inre halt. Fòrgàfves spjàrnar den mot fòljande dilemma: gòr den fullt allvar med att utdrifva de andliga storheterna, sà fòrstòr den sin egen grund och màste sammanstòrta sàsom lifssystem, men erkànner den nàgot mera àn biotta naturen och till pà kòpet nàgot grundvàsentligt mera, sà skall den nòdvàndigtvis drifvas ut òfver sig sjàlf. Denna motsàgelse i grundriktningen skall emellertid genomtrànga naturalismens hela utveckling och gòra alla dess storheter fàrgskiftande, ja tvetydiga, i det att de samtidigt fòrkasta och anvànda det andliga elementet, samtidigt drifva ut det och hàmta fram det, det ena òppet och medvetet, det andra fòrstucket och omedvetet. Sà gàr det framfòr allt med grundbegreppet kampeti fór tillvaron. I naturalistisk bemàrkelse kan denna icke betyda annat àn bevarandet af den naturliga tillvaron, biotta lifvet. Ett sàdant begrepp àr emellertid ofòrmòget sàvàl att inrymma kulturarbetets hela fullhet som att

27 af egen makt växa tili pà nägot sätt. Vore tillvarons bevarande i denna bemärkelse verkligen det högsta màlet, skulle mänsklighetens heia outsägliga arbete, världshistoriens heia sträfvan och skapande vara utan vinst, det skulle pä intet vis kunna föra oss utöfver de första begynnelserna, vi skulle visserligen ha lifvet, men ingenting vinna med och i lifvet. Ja rörelsen skulle betyda ett allt längre tillbakaskridande, ty samtidens erfarenhet visar oss tydligt nog, att lefnadskampen blir allt hàrdare, mödosammare, bittrare. Skulle allt detta icke gifva mera än hvad redan begynnelsen ägde, den fysiska tillvaron, màste vi göra allt större omvägar för att bevara hvad som fordom omedelbart tillföll oss, sä skulle vär tillvaro vara ett oaflätligt sjunkande, ett allt mödosammare arbete endast för att vara nägot utan att vara nägot. Eller är det icke att gä tillbaka, dà samma mài kräfver allt mera arbete, kostar allt större ansträngning och upphetsning? I själfva verket gifver visserligen äfven naturalismen det stridande lifvet ett innehäll och läter detta innehäll växa under rörelsens fortgäng, läter oss vinna en allt haltfullare och rikare tillvaro genom striden. Men huru kan ett sàdant begrepp som lifvets innehäll uppstä ur den biotta naturen, huru är det ens tänkbart utan att lifvet hvilar i sig själft, utan en omsättning af det yttre i ett inre, hvilket biotta naturen dock aldrig förmär ästadkomma? Med kampen för tillvaron blir för naturalismen det nyttiga lifvets behärskande makt. Denna äskädning försöker omvärdera alla värden, i det att densamma ställer förhällandet tili oss i förgrunden för tingens egen beskaffenhet; den har vunnit sinnena därför att detta alldeles förändrade den vanliga belysningen och pä samma gäng syntes vara en stor förenkling. Skada blott, att denna omvärdering vid närmare päseende visar sig vara en förvrängning, ja förstörelse. Människan äger för visso sin fysiska tillvaro icke utan möda, hon mäste oupphörligt tillkämpa sig densamma pä nytt, och ingenting kan sysselsätta henne, som icke stàr i nägot förhällande tili denna nödvändighet och drifver tili en uppgörelse med densamma. En annan fräga är emellertid, om lifvet gär upp i denna strid, om omsorgen för det nyttiga ocksä förmär framdrifva det egendomliga, som människans lifssfär har att uppvisa. Fastslä vi gränserna för nyttighetssträfvan, sä skola vi snart komma i tvifvel härom. Denna sträfvan gär endast ut pä individens väl,

28 kan aldrig lösgöra sig frän detta, aldrig gripa nägot därbortom befintligt säsom sitt eget ändamäl. Äfven här vänder sig intresset alJtid blott tili det som människor och ting ästadkomma utät, men icke tili huru de befinnas i sig själfva; här äro idel enskilda tillvaroskretsar, hvilka sakna all enhet i sig själfva och allt inre förhällande tili hvarandra. Nu kan naturalismen tili sin förmän äberopa sig pä att lifvets verklighet visar de särskilda kretsarna tusenfaldigt hopslingrade, att individens väl är oskiljaktigt förknippadt med hans omgifnings, hans familjs, hans hemorts, hans stats, att han fördenskull mäste utsträcka sin sträfvan ocksä tili allt detta, att det tili och med kan tjäna det egna intresset att uppgifva en direkt fördel tili förmän för en större indirekt. Därjämte kan naturalismen anföra, att sä föga andras inre Ständpunkt omedelbart rör oss, denna Ständpunkt sä tili vida kan vinna ett värde för oss som framhärdandet pä densamma har afgörande inflytande pä prestationsdugligheten. Som dylika betraktelser kunna utsträckas gränslöst, sä finnes i heia den vida tillvaron ingenting, som skulle kunna afvisa nyttighetssynpunkten. Hur längt denna lifsutveckling än utsträckes, bevarar den likväl en orubblig inre gräns, som pä intet sätt kan öfverskridas: det främmande, det andra tillhöriga och det heia kan aldrig eftersträfvas för sin egen skull, utan endast säsom medel för eget väl, och allt inre blir därstädes likgiltigt, om det icke förr eller senare omsättes i en yttre prestation. Genom sin egen utveckling har emellertid det mänskliga lifvet vuxit ifrän denna sin gräns; det visar, om ocksä icke i tillvarons bredd, sä likväl i sin inre anläggning och pä sin höjdpunkt nägot tydligt öfverskjutande. Människan är i ständ tili en kärlek, som skattar nästan icke därför att hon hoppas ha den ena eller andra fördelen af henne, utan därför att hon redan genom själfva sin tillvaro blir värdefull för henne; en kärlek, som förmär att villigt underordna, ja gladt uppoffra den egna tillvaron, en kärlek, i hvilken en upplösning af det första jaget och ett vinnande af ett nytt jag sker: »kärleken är den oerhördaste motsägelse. Förständet kan icke lösa den, enär det icke finnes nägot härdare än denna själfmedvetandets punktualitet, som negeras, och som jag likväl skall affirmera» (Hegel). Till hvilket armod skulle icke mänskligheten hemfalla, om en dylik

29 äkta kärlek utplänades ur hennes besittning? Men kan naturalismen pä nägot sätt förstä och uppskatta ett sädant hjärtats vidgande, ett sädant »dö och blif tili», för att tala med den store skalden? I annan riktning sker ett lifvets lösgörande frän det blotta jaget i arbetet. Helt visst stär äfven arbetet i nära förhällande tili lifvets bevarande, äfven det mäste pä nägot sätt visa sig nyttigt. Men aldrig skall arbetet fylla heia själen och nä fram tili nägot stört, om icke äfven det blir sitt eget ändamäl, om det icke utföres med fullständig hängifvelse ät saken och i enlighet med sakens kraf. Huru djupt skulle icke all sträfvan för mänsklighetens uppfostran, värd och främjande sjunka, i huru hög grad mäste all osjälfvisk hängifvenhet ät en uppgift, allt djärft framträngande saknas, huru obegriplig skulle icke glädjen ät ett lefnadskall bli, om endast och allenast tanken pä nyttan behärskade handlingen, om hufvudtanken vore, huru arbetet lönar sig. Skulle vi icke därmed sjunka i ett slafveri, som strängare trälband människan än hvad en tyranns alia päbud förmä? För visso vänder tillvarons genomsnitt mycket af hvad som framgätt ur kärlek och arbete tili blott nytta, och denna förvanskning af de andliga värdena torde i första rummet mest falla i ögonen. Men för att bli sä förvända och förvanskade mäste de likväl ursprungligen ha alstrats pä ett eller annat sätt, och denna ursprungliga alstring härstammar aldrig frän nyttan, utan frän sakens inre makt och tväng. Sä förhäller det sig med tankelifvets stora vändningar, det konstnärliga skapandet, de religiösa öfvertygelserna; liksom de framgätt ur inre rörelser, sä ha de ocksä medfört väldiga inre förändringar, de ha icke i en gifven värld ästadkommit förskjutning af det ena eller det andra och gjort det bekvämare för människan, utan de ha förändrat heia vär värld ända tili gründen och i energisk omstörtning uppbyggt en ny värld i stället för den, som förut omslutit oss. En annan sak och en fräga för sig är, huru mycket de enskilda människorna, ja mänskligheten i sin helhet, tillägnat sig af densamma, huru längt människan motsvarat sitt eget väsens nödvändighet: i mänsklighetens andliga lif förefinnas de nya storheterna och värdena och verka här säsom ett mätt pä all gärning; de röja pä samma gäng ett annat slags lif och väsen hos oss än det, som naturalismen framhäller. Denna mä pocka aldrig

30 sa mycket pä, att äfven det största skulle dragas in i de blott mänskliga ändamälens tjänst, men har den väl därmed pà nàgot sätt förklarat sin ursprungliga uppkomst, kan en sak gà fram ur sin egen skugga? Ja, det naturalistiska äterförandet tili det nyttiga ställer i allt, där sinnelaget är det afgörande, saken rent af pä hufvudet och blir en inre förstöring. Ty här förändrar handlingen fullständigt sin karaktär, allt efter som den gäller sàsom blott medel eller själfändamal, allt efter som dess mài direkt eller blott indirekt eftersträfvas. Förtjäna sàdana storheter som kärlek, trohet, heder ännu dessa namn, dà öfvervägandet af fördelen därvid är den drifvande kraften? Vissa ting vilja behandlas säsom hufvudsak, nedsättas de tili bisak, är detta för dem ett slags finare förstöring; enär motsatsen tili nyttighet är oskiljaktig frän deras väsen. Där sinnelaget endast skattas sàsom ett föregaende villkor för utförandet, säsom detta är fallet hos naturalismen, där kan inom heia det moraliska omràdet pä sin höjd ett hjälpligt sken, ett Surrogat för den äkta arten ernàs. Ett sàdant surrogai är det, t. ex. dà naturalismen sätter en altruistisk verksamhet, d. v. s. en verksamhet, som bringar andra nytta, i stället för en verksamhet, som framspringer ur det egna inre viljandet och väsendet, i stället för det vidgande af det inre lifve^ hvilket ensamt för ut öfver egoismen. Naturalismen kan förbise allt detta, den kan göra den andra. àsikten till den första, det härledda tili det ursprungliga, sätta förhällandet tili det mänskliga befinnandet i stället för själfva saken, endast därför att dess intresse sa fullständigt upptages af de yttre förhallandena, att den icke kommer tili ett själfständigt uppskattande af det inre, att hos densamma en förständsmässig reflexion hindrar allt omedelbart förhällande, allt ursprungligt tillägnande. Eljest màste äfven naturalismen känna hvilken djup, odräglig förnedring för människan ligger däri, att hennes innersta erfarenhet, hennes sträfvan efter sanning, hennes kämpande för att vinna enhet med sig själf, hennes kärlek och lidande göras tili ett blott medel för den naturliga själfbevarelsen och därmed ställas under nyttans synpunkt. Öfverskada vi det världshistoriska lifvet i dess helhet, sä se vi en historia af egendomligt mänskligt slag undandraga sig naturens verksamhet endast därigenom att människan vinner en själfständighet gentemot omgifningen, utvecklar ett lifvets hvilande i sig själft och därifrän utöfvar en förändrande kraft pà allt som möter. En-

31 dast pà detta sätt uppväxer en kultur i stället för det biotta naturtillstàndet. I kulturen upptager människan en strid med den yttre världens oändlighet, men hon kan icke fora den segerrikt utan att sätta en inre oändlighet mot den yttre, och i denna världarnas kamp förändras säväl människornas lif som verklighetens utseende. Mer och mer blir den synliga världen uttrycket för en osynlig, mer och mer drager lifvet världen in i sig, och finner det hufvudproblemen i sin egen krets, höjes det upp öfver den biotta fysiska själfbevarelsen, och sänker, hvad som tjänar denna, tili en blott betingelse och förberedelse. Detta har inom den oss närmast liggande folkkretsen antagit olika former, men gemensam för alla former är det andliga skapandets brytning med det blott nyttiga. Sàlunda skapade den grekiska kulturen ett i sin egen rörelse hvilande, ett i sig själft tillfredsställdt lif; den afgränsade pà det skarpaste det sköna, d. v. s. det som omedelbart behagar genom sig själft, fràn allt blott nyttigt, som tjänar annat, den prisade det af det skönas àskàdande uppfyllda lifvet sàsom det enda fria och nedsatte det andra lifvet tili ett trälbundet. Om ocksà pà kristen grund genomsnittligt omsorgen om den lilla människans välfärd kom att intaga ett förfärande stört rum och att utveckla sig tili en utilitarism af religiosi slag, sà blef likväl skapandets och sinnelagets höjdläge oberördt däraf; här var vinsten af ett nytt, all själfviskhet öfverlägset lif och föreningen tili ett med det gudomliga ensamt själfändamäl. Dà en Klemens af Alexandria menar, att om ett vai skulle ske mellan kunskapen om Qud och den eviga saligheten, mäste man utan betänkande afstà fràn den senare, eller dà Thomas van Kempen säger: »Jag vili hellre vara fattig för din skull än rik utan dig. Jag föredrager att vandra som pilgrim pà jorden tillsammans med dig framför att utan dig besitta himlen. Ty där d u . ä r , där är himlen; däremot äro döden och helvetet där du icke är», sà är detta alls inga exalterade uttalanden af enskilda individer, utan det trogna uttrycket för hvad som gaf det heia sin världsgenomträngande och världsförnyande kraft. Äfven nutiden, som ät nyttighetssträfvan inrymmer sä stor plats, har i sitt skapandes kärna kommit längt utöfver detta. Ty fràn de bàda polerna af sitt lif, fràn subjektet liksom fràn objektet, genombryter den allt blott gifvet och bildar en ny i sig själf hvilande

32 värld. Det modärna subjektet sliter sig löst frän sin omgifning, reser sig stolt emot densamma och finner den fastaste punkten i sitt eget lifs visshet om sig själft. Men pä samma gang afstär det icke frän världen, utan bygger äter upp denna genom sitt tankearbete, hvarvid det förskjuter alla storheter in i tänkandet, i det ideella. Ju mera det förvissar sig om att det i kraft af sin egen Organisation ser allting andligt och vetenskapligt, desto mera mäste för detsamma allt sinnligt uppbäras och genomträngas af andlig kraft. Den naturliga själfbevarelsen kan omöjligen vara nog för en dylik sträfvan, som aldrig läter sänka sig ned tili ett blott medel, utan finner sä sin kraft som sin glädje i att skapa en värld i och hos sig själf, i att trotsigt upprätthälla och genomdrifva sin egen art gentemot alla motständ, i att energiskt trycka sin egendoinlighets prägel pä tingens oändliga mängfald. Ä andra sidan bildas i motsats tili människans faktiska tillständ stora tankekomplexer, hvilka utveckla ett egendomligt innehäll och själfständiga krafter, säsom det världshistoriska lifvets makter framdrifva sina konsekvenser med järnhärd nödvändighet och söka böja verkligheten under sig, obekymrade om den blotta människans vilja och intressen. Sä gär det i vetenskapen och konsten och sammalunda i det politiska och ekonomiska lifvet. Till följd häraf stöta öfver allt i den modärna världen och hos den modärna människan tvä rörelser tillsammans och därmed uppstär en omätlig rörelse, en oerhörd oro. Huru mycket därvid än mä bli gätlikt, stär likväl den genomgripande förändringen af tingens första sinnliga anblick utom allt tvifvel, och utom tvifvel stär ocksä, att människan, andligt sedt, icke finner sig säsom medlem af en gifven värld, utan att hon först mäste söka och klargöra sitt grundförhällande tili världen. U r denna synpunkt ter sig naturalismen med sitt naiva kvarstäende vid det sinnliga intrycket säsom en odräglig dogmatism. Sälunda stannar naturalismen ögonskenligen längt under den världshistoriska utvecklingens höjd och kan icke tillägna sig dess erfarenheter och resultat, utan bildar en sammanblandning af naivt och vetenskapligt sätt att tänka, hvilket vinner mänga individer, men med sina motsägelser aldrig förmär gifva lifvet en fast hällning och en tydlig riktning. Den uppnär ett hjälpligt sken, blott därför att den utvecklar sig i en annorlunda beskaffad världs atmosfär och därifrän oförmärkt länar vissa högre begrepp; men detta är en svär

33 förvirring i tänkandet, som ocksä mäste försvaga handlandet och som i synnerhet finner motständ hos dem, som i människolifvet se stora uppgifter äfvensom svära förvecklingar och som fordra, att högsta kraft och klarhet skola uppbjudas tili deras lösning. Naturalismen kan emellertid, därigenom att den beslöjar de inre problemen och blir efter i den världshistoriska rörelsen, genom sina försök att beröfva det mänskliga lifvet allt tillfälle att stolt och fritt vara sig själft, ja fräntaga det all själ, endast verka tili nedsättande af lifsenergien. Att afböja naturalismen är dock ingalunda detsamma som att underkänna betydelsen af den kraftigare vändning tili naturen, ur hvars misstydning den framgätt. Den synliga naturen har icke allenast för värt vetande, utan ocksä för värt lif blifvit ojämförligt mycket mera. Det mäste füllt erkännas och uppskattas, att vi känna oss längt mera beroende af och vidare närmare sammanväxta med henne, och detta mäste drifva oss tili en grundligare revision af den nedärfda lifsgestaltningen. En sädan kan emellertid endast lyckas i det att de nya erfarenheterna komma tili en uppgörelse och utjämning med de öfriga förhällandena inom en omfattande lifsram. Men erbjuda denna ram liksom förrätta detta verk förmär endast och allenast det andliga arbetet.

2.

Den

sociah'stiska

Hfsordningen.

Den socialistiska Hfsordningen sammanflätar sig ofta nära med den naturalistiska och sammansmälter väl rent af dä ocksä med denna tili ett enda helt. I själfva verket finnes sä myeken frändskap i grundöfvertygelsen, att den ena rätt väl kan te sig som ett fullständigande af den andra. Vid dessa lifsformers närmare utbildning framträder emellertid en annan karaktär och en annan lifsaffekt, allt efter som förhällandet tili naturen eller tili medmänniskorna behärskar lifvet eller allt efter som vi framför allt infoga oss i en oändlig natur eller ställa vär egen mänskliga krets främst och söka vinna en ny gestalt ät denna. Ty i den förra har kunskapen, i den senare handlingen ledningen. Bemödar sig den förra i enlighet med sin natur mera om ett enhetligt sammanhang, sä läter den senare känna tillvarons motsatser sä mycket härdare; ter sig i förra fallet framsteget säsom en smäningom skeende anhopning, sä synes det i det senare icke kunna umbära en radikal omhvälfning, fär lifvet pä den Euchen,

Grundlinjer.

3

34 ena ständpunkten en bredare utgestaltning, sä stär det pä den andra framom i värme. Sälunda kan man vänta en egendomlig form af kulturen säsom följd däraf att samhällsproblemen behärska tankar och lif. Ätskilliga orsaker ha i det modärna lifvet verkat tili en närmare sammanslutning mellan människorna pä erfarenhetens mark. Religionen gifver icke mera den enskilde samma fasta stöd som i äldre tider, och naturen har, trots allt tillväxande af vetenskaplig forskning, aflägsnats längre frän värt inre, en oaflätligt ansvällande kritik och reflexion läter alltet vika allt längre tillbaka ifrän oss. Sälunda isoleras människan i alltet och skulle anse sig förlorad, om det icke lyckades henne finna anslutning tili sina likar och genom gemensamt arbete med dem timra sig ett eget rike, som ocksä förlänar den enskildes tillvaro innehäll och värde. Därtill kommer, att samlifvet i nutiden päverkar oss med friska intryck och nya utsikter. Förut stod det under inflytande af en osynlig tankevärld, som i synnerhet ledde sitt ursprung frän religionen. Människornas förbinde'se hade därvid särskilda förutsättningar och inleddes pä ett särskildt sätt. Ju trängre här en viss krets sammanhölls, desto skarpare skildes densamma frän andra kretsur, och likasä mäste ocksä kraftens uppbjudande i denna särskilda riktning leda bort frän andra uppgifter. Ett förändradt tänkesätt torde ocksä taga anstöt däraf att förbindelsen kom frän en öfverlägsen ordning, som numer förnams säsom transscendent och af detta skäl betviflades. Dä fördenskull det modärna samhället uppgifver dessa osynliga sammanhang och läter förbindelsen helt och hället framgä ur den omedelbara tillvaron, sä synes detta först säsom en ren vinst. Ty nu hindrar intet den likformiga utvecklingen af människornas alla förhällanden tili hvarandra, nu tjänar samhällslifvet icke andra ändamäl, utan finner sin uppgift och sin lycka i sig själft och i sin fakticitet störes det icke af nägot tvifvel. Till en sädan befrielse frän allt främmande tryck sällar sig en positiv stegring hos samhällslifvet pä nutidens mark. En rörligare lifsriktning, som oupphörligt tilltager genom de tekniska framstegen, närmar människorna hvarandra och sammantränger dem allt mera; verkan och motverkan päskyndas. Genomsnittsmeningar och genomsnittssträfvanden uppstä lättare och utöfva större inflytande, och därmed blir ocksä helheten och dess verkan pä individen ojämförligt

35 starkare. Genom människans kraftigare riktning pä den henne omgifvande verkligheten framträda pä samma gäng och vinna ett större värde för lifvet sammanhang, hvilka visserligen funnits af gammalt, men dittills statt i bakgrunden. I det att gammalt ter sig i nytt ljus och nytt stiger upp, bildas olika strömningar i samhällslifvet och verka trots all divergens tili att stärka hufvudriktningen. Den modärna sociologien visar individen längt mera beroende af den sociala omgifningen, af de allmänna förhällandena, än man af det omedelbara intrycket är van att antaga. Detta intryck häftar nämligen vanligtvis vid skiljaktigheterna och förbiser det gemensamma; icke heller plägar man tillräckligt beakta individernas naturliga utveckling, utan tager lätt den ställning de inneha för deras eget verk. Gentemot detta vinner nu med tvingande makt den insikten insteg, att beroendet när tillbaka ända tili de första begynnelserna, att individen blifvit hvad han är under de öfverväldigande inflytandena af ärftlighet, uppfostran och omgifning; att dessutom skiljaktigheterna ligga inom utstakade gränser och att lifvet, trots all mängfald, rör sig kring vissa genomsnittstillständ. Dessa genomsnittstillständ bli nu ett hufvudproblem för kunskapen och en hufvuduppgift för praktisk-politisk omsorg. Detta medför äfven inre förändringar af lifvet. Att med en sädan vändning ansvar, skuld och förtjänst, öfvervägande förläggas tili det heia, icke tili den enskilde, mäste väcka mera humant deltagande och föranleda större mildhet i omdömet samt motverka en själfrättfärdig fariseism; och detta bildar ocksä en mäktig sporre tili arbete för det heia, tili fysiskt och moraliskt höjande af totalständpunkten, tili utbildandet af en social etik och en kraftig solidaritetskänsla. Pä samma gäng stegras för den modärna människan statslifvet genom förändringar i innehäll och form. Staten, som under medeltiden mäste ät kyrkan öfverläta den inre bildningens samtliga problem, drager numer i sin egenskap af kulturstat alla uppgifter tili sig, sätter heia människan i rörelse och tilltror sig att mer och mer förvandla vär heia tillvaro tili ett förnuftets rike. Samtidigt gär en stark strömning ut pä att allt mera stödja densamma pä individens kraft och sinnelag; särskildt i 19:e ärhundradet vinner detta drag en alltmera öfverväldigande kraft. Men ju verksammare vi äro inom ett omräde, desto värdefullare blir detta för oss, desto närmare träder det värt inre. Sälunda har den antika äskädningen

36 äter

kunnat lefva upp, att individen endast är en lern i den poli-

tiska Organismen och frän denna erhäller sin uppgift, mottager sin kraft. Härtiii tigare

sälla

sig

nationernas skarpare utprägling och den kraf-

utbildningen

af

deras egendomlighet.

Dittills var den na-

tionella karaktären beslöjad och liksom förlorad för mänsklighetens andliga

mal.

Att

tydligt utarbeta dess ojämförliga

egendomlighet

och i folkens täflingsstrid manligt försvara den lofvar numer största fördelar synes

för

det

lifvets

utbildning

gudomliga

flyta

och

stärkande,

ty

först

därmed

in i det jordiska dagsverket.

Därvid

stär äter det heia framför den enskilde och fordrar af denne villigt underordnande,

pä samma gang det lofvar honom fast skydd och

andlig lyftning och en fortsättning af hans verksamhet utöfver hans tillvaros korta tidrymd. Men framför allt bidrager den modärna arbetsgestaltningen med sin stegring af tekniken och sitt utväxande utöfver den blotta individens prestationsförmäga tili att förstärka totalbilden. Arbetet ästadkommer

en

lösgörelse tili

frän

subjektets egna faktiska tillständ och

sammansluter

sig

själfständiga komplexer, som växa ut pä ett

fruktansvärdt

sätt; det alstrar egna drifkrafter och nödvändigheter,

som kräfva strängaste hörsamhet af den enskilde, hvars bidrag erhäller

ett värde endast

i ordnad

samverkan med andra, men är

förlorad, om en sädan förbindelse icke uppnäs.

Detta visar i syn-

nerhet tydligt fabriksväsendets utveckling med dess maskindrift, men framträder ocksä i allt specifikt modärnt arbete — i förvaltning och armeväsen, i vetenskap och uppfostran. Öfverallt stora organisationer, ett väldigt tillväxande i det helas förmäga, men ett nedsjunkande af den enskildes tili en blott länk i den stora kedjan, en bannlysning af all egenvilja.

Om sälunda allt beror pä det heia, sä mäste ocksä

dess form företrädesvis afgöra öfver arbetets framgäng och lifvets lycka, och därför är det icke heller underligt, om de motsatser, hvilka därvid

uppstä,

starkast uppröra sinnena, ja om en tro uppstär pä

politiska och sociala formers allmakt och den härdaste striden upplägar om dem. Ingenstädes uppstä härvid emellertid större förvecklingar och härdare sammanstötningar än angäende det materiella lifsuppehällets och lifshöjandets problem.

Om denna sida af lifvet öfverhufvud vunnit

ojämförligt mera värde för nutiden, sä nä härstädes ocksä det mo-

37 därna arbetets problem sin höjdpunkt. Här har arbetets koncentration och organisation framskridit längst, här har ett jättestort hopande af kapital ä ena, af arbetskraft ä andra sidan spänt motsatsen tili det yttersta, här synes människans heia vara stä mest pä spei, här upptändas fördenskull ocksä de väldigaste lidelserna. Intet under heller att, om här tanken pä en fundamental omgestaltning uppdyker, denna tanke vinner ett bedärande inflytande, väcker hoppet om en väsentlig höjning af heia människotillvaron och försätter sinnena i stormande rörelse. Sä kommer företrädesvis pä detta omräde fakta att bilda princip, och samhällets tillväxt att bli den främsta af alla uppgifter, hvilken tenderar att sätta sin prägel pä heia lifvet. Frän denna Standpunkt blir samhällets gestaltning centralproblemet för allt kulturarbete och utvecklar sig en egendomlig social kultur, en social lefnadsriktning. Men hvad som här framträder med synnerlig kraft och klarhet, skulle icke kunna verka sä stärkt och sä hastigt vinna sinnena, om det icke utgjorde höjdpunkten för en annan rörelse, nämligen den genomgäende böjelsen hos den modärna människan att förlägga lifvets kärna tili den samhälliga samvaron och härifrän omdana heia tillvaron. Historiskt sedt, har detta varit ett bakslag mot individens primat, som den modärna tiden redan frän början sökte genomföra pä de mest skilda omräden. Hvad som i första rummet gentemot medeltidens bundenhet kände sig i obetingad rätt hade under tidens lopp ocksä visat en fränsida; de mänga bittra erfarenheterna om individualismen gifva därför äter dragningen tili det heia öfvervikten; sälunda har det ocksä kunnat se ut som om all välgäng skulle ligga i dess fulla seger. En egendomlig samhällig lifstyp kan endast bildas och sträfva efter herraväldet, dä säväl stora problem framträda inom samhället som ocksä deras ställning inom totaliteten af värt lif kan och behöfver förändras. Det skall visa sig, att bäda delarna äro fallet, därjämte visserligen ocksä, att samtidigt en rörelse af allmännare slag och en noggrannare, men ocksä mera problematisk tillspetsning genomtränga hvarandra. Den punkt, pä hvilken denna lifsutveckling med nya fordringar börjar, är individernas förhällande tili lifvets och kulturens villkor. Hittills har en aristokratisk ordning varit öfvervägande, som endast lät en minoritet ha full del i dem, men först i andra hand lät dem,

38 ofta

ganska kargt tillmätta, komma flertalet tili godo.

som

i

andliga

ting

bemödade

I materiella

man sig nämligen mindre om att

likformigt fördela mänsklighetens egendom än att öka den. dà

det

gällde

frägor

om

Äfven

afgjordt inre bildning, syntes det vara

hufvudsaken att pä nägot sätt införa innehäll och värden inom orarädet för mänsklighetens lif och därstädes fasthàlla dem, utbredningen blef en underordnad uppgift, som ofta togs mycket lätt; inskränkningen tili smä, utvalda kretsar tycktes tili och med rent af oundgänglig

för en kraftig och ren gestaltning af lifvet.

Pà detta sätt

vann detta sin karaktär pä höjderna, hvarifrän det sänkte sig gradvis nedàt; att därvid mycket gick förloradt och att man i de undre lagren mäste nöja sig med mycket litet, det ansägs säsom ett oföränderligt öde. En rörelse häremot uppstod först hos de individer, som tili följd af

en

och

sàdan

fraga

ordning mäste stä tillbaka och som började jämföra

och

oföränderlig.

icke

ville

Dessa

uppätsträfvande

genom

mänskligheten,

starkare

icke

blott

lycka,

utan

äfven

och uppstigande gär

och därvid ädagalägga uppätsträfvande och

folklager

törst

denna ordning behöfde vara

väldigt

lyftning;

en

att

därvid

andlig

framträngande

ett

inse,

fordra

ofta

efter

en vida större andlig lifaktighet och

sanning

än de klasser, som befinna sig i

besittning af det gamia och känna sig mätta. Hvad

som

i

början blott en del af mänskligheten

vinner genom sakens inre och

blir

därigenom

förut

kallades

vissa

tankar

det

tväng

makt

helas fordran.

idéernas makt och

en

fordringar

i vid

historien,

eftersträfvar,

äfven öfver de andra

Vi erfara här hvad som d. v. s. det faktum att

vissa tider vinna en öfverväldi-

gande kraft att intränga i människornas sinnen och tvinga dem att handla tili och med mot sina egna enskilda intressen.

Sä tili vida

kan man tala om ett de sociala idéernas herravälde i den nuvarande tiden som den sträfvan gär icke allenast genom individernas sinnen, äfven genom inrättningar och lagstiftning att bringa hjälp ät

utan de

fattigare

möjligt

mänerna. läter

och

svagare, lyfta den uppätklättrande, sä direkt som

tillskynda

allt,

som

bär mänskligt anlete, de andliga för-

Detta synes icke blott säsom ett utslag af rättvisa, utan

ocksä

hoppas,

att

heia kulturen skall stärkas och föryngras.

Ty huru skulle denna kunna meddela sig àt alla, bli alias egendom utan

att

allt

hvad

det

nedärfda tillständet innehäller förvissnadt,

39 främmande, gripande Den

förkonstladt

förenkling

gamla

grundligt

utdrifves,

utan att en genom-

inträder i förening med en större själfullhet?

fordran, som uppställts af framstäende mänsklighetens

lärare, en Comenius och en Rousseau, en Pestalozzi och en Fröbel, krafvet

pä föryngring

gubbaktig,

synes

af

närma

vär kultur, som i mänga stycken blifvit sig

sitt

uppfyllande,

sedan

numer heia

mänskligheten tagit saken om hand. D e n n a füllt berättigade sträfvan räkar emellertid in pä en för träng bana

och

blir pä samma gäng problematisk i mängt och mycket,

i det att den sammanflyter med tidens positivistiska drag, med afvisandet den

af

alla osynliga sammanhang och lifvets begränsning tili

omedelbara tillvaron.

I det helas ställe träda därigenom ge-

nomsnittet och massorna, i stället för ett skapande inifrän kommer ett

byggande

vuddrifkraft.

nedifrän uppät och massornas behof bli lifvets hufMen som hos dem frägorna om fysiskt lifsuppehälle

och om den ekonomiska existensen stä främst, sä synas med deras besvarande, en

lätliga de

med

befrielsen

frän

tryckande

sorg och nöd genom

radikal omhvälfning mänsklighetens fullständiga lycka och oafandliga framsteg vara tryggade.

äldre

lifsriktningarna

sä

Det materiella, som inom

stärkt fätt träda i skuggan, blir i de

nyare hufvudsak och betraktas säsom det, hvilket allra först leder tili

utveckling af alla krafter och förverkligar kulturen för mänsk-

ligheten i dess helhet. Sälunda visar sig samhällets lif füllt af problem. Men pä samma gäng

undergär

samhällets

skjutning och en höjning. hällande

ställning

i

heia vär

tillvaro

en

för-

Vi ha blifvit vida osäkrare pä värt för-

tili den stora verkligheten, vi förtvifla om att genom re-

ligion eller Spekulation först kunna tillkämpa oss en värld pä andra sidan

om

den mänskliga sfären och sedan införa den högre san-

ningen i denna sfär, som därifrän skulle fä sin belysning och sin uppgift. tili

Kort

subjektet;

sagdt, tyngdpunkten har förskjutit sig frän objektet vi

veta,

att

vi icke kunna komma ut ur vär egen

natur, vär andliga Organisation, att vi införa densamma i alltets alla rymder, att vi se och bilda världen genom människan.

I en sädan

omhvälfning blir lifvets hufvudrörelse rörelsen frän människan tili världen och blir människans uppfattning afgörande för uppfattningen af

lifvet och verkligheten.

pä

det

villkor,

Storhet kan numer gifvas dem endast

att den mänskliga tillvaron medgifver en stegring

40 öfver hvad den vid första anblicken synes tillàta. Men detta skall svàrligen kunna ske utan att mänskligheten fattas sàsom en helhet och genom en sàdan förening vinner mera kraft och djup än som omedelbart föreligger. Äfven detta skall, där dragningen tili den omedelbara tillvaron behärskar tankarna, verka tili att förstärka samhällsordningen. Sälunda förenar sig màngt och mycket för att göra mänsklighetens befinnande sädan hon gär och stàr och samhällets ställning pà erfarenhetens mark tili utgàngs- och slutpunkt för all sträfvan och människans förhällande tili medmänniskan tili hennes lifs grundförhällande. Men liksom kulturen i sin helhet, sä mäste ocksä dess särskilda grenar erhälla en egendomlig karaktär, dà heia samhällets välgäng, därmed ocksä arbetet för människan, inverkan pä människan, blir den allt behärskande uppgiften, som uppställer mälet och utstakar vägen för all verksamhet. Här öppnar vetenskapen inga tingens fördolda djup, men läter människan erhälla makt öfver företeelserna och leder henne till ett vaknare och verksammare lif. Konsten lyfter henne icke tili en idealvärd, men inom erfarenheten mildrar den tillvarons tryck och uppfyller lifvet med rena fröjder. Moralen underkastar icke vär handel och vandel en osynlig ordning, men riktar människan utöfver henne själf pä medmänniskan, utvecklar solidaritetskänslan och ökar samhällets inre sammanhällning. För religionen säsom uppenbarelse af en värld pä andra sidan grafven finnes här ingen plats, men lifvet hitom grafven visar i själfva mänskligheten ett värdigt föremäl för vördnaden; pä detta sätt uppfattad mäste äfven religionen verka tili samhällets inre höjande. Under allt detta skall hvad som skiljer individerna vika tillbaka för hvad som är gemensamt. Därmed skall arbetet i första rummet sysselsätta sig. I det att vetenskapen gör människan tili människans hufvudstudium, behandlar den henne förnämligast säsom samhällsväsen och finner sitt hufvudämne i kunskapen om samhällstillständen. Sammaledes blir den närmare framställningen af detta konstens hufvudföremäl, icke säsom förr individernas görande och lätande. Det allmänna lägets höjande blir hufvudomsorgen bäde för all praktisk verksamhet och för uppfostran. Individen har här betydelse och värde endast genom hvad han af helhetslifvet förmär bringa tili uttryck och hvad som äterverkar pä detta.

41 Pà detta sätt kan det världshistoriska arbetet icke förstäs ur individen, utan ur samhällets rörelser och öden. En sädan uppskattning af det heia förutsätter en öfvertygelse, som sällan uttalas, men som stillatigande verkar öfverallt, nämligen tron pà en summering af förnuftet genom individernas förbindelse tili ett helt. Endast en sädan tro kan grunda massans öfverlägsenhet öfver individerna äfven i andliga ting, endast en sädan tro kan rättfärdiga hoppet pà det godas seger inom mänskligheten. Allt detta i förening alstrar en sammanhängande idékrets, en egendomlig lifstyp. Människan är här framför allt en medlem af samhället, ur detta uppstär hon och i detta förblir hon med sitt arbete, heia sin lefnad, med hennes likar sammanknyter henne icke blott arbetets gemenskap, utan tankens och känslans fulla samklang. Denna lefnad saknar ingalunda resignation, enär den mäste afstä frän mycket, som förut syntes vara en säker besittning och väckte glädje. Men tili slut var det endast irrbilder, som försvunno, och för all förlust synes mänskligheten finna en mer än rik ersättning, i det hon sammansluter sig närmare, därigenom vinner nya krafter och numer kan vàga att af egen förmäga upptaga striden mot allt tillvarons oförnuft och stegra sitt eget välbefinnande obegränsadt. Sälunda uppstär ett lif, som visserligen är medvetet om sina skrankor, men pà samma gäng füllt af verksamhet och mod. Pà detta sätt har sälunda, längt utöfver alla subjektiva meningar och önskningar, utbildat sig en egendomlig samhällskultur, hvars tillväxt och verkningar ligga i öppen dag för alias ögon. Genom krafternas sammanslutning och den flitiga verksamheten för hvarandra, som en högt utvecklad tekniks hjälpmedel göra effektiv, har staten höjt sig i välständ, nöd och sjukdom med framgäng bekämpats och lifsglädjen pà mängfaldigt sätt stegrats, människorna ryckts närmare hvarandra äfven tili det inre och förbundits tili större solidaritet i nöd och i lust. Tror man nu, säsom den socialistiska riktningen i trängre mening gör, att man kan stalla det mänskliga samhället pà en ny grundval och pà samma gäng väsentligen höja dess prestationsduglighet, sä är det begripligt, att samhällskulturen för anhängarnas öfvertygelse kan växa tili absolut kultur och framkalla förhoppningar pä ett det rena förnuftets rike bland människorna.

42 Men äfven här har en gräns blifvit satt för tingen, icke utifrän, utan inifrän, icke af räsonerande kritik, utan af det mänskliga lifvets egna beskaffenhet. Denna gräns framträder i synnerhet tydligt, da individens och hans arbetes förhällande tili det samhälle han tillhör tagas i öfvervägande. Skall nämligen den samhälliga kulturen bli kultur utan inskränkning, mäste den enskilde helt och hallet uppgä i förhällandet tili omgifningen, mäste allt hans verkande och sträfvande uttömmas i arbetet för denna, ja framställa sig säsom blot* ett stycke af ett helhetsarbete, och individen skulle aldrig ernä en själfständig sfär och en öfverlägsen rätt gentemot samhället. Lätom oss nu pröfva ora den världshistoriska erfarenheter. bekräftar detta, om den icke fastmer visar motsatsen. Endast under de första begynnelserna af en kultur och under mycket enkla lefnadsförhällanden tillhörde individen helt och hallet samhällskretsen, var blott en medlem af familjen, stammen o. s. v. och behärskades fullständigt af sed, auktoritet och tradition. All vidare utveckling var en differentiering och forde den enskilde tili större själfständighet. En punkt kommer, da han känner sig myndig gentemot samhället, dä han frägar efter den nedärfda ordningens rätt och slutligen ruskar pä heia samhället. Hans eget tänkande blir därvid för honom lifvets medelpunkt och mattet pä alia tingDetta torde först te sig som en pietetslös brytning och som en förstörande förnekelse; i själfva verket skulle det, framkalladt blott af affallets och motsägelsens an da, aldrig kunnat ävägabringa de positiva verkningar, som det ästadkommit. Ty hand i hand med individernas själfständighet gick en fördjupning af kulturlifvet i alla dess grenar: nu först utvecklar sig religionen tili religiositet, nu först uttrycker konsten i sina skapelser människans heia själ och ställer vetenskapen en egendomlig tankevärld emot de nedärfda föreställningarna, och pä detta sätt vinner lifvet i sin helhet väldigt i själfständighet, rörelse och djup. Huru skulle detta kunnat ernäs, om icke i människans själ uppstätt ett omedelbart förhällande tili verkligheten, om icke härifrän en inre värld bildat sig, säsom hvars representant individen künde känna sig samhället öfverlägsen och af inre nödvändighet utöfva kritik öfver detsamma. I själfva verket är all fördjupning af kulturen, all lifvets själfkänsla och själfmedvetenhet ett upplyftande öfver samhällskretsen, en individens uppfordran tili skapande verksamhet. Aldrig har nägon väsentlig lyftning

43 i

religion, vetenskap och konst, aldrig har nâgon stor vândning i

lifvet uppstâtt af massverkningars sammanflytande.

Den ojâmfôrliga,

skapandets hela omkrets behârskande individualiteten, den behandling af andliga uppgifter sâsom rena sjâlfàndamâl, fôrutan hvilken intet stort finnes, har uppnâtts endast hos enskilda utkorade. den

Endast af

andliga sjâlfbevarelsens nôdvândighet, endast sâsom ett ôfver-

vinnande pandet

outhârdliga motsàgelser i det egna vàsendet har ska-

af

kunnat

finna

den

sâkra riktningen och den trotsiga sjâlf-

tilliten fòr att leda mânskligheten i dess helhet pâ nya vagar. individer,

hos

hvilka

De

detta fullbordades, voro helt visst beroende

af det historiskt-samhâlliga lifvets mângfaldiga betingelser, men man mâste

fôrblanda

betingelser

med skapandets substans for att fòr-

bise den vâsentliga lyftning, som fullbordades hos dem, nâmligen uppsvinget frân de blott mânskliga intressena till en sannings rike, hvilken hvilar i sig sjâlf. Men lâgset,

liksom detta stora sâ

denna.

har

det

heller

frân bôrjan varit samhâllssfâren òfvericke

med

sina

verkningar gâtt upp i

Visserligen strâckte det sig med sina verkningar in i den

sodala

omgifningen

i bôrjan oaktadt

rônte

och bief

òfvervunnits,

gjorde

det

dàrstàdes,

sedan

òfverdrifvet

det motstând det

beròmdt,

men

detta

sig gâllande mera i enskilda och yttre fôrhâl-

landen ân med hela sitt vâsen och plâgade merendels fôrlora i hait dâ

samhàllet

tillâgnade

sig d e t

Sâlunda har det ocksâ efter âr-

hundraden

och ârtusenden alltjâmt pâ

andar

har

och

nytt lockat uppâtstrâfvande

alltid kunnat erbjuda dem nâgot nytt, ty det stod

med sin kârna icke i, utan òfver tiden. pande

radar

Ju mera sâdant âkta ska-

sig intill hvartannat, desto mera reser sig ôfver den

biotta mànniskohistorien ett rike af evig sanning, mot hvars storhet mânniskornas jordens

massor sjunka ned till fôrsvinnande litenhet, liksom

massa

i

jâmfôrelse

med fixstjârnornas vârld.

Men detta

rike af evig sanning ôppnar sig omedelbart endast for individens sjàl, och denna mâste fora det till samhàllet. En

dylik

mycket

vâl

individen ensamt,

ofta att

samhàllet. hans

uppskattning af det andliga djupet hos individen stâr tillsammans

med

det

faktum, att pâ historiens mark

râkar i svâr ovisshet, att han kànner det tomt och

han

lângtansfullt

sôker

ett stôd och ett innehâll hos

Individen kan afstâ frân de osynliga samband, i hvilka

storhet har sin rot, han kan hâlla sig till sin isolerade kraft

44 och sin trefvande reflexion, men har da snart erfarit och känt sin otillräcklighet; arbetet

fordrat

efter

en

sädan

uppbyggandet

har han af det andliga

erfarenhet af

ett

nytt samhälle, och da detta

lyckades, dit tagit sin tillflykt säsom tili en säker hamn.

Därhän

sträfvade den senare forntiden, detta fullbordade den äldsta kristendomen;

därvid

samhället.

undergick lifvet en förskjutning frän individen tili

Men äfven genom denna vändning blef individen icke

äter en blott medlem af samhället. get

T y det sökta nya sammanhan-

künde icke komma utifrän, utan endast framgä ur andligt ar-

bete.

Det

fordrade

säsom

dettas

alster

för sin uppkomst

stora

skapande personligheter af en Augustinus' slag, men behöfde ocksä för sitt bibehällande, att individerna skulle tillägna sig detsamma, genom en själfständig afgörelse, hvarförutan full sanning.

tillägnandet icke hade

Öfverallt dar inträng skedde pä en sädan individens

själfverksamhet, dar sjönk snart lifvets innerlighet, dar hotade det heia att affalla frän sitt andliga väsen och förvandla sig tili en blott mekanism.

Men sedan individen utvecklat sig sä längt pä historisk

mark som erfarenheten visar, sedan han säsom mikrokosmos funnit ett omedelbart förhällande tili verkligheten

och tili sig själf, kan

hans öfverlägsenhet visserligen tidtals fördunklas, men icke gä förlorad. en

Liksom individen emellertid endast säsom representant för

andens

kultur vunnit styrka gentemot den blott mänskliga, sä

bibehäller sig pä samma gäng ocksä denna andens kultur och utöfvar en öfverlägsen kritik öfver allt, som inskränker människan tili hennes egen sfär. Sedan vi mödosamt nog tillkämpat oss en större vidd, en ren själfständighet och andra matt, mäste en blott samhällskultur kännas rent af outhärdlig. Detta

gäller

senterar, det

särskildt om nutidens samhällskultur.

Den repre-

säsom vi sedt, betydande och berättigade fordringar frän

världshistoriska

läget,

inen dess rätt förvandlas tili orätt, om

den gör dessa fordringar tili medelpunkt för heia lifvet och underordnar dem allt annat.

Dess otillräcklighet, dess omöjlighet skulle

framträda ännu längt tydligare, om den icke oaflätligt fullständigade sina egna

prestationer

frän

andra

omräden och djärft och käckt

idealiserade den i erfarenheten gifna människan. Detta mä här i korthet utföras i nägra riktningar. 1. den

Handlingens

drifvande

motiv

var vid denna lifsgestaltning

sociala nyttan, arbetet för samhället.

Detta kan vara nog för

45 värdenas fördelning, men för deras ursprungliga alstring förslär det aldrig nägonsin. Vi ha ju sett, att nytt af andligt slag endast kunnat uppstà under ett inre själfbevarelsens tvàng, hvarvid människan icke det minsta tänkte pà att pàverka andra, utan endast pà sig själf och pä saken. Endast hvad som uppstàtt utan tanke pà dess verkan har förmätt verka i stört. Sàlunda försvagar den blott samhälliga kulturen med sitt riktande af alla tankar pà verkan den ursprungliga alstringens lifskraft och mäste därigenom i längden bringa lifvet i ett stärkt sjunkande. Kunna vi förneka, att nutiden redan visar tydliga tecken tili ett dylikt sjunkande pä det andliga lifvets centrala omràden? Och huru kan det vai vara annorlunda, dä vi endast allt mera bringa vàr ärfda egendom ut bland folket, men icke längre förmä öka den genom eget arbete? 2.

Denna samhällskultur gör samhällets omdöme tili mättstock pà all sanning och fordrar af den enskilde ett fullständigt underordnande. Detta kan den, sàsom vi sett, endast gora under antagande att förnuftet summeras i massan, men kan ett sàdant antagande genomföras mot historiens lärdomar och samtidens erfarenheter? Sanningen har under sitt tillväxande nästan alltid förefunnits hos en försvinnande minoritet, och hvad dess seger angàr, sà betyder denna vanligen intet annat än stridens förskjutning utifràn inät. Den, som bevarat tron pà sanningens seger, har gjort detta icke sà mycket pä grund af förtroende tili flertalets vishet som af ett all empirisk mänsklighet öfverlägset förnuft och ett fràn detta härstammande sanningstvàng. Vi kunna ju i vara dagar pröfva detta i erfarenheten. Vi se massrörelser i mängd, men hvar se vi stora andliga skapelser uppstiga ur kaos? Till och med socialismen i strängaste bemärkelse har för sitt andliga innehäll uteslutande att tacka nàgra fà man, sàsom t. ex. Marx; massan är visserligen en förutsättning och en omgifning, men aldrig skapandets bärarinna. 3. Hvarest människan, sädan hon gàr och stàr, behärskar alla tankar, där skall hennes välständ, hennes tillfredsställelse, dar skall en sà sorglös och njutningsrik tillvaro som möjligt bli det högsta af alla mài. Men skulle man, om det lyckades att nä detta mài och betaga lifvet all smärta och all nöd, icke häri finna en inre tomhet, en ledsnad, som vore ändä outhärdligare än allt lidande? Lika begripligt som det är, att för de klasser, hvilkas

46 lif förtäres i hard strid mot nöd och sorg, befrielsen darifràn ter sig som det bästa af allt godt, som en försäkran om fullständig Iycka, lika obegripligt är det, att en dylik värdesättning kan delas af den, som har mänsklighetens världshistoriska arbete och inre rörelse för ögonen. Ty den har ädagalagt, att svära problem och konflikter finnas inom människan: en kamp om sanning och om ett lifsinnehäll för oss, som drifva fram pä företeelsens vàgor, en atra efter oändlighet och evighet, där ändlighet och förgänglighet bemäktiga sig oss, en sammanstötning mellan öde och frihet, sinnligt och osinnligt. Hvilka de rörelser och uppgifter än äro, som framgà häraf, sä kunna de visserligen tidtals trängas tillbaka, men de skola i alla fall alltid äter framstä och kräfva sin rätt. Det är ett däraktigt företag att göra människan lycklig därigenom att man uppgifver det för henne karaktäristiska och trycker ned hennes sträfvan tili ett lägre trappsteg. 4. Det sociala tänkesättet väntar sig ett oaflätligt fortskridande af kulturen och en växande förädling af människan genom en genomgäende förbättring af lifsbetingelserna. Detta skulle mähända kunna ske, om en stark andlig rörelse och en säker riktning mot det goda alltigenom förefunnes, om det blott vore möjligt att aflägsna de hämmande hindren för ett öfverallt verksamt inre uppätsträfvande och att öppna portarna för detia. Den verkliga bilden af mänsklighetens belägenhet motsvarar dock föga en sädan optimism. Huru ringa plats har icke i människornas handel och vandel den andliga väckelsen, huru mödosamt aftvingas icke den likgiltiga eller motvilliga genomsnittsmänniskan nàgot intresse för andliga värden och huru svära hinder möta icke den moraliska bildningen i själfviskhet, girighet och afund! Verklighetens intryck tala här ett alltför tydligt spräk för att ens anhängarna af samhällskulturen skulle kunna tillsluta sina ögon för detsamma, men sällsamt n o g bestämmes deras omdöme icke af hvad de se med sina ögon och kunna gripa med sina händer, utan af det, som de oförmärkt tillfoga i sina tankar : en osynlig mänsklighet, människotillvarons storhet och värdighet, ädelhet i själens djup, begrepp, som ändä i detta sammanhang icke ha minsta berättigande. Allt tillsammans visar tydligt nog den biotta samhällskulturens begränsning och de stora motsägelser, tili hvilka dess anhängare göra sig skyldiga. Denna kultur drifver endast människan allt längre

47 in i det blott mänskliga och fasthàller henne utan förbarmande vid detta, den fjättrar henne vid hennes egen företeelse och undertrycker hvarje dragning till djupet, den känner ingen lifvets samling inom sig själft, intet inre problem, ingen själens oändlighetssträfvan, den kan icke heller erkänna nägot inre helhetslif, utan màste utifràn härleda alla sammanhang. Pä samma gang afstänger den sig frän all förstäelse af den världshistoriska rörelsen, ty dennas hufvudinnehäll utgör just de problem, hvilka samhällskulturen betraktar sàsom däraktiga inbillningar. Visserligen har sträfvan efter en lifvets inre själfständighet medfört mycken villfarelse och mä sägas vara stärkt blandad med ting af problematisk art. Men att en sträfvan efter densamma öfverhufvud kunnat uppstä och framkalla sä stor rörelse, visar tillräckligt, att människan är mera än ett blott samhällsväsen, en lem i den sociala Organismen. I gründen förutsätter samhällskulturen för sin egen utveckling ett större djup hos lifvet än den själf förmär ästadkomma. Af sitt eget innehäll kan den göra hvad den gör endast genom att flytta öfver det i en vidsträcktare och längre in belägen tankevärld. Liksom naturalismen uppnär ocksä socialismen en nödtorftig afslutning endast genom starka làn fràn den gamia idealismen, för hvars principiella satser den likväl korsar sig som för nägot vidunderligt. Denna inre motsägelse hos samhällskulturen, dess bundenhet vid nägot, som den i sitt inre inotsäger, framträder ocksä med de tydligaste drag i nutidens historiska erfarenhet. Rörelserna tili samhällets förstärkande grepo i början mänskligheten i synnerhet af det skäl, att man däraf väntade sig ökad kraft hos osynliga makter som framträdde i den mänskliga tillvaron, och hoppades pä en inre stegring af människolifvet. Ju mera dessa rörelser afstodo frän sädana osynliga sammanhang och endast ställde sig pä erfarenhetens mark desto mera andligt innehäll förlorade de. Rörelsen tili den modärna frihetsstaten uppstod i nära sammanhang med religiosa sträfvanden; tili krafvet pä full likställighet inför Gud knöt sig fordran pä politisk själfständighet och vann däraf inre styrka. Ju mera detta förhällande till religionen och tili ett osynligt förnuftsrike trädde tillbaka, desto svärare blef det att hälla frihetssträfvan obesmittad af individernas, klassernas och partiernas intressen, desto mera förlorade det i sitt inre trots all yttre utbred ning. — Vi ha sett den nationella idén vinna i makt tili följd af

48 öfvertygelsen, att hos ett folk af själfständigt slag en individualisering af andligt och gudomligt Iif försiggär, som i främsta rummet gifver tillvaron en utpräglad karaktär och en fast hällning. Sä länge detta hade öfvervikten, hade hvarje folk en stor inre upp. gift i att komma i jämnhöjd med sig själf och behöfde icke hufvudsakligen vända sin kraft utät. Da denna andliga grundval rubbas eller rent af prisgifves, hotar ett blindt förgudande af den egna sfären, ett frodigt uppspirande af ofruktbar rashögfärd, en lidelsefull sträfvan efter yttre utbredning och makt under prisgifvande af humanitet och rättvisa. Da den modärna statstanken i 19:e ärhundradet uppsteg tili ny giltighet, tedde sig staten, t. ex. i en Hegels system, säsom förverkligandet af ett absolut förnuft och gjorde ocksä anspräk pä att vördas säsom nägot »jordiskt-gudomligt», men dess ledande män, män af en Altensteins slag, voro uppfyllda af filosofisk anda och künde gä och gälla säsom filosofer i Platonsk mening. O m ett dylikt andligt grundförhällande tili staten höra vi numer pä sin höjd talas i skolprogram, och pä en filosofisk bildning hos vära statsmän räkna vi sä litet, att dar nägot dylikt visar sig, begapas det säsom elt sällsynt undantag. — Äfven den socialistiska rörelsen i inskränktare bemärkelse, krafvet pä en ekonomisk omstörtning, stod i början i nära sammanhang med filosofiska sträfvanden, och i densamma verkade säsom mäktig drifkraft hoppet pä en inre förädling af mänskligheten, hoppet om en väsentlig höjning af heia kulturständpunkten. Mer och mer häraf har emellertid blifvit en blott fordran hos massorna pä makt och njutning, en lidelsefull klass- och intressestrid, och huru detta skall kunna höja mänskligheten i dess inre är omöjligt att se. Ju mera sälunda samhällskulturen i sitt framträngande uppgifvit sammanhangen med en rikare och innerligare kultur och endast litat pä sin egen förmäga, desto tydligare ha dess skrankor framstätt, desto klarare har dess oförmäga att omfatta heia den mänskliga tillvaron visat sig. Att pästä detta är emellertid icke detsamma som att förringa betydelsen af de fakta och uppgifter, som af denna rörelse bragts tili värt medvetande och älagts oss. Icke allenast det starkare framträdandet af tillvarons ekonomiska sida och sträfvan efter kraftigare verkan hos en samhällsorganisation i denna riktning förbli oantastade, utan här verka äfven oafvisliga fordringar utom denna trängre ram.

49 Individernas

vàxande isolering och splittring framdrifva krafvet p i

att fórbindelser skola àterknytas.

Mànniskan med allt, som àr hos

och i henne, blir fór oss allt mera betydande fòr gestaltningen af vàri lif och vàr vàrld, ingen annanstàdes àn ut ifràn henne kunna vi sòka framtrànga till verklighetens djup och bygga ett fórnuftets rike. Samhàllskulturen uppvàcker,

alldeles

behandlar

emellertid

fòr

och

ytligt

dessa problem, som den

knapphàndigt fòr att dess vàg

skall kunna leda till màlet. Sàdan den fórefinnes, àstadkommer den en grumlig blandning af sanning och villfarelse, och endast en mera omfattande Iifsàskàdning skulle hàr kunna fullborda ett àtskiljande och gifva hvardera sin ràtt.

P à detta sàtt blir emellertid àfven hàr

just hvad som lofvade Iòsa problemet sjàlft till problem.

3.

Den i

det

Den

konsinàrliga

naturalistiska modàrna

subjektivismens

lifsordning.

och den socialistiska stròmningen fòrena sig

kulturlifvet

mestadels till gemensam verkan.

Vàr

fòregàende framstàllning torde ocksà ha visat, huru nàra de, trots ali olikhet, àndà forbii hvarandra. omedelbara

tillvaron

till

Bàda icke allenasi gòra de den

mànniskans

enda vàrld, utan bàda sàtta

ocksà lifvet helt och hàllet i fòrhàllandet till omgifningen, vare sig denna i

àr naturen

denna

eller

omgifning,

turvetenskapligt-tekniskt systemens

kultur

samhàllet,

bàda vànta ali lycka af arbetet

detta arbete mà gestalta sig òfvervàgande naeller

alltigenom

praktiskt-politiskt.

Sàlunda bar bàda

arbetskulturens karaktar, hos det ena

som hos det andra uppstà stora arbetskomplexer, som draga individen till

sig,

i

det ena som i det andra omfattar oss en rastlòst fort-

skridande ròrelse och riktar allt eftersinnande och alla tankar pà en bàttre framtid.

I en dylik stràfvan ha vi nàrmare sammanvàxt med

omgifningen och gifvit vàrlden och lifvet mera vàrde; med stigande sjàlfstàndighet

har pà samma gang ett stoltare sjàlfmedvetande ut-

vecklat sig hos mànskligheten. Grànserna emellertid

fòr

och

bristerna

hos

en dylik arbetets kultur ha

icke kunnat forbii dolda; mer och mer màste nàmligen

den vakna och gàrna òfver sitt eget vàsen reflekterande tiden fòrnimma det nej, som ledsagar detta ja.

Den exklusiva stràfvan att

frambringa undertrycker ovillkorligen omsorgen om sjàlen, infoganEaeken,

Grundlinjer.

4

50 det i masskomplexer skadar individualitetens fulla utveckling. Ju mera det

tekniska

tràngre

blir

och for

sociala den

arbetet fortskrider i specialisering, desto

enskilde

det

rum,

som hâr tillmâtes hans

mânskliga vâsen, desto starkare fôrkrymper allt ôfrigt.

Ocksâ hotar

fasthângandet vid framtiden, det vâldsamma framâtjagandet att fôrail

stôra

satnling

verklighet hos

sig

kulturprocess den

och

sjâlft.

sâsom

oerhòrda

sanning

hos det nârvarande,

ail

lifvets

Àro vi till endast for att tjâna en sjàllôs

medel

rórelsen

och

ut

verktyg,

Iôper icke till slut hela

i tomma rymden, om ingen upplefver

och tillâgnar sig densamma? Vâckas

emellertid

sâdana frâgor och gòra mànniskan bekymrad

om meningen med och lyckan i hennes lif, sâ ligger ett bradstòrtadt omslag nâra; mànniskan kan dà bli osâker och tvifla pâ arbetskulturens alla mài, ja pâ sjàlfva arbetet, som bòrjar synas henne sâsom nâgot, hvilket, ursprungligen hennes egen skapelse, lósslitit sig frân henne, stâller sig emot henne, trâlbinder henne och slutligen hotar utsuga henne som en jàttespindel.

Frân denna stândpunkt kan det synas

sâsom den viktigaste af alla uppgifter att âter bli herre ôfver arbetet och att mot dess riktning utât vârna lifvets samling hos sig sjâlft, mot dess rastlòsa framâttràngande fòrsvara ett sant nârvarande och mot dess larm och oro vârna sjâlens ro och djup.

F o r en sâdan

tankegâng torde hela arbetskulturen fôrefalla hvardaglig, profan och sekulâr, och gentemot densamma en lângtan vakna efter mera helgd, mera sjâl, mera festglans hos lifvet. Rôrelser af detta slag gâ mângfaldigt genom tiden, starkare och starkare mera

blir

glâdje

krafvet

pâ

ett

lifvets âtervândande till sig sjâlft, pâ

och stôrre djup i tillvaron.

Men ur deras mângfald

lyfter sig till en homogen lifsyttring endast en rôrelse, hvilken sôker hjàlp medel,

pâ

tidens

egen

mark

och

med den omedelbara tillvarons.

hvilken sâ till vida delar arbetskulturens allmânnaste fôrut-

sâttning, men inom denna fôrutsâttning ocksâ pâ det skarpaste motsâger densamma.

Denna rôrelse âr subjektivismens och individua-

lismens lifsordning, hvilken, i det den sammansmâlter med en original

konst

och

dàrigenom

fôrstârkes, djârft griper sig an med att

behârska och gestalta vâr hela tillvaro. Den som inom erfarenhetens rike vili undandraga sig den biotta arbetskulturen, han finner knappast en annan stôdjepunkt ân individen

med

sitt

vara

for sig sjâlf.

T y sâ lângt arbetet med sina

51 verkningar än mä intränga i själens inre, sä förblir här ändä alltid nágot, som kan göra motständ, här synes nägot ursprungligt framvälla, som icke fogar sig i nägot Schema och icke böjer sig för nägon yttre makt. Men om en nyvaknad äträ efter mera omedelbarhet och lycka i lifvet äter alltmer drifver -människan tili subjektet och individen, sä kan hon betydligt öka dessa storheter öfver de andra lifsordningarnas mätt. Ty om i dem individen tillhörde vare sig en osynlig tankevärld eller en synlig gestaltning, sä tillmättes honom hans uppgift liksom hans värde frän det omgifvande heia, föreskrefs därifrän en viss riktning för hans verksamhet, uppkallades hans kraft tili utveckling endast sä längt som den passade inom helhetsordningens ram. Afkastas nu alla dessa band och vinner individen mod att endast förlita sig pä sin egen förmäga och icke erkänna annan mättstock än sitt eget omdöme, sä synes en omätlig bana öppna sig för honom. Hvad än mä ligga i honom kan nu utveckla sig i füll frihet och behöfver icke taga ängslig hänsyn tili synliga eller osynliga ordningar. Den tili sädan suveränitet upphöjda individen skall göra mycket mera af sig och betyda vida mera än äldre tiders kringstängda och ofta förskrämda individ. Visserligen saknades icke heller dä för tiden motsägelse frän individen, men den nya tidens och nutidens heia skick kommer särskildt hans utveckling och erkännande tili mötes. Vi veta, huru den modärna människan befriade sig ur de sammanhang, som omfattade henne, och djärft ställde sig mot världen, huru mycket friare tanken härskar i det modärna lifvet, huru mycket dj upare den grubblande reflexionen borrar in sig öfverallt och upplöser allt fast beständ hos tingen; vi veta ocksä, huru kulturens yttre gestaltning med sitt päskyndande af samfärdseln och sin utveckling af tusenfaldiga förhällanden ställer den enskilda friare. Är det under sädana omständigheter underligt, om den modärna individen gör sig själf tili medelpunkt och företar sig att frän sin ständpunkt gestalta heia lifvet? Individen kan emellertid endast komma tili füll själfständighet, om han ocksä i sin själ gör sig möjligast fri frän alla band utät, lösgör sig frän hvarje föremälsförhällande och säsom fritt sväfvande subjekt endast lefver för sitt eget tillständ. Men detta sker förnämligast i den vid intet särskildt föremäl bundna, all form och gestalt öfverlägsna stämning, som i synnerhet genom romantiken

52 ernädde en själfständig ställning. fria

Här synas en lifvets fullständigt

flykt, en inre oändlighet och pà samma gang en full oafhän-

gighet

ha

vunnits;

här

har hvarje Subjekt sin egen väg och sin

egen sanning; här sättes ingen skranka för lifvet, framhälles ingen lag för detsamma, utan här kan hvarje känsla, hvarje böjelse, hvarje impuls Ett

utveckla och

öfvermittan

fint

och

lefva ut sig i fullaste frihet allt efter sin art.

rikt

ömtaligt

och

utomordentligt

skiftesrikt

lif,

ett lif af

slag, ett lif, som ingenstädes visar ut öfver sig

själft. All

rörlighet,

màngfald

och finhet

skulle

emellertid

knappast

ha skyddat detta stämningslif frän att förfalla och mynna ut i tomhet, om icke med vändningen tili individen förbundit sig en annan rörelse, hvilken sàsom en mäktig ström brusar genom tiden. är

rörelsen

tili

estetisk lifsàskàdning.

Af gammalt gar genom mänsklighetens sträf-

van motsatsen mellan en lifvet,

ett öfvervägande

förhallande

tili

Detta

konsten och utöfver denna tili en konstnärlig, en sedlig och en konstnärlig gestaltning af aktivt

verkligheten.

och ett öfvervägande kontemplativt Människans aktivitet hade i de mo-

därna lifssystemen hufvudsakligen gestaltat sig tili en arbets- och nyttighetskultur,

och

en

sädan

künde

ett

konstnärligt-kontemplativt

tänkesätt pä goda skäl känna sig öfverlägset.

Det lofvade ju gent-

emot den därstädes förhärskande nyttan skönhet, gentemot tyngden och mödan i densamma mera glädje och lätthet, gentemot en jäktad, alltjämt utöfver sig själf hänvisad verksamhet en lifvets samling och hvila

i

sig

själft.

Men i det att denna rörelse tili konsten sam-

mansmälter med rörelsen tili subjektet, ràkar den för sin del in pà en trängre bana och erhàller en egen karaktär. Konsten tillkommer det

här

mindre

mindre

att fatta objektet än att egga subjektet, den skall

eftersträfva

ett

innehäll

och ett uppbyggande än att med

lyrisk

ton förhjälpa de växlande stämningarna tili uttryck; den er-

hàller

en

att

svàr uppgift, som endast närmelsevis star till att lösa, i

uttrycka

nàgot, som i gründen icke kan utsägas och som stàr

emot alla former.

Men dà den försöker sig pà en sàdan omöjlighet

och därvid spänner sin kraft tili det yttersta, àstadkommer den en förfining af själen äfvensom ett riktande af uttrycksmedlen, gör den fattbart mycket, som eljest drog förbi som en flyktig skugga, läter den

förnimma

själens

otillgängliga afgrunder.

minsta

dallringar

och sprider ljus i eljest

53 Frän litteraturen och konsten gestaltar sig sàlunda en egendorsüg lifstyp, som känner sig säkert öfverlägsen alla missförhällanden i en arbets- och masskultur. Tyngdpunkten är här helt och hàllet förlagd tili den inre väfnaden af detta individuella vara, och med utvecklingen af detta vara synes ocksà lifvet helt och hället baseradt pà sina egna grundvalar och endast vändt mot sig själft. Trots alla förskjutningar i lägen och förhallanden stannar det ostördt i sitt hviloläge, i all den oändlighet, som tillfaller det, känner det framför allt sig själft, all framställning utàt har för detsamma endast värde som utveckling af dess eget jag, det upplefver ingenstädes tingen, utan endast sig själft, d. v. s. sitt eget tillständ, i tingen. Ett dylikt lif utvecklar àt olika sidor egendomliga drag, hvilka hufvudsakligen vinna en skarp utprägling genom motsatsen tili nedärfda lifsformer. Framför allt är det betankt pà att göra människans heia tillvaro positiv, icke fràn nàgon sida inskränka det, utan genomgàende upplyfta det tili verksamhet, glädje och njutning. I de äldre lifsgestaltningarna, i synnerhet i de religiosa, finner det alldeles för mycken försakelse, alldeles för mycken sorgmodig lifsförnekelse. En sädan nedstämning af lifvet skall numer vika för ett füllt och gladt bejakande. Detta bejakande synes möjligt därigenom att härstädes allt, som pä nägot sätt angär människan, af denna beröring med subjektiviteten och eggeise genom densamma ernär stegrad kraft, i det att subjektet här i all erfarenhet förnämligast känner sin egen lifgifvande makt och gläder sig àt densamma. Därtill kommer, att den förfining, som detta lif ger sig själft, dess rörlighet och vekhet befria det fràn tillvarons tyngd och att det krafternas fria spei, som härskar här, skänker samma tillvaro en lätt rytmisk rörelse. Detta sker framför allt i vändningen tili konsten, som sällar skönheten tili kraften eller fastmer förstärker lifvet i sig själft genom dess förkroppsligande i skön bild. Detta fria, giada, efter hvad det synes, endast i sig själft hvilande lif är vidare af alltigenom aristokratisk och individuell art. I det att det tillägnar sig den gamia erfarenheten, att alltid endast ett fätal funnit kraft och mod till själfständigt skapande och lif, häller det sig tili detta fàtal och uppkallar detsamma tili att sä individuellt som möjligt gestalta sin art och pà det bestämdaste skilja sig frän massans karaktärslösa genomsnitt. Ty utan att individualiteten blir füllt medveten, utan en energisk differentiering och

54 distansering synes lifvet icke kunna nä sin fulla höjd. Fördenskull gäller det ocksä att forma alia lifsförhällanden, alia lifsyttringar sä individuellt som möjligt. Allt som ställer lifsutvecklingen under allmänna normer och begränsar densamma genom dem, tillbakavisas säsom en otillbörlig inskränkning och odräglig hämning. — Denna individualisering af vär tillvaro sträcker sig äfven tili förhällandet tili tiden: icke ett ögonblick bör offras ät det andra, det närvarande icke sänkas till en blott förberedelse för framtiden, utan hvarje ögonblick skall för oss vara sitt eget ändamäl, och därmed skall lifvet helt och füllt koncentreras i det närvarande. Pä detta sätt uppstär en oafbruten omväxling, en ständig själfförnyelse, en fortfarande öfvergäng, men just detta bevarar lifvets friska ungdomlighet och gifver det förmägan att locka genom ständigt nya behag. Sälunda uppstär den starkaste kontrasten mot den oöfverskädliga kedja och den jättestora byggnad, hvari arbetskulturen infogar allt individernas görande och lätande. Mest egendomlig ter sig emellertid den konstnärliga Subjektivismen i gestaltningen af förhällandet mellan det andliga och det sinnliga. Den kan icke draga sig tillbaka frän den yttre världen tili människans befinnande utan att förstärka det andliga. Men liksom dess heia värf häftar vid den omedelbara tillvaron, sä kan den omöjligen erkänna en själfständig andüghet och sätta denna emot det sinnliga; fastmer förblir dess andüghet alltid förbunden och hopslingrad med det sinnliga. Högsta mal blir här ett fullständigt ömsesidigt genomträngande, ett förandligande af det sinnliga i fullständig jämnvikt. Denna högre värdering af det sinnliga och dess eftersträfvade harmoni med det andliga ställer den nya lifsordningen i skarpaste motsats tili den gamla, isynnerhet tili den religiösa idealismen, för hvilken det andligas öfverlägsenhet var det väsentliga. Ur en sädan grundkaraktär utvecklar denna lifsordning ett egendomligt förhällande tili de särskilda lifsvärdena och lifsomrädena. Själen i lifvet blir här det konstnärligt-litterära skapandet säsom verkstaden för bildandet af en ny människa; den politiskt-sociala sfären sjunker tili en blott yttervärld, som mindre drifver tili eget arbete än retar tili ett skeptiskt och kritiskt förhällande. Da allt, som infogar människan i en gemensam ordning, vare sig staten med dess lagar eller det borgerliga samhället med dess seder och

55 ordningar,

viker

tillbaka,

kunna de fria förhällandena individerna

emellan i sällskaplig beröring, vänskap och kärlek sä mycket friare utveckla sig; i synnerhet upptagas tankarna och behärskas det litterära

skapandet

outtömliga

af

mängfald

och

sinnlighet.

det

erotiska

sig!

växelförhällandet mellan bäda könen med dess och

Man

oskiljaktiga sammanflätning af andlighet

stryke ur den specifikt modärna litteraturen

elementet, och huru fattig skulle den icke därefter te

Fördenskull

är

det ocksä i förhällandet mellan könen, som med

synnerligt

eftertryck

päyrkar

fullaste

denna

lifsgestaltning

frihet.

Ett erkännande af fasta normer och ärfda seder gäller här

lätt säsom ett tecken tili svaghet och »kälkborgerligt» Dä

denna

riktning

tänkesätt.

söker genomdrifva en estetisk lifsäskädning

och en konstnärlig kultur gentemot traditionens och omgifningens hämmande hinder, mäste den härdt stöta ihop med den tradi{ionella religionen och moralen.

Den mäste afvisa religionen, eller ätmin-

stone hvad som hittills kallats religion, redan af det skälet att den med sitt sammansmältande af andligt och sinnligt tili en enda värld pä intet sätt kan erkänna en värld af själfständig andlighet,

utan

fastmer skall tänka »monistiskt»; den mäste ändä mera afvisa religionen därför att den i sitt omedelbara lifsbejakande icke har minsta förstäelse

för

religionens utgängspunkt:

erfarenheten och förnim-

melsen af svära inre motsägelser i vär tillvaro.

Fördenskull gäller

religionen med all den heroism, som den i verkligheten visat, säsom en blott sänkning af lifsenergien, säsom en blott svaghetens skenbild. Icke stört annorlunda förhäller det sig med moralen. Äfven denna saknar här all grund i det egna väsendets nödvändighet.

Hvilken

sporre skulle väl förmä människan att i dessa sammanhang säsom norm

erkänna nägot, som ligger utanför subjektet, och därigenom

indämma

den

naturliga lefnadsdriften ?

Ja, dä moralen prisgifver

den andliga aktiviteten och uppdelar världen i ett för och ett emot ; förlorar heia motsatsen mellan godt och ondt sin mening och sin rätt och synes genom slita itu verkligheten.

mänskligt maktspräk pä ett otillbörligt sätt Hvad som vanligen kallas moral ter sig frän

denna ständpunkt blott säsom en samhällsstadga, säsom ett medel, hvarigenom samhället söker beröfva individen dess oberoende och underordna honom under sig. Allt

detta

samtiden

och

framgär alltigenom säsom ett resultat af reflexion pä vill

pä dess mark bevisa sin rätt genom hvad det

56 kommer àstad.

Det saknar emellertid ingalunda historiska anknyt-

ningspunkter: ofta har redan förut under àrtusendenas lopp subjektet afskakat alla band och inom egen räckvidd sökt lösa lifsproblemen. Detta skedde först i sofistiken, därnäst pà ett tamare sätt och med en

direkt

vändning

till lyckan i epikureismen, därpä i stolt upp-

resning och i gigantisk kamp med världen i renässansen och slutligen pà ett vekare och mera reflekterande sätt i romantiken.

Allt

detta

och

spelar

riktar

ocksä

densamma

in med

fria frän motsägelser. blir

dock

denna

samtidens är

en

Det

mark

pà en

samtidens

nya

konstnärliga subjektivism

drag, som

visserligen icke alltid äro

Men dessa historiska element till trots för-

subjektivism

framför allt en nutidsföreteelse;

pä

har den i sanning vunnit en stor makt, och här

egendomlig

ligger i

i

kulturrörelse

i denna

riktning

omisskännelig-

heia arten hos denna lifsriktning, att den icke yrkar

sluten

gestaltning

och

fördenskull

icke heller

framträder

med sä synbara drag, men osynligt ràder den i och genomtränger alla

förhällanden

nägon

och skapar en andlig atmosfär, hvilken svärligen

kan undandraga sig.

Mot alla angrepp och tvifvel hämtar

den städse ny kraft ur de bàda hufvudströmningar, som den förenar med hvarandra, ur subjektets växande och ur konstens växande. Pà detta sätt ha vi äfven här icke att göra med en blott subjektiv vilja och önskan, utan med ett faktum i det världshistoriska lifvet. Huruvida detta faktum är det ursprungligaste och allt behärskande, àterstàr

emellertid

att

punkt

sàsom màttstock.

därför

att

pröfva

efter

mänsklighetens

totala

ständ-

En sàdan pröfning är här särskildt svär,

hos denna individualism och subjektivism mycket afvi-

kande gestalter blanda sig om hvarandra och gifva rörelsen ganska olika höjdlägen. ett

genomsnitt

àt ett annat.

Den faran ligger nära att vid försöket att finna tili utgàngspunkt bli för härd ät ett hall, för mild

Och ändä kunna vi icke undvara ett sädant genom-

snitt; det far blott icke schablonmässigt tillämpas pä rikedomen af individuella bildningar. Vid

bedömandet

gäller framför allt att hälla denna lifsordnings

mài och vägar i sär. — finnas. och

pà

O m màlen kunna knappast tvifvel och strid

Ty om vi uppfordras att gifva lifvet samling inom sig själft samma

gàng ett innehäll och ett värde, höja det till full

kraft, frän ängslig förnekelse framtränga tili gladt bejakande, mildra

57 tillvarons tyngd, utbilda individualitetens heia rikedom tili full klarhet, och om pâ samma gäng det inre lifvets förkrympning genom en

arbetskultur

man

icke,

förlänar

huru

man

dylika

skulle

fordringar full aktualitet, sä inser

kunna

stâ emot.

Den konstnärliga

Subjektivismen ter sig här sâsom représentant för sanningar, hvilka visserligen tidtals kunna fördunklas, men som under den mänskliga utvecklingen i dess helhet alltid vinna i betydelse. är,

om

dessa

oantastliga

Subjektivismen komma,

och

fullföljer

dem

En annan fraga

kunna nâs pä de vägar, pâ hvilka

mäl

och

utöfver

hvilka

den

icke

kan

om medlen ens nâgorlunda hjälpligt motsvara ända-

mälen.

Skulle detta icke vara fallet, dâ mäste en oerhörd förvirring

uppstâ

däraf

att nâgot högst nödvändigt velats, men velats pä ett

sätt, som icke blott är otillräckligt, utan tili och med direkt strider mot mâlet. I själfva verket förhäller sig emellertid saken pâ detta sätt. Subjektivismen är det af väsentlig betydelse — faller en

den

—

vändning

tillvarons niskans

För

ty därmed stär och

att ästadkomma en lifvets koncentrering i sig själft, tili det positiva i heia vârt läge pâ den omedelbara

mark.

Vi skola emellertid nâgot närmare visa, att män-

värld, sâdan den faktiskt befinnes vara, och de mänskliga

tingens skick obevekligt stalla sig i vägen för ett dylikt företag och att därmed heia denna lifsriktning hemfaller ât en inre motsägelse. Man eftersträfvar en lifvets inre själfständighet, en befrielse frân alla band utât, ett upphäfvande af allt tryck.

Detta är visserligen

stört, men, sâdana de mänskliga tingen förhälla sig, pâ samma gäng ocksâ

mycket svârt.

Vi äro nämligen icke blott i allt, som angâr

vâra yttre öden, utan äfven djupt in i vâr själs innersta med heia vâr

andliga

organisation

inflätade i en öfvermäktig och ogenom-

skinlig värld; naturens mekanism liksom samhällets drifverk omfattar och

bildar

oss med synligt och osynligt tvâng, och i första rum-

met

äro

vi

helt

och

hâllet betingas och bestämmas af hvad som sker i detta,

endast

brottstycken

af

ett omätligt allt, stycken som

som stiga upp ur och sjunka ned i detsamma, i hvarje ögonblick beroende af hvad som timar omkring oss.

Hvad förmär väl Sub-

jektivismen mot sä järnhärda makter och hvad uträttar den för att göra

lifvet

sväfvande

oberoende? stämning,

att

Dess

medel

draga

sig

äro

att

framkalla

en

fritt

tillbaka pâ och sä stärkt som

möjligt koncentrera lifvet inom det egna tillständet.

Därmed ernâs

58 tili äfventyrs, att människan icke känner tingens tryck, att hon tror sig sväfva fullkomligt fri i den rena etern.

Men är hon fri därför

att hon tycker sig vara det, Iiksom, enligt Spinozas bild, äfven den kastade stenen skulle kunna tro sig vara fri under sin rörelse?

I

själfva verket är människan, sàsom den dagliga erfarenheten visar, just under stämningen allra minst befäst i sig själf och herre öfver sin

själ,

ty

betvingar

därvid

henne,

tränger sig det mest olikartade pà henne och

sa

stört som smàtt.

lekamligt

som

andligt, synligt som osynligt,

Den här föreliggande flykten undan företeelserna

saknar allt fast sammanhang, all inre fortging hos lifvet, ty ingenting

är

rörligare,

ingenting mera underkastadt snabba omslag än

stämningen, alls icke annorlunda än det böljande hafvets yta eller ett

för

vinden

vajande

halmstrà.

Stämningslifvet

är

i

sanning

endast ett lif pà ytan, en själstillständets projektion pä den omedelbara

tillvarons

ingen

plan,

lifvet

själfständighet, utan

skenet

af

en

genomgàende

uppnàr endast

själfständighet. erbjuder

här intet djup, intet innehàll, den

Vi

subjektiva

skola

se,

själft

lifvet

kunna

ernä,

endast

om

Ett verkligt obedet

utvidgade

sig

tili ett rike, om därvid inre förhällanden, motsatser, problem

yppade som

skulle

och

skenet i stället för saken, att den tror sig

ha vunnit saken med att àstadkomma dess sken. roende

meningen

att Subjektivismen sà

sig

och

om

ur

arbetet

pà dem en inre värld uppstege,

med lugn säkerhet künde uppträda mot den själlösa världens

gränslöshet och upptaga striden med henne.

Mot stämningens lik-

ställande med själens innerlighet eller själfständighet mäste framhàllas, att i själfva verket inga större motsatser finnas än subjektiv stämning och själsdjup, än den i det inres oändlighet rotfästa personligheten och den biotta stämningsmänniskan med hennes ostadiga och ofria vacklande fram- och tillbaka. Sàlunda

är

ocksä den individens oafhängighet och öfverlägsen-

het gentemot samhällsomgifningen, som Subjektivismen pàstàr, intet annat än mening och sken. sammanhang, oförvilladt

är

längt

fullföljande

T y hvad som däraf erbjudes i dessa

mindre

en

lifvets

själfständighet

motsatsen tili hvad genomsnittsomgifningen säger och gör. emellertid

lätt,

gifningen

och

än

ett

annat

och ett

af egen väg än böjelsen att säga och göra Man inser

att lifvet därvid alltigenom förblir bundet vid omdess slags

nivà och att en dylik paradoxi icke är annat beroende, ett indirekt beroende.

Mot subjek-

59 tivismens ständigt afsikt

sträfvan fri

och

att

baña

skaffa den ojämförliga individualiteten full-

kan

utförande

svärligen nágot äro

tvä

olika

invändas;

skada blolt, att

saker och att Subjektivismen

plägar säsom nágot lätt och själffallet förutsätta just det, som är allra svárast, nämligen själfva individualiteten.

Liksom socialismen lofvat

sig ett säkert lifvets uppátstigande, om blott alla yttre hinder undanröjdes, sä väntar sig Subjektivismen en härlig uppblomstring af en outtömlig individualkultur, om blott de förordningar bortfölle, med hvilka samhället trycker och inskränker individen. hälla

sig

väl tingen i verkligheten ?

Men huru för-

Äro människorna alltigenom

sä uppfyllda af andliga impulser, att dörren endast behöfde öppnas för

dem?

Betyder

vidare

det

särskiljande,

som finnes hos den

enskilde, redan en individualitet, som har ett värde och förtjänade bilda

lifvets

medelpunkt?

Huru

oredigt

flyter icke vanligen allt

ihop i människans själ, huru blandar sig icke däri högt och lägt, ja ädelt och gement! och

prisas

säsom

individualitet och

hör

genomdrifva

verk

af

andligt

Skall detta kaos utvecklas huller om buller

danandet i

af

en

individualitet?

Till

en

äkta

själfva verket en inre enhet, och att utforska

denna

är ingen blott gäfva af naturen, utan ett

arbete;

det kräfver j u en energisk koncentration

af lifvet, ett tillbakavisande af det oväsentliga, en sammanbindning af

det

mängfaldiga,

sägelser. dande

Med

ofta

hvilken

individualiteterna,

ocksä ett öfvervinnande

svärighet ha

icke

ha

icke just

af starka mot-

de

mest framträ-

sädana män som Luther, Kant,

Goethe funnit sig själfva, d. v. s. sitt väsens höjd, punkten för sin styrka, i huru hög grad har icke deras äkta individualitet för dem själfva varit ett problem och ett föremäl för den hetaste strid! Men huru skall ett dylikt arbete, ett dylikt lifvets sammansmidande och höjande om

ästadkommas af den flacka och flyktiga stämningen?

det,

Ja,

för att göra människorna tili själfständiga individer, vore

nog att förklara dem för sädana, dä skulle vi ocksä kommit längre än vi nu tyvärr äro. Det nya lifvet skulle icke blott vara själfständigt, oberoende och individuellt, det skulle ocksä vara kraftigt och stört; kan den blotta utvecklingen vande kan

och omvärdnaden

tillständet

den

gifva

det

om stämningen och det fritt sväf-

denna kraft och storhet?

frittsväfvande stämningen

i

sin

egen

Visserligen

mening lyfta sig

himmelshögt öfver heia världen och stegra den förmenta oafhängig-

60 heten tili en öfverlägsen kraftkänsla, men ä andra sidan när den endast föreställningen

om

kraften, ett sken af kraften, men ingen verklig

kraft. Subjektiv stämning och äkta kraft bilda en oförsonlig motsats. Hvarje

fixerande

och

utbildande af stämningen mä förfina lifvet,

men det skall pä samma gäng ocksä förvekliga och förflyktiga detsamma. ständ,

Kraft vare

utvecklar

sig

och växer endast i kamp med mot-

sig ute i världen eller i den egna själen.

En kraftig

karaktär

skall

lifvet vinna endast dar en aktiv andlighet erkännes,

hvilken

finner matt hos och mal för verkligheten och framför allt

den egna själen och söker ombilda den i öfverensstämmelse härmed. Den estetiska Subjektivismen uppfattar emellertid, efter hvad vi sett, det

andliga

lifvet

förnämligast

upptagande,

äterspegling

Fördenskull

har

och

receptivt och kontemplativt säsom njutande af en befintlig verklighet.

den ocksä kunnat nära förknippa, ja fullständigt

sammansmälta andelifvet med denna verklighet, men den beröfvade det

pä

samma

gäng

kraften

att

väcka och höja, att själfständigt

bygga upp och säkert stiga. Af gammalt har en aristokratisk karaktär, ätskiljandet af en exoterisk och en esoteriskkrets,varit egendomlig för en konstnärlig lifsäskädning, och obestridligt är ocksä det därvid äberopade faktum, att icke blott i konsten, utan i allt andligt skapande blott fä skapande eller efterbildande

stä pä höjden, att äkta skapande alltid sker i motsats tili

genomsnittsmängden

och

att det, om det bindes vid denna, djupt

sänkes, ja förstöres i sitt inre. lan

andligt

skapande

sönderslitande stora

än

de

Detta är emellertid en motsats mel-

och

mänskligt läge, icke ett mänsklighetens

i tvä läger.

I själfva verket ha mindre de verkligt

i

sin

egen mening stora gjort väsen af sin storhet-

T y det äkta stora har alltid varit för mycket genomträngdt af själfva sakens kraf och af människans otillräcklighet för att kunna komma tili en reflekterande själfbespegling och fäfänglig njutning af individens jag.

Oändligheten

krafter — nu

den

därför

af

den

uppgift,

efter

hvilken

det mätte sina

det mätte dem icke efter andra människor — lät äfven högsta

att

alstring

synas otillräcklig för detsamma.

Subjektivismen

icke

Endast

känner nägot sakens tväng, nägon

inre nödvändighet och förmär mäta människan endast efter människa, mäste

den

förvandla

den

omisskänneliga

distansen

mellan

äkta

andlig och blott mänsklig kultur tili en skillnad mellan tvä klasser af människor och kan tro sig berättigad att frän sin ständplats se

61

ned pà andra människor, som om biotta bekännelsen till dess program redan innebure en höjning af väsendet. Med fordran pä kraft förbinder sig här nära försöket att gòra lifvet helt och hàllet positivt och raskt och direkt skrida tili füllt lifsbejakande. Sà till vida som detta blott gäller att afvisa ett smàtt och tveksamt tänkesätt, benägenheten att krypa ihop och gora sig liten, att rygga tillbaka för hvarje stort och svàrt företag, mà det med glädje erkännas. Men saken forhàller sig nog icke alldeles sà enkel, som det förefaller för denna tankegàng. I gründen kan ingen andlig rörelse, som vili vinna mänskligheten, afstà fràn ett slutligt bejakande af lifvet. Till och med den fullständiga pessimismens och en absolut förnekelses system, sàsom t. ex. den ursprungliga buddismen, ha icke kunnat eröfra vida kretsar utan att mildra detta nej och böja om det tili ett ja. Fràgan är emellertid, om efter allt hvad människan erfarit och upplefvat, ett snabbt och omedelbart bejakande är möjligt, om icke fastmer vägen till ett slutgiltigt ja leder genom ett kraftigt nej. Sà liinge lifvets hämmande syntes komma endast utifràn, men icke utgà fràn själens inre, sàsom forntiden öfvervägande föreställde sig, künde det mest bestämda till— bakavisande af allt lidande, själens stolta bepansring däremot, gälla sàsom dygdernas krona. Men äfven forntiden künde icke fasthàlla denna öfvertygelse inför lifvets erfarenheter, utan mäste med eller mot sin vilja anslà lidandet högre och sysselsätta sig med detsamma: det ràkade i fara att förlora allt lefnadsmod tili dess att kristendomen öppnade nya banor. H u r u man än mà stalla sig till kristendomens dogmer och inrättningar, sà kan dock icke det faktum strykas ur mänsklighetens historia, att den afslöjat oändliga förvecklingar i människans själ och i hennes forhàllande till världen och pä samma gàng upptagit lidandet i lifvets medelpunkt, icke för att stanna vid det, utan för att öfvervinna det genom att öppna en andens och kärlekens värld. Detta har icke gjort lifvet lattare, utan tyngre, men pà samma gàng ocksà större, djupare, rörligare i dess inre. Hvarje lifsgestaltning, som numer hastigt glider bort öfver lidandet, med gladt mod tror sig kunna afskaka detsamma, dömer sig själf tili outhärdlig flackhet, om icke frivolitet. Det flacka vinner lätt för sig människornas första mening, liksom denna öfverhufvud ocksà välkomnar hvarje tänkesätt, som gör lifvet bekvämt och icke uppställer nàgon fordran; vàr

62 tillvaros problem och krafvet pä äkta, icke blott malad lycka kvarstä emellertid,

och

för

deras

allvar visar sig snart huru flyktigt och

intigt det bekväma är. Icke

annorlunda

star

det

till

med

subjektivismens

förhällande

Förtjänsten att bekämpa konventionella pä-

till moralens problem.

bud och yttre »pose» sättes icke i fräga, därvid far blott icke förgätas, att

en

sädan strid

redan af aider förts pä moralens

nens eget omräde punkt kraftigt inrättningar emellertid

usurpera

hos

därmed

sig

en

stört.

att

vid hvarje

tid

en

och religio-

h ö g andlig Stand-

motstätt människornas försök att ät sina päbud och

det

uppnär och

och en

absolut

giltighet.

Subjektivismen

feiet att utgifva den läga Standpunkt, som

genomsnittsmänniskan, själf

sinnet

Trots

allt

för

tal

allt

om

för dess hvad i

väsen

och

begär

moralen beröfvar

densamma finnes djupt

storhei och vidd ästadkommer den

outhärdlig inre begränsning af lifvet, alldenstund den helt o c h

hallet binder

människan

vid

eget

tillständ

och

det

själf

och

där

öfverskrider

läter

fasthälla

det

värden

och

utvecklingen af h e n n e s

njutande jaget hänföra allting tili sig under det att den förklarar allt,

denna krets, f ö r

ett

blott

»Jenseits»

och

som

konsekvent

utgifver all hängifvenhet tili saken för sakens egen skull, all glömska af sig själf, all utvidgning och nydaning g e n o m äkta kärlek för en blott

irrbild.

Pä

samma

gang

mäste här, där blotta naturdriften

behärskar allt, ocksä ansvarighetens och skuldens begrepp och med detta

motsatsen

mellan

godt och ondt sjunka till ett foster af ett

lägt mänskligt föreställningssätt, s o m onödigtvis skrämmer och g ö r försagd.

I

själfva

verket

har

mänskligheten öfverskridit ett blott

naturmässigt handlandes Ständpunkt g e n o m utbildningen af andens själfverksamhet,

som

förhällande

verkligheten.

man

tili

behöfver

ställer densamma i ett innerligare och friare Äfven

här

g ö r kristendomen

epok;

blott besinna en Augustinus' lifsgärning för att det

skall stä tydligt f ö r ö g o n e n , huru äkta moral, säsom uttrycket för en ny, i frihet grundad värld, afsticker frän all blott o m s o r g om och utbildning af naturliga drifter.

Nyare tidens största tänkare, Kant, har

endast bekräftat detta i ny form.

I dessa naturen öfverlägsna s a m -

manhang bli äfven ansvarighet och skuld ett vittnesbörd om storhet, enär

de

ju

bringa

tili uttryck, att människan blir en själfständig

medarbetare pä världsalltet och tager pä sig världsuppgiften egen

uppgift,

att lifvet framgär icke blott hos, utan äfven

säsom genom

63 henne. Enär jämte friheten och dess värld den gamla gifna världen kvarstär och fasthäller oss icke allenast tili det yttre, utan äfven tili det inre, sä blir lifvet en härd sammanstötning mellan högre och lägre, mellan frihet och öde, och mäste med sä mycken förveckling anses för högst ofärdigt. Men just därigenom erhäller det pä samma gang en omätlig spinning och just i sina hinder och smärtor lämnar det det blotta subjektets själfbevarelse och välbefinnande djupt under sig. Dä nu Subjektivismen, missaktande denna världshistoriska rörelse, vill inskränka oss tili dessa, utplänar alla skiljelinjer och uppmanar tili att läta alla krafter muntert spela och att gladt njuta lifvet, sä är detta alldeles intet annat än om man ville räda en människa, som genomgätt mänga och svära erfarenheter i lifvet, att med lätt hjärta kasta allt detta ifrän sig och äter roa sig med barndomens lekar. Pä samma sätt stär det tili med förhällandet mellan andligt och sinnligt, säsom Subjektivismen gestaltar det. Den motsätter sig med rätta en munkaktig förkrympning äfvensom den konventionellai ofta hycklade ringaktningen af det sinnliga och förfäktar med goda skäl dettas rätt. Men att gifva det sinnliga sin rätt är icke att säsom likvärdigt läta det sammanflyta med det andliga tili odelad enhet. Naivare tider ha kunnat eftersträfva en full jämvikt mellan andligt och sinnligt, men med själslifvets växande fördjupning har ett särskiljande ägt rum, som ingen möda och konst helt enkelt äter kan upphäfva. Fördenskull skall nu anfingen det andliga vara det sinnliga öfverlägset eller det sinnliga det andliga. Det senare sker oundvikligen hos Subjektivismen med dess förknippande af andlighet och sinnlighet, hvarvid afstäs frän all andlig aktivitet och därmed frän allt själfständigt andelif. Resultatet blir intet annat än ett sänkande af det andliga, en förfinad sinnlighet, som emellertid lätt kan förfalla tili det raffinerade och är värnlös mot simpel lustas inträngande. Kan nägon pä allvar pästä, att vi i dag gentemot sinnligheten befinna oss pä en naiv ständpunkt ? Här liksom i de andra punkterna ligger subjektivismens styrka i synnerhet i kritiken; dess förfinade uppfattning gör den särdeles väl ägnad att tydligt framdraga nedärfda lifsriktningars missförhällanden.

64 Dess

positiva sträfvan

sägelsen,

att

den

lider

med

emellertid genomgäende af den mot-

den närmast föreliggande tillvarons medel

vill Iösa uppgifter, hvilka endast ett själfständigt och själfverksamt andelif öfver

är

vuxet;

denna

jektionen

men

tillvaro.

pä

den

ett

sädant

Med

den

omedelbara

kan

endast näs i upphöjelsen

af Subjektivismen företagna Pro-

tillvarons

yta ha de i och för sig

högst nödvändiga malen mäst svärt vanställas och förvridas. som

föresväfvade

och

positivitet,

endast

sin

i

har

egen

sken

har

kraft

därigenom

modärna

densamma:

den

den

icke

mening,

endast att

lifvets

den,

kunnat

endast

kunna

i

förläna

alldeles

lifsriktningarna,

inre

pä

oförmärkt

samling,

nä

i

bild

sken,

hjälpligt

samma

tillägnat

Hvad storhet

verkligheten,

och

en

dess

och

utan detta

öfvertygande

sätt som de andra sig vissa moment i

samma nedärfda tänkesätt och samma kulturomgifning, mot hvilka den

principiellt

uppträder

och

hvilkas driffjädrar

äro en sluten

b o k för densamma. P ä detta sätt erbjuder den i själfva verket icke en blott och bar subjektivitet, utan subjektiviteten utvecklad pä grundvalen af ett rikt kulturlif, förutan hvilket den hastigt skulle förfalla tili fullständig tomhet,

men

som den aldrig själf förmär frambringa.

jektivistiskt-estetiska lifsriktningen

Den sub-

visar sig därmed säsom en blott

ledsagande företeelse hos en mögen, ja öfvermogen kultur, men ett själfständigt

kulturlif

med

dess arbete och dess uppoffringar kan

den icke frambringa. Att

pä detta sätt afvisa den estetiska Subjektivismen är lika litet

att angripa den modärna konsten och dess förtjänster om lifvet som tillbakavisandet aktning

af

arbete.

Det

nägon

svärare

af

den

naturalismen

modärna

kan

och socialismen

naturvetenskapen

tvärtom

och

betyder en ringnutidens

sociala

sägas, att liksom naturalismen icke har

motständare än den modärna naturvetenskapen, sä

stär ocksä den modärna konsten med dess väldiga arbete och dess mängfaldiga

utbildande

motsats

den estetiska Subjektivismen, liksom väl ocksä en ska-

pande

tili

konstnär

af

äskädning.

Mä

äskädning

aldrig

förbli

ätskilda,

de

för

af

första

själen icke i öfverensstämmelse, utan i rangen

öfrigt

sä mycket och

aldrig hyllat en estetisk världs-

konstnärligt arbete och estetisk världssammanflyta

ingen

hos

uppskattning

af

individerna,

i sak

konsten kan rätt-

65 färdiga den estetiska lifsäskädning, som invecklar allt lif i en stor motsägelse, i sin tillämpning motarbetar sina egna mäl, missaktar den världshistoriska utvecklingen och i stallet för det innehäll, hvarpä man hoppats, bjuder endast mening och sken. Huru skulle lifvet kunna stödja sig pä densamma?

Eucken,

Orundlinjer.

5

II. Granskning af läget i dess helhet och förberedelse tili ytterligare forskning. a.

Det nyas grundkaraktär och förhällande tili det gamia.

Framställningen af de modärna lifsordningarna visade, att nutiden ingalunda är homogen och att det modärnas begrepp alldeles icke är entydigt. Särskildt har kulturen erhàllit en väsentligt olika karaktär, allt efter som lifvet tagit sitt högkvarter utom subjektet, i naturen och samhället, eller i subjektets faktiska tillstànd. Men att en gemensam sträfvan omspänner all olikhet, ja all motsats bevisas redan af den energi, med hvilken alla dessa former förneka och förkasta den äldre arten och dess öfverskridande af den omedelbara tillvaron, af den ifriga kampen mot hvad som häri betraktas säsom blott inbillning och sken, men som trots detta fortfarande behärskar samhällslifvet. Släktskapen räcker emellertid utöfver ett nej äfven tili ett ja; öfverallt visar sig en törst efter kraftigare verklighet, efter en större lifvets rikedom, alltigenom framstàr den omedelbara tillvaron sàsom haltfullare och bildbarare. Fördenskull har ocksà ständpunkten helt och hàllet förlagts tili denna tillvaro, och frän densamma har äfven heia lifvet gestaltats, fastän pà olika sätt. Om detta endast kunnat ske i motsats tili den nedärfda lifsàskàdningen, sä har det nya fördenskull likväl icke velat stanna i blott opposition, utan fastmer sökt draga till sig äfven det motstäende och afpassa det efter sig samt äfven tillfredsställa människonaturens ideala kraf i full omfattning. Häraf framgàr den väldiga uppgiften att fullständigt nygestalta och omhvälfva lifvet. Om detta lyckats eller är pà väg att lyckas, är just hvad vi skulle undersöka. Därvid ha vi redan i hufvudsak kommit tili ett afgjordt förnekande. Visserligen har ätskilligt stört och omistligt uträttats, visserligen ha de nya lifsordningarna underlagt sig heia omräden af erfarenheter och satt en mängd nya krafter i rörelse, uppställt nya uppgifter af fruktbaraste slag icke blott i enskilda fall, utan för det

67 heia,

gifvit

lifvet

väldiga impulser och ett mäktigt uppsving, men

heia denna vinst blir problematisk, ja hotar att slä om tili förlust, dä en erfarenhet och en verksamhet af speciellt slag vilja behärska heia lifvet och pätrycka detsamma sin egendomliga stämpel. med

icke

blott

manpressas ram,

hemfaller

dess

som

är

Där-

lifvet tili en stark ensidighet och sam-

rikedom härdt för att kunna infogas i den enda

tillgänglig,

motsägelse uppstär.

utan

vi

ha äfven sett, att en svär inre

Denna motsägelse mä kunna dölja sig för en

tid, den mäste i alla fall bryta fram med förstörande kraft och bli outhärdlig

för enhvar, som äger en stark lifsenergi.

modärna äskädningarna sig

med

I det att de

läta heia lifvet framgä ur beröringen vare

omgifningen eller med det subjektiva faktiska

tillständet,

mäste de göra all inre helhet tili ett härledt, sekundärt resultat och förneka

och

en ursprunglig och själfständig innerlighet,

bekämpa

en i sig själf hvilande inre värld. lertid

genom

utöfver

alla

klaras.

Detta

sig

själfva.

teelsernas skulle

särskilda

lifsgestaltningar

mäste De

och kan omöjligen bortför-

de modärna lifsriktningarna ocksä erfara hos

skulle nämligen omöjligen kunna förvandla före-

förvirrade

icke

En sädan innerlighet har emel-

heia den världshistoriska rörelsen utvecklat sig längt

kunna

mängfald verka

tili

en ordnad helhetsbyggnad, de

frän helhet tili helhet utan att förutsätta

och använda samma öfverlägsna och omspännande innerlighet, som de direkt angripa.

Men pä

samma

g ä n g underkasta de alla stor-

heter en förskjutning och fördjupning utöfver den Ständpunkt, som motsvarar eget

deras

verk,

eget

utan

att

föreställningssätt, de kunna icke förrätta sitt oaflätligen ösa ur en främmande, rikare och

väsentligare verklighet; de äro i själfva verket nägot annat och vida mera än de tro sig vara.

Visar icke detta oemotsägligt, att de icke

utfylla heia lifvet? Denna

inre

synnerhet förvisa sinnliga samma

motsägelse

ögonskenlig

alla

större innehäll

kan

sammanhang

en och

ger hop en

och

att

de icke kunna

inskränka

denna

tillvaro,

lifvet

tili den

förläna den-

mera värde än hvad erfarenheten be-

dock

Naturalisten betyda

omständigheten

idealisera

och

de

de modärna lifsordningarna blir i

storheter

tillvaron utan att

öfverskrida. inre

i den

öfversinnliga

rättigar tili, hvilken endast

hos

för

konsekvensens skull icke borde

oförmärkt naturen, som för honom själlösa element pä samma plan,

lifgifvande själ.

ett

Endast pä detta sätt

68 kan han vörda naturen säsom en högre makt, säsom en gudomlighet, och förvandla faktiskt beroende tili sinnelagets hängifvenhet. Socialisten ställer det mänskliga samhället och dess af smä men lidelsefulla begär bestämda görande och lätande pä en osynlig gemenskaps, en ideal mänsklighets grund och omkläder det med glansen af en storhet och värdighet, som ocksä sprider sitt skimmer öfver den omedelbara företeelsen. Endast pä detta sätt kan han rikta heia sin sträfvan pä mänsklighetens välbefinnande och i hennes krets vänta en ren seger för förnuftet. Subjektivisten höjer i sin uppskattning individen vida öfver erfarenhetens bild, för hans tanke stär individen alltid vida kraftfullare, vida mera utpräglad, vida ädlare än hvad det omedelbara intrycket ger vid handen. Endast pä detta sätt kan han af sin befrielse och fulla utveckling hoppas begynnelsen af en ny världsdag. Samma ogrundade och fördenskull osanna idealisering erfar ocksä verklighetens totalbegrepp i de olika lifsäskädningarna. Liksom här ingenting fär erkännas, som öfverskrider den omedelbara tillvaron, sä kan framför allt heller icke finnas nägot mängfalden förenande och genomträngande helt. Nu mäste visserligen verkligheten brista sönder i idel enskilda stycken, men pä den vägen vill ingen gärna slä in. Fördenskull tillgripes en högst sväfvande panteism säsom universalmedel, antages ett förenande och i allt härskande nägot, som saknar hvarje närmare bestämning och frän hvilket all sädan ocksä ängsligt hälles aflägsnad. Ett sä obestämdt begrepp tilläter att pä samma gäng tänka och icke tänka nägot, pä samma gäng bejaka och förneka; det synes uträtta mycket och ingenting fordra, gör det omöjliga möjligt och erbjuder den bekvämaste tillflyktsorten ät all oklarhet, all oreda. Skada blott, att vi därvid icke omgifvas af en äkta verklighet, utan endast gäckas af en fata morgana. Och en sä suddig bild skulle förmä undantränga religionen och förläna det nya lifvet ett innehäll! Sannerligen fordrar icke detta en starkare tro än den, med hvilken de gamla religionerna nöjde sig. De modärna lifsriktningarna vilja en kraftigare verklighet; därmed uppställa de för arbetet ett mäl, som icke kan förkastas. Den väg, pä hvilken de slagit in, för dem emellertid icke närmare malet, utan aflägsnar dem alltmera frän detsamma. För ett väsen, som nu en gäng — väl eller illa — väckts tili tänkande, kan.

69 aldrig det sinnligt handgripliga eller den hit och dit sväfvande stämningen utan vidare betyda äkta verklighet. visserligen

komma

Brokiga intryck kunna

och gà i mängd, men deras rikedom kan icke

förhindra, att tankearbetets hufvudstorheter likvisst erhàlla en högst abstrakt och heter sä

och

obestämd karaktär.

förnuftet, sväfva

om i

kraft,

lüften, de likna skuggor och spöken, de försvinna,

snart vi vilja gripa

just

den

var

krafvet

Vi höra oaflätligt talas om alltet

lag och utveckling, men alla dessa stor-

dem.

Pà

detta

sätt

làter

en ödets ironi

äskädning förflyktiga verkligheten, hvars hufvuddriffjäder pà

mera

verklighet.

Vi se, att det andliga lifvet vis-

serligen läter förneka sig af individerna, men icke drifva ut sig ur kulturarbetet.

Visserligen

har

för

nutiden

den

omedelbara yttre

och inre tillvaron blifvit längt mera än hvad den under forna tider var,

men

detta har den blifvit genom andligt arbete.

Vänder den

sig nu under skarp reaktion mot detta för att beröfva det all själfständighet, sä förstör den hvad som först gaf den själf dess storhet D e modärna lifsformerna ha gifvit en väldig ökning i kraft och rikedom ät den mänskliga tillvaron, men de ha gjort detta pà bekostnad af dess andliga substans; de ha undertryckt det inre lifvet och förnekat människans inre problem; de känna ingen människans brottning vare sig med det oändliga heia eller med sin egen natur, ingen sammanstötning af öde och frihet, ingen själens inre tillväxt, och allt

detta

därför

att

deras

projektion

af

lifvet

pä ett

enda

plan förvandlar detsamma tili en blott mängfald af företeelser och beröfvar det allt ursprungligt dant

djup

arbetets

och

därjämte

erfarenhet och

kämpa

de

mäste

han

modärna

icke

vinst,

djup. vili

Den, som hàller pä prisgifva

det

ett

världshistoriska

mäste fördenskull förkasta och

lifsformerna

sàsom

säbe-

ledare i lifvet; och detta

göra sä mycket bestämdare, ju mera själfmedvetet och

exklusivt de uppträda.

T y hvad hjälper all vinst i lifvets

periferi

människan, om hennes centrum därvid blir svagt och tomt, hvartill gagnar

all

tillväxt

i

kraft,

om den icke läter nägot innehäll och

nàgon mening i lifvet uppkomma, hvad g ö r all stegring och

för-

fining i människans befinnande, om den icke medför en äkta andens kultur och därmed den inre människans lyftning? Den växande erfarenheten och förnimmelsen af sàdan begränsning hos det nya torde äter vända sinnena mera tillbaka tili det gamia. Dettas sträfvan utöfver den sinnliga tillvaron kan icke mera te sig

70 säsom en blott flykt tili ett drömdt pä andra sidan grafven, säsom ett utflöde af smäaktigt och fegt sinnelag, fastmer kan det numera gälla säsom en välgrundad sträfvan efter större djup i lifvet. Men att trycket pä det ganila sälunda minskas och en sädan benägenhet tili att värdera det högre framträder, rättfärdigar ingalunda, att detsamma helt enkelt upptages i den gestalt det föreligger. Ty mot denna ha icke blott de modärna lifsformerna, utan lifvets och arbetets heia utveckling vändt sig. Det motständ och det tvifvel, som framgätt härur, upphäfvas ingalunda däraf att den modärna lifsordningen gör skeppsbrott. Vi befinna oss nämligen här icke pä ett omräde, dar det heter antingen—eller, där det enas misslyckande omedelbart visar, att det andra lyckats; säväl det ena som det andra skulle kunna vara otillräckligt. Sälunda förbli vi ställda mellan gammalt och nytt, under stärkt inflytande frän bäda, men äro icke i ständ att rätt och slätt sluta oss tili det ena eller det andra. b.

Den samtida ställningen.

Detta läge med dess blandning af gammalt och nytt är sä förvirradt och inveckladt, att endast ett kraftlöst sinne förmär finna sig i det. I det gamla vördade vi och anade ett djup, men detta djup förstär icke gifva sig lämplig existensform och verka pä oss med vär egen tids medel. Det nya försätter oss i det omedelbart närvarande och griper oss med sin äskädlighet, men själfva detta närvarande blir för flackt för oss, allt starkare reser sig mot detsamma en äträ efter mera substans och själ i lifvet. Det gamla lyfte oss tili en ny världs stolta höjd, men denna höjd hotade lösgöra sig frän den öfriga tillvaron och hemföll samtidigt tili pinsam osäkerhet. Det nya utgick med sin byggnad ur den omedelbart tillvaron, men fann ingen afslutning utan att söka sig ut öfver denna tillvaro och sälunda motsäga sig själf. Det gamla ställde, om icke människan, sä likväl hennes andliga lif i alltets medelpunkt och räkade därigenom i fara för en förhastad afslutning och en antropomorf gestaltning af verkligheten. Det nya fräntog människan hvarje särställning och allt sammanhang med de sista djupen, men förstörde därmed mera än det ville förstöra och undergräfde ingenting mindre än möjligheten af allt andligt arbete, all vetenskap, all kultur.

71 Sàlunda se vi oss ställda mellan motsägelser och dragas hit och dit. Man kan icke blunda för att en kris, en andlig nöd, i heia lifvet Iiksom i kulturen, ràder. Denna kris förstärkes genom det egendomliga historiska och samhälliga läge, hvari vi befinna oss. Historiskt sta vi under verkningarna af en gammal och en ny kultur, en gammal, som ägde obestridt herravälde tili in i det 17:e àrhundradet och ända tili nutiden bevarat sig i det gemensamma lifvets inrättningar, en ny, som efter màngfaldig förberedelse sedan dess uppstigit med ungdomlig kraft och lätt vinner öfverhand i individernas sinnen. Bàda dessa kulturer började fràn olika utgàngspunkter och följde skilda hufvudriktningar. Den gamia kulturen för med sig erfarenheterna fràn det grekiska lifvet, hvars inre fortgàng isynnerhet filosofiens historia làter oss se. Mer och mer drefs här sträfvan utöfver de sinnliga sammanhangen tili en tankevärld och i denna fràn en universal tili en etisk och slutligen tili en religiös öfvertygelse. Allt djupare sjönk den sinnliga världen för den àldrade grekiska anden och allt mera blef en öfversinnlig värld lifvets medelpunkt. Kristendomen fastslog slutgiltigt detta och gjorde det osynliga gudsriket tili människans sanna hem, tili det närmaste och säkraste, som hennes lif kände. Nya folk växte därpä in i detta àskàdningssatt; de hade ännu att förrätta sitt andliga arbete och för dem hade brytningen med den närmast omgifvande världen mindre uppstàtt af egen erfarenhet än fastmer àlagts dem af en öfvermäktig auktoritet. Detta utgjorde fràn första början en svag punkt, men nàgra allvarsammare förvecklingar uppstodo icke sa länge som dessa folk ännu icke mognat tili full andlig själfständighet. Sä snart detta inträffat, màste motsägelsen frambryta och en nyvaknande lifsträngtan drifva rörelsen i en rakt motsatt riktning. Sà har det i själfva verket ocksà gàtt. Lika uttryckligt gàr nu lifvets hufvuddragning tili världen som den förr gick utöfver denna; den gàr fràn det osynliga tili det synliga, fràn det öfvernaturliga tili det naturliga. Detta framträder tydligast hos religionen, hvilken liksom med immanent nödvändighet genomlöper gradföljden af en öfvervägande transscendent teism, en panenteism, en alltjämt blekare panteism, en agnosticism och positivism. Mer och mer försvinner därvid allt öfvernaturligt, och lifvet bindes helt och hallet vid den omedelbara tillvaron. Pà detta sätt tyckas vi

72 àter ha kommit till samma punkt, fràn hvilken det grekiska lifvet utgick, liksom ju ocksà t. ex. monismen af nyaste pràgel knappast skiljer sig fràn de gamia joniernas hylozoism. Àr nu den vàrldshistoriska ròrelsens hela vinst blott en missràkning, har den endast fòri oss tillbaka fràn pròfvade irrvàgar utan nàgot positivt resultai? Men vi ha blifvit andra mànniskor, vi tànka och kànna annorlunda, vi ha uppbyggt en rik kultur, forvandlat vàrlden, skapat en andlig atmosfàr, vi ha fòrmàtt efterstràfva oàndligt lif och yttersta sanning. Har allt detta kunnat uppstà endast ur fórvillelser och borde det icke i sa fall i hela sin utstràckning och af alla krafter kastas bort sàsom inbillning och bedràgeri? Men har villfarelsen varit ett medel och verktyg àt sanningen och har mànskligheten i aflàgsnandet fràn och àtervàndandet till sig sjàlf vàxt i sitt inre, hvar ligger grànsen mellan sanning och villfarelse och hvilken mening har det hela? Sàlunda ràka vi àfven har ut fòr det ovissa; historien, som fòr andra tider var ett sàkert stòd, kastar oss blott i àndà stòrre tvifvel. Till en sàdan kulturkris leder slutligen den sociala ròrelsens allt màktigare flodvàg, allt vidstràcktare kretsars lidelsefulla kraf pà omedelbar delaktighet i kultur och lefnadslycka. Sàdana ròrelser kunna fullbordas inom en fast och klart afgrànsad kultur- och lefnadskrets, och de fòràndringar de i sà fall medfòra stanna innanfòr denna krets och sàtta den icke helt i fraga. Sàlunda làmnades vissa grunddrag i den religiosa òfvertygelsen och vàrldsbilden i sin helhet oantastade af det 16:e och 17:e àrhundradets ròrelser. Helt annorlunda stàller sig dàremot saken, dà en dylik ròrelse sammantràffar med en inre upplòsning af kulturen och de yttersta màlen bli osàkra. Dà àr faran fòr sjunkande omisskannelig. Ty de uppstigande massorna skola nu sjàlfva sòka sin vàg och naturenligt vàlja det, som ligger omedelbart framfòr deras ògon och angàr deras omedelbara vàlfàrd; fràn denna utgàngspunkt skola de sà mycket hastigare stràfva efter ett slut pà ròrelsen som de icke ha att bara pà det vàrldshistoriska arbetets erfarenheter och fòrvecklingar och fòrdenskull med ogrumlad entusiasm vanta full sanning och ren lycka af krafternas friare spel och afskakandet af ali auktoritet. Fòr att kunna fòrbi se de faror, hvilka hàrigenom uppvàxa fòr hela kulturen, màste man antingen i hòg grad ringakta de andliga uppgifterna och mycket hògt uppskatta mànniskan, sàdan hon gàr och stàr. Hittills har ett sjàlfstandigt andligt lif, som fortbildat

73 manniskans vasen, hojt och frigjort henne, endast kommit till genombrott pa enstaka hojdpunkter och forst och framst i enstaka utvalda individers Salunda

sjalar, har

hvarifran

det

forts

till

det gemensamma lifvet.

den andliga varlden tett sig sasom en makt, hvilken

ar ofverlagsen saval individernas intressen och meningar som massorna; endast genom liga

har

den

denna ofverlagsenhet ofver det blott mansk-

utvecklat egendomliga innehall, funnit ett inre sam-

manhang, vackt vordnad, fort manniskorna ut ur den blotta naturen. O m det nu skall bli annorlunda, om manniskan sasom massa kanner sig

vara

mattet

befinnande uppstS hotar

pa

allting

sasom

mellan icke

medelpunkt,

mansklig

den

och hanfor allt utan undantag till sitt skall

strafvan

icke

och

dS

andlig

en

skarp

motsats

nodvandighet,

och

fulla utvecklingen af denna motsats hela kulturen

med en oerhord upplosning? inre

nodvandigheter

men

hvilka

svara

Till slut torde sakerligen vart vasens

sig ofverlagsna alia forirringar pa ytan,

visa

strider och forluster maste icke denna tvedrakt

kosta! Allt detta sammanlagdt visar, att vi sta under inflytandet af olika ja

mot

hvarandra

stridande

rorelser, men i synnerhet under den

stora motsatsen mellan en ofvervagande synlig och en ofvervagande osynlig

varld,

sSdan

mellan

idealism

rorelse,

som

utgSr

periferien.

Den

blir

osaker

ocksS

nagot

inre

samtidigt tranga sina

frSn

icke

fatta

till synes i striden

sonderfaller for oss i en

den

utgangspunkt,

fulla verkligheten och gifver

icke

at lifvet och sanker det helas niva.

Da

hufvudstromning

mangfaldigaste

kommer

Lifvet

centrum, och en rorelse, som uigSr fran

kan

pa sin

sammanhang

motsatser

motsats

positivism.

forra

hvarje

de

denna

och

senare

Iter delar sig i olika armar, sa

rorelser

sonder var sjal.

den

sig inpa oss och smula under

Vi ha blifvit osakra pa G u d och

fornuft, och hvad som skulle ersatta dem: natur, samhalle, individ, tillfredsstaller heten

oss icke. —

inskranker

sig

Den daraf uppstSende oron

och oviss-

icke till enskilda omraden, utan stracker sig

anda in i lifvets grundbegrepp.

Det nya askadningssattet forklarar

den gamla varldsbilden for en blott inbillning, men, sasom vi sett, upploser sig dess egen varld for det andliga arbetet i skuggor och spoken.

I det att den ena forflyktigar den andras verklighet, hotar

all full verklighet

att

forsvinna

for

oss,

blir vart eget vasen ett

dunkelt problem och vi veta icke hvad vi aro och hvad vi icke aro.

74 Intrycket kan sammanfattas äfven pä följande sätt: mänsklighetens historiska rörelse utvecklar en omätlig rikedom af lif, men detta lif kan icke nä upp tili sin egen höjd och icke vinna en andlig karaktär, utan att det samlas tili ett helt, utan en inre syntes, som öfvervinner allt blott biordnadt. Sädana synteser ha gjorts och alstrat egendomliga lifsgestaltningar, men dessa gestaltningar ha alla visat sig för smä och för tränga, och icke heller har nägon förmätt öfvervinna de öfriga och omspänna lifvets öfverströmmande fullhet. Fördenskull har lifvet i sin helhet sprängt dem, men dä det därigenom mister all inre sammanhällning, mäste det räka i ett hastigt sjunkande och hotar att förlora all halt och mening. Hvilka skador en sädan upplösning och splittring, en sädan brist pä en behärskande hufvudriktning tillfoga lifvets utveckling, huru allt enkelt och själfklart förstöres och en otillbörlig makt förlänas ät en fritt sväfvande reflexion, huru sträfvandet beröfvas alla stora riktlinjer och sant och osant, godt och ondt oredigt fä löpa i hvartannat, allt detta och annat mer omtalas i vär tid sä mycket och sä vidlyftigt och stär med sä öfverväldigande äskädlighet inför oss, att dess skildring härstädes icke behöfver uppehälla oss ett ögonblick. Skola vi foga oss i en dylik splittring och nedtryckning af lifvet säsom i ett oundvikligt öde, eller är det möjligt att motverka dem och eftersträfva en klyfningen öfverlägsen enhet? För det senare talar redan den omständigheten, att vi sä stärkt känna detta klyfningstillständ och finna detsamma outhärdligt. Huru skulle detta kunna ske, om icke all mängfald fölle inom en och samma omfattande lifsram, om icke vär naturs helhet vore motsatserna öfverlägsen och med tvingande makt drefve oss att söka ett sammanhang? Äfven den väldiga, oafbrutet svällande flod af lif, som gär genom vär tid i tydlig motsats tili den sjunkande forntiden, denna tids outtröttliga verksamhetsifver, dess duktiga arbete, dess stormande kraf pä mera lycka och större lifsinnehäll, allt detta förbjuder oss att hastigt och lätt afstä. Härda motsägelser finnas och den andliga kraften är tillsvidare dem icke vuxen, men denna kraft är icke en en gäng för alla gifven och oföränderlig storhet, utan kan erfara en oöfverskädlig stegring. Fördenskull borde vi icke för tidigt förklara tidens skranka för mänsklighetens gräns och icke

75 heller med lätt hjärta inställa striden för att vinna enhet och mening i lifvet. Problemet kan emellertid icke erkännas utan att pà samma gàng för oss gälla sàsom det allra viktigaste och mest trängande. Ty pà det afgörande, hvartill vi komma om det heia, beror ocksà afgörandet om lifvets andliga karaktär; denna karaktär sträcker sig in i dess alla förgreningar och hvarje enskild punkt skall gestalta sig annorlunda allt efter som afgörandet om det heia utfaller. Endast det blott tekniska och rent formella hos arbetet torde forbii oberördt af problemet, men öfverallt där ett innehàll kommer i fräga, där skall det genast bryta fram och visa sin kraft. Pà detta sätt finnes här ingen möjlighet att stalla i andra rummet, uppskjuta, undvika. Den enskilde kan visserligen pà detta omràde för egen rörelse och fritt afgörande undandraga sig fràgan, men endast för priset af ett sänkande af sitt lifsläge, endast i det han fràn att vara en själfverksam medarbetare pà tidens byggnad blir en osjälfständig handtlangare. c.

Uppgiftens gestaltning.

Endast nàgra fà ord behöfvas ännu tili att förklara den närmare gestaltningen af den uppgift, som med tvingande makt växer fram ur all förveckling. Där upplösningen är sà fundamental och universal, som den visat sig för oss, där gäller det framför allt att bemästra det kaos, som förefinnes, och undvika allt, som, lät vara pà omvägar, kan föra oss tillbaka i förvirringen. Därmed bortfalla mànga af de hjälpmedel, som tidens beskäftiga läkare ifrigt förorda. Hvarje försök att direkt media mellan lifsriktningarna och eklektiskt tillägna sig af den ena ett, af den andra ett annat stycke, blir otillräckligt. Visserligen är den tanken väl berättigad, att ingen af lifsriktningarna skulle kunnat vinna sà mycken makt öfver mänskligheten utan att innesluta nägon sanning, som icke fàr gà förlorad, men först mäste fotfäste vinnas för att utforska denna sanning och sälunda komma tili en uppgörelse, och detta kan den endast i motsats tili den omkring oss ràdande oredan. Lika liten hjälp kunna vi paräkna, om vi taga vàr tillflykt tili historien och fastklamra oss vid en af det förflutnas toppar. Historien läter för visso icke utstryka sig ur vàrt lif, och i syn-

76 nerhet dess höjder inbjuda ständigt till att pâ nytt sysselsätta sig med dem. Men hvad som för oss b ö r gälla sâsom höjd, ja sâsom historia af andligt slag är emellertid icke utan vidare en afgjord sak, utan bestämmes af hvad i vâr egen öfvertygelse gäller sâsom sant och stört. Vi se historien frân den nuvarande tidens Ständpunkt och i dennas anda. Har emellertid, efter hvad vi sett, den nuvarande tiden râkat in i ett fullständigt vacklande, sä mäste detta sträcka sig äfven tili historien och göra, visserligen icke dess yttre data, men däremot dess andliga innehâll osäkert. Pâ samma g â n g kan man icke förbise, att i det centralproblem, hvarmed vi sysselsätta oss, det nuvarande läget är alltigenom egendomligt och saknar all historisk analogi. Stora motsatser ha alltid funnits i människans tillvaro och ha vid tidernas vändpunkter framträdt med pinsam skärpa. Men aldrig ha de sträckt sig tili den grad öfver heia lifvet, aldrig ingripit sâ djupt i dess grundvalar, aldrig har sä mycken osäkerhet uppstâtt om sträfvandets hufvudriktning och meningen med heia den mänskliga tillvaron eller om dess förhällande tili alltet. Därmed har pâ samma gâng ocksâ allt, som för äldre epoker syntes vara en orubblig besittning, för oss blifvit problematiskt. Hvilken väsentlig vinst skulle sâlunda en vändning till det förgängna inbringa o s s ? Den lärde mâ tidtals glömma nutiden för sin sysselsättning med aflägsna ârhundraden och ârtusenden : hvad som kan lända hans arbete tili ära, blir tili fara och fördärf, om det blir människans heia sinnesriktning. Vi kunna nämligen icke behandla det f r ä m m a n d e sâsom vârt eget utan att bli främmande för oss själfva och sänka vârt eget lif tili en blott imitation. Det är vidare omöjligt att sträfva tili mâlet pâ det sättet, att v j u r vâr egen krets framdraga en enda punkt sâsom arkimedisk och absolut fast och gestalta lifvet frân densamma. Detta företog sig Descartes med sitt »jag tänker» och Kant med sitt »jag bör»Mäste det emellertid genast synas ganska problematiskt, huruvida en arkimedisk punkt omedelbart föreligger hos människan och om ett sâdant antagande icke i sig innebär en öfverskattning af henne, sâ visar historiens erfarenhet ytterligare, att hvad dessa antogo sâsom kort och godt ursprungligt, af andra uppfattades sâsom nâgot härledt och pâ samma gâng tyddes helt annorlunda. Sensualisten skall icke förneka tänkandet, naturalisten icke samvetet, men han uppfattar dem sâsom sekundära företeelser och kan fördenskull icke

77 finna nägot stöd i dem. Huru skall nu det, som själft framkallar starka tvifvel, kunna slä ned alla tvifvel? Lika litet som en enda hufvudpunkt kan ett helt omràde undandragas förvecklingen och användas tili att öfvervinna denna. Osäkerhelen angàende det heia sträcker sig nämligen tili hvarje dess omràde och làter det för den ena te sig pà ett, för den andra p i ett annat sätt. Icke sällan behandlas vetenskapen sàsom om den i öfverlägsen höghet tronade öfver tillvarons alla strider och tvifvel och af suverän maktfullkomlighet künde tillföra lifvet ett säkert sanningsinnehàll. För visso har vetenskapen i sina former och i sitt arbete mycket, som icke beröres af striden, men obestridt är hos densamma icke hvad det här gäller, icke dess innehäll, dess andliga karaktär, dess ställning i lifvets helhet. I själfva verket har här hvarje lifsàskàdning sitt eget pastaende, för hvar och en betyder vetandet nägot annat och formar det nàgot annat; den, som besluter sig för ett af dessa pàstàenden, han har ocksà träffat sitt vai bland lifsàskàdningarna och stàr icke utanför, utan midt i striden. — Icke annorlunda gär det moralen, som ofta hälsas sàsom en säker tillflyktsort undan vetenskapens tvifvel. Ty lika visst som äfven i henne ingen tvedräkt ràder angàende mycket, t. ex. om vissa handlingars värde eller ovärde, sä inställa sig ocksà här desto fiera problem, ju mera saken rör det principiella. Just den nyaste tiden visar särdeles klart, att äfven pà detta omràde icke kämpas om förklaringen af en gifven och erkänd fakticitet, utan om denna fakticitet själf. Huru mycket olikartadt betecknar och betyder icke moralen i den religiosa, den universellt idealistiska, den naturalistiska, den socialistiska, den individualistiska lifsordningen ! Slutligen strandar ocksà försöket att förläna lifvet fasthet och ro genom en vändning tili subjektet, tili personligheten sàsom en punkt, hvilken är höjd öfver förvecklingarna. Vi äro de sista, som ringakta personligheten, men mening och värde erhàller detta begrepp först af sina andliga sammanhang; dem förutan sjunker det lätt tili en blott fras, som fördunklar och aftrubbar tillvarons stora motsats. Stàr hvad som kailas personlighet blott sàsom en enstaka punkt bredvid tingen, sà blir det obegripligt, huru gripandet och stärkandet af denna skulle kunna förvandla heia lifvet. Men skola vi därmed vinna ett inre förhallande tili oändligheten och en lifvets ursprunglighet, sä innebär detta ett erkännande af verklighetens

78 helhet, som aldrig lâter rättfärdiga sig frân enstaka punkter. Att personlighetens begrepp vida mera betyder ett problem än ett faktum framgâr redan af dess olika uppfattning i de olika lifsâskâdningarna. Den religiösa tänker därvid pâ själens omedelbara förhällande tili Gud, den kosmiskt-idealistiska pâ oändlighetens närvaro pâ det enskilda stället, den subjektivistiska pâ det fritt sväfvande subjektets öfverlägsenhet öfver den sociala omgifningen. Endast det gemensamma ordet lâter oss förbise, huru olika det tänkes om saken och huru det, som den ena skattar hos personligheten, blir tili svâr anstöt för den andra. Sâlunda visa sig alla dessa försök otillräckliga, enär de leda ti 11— baka tili just samma osäkerhetstillständ, som det gällde att öfvervinna. Deras negerande innebär emellertid i sig ett visst ja, som i viss mân företecknar undersökningen dess hufvudriktning. Ingen yttre kompromiss, utan vinsten af en öfverlägsen stândpunkt, som ti Hâter att utan svaghet gif va hvar och en sin rätt; intet flyende tili historien, utan en verksamhet i nutiden, men i en nutid, som icke är blotta ögonblickets, utan det världshistoriska arbetets; intet framskjutande af en enskild punkt eller ett enskildt omrâde, utan en strid om ett nytt helt; ingen vändning tili personligheten, förrän denna fâtt en säker grundval frân alltet! Vi mäste — därtill förenar sig allt — sträfva efter en ny lifsordning. Detta är ingen omöjlighet, ty lifsordningen har, sâsom vi sett, icke pâlagts oss af ödet, utan mäste framgâ ur vârt arbete. Hvarför skulle mänskligheten icke utarbeta andra lifsformer, dâ de hittills pröfvade icke visat sig tillfredsställande? Eller är det sä alldeles säkert, att de föreliggande lifsformerna uttömt alla möjligheter? En gemensam brist hos dessa former är, att de alla fattat lifvet för inskränkt; dess rikedom har icke lâtit binda sig af dem och pâ samma gâng ha de sinsemellan ràkat i oförsonlig motsägelse. Skulle icke en syntes vara möjlig, som gjorde lifvets heia omfâng större rättvisa, som icke behöfde förneka och utesluta sä mycket, som funne en lösning äfven för det, som först ter sig som en fullstäridig motsägelse? Visserligen skulle enandet icke stâ att finna omedelbart, och det här uppväxande lifvet mäste för visso ocksâ i sig upptaga mânga spänningar och rörelser; det skulle framställa sig mindre likartadt än i de föreliggande formerna, likasâ mäste

79 det, pä samma gang det eftersträfvar storhet hos människan, alltid komma ihäg sina gränser. Om en sädan universal syntes öfver hufvud skulle vara möjlig, sä mäste vi fastmer finna och utforska den än själfva ästadkomma densamma. Huru skulle vi kunna hoppas framtränga tili den, om den icke vore pä nägot sätt grundad i värt förhällande tili världen och redan frän början utöfvade nägon verkan ? Det kommer fördenskull an pä att väcka nägot, som finnes i oss, tili füll själfständighet och pä samma gäng höja det, att tili gemensam verksamhet förbinda hvad som spridt redan verkar i den sökta riktningen, att i det gamla och förment själfklara skäda nägot nytt och mähända öfverraskande, pä det att världens sanning ocksä mä bli vär sanning och gifva värt lif kraft. En dylik sträfvan är en uppgift för heia själen, icke för den blotta kunskapen; den är en mänsklighetens, icke blott individens sak. Man kan knappt tänka tillräckligt litet om hvad den enskilda förmär göra härför; och ändä bör hvarje enskild uppbjuda sin kraft efter bästa förmäga. Om han vid stor nöd och olycksfall af yttre slag anser det själfklart att ila tili hjälp, huru skulle han dä kunna draga sig undan vid en mänsklighetens andliga nöd? Ännu mindre än i det förstnämnda fallet kan han i det senare skjuta saken ifrän sig säsom för honom främmande och likgiltig. Ty i striden om det heia kämpar han pä samma gäng om sitt eget väsens enhet, om sitt eget lifs mening.

G R U N D L Ä G G A N D E DEL. Utkast tili en ny lifsäskadning. Inledande anmärkningar och öfverväganden. Hittills har vär undersökning utmynnat i en kärf förnekelse, enär den ädagalagt, att det nuvarande läget är füllt af skarpa motsatser och löper faran af en inre upplösning. En mängd rörelser korsade och störde, hämmade och motsade hvarandra; dä hvad som för den ena tycktes vara en nyttig sanning föreföll den andra säsom fördärflig villfarelse, bortföll all inre gemenskap i lifvet och pä samma gäng säväl öfvertygelsens fasthet som skapandets glädje. Ju tydligare motsatserna arbeta sig fram, desto mera sönderslita och förstöra de allt nedärfdt, som bestär, desto mera förlorar allt andligt innehäll och andligt värde, som lifvets nödvändighet tvingar att fasthälla, sin grund i själens djup. Detta virrvarr med dess oupphörliga omväxling, dess snabba förskjutning af lägena, dess tillströmning af de brokigaste intryck, dess alstring af alltjämt nya kombinationer künde nog verka tilldragande och underhällande, om det icke för oss vore mer än ett skädespel. Men är det nägot mera, är det värt eget öde och skall det betyda heia värt lif, sä mäste det med den skada, det tillfogar den inre och heia människan, med sin brist pä inre halt bli alltigenom otillfredsställande och egga tili energiskt motvärn. — För visso har ett sädant motsägelsefullt läge sina fördelar: det lämnar individen det friaste spelrum och gifver honom lätt känslan af öfverlägsenhet, den upplösning, det underkastar alla fasta beständsdelar, läter fritt sväfvande känslor, böljande stämningar vinna makt och än vänligt smeka, än stormande rycka människan med sig. Men detta individernas frigörande gifver ännu ingalunda lifvet ett innehäll, och känslan af öfverlägsenhet är ännu ingen verklig öfverlägsenhet. Däremot leda

81 dessa stàmningar, hvilka inom ett vidstràckt omràde af lifvet fòr visso aro af vàrde fòr dess besjàlande, oundvikligen till formlòshet och tomhet, om de skola betyda det hela. Fòrdenskull aro dessa fòrmenta hjàlpmedel enJast skenbara och bli farliga och skadliga, sà till vida som de tjàna till att fórdòlja làgets spànning. Denna spànning stegrades genom den historiska betraktelse, som inramade vàr undersòkning. I denna betraktelse visade sig nàmligen den nuvarande fòrvecklingen icke sàsom en òfvergàende grumling af en i sig obestridlig sanning, icke som om mànniskan mattats och slappats i att tillàgna sig denna sanning, utan sjàlfva sanningens vàsen, ali mening i vàr tillvaro visade sig ha ràkat i ovisshet. Den tankebyggnad, fràn hvilken vi dittills sett verkligheten och ledt fòreteelsernas tillstròmmande flod, har bòrjat vackla och upplòsa sig, och sàlunda ha vi blifvit vàrnlòsa mot omgifningens intryck, som gripa oss med vàxande styrka och kasta oss àn hit, àn dit. I denna upplòsning har icke blott ett eller annat i den mànskliga tillvaron blifvit problematiskt, utan hela denna tillvaro har blifvit det. Fórr syntes det vàrldshistoriska arbetets hufvudvinst vara, att mànniskan allt mera hójde sig òfver naturen och af nytt innehàll och nya vàrden byggde sig ett eget rike. Numer ter sig emellertid denna vilja att vara nàgot fòrmer, sàsom en fórhàfvelse; mot denna sàrstallning och mot hvarje fòr mànniskan egendomlig uppgift riktas ifriga och skickliga angrepp. Mànniskan synes numer alldeles fór liten och bunden fòr att kunna upptràda mot vàrlden och betvinga henne. Denna upplòsning verkar sàrskildt pinsamt dàrfòr den framgàr ur vàrt eget arbete. I det vi mòdat oss, forskat och tràngt framàt, ha vi undergràft vàr egen lifsgrund, vàrt arbete har med fòrstórande kraft vàndt sig emot oss sjàlfva, med den utsvàllande alstringen blef lifvet sàsom helhet allt tunnare, fòrlorade allt mera en sammanhàllande och behàrskande medelpunkt. Hvad under dà, att finare anlagda sjàlar i stark fòrnimmelse af denna disharmoni tròttna pà hela kulturen, som fordrar sà mycket af mànniskan och unnar henne sà litet af àkta lycka, som talar om sanning och lefver af sken, som med alla sina storartade later àndà fullstàndigt sviker, dà det gàller de sista fràgorna? Àr icke den dragningskraft, som en Frans' af Assisi gestalt nyligen fòrmàdde utòfva, ett vàltaligt vittnesbórd om styrkan hos vàr làngtan efter stòrre enkelhet och enfald i lifvet? Och àndà kunna vi omòjEucken,

Grundlinjer.

6

82 ligen försätta oss tillbaka tili en tidigare Ständpunkt och oförändradt äterupptaga ett förgänget skede. Ingen flykt tili det förflutna kan häfva nutidens andliga nöd, den leder endast pä en omväg alltjämt tillbaka tili densamma. Slutet blir, att ingen annan kan hjälpa oss än vi själfva och att inga andra hjälpmedel kunna erhällas än dem, som den lefvande samtiden erbjuder. Fördenskull mä denna nöd erkännas i heia sin storlek och faran för ett ytterligare inre sjunkande af lifvet pä intet vis förringas. Det blir emellertid alltid en vinst att sä klart genomskäda sakläget och fatta problemet i dess helhet. Detta befriar oss icke blott frän missledande illusioner, utan äfven frän en tom dyrkan af tiden och en ängslig fruktan för tidens mening. Innehäller denna tid sä mycken motsägelse och sä mycken osäkerhet, uträttar den ät oss sä litet för det, som beträffar grundvalen för vär andliga tillvaro, sä kan hvarken dess bifall imponera eller dess motsägelse förskräcka, sä kan sträfvan efter lifvets pänyttfödelse utan bekymmer om tidens ja eller nej lugnt söka efter sina egna villkor och följa den af dem anvisade vägen. Särskildt mäste emellertid modet stärkas däraf att en förnekelse, som framgär ur det egna arbetet, icke kan vara blott förnekelse, utan mäste bära nägot ja i sig. Af hvilken annan orsak skulle det nedärfda lifstillständet ha blifvit ctillfredsställande för människan än därför att det icke motsvarar ett kraf, som vi själfva ställa och mäste ställa pä det? Sälunda behöfva och söka vi ögonskenligen mera än vi äga, och detta sökande förräder en större vidd eller ett större djup i värt väsen. Hvarför har hvar och en af de erbjudna lifsformerna blifvit för liten för oss, om icke därför att lifvet själft säsom för trängt tillbakavisat det mätt, som af dem anvisades detsamma? Och hvarför künde vi icke läta de olika lifsformerna gälla bredvid hvarandra och fördela vär tillvaro mellan dem, om icke därför att det var omöjligt att afstä frän ett inre sammanhang? Om fördenskull den nuvarande förvecklingen har sin rot| i ett missförhällande mellan vär egen fordran och dess fullgörande, sä behöfva vi icke modlöst foga oss i densamma. Tydligen finnes ännu nägot mera i oss, som det endast gäller att gifva lif ät och bringa tili füll verksamhet. Fördenskull kunna vi lita pä, att värt väsens nödvändighet, som drifvit fram krafvet, ocksä skall anvisa nägon väg tili dess tillfredsställande.

83 En narmare betraktelse af de hittills anstallda undersokningarna lamnar icke heller nagot tvifvel om den riktning, forskningen bor taga for losande af denna uppgift. Olika, grundskiljaktiga lifsformer ha framtradt for vara ogon, och hvar och en enskild har utgifvit sig for att rent och riktigt uttrycka den verklighet, som tycktes gemensam for dem alia, i det att deras strid tedde sig sasom en strid om denna gemensamma verklighets tydning. Det visade sig emellertid, att striden i sjalfva verket icke stod om verklighetens tydning, utan om dess grundvasen, enar olika verkligheter uppsta och oforsonligt stalla sig mot hvarandra. Utvecklingsserierna ske icke fran en gemensam och saker grundval, utan sjalfva grundvalen sokes och liter gestalta sig p£ olika satt. Fordenskull nkr striden vida langre tillbaka an som vanligen antages; den g i r framfor allt ut pa lifvets egen art, pa den inre rorelse, som trader emot och soker ofvervinna den oss omgifvande omatliga varlden. Endast genom en dylik motrorelse erhaller vSr tillvaro och var varld sin genomgripande bestamdhet, och denna rorelses egendomliga art ar afgorande for all vidare gestaltning. Vi veta, att af de mojligheter, vart lif innesluter, vSr tillvaros vandning till sjalfverksamhet var en och att just denna greps, forstarktes och framholls s^som kallad att beharska alia andra. Ett af de forhallanden, af hvilka vSrt lif ar maktigt, upphojdes till grundforhdllande; sS var det med forhSllandet till gudomen, till det immanenta varldsfornuftet, till naturen, till samhallet, till den egna individualiteten. Darmed utstakades ett egendomligt lifsomrade och framgick ett grundschema for lifvet, som syntes duga till att i sig upptaga all erfarenhet. Allt efter utgangspunkten uppdrogos konturer till en egendomlig bild, i hvilken man sokte inlagga hela det manskliga arbetet eller, sa att saga, manniskans hela arbetsvarld, for att darigenom meddela denna varld bildens egen fullandning. Detta sasom sant antagna schema skulle nu visa sin formaga och en valdig kamp uppstod for att ofvervinna motstandet hos varlden, som, ehuru gripen till det inre, likval annu stod utanfor, och omsider sammansluta alltet till ett. Vi voro icke ett tomt karil, hvari ett innehall instrommade utifran, utan alstrade inifran en rorelse, som utbredde sig allt vidare och icke ville lata nagot i hela oandligheten forbli orubbadt; det gallde att genomgaende forvandla allt yttre till ett inre lif. Detta kunde endast lyckas darigenom att lifvet sjalft trangde

84 fram, vann nya krafter, bildade sammanhang, förgreningar, gradationer, fullbordade ett inre uppbyggande och under fortfarande själfhöjning slutligen blef en omfattande helhetsbyggnad, som icke hade en verklighet utom sig, utan själf blef den fulla verkligheten. Sälunda bemäktigade sig lifvet världen endast därigenom att det inifrän vidgade sig till världen eller därigenom, att det, under det att det införlifvade med sig allt främmande, utbildade de första konturerna till full realitet. I enlighet härmed berodde ocksä hufvudafgörandet af striden om världen pä den form lifvet fick. Vi ha öfvertygat oss om att intet gemensamt lifsbegrepp läg till grund för de olika försöken, utan att hvart och ett af dem gestaltade lifvet olika, frän dess första utgängspunkt genom dess hela utveckling, olika ända till fullständig motsats. Hvarje lifsriktning hade sitt särskilda slags erfarenhet, hvar och en skapade sig sina egna organ för att tillägna sig världen, hvar och en säg af det andliga hela hufvudsakligen hvad som motsvarade särarten hos sin rörelse. Allt tillsammans gör det tydligt nog, att afgörandet icke kan komma utifrän och icke frän det enskilda, utan att det ligger hos det hela och inre, äfvensom att kunskapen icke bringar lifvet en lösning, utan att själfva lifvet mäste ästadkomma denna genom eget bildande och byggande, eget framträngande och skapande. Just det, som i de föreliggande lifsriktningarna var själfva den drifvande och afgörande makten, nämligen kampen om lifvet, kom emellertid icke hos nägon af dem tili füllt erkännande. Fastmer satte de sig hastigt in i arbetet pä tingen och sökte här visa sig medtäflarna öfverlägsna; sysselsättningen med resultaten hindrade, att det upplefda kom till full klarhet och användning. Omöjligheten att komma öfverens om saken, dref dä visserligen tillbaka tili lifsprocessen och ledde tili den insikten, att vi sägo saken annorlunda därför att vi i densamma inlade annat och mindre sägo själfva saken än oss själfva och värt lif. Men om härigenom en vändning tili subjektet föranleddes, sä förblef därunder lätt världen stäende utanför säsom ett särskildt rike, och arbetets splittring mellan subjekt och objekt dref oss ändä längre in i osäkerhet. I ett sä förvirradt läge künde vi icke komma tili den afgörande punkten, icke tili det enda ställe, där en öfverenskommelse är möjlig. Än ryckte den ena, än den andra riktningen

85 oss med sig. Vi förbisägo den omständigheten, att vi trots all yttre beröring andligen lefva i skilda världar, att vi tala olika spräk i samma uttryck och fördenskull omöjligen kunna förstä hvarandra. Sälunda är det en icke ringa vinst och föranleder det ett egendomligt förfarande, dä vi komma tili tydligt medvetande om att själfva lifsprocessens gestaltning bildar stridens hufvudföremäl, att rörelsen icke aflöper mellan värld och lif, utan helt och hället ligger inom lifvet, att dess egen koncentration, dess egen fulländning, betyder hufvudsaken. Däraf uppstär ett immanent betraktelsesätt, som har mängahanda fördelar. Det faktiska förlägges nu allt längre tillbaka, erfarenheter uppstä här icke sä mycket genom förhällandet tili omgifningen som genom lifvets egen rörelse och vidare utbildning. Äfven det blotta sträfvandet och den blotta företagsamheten kunna nu ästadkomma en viss fakticitet, ja under det att man kommer i beröring med skrankor och förnekelser kan följden bli att man känner sig upphöjd öfver dem. Lifvet behöfver här icke söka sin bekräftelse, sin Verifikation, i öfverensstämmelsen med en utanför detsamma befintlig värld, utan kan finna den i sitt eget befästande och höjande. Endast en dylik bekräftelse pä eget omräde kan vinna en omedelbar öfvertygelsens kraft och äter förhjälpa lifvet tili en okonstlad fakticitet, som det i dag särdeles väl behöfver gentemot öfverhandtagandet af fritt sväfvande reflexion och svaga stämningar. Skola vi nägonsin ur den oerhörda splittringen äter komma tili mera enhet, sä kan detta endast ske genom tvänget att harmonisera värt inre lif. Fördenskull mäste vi i stället för utifrän inät skäda inifrän utät, fördenskull mäste vär kunskap framför allt bli en själfkännedom, vär erfarenhet en själfupplefvelse, om vi pä nägot sätt skola närma oss mälet. Vi erhälla emellertid icke det inre färdigt, det mäste först upplifvas och utvecklas, vär tillvaro behöfver förvandlas tili själfverksamhet, pä det att den mä nä upp tili sin egen höjd. Lära vi pä detta sätt känna en större aktivitet och förlägga vi sälunda problemet längre tillbaka, sä framgär däraf ett nytt förhällande mellan tänka och lefva, Tänkandet mä medföra vissa grundformer och fasthälla dem i hvarje verksamhet, men sin närmare gestaltning( en karaktäristisk art, tydliga mäl och säkra vägar erhäller det först af lifvet i dess helhet, sädant vi förstä det. Det förblir fördenskull bundet vid lifvets rörelse och fortgäng, allt hopp om att komma

86 vidare beror pà hoppet om en ytterligare fördjupning af lifvet, ett öppnande af nya sammanhang, ett upplifvande af nya krafter. Vi kunna icke framtränga fràn biotta vetandet, utan endast och allenast frän lifvets heia rörelse, men detta lif innesluter vetandet och ställer sig icke emot detta, àberopande förmenta praktiska behof, som skulle stà i motsats tili vetandet. Ett sàdant förfaringssätt bör sàlunda äfven leda den följande undersökningen; tili hufvudmàl för densamma uppställer det att upptäcka och uppkalla lif, icke att lägga det tili ratta i biotta begrepp. Pà denna grundval stalla vi den fräga, som framdrifvits af de olika lifsriktningarnas sammanstötning, om en motsatserna öfverlägsen enhet finnes anlagd i oss och kan framkallas genom vàr själfverksamhet. Pà samma grundval stalla vi äfven den fràga, som uppstàr ur striden mellan det gamia och det nya äskädningssättet, om människan slutgiltigt màste afstà fràn den öfverlägsna ställning, som hon af gammalt tillmätt sig, eller om det är möjligt att höja hennes inre pà ett sätt, som gör henne vuxen de nya uppgifterna och lagena. Huruvida ett sàdant förfarande leder tili ett positivi resultai, är emellertid en fraga om faktum, och huru härmed forhàller sig, kan ingen förberedande betraktelse, utan endast själfva undersökningen afgöra.

I. a,

Hufvudtesen.

Uppstigandet till hufvudtesen.

Lättast komma vi till en totalbild af det mänskliga Iifvet, dä vi börja med det yttre totalintrycket, utforska hvilka problem som därur uppväxa, och med stöd af dessa problem söka framtränga till en karaktäristisk formulering af vär Ständpunkt. Frän början mäste emellertid ögonmärket förnämligast riktas pä hvad som skiljer det mänskliga lifvet frän andra i vär synkrets befintliga lifsformer; härifrän skall lättast ljus spridas öfver det heia. 1.

Människan

säsom

naturväsen.

Ingen betviflar, att, sä längt vär erfarenhet sträcker sig, människolifvet bildar den högsta spetsen och att det särskildt höjer sig öfver det djuriska. Däremot tvistas om, hvarpä detta försteg beror och huru det bör förstäs. A f gammalt skilja sig härutinnan meningarna och öfvertygelserna ända tili fullständig motsats. Somliga tro sig kunna bringa det mänskliga, trots detta försteg, i en fortlöpande linje med det djuriska och hänföra alia olikheter tili ett blott mer eller mindre af samma grundbestämdhet. Här gör det ingen svärighet att läta det högre framgä ur det lägre genom en smäningom fortskridande tillväxt. För andra har däremot det mänskliga gällt säsom nägot väsentligen nytt och grundskiljaktigt, säsom begynnelsen tili en annorlunda artad värld. Härmed var det emellertid strängt förbjudet att härleda det mänskliga frän lägre former, och en brytning künde i denna punkt icke undvikas. Allt efter som afgörandet utföll, erhöll lifvet ett grundolika utseende och en grundolika uppgift; arbetet mäste för sig uppställa andra mäl och söka andra vägar; andarnas strid mäste omfatta heia tillvaron. Qenom 19:de ärhundradets rörelser och erfarenheter har denna strid inträdt i ett nytt skede. Afgörandet utföll dessförinnan mesta-

88 dels efter den om sin öfverlägsenhet medvetna kulturmänniskans omedelbara intryck; hon tyckte sig icke kunna höja sig tillräcklig öfver sin omgifning och hennes själslif syntes, tili följd af en egendomlig andlig karaktär hos detsamma, himmelsvidt skildt frän hvarje själsyttring, som naturen eljest möjligen skulle kunna uppvisa; vetenskap och konst, moral och religion ansägos säsom människans släktegendom och säsom den makt, hvilken frän början behärskade hennes tillvaro. Pä detta sätt tedde sig människan säsom ett högre väsen, och lifvets hufvudfordran gick ut pä att rikta allt tänkande och sträfvandc pä att stärka det egendomligt mänskliga. Detta har grundligt förändrat sig genom nutidens rörelser, först och främst genom vetenskapen. Nutidens vetenskap befriar sig frän det omedelbara intryckets herravälde och gör i dess stället utkastet tili en ny världsbild. Men denna nya världsbild visar icke mera människan pä ensam höjd, utan pä det närmaste sammankedjad med naturen omkring henne, ja slutligen blott säsom ett stycke af dennas stora drifverk. Mängfaldiga rörelser samverka här i samma riktning och stödja hvarandra ömsesidigt. Människornas kroppsliga släktskap med djuren har af den modärna vetenskapen icke kunnat genomskädas sä tydligt och fullföljas sä noga i alla enskildheter, utan att med detsamma ocksä de stela skrankor föllo, hvilka dittills i vär föreställning skilde människans själslif frän djurens. En skarpare analys af själslifvet kom här tili mötes, i det att den sönderdelade den traditionella totalbilden i särskilda trädar och af deras sammanMed en väfnad ocksä sökte förstä de högsta själsyttringarna. sädan vändning kom ocksä själslifvets inre sida närmare naturen, förloppens mängfaldighet och succession vunno i betydelse, sammanhang syntes icke härska ursprungligen, utan först smäningom uppbyggas. De krafter och drifter, hvilka härvid verkade, syntes framväxa, utan allt ätgörande af mänskligt godtfinnande, ur en naturprocess' rena fakticitet. Pä detta sätt tedde sig värt heia själslif säsom en blott fortbildning af naturen; ett möjligen befintligt afständ mellan den höjd, som förefanns, och de medel, som användes tili dess förklaring, künde icke förskräcka, enär tanken pä ett smäningom vardande med tillhjälp af obegränsade tidrymder erbjöd ett füllt tillräckligt medel att slä en bro öfver äfven den bredaste klyfta. Pä samma gäng kom samhällsbegreppet tili hjälp och förband sig med historiens begrepp. Alla lifvets spetsar, hvilka förut

89 gâllde sâsom bevis pâ en naturen ôfverordnad sfar, blefvo nu alster af den historiskt-samhàlliga samvaron och fôrlorade med utbildandet af

en

ny uppfattning sin gamia gâtfullhet.

Allt detta visserligen

endast under fôrutsâttning, att rôrelsen icke medfôrde nâgot vâsentligt

nytt, men om denna fôrutsâttning uppstod icke minsta tvifvel

inom den tankegâng, hvilken man numer foljde. Tànkandet

kunde

med

sâ

mycket

stôrre tillfôrsikt fôlja denna

riktning som âfven en fôrândring af det praktiska lifvet gick hand i hand med detsamma. vare

Fôrhâllandena till omgifningen blefvo, tack

det modârna lifvets utveckling, alltmer betydande fôr mânni-

skan, frân ett ôfvervâgande kontemplativt fôrhâllande infôrdes hon af den modàrna tekniken i ett aktivt, oândliga utsikter ôppnade sig, allt mera trâdde naturkrafterna i mânsklighetens tjânst, men i sjâlfva denna de

tjânst

vunno

de à sin sida vâlde ôfver mànniskan, ity att

med tvingande makt fasthôllo hennes hâg och tankar.

materiella

sida befriades

densamtna,

om

det

andliga

hôgre

ocksâ

relsen

med

sitt

icke

arbetets

oumbàrliga grundvalen i

frân

den

man och man emellan, sâ likvâl frân sida,

och

nu blir det materiella den

fôr ail vidare utveckling.

upprop

Lifvets

ringaktning, som dittills visats

Den sociala rô-

till de breda lagren att fullt ut taga del

lycka och kultur understôdjer denna nya vârdering.

Med bort-

fallandet af tryck och nôd, med vinsten af ett materiellt vâlbefinnande synas ett genomgâende uppstigande och en inre tillvàxt vara tryggade. af

Allt detta visar mànniskan helt och hâllet sâsom ett stycke

naturen,

om

ocksâ inom en vidstràcktare ram.

Sâvâl den en-

skildes som samhâllets lif synes bestâmdt af naturkrafterna och underkastadt

naturlagarna.

Att

vidare

âdagalâgga,

huru dârigenom

vâllas en fullstàndig omvândning af den nedârfda bilden, huru det biologiska i naturvetenskaplig bemârkelse lâmnar den ledande synpunkten fôr lifvets fôrklaring och gestaltning, âr sâ mycket mindre nôdvândigt som

betraktelsen

af den

naturalistiska

lifsâskâdningen

redan gifvit oss en inblick hâri.

2.

Manniskans

utvàxande

ôfver

naturen.

Men dà vi sâgo en âldre lifsart fôrblekna och en ny stiga upp med visade

ungdomskraft, sig

ocksâ,

betvinga trots

den

sjâlarna

och ombilda fôrhâllandena,

nya rôrelsens alla triumfer, grânser,

90 hvilka icke uppdrogos af tänkarnas smàaktiga kritik, utan, med tvingande fakticitet, af mänsklighetens egen lifsutveckling. Hvad vi sä funno skall vinna ökad klarhet och drifva vidare tili nya mal, dä vi numer med större energi fatta lifsprocessen i ögonsikte och infranga i dess inre. Vi tillhöra utan tvifvel naturen; denna sträcker sig omisskänneligt djupt in äfven i själslifvet och gestaltar detta i mängt och mycket efter sin art. Fördenskull faller heller icke gränsen mellan människan och naturen, utan inom människans egen själ. Men huruvida naturen formar draga heia själslifvet in uti sig, om icke nàgonstädes ett oöfvervinneligt motständ göres häremot, det är en annan fraga. Äfven den ifrigaste förkämpe för den biotta naturen kan icke förneka en för människan egendomlig funktion: vi tillhöra icke blott naturen, vi veta ocksà, att vi göra det, och redan detta vetande förslär att göra nàgot annat af oss än blott natur. I vetandet — detta mà vara aldrig sà ringa, aldrig sà mycket ännu sysselsätta sig med biotta afbildningen af yttre förlopp — Hgger nämligen ett annat slags lif än det, som naturtrappsteget med sitt bredvid- och efterhvartannat, visar. Ty tili vetandet hör, att vi sammanhälla de enskilda punkterna och förbinda dem tili ett helt. Men huru skulle vi kunna göra detta, utan att pà nàgot sätt träda ut ur den biotta radföljden och öfverblicka den fràn en öfverlägsen ständpunkt? För att vi skola kunna ila fram fràn tidigare tili senare, blicka tillbaka fràn senare tili tidigare, för att vi skola kunna sammanhàlla màngfalden, mäste hos oss ràda nàgon enhet, och en dylik enhet lämnar oss naturens mekanism aldrig. Sälunda öfverskrides naturen redan i tänkandet, äfven om detta endast afbildar naturen, endast framställer densamma för värt medvetande. Men i själfva verket uttömmes den intellektuella förrättningen ingalunda med ett dylikt afbildande. Vi ha förut öfvertygat oss om, att uppkomsten af en ny vetenskapens naturbild tillräckligt visar, att tänkandet blir vida själfständigare, att det ställer sig bearbetande och förändrande mot den päträngande omgifningen. Denna bild erbjudes nämligen icke färdig àt vära sinnen, utan mäste med stor möda och mycket arbete först aftvingas den naiva anblicken. Men för att kunna göra detta mäste tänkandet träda tillbaka ett steg frän företeelserna, besinna sig pä sig själft och förstärka sig, leda arbetet fràn helhet tili helhet. Och detta arbete

91 är ingen blott genomgangspunkt, utan dess fortvaro skulle hvad som tillkämpats hastigt gà förloradt. Biotta befintligheten gör naturen ännu icke närvarande för vàrt tänkande; vägen dithän leder emellertid genom förstöringen af mänga irrbilder, och därtill behöfves en sträfvan efter sanning och en kraft tili sanning, sàdana endast ett det sinnliga intrycket öfverlägset tänkande kan àstadkomma. Icke allenasi genom biotta faktum af en sàdan själfständighet visar det sig vara nàgot mera än naturen, utan bär äfven i sitt väsen egendomliga fordringar, mäter med dem naturlifvet och finner hos detta icke blott här och dar gränser, utan en genomgäende inre begränsning. Tänkandet kan omöjligen helt rätt och slätt nöja sig med en föreliggande fakticitet, det vili förklara, genomtränga, begripa densamma, det frägar efter hvarifrän och hvarför, det pàyrkar mening och förnuft i hvad som sker. Fràn denna Standpunkt förnimmer det ocksà naturens biotta faktiska tillvaro, som icke väcker nàgon anstöt pà dess eget omràde, sàsom pinsam skranka och hämning, sàsom nägot dunkelt och meningslöst. Fördenskull mäste ocksà ett lif, som förblir bundet vid naturdriftens blinda fakticitet, bli otillräckligt, ja outhärdligt för tänkandet. Liknande konflikter uppstä äfven i andra riktningar. Tänkandet fattar det heia och fordrar helhet, det kan icke undvika att fälla ett omdöme om det heia. Riktar det sin betraktelse pà naturen, sà framstàr lifvets bundenhet vid de enskilda punkterna i denna sàsom en svär brist, sà kan den enskilda varelsens heia lidelsefulla lifsträngtan icke föra bakom ljuset angàende det helas inre tomhet. Ty här finnes intet, hvilket ger lif àt detta drifverk sàsom ett helt, förvandlar det tili en själfupplefvelse och gestaltar det tili en vinst ät sig. Allt enskildt uppoffras nämligen, och ingenting finnes, som detta offer kommer tili godo. Men detta gäller äfven om en kultur, som upplöser den mänskliga samvaron i en blott hop af enskilda element, läter dessa i kampen för tillvaron härdt stöta tillsammans och binder allt framskridande hos helheten vid sin oafbrutna och obarmhärtiga täflan. Detta mà leda vidare tili nya yttre resultai, men här saknas likväl all själ, och för ingen förvandlas resultaten tili en inre vinst. Den outsägliga litenheten i detta, helt och hället af egoismen behärskade maskineri, det slafviska beroende, hvartill det dömer människan, den hàrda punktualitet, som härskar däri, kunna omöjligen

92 undgä den tänkande betraktelsen. I det att denna förvandlar dessa omständigheter tili upplefvelser, omöjliggör den med detsamma, att människan kan stanna därvid; i det att den läter detta lifstillständs skrankor tydligt förnimmas, visar den genom själfva denna förnimmelse, att icke heia vär tillvaro gär upp i denna isolering och skingring, och att en dragning tili det heia verkar i oss. Icke mindre förvecklingar uppstä i förhällandet tili tiden. I naturens rike uppkommer ingen motsägelse däraf att endast en kort tid förunnas de enskilda varelserna att lefva, däraf att de komma och gä i snabbaste följd. Deras tänkande sträcker sig nämligen icke utöfver deras tid, deras föreställningar och begär uttömmas under deras lif, och allt behof af förblifvande varaktighet saknas. Med tänkandets inträdande undergär detta en väsentlig förskjutning. Ty tänkandet drifver icke bort med tidens ström. Sä visst som det vill sanning, sä visst mäste det ocksä höja sig upp ur och öfver denna ström och utbilda en tidlös betraklelse, enär tili sanningen hör en af tiden oafhängig giltighet, en uppfattning af tingen »under evighetens form» — sab specie atemitatis. Men för en sädan betraktelse frän evighetens synpunkt blir all tidsbegränsning, allra helst människolifvets knappa tidsmätt en stark och anstötlig motsägelse. Släktenas hastiga förbidragande, det oupphörliga försvinnandet af allt, som sä stormande trängde sig fram tili lif och sä segt hängde vid det, allt detta synes göra hvarje sträfvan intig, det gifver ät heia tillvaron en skuggartad, spöklik karaktär. Dylika stämningar vakna pä nytt pä vär egen tids mark; rastlösheten och meningslösheten i det kulturmaskineri, som för densamma synes utgöra heia lifvet, behöfver blott klart och kraftigt fattas af tänkandet, och allt larm och all lidelse hindra icke en stark förnimmelse af heia denna tillvaros intighet och drömlikhet. »So hoch die Welt sich bäumet Auf weiter Flur, So wild das Leben schäumet In breiter Spur, Uns alle träumet Der Weltgeist nur.»

(Vischer.)

En sädan förnimmelse af naturlifvets skugglikhet skall bli desto starkare, ju mera själfständighet tänkandet utvecklar. Ty ju mera

93 detta ställes pà sig själft, desto mera skall det behandla naturen sàsom blott företeelse, desto klarare blir det för detsamma, att ali sinnlig ögonskenlighet och all sinnlig handgriplighet ännu icke trygga nàgon verklighet, enär naturen alltid blott genom tänkandet nàr fram tili oss med sin verkan. För tänkandet blir pà detta satt naturens värld allt mera aflägsen och förvandlar sig tili ett rike af endast bilder och skuggor. Allt gifver det resultatet, att ett lif, som endast bestàr af natur och intelligens, innehäller en outhärdlig motsägelse. Form och innehàll falla här skarpt isär, tänkandet visar sig stärkt nog att förstöra tillfredsställelsen med naturen sàsom blott sàdan, men är för svagt för att i stallet uppbygga en ny värld. Pà detta sätt utmynnar lifvet i en pinsam sväfvan och människan blir en fjättrad Prometheus, ity att hon med växande skärpa màste förnitnma naturlifvets heia bundenhet och meningslöshet, utan att kunna förändra nägot hos detsamma. Var egen tids erfarenhet bekräftar detta med tydliga drag. I det att den materiella och tekniska kulturen klättrat upp tili en höjd, sàdan den aldrig förr nàtt, spännas tusenfaldiga tràdar mellan oss och omgifningen, har vàrt arbete förbundit oss närmare med världen, ha vi först synts erhàlla en verklighetens fasta mark. Men pà samma gàng har ocksä i det modärna lifvet tankearbetet och med detta den fritt sväfvande reflexionen vuxit oerhördt. Denna reflexion förbjuder allt naivt hängifvande ät denna naturens verklighet, förstör all säker lifskänsla och ställer sig mellan oss och den egna själen, den egna viljan. Detta kastar oss àter tillbaka pà den sinnliga naturen och läter oss hos denna söka förankra vàrt lif och sträfvande; tänkandets arbete kan härifran blott te sig sàsom en molnbildning. Men denna bildning äger bestànd, drager oss àter tili sig och visar sig, trots all okroppslighet, tillräykligt stark att för oss förvandla det kroppsliga tili blott företeelse. Pä detta sätt förblir vàrt lif klufvet i tvà hälfter, hvilka icke kunna och icke vilja finna hvarandra. Sàsom en oerhörd motsägelse visar sig uppkomsten af ett nytt lif, som icke förmär annat än att omsätta det gamia i idei tankar och därmed beröfva det dess värde men visserligen icke att främja det. Vallar förbindelsen af natur och intelligens sà mycken förveckling, sä uppstär nödvändigt den fràgan, om människan icke är i besitt-

94 ning

af

mera eget än tänkandet, om icke detta har ett annat och

djupare

lif

bakom

sig och ur detta hämtar sin kraft.

lif behöfver icke föreligga i färdig gestalt. kännas säsom

Ett sädant

Det mäste äfven da er-

ett faktum, om det först hade att mödosamt sträfva

uppät och öfvervinna motständ; därvid mäste det blott röja egendomliga

innehäll

och

subjektiv reflexion.

krafter,

som

icke

kunna vara ett verk

af

Men finnes en dylik utveckling och rörelse, sä

mäste vi fatta dem frän enskilda sidor och först därpä eftersträfva en helhetsbild. I själfva verket framträda former af utveckling inom lifvet, hvilka genombryta naturmekanismen af vara.

och mot densamma ställa en ny art

Dylika former se vi i synnerhet tydligt ena gängen i ett

lifvets lösgörande frän den enskilda punkten och dess faktiska tili— stand, en annan gang i utbildningen af en i sig själf hvilande innerMä vi litet närmare betrakta bäda. —

lighet.

S ä längt som män-

niskan tillhör naturen, stär allt hennes görande och lätande helt och hallet i själfbevarelsens tecken, direkt eller indirekt mäste all rörelse tjäna individens väl; allt kommer an pä huru det gär de enskilda punkterna. sig

frän

flätar

Detta betyder ingalunda, att människan kärft afsöndrar sin

den

omgifning.

enskilda

Ty just den naturliga mekanismen hop-

punktens

öde nära med det, som ligger om-

kring h o n o m ; den enskilde kan endast trifvas tillsammans med de andra

och

andras.

kan icke främja sitt eget väl utan att omfatta äfven de

Sä

upptager

människan redan pä naturens grund sin fa-

milj, sitt folk, ja, heia mänskligheten i sitt intresse, och dä en sädan utveckling icke har nägra yttre gränser, utan kan förfinas och förgrenas frän

omätligt,

sä

uppstär

lätt skenet af ett inre lösgörande

jaget och att nästan blir värdefull för sin egen skull.

Detta

är emellertid icke mer än ett sken, ty, trots all yttre öfverensstämmelse, kvarstär likväl ett längt inre afständ, ja en motsats.

Naturens

ordning tilläter visserligen, att vi bemöda oss om nägot, som endast indirekt gagnar oss, men tilläter oss icke att afstä frän all egennytta och hysa ett direkt deltagande för andra tili egen skada. denskull den

lifvets

blotta

erfarenhet

nägot

naturen öfverskrides.

oemotsäglig klarhet.

Visar för-

dylikt, sä visar den därmed, att Men detta visar den ocksä med

Ett vittnesbörd härför bildar redan den ifver,

hvarmed människan plägar bemöda sig att ge en handling af blott själfbevarelse

ett vackrare sken, skenet af att handla af äkta delta-

95 gande för andra. Hvartill skulle bemödandet om detta sken, det heia den mänskliga tillvaron genomträngande hyckleriet tjäna, och hvarifràn skulle själfva detta sken komma, om vi helt och hallet tillhörde den biotta naturen? Mà vidare aldrig sà mycket sken häfta vid människornas genomsnittssinnelag, lifsutvecklingen uttömmer sig i alla fall ingalunda i skenet. Den mänskliga samvaron bildar icke blott en samling af enskilda punkter med mängfaldigaste hopslingring, utan i familj, stat, heia mänskligheten uppväxa inre sammanhang, lefnadskretsar med egendomliga innehàll och värden. Liksom dessa väsentligen öfverskrida individernas ändamal, utlösa andra känslor och sträfvanden, sa kunna deras fordringar ocksä direkt motsäga den individuella själfbevarelsens kraf. Därvid ser sig människan ställd mellan sitt eget och det helas väl och kan icke kringgà ett afgörande. 1 hvilken grad egennyttan i genomsnitt än mà vara öfvervägande hos henne, den möjligheten är i alla fall obestridlig, att människan handlar i direkt och medveten motsats mot sitt eget intresse, att hon underordnar och uppoffrar sig och att hon icke gör detta motvilligt och knotande, utan gör det villigt och gladt, att hon icke förnimmer detta underordnande säsom en förnekelse och inskränkning, utan sàsom ett bejakande och en utvidgning af sitt lif. Pä ett sädant sinnelag hoppas och förtrösta alla, som eftersträfva nigra väsentliga förnyelser och nàgot höjande af människolifvet. Sàdant medför emellertid alltför mycket arbete, strid och fara, det kräfver alldeles för mycken försakelse och uppoffring för att omsorgen om eget väl nägonsin skulle kunnat förorda det och för att det icke mäste tillskrifvas en osjälfvisk hängifvenhet, ett sannt medlidande, en äkta kärlek. Men hvad som i de heroiska begynnelserna bröt fram med làgande glöd, mäste med mildare värme ocksä genomtränga fortsättningen. Ett sinnenas inre sammanhàllande är oumbärligt, om icke heia kulturen skall bli en själlös mekanism och bli främmande för vart inre. Visserligen läter lifvets yttre anblick ofta lägt och högt, ett blott fortspinnande af naturen och början tili ett nytt lif sammanflyta tili ett; äfven spräket understödjer förblandningen, i det att det betecknar grundolika själslägen med samma uttryck; men i sak forbii likväl helt och hàllet skilda àt en kärlek, genom hvilken individen söker förbinda sig med nästan blott för att stegra sitt eget välbefinnande, och en kärlek, som i denna förbindelse finner en befrielse fràn det lilla

96 jaget och vinsten af ett nytt lif; helt och hàllet skilda àt forbii ett medlidande, som fòrnimmer fràmmande lidande sàsom nàgot oangenàmt, dàrfór att det stòr det egna vàlbefinnandet, som fòrdenskull mattas och slocknar, sà snart detta oangenàma intryck aflàgsnas, och ett medlidande, som ingàr i nàstans sjàl och, for att lindra hans nòd, gàrna offrar det egna vàlbefinnandet, som utan att inskrànka sig till omgifningen utstràcker sitt deltagande och sin hjàlp hardt nàr obegrànsadt. Huru mycket àkta kàrlek och àkta medlidande mànsklighetens erfarenhet visar, àr en annan fraga; redan sàsom biotta mòjligheter hos vàrt vàsen, sàsom tanketing, hvilka sysselsàtta oss, sàsom uppgifter och problem tillkànnagifva de, att vàrt lif vàxt ut òfver biotta naturen. Detta àr ett slags lifvets lòsgòrande fràn den biotta punkten och dess intressen; ett nytt fòrhàllande mellan mànniska och mànniska, person och person framtràder dàrmed under vàsentlig fòrskjutning, ja fullstàndig ombildning af sàvàl màlen som kànslorna. En annan riktning tager detta lòsgòrande i och med uppkomsten af ett nytt fòrhàllande till saken, till objektet. Allt yttre inom naturens omràde har ett vàrde for manniskan endast som medel och verktyg till att fràmja hennes eget tillstànd; huru en sak med ett eget innehàll skulle kunna locka oss, àr ur denna synpunkt omójligt att inse. I sjàlfva verket ernàr den en sàdan betydelse for oss och en makt òfver oss, och icke blott hàr och dar, utan i vidtfamnande utstràckning, i ròrelser, som syfta till och fórvandla hela lifvet. Intet annat skiljer arbetet — arbetet sedt andligen — fràn annan verksamhet och lyfter upp det òfver denna àn att objektet i och under arbetet fàr en inre aktualitet och att dess gestaltning, dess utbildning omedelbart kan bli en sporre fòr manniskan och lànda henne till glàdje. Sjàlfklart kan detta endast te sig dàrfòr att det dagligen sker hos och omkring oss, och vi se hàri icke ett nytt slags lif endast dàrfòr att i mànskliga ting arbetet fòrst smàningom piagar komma till full sjàlfstàndighet. T y ur den naturliga trògheten uppruskar oss och till sysselsàttning med tingen drifver oss i fòrsta rummet lifvets hàrda nòdtorft, sjàlfbevarelsens tvàng, hvarvid vi fòrst sòka endast den egna fòrdelen. Men hvad som i bòrjan var ett blott medel och màhànda fòrràttades med ganska stor motvilja, detta bòrjar allt mera fòr sin egen skull locka och fasthàlla oss, blir sitt eget àndamàl och fórmàr till den grad be-

97 mäktiga

sig

nyttan.

Arbetet

offer

oss,

att kan

det

fullständigt

bli

oss sä kärt och värdefullt, att vi bringa

frànger

tillbaka

tanken pâ

för att det skall lyckas och att vi fortsätta det i direkt mot-

sats

tili

vâr

behandling

kan

sammanhang, och

för

Endast genom sâdan uppskattning och

egen fördel. föremälet

komma

vârt

inre

närmare,

röja sina

utveckla egendomliga lagar, ställa fordringar pâ oss

deras uppfyllande taga vâra krafter i anspräk.

Detta är

ett tväng, men ett tvâng, som icke pälägges oss utifrân, utan som framgâr af vârt eget beslut och vâr egen handling.

P â detta sätt

förnimma vi bandet icke som ett tryck, utan fastmer som ett intyg pâ vâr

frihet.

upplyftade som

tili

biotta

inom

Vi

känna

ett

mera omfattande, klarare, innehâllsrikare lif än

fakticiteten

oss själfva och

det egna väsendet. ena

sidan

oss i detta underordnande under saken

formar

bilda.

Vi vinna fasthet och lugn

fâ ett stöd mot vacklande och villfarelse i

Arbetet alstrar därjämte sammanhang, hvilka â

sammanfatta individens sträfvanden tili ett helt och ge-

stalta hans lif tili ett afslutadt verk, â andra sidan förena mänskligheten med

genom

gemensamt

skapande.

I

förra

fallet uppstâr kallet

sina fordringar och begränsningar, men â andra sidan ocksâ

med sitt befästande och höjande inflytande; i senare fallet utveckla sig

arbetskomplexer

finna

hvarandra

öfver

och

heia

slutligen

kulturlifs gemenskap.

lifsomrâden, förbinda

sig

i hvilka individerna tili ett allomfattande

Hârifrân utvecklar sig nâgot, som icke alle-

nasi är undandraget den biotta människans godtfinnande, utan äfven hennes intressen; en allt mänskligt öfverlägsen tankevärld, ett sanningens

rike

bildas.

Sâlunda

se

vi

inom den mänskliga sfären

nâgot uppväxa, hvilket för människan ut öfver henne själf, hvilket gäller icke blott för henne, utan äfven gentemot henne. är

füllt

sig

som

Allt detta

af problem och frân biotta naturlifvet mäste detta nya te en

oförklarlig

gâta.

Och

ändä

äger

det

alldeles för

mycket konsistens för att lata jaga bort sig som en blott inbillning. Med

detta

lifvets

lösgörande

frân

den

enskilda

punkten

och

människans biotta faktiska tillstând gär emellertid hand i hand en befrielse frân yttervärldens band och utvecklingen af en i sig själf hvilande

innerlighet.

utvecklingen

af

verkan,

sä

därvid;

själslifvet

Eucken,

Liksom

förhällanden

förblir Grundtinjer.

ocksâ kan

pâ till

dess

aldrig

naturtrappsteget lifvet uppgâr i omgifningen, i verkan och mot-

gestaltning hos människan bunden lösgöra sig frân sinnligheten.

Den 7

98 skenbara innerlighet, som här utvecklar sig, förblir blott en efterklang, en fällning af de sinnliga förnimmelserna och begären. Sä längt detta räcker, skola själslifvets krafter och lagar endast förfina hvad den yttre världen uppvisar i gröfre drag. Dess mekanism stracker sig äfven hit; säväl föreställningarnas associationer som handlingens naturdrifter visa själslifvet i fullständigt beroende af naturbetingelser. Pä denna grund synes det helt enkelt omöjligt att innerligheten skall bli själfständig och att egendomliga innehäll skola utveckla sig. Ät denna omöjlighet förlänar ocksä det mänskliga lifvets erfarenhet en obestridlig verklighet. Lösgörandet frän jagets faktiska tillständ och utbildningen af inom sig slutna storheter, som trädt oss tili mötes, kan icke ske pä annat sätt än att lifvet liksom förlägges bakom beröringen med omgifningen. Eft tankearbete var det, som föranledde denna vändning och uppbar det nya lifvetf endast med detta arbetes tillhjälp blef det möjligt att bilda sammanhang af nytt slag och värma människorna för dem; de storheter, som här uppstodo, voro icke sinnliga, utan tänkta, ideella. Ju mer denna rörelse svällde ut, desto mera omsattes den mänskliga tillvaron i tankestorheter. Föreligger icke en sädan ombildning, da vi i oss själfva förnämligast se icke det sinnliga naturväsendet, utan en personlighet eller individualitet, dä vi i samvaron bilda statens ide och känna oss säsom statsborgare, dä vi se och skatta de besläktade väsendena omkring oss frän synpunkten af mänsklighetsbegreppet? Men genom mänsklighetens heia historia gär en stark rörelse i denna riktning, det sinnliga försvinner icke, men baseras allt mera pä ett ideellt underlag och gestaltar sig tili företeelsen af en tankestorhet; allt mera blir tankearbetet den ständpunkt, frän hvilken vi ge lifvet dess riktning. Däraf ocksä ett fortskridande förandligande af religionen, moralen, rätten, heia kulturlifvet. Öfverallt förlänges lifvet bakät, vinner det inre själfständighet gentemot omgifningen och utöfvar pä denna en ombildande makt. Tankestorheternas förbindelse och ordning röja därvid en annan lag än de sinnliga föreställningarna med deras lagring bredvid hvarandra. Ty i förra fallet utvecklas en inre enhet, ett sakligt sammanhang och efter sin ställning i detta bestämmes den enskilda delens betydelse. Sä bilda ett begrepps bestämningar icke rätt och slätt ett bredvidhvartannat och lederna i en slutsats icke helt enkelt ett efterhvartannat, utan i ena som i andra fallet omspänner en

99 omfattande tankeakt mängfalden och ordnar dess moment efter deras förhällande tili det heia. Föreställningsförloppet med sin biotta radföljd undantränges icke helt enkelt härigenom, utan bibibehäller sig och behärskar medvetandets första plan. Men detta plan är numer ingalunda längre heia det intellektuell lifvet, utan genom detta visar sig ett tankearbete nà öfver detsamma, ett tankearbete, som utvecklar nya sammanhang och upprätthäller dem trots allt motstànd. I enlighet härmed är ocksà den makt, som tänkandet utöfvar, grundskiljaktig fràn den biotta associationens och äfven vanans fysiska kraft. Hos tänkandet är det yrkandet pà ett motsägelselöst och sammanhörande helt, som, trots yttre oansenlighet, frambringar de väldigaste verkningar. Ligga i vàr tankevärld och vàrt lifsläge motsägelser, sà kunna de bli outhärdliga, och fordran pà deras aflägsnande kan framkalla stormande rörelser. Inse vi tvärtom, att nàgot hör ihop, som dittills statt likgiltigt bredvid hvartannat, eller att ett pàstàende innebär en konsekvens, som dittills icke dragits, sä kan fordran pà en sammanslutning och en fullständig utveckling bryta äfven det starkaste motstànd. Här formar en makt af osynligt slag mera än allt synbart. Men visserligen äger tänkandet en sädan makt icke i sin afsöndring, utan endast genom sammanhanget med ett vidsträcktare lif och dà det representerar ett sädant lif. Ty den lifssfär, som tillhör den enskilde, ett folk eller mänskligheten själf pà en gifven historisk Standpunkt, plägar à ena sidan innehàlla en rikedom pà motsägelser, à andra sidan vara rik pà splittring och ofärdighet, utan att detta ger anledning tili anstöt. Sàdant lifvet omedelbart föreligger, är det allt annat än ett skolriktigt schema i logiken. Äfven biotta insikten, att en motsägelse föreligger, eller att gällande idéer fordra ytterligare utveckling, behöfver icke egga och sätta människan i rörelse; hon kan medgifva det och lämna tingens skick oförändradt, hon kan villigt finna sig i motsägelser och ofärdighet. Men likvisst finnes en punkt, pà hvilken detta läge icke mera läter uthärda sig, där dess öfvervinnande blir den heia lifvet behärskande uppgiften. Detta sker, dà denna förveckling icke mera stàr emot oss sàsom ett blott objekt för betraktelsen, utan dà den upptages i det egna lifvets kärna och motsägelsen därigenom förvandlas tili en splittring inom, inkonsekvensen tili en hämsko pà vàrt eget väsen. Dà fram-

100 träder uppgiftens lösning sàsom en del af vir andliga själfbevarelse. I det att den vinner heia kraften och glöden hos en sädan, kan den — hvilket den biotta tankenödvändigheten i och för sig icke förmadde — röra heia värt lif och bryta äfven det hàrdaste motstand. Själfva tänkandet erhàller först genom närvaron af en inre drifvande och gestaltande lifsprocess en karaktäristisk prägel, som det formar pàtrycka tingen och därmed underlägga sig dem. En dylik andlig själfbevarelse är grundskiljaktig fràn all själfbevarelse i naturens rike, ty nu gäller det icke att försvara sin plats i tingens kedja, utan att varda och genomdrifva en själfständig inre art, en egendomlig lifshelhet. Hvad detta har för närmare betydelse, förblir tillsvidare dunkelt nog, men i alla fall hämtar det sin kraft inifràn, icke af beröring med omgifningen. H u r u djupt dessa rörelser af inre slag ingripa i människolifvet, visa i synnerhet tydligt de s. k. historiska idéerna. Vissa tankekomplexer eller fastmer vissa lifsrörelser uppstà och vinna under allt smàtt mänskligt görande och lätande en öfverväldigande makt; de tvinga mänsklighetens handlande in pä särskilda banor och utveckla sina egna konsekvenser med oblidkelig stränghet. De tala tili oss ett lagbuds spräk och kräfva absolut hörsamhet; individernas lika litet som heia klassers intressen betyda icke det minsta emot dem, inför den nödvändighet, som innebor i denna rörelse, förbleknar all reflexion öfver ändamalsenligheten. Sàlunda visar t. ex. religionernas historia i fullföljandet af karaktäristiska riktningar ofta en sàdan häpnadsväckande konsekvens, att deras anhängare däruti kunnat skàda en heiig andes verksamhet. Pä liknande sätt grep pà sin tid upplysningen sinnena med medryckande makt och gräfde sig djupt in i alla lifsomràden. Nàgot liknande erfara vi i dag i den sociala rörelsen. Allestädes erkännes nàgot sàsom en oafvislig fordran, sàsom nàgot för människans andliga väsen oumbärligt, hvilket icke kan tillföras utifràn, utan som pà det skarpaste kan träda i motsats mot de yttre tillständen. Har icke en af heia den historiska rörelsens hufvuddrifkrafter varit sammanstötningen af inre nödvändigheter med ett dem motsägande yttre läge, har icke härifran allt väsentligt framàtskridande àstadkommits? Endast i detta sammanhang förklaras ocksä den stora kraft, som afslöjandet och utdrifvandet af motsägelser utöfvat i denna rörelse. Logiken spelade, säsom vi sett, därvid en blygsam roll,

101 och människornas tröghet har alltid lutat ät bekväm utjämning och mildring. Det var den stegrade lifsenergien, en särskild punkts upphöjande tili det helas medelpunkt, som gjorde rörelser, hvilka länge gätt fredligt och vänligt tillsammans, tili hvarandras oförsonliga fiender och drei dem tili en strid om vara eller icke vara. Sälunda förenade medeltiden, med sin ringare andliga aktivitet, utan betänkande den kyrkliga ordningens med det personliga äskädningssättets religion och kände det mindre säsom en motsägelse än som en komplettering att de stodo bredvid hvarandra. Sä snart som i nutiden innerligheten vann mera själfständighet och större själfmedvetande och kände sig säsom det helas medelpunkt, mäste bundenheten vid en yttre ordning däremot bli ett outhärdligt tryck, och lifvets delning mellan här och där en omöjlighet. Det behöfdes blott, att en kraftig och eidig personlighet säsom en Luther tog upp problemet och gjorde det tili sitt lifs uteslutande innehäll, sä hade med detsamma ocksä stunden för en omhvälfning kommit. Huru lägt tänka icke om de makter, som behärska den världshistoriska rörelsen, de personer, hvilka vilja hänföra sädana förändringar i lifvets substans tili de blotta individernas egensinne eller fäfänga! — Betraktade frän denna synpunkt te sig det världshistoriska lifvets inre förändringar ofta säsom förenklingar, säsom en kraftigare koncentration pä det väsentliga, säsom ett grundligt utskiljande af bisakerna. Det verkligt stora för en oafbruten strid mot det kaotiska virrvarr, som genomsnittslifvet alltid pä nytt plägar frambringa och hvari hufvudsaker och bisaker oätskilda sammanflyta, all inre gradation saknas, det stora behandlas säsom smätt, det lilla säsom stört; det kämpar en strid för ett tydligt ätskiljande och för en tydlig gradering, för utbildandet af en fast kärna, för lifvets ombildning tili ett verkligt personligt lif. Ha icke religionens, moralens, uppfostrans alla väsentliga förnyelser varit förenklingar? Dessa rörelser visa en egendomlig bild af människolifvet. Nägot framträder däri, som obekymradt om människans väl och ve fullföljer sin egen väg med absolut fordran och som mer än nägot annat stör och förstör all lugn njutning. H u r u svärt har icke Tyskland nödgats umgälla reformationens religiösa rörelse genom att politiskt, nationellt och ekonomiskt kastas tillbaka! Ja, alla rörelser af idealt slag, nutidens sociala rörelse inbegripen, mäste frän

102 det blott naturliga välbefinnandets Ständpunkt te sig säsom besvärliga och fördärfliga rubbningar. För nàgot mera kunna de för oss gälla endast, om vi erkänna, att lifvet icke gàr upp i förhällandet tili den yttre världen och icke i sträfvan att ästadkomma en jämnvikt med omgifningen, utan att en inre uppgift växer fram ur detsamma och först förlänar människans tillvaro värde och värdighet. En sädan utbildning af lifvets själfbestämning och själfrörelse höjer det ocksä öfver nyttan, som behärskar den biotta naturen. Det är ett moraliskt element i vidsträcktare bemärkelse, det är medvetandet om nàgot, som i sig själft är nödvändigt och obetingadt öfverlägset öfver den biotta människans ändamäl, hvilket allra först förlänar öfvertygelserna den axiomatiska vissheten och gifver handlingen den rätta energien. Detta moraliska element utvecklas pä ett mera själfständigt sätt i människans moraliska omdöme om sig själf, i hvad som kailas »samvete». Visserligen knyta sig tili detta begrepp mycken öfverskattning och villfarelse. Samvetets dorn utöfvar icke blott icke sä stört inflytande pä människorna som ofta antages; ofta, ja mestadels, är hvad som kailas samvete icke annat än resultatet af vanan och af ömsesidig afpassning i den mänskliga samvaron. Därmed vinner det inre lifvet ännu ingen själfständighet, utan förblir beroende af omgifningen, och det därvid alstrade sinnelaget är intet annat än rädslan för handlingens följder, en mer eller mindre förstucken fruktan för straff, ett själstillständ, som framstäende tänkare med rätta brännmärkt som ett uttryck af svaghet och feghet. Huru mycket främmande och lägt än ma làda vid samvetet, sà förblir detta likväl med sitt omdöme om handlingen icke pä grund af följderna, utan pä grund af dess inre beskaffenhet en oförliknelig och ursprunglig företeelse; huru mycket däri än mä härstamma utifrän och sä tili vida äfven göra samvetet i hög grad beroende af växlande lägen, sä kan likväl grundfaktum omöjligen förklaras utifrän. Berodde nämligen värt lif helt och hället af omgifningen och komme icke nägon impuls inifrän, sä skulle denna verkan utifrän endast meddela en noggrann dressyr, men aldrig medföra att pliktbudet fritt erkändes och tillämpades, att handlingen tillräknades personligt och föreskriften fortbildades själfverksamt, säsom ju ändä det mänskliga lifvets erfarenhet visar. För visso verkar här mycket utifrän, men för att det skall verka hvad det verkar, mäste en rörelse inifrän

103 komma det yttre tili mötes, upptaga och föra det vidare. Till och med allt detta sken, som här sà ymnigt frodas och sà lätt grumlar blicken för hufvudsaken, skulle vara obegripligt, om icke det inre pà denna punkt utvecklade nàgon slags själfständighet. Äfven tili sitt innehàll mäste samvetets omdöme, ernàdde det icke en sàdan själfständighet, helt och hallet forbii bundet vid samhällsomgifningen; det skulle aldrig kunna gà egna vagar, aldrig ge anledning tili nàgot nytt, aldrig räka i inre konflikter med omgifningen. Sàdant förekommer emellertid i själfva verket tili öfverflöd. Den enskilde kan pà grund af sin moraliska öfvertygelse gilla och skatta nàgot, ehuru alla omkring honom förkasta det, och omvändt förkasta och ogilla nàgot, fastän alla ära och akta det, och han kan gòra detta icke af fäfänglig originalitetsjakt, utan under tvànget af en inre nödvändighet. Denna individernas Opposition mot samhällsomgifningen har varit hufvudkällan tili allt inre framàtskridande i moraliska ting. Ty detta har förnämligast kommit tili stand därigenom att hvad som dittills icke ländt tili anstöt blifvit outhärdligt för enskilda själar, eller att hos dem ett kraf frambrutit med tvingande makt, hvilket eljest icke fallit nàgon i tankarna. Eller ha t. ex. humanitetens idé, fordran att älska sin fiende, slafveriets förkastande uppstàtt pà annan väg? O m härvid ofta hvad som vid dess uppträdande var paradoxt hastigt blef själfklart, hvad annat medförde denna verkan än makten hos en inre nödvändighet, hvilken, en gàng väckt, icke mera lät afvisa sig? Visserligen behöfdes, för att genomdrifva och utbreda dylika kraf, ocksà gynnsamma forhàllanden i samhällsomgifningen, men de ha dock aldrig kunnat uppsta ur denna, aldrig fràn denna kunnat hämta den ovillkorlighet, den segervisshet, den likgiltighet mot alla yttre följder, hvarförutan de icke kunnat verka, sàsom de verkat. I de enskildas lif ädagalägger emellertid det moraliska omdömet sin makt saväl i bejakandet som i förnekelsen : uttalar det ett gillande af det egna sinnelaget och handlingssättet, sà förlänar detta lifvet en stor och glad fasthet; uttalar det en förkastelse, sà inträder därmed en förlamande splittring i tillvaron. En tyst förutsättning är därvid alltid, att godt och ondt icke ligga i människornas godtfinnande, hvarken hos individen eller hos samhället, utan att med denna motsats öppnar sig en ny, inre ordning.

104 I allt detta se vi lifvet trots sin yttre bundenhet ernà en inre själfständighet, hvilken vi màste erkänna, sa gàtfullt tills vidare det inre än är för oss och sa litet vi närmare kunna bestämma detsamma. Vi ha förut funnit en lifvets omläggning fràn den enskilda punkten till ett helt. Tydligen sammanhänga bàda dessa moment nära och hänvisa det ena pä det andra. Till helhet gentemot den synliga världens företeelser nà vi nämligen endast genom ett inifràn verksamt arbete, men detta kan icke uppstà utan en sammanfattning af lifvet, som träder i stället för dess skingring i särskilda punkter. Sàlunda bilda tydligen dessa bàda former af utveckling sidor af samma lif, hvilket bär en helt annan karaktär än det själslif, som endast är en fortsättning af naturen. I själfva själen àtskilja sig därmed tvà grader, af hvilka den öfver naturen belägna efter gammalt bruk mà betecknas sàsom den andliga, sà litet än säges med detta uttryck, ja sà gàtlikt tills vidare heia begreppet förblir. Denna nya grad befinner sig ocksà omisskänneligen i en ofördelaktig ställning i jämförelse med den gamia, ty denna synes intaga heia den mänskliga tillvaron, hvaremot den förra först mödosamt miste tillkämpa sig en plats. Trots all yttre oansenlighet alstrar den likväl en icke ringa rörelse, ja den söker, trots alla motstànd, bilda ett eget lifscentrum och gòra detta till sträfvandets medelpunkt. Sà förhäller det sig i mänsklighetens historiska lif, sa äfven hos den enskilde. Vi sammanfatta alla det mänskliga lifvets högre yttringar i kulturens begrepp; men hvad är kulturen, om den icke förlänar människan en själfständig ställning gentemot naturen, om den icke uppställer egna mài, hvilka ju ändä endast kunna komma ur ett nytt lif? Slutligen är kulturens hufvuddrifkraft mänsklighetens kraf pà en ny art af tillvaro gentemot biotta naturen. Kulturen blir nödvändigtvis flack och tom, om den riktar människans sträfvan endast utàt, icke pà henne själf och pà att höja hennes eget väsen. Sant och kraftigt är kulturarbetet endast, dà människan i detta söker sitt eget sanna och afslutade jag. Hos den enskilda människan framträder tydligast, att all utveckling af den andliga formen sträfvar att utbilda en ny lifsenhet. Här möta oss personlighetens och den andliga individualitetens begrepp. Huru stor förvirring än mä vidläda det vanliga bruket af dessa begrepp, sà mycket är visst som att personlighetsbegreppet

105 förtjänar det värde, som tillmätes detsamma, endast da det fär gälla säsom bäraren af ett nytt lif gentemot den blotta naturen, men icke blott och bart säsom en förstärkande tillsats tili naturen. Ännu tydligare öfverskrides denna senare af den andliga individualitetens begrepp. Ty en sädan individualitet är ingalunda gifven med den säregna del af naturen, som människan medför till lifvet. 1 denna säregna naturdel ligga vanligen mängfaldiga elementer om hvarandra, betydande och obetydliga, egna och främmande; ett inre sammanhang och en utjämning saknas, det ena kan direkt motsäga det andra, och en totalverkan ästadkommes här endast genom en summering af myckenheten, icke genom en behärskande och gestaltande enhet. Med vändningen till lifvets nya art vaknar en fordran pä dylik enhet, och därigenom uppstär en högst egendomlig rörelse. Denna enhet mäste pä nägot sätt vara anlagd i oss, den mäste tillhöra de oss tillgängliga möjligheternas omräde. Men för att komma tili herraväldet mäste de gripas, tillägnas, förstärkas af vär själfverksamhet. Därmed bli vi själfva vär egen uppgift, vid hvars behandling svära misstag äro möjliga, men värt andliga väsen ter sig ur denna synpunkt säsom värt eget verk, och man kan icke undgä att i vär tillvaro spära en egendomlig sammanflätning af frihet och öde. Huru stor den retning och spänning är, som därvid kan uppstä, visar alla skapande andars inre historia, visar den redan, när hufvudriktningen funnits med lätthet och endast den närmare gestaltningen behöfde sökas, visar den ändä mera, dä denna riktning själf stod i fräga. Huru mödosamt har det icke ofta varit att komma pä styrkans punkt och därmed frän trefvande reflexion nä fram tili säkert skapande, sammansluta krafternas heia omfäng tili samfäld alstring och väsentligen höja det andliga lifvets nedärfda nivä. Sälunda har äfven för af ödet pä ett slösande sätt utrustade naturer, säsom t. ex. för en Goethe, lifvet ingalunda varit en färdig gäfva och bekväm njutning, utan endast i striden om sig själf vann det en full själfständighet och trotsig öfverlägsenhet gentemot allt yttre. Denna strid trängde genom sina bekymmer alla det naturliga och samhälliga välbefinnandets omsorger, alla den blotta ändamälsenlighetens öfverväganden tili lifvets utsida, gaf människan under alla tvifvel och all oro vissheten om att vara nägot oförlikneligt och oförlorbart, upplyfte henne pä samma gäng tili en osynlig värld och

106 lät henne forstà sitt eget lif sàsom varande helt och füllt sitt eget ändamäl. Huru langt borta ligger icke detta fràn kampen om den naturliga tillvaron, om lifvets biotta uppehàllande, och huru tydligt röjer sig icke i dessa rörelser ett fullständigt nytt lif, en annan art af verklighet! Men detta nya lif framträder ingalunda blott i sällsynta undantagsfall, blott pà det andliga skapandets höjd; fastmer blir här endast särskildt tydligt hvad som genomgàr all mänsklig tillvaro. Rörelsen till en andlig individualitet kan upptagas äfven i de enklaste förhallanden och mätes icke efter handlandets storlek. Ty där värld star emot värld, där hvilar allt pà det principiella afgörandet, och detta kan ske öfverallt. Biotta möjligheten intygar här med full säkerhet en verklighet, verkligheten af en ny tingens ordning. 3.

Det nya lifvets

inre

motsäge/se.

Pà detta sätt förenar sig allt tili det resultatet, att en ny art af lif uppstiger i vàr själ gentemot den biotta naturen. Med företeelsernas brokiga rikedom kringströmmar den oss i ovedersäglig fakticitet, och ingen kan förbise, att här nàgot särskildt försiggar. Ett svàrt problem uppstàr emellertid genast, dà vi fatta företeelserna i deras helhet och fraga efter meningen med denna helhet. Om negationen är det lätt att komma öfverens. Det nya lifvet är tydligen icke ett blott tillägg tili eller en fortbildning af naturen; det vili bringa nàgot väsentligen nytt. Det är tydligen icke heller ett verk af enskilda själskrafter, sàsom tänkandets eller kännandets, utan vili bilda ett all màngfald öfverlägset helt och ur denna helhet förläna hvarje verksamhet en egendomlig form. Men hvad är nu detta nya och heia, som rörelsen äsyftar? Ju mera vi grubbla däröfver, desto starkare känna vi, att här bjudes oss mera en antydning än en upplysning. Ett högre, inre o. s. v. skall utveckla sig, men hvad som finnes i det inre och hvari dess öfverlägsenhet har sin grund, kan tills vidare icke skönjas. Hvarje försök tili närmare orientering later oss genast skàda en vidsträckt klyfta, ja en skarp motsägelse mellan det eftersträfvade innehället och den existensform, fràn hvars stàndpunkt det eftersträfvas. Det är det andliga lifvets grunddrift att det vili befria oss fràn det blott mänskliga, gifva oss del i alltets lif, fràn hvad som timar mei-

107 fingen försätta oss till hvad som timar i deras g r u n d .

lan i

sitt

inre

gäende ett

är

mänsklighetens

frigörelse

uppstigande

omgestalta

vär

sig

Och

själf.

människan

frän bundenheten vid den lilla mänskliga arten, tili

ett

tillvaro; pä

med

Betraktad

historia hufvudsakligen lifvets fort-

mer

än mänskligt, ett försök att därifrän

den är en växande människans strid m o t

s a m m a g a n g drager den tili sig alltet; liksom

all sin diktan o c h traktan omslingras af alltet, sä

synes det henne, att hennes eget vara mäste förbli främmande, om icke

alltet

öppnar

sig f ö r h e n n e och later h e n n e deltaga i ett lif

af ursprungligt djup, o m hon icke finner ett m e r a äkta och renare j a g i det allomfattande lifvet.

P ä detta sätt drifver oss sanningens

ide ut öfver alia ett begränsadt varas skrankor, öfver all yttre förbindelse heten,

med

dess

tingen;

inre

lif

ingenting

skall stä mellan oss och

verklig-

skall bli värt och därmed skall värt lif allra

först h ö j a sig frän skugglikhet till full realitet, frän punktens tränga begränsning ide.

Det

andliga

rörelsen

tydligt och

tili oändlighetens vidd.

enbart

mänskliga ett

medvetande

förstörande

tillständ,

D e t s a m m a fordrar det godas

välbefinnandets

h ö j a n d e blir för den

alltför lägt mäl, ty denna rörelse bringar tili den

blotta

inflytandet

lyckans

litenhet, det nedtryckande

af en ständig hänsyn tili värt faktiska

det ovärdiga i att behandla kärleken och rättvisan säsom

blotta medel f ö r värt välbefinnande.

P ä s a m m a gäng blir det en

trängande uppgift att g e n o m b r y t a denna jagets tränga begränsning, inrikta

lifvet

pä

tingens helhet och sanning o c h därigenom

bli mäktig af äkta kärlek och I sanning h ö g a o c h — huru

de

skola

skall

framtränga

näs frän

kunna vi säga — tillvaron

nämligen

punktualiteten

och

naturen öfvervikten utan jämförelse. ansatser

till

en

Men

människan

tili den skapande gründen,

frän punkten tili oändligheten, det se vi icke. henne

oafvisliga mäl.

frän människans Standpunkt, huru blotta

först

rättvisa.

Oblidkeligt fasthälla

denna tillvaro.

Men här har

Visserligen framträda enskilda

ny art, men huru skulle de, spridda som de äro,

i sin svaghet kunna ästadkomma d e n n a o m h v ä l f n i n g och ställa lifvet

pä

en

tili

ett

nytt

ny grundval. lif

vanligen

I själfva verket se vi, att dessa ansatser indragas i den naturliga och samhälliga

själfbevarelsens tjänst och i kampens om tillvaron lidelsefulla drifverk dömas tili fullständig vanmakt och

skugglikhet.

108 Kulturlifvets helhet ställer denna förveckling tydligt för vara ögon. Däri bestod dess kärna och ensamt därmed erhöll det en sanning, att det i mänsklighetens sfär ville uppbygga en ny, andlig verklighet. Men huru mycket häraf visar oss erfarenheten ? Denna visar oss människan i all kultur och genom all kultur hàrdnackadt riktad pà sina egna mài; striden om den synliga världens goda behärskar med öfverlägsen kraft sinnena, outsägligt mycket sken och hyckleri ledsagar och omspinner all andlig rörelse. Ett längt afständ ligger mellan det, som människan i själfva verket eftersträfvar, och hvad hon föregifver sig, mähända ocksä tror sig eftersträfva. En sàdan osanning inskränker sig icke tili enskilda punkter, utan heia kulturen är sà till vida en stor lögn som den lofvar göra nägot nytt och högre af mänskligheten och människan, men i verkligheten öfvervägande använder det nya tili att putsa upp det gamia och ge det en glänsande fernissa. Fördenskull har ocksä under pröfningens och själfbesinningens tider sä mycken motsägelse uppstàtt mot kulturen, fördenskull vaknade en sädan glödande vrede mot dess skenväsende. Fastän vi genomskäda dess ömklighet, förmä vi likväl icke bryta dess makt öfver oss. Detta är mahända det bittraste af allt, att sädant skall fasthälla oss inom sin trollkrets, öfver hvars intighet ingen insiktsfull hyser nägot tvifvel. Vi borde ocksä akta oss för att moraliserande förifra oss öfver detta tingens skick. Ty fraga är, om det kan vara annorlunda, om skulden ligger hos viljan eller icke helt och hallet i sakens natur. Det är väl i alla fall en motsägelse frän begynnelsen, att människan, som är ett särskildt väsen bredvid andra och hvars tillvaro tillhör erfarenhetens rike, skall försätta sig i ett allt enskildt öfverlägset, universeilt lif och söka basera sitt lif pä verklighetens djupaste grund; huru kan en ny värld bygga upp hvad som framför allt är ett stycke af en gifven värld? Därigenom bli idéer sädana som det sannas och godas biotta gäckbilder, rena omöjligheter. Människan mä möda och bemöda sig om dem huru hon vili, allt arbete för henne endast alltjämt djupare in i förvecklingen. För henne bli dessa idéer evigt ett Jenseits, hon mä vrida och vända sig huru som heist, men därmed kommer hon icke ett steg närmare dem. Visserligen framtränger människan i sin sträfvan efter sanning utöfver den sinnliga föreställningen till tankearbetet, men hennes

109 tankar forbii likväl endast människans tankar. Med att utspinna dem mä hon aldrig sa mycket utvidga sin egen krets, men därmed öfverskrider hon densamma likväl icke. Pà detta sätt ter sig äfven i det världshistoriska arbetet sträfvandet att vetenskapligt fatta sanningen sasom en fafäng kamp, hvars fortging genom oüka skeden icke sä mycket bragt malet närmare som fastmer endast allt tydligare àdagalagt dess ouppnàelighet. Det antika sanningsbegreppet med sin tro pà en människans väsenssläktskap med alltet, dess antagande, att lifvet lätt flöte öfver härifran dithän, dess uppfattning af sanningen sàsom ett tänkandets öfverensstämmelse med en yttre verklighet, har blifvit ohàllbart genom lifvets fortgàng och förstörts genom vàr tillvaros allt större förinnerligande. Ty detta förinnerligande framkallade nödvändigtvis ett lösslitande fràn världsomgifningen och en klyfning af tili— varon. Nutidens början bragte detta tili tydligt medvetande; skulle man icke afstà fràn all sanning, sa àterstod endast den utvägen att inom det mänskliga omrädet företaga en àtskillnad, skilja mellan ett blott mänskligt och ett annat, hvilket künde gälla säsom en närvaro af universeilt och väsenartadt lif hos människan. Sàlunda skilde Spinoza ett tänkande, som nàdde objektet, fràn affekternas mekanism; pà samma sätt Kant det praktiska förnuftet fràn den vid den mänskliga artens betingelser bundna teorien; sammaledes lyfte Hegel det världshistoriska arbetets tankeprocess vida uppöfver de biotta individernas meningar och önskningar. Hvar och en erhöll därmed ett egendomligt sanningsbegrepp och en egendomlig andelifvets form, men mot alla sàdana försök reser sig den invändningen, om icke äfven det, som förkunnats sàsom öfvermänskligt, stannar inom människans räckvidd, om icke öfverallt med orätt den sista punkt, tili hvilken vi framtränga, förklaras för verklighetens djupaste grund. Pà samma sätt forhàller det sig med det godas idé. Här gällde det en befrielse fràn all själfvisk lycka sàsom nàgot tràngt, hvilket icke künde tàlas; ett nytt, renare och mera omfattande lif skulle framgà ur vinsten af en ny stàndpunkt. Nu finnas ganska olika uppfattningar af lyckan, och högre grader skilja sig tydligt nog fràn lägre. Men utöfver mänsklig begärelse kommer icke heller den högsta graden f människan mäste hänföra allt tili sitt eget väl, hon kan icke i motsats därtill tillgripa nàgot främmande som sitt eget ändamäl, hon

110 kan icke värma sig för nägot, som icke har nägot värde för henne själf. Sälunda fasthàlles hon äfven här af sitt eget lifsomräde, utan hvars öfverskridande ett godt icke kan skiljas fràn det nyttiga. En handgriplig bekräftelse härpä lämna religionens erfarenheter. Ursprungligen ville de befria människan fràn henne själf och försätla henne i ett nytt lif, vare sig att de därvid framhöllo den stilla hvilan genom undergifvenhet under det oändliga alltet, eller att de vunno ett positivi innehàll genom att öppna ett rike af gudomlig kärlek. Men huru hastigt har icke deras historiska rörelse àter fort dem tillbaka pà lyckosträfvandets bana; huru snart visade det sig icke, att de för genomsnittsmänskligheten langt mindre öppnade en ny värld än ändä fastare fjättrade henne vid den gamia, att de lätt endast uppeldade den ràa lefnadsdrift, som de ville öfvervinna, tili ännu större lidelsefullhet. Pà detta sätt visar det sig fràn alla sidor utsiktslöst och sàsom en oerhörd motsägelse att ut ifràn biotta människan uppbygga en människan öfverlägsen värld och vilja förlägga den tili en människans tillvaro bortom grafven. Men en dylik värld har varit väsentlig för det andliga lifvet, med dess prisgifvande blir detta blott en illusion, och de smàkloka människor tyckas fä rätt, hvilka förkasta all sträfvan efter sant och godt säsom en meningslös dàrskap.

Hvarför streta vi emot att följa denna anvisning och upphöra med en sträfvan, hvars mài genomskàdats och befunnits oupphinnerliga? Forst och främst därför att denna rörelse icke kan uppgifvas lika enkelt som det förefaller dessa kritici. Den har nämligen icke tömt ut sig i biotta tydningar och teorier, hvilka en strikt vederläggning künde fullständigt upplösa, utan den utvecklade ocksà en viss fakticitet, väckte önskningar, upplifvade krafter, ledde in pà vägar. O m nu äfven allt detta hämmades i sin utveckling, sà var det likväl nàgot, hvarför det icke heller förintades genom de skeptiska angreppen. Om ocksà framgängen var aldrig sà liten, visade sig dessa ansatser likväl tillräckligt starka tili att för det biotta naturlifvet sätta en gräns och göra detta otillräckligt för oss. Det heia förblir sà mycket gàtlikare som denna sträfvan är allt annat

Ili än ett utflöde af naturlig lyckoäträ. Den rycker nämligen människan ur allt tillvarons behag, beröfvar hvad som eljest füllt tillfredsställde människan allt värde för henne, omgifver henne med stränga ordningar, fordrar mycket arbete och mänga offer af henne och gör icke tillvaron lättare, utan tyngre. Illusioner pläga föregyckla oss angenäma bilder, locka oss genom löfte om behag och njutning; hvarifrän erhàller en illusion, som pälägger sa mycken möda och sä stört arbete, makt öfver oss? — Härtiii kommer ett annat. Ett fullständigt afstàende frän det mänskliga lifvet kan synas oss möjligt, endast därför att sä mycken oklarhet ràder öfver huru mycket, som faller med detsamma, öfver hvad vi icke kunna och i gründen icke heller vilja afstä ifrän. Endast en oklarhet i tänkandet och ännu mera ett svagt sinnelag kan i det enskilda vilja fasthälla hvad som i det heia uppgifves, kan bejaka säsom verkan, hvad det förnekar säsom orsak. Sä snart omöjligheten häraf genomskädas, är det tydligt, att med andelifvets principiella förnekande allt sjunker ihop, som förlänar vàrt lif värdighet och storhet, allt som i värt inre sammanhäller oss och förbinder oss med andra. Sädana storheter som kärlek och ära, sanning och rätt bli tomma illusioner, äfven vetenskapen mäste falla, om det icke längre finnes nägra det inre arbetets komplexer, nägra sakliga nödvändigheter. I enlighet härmed skulle ocksä ett fullständigt nej vara omöjligt och vi nödgas ständigt stanna i pinsam sväfvan mellan ett ja, som icke kan uppnäs, och ett nej, som icke kan genomföras. Detta skulle tili äfventyrs vara möjligt, om det gällde ett problem vid gränsen af vär tillvaro, ett problem, som vi utan fara för värt lif skulle kunna undanskjuta och läta ligga. Men värt problem ligger i lifvets medelpunkt, ja bildar just denna medelpunkt. Lämnas det härstädes sväfvande, betyder detta att döma heia lifvet tili förlamning och att hängifva sig ät en fullständig upplösning. Men däremot skall allt uppresa sig, hos hvilket ännu nägon lifsenergi innebor; man skall af alla krafter söka undgä en sä outhärdlig belägenhet; tili att befria sig därur skall man icke rygga tillbaka för ett djärft vägstycke, erinrande sig Goethes ord: » nödvändigheten är den bästa rädgifvaren.» Söka vi emellertid en utväg ur motsägelsen, sä gäller det framför allt, att vi ha klart för oss hvarifrän motsägelsen härstammar. Vi sägo den uppstä därur att andelifvet ville införa en ny värld

112 och

pà

ställde

samma sig

gang

sàsom

förblef bundet vid biotta människan, fram-

ett

företag af den biotta människan.

andelifvets

anspràk

oumbärlig

för detsamma.

en

förändring

kan

ingenting

inträda,

afprutas,

Fördenskull

en

P ä detta

världskaraktär

är

mäste pä människans sida

mera mäste försiggä i henne än den efter

det första intrycket gestaltade bilden later ana, det andliga hos henne, som först föreföll sàsom blott hennes eget verk, mäste vara ett delfàende af mera omfattande sammanhang, mäste vara verksamt i människan, men icke härstamma frän människan själf.

Detta fordrar för-

visso en radikal förändring af det nedärfda läget, icke blott af dess yttre

bild, och en sädan omhvälfning väcker svàra betänkligheter.

Den saken har nutidens vetenskap emellertid tillräckligt lärt oss, att första

aspekten

tvingande

af

ett

orsaker

omrade

kunna

icke behöfver vara

föreligga

tili

den sista, att

att fatta nàgot, som först

syntes ha sin egen grund, sàsom uppenbarelsen af ett bakom detsamma liggande

vara.

Sàlunda

det

omedelbart

stàr

för

har

forskningens öga.

förvandlingar

inom

verklighetens

grundgestalt

genombryta

den

nyare naturvetenskapen hänfört

sinnliga intryckets värld tili en värld, som endast Vetenskapen fullgör visserligen dylika

erfarenhetens ram, men i vàrt problem, hvari

denna

ram,

sättes i fräga, blir det oundgängligt att ty utan en omhvälfning af det heia och

därigenom utan en vändning tili metafysik är det omöjligt att härstädes hjälpa sig.

En sädan vändning stär emellertid i skarp mot-

sats tili vàr tids skaplynne, därom äro vi füllt pà det klara. gan är likväl, huruvida vàr tid därvid är i sin rätt. med

rätta

denna

vändning,

sà

till

metafysiken

efter

forgàngna

tiders

spekulation,

ett

Frä-

Den motsäger

vida som den föreställer sig art, sàsom en blott begrepps-

fritt sväfvande tänkande öfver den befintliga värl-

den; den motsäger denna vändning med orätt, om den tror, att all slags fallit.

metafysik är undanröjd med detsamma som den äldre arten En

tänkandet,

metafysik utan

ur

kan

nämligen

heia lifvet.

framgä icke allenasi ur biotta

Den

betyder i sà fall, att tyngd-

punkten bör förläggas tili själfva lifvet och att därmed en omgestaltning af det hittillsvarande tillständet bör ske, att en i lifvet redan verksam

fakticitet

framdrages

ur

den tillbakadragenhet, i hvilken

den dittills befunnit sig, och därigenom bringas tili sin fulla verkan. Till en befintlig verklighet tilltänkes alltsä icke helt enkelt nägot och icke heller omtänkes denna i en väfnad af begrepp, utan man söker

113 gripa själfva verkligheten och upplàta henne för oss i hennes fulla djup. All tänkandets förvandling hvilar dà pà en förvandling af lifvet; en sàdan metafysik kan för sin del àberopa Hebbels ord: »Endast narrar vilja förvisa metafysiken ur dramat; men det är en stor skillnad, om lifvet utvecklar sig ur metafysiken eller metafysiken ur lifvet.» O m vàr tid ocksà förhaller sig afvisande mot en dylik metafysik, om

den

utan

sägelser,

motstànd

fogar sig i den närmaste tillvarons mot-

sà skulle detta vara det sista, som künde verka afskräck-

ande

fràn

en vändning tili metafysiken.

med

detta

afvisande

I närmaste sammanhang

stàr nämligen lifvets inre splittring och dess

förläggande tili ytan, hvarom vi öfvertygat oss; denna inskränkning har gjort tiden liten tili det inre.

O m sàlunda ett indirekt bevis

läter

af en lifvets omhvälfning och

föra

sig

för nödvändigheten

samtidigt för en metafysik, sa har vàr tid tillräckligt lämnat detta bevis

genom

sina egna erfarenheter; dess motsägelse kan sàlunda

endast tala för denna vändning. Men den hufvudtes, som framför allt är af nöden, har genom undersökningens heia gàng ryckt oss nära; den uttalar endast hvad som redan förut punkt för punkt framtvingats.

Den outhärdliga

motsägelsen, sàgo vi, uppstod däraf att andelifvet med sin nya värld skulle vara ett verk af människan allena, att detta lif samtidigt skulle stanna inom människan och väsentligen föra ut öfver henne.

Denna

motsägelse kan icke öfvervinnas pà annat sätt än att vi i det andliga lifvet lära känna och erkänna ett människan öfverlägset världslif, som meddelar sig àt henne och höjer henne upp tili sig. Att med denna vändning lifvets och världens heia utseende förändras och därmed vàr sträfvan erhàller helt andra förutsättningar, kräfver en närmare framställning i en särskild afdelning.

b. 1.

Hufvudtesens utveckling.

Hufvudtesen

a.

mòjHgheien

af

en ny

Hfsordning.

Andelifvets sjalfstàndigblifvande.

Vàr undersòkning sjàlfstandighet

och

nàdde sin hòjdpunkt i fordran pà andelifvets

gentemot

mànniskan;

mànniskan

kan icke af egen

fórmàga alstra en andlig ròrelse, utan en andlig vàrld màste medEacken,

Qrundlinjer.

8

114 dela sig ät henne och upplyfta henne tili sig. Det skall nu visas, att detta ingalunda är en blott namnförändring, betyder en ny etikett pä hvad vi af gammalt ägde, utan att det innebär genomgripande förändringar, ja föranleder en fullständig omhvälfning af det första läget. Pà samma gang skall undersökningen ocksà gà i god för, att denna vändning icke är nàgot som uttänkes efterät, blott för att förklara ett annars svàrbegripligt faktiskt tillständ, utan att den skall öfvervinna ett falskt sken, förhjälpa en misskänd sanning tili dess rätt. Det pàstàdda faktum bör bli en egen och omedelbar upplefvelse, som mindre främjar vetandet än höjer lifvet. Sädana bevis kan emellertid endast undersökningens heia gang, icke en förberedande betraktelse lämna. En egendomlig fortgàng öfver naturen i vàr egen själ antydde verkan och väldet hos en ny ordning; vi lärde känna ett lif i en viss omfattande helhet, ett lif, som öfvervann motsatsen mellan Subjekt och objekt och som trots sin yttre bundenhet röjde en inre enhet. Alla dessa drag skola taga sig väsentligen annorlunda ut och fastare sammansluta sig sinsemellan, äfven göra sig starkare gällande i företeelsens värld, dà ett själfständigt, den biotta människan öfverlägset lif blir kändt och erkändt däri. Framför allt af den orsaken, att det nya lifvet först genom denna befrielse formar tydligt röja sin egen art och fatta hvad som eljest syntes tillfördt utifràn sàsom sin egen tillhörighet. De enskilda drag, som blifvit synliga, komma att uppenbara en lifvets helhet, dà de icke mera häfta vid den biotta människan. Pà samma gàng kunna de bli människan öfverlägsna och visa sin makt öfver henne. För det andliga lifvet var lifsriktningen ut fràn det heia, elementens gestaltning genom en omfattande enhet, egendomlig. De olika komplexer och omràden, hvilka därvid uppstodo, sträfvade omsider att sammansluta sig tili ett enda rike. Det visade sig emellertid omöjligt, att den öfvervägande ät isolation och söndring hemfallna människan skulle kunna sätta denna rörelse mot det heia i gang och genomdrifva densamma, trots motstàndet frän den i stört som i smätt omätliga naturen. Den enhet, som här fordras, kan icke uppstà af màngfalden och vara ett resultat, utan mäste ursprungligen förefinnas och verka fràn begynnelsen. Detta kan endast ske, dä själfva det andliga lifvet bildar ett helhetslif ofvanom de enskilda individerna, dà det i sig själft äger en enhet, som omspänner màng-

115 falden. Forst pà detta sätt blir helheten en lefvande verklighet fràn att vara ett abstrakt begrepp, först sà kan den utöfva en egendomlig verkan pà och gentemot de enskilda, förena och höja deras inre väsen. Nu först blir det ocksà begripligt, huru i själens inre ett annat slag af skeende kan uppträda mot naturens mekanism och bli denna öfverlägsen, äfvensom huru människans själfviskhet och andliga kraftlöshet lata öfvervinna sig. Sà vidt som människan har delaktighet i det andliga lifvet, är hon ju mera än en blott punkt, ett helhetslif blir därigenom hennes eget lif och verkar i henne med kraften hos ett dylikt lif. Egendomligt för det andliga lifvet var vidare föremalets indragande i lifsprocessen, öfvervinnandet af motsatsen mellan Subjekt och objekt. Men detta förblef en inre motsägelse, en fullständig omöjlighet, sa länge det andliga lifvet endast var förloppet hos ett väsen, som med sluten existens stod främmande för tingen och icke künde hos sig upptaga nàgot utan att afpassa det efter sin säregenhet. Motsägelsen löses endast därigenom att det andliga blir själfständigt. Ty dà kunna motsatsens bada leder bli samhöriga och hvarandra kompletterande sidor af ett enda lif, dà formàr ett lif utbilda sig ofvanför motsatsen, ett lif, som drifver fram de motsatta lederna ur sitt eget inre, kommer tili uttryck i dem och i dem söker sin egen fulländning. Lifsprocessen ter sig numer hvarken som en rörelse frän objektet tili subjektet eller som en rörelse fràn subjektet tili objektet, icke sà att subjektet uppfylles af objektet eller objektet öfverväldigas af subjektet, utan lifsprocessen framträder säsom fortgangen genom denna motsats hos ett inom sig slutet lif. Lifvet upphör därmed att vara en enda smal tràd, det erhàller en bredd, det vidgar sig tili en inre rymd, men pä samma gäng framträder därmed ocksà ett djup hos det, därigenom att en varaktig och öfvergripande verksamhet uppstàr, som yttrar sig i denna motsats; först pà detta sätt blir lifvet ett lif i andlig mening, ett eget lif, ett hvilande i sig själft. Att denna omvändning är möjlig och att den medför en ny lifstyp, visar erfarenheten pà det andliga lifvets skilda omràden füllt tydligt. Sàlunda är det högsta konstnärliga skapandet hvarken ett sà tröget afbildande som möjligt af ett yttre objekt under pinsamt utdrifvande af hvarje subjektiv tillsats eller ett framläggande af subjektiva tillstand och stämningar under ett sà fullständigt förflykti-

116 gande af allt sakligt som möjligt. Det är däremot ett öfvervinnande af motsatsen mellan själlös objektivitet och haltlös subjektivitet genom en själfständig, suverän, autonom art, hvars omfattande, säregna och originella skapande ger föremälet lif genom själen och själen gestalt genom föremälet. Denna art gar framför allt ut pà en inre sanning, men pä en sanning, som saken icke äger i och för sig, utan som först uppstàr vid dess beröring med själen. Här sker skapandet ögonskenligen icke inom motsatsen, utan öfver och genom densamma; endast pà detta sätt kan konstnären gifva sig själf i verket, förläna detta en själ, i detsamma inlägga en oändlighet. — Sàsom med skapandet gär det ocksà med handlandet. Detta skulle aldrig ernä själfständigt innehäll och inre fasthet, om det icke künde höja sig öfver motsatsen mellan att böjas under främmande ordningar och att vara ett blott spei af subjektiva tycken och bli ett denna motsats genom själfständig utveckling öfverlägset lif. Sälunda innebär heller icke i detta fall erkännandet af en själfständig andlighet mer än att man endast i dess helhet fattar hvad lifvets förgreningar i màngfaldig utveckling visa säsom verkligt. Med andlighetens förvandling frän vidhängande bihang tili själfständigt lif börjar ocksà det dunkel uppklarna, som hittills hvilat öfver det inres begrepp. Onekligen gär genom mänskligheten en rörelse att tillkämpa själslifvet själfverksamhet och pä samma gàng att befria det fràn den sinnlighet, hvarvid det förblir bundet af naturen. Det sinnligas förnekande motsvaras emellertid ännu icke af ett tydligt ja. Det är alltjämt oklart, huru detta inre skall kunna finna ett innehäll och för sig adekvata lifsformer. Intet afgjordt fortgàende frän det subjektiva tili det substantiella har skett. Nu blir emellertid det inres själfständighet begriplig, när en enhetlig lifsverksamhet manifesterar sig sà i màngfalden som i särskiljandet, inläggande sig i dem och ur dem ätervändande tili sig själf. Därmed uppstàr en egen lifskrets med nya erfarenheter. I det att inom denna krets allt mottagande förutsätter ett helhetslifs omspännande kraft och själfverksamhet, kan ett osinnligt utvecklas och trots det sinnligas sega motständ bli hufvudsak. Det andliga lifvet riktas här icke pà en bredvid detsamma belägen verklighet, utan utvecklar en verklighet ur sig själft eller utvecklar fastmer sig själft tili en verklighet, ett rike, en värld. Därigenom framskrider det frän obe-

117 stämda grundlinjer tili fullständig utbildning och kämpar om sig själft, om sin egen fulländning, men icke om nägra yttre värden. Af en dylik uppfattning följer omedelbart, att det andliga lifvet är nägot annat än enskilda yttringar af själsverksamheten, kunskap, vilja o. s. v., och att människan, för sä vidt hon deltager i detsamma, är mera än en sädan verksamhetsyttring eller en summa af slika verksamhetsyttringar. Ty dessa bero af motsatsen mellan subjekt och värld, medan det andliga lifvet ligger öfver denna motsats. Äfven den saken är klar, att det andliga lifvet icke förändrar ett och annat hos ett lif, som är gifvet, fogar det ena eller andra tili detsamma, utan att det inför ett nytt slags lif, ett lif, som allra först tydligt lyfter människan öfver allt undermänskligt. Men om det andliga lifvet är utvecklingen af en verklighet ur lifsprocessen, sä uppstiger nödvändigtvis den frägan, huru denna verklighet förhäller sig tili heia den värld, som enligt det omedelbara intrycket omgifver oss. Lika visst som människan i sin subjektiva reflexion förmär lösgöra sig frän världen och ställa sig mot henne, kan det icke heller ä andra sidan betviflas, att det andliga lifvet ocksä tillhör världen och inför vära ögon växer fram ur hennes rörelse. Fördenskull sker vändningen tili en själfständig innerlighet icke utom, utan i världen. Därmed uppstär ingen särskild krets, som afspärrar sig frän allt annat, utan själfva verkligheten utvecklar ett inre lif, det är själfva världen, för sä vidt som den uppenbarar ett själiskt djup, eller helt enkelt en själ. Detta kan icke betviflas och angripas därför att det möter oss endast hos människan och därmed i yttre mätto försvinner inför naturens oändlighet. Uppenbarar sig nämligen i henne nägot väsentligt nytt, nägot som innebär en annan tingens ordning, sä betyder det icke det minsta, huru mycket däraf faller inom vär synkrets. Den, som af denna yttre ringhet hos det andliga lifvet försättes i oro och drifves tili förnekelse, tillkännagifver därmed blott, att han misskänner det egendomliga och omhvälfvande hos det andliga lifvet. Därjämte mä man vid det andliga lifvet tänka icke blott pä den enskildes erfarenheter, utan ocksä pä mänsklighetens arbete, pä den världshistoriska rörelsen, pä kulturens uppbyggande. Allt tillsammans erbjuder en lifsutveckling, som visar lifvet frän en ny sida och vid dess uppskattande mäste väga tungt, i synnerhet dä andligheten tillerkännes ett själfständigt lif i förhällande tili människan.

118 Detta inre màste nödvändigt visa sig sàsom grundläggande och omfattande, sàsom det, hvilket i sin osynlighet bär den synliga världen,' behärskar och sammanhäller henne. Naturen, som först syntes vara det heia, blir nu en art och en grad af en vidsträcktare verklighet, och de begrepp, som bildats med henne sàsom enda utgàngspunkt, kunna omöjligen bli bestämmande för det heia. Sàlunda skall äfven verkligheten i sista hand icke fà gälla sàsom nàgot dödt, spridt och en gàng för alla gifvet, utan för oss betyda nägot lefvande, i sig själft hvilande, af oaflàtlig verksamhet uppburet. — Pà samma gàng drifver oss det andliga lifvets sena och pà màngfaldigt sätt betingade framträdande inom vàr räckvidd tili att erkänna en historia för heia världslifvet. Historiens begrepp, hvarmed vi blifvit förtrogna säväl i naturen som inom andelifvet, utsträckes numer ocksà tili forhàllandet mellan dessa omräden själfva. Sà mànga gàtor detta än innebär, sà kan det icke förnekas, att världsbilden fätt en väldig tillväxt. Men i synnerhet framträder människan med sitt lif och sin sträfvan i en ny belysning. Numer sammanträffa i henne tvà världar, och icke allenasi pà sàdant sätt att hon utgör det rum, där de mötas och mäta sig med hvarandra, utan sà att hon erhàller en själfständig andel i den nya världen och medverkar med eget afgörande. Ty det andliga lifvet med sin själfverksamhet kan aldrig tillägnas sàsom blott verkan, utan màste gripas och lefvandegöras sàsom orsak. Men orsak och lifgifvande kraft är det blott i sitt heia vara, därför mäste det ocksà med detta vara närvarande för människan och bli ett eget lif. Pà detta sätt uppväxer hos henne trots punktualiteten af hennes naturliga tillvaro ett lif i oändligheten. I tillvaron endast en del af världen, blir hon i oändligheten själf en värld, i den förra bunden vid människans biotta särbeskaffenhet, upphöjes hon i den senare öfver all särskildhet tili ett öfvermänskligt, ett kosmiskt. Mot sàdana förändringar i lifvets innehàll màste ocksà förändringar i dess form svara. Det empiriska medvetandet med dess fakta i olika plan kan omöjligen fatta det nya lifvet; för att gora detta màste själen vinna ett större djup, màste bli i stànd tili en verksamhet, som visserligen med sina särskilda faser nàr in i detta medvetande, men sàsom helhet och i sitt skapande mäste vara öfverlägsen. Erkännes en själfständig andlig lifsprocess hos människan,

119 blir det nödvändigt att underkasta denna tvà skilda betraktelsesätt: genom att fräga först hvad som hos henne uppenbarar sig af andlighet, och sedan huru detta uppstàr och genomdrifves under hennes naturs särskilda betingelser. Det skall visa sig, huru viktigt det är att tillräckligt skilja mellan bada och àter sammanhàlla dem. ß.

En ny lifsordnings

fordrìngar.

Om sàlunda erkännandet af en själfständig andlighet förändrar den totala aspekten af verkligheten och i synnerhet af människan, sà ligger den fràgan nära, om icke fràn denna Standpunkt en ny lifvets syntes framgàr och en egendomlig gestaltning af vär värld kommer tili stand. Betraktelsen af de föreliggande lifsäskädningarna tillàta oss träda fram tili denna fràga med bestämda fordringar. Vi sàgo lifvet gà i sär i olika strömningar och hvar och en af dem tillägna sig en rik fakticitet, men vi funno ingen af dessa rörelser tillräckligt omfattande och stark att i sig upptaga eller ens uppmärksamma de andra. Gentemot ett sädant förhällande behöfves, om lifvet icke slutgiltigt skall falla sönder, en universalare art, men mera än en svag kompromiss kan denna vara, endast om ett ännu ursprungligare lifvets grundförhällande finnes än det som erbjudits af de utvecklingsformer, vi betraktat. Det màste kunna ädagaläggas, att detta ursprungligare grundförhällande gätt före dessa former; detta förhällande mäste göra begripligt, att splittringar kunna uppstà i människans läge, det mäste särskildt belysa den motsats mellan idealistiska och naturalistiska äskädningar, hvilken gär genom nutidens lif säsom en djup klyfta. Fräga är, med ett ord, huruvida den förändring, som medföljer kunskapen om det andliga lifvets själfständighet, lämnar en möjlighet att inifrän bli dessa i längden outhärdliga motsatser öfverlägsen och arbeta pä deras utjämning. Men med en sädan universalitet fär den eftersträfvade lifsordningen dock aldrig bli sväfvande och obestämd, utan mäste i heia sitt väsen skarpt utprägla bejakande och förnekelse, mäste samla och skilja, höja och utesluta. Detta skall den emellertid kunna, endast om den frambringar en ny art af lifsrörelse och en ny lifvets väfnad. Endast därigenom kunna väsentligen nya värderingar och nya uppgifter, nya erfarenheter och äkta utbildning uppstä, endast därigenom kan det heia undergä en genomgripande höjning. Detta nya fär

120 naturligtvis icke betyda nàgot nu först upptäckt och plötsligt framträdande; ty huru skulle det för oss kunna bli den befästande sanningen och behärska vàri lif, om det icke hade sin rot i värt väsen och alltid utöfvat en verkan? Det gör emellertid en stor skillnad, om detta sker mera förstucket och fördoldt och mot hufvudtendensen i vàr egen verksamhet, eller om det nya helt och füllt upptages i vàr själfverksamhet och därigenom vinner en väsentlig upphöjelse. Màste à ena sidan det nya vara nàgot gammalt, sà mäste à andra sidan det gamia bli nàgot nytt, om det skall kunna àstadkomma den befrielse, befästelse och höjning, som värt lif sä trängande behöfver.

y. Lifsordningens andliga grundval. Nàgot tvifvel kan icke ràda därom att erkännandet af det andliga lifvets själfständighet làter ett nytt grundforhàllande inom vàrt lif träda i dagen. Detta grundforhàllande är intet annat än människans forhàllande tili den pà en gäng i henne närvarande och henne öfverlägsna andliga världen. Detta forhàllande är ursprungligare än de som framträdde inom de förutnämnda lifsordningarna, hvilka alla, làt vara dem själfva ovetande och mot deras vilja, förutsätta detta grundforhàllande tili det andliga lifvet. Religionen skulle icke anfäktas sä härdt, icke af mänga förnekas med sàdan ifver, om lifvets forhàllande tili gudomen vore det absolut ursprungliga och före alla andra gifna. Religionens värde beror ju väsentligen af innehället i det andliga lif, som den tjänar, ty med lifvets biotta forhàllande tili en öfvervärldslig makt utan närmare bestämning, med den biotta och blinda devotionen ernàs intet af värde. En ärlig abstrakt religiositet kan à ena sidan gà tillsammans med andlig tomhet och slöhet, ä andra sidan med hat och lidelse. Huru sorgliga ha icke ofta de allmänna tillständen varit under stark maktutveckling hos religionen, huru ofta ha icke tili och med vid brotts begäende gudomliga makters biständ anropats! Men om religionens värde och verkan pä lifvets substans mätas efter hennes andliga innehäll, sä blir detta ovillkorligen det första foremàlet för omsorg, och vi kunna försäkra oss om sammanhanget med en öfvervärldslig makt endast pä grund af det andliga lifvets erfarenheter, men icke före och oberoende af detta. Fördenskull màste lifvets forhàllande tili den andliga världen nödvändigt före-

121 gà forhàllandet till gudomen; lifvet màste vara försäkradt om en universali andlig karaktär, innan det kan antaga en äkta religiös karaktär. Icke annorlunda forhàller det sig med den kosmiska idealismens lifsordning. Huruvida världen, sàdan den befinnes, i denna ordning làter förvandla sig till en ren utveckling af det andliga lifvet, är tvifvelaktigt nog. I alla händelser màste det andliga lifvet, för att pà detta satt kunna omfatta världen, för egen del vara en tryggad världsmakt och tydligt skildt fràn den biotta människan. Eljest leder denna väg tili en antropomorfism af finare slag, och den faran kvarstàr, att heia den här framträdande världen angripes och förkastas sàsom en blott mänsklig skapelse. Sàlunda hänvisar äfven den kosmiska idealismen tili problemet om ett substantiellt andligt lif. Pà annat sätt göra de naturalistiska lifsordningarna detsamma under motsägelse mot sin egen Standpunkt. Dà de sökt àstadkomma en lifsordning, ha de förmätt detta endast genom att förstucket taga sin stàndpunkt i det andliga lifvet och pä omvägar införa just hvad de förkastat. I dessa lifsordningar har det andliga lifvet utvecklat sig i särskilda riktningar och under särskilda omständigheter, hvarför de tro sig själfva kunna àstadkomma hvad de dock endast förmä med tillhjälp af ett tili grund för dem liggande andligt lif. Ju mera de förneka en själfständig andlighet, desto mera màste de fördenskull förlora allt inre stöd. Pà] detta sätt komma vi frän alla sidor tili frägan om en själfständig andlighet, och i alla lifsordningar innehälles ett afgörande af denna fraga. Som frägan emellertid icke tydligt formuleras, sä kommer den icke heller tili vederbörlig rätt. Men kommer den tili denna rätt, sà màste ett allt omfattande lif framträda före hvarje förgrening och splittring, och fràn detta lif màste hvarje särskild rörelse erhälla en ny belysning. Man förstär emellertid ganska väl, att en màngfald kan finnas inom det heia, redan af det skäl, att fràgan här icke gäller helt enkelt en utveckling af det andliga lifvet, utan en sàdan utveckling af detsamma, som betingas af människans läge och villkor i öfrigt. Sträfvan att befästa vàrt lif gentemot den rastlösa ström af företeelser, som bildar vär dagliga ' tillvaro, drifver ocksä tili att ställa forhàllandet till det erkändt själfständiga andliga lifvet i första ledet-

122 Om vi icke höjas öfver denna tillvaro, mäste allt andligt arbete sammanstörta och ingen sanning vara möjlig för oss. Fördenskull gär ocksà, i synnerhet genom nutiden, en stark äträ efter en fast punkt säsom säker barare af heia lifvet. Förgäfves söka vi emellertid detta stöd i lifvets omedelbara läge, vare sig i tanke eller i handling eller annanstädes, ty här kan ingenting undandraga sig förändringen. Förgäfves söka vi det ocksä i en särskild punkt, ty äfven om en sädan punkt öfverhufvud stode att finna i alltings föränderlighet, sä skulle den i alla fall icke verka utöfver sig själf tili att fixera en annan. Om vi sälunda icke vilja foga oss i en upplösning af lifvet, sä mäste vi söka värt stöd utanför den omedelbara tillvarons innehäll och i en lifvets helhet. Men en sädan helhet erbjuder endast ett andligt lif, som är människan öfverlägset, men pà samma gäng närvarande i henne. Denna fasta punkt kan visserligen icke ernäs genast vid vägens början, utan mäste föresväfva oss säsom mài och kan blott smäningom komma oss närmare. Men huru skulle den kunna verka pà detta sätt i oss, om icke värt lif frän begynnelsen hade nägon andel i den, om den icke hade nägon grund i detta andliga lif och under fortskridande verksamhet endast utarbetade hvad som andligen finnes tili anlaget i den? Densamma förutan mäste vi hjälplöst drifva ut i det ovissa och icke ens vär sträfvan vore begriplig. Äfven frän denna synpunkt framstär värt förhällande tili det andliga lifvet säsom det grundproblem, hvilket mäste föregä allt annat. Men om det ocksä icke kan betviflas, att lifsproblemet, med riktningen pä det andliga lifvet, erhäller sin mest universala formulering, sä kan osäkerheten, om icke därmed all karaktäristisk gestalt och pà samma gäng all ingripande verkan gä förlorade, vara sä mycket större. Detta skulle verkligen vara fallet, om det andliga lifvets begrepp behölle den vanliga obestämdheten, ty dà skulle vändningen tili detsamma icke medföra nägon förändring af lifvets omedelbara innehäll, och vi skulle icke komma utöfver en blott sammanställning af de mängfaldiga rörelserna. Helt annorlunda ställer sig saken, om det andliga lifvet tydligt skiljer sig frän den mänskliga ständpunkten och erkännes som en själfständig värld. Uppfattadt pä detta sätt mäste det visa ett egendomligt innehäll, ja en ny lifvets väfnad och karaktäristiskt gestalta allt hvad det drager in i denna. Därjämte mäste dess förhällande tili den närmaste erfarenhetens

123 värld tagas i öfvervägande, och därvid kunna förvecklingar och uppgifter väntas, som taga värt lif i anspräk i heia dess omfattning och ställa det i nytt ljus. 1 det andliga lifvet ha vi skädat en ny värld, ett innerlighetens rike, som blifvit själfständigt. H ä r kan lifvet icke vara riktadt pä nägot främmande, utan kan endast sysselsätta sig med sig själft, med sin egen utbildning, och dess erfarenheter kunna icke gä utät, utan mäste Iigga i själfva lifvet. Varsebli vi nu en rörelse i denna riktning, som när tillbaka ända tili lifvets element? Vi varsebli den tydligt nog. Forst och främst visar hvarje utveckling af det andliga lifvet omedelbart redan hos individen den egenskapen, att ett helt i tänkesätt, öfvertygelse, sinnelag inlägges i den särskilda verksamhetsyttringen och förblir närvarande i denna. Förloppen försiggä icke pä ett enda plan, utan, därmed att en allverksamhet, ett omfattande och ihärdigt handlande framträder i hvarje särskild yttring, vinner processen ett djup och kan hvad som sker pä en enskild punkt säväl uttrycka heia rörelsen, som ocksä äterverka pä denna. Detta sträcker sig emellertid utöfver den enskildes omedelbara själstillständ tili det andliga arbetet och förlänar detta en egendomlig form. Helhetslifvet mäste, säsom utgörande den i sig själf hvilande verkligheten, frän början tänkas kunna omfatta en mängfald och innehälla olika sidor och möjligheter. Dä verklighetens utveckling framdrifver denna mängfald, kan heia lifvet inläggas i dess särskilda punkter och sidor, utvidga dem tili olika omräden, pä dessa oraräden gestalta ut sig själft pä egendomligt sätt och därigenom fullborda sin egen vidare utbildning äfvensom sätta dessa omräden och deras lifsformer i förbindelse med hvarandra. Dä pä detta sätt i världen egendomliga lifskoncentrationer uppstä, möta och mäta sig med hvarandra, framför allt ocksä kämpa om hennes gestaltning, öppnar sig för blicken en rikedom af erfarenheter, hvilka dock icke komma utifrän, utan frän lifvets egen rörelse, frän dess sysslande med sig själft. I synnerhet mäste sammanstötningen af olika rörelser försätta heia lifvet i spänning och drifva det tili att öppna nya inblickar. Pä detta sätt äterfinner lifvet sig själft i rörelsen och gifver det sig ett innehäll, medan det alltmera utbildar sig och uppbygger en själfständig verklighet. Denna rörelse skall uppkalla alla människans krafter tili füll verksamhet, men kan omöjligen

124 framgà ur dem; genom dem, som samlar dem alla och använder dem sàsom medel och verktyg, mäste ett andligt skapande verka frän virt väsens grund, om" vi skola deltaga i uppbyggandet af denna inre värld. Öppnar för oss människor ett själfständigt lif sitt innehäll först genom rörelse och strid, sä fär det fördenskull ingalunda anses ha i sista hand framgätt härigenom. Är lifvet säsom helhet icke öfverlägset rörelse och strid och omspännas icke dessa af lifvet, sä kunna de icke inbringa nägon inre vinst och icke drifva lifvet tili att öppna sig vidare. Fördenskull mäste man eftertryckligt tillbakavisa försöken att framkonstruera detta lif ur ontologiska begrepp, sädana som vara, helhet, rörelse o. s. v. — nägot som den äldre metafysiken ofta gjort — eller ocksä behandla det som ett blott bihang tili dem. De grundegenskaper det andliga lifvet utvecklar förutsätta ocksä alltid ett själfständigt lif och bli endast därigenom begripliga. Detta förutan forbii t. ex. det sannas och godas begrepp fullkomligt dunkla, säsom det längre fram skall närmare visas. Om värt mänskliga betraktelsesätt ofta fortskrider frän det obestämda tili det bestämda, frän det abstrakta tili det konkreta, sä har fördenskull det senare icke uppstätt ur det forra. Detta fortskridande künde icke äga rum utan att det af detsamma framgäende resultatet frän början verkat säsom grundval och förutsättning. Utvecklar sig sälunda pä alla omräden och lifspunkter lifvets helhet med växande innehäll, sä skola dessa omräden ha sitt värde och sin betydelse framför allt i hvad de verka tili lifvets vidare utbildning och i de egendomliga drag de foga tili detsamma. Detta föranleder en annan betraktelse och gifver ett annat mätt än dà man utgär frän individens omedelbara själstillständ. Den som t. ex. behandlar religionen säsom en blott yttring af det frittsväfvande själslifvet, kan visserligen däri pävisa en egendomlig eggelse tili den ena eller andra själsverksamheten, men därmed uppstär icke ett andligt innehäll, och man kan icke heller inse, huru en frän denna Ständpunkt tecknad tankebild skall komma tili en af människan oberoende själfständighet och höja henne öfver hennes faktiska läge. En helt annan bas erhäller religionens problem, dà de andliga rörelser och innehäll, som finnas i henne, renas och man inser hvilka djup hon öppnar i det andliga lifvet och hur hon fortbildar detsamma. Dà làter hon oss upptäcka och vinna nägot

125 som förändrar lifvet. Detta nya förvärf ligger ofvanom det omedelbara själslifvet och kan pä människan utöfva en höjande makt. Den särskilda religionens värde och sanning skall dä i första rummet bedömas efter den andliga substans hon erbjuder, men därnäst äfven efter huruvida hon under sin utveckling förmär ansluta sig tili heia lifsrörelsen och föra denna vidare. Mellan den rörelse och den lidelse, som en religion framkallar pä mänsklighetens mark, och denna andliga substans kan ligga ett stört afständ; i de mänskliga förhällandena är det verkliga ingalunda utan vidare ocksä förnuftigt. Liksom med religionen förhäller det sig ocksä med de andra lifsomrädena: karaktären och värdet hos allt som ästadkommes bero helt och hället af omfattningen och arten af den substantiella andlighet, som de utveckla. Detsamma gäller om heia tider och kulturer, om folk och individer; äfven den stormigaste yttre rörelse och den väldigaste förändring af de mänskliga förhällandena skydda icke för inre tomhet och leda icke utöfver blotta företeelsen tili äkta fakticitet. Omvändt visar den historiska erfarenheten ofta nog, att trots ringa yttre omfattning stora inre förändringar uppstätt och att nägot, som gätt emot människolifvets breda ström, grundligt förändrat vär tillvaros mätt och värden. Pä detta sätt gestaltar sig värt heia andliga lif tili ett problem och blir ett outtröttligt sökande och framträngande. Med lifvets själfständighet har blott den ram lämnats, som det gäller att utfylla, blott den mark vunnits, pä hvilken uppbyggandet skall ske. Här gäller, att lifvet själft gör erfarenheter, upptäcker nytt och utbildar detta samt vinner allt större omfattning och djup. Detta inre framträngande, denna eröfring af sig själf är lifvets själ, säväl i det enskilda som i det världshistoriska arbetet. Där det icke finnes, dar finnes icke heller verkligt lif och verklig historia. Allt efter den vinst lifvet här gör i sin grundform, gestaltar sig ocksä arbetet pä världen i dess helhet olika, framställer sig världen annorlunda och förelägger oss andra uppgifter. Lifvets egen strid, för sitt eget innehäll, sin egen sanning är den största och mest spännande. Den affekt, som genomtränger denna lifvets sträfvan att upptäcka och tillkämpa sig sig själf, är emellertid ingen annan än sträfvan

126 efter äkta verklighet, efter ett verksamt varande, efter ett fylldt, icke tomt lif. Da verklighetsbildningen väl kommer i gäng inifrän och krafvet pä substantiell innerlighet i stället för en blott subjektiv vinner inakt, mäste det otillräckliga, ja outhärdliga i allt hvad vanligen heter lif tili fullo förnimmas. Intelligensens uppvaknande har fort människan ut ur det blotta naturlifvet med dess blinda fakticitet och b u n i e n h e t ; redan häri visar det inre lifvet för mycken själfständighet för att känna sig tillfredsställdt med att vara blott en naturen ätföljande biföreteelse. Men erhälla med denna vändning själens krafter större frihet och kan människan djärfvare uppträda mot sin omgifning, ja lata sina tankar gripa in i oändligheten, sä kan hon, dä hon väcker och nyttjar alla sina krafter under växelverkan mellan Subjekt och omgifning, hoppas att själf gifva lifvet ett innehäll och därigenom göra det tili ett sant lif. Snart förnimmes härvid emellertid människans begränsning och det första lifslägets motsägande karaktär. Heia denna eggelse af krafterna, allt oscillerande mellan Subjekt och omgifning, leder icke ut öfver relationen dem emellan och gifver intet innehäll, stegrar icke lifvet tili själfständighet, sä att det trots all verksamhet tili det inre blir främmande för sig själft. Däraf kommer sig ett oerhördt missförhällande mellan de medel, som uppbjudas, och de mal, som ernäs, en lifvets inre oro, en oafbruten och i detta läge utsiktslös strid mot tomheten, som alltjämt stiger upp pä nytt, en missbelätenhet midt under all yttre framgäng. Forst ett i sig själft grundadt lif, som pä egen hand utvecklar sig tili verklighet, kan ästadkomma en förändring häruti och frän lifvets sken och skugga leda tili sanning. Med ett sädant mal uppstär tydligen en uppgift, som omfattar och behärskar vär tillvaro i heia dess utsträckning. Öfverallt gäller det att förbyta densamma i detta själflif och i öfverensstämmelse därmed omgestalta det för handen varande tillständet; en dylik fordran inskränker sig icke tili den ena eller andra förändringen, utan gär ut pä en fullständig förvandling och förnyelse. Denna uppgift förmär ocksä icke blott att intränga i lifvets mängfald, utan mäste af sin egen inneboende kraft verka tili dess stegring, ja förlänar den först en fast grundval och ett inre värde. Säsom vi sett, är det för det inre lifvets fortgäng och utbildning väsentligt, att koncentrerade former bildas, i hvilka helheten ingär och ur hvilka

127 den ätervänder till sig själf, hvilka därvid utveckla ett eget lif och göra egna erfarenheter. Men för att verka pà detta sätt och under sin egen utveckling kunna fortbilda det heia, mäste de skilda lifskoncentrationerna äga en inre enhet af andligt slag, hvilken behärskar all mängfald och grupperar den kring sig. Sàdant mäste förhàllandet vara med individerna, folken och tiderna, pà sàdant sätt mäste kulturerna själfva förhälla sig. Endast genom att öfvervinna den ursprungliga splittringen komma de tili att kämpa med heia det andliga lifvet och vinna en andlig karaktär. Men dessa lifsenheter skola sinsemellan liksom tili det heia träda i de mängfaldigaste förhällanden och därigenom utveckla omätlig verklighet, i det att de föra utbildningen af lifvets själfständighet längre. Pä grund af allt detta se vi, att pä samma gäng som det andliga lifvet blir själfständigt, en karaktäristisk art af varat framträder och utsträcker sin verksamhet tili allt, öfverallt framhäller ett nytt mài och fordrar en omgestaltning; nu först ställes lifvet pä en fast grund vai och gripes i sin rörelses djupaste källa.

8.

Mäntiiskans tillvaro.

Denna det andliga lifvets egendomliga beskaffenhet är det första och väsentligaste villkoret för uppbyggandet af en ny lifsordning. I andra rummet beror emellertid dess gestaltning ocksä pä det förhällande, hvari utbildningen af verklighetens själfständiga lif stär tili människans läge och handlingssätt, i synnerhet om den lätt vinner henne för sig eller om den hos henne stöter pà stärkt motständ. Nu kan icke nàgot tvifvel ràda om, att själfständigheten gentemot människan hos det andliga lif, som vi funnit, mäste gestalta omdömet om genomsnittsläget vida ogynnsammare: icke blott det ena eller andra hos detsamma ter sig nu säsom otillräckligt, utan tili heia sin bredd träder det i skarp motsättning mot ett själfständigt andligt lifs fordringar. Ty den andlighet, som här utvecklar sig, behandlas öfvervägande blott sàsom medel tili mänsklig välgäng. Visserligen lyfter kulturen, sàdan den i genomsnitt föreligger, människan öfver den biotta naturen, men drifver henne pä samma gäng tili täflan och strid med sina likar och làter henne vänta sin lycka af segern i denna strid. Detta gäller icke allenasi om individerna, utan äfven om folken. Af begäret efter mer och striden för att

128 erhàlla detta, som alstra outsägligt mycken upphetsning och lidelse, synes lifvet utfylldt, fastän det i själfva verket saknar allt innehàll och en tomhet gapar bakom det vilda tumultet. Lika füllt vili människan andà icke afsta fràn delaktighet i äkta andlighet och gifver fördenskull sitt görande och làtande ett bättre utseende samt hycklar för andra liksom för sig själf. Ur ett sà motsägande och förvirradt läge kunna omöjligen rena former af det andliga lifvet framgà; detta läge kan icke alstra de lifskoncentrationer, som behöfvas för att befästa och utbilda det andliga lifvet. Fördenskull är det icke den ena eller andra utväxten, icke en enskild missbildning, utan just genomsnittet och alldagligheten, detta som människan utan vidare plägar taga sàsom sin värld, hvilket lika mycket i sina framgàngar som i sitt misslyckande, visar det största afstàndet fràn äkta andlighet. Just där den mänskliga äflan uppträder själfmedvetet och utvecklar mycken glänsande stàt, kan den allra minst dölja sin inre tomhet och meningslöshet för den tänkande betraktelsen. Försök ha icke saknats att päbörda människan och hennes vilja heia skulden för lifvets hämmande samt att i mänsklighetens sedliga fördärf söka roten tili allt ondt. Världsreligioner ha gifvit dessa försök en fast kropp. Det har sett ut som om verklighetens harmoni störts endast af människan och som om hon endast behöfde moraliskt äterupprättas för att styra allt tili det bästa. Ett sàdant föreställningssätt vittnar visserligen om djupt allvar i sinnelaget och kan àberopa sig pà, att förvecklingen i vàr tillvaro ingenstädes är svàrare än pà det etiska omràdet. Pà samma gàng kan emellertid för den modärna människan intet tvifvel ràda om, att denna uppfattning är alldeles för inskränkt, att den icke allenasi motsäger obestridliga intryck och erfarenheter, utan ocksà fattar frägan alldeles för mycket subjektivt och antropomorft och därigenom löper fara att skada den sak den vili tjäna. Icke blott vàrt sinnelag, utan heia vàr naturliga beskaffenhet och heia värt läge ställer sig skarpt mot uppkomsten och befästandet af en själfständig andlig värld, tili och med de mest elementära lifsformerna verka hämmande pà vàr tillvaros höjande tili äkta andligt lif. Vi kunna icke för oss dölja det faktum, att vàrt lif i genomsnitt förblir bundet vid en existensform, som icke formar tillägna sig det andliga lifvet. Fördenskull kan ett tillägnande af detta lif, om det

129 öfverhufvud är möjligt, ske endast i motsats tili denna existensform. I det äkta andliga lifvet skola alla rörelser utgä frän det heia och bäras af detta äfven da det sammandrager sig tili enskilda omräden och punkter. Men den mänskliga tillvaron visar blott individer pä samma plan, och det behöfves deras lifsdrift, deras lyckoäträ äfvensom deras strid, för att öfver hufvud en rörelse skall komma i gäng och den ursprungliga trögheten öfvervinnas. Det andliga lifvet känner inga gränser, utan verkar och skapar i det oändliga. Individen är stärkt begränsad och bildar i allt hvad han gör och företager blott ett försvinnande litet moment i oändligheten. Det andliga lifvet gifver ett innehäll, som är tiden öfverlägset. Äfven dä det blott smäningom utvecklar sig hos oss, sä är tiden blott ett medel att framställa en evig och oföränderlig sanning. Människan däremot drifver med tidens ström, beror af hvarje tillfälligt läge och befinner sig i oafbruten växling. Huru skall hon kunna fatta det eviga? Det andliga skapandet sker under öfvervinnande af motsatsen mellan Subjekt och objekt; mänsklig sträfvan stär under denna motsats' herravälde. Det förra besegrar med sin själfständiga inre verksamhet bundenheten vid det sinnliga; människan kan icke ens under sin sträfvans högsta uppsving undandraga sig sinnligheten. Frän det andliga lifvet ter sig hängifvenheten ät sinnliga fördelar och drifter säsom nägot lägt och gement; människan kan denna hängifvenhet förutan omöjligen uppehälla sitt lif, ty hon har icke genom nägon sin egen viljeakt fätt sig sinnliga behof och begär tilldelade, utan finner sig frän begynnelsen utrustad därmed. Det andliga lifvet med sitt uppbyggande inifrän afvisar all mekanism med dess tväng af blind fakticitet; människolifvet kan hvarken i individen eller i samhället komma tili fast bestand utan mekaniska föreställningar och handlingar, utan att vandra af vanan utstakade banor. Pä detta sätt blir det mänskliga lifvet genom nödvändigheten att ständigt pä nytt uppehälla och uppbygga sig ovillkorligen hänvisadt tili och bundet vid nägot, som icke blott icke förslär för ett själfständigt andligt lifs uppgifter, utan direkt motverkar dem. Vi kunna icke undvara hvad den andra sidan befallande gör tili vär plikt att afskaka. Vi se tydligt nog, att icke blott vär vilja är med i speiet, utan att hos oss tvä världar sammanstöta, och att den värld, hvilken vi, enligt erfarenhetens vittnesbörd, i första rummet tillhöra, fasthäller oss med Eueken,

Omndlinjer.

9

130 öfverlägset tväng och drager hvarje uppätsträfvande rörelse tillbaka tili sig. Ligger för det första det andliga lifvets kraftlöshet och svaghet hos människan i öppen dag, därnäst äfven detta lifs lösgörande frän sin alstrande grund och dess splittring i enskilda krafter samt slutligen ocksä hvad den mänskliga tillvaron ädagalägger af etisk förvändhet, säsom den andliga förmägans nedsättande tili ett blott medel för den naturliga eller sociala själfbevarelsen, sä är det tydligt, att en öfverenskommelse mellan en sä grumlig och haltlös blandning och ett äkta andligt lif förbjuder sig själf. Att erkänna en själfständig andlig värld mäste endast ytterligare stegra motsägelsen och ändä tydligare bringa densamma tili medvetandet. Ett sädant tydligt medvetande om den blotta människans otillräcklighet är särdeles viktigt och nödvändigt gentemot den arga förvirring, som i detta stycke härskar i nutiden och skadar dess heia sträfvan. Med lifvets växande förläggning tili den omedelbara erfarenhetens värld ha mänsklighetens alia inre sammanhang uppgifvits. Säväl forntidens sträfvan att höja värt lif öfver det smätt mänskliga genom att lata det vinna delaktighet i alltets storhet och härlighet, som kristendomens försök att af förhällandet tili Gud skapa detsamma en ny tillvaro, ter sig under sädana omständigheter säsom en utopi. Da äfven det immanenta världsförnuftet, denna den modärna idealismens tro, mer och mer förbleknat, hänvisas människan allt mera uteslutande tili sig själf, tili människan sädan hon gär och star, till den empiriska tillvaron. Och nu har en stark tro utvecklat sig därhän att denna tillvaro ganska väl förmär vara sig själf nog och af sig själf kan frambringa all den andlighet den behöfver. Människans förädling och hennes läges förbättrande inom denna tillvaro blir alla mäls mal. Detta förutsätter, att inom vär sfär det goda, lät vara att det icke frän början haft öfvervikten, för visso likväl är Stadt i segerrikt framträngande, det förutsätter vidare, alt ästadkommandet af ett visst lifstillständ härstädes medför en full lycka. Pä samma gäng framträder emellertid för den modärna människans skärpta blick med bjärt tydlighet allt ouppbyggligt i det mänskliga görandet och lätandet, själfviskhetens och fafängans makt, kärlekens kraftlöshet, mattheten hos hvarje andlig rörelse, den oaflätligt svällande kampen för tillvaron under fullständig inre tomhet hos det heia. Vid litet eftertanke kan hon icke heller betvifla, att, om alia hinder till trots, ett ogrumladt

131 tillständ af mänskligt välbefinnande skulle kunna ästadkommas och all sorg och smärta fördrifvas ur vär tillvaro, denna i stallet sä mycket mera skulle hemfalla ät andra och värre fienders makt, ät tomheten och ledsnaden. Frän dylika förvecklingar flyktar man gärna tili samhället och tili historien: individernas alla brister och skador tyckas försvinna för mänskligheten i sin helhet, och öfver det befintliga tillständets otillräcklighet lyfter tanken pä en bättre framtid, hoppet om en oafbrutet fortskridande utveckling. Hvad är väl emellertid mänskligheten i dessa sammanhang annat än en blott hop utan inre gemenskap, och hvad är här historien annat än en blott radföljd, som aldrig alstrar en inre enhet i rörelsen. Endast genom tillgrepp frän annat häll kan i ena som andra fallet nägot väsentligt nytt synas vunnet; i själfva verket äro värden tagna i anspräk, hvilka kunna ha en mening i andra sammanhang, men här icke betyda annat än tomma abstraktioner, subjektiva tankebilder. Slutligen mäste ändä, allt falskt beslöjande tili trots, det verkliga sakförhällandet framträda; därmed skulle Pessimismen behälla sista ordet, och frän ett förnuft i den mänskliga tillvaron hade man slutgiltigt afstätt. Tron pä den empiriska människans härlighet är bland alla arter af tro sannolikt den mest vägade, ty om ocksä alla andra former af tro öfverskrida den omedelbara erfarenheten genom att förkunna en ny värld, sä erbjuder dem dock detta osynliga rike fritt spelrum; men här skall själfva erfarenheten bjuda mera än blott erfarenhet, man skall icke allenast vara viss pä en sak, som man icke ser, utan detta icke sedda skall sammanfalla med hvad som omedelbart ses. Det är icke längre en tro, utan en krass motsägelse, ett fullständigt oting.

s. Slutsatser och utsikter. Därmed skall dock icke heia det mänskliga omrädet öfver en bank förkastas; äfven det andliga arbetet skulle ju med ett dylikt förkastande sjunka tili intet. Men vi behöfva blott allmänliggöra intryck och erfarenheter, hvilka hvar och en i sin sfär erkänner säsom obestridliga, för att inse, att en rörelse, som leder tili själfständig andlighet, aldrig kan framgä ur denna grumliga blandning. Fördenskull mäste denna rörelse ha en däraf oberoende utgängspunkt och gä sin egen gäng; först dä kan den framhäfva och tili-

132 àgna sig den andlighet, som gòmmer sig i denna blandning, men pà samma gang klara och fórstàrka den. O m vi ocksà pà det bestàmdaste afvisa alla inbillningar om det mànskligas suverànitet, dess sfar kan likvàl icke undvaras, om vi skola uppbygga en andlig vàrld. Uppbyggandet af en sàdan vàrld framgàr nàmligen icke lugnt och sàkert ur en fòrmàga hos oss, hvilken utvecklar sig af sig sjàlf, sàsom de antogo, hvilka sòkte konstruera hela verkligheten pà grund af en kosmisk tankeprocess. Sàdant kunde genom trons glàdje och tankens systematiska afrundning fòr en tid rycka sinnena med sig, men slutligen strandade det likvàl pà det faktum, att vi mànniskor icke befinna oss omedelbart i fòrnuftets atmosfàr, utan fòrst mòdosamt màste lyfta oss till denna och att vi icke ha att gòra helt enkelt med det andliga lifvet, utan med det andliga lifvet, sàdant detta betingas och hàmmas af den mànskIiga tillvaron. Visserligen màste i fòrsta hand ett sjàlfstàndigt andligt lif, en sjàlfbestàende totalitet verka i oss och àfven kunna omsàttas i mànsklig verksamhet, hvilket kan ske endast genom lifvets fullstàndiga revolutionering och genom en nyvunnen stàndpunkt. Men om pà denna stàndpunkt vissa konturer af en ny vàrld visa sig, sa aro de dock endast konturer, hvilka utan hjàlp af den omedelbara tillvarons vàrld, utan att gripas af det mànskliga lifvets ròrelser och erfarenheter, icke komma dàrhàn, att kunna fullt utveckla och fórkroppsliga sig. Dàrvid kommer emellertid en fullstàndigt ny och hògre verklighet ingalunda till stand genom en blott sammansàttning af ursprunglig andlig ròrelse och till— stròmmande erfarenhet. Ty allt hvad tillvaron skànker kan endast dà fora det andliga lifvet vidare, nàr detta senare i sig upptager och fòrvandlar det meddelade. Fòrdenskull fòrhàller det sig snarare sa, att den andliga ròrelsen aftvingar tillvaron ett innehàll och pà samma gàng ger henne sjàlf en hògre betydelse. Detta àr att finna sig sjàlf i tillvaron, och ju làngre ròrelsen fortskrider, desto mera eget kan vinnas i det skenbart fràmmande, desto mera verkligt fràmmande kan ocksà bortstòtas och utskiljas. Pà detta sàtt uppstàr en egendomlig bild af mànskligt andligt lif, som endast ett nàrmare utfòrande kan bekràfta. Hufvudsaken fòrblir i det hela alltid — och dàrpà beror allt hopp om att lyckas — att denna ròrelse till sjàlfstàndig andlighet, detta uppbyggande af en ny vàrld, det nàrmaste làgets alla mot-

133 sägelser till trots, framträder i karaktäristisk form äfven i den mänskliga sfären, att den i denna förskaffar sig fasta stödjepunkter, medelst hvilka den kan arbeta sig upp i höjden. Det gäller att noggrannare ädagalägga detta och, sà vidt möjligt, visa, att en sädan rörelse kommer i gäng pà alla hufvudpunkter, att det ena momentet höjer det andra och att allt förbinder sig tili en gemensam sträfvan, att slutligen all den andliga rörelse, som den historiska erfarenheten gifver vid handen, tili följd häraf uppklarnar, stärkes, ja nu först blir möjlig att genomföra; allt detta mäste nu närmare undersökas. 2.

Människolihets förvandh'ng och höjning. a.

Mal och vägar.

Frägan gär ut pä, huruvida klyftan mellan den andliga världen och människan kan öfvervinnas, huruvida denna värld, trots sin motsats tili den omedelbara tillvaron, kan göra sig gällande med egendomlig verkan äfven i vär sfär och därigenom framkalla en rörelse, som griper vär heia tillvaro och för densamma framät. Endast sä kan afgöras, om människan förmär att äter befästa sin genom den modärna kulturens förlopp skakade ställning och rädda lefnadsmod och tro pä lifvet ur de oerhörda förändringarna och skakningarna. Och pä samma gäng mäste afgöras, om den bild af det andliga lifvet, som tecknats af vär undersökning, bestär profvet i den mänskliga sfären, sädan denna befinnes. Med frägan om styrkandet genom erfarenheten, Verifikationen med ett ord, räder visserligen ett högst egendomligt förhällande i detta problem. Här utbreder sig icke för oss en afslutad verklighet, med hvilken vi kunna jämföra vära tankebilder, här kunna bild och sak icke bringas att helt enkelt täcka hvarandra, utan liksom lifvet, hvilket vi vilja fatta, ännu befinner sig i flytning och liksom i dess närmast föreliggande skick äkta saklighet och tolkning genom mänskliga föreställningar förvirradt löpa om hvarandra, sä kan icke heller det sig öppnande andliga lifvet omedelbart möta oss som nägot färdigt, utan det mäste först utarbetas, och de mängfaldigaste misstag eller ätminstone halfsanningar mödosamt aflägsnas frän detsamma. Därvid hvilar all sträfvan enligt erfaren-

134 hetens bekräftelse pä den öfvertygelsen, att en rörelse af den af oss förfäktade arten redan är pà nägot sätt i gang, där människolifvet öfverskrider den biotta naturen, och att endast en tydlig uppfattning af malet och dettas realiserande genom full själfverksamhet saknas. Men är det mài, som framhälles, det riktiga, d. v. s. fullföljes det af själfva den andliga lifsrörelsen, sä mäste dess erkännande och tillägnande verka tili att upplysa, sammanfatta och stärka alla ät detta hall riktade sträfvanden, sä mäste det främja och höja Iifvet sädant det föreligger. Därvid gäller det att först visa, att, hvad det nyas alla hufvudfordringar angär, anknytningar, förberedelser, hänvisningar föreligga i lifvets allmänna beskaffenhet, men därnäst ocksä, att hvad som förefinnes väsentligen höjes tili sin halt och när en högre fullkomlighet genom att gripas af den pägäende helhetsrörelsen. Det gäller visa, att lifvet därigenom punkt för punkt vinner ett precisare innehäll och en större kraft. Hvad som gär genom all mänsklig sträfvan säsom en nödvändig fordran, mäste nu bli begripligare och pä samma gäng frän nägot omöjligt bli nägot möjligt, det skall dessutom afslöja nya sidor och uppgifter. Hvad som vid första anblicken af lifvet synes stä förspridt och lätt kunna hämma hvartannat, mäste vidare sammansluta sig tili gemensam styrka. À andra sidan mäste ocksä utsöndringar inträda; det fordras sä väl att hvad som fullföljer falska mài energiskt bortstötes som ock att en fredlig uppgörelse kommer tili ständ med hvad som endast misstager sig om medlen. Det mäste äfven bli begripligt, att mänsklighetens arbete innehäller motsatser, och pä samma gäng mäste väg banas tili seger öfver dessa motsatser, icke blott tili kompromisser mellan dem. I allt detta mäste det nyas tydliga frambrytande verka tili lifvets egen upphöjelse, med väckande och förstärkande kraft mäste det i sin rörelse indraga dess heia sfär. Därvid mäste det visa sig öfverlägset blott mänsklig reflexion och subjektivitet, hvilket endast kan ske därigenom att nya lifsformer och nya lifsinnehäll afslöjas. Följaktligen mäste ögonmärket framför allt riktas pä att ädagalägga detta. Under allt detta ter sig det andliga lifvets eftersträfvade ingäng hos människan, dess rotfästande hos henne, alltigenom säsom nägot pä samma gäng gammalt och nytt: säsom nägot gammalt, därför att det mäste ha funnits frän början och öfverallt ha varit verksamt pä nägot sätt; säsom nägot nytt, därför att dess tydliga

135 framträdande och förvandling tili själfverksamhet mäste väsentligen förändra läget, ja förvandla heia lifvet till en uppgift. Där människans verklighet helt och hallet gär tillbaka tili att utveckla tanke och kunskap, säsom hos Hegel, där kan det närvarande finna sin förnämsta uppgift i att genomforska och tillägna sig det förgängna, där kan lifvet komma till full tillfredsställelse genom att draga tili sig det historiskt fullbordade; men där det gäller att bygga upp en pä själfverksamhet grundad verklighet, där mäste värt eget inträde i en dylik själfverksamhet ställa oss väsentligen annorlunda tili tingen, där skall det, pä samma gäng det knyter oss vid det förgängna, ocksä drifva tili af det förgängna oberoende förvandlingar och höja oss öfver detsamma.

Det gäller sälunda att ästadkomma en beröring, ja ett sammankedjande mellan den själfständiga andliga värld, som pä nägot sätt mäste vara verksam i oss, och det, som sträfvar uppät med egen kraft, och att med vinsten af en dylik kontakt leda denna värld tili större utveckling, men därjämte befästa, sammanfatta och föra det uppätsträfvande framät. Därvid mäste framför allt sta klart, hvilka rörelser och fordringar det andliga lifvets grundbegrepp innehäller. Det andliga lifvet ter sig — därom ha vi öfvertygat oss — framför allt säsom nägot väsentligt nytt i förhällande tili naturlifvet; det kan icke framgä ur detta genom en smäningom skeende stegring, utan bildar en själfständig början och utvecklar nya krafter och matt. Fördenskull mäste ocksä hos oss nya begynnelser framträda, om andligt lif skall bli värt lif. Men det nya medförde, att det inre lifvet blef själfständigt efter att hafva varit bundet pä naturständpunkten; fördenskull mäste ocksä hos människan kunna sökas ett fritt, i sig själft hvilande inre lif. Vi ha vidare sett, att denna själfständighet icke kan ernäs genom nya prestationer i en gifven värld, utan att den fordrar bildandet af en ny värld, en ny lifvets Ständpunkt. Detta grep tillbaka pä de sista grundformerna; intet slags verksamhet künde förslä, i stallet kräfdes ett vara i verksamheten eller fastmer en delning af verksamheten i ä ena sidan en bärande och omfattande, ä andra sidan en ädagaläggande och framställande. Endast därigenom gick lifvet in i sig själft och höjdes tili själflif, liksom verksamheten tili

136 själfverksamhet, erfarenheten till själferfarenhet. I ett sädant eget lif künde människan icke erhälla del, om icke äfven i henne ett nytt jag, ett jag af andligt slag, började bilda sig. Detta jag kan omöjligen vara af punktuell art. Endast om det omspänner mängfalden och upplefver denna säsom nägot sig själft tillhörigt, kan det förändra tingens gestalt och förmedla en ny värld. Ett oändligt själflif mäste icke blott pä nägot sätt omfatta människan, det mäste bli hennes eget lif, bli hennes sanna jag. För att genomföra detta och leda den blotta impulsen tili fruktbart arbete, säsom uppbyggandet af en ny verklighet fordrar, mäste människan i sin sfär öfvervinna de enskilda krafternas söndring; här mäste bildas sammanhang, hvilka kunna gripa sig an med och främja denna uppgift utöfver individernas förmäga. Till det nya lifvets fulla verklighet hörde ocksä öfvervinnandet af den motsats mellan subjekt och objekt, som behärskar genomsnittslifvet, och en energisk omhvälfning tillkom det att höja lifvet tili själfständighet, tili autonomi. Sammalunda mäste ocksä hos människan rörelser framträda gentemot denna motsats, kondensationer och koncentrationer, i hvilka lifvet när fram tili en inre verklighetsbildning efter att ha varit ett blott oscillerande mellan subjekt och objekt. — I dessa sammanhang uppstod öfver hufvud en verklighet endast ur lifvets själfutveckling, och dess innehäll läg icke färdigt till hands, utan framgick endast ur denna själfutvecklings fortgäng. Pä samma sätt mäste det ocksä kunna visas om människan, att en lifvets vändning tili själfständighet kommer i gäng och gör det möjligt för henne att gripa sig an med uppgifter, hvilka eljest öfverstiga vär förmäga. Hos all andlig rörelse, som pä detta sätt framträder inom människans räckvidd, mäste i första rummet ett öppnande af den andliga världen erkännas. Liksom blott mänsklig kraft omöjligen förmär föra det heia upp pä ett nytt trappsteg, sä mäste, vid all det andliga lifvets utveckling, den nya världens aktualitet föregä människans verksamhet. Men pä samma gäng kan omöjligen här, där fräga är om ett själfständigt och själfverksamt lif, förvandlingen försiggä blott hos människan, utan den mäste nödvändigt tillägnas genom hennes egen verksamhet, den fordrar, att hon själf kommer tili ett afgörande och ett emottagande. Vi skola genast sysselsätta oss med huru detta är möjligt: sä mycket är säkert som att nödvändigheten att komma tili ett eget

137 afgorande gor saken vida mera invecklad och farlig. Befastandet af ett sjalfstandigt andligt lif hos manniskan har icke sitt fornamsta hinder i naturen, utan dari att manniskan sjalf fastlaser och vanstaller all andlig rorelse genom att underordna densamma sina egna syften; hufvudstriden fores icke mellan ande och natur, utan mellan akta och forfalskad andlighet. Salunda uppstar hos manniskan tankandet, som strafvar efter en bild af varlden och darmed vill erna sanning, men manniskan har knappt inledt denna strafvan, forran hon borjar behandla sig sjalf sisom alltets medelpunkt, mata hela oandligheten efter hvad som utrattas till hennes eget val, och ofverallt endast inlagga spegelbilder af sig sjalf. Daraf kommer sig forestallningssattets antropomorfism, som under kulturarbetets fortging med moda upptackes och med annu storre besvar tranges tillbaka, men alltid ar beredd att iter frambryta i finare former, ofta knappast markbara, och draga den andliga rorelsen in pa sina banor. — Manniskan blir med det andliga 1 if— vets uppkomst friare i forhallande till sin omgifning, friare afven med hansyn till den blotta naturnodvandigheten, hennes kraft kan rora sig sjalfstandigare, utstrackas i oandlig strafvan. Nu indrages emellertid hela denna formaga i den blotta manniskans tjanst, punktens onskningar och begarelser vaxa omatligt; i det att den naturenligt begransade kampen for tillvaron blir en omatlig strid om att e r n i mera och mera, forvranges den naiva sjalfbevarelsen till en oinskrankt egoism. Anda upp till de hogsta utvecklingspunkterna n i r faran, att det ofvermanskliga, som visar sig i den manskliga sfaren, anvandes till att stegra det blott manskliga. An vill manniskan i detsamma adagalagga sin egen makt, an — och detta gor hon heist — behandlar hon det sasom ett blott medel for sitt sjalfviska valbefinnande. P i detta satt vill t. ex. religionen i t manniskan oppna ett nytt verklighetens djup och f r i n detta skaffa henne ett nytt lif, men huru ofta nedtryckes icke just religionen till ett blott medel att uppratthalla hennes lilla, endast knapphandigt upputsade jag, som skar till hela varlden efter sina intressen! Det andliga lifvets fortging i manniskans sfar ar silunda allt annat an saker och lugn. Hvarje steg framat medfor nya faror, och en outsaglig forvirring uppstir darigenom att manniskan bemaktigar sig och vanstaller det nya. Men om det andliga lifvets utveckling hos manniskan pa detta satt blir en oaflitlig strid mot

138 mänsklig villfarelse, sä är denna strid, hur mycket den än blottar människans litenhet, likväl pä samma gang ett vittnesbörd om hennes storhet. Den visar nämligen icke blott, att den andliga rörelsen behöfver människans kraftiga medverkan, utan äfven att striden mot vrängbilden blir mänsklighetens egen kamp och att fördenskull ändä nägot mera än denna mänskliga litenhet mäste finnas och verka i människan. Ja ingenstädes ter sig människan större än da hon sälunda utformar nägot öfvermänskligt inom människans egen räckvidd, än i denna härda och outtröttliga strid mot sig själf. Hur skulle denna strid eljest kunna uppstä och bli själen i den världshistoriska rörelsen, om människan icke grepe ett hennes särart öfverlägset lif och vara och icke af sig själf gjorde nägot mera än hvad hon närmast synes vara? Det är positivismens fei, att den visserligen skarpsinnigt uppvisar, huru denna rörelse upplöser förhandenvarande lifsformer, men att den icke märker och tager i betraktande, huru pä samma gäng en ny form af inre lif uppstiger, ja huru själfva förnekelsen möjliggjorts endast genom en ny position, endast genom en ytterligare erfarenhet af andlig art. Det oundgängligaste villkoret för en riktig uppfattning af människolifvet är att se det negativa och positiva tillsammans och bestämma dem i förhällande tili hvarandra. ß.

Frihetens

räddning.

En ny världs daning i människan blir frägan och uppgiften. Denna daning kan dock icke äga rum utan att den ursprunglighet och den själfständighet, som äro väsentliga för den nya världen, ocksä utvecklas i människan; den kan icke heller ske utan att människan, som med sitt genomsnittsvara närmast tillhör naturens värld, lösgöres frän denna och tyngdpunkten förlägges ät andens sida, hvilket icke är möjligt utan hennes eget ingripande. Fördenskull behöfva vi i dubbelt afseende frihet: säsom en närvaro af själfständigt inre lif och säsom en makt tili förändring hos människan; det kan icke förbises, att bäda nära sammanhänga med hvarandra. Nu sätta emellertid det modärna lifvets intryck och erfarenheter med skenbart oöfvervinnerlig kraft sitt motständ mot bäda, ja mot hvarje slags frihet. I synnerhet ställer den nyare vetenskapen med

139 öfvertygande klarhet för vära ögon, att människan tillhör en stor världsväfnad och ett stört världsmaskineri, hvilka synas fullständigt bestämma hennes lif och verksamhet. Hennes heia tillvaro stär under ett öfvermäktigt öde och kan, med allt hennes görande och lätande, endast följa den väg detta anvisar. Detta öde ikläder sig för oss de mängfaldigaste former och omklamrar oss med sin mängfald frän alla sidor: ärftligheten läter oss inträda i tillvaron med en bestämd natur, i familj, stat och samhälle fattar oss en särskild art social omgifning och gifver denna natur sin närmare färg, tiden för oss egendomliga strömningar tili mötes, drager oss med öfverlägsen makt in i dem och riktar oss pä vissa mäl lika bestämdt som den leder oss ifrän andra. Intet af detta har heller i enskildheterna undgätt äldre tider, ehuru först nutiden energiskt sammanfattat det och pä samma gäng tillämpadt det stränga beroendets tanke äfven pä själslifvets inre struktur samt ädagalagt, att icke heller här finnes nägot plötsligt, nägot oförmedladt, utan att ända in i de mest elementära rörelser allt enskildt sammanhänger med annat och framgär ur fasta sammanhang. Tanken pä friheten, i synnerhet pä en valfrihet, ter sig frän denna Ständpunkt blott som en öfverlefva af ett ovetenskapligt sätt att tänka; men att människan känner sig fri enligt sin omedelbara erfarenhet, d. v. s. känner sig sväfva mellan olika möjligheter, det har förlorat sin öfvertygande kraft för dessa sena tiders barn. Det nyare sättet att se saken har nämligen punkt för punkt utvecklat sig under brytningen med det naiva föreställningssättet och i motsats tili detta tillkämpat sig sina högsta triumfer. Den omhvälfning Kopernikus ästadkom i föreställningen om världsbyggnaden har blifvit en förebild för heia det modärna arbetet. Fördenskull kan ocksä i värt problem genomsnittsmeningens motständ mindre verka afskräckande än uppmuntrande. I själfva verket har sakläget betydligt förändrat sig genom det modärna tänkandets rörelser; om en obestämd viljefrihet, om en förmäga att i hvarje ögonblick obekymrad om allt föregäende och heia omgifningen handla pä ena eller andra sättet, kan icke mera bli tal; människans bundenhet vid ett yttre och inre öde stär med öfverväldigande klarhet för vära ögon. Men om friheten i hvarje mening därmed fallit, är en annan fräga. Mähända har problemet icke sä mycket vunnit sin lösning som fastmer undergätt en för-

140 skjutning. Da en urgatnmal stridsfräga af principiellt slag plötsIigt förklaras vara slutgiltigt besvarad och afgjord, ligger i alla händelser den misstanken nära, att lösningen synes själfklar endast därför att oförmärkt förutsättningar antagas, hvilka ingalunda äro själfklara. Mot prisgifvandet af all frihet reser sig framför allt den betänkligheten att därmed längt mera faller än man tror och vill och att mycket faller, hvarifrän det är omöjligt att afstä. Mycken möda har nedlagts pä beviset, att frihetens förnekelse ingalunda upphäfver en sedlig gestaltning af lifvet, men det skulle icke kosta stört besvär att visa, att vid dylika försök antingen den i alldaglig mening förkastade friheten förändrad och fördjupad likväl äter funnit vägen tillbaka, säsom detta skedde t. ex. hos Spinoza, eller ock att hvad sedligt som efter denna förnekelse äterstär endast behäller namnet, men i sak nedsjunkit tili en blott lifvets teknik. Men hvarför hälla vi pä det sedliga, hvarför lägga vi en sädan vikt pä dess förblifvande? Väl ändä därför att därigenom afgöres, om lifvet blott kommer tili oss eller om det ocksä utgär ifrän oss, om vi blott äro en del i en stel världsmekanism eller om vi äro själfständiga medarbetare pä verklighetens byggnad. Gäller det förra, sä bilda vi intet annat än skädeplatsen för ett sammankedjande af hvad som sker, sä kan ingen annan enhet uppstä hos oss än en blott summering af mängfalden. En dylik enhet skulle omöjligen kunna vinna själfständighet och öfverlägsenhet, icke fälla ett inre omdöme om tilldragelserna, icke vara i ständ tili att reagera mot hvad som faktiskt föreligger. Handlingens begrepp mäste dä helt och hallet vika för blotta skeendets. Vi skulle därmed upphöra att bilda ett inre helt och ett omfattande jag, vi skulle icke kunna tala om sinnesriktning och öfvertygelse, ty väsentligt för alla dessa storheter är, att de icke läta meddela sig, utan mäste uppstä nya och ursprungliga just hos ett sädant helt och ett sädant jag. Och därtill behöfves en lifvets koncentration, en upphöjelse tili själfverksamhet. Där dessa saknas, där finnes icke heller nägot verkligt närvarande mera. Ty om den allt behärskande kedjan af orsaker och verkningar läter det senare omedelbart framgä ur det tidigare i säker följd, sä förvandlas heia vär tillvaro tili en blott händelsernas ström sä är hvad som kallas det närvarande endast öfvergängspunkten frän den förgängna tiden tili framtiden. Frän ett sädant skenbart när-

141 varande skulle man komma till ett verkligt närvarande, endast om pà denna punkt en själfständig uppgift uppstode och ett afgörande skulle träffas. Ju mera hela vàrt lif och vàr tillvaro härstädes läte äter reducera sig till ett problem, ju säkrare vi därvid künde räkna pà möjligheten att öfverskrida allt, som hitintills uträttats, och att nya ursprungliga krafter skulle frambryta, desto mera skulle värt lif förvandlas tili ett närvarande. Ett sädant närvarande ligger icke inom, utan öfver tidernas följd; det kan icke tillfalla oss, utan mäste beredas af oss själfva, det är värt eget verk. Det är fördenskull icke heller mänsklighetens gemensamma och för alla lika besittning, utan gestaltar sig olika hos den enskilde. Vi stà desto mera i det närvarande, ju mera andlig kraft vi utveckla och ju mera andligt innehäll vi förmä gifva värt lif. Fördenskull är det närvarande icke en blott punkt i tidernas följd, en blott väg i företeelsernas ström, utan innehäller en motverkan däremot, och det kan bildas endast därigenom att lifvet förlägges tili det ursprungliga, själfständiga, tiden öfverlägsna. Alla sädana förluster bilda emellertid endast företeelser och delar af den totalförlust, som frihetens prisgifvande medför. Men denna förlust är ingen annan än just förlusten af ett själfständigt, naturen öfverlägset andligt lif, ty ursprungligheten är hos detta ingen underordnad bisak, hvars bortfallande endast skulle medföra ringa förändring, utan med densamma stàr och faller hela det andliga lifvet. Den historiska erfarenheten visar ocksä tydligt nog, att hvad som uppnàtts i andlig höjd aldrig fortfarande ägt bestand tili följd af sin biotta tillvaro, utan alltid pä nytt mäst framgä ur ursprungligt skapande för att icke äter hastigt sjunka. Här gäller icke naturens grundlag, att hvarje ting stannar i det befintliga hviloeller rörelsetillständet tili dess att det härutinnan utifrän förändras, utan här fortbestär ingenting, som icke alltjämt frambringas pä nytt. Frihetens prisgifvande betyder sälunda intet mindre än det andliga lifvets inre förstöring. Men innan vi foga oss häruti, känna vi oss manade att företaga en sorgfällig pröfning af frihetsmotständarnas tankegäng för att se, om denna verkligen är sä bindande som den förekommer dem själfva. Visserligen utöfvar den ett tväng, men endast sä länge som dess förutsättningar erkännas och gälla säsom obestridliga. Men att dessa i själfva verket icke äro obestridliga, inses lätt, sä snart de bara tydligt utarbetas.

142 För ursprunglighet finnes ingen plats, om världen bildar ett slutet och gifvet system, i hvilket hvarje enskildt moment fullständigt bestämmes genom sin ställning i sammanhanget, och för människan har frihetsfrägan ingen mening, om hon helt och hallet tillhör en sädan värld och endast inom denna har att afväga sina mal mot hvarandra. Dessa bäda förutsättningar bestrida vi emellertid pä det bestämdaste, säsom framgär af heia vär undersökning. För en undersökning, som utgär frän lifsprocessen säsom ständpunkt för betraktelsen, är det nämligen säkert, att en »gifven» värld aldrig kan vara det första, utan alltid endast det andra. Ty för att den skall ernä en inre aktualitet behöfves ett lif, hvilket själft icke är gifvet, utan med sin verksamhet omspänner, sammanhäller och befäster en mängfald; det gifna säsom upplefvelse mäste nämligen grunda sig pä en själfverksamhet. O m denna själfverksamhet hos människan ocksä endast längsamt förmär kämpa sig fram tili füll kraft och füllt medvetande, sä förblir den likväl den första och den bärande världen, den värld, hvars lifsformer samtidigt aldrig kunna förklaras för blott mening och sken. Här gestaltar sig lifvet icke frän enskilda punkter och förlöper icke mellan dessa, utan här bäres heia mängfalden af en total verksamhet och fär därigenom ständigt nytt lif. Denna total verksamhet kan icke fattas säsom beroende af en annan och är jämväl ganska väl mäktig af fortgäng. Heia gängen af värt arbete har sökt visa, att härvid ingalunda är fräga om subtila begrepp, utan om olika faktiska lägen och världstillständ och att en ny verklighet uppstiger med lifvets vändning tili själfständighet. Den har äfven visat, att den nya världen hos oss mäste först kämpa sig fram mot en annan värld, som vi närmast tillhöra, att inre förvandlingar mäste försiggä hos oss och att de bäda världarnas förhällande mäste förändras, om icke all möda skall vara förspilld. Människan erhäller sälunda här en särskild betydelse därigenom att de bäda världarna mötas hos henne och att deras förskjutning icke kan ske utan hennes medverkan. Hennes Iifs problem när fördenskull utöfver verksamheten tili varat, och frägan gär ut pä huru vidt de olika världarna bli hennes egen värld, hennes lif; det gäller en förflyttning af lifvets tyngdpunkt i förhällande tili begynnelsetillständet. Pä detta sätt nä spänningen och kampen tillbaka tili de sista dementen; hvardera världen har sina egna

143 uppgifter och màtt, tingen verka icke pä människan med ett gifvet och slutet värde, utan mottaga sitt värde först af den hufvudriktning hennes lif tager; sälunda innebär all strid pà enskilda punkter ett afgörande om det heia. Ett dylikt afgörande fortgar för visso icke blott frän ögonblick tili ögonblick och i all synnerhet icke pà det reflekterande medvetandets yta, utan gar genom heia lifvet; i detta, i all sträfvan och allt arbete är endast det verkligt lif, som deltager i ett sädant afgörande. De enskilda handlingarna äro endast yttre företeelser af hvad som försiggätt och ännu försiggär i det inre och heia. Därvid förutsättes alltid möjligheten af en inre höjning. Pä denna möjlighet förtrösta alla, som verka för en människans inre bildning, alla, som med tydlig insikt i det làga genomsnittstillständet oförvilladt fasthàlla arbetet pà mänsklighetens främjande. Utan denna möjlighet finnes icke heller för det egna lifvet nägot hopp om ett vardande och växande, om att kämpa sig upp öfver begynnelsen; med denna möjlighet försvinner all verklig spänning ur sträfvan, och allt hvad vi förmä uträtta hos oss själfva och hos andra sjunker ned tili ett skickligt bruk af förhandenvarande krafter. Är detta, själiskt sedt, emellertid mera än blott dressyr? Möjligheten af en höjning har förvisso sina fasta betingelser och kräfver särskilda öfvertygelser om världen och om människan. Världen mäste hos oss ännu befinna sig i rörelse, och människan fàr icke vara blott ett slutet och begränsadt enskildt väsen; det andliga lifvets oändlighet màste sta för henne sàsom helhet och väcka tili lif en ny värld hos henne; i dess kraft och innehàll màsie hennes verksamhet ha sin rot. Endast dä blir det begripligt, att en rörelse och en förvandling kommer i gang äfven här. Men äfven pà detta sätt förblir genombrottet af ett ursprungligt lif härstädes ett urfenomen, som icke kan härledas, utan endast erkännas sàsom ett faktum. Men tili urfenomen àterkomma vi slutligen alltid; ett urfenomen, som icke kan härledas, är ocksä uppkomsten af lefvande väsen öfver hufvud. Kunna vi förneka dylika urfenomen, äfven om de skulle göra världens bild mindre glatt och bekväm? Detta skulle icke vara annat än att göra vära förutfattade begrepp tili mattstock pä verkligheten, det skulle vara en ny, specifikt modärn antropomorfism.

144 En sädan frihet med sitt kraf pä en värld af inre lif med själfständigt, nytt innehäll äfvensom pä människans tillhörighet tili denna värld är ingalunda en förmäga att i hvarje ögonblick besluta efter godtfinnande och innebär ingen förnekelse af nödvändighetens väldiga makt. Den Säger endast, att ett motständ kan uppkallas mot denna nödvändighet och att om denna ocksä endast kan lyckas säsom ett verk af heia lifvet, det enskilda ögonblicket därför ingalunda behöfver vara likgiltigt. Ty liksom det andliga lifvet ständigt pä nytt mäste tillkämpa sig sin egen höjd, sä är det närvarande med sina sammanhang icke en blott följd af det förflutna, och tider af frestelse kunna alltid äterkomma, dä det tillkämpade pä nytt blir tvifvelaktigt, men ocksä tider af höjning, dä det är möjligt att gä ut öfver detsamma. Vi kunna omöjligen helt enkelt skaka af oss den gifna tillvaron med alla de förhällanden, som binda oss, och i stället för den art vi erhällit välja en ny, ty den förra fasthäller oss, den mäste vi taga med i räkningen under allt framätsträfvande, och med densamma mäste vi komma tili en uppgörelse. Detta oaktadt kan lifvet nä en öfverlägsen Ständpunkt, där denna fakticitet blir föremäl för bedömande och ombildning, där den behöfver värt erkännande och vär vilja att tillägna oss den för att den skall füllt gälla säsom vär, där den icke mera bestämmer värt lif säsom det sista och heia. Ja, den af naturen anvisade riktning, som finnes i oss, när sin höjd först genom ett dylikt erkännande och tillägnande. Dä den flyttas pä andlig mark, förlorar den sin stela exklusivitet och sin skiljande art; särarten är dä icke mera värt heia vara, utan blir medelpunkten för ett mera omfattande lif, som när allt längre in i oändligheten. Värt lif gestaltar sig sälunda tili en strid mellan öde och frihet, mellan hvad som är gifvet och hvad som är ursprungligt, och denna strid kan följas i alla dess förgreningar. Närmast framträder den hos den enskilda i rörelsen tili personlighet och andlig individualitet. Ty liksom personlighet utan ursprunglighet i lifvet är endast ett tomt ord, sä tillfaller icke heller en andlig individualitet nägon af sig själf, utan mäste först tillkämpas genom lifsgärningen ( hvarmed följer en väsentlig höjning af hvad ödet bringar. Sä tili vida är den värt eget verk, men ändä icke endast värt eget verk, enär ödets tillmöteskommande i natur och lifsläge lämnar fasta stödjepunkter och företecknar en viss riktning. Sammalunda ha

145 ocksä folken i sin natur, omgifning och historia bestämda betingelser för sin tillvaro, hvilka de icke kunna undandraga sig. Andligt skapande och därmed en storhet af inre art uppväxa emellertid icke redan ur dessa betingelser, de mä för öfrigt vara aldrig sä gynnsamma, utan ur en ursprunglig själfverksamhet, som bemäktigar sig dem, skapar en medelpunkt och frän denna vidare utbildar hvad den mottagit. Den afgörande frägan förblir alltid om och huru vidt de ernä och bevara en sädan själfverksamhet. Endast denna själfverksamhet gör det möjligt att sammanfatta lifvet tili en inre helhet och pä samma gäng sikta och söndra, hälla fram och skjuta tillbaka, förstärka och höja och genom allt detta bilda en andlig individualitet. Annorlunda förhäller det sig icke heller med det särskilda tidsläget och med människans förhällande tili detta. Hon ter sig närmast säsom ett barn af sin tid och som en tidens slaf. Hon kan emellertid genom det andliga lifvet utbilda en själfständighet gentemot tiden och göra sig tili dess härskare. Men äfven dä fasthäller henne tiden med sina problem, hon kan icke efter behag förändra densamma, icke leda dess krafter i motsatt riktning. Alltid äterstär emellertid ett anfingen—eller, alternativet att foga sig i tillvarons sammanhangslöshet eller motarbeta den genom andlig själfverksamhet. Med denna själfverksamhet uppstär ocksä möjligheten att väcka tili lif nya krafter, och pä samma gäng upphör verkandet för tiden att vara heia lifvet; den särskilda tiden med sitt arbete omspännes nu af ett lif i oändligheten. Liksom i alla dessa gradationer och förgreningar, sä för slutligen ocksä mänskligheten i sin helhet en strid för ett andligt vara, för upplyftandet pä ett högre plan. Fördenskull fär icke heller mänskligheten anse sig säsom nägot färdigt, äfven henne tillkommer det att förnya sig, att fullborda en lifvets omhvälfning, att först tillkämpa sig en andlig individualitet; äfven för henne kommer lifvet i strömning och mäste bli egen gärning. Frihetens ide öppnar sälunda de vidsträcktaste utsikter och uppgifter och ädagalägger sin sanning och kraft säväl i att upptaga och klargöra gemensamma erfarenheter som i att gifva vär tillvaro en uppryckning och ombilda densamma. Men med frihetens erkännande och uppskattning i det heia, med afslöjandet af dess världssammanhang, följa ocksä för människan den väsentligaste lifshöjning och uppmuntran, ty friheten visar henne den nya världen verksam midt i hennes eget lif och tillgänglig för detta, friheten kallar Eucken,

Omndlinjer.

10

146 henne till sjàlfstàndig medarbetare i vàrldarnas strider och fórlànar dàrigenom det enkelt mànskliga och skenbart alldagliga en ojàmfórlig storhet. Sà màktigt òdet àn àr, betvingar det henne icke fullstàndigt, ty redan dàri att en motverkan kan uppkallas ligger en befrielse; sà ringa hennes gàrning àn àr, bàr den likvàl i sig ett afgòrande om vàrldarna; sà fòrsvinnande ogonblicket àn àr, sà àr det icke helt och hàllet fòrloradt. Frihetens idé innehàller fòr visso bestàmda fòrutsàttningar, ja en bekànnelse om lifvets och verklighetens helhet, en bekànnelse som skarpt motsàger ali sàvàl naturalism som intellektualism och mot deras vàrldsbilder fòrfàktar en ny vàrldsbild. Men denna bekànnelse uppstàr fòr oss icke fòrst pà detta sàrskilda stalle, utan gàr genom hela vàrt arbete, och fòrdenskull kan ocksà detta arbete i sin helhet gà i god for och ràttfàrdiga densamma.

y. Ansatserna till sjàlfstàndigt andligt lif. Liksom frihetens problem i de framstàllda sammanhangen klarnar och fòrdjupas, sà vinna i dem ocksà de ansatser till ett sjàlfstàndigt andligt lif, hvilka mànniskans sfàr uppvisar, ett klarare Ijus. Utan dylika ansatser, hvilka gentemot naturen representera en ny ordning och likaledes sàtta ett motstànd mot lifvets sjunkande till en blott mànsklig stàndpunkt, skulle aldrig en ròrelse till sjàlfstàndig andlighet kunna uppstà hos oss. Ràtt begripliga bli de och pà samma gàng vinna de i makt, fòrst dà de sammanfattas och erkànnas sàsom yttringar af ett nytt lif och en ny verklighet. Dylika ansatser framtràda emellertid i hvarje individs alltid mòjliga lifsstegring ófver den biotta naturens sàvàl former som innehàll. Det forra varsebli vi i de normer, hvilka med ràtta mycket sysselsàtta den nutida forskningen. Vàrt lif fòrlòper icke i enkel fakticitet, utan i vissa riktningar ròja sig dàri arter och former, motsatta mot det omedelbart gifna tillstàndet och utòfvande en viss makt òfver detsamma. Sàlunda utveckla sig normer fòr tànkandet àfvensom normer fòr handlande och konstnàrligt skapande, hvar och en med egendomliga fordringar och olika verkningssàtt. Hàr ligger emellertid fòr oss ingen vikt pà olikheten, utan pà det gemensamma; och detta bestàr dàri att i oss en fakticitet àr verksam, som àr af annat slag àn biotta naturfòrloppet, en

147 fakticitet som fordrar värt erkännande och först därigenom vinner makt öfver oss. De fordringar, som dessa normer slälla pä oss, äro ingalunda bekväma; de inskränka värt godtfinnande, de kosta oss ofta härd möda och svära offer, vära naturliga anspräk pä lycka förorda dem icke hos oss. Hvadan kommer det sig nu, att vi icke helt enkelt afskudda oss dem; hvad ärdet, som förlänar dem en fvingande makt öfver oss? Denna makt skulle vara obegriplig, om de förblefve isolerade och ogenomskinliga förlopp, om de häftade vid oss säsom nägot yttre eller liksom bildade främmande kroppar i värt väsen. Den kan endast förklaras, om de äro yttringar af värt eget lif, hvilket därigenom visar sig vara nägot annat än ett blott naturlif. Utan att ha sin rot i ett sädant lif sväfva normerna säsom töckengestalter i lüften; füll verklighet och gestaltande kraft erhälla de först säsom rörelser af värt jag, hvilket dä icke heller bildar en blott punkt bredvid punkter, utan utgör en lefvande koncentration af den andliga världen. Pä detta sätt förhäller det sig i synnerhet tydligt med pliktiden. Det ljus Kant spred öfver denna betydde väl hans största och varaktigaste gärning. En plikt är alltid ett budord och stär oberoende af allt godtfinnande. Men pä samma gäng kan den aldrig äläggas genom yttre tväng, utan fordrar värt eget instämmande och erkännande. Fördenskull mäste vär egen vilja och värt eget väsen verka i den, men detta värt jag mäste pä samma gäng framstä helt och hället annorlunda än det vid första anblicken ter sig. Vi mäste själfva bära och upprätthälla en ny värld, vi mäste bejaka och höja oss själfva, i det vi underkasta oss dess ordningar. Endast pä detta sätt förklaras den glädje, som innebor i hvarje pliktenligt handlande af äkta art, utan hvilken plikten sjunker tili en blott dagsverkstjänst. Huru mycken makt plikten och öfver hufvud normerna ernä i det mänskliga genomsnittslifvet, är en fräga för sig; men tili och med säsom tankar och möjligheter skulle de icke kunna finnas tili för oss, om de icke pä nägot sätt hade sin grund i värt väsen. Men liksom de framställa detta väsen i nytt ljus, sä mäste de ocksä själfva vinna i klarhet och kraft, ocksä sinsemellan närmare sammansluta sig, dä de förstäs och behandlas säsom yttringar af värt eget lif, syftande tili själfbevarelse. Liksom tili formen, sä framträda äfven tili innehället nya lifsansatser. Pä naturständpunkten skattas säsom ett godt endast hvad

148 som tjänar tili det enskilda väsendets själfbevarelse och lifsstegring; hvad helst som hör hit kan sammanfattas under nyttans begrepp. Trots stor makt öfver människan drager nyttan emellertid icke gränsen för hennes lif. För hvad som närmare rör detta kunna vi hänvisa tili hvad som sagts vid betraktelsen om människans utväxande öfver naturen. Här ligger hufvudsakligen vikten pà, att det nya, som visar sig, erkännes säsom en ny värld och säsom uttrycket för vàrt sanna väsen. Vanligen är, dà människan växer ut öfver naturen, förnekelsen öfvervägande: hon skall inskränka sitt jag, erkänna och akta andras rätt, vara beredd att underordna och uppoffra sig. Hvad som hos människan talar för en dylik förnekelse och formar gifva den makt öfver henne, förblir mestadels dunkelt, och fördenskull kan ocksà lätt en alltför stark äträ och ett klart medvetande af väckt lefnadslust känna heia denna bundenhet säsom en otillbörlig inskränkning och afvisa densamma säsom ett väldsamt kufvande och undertryckande af lifvet. Saken vinner sin rätta belysning först dà förnekelsen förstäs säsom bejakandets fränsida, och kampen om ett nytt lif och väsen erkännes säsom bejakandets innehäll. Själfbevarelsens positiva affekt är oumbärlig för att lifvet skall kunna utveckla heia sin energi, men tili ett äkta jag göras vi icke redan däraf att en punkt vili häfda sig framför andra punkter, utan endast därigenom att det andliga lif— vets oändlighet hos oss samlar sig tili en själfständig koncentration. Först därigenom vinner det eljest tomma lifvet ett innehäll, pä det sättet skall det icke längre utveckla sin kraft vid sammanstötningen med andra punkter, utan under riktning pà oändligheten och pà dess fulla tillägnande och utbildande. Sàsom ett godt kan dà gälla endast hvad som höjer lifvets andliga innehäll, och värdena skola mätas allt efter som de äro väsentliga för denna själfbevarelse och utöfver biotta verkandet leda tili ett nytt vara och ett nytt jag; allt annat blir endast medel eller förutsättning. Äfven nejsägandet erhäller därigenom en tydligare mening. Detta nya ja kan nämligen hos människan icke vinna full sanning och riktig makt utan att lifvet grundligt lösgöres frän den biotta naturen och dennas punktualitet. Utan allvar i försakelsen sjunker det nya lifvet tili— baka tili det gamia eller sammanflyter med detta tili oätskild enhet och gär förlustigt sin uppryckande kraft. Sädana de mänskliga

149 tingen nu en gàng äro, mäste fördenskull detta nej alltid behàlla sin skärpa. Man kan i detta sammanhang säga, att lifvet tarfvar den rättsstàndpunkt, som inskränker den naturliga lefnadsdriften och framtvingar erkännandet af öfverlägsna ordningar, men att med densamma mäste följa ett framgàende till kärlekens stàndpunkt, som allra först öppnar ett inre förhällande tili verkligheten och därjämte besjälande àterverkar pä rättsständpunkten. Ä andra sidan fàr en kärlek, som vili vara af den äkta arten, icke förstöra rätten, utan màste upptaga denna i sig. Men som kärlek och rätt äro obestridliga makter i mänsklighetens lif, sä tillkännagifva de ocksä tili— sammans, att en ny värld uppstiger och att ett nytt vara utbildas äfven inom mänsklighetens sfär.

S.

Isoleringens

öfvervinnande.

Lifssammanhangets problem framkallar en synnerligen hard konflikt mellan människans naturliga art och ett själfständigt andligt lifs fordringar: detta lif kräfver ett beständande helt, som omfattar all mängfald och sätter denna i inre rörelse; den mänskliga tillvaron bildar däremot närmast blott en samling individer bredvid och en följd af ögonblick efter hvarandra, och därutöfver tyckes ingen förbindelse förekomma. Fylles icke denna klyfta pä nägot sätt, sä är äkta andligt lif pä mänsklighetens mark omöjligt, och dä har människan ingen andel i en andlig världs uppbyggande. Pä denna fräga lämnar det 19:e ärhundradet, füllt af tillförsikt, ett svar: historia och samhälle skola af egen förmäga förena lifvet tili fasta bildningar, hvilka upptaga all mängfald och höja vär tillvaro tili andlighet. Detta förneka vi bestämdt och tänka visa, att dessa värden själfva innehälla svära problem, att de endast fattade pä särskildt sätt och under stark begränsning förmä fylla sin bestämmelse, att de framför allt icke sä mycket alstra som för sitt eget beständ förutsätta ett själfständigt andligt lif. Naturalism och intellektualism i förbund ha äfven här förvirrat blicken; befria vi den frän denna förvirring, sä skola historia och samhälle träda i andra rummet, men därmed ocksä vinna i innehäll och rörelse och bli ett vittnesbörd för den lefvande närvaron af en andlig värld i människans sfär.

150 aa.

V i n s t e n af en h i s t o r i a af a n d l i g art.

Det 19:e árhundradet lämnar oss en bild af historien, som är vida egendomligare och lángt mera anfäktbar än man vanligen har en förnimmelse af: historien ter sig som en stor ström, hvilken drager tili sig, sammanhäller och, trots all villfarelse och allt godtycke frán människornas sida, för alia särskilda lifsyttringar till ett säkert mál. Därvid skall intet gä förloradt af äkta gärning, och heia vinsten synes vunnen för all framtid; öfver ögonblickets möda och ovisshet lyfter vädjan tili den klarande och sofrande, riktande och höjande kraft, som innebor i denna rörelse. Nödvändigheten af en process gär här före allt hvad egen handling och eget afgörande heter. — Att saken icke förhäller sig füllt sä enkelt, skulle redan tidens egen erfarenhet kunna visa, ty denna motsäger direkt denna bild. Enligt denna bild mäste nämligen allt det förflutna inmynna i det närvarande och meddela oss dess heia vinst tili egen besittning, vär egen vägs riktning skulle historien med full säkerhet ha utstakat för oss. Huru mycket vi i själfva verket fräga och tvifla, huru osäkert det närvarandes förhällande tili det förflutna och därutöfver historiens heia mening blifvit för oss, detta stär tydligt inför alias ögon, detta visa pä vär undersöknings mark framför allt de olika lifsordningarnas splittring och strid. Frän denna Ständpunkt ter sig historien vida mera säsom ett svärt problem än säsom ett säkert datum, frän denna Ständpunkt tvingar det tili en ny behandling af frägan. Till en sädan behandling fordras framför allt, att den för människan egendomliga verksamheten tydligt afgränsas. En historia tillerkänner den nya vetenskapen redan naturen, i hvilken mycket kommit i drift och rörelse, som förut syntes gifvet och färdigt. Här lämnas rum ät en historisk betraktelse, sä tili vida som allt, som timar, efterlämnar spär, under tidernas följd verkningar hopas, främjas, korsa hvarandra, det señare därvid stär under inflytande af det tidigare och endast blir begripligt genom detta. En dylik historia ställer geologien med stor äskädlighet framför oss. En sädan historia har ocksä människan del i, sä till vida som hon tillhör naturen och ännu icke bragt det andliga lifvet tili själfständighet. Äfven det, som försiggär hos henne, kvarlämnar följder och blir förutsättningar för señare händelser. En dylik historia af

151 kausalt-mekaniskt slag bibehäller sig ocksä gentemot all längre gäende utveckling; men huru den, med allt sitt hopande af verkningarna, skulle kunna bereda nägon vinst ät ett inre sammanhang, ät ett lif i helhet, är omöjligt att inse. För ett sädant mäste människan ästadkomma nägot väsentligt nytt, och det gör hon i själfva verket ocksä. Tilldragelser försiggä icke blott med oss och förändra värt läge, utan vi forma med vär egen verksamhet fasthälla dem, förläna dem inre varaktighet och äfven ur aflägsnaste fjärran alltjämt pä nytt framställa dem i ett lefvande närvarande. Därvid drifva vi icke med tidens ström, utan söka aftvinga förändringen nägot som bestär och rädda det för evigheten; men detta kunna vi icke utan en inre förvandling af själfva blicken pä tingen och utan att ädagalägga en ny förmäga af andlig art. Början tili en historia af högre art bildas därigenom att enskilda händelser bevaras i minnet genom anteckningar, minnesmärken o. s. v. Redan detta slags historia utvisar en högre verksamhet, ity att den innehäller ett omdöme om betydelsen af hvad som timat och pä grund af detta omdöme börjar en strid mot tidens förstörande makt. Ojämförligt högre blir dess innehäll, dä vissa andliga komplexer fasthällas och förlänas varaktig giltighet. Sälunda har i synnerhet religionen verkat tili att stadga lifvet och befria det frän allt beroende af blotta ögonblicket. Saken förblir enkel sä länge rörelsen förlöper hos ett enda folk eller inom en sluten kulturkrets. Under sin fortgäng öfverskrider den emellertid vida dylika gränser. Nya folk framträda, i den befintliga kulturen ske stora förvandlingar, ja omhvälfningar, nya utgängspunkter för lifvet uppstä, för hvilka allt gammalt mister sitt värde. Men detta mister det endast för en tid, ty snart utvecklar sig en äträ att ätervända tili det gamla och sä mycket som möjligt försona det med det nya. Synkretsen vidgas pä detta sätt allt mera, och mängfaldigheten förbinder sig slutligen tili en helhetsbild. Det synes i främsta rummet vara en vetandets sak att intellektuellt tillägna sig och pä detta sätt fasthälla och bevara det förgängna. Härtiii inskränker detta sig likväl icke, utan vill icke blott utsträcka kunskapen, utan ocksä förstärka lifvet. Hvad helst mänsklig kraft tillkämpat sig, sä skall det bevaras, förenas och användas tili att höja det närvarande. Pä detta sätt uppstär en historisk kultur, en pä historien grundad bildning, pä

152 detta sätt ösa religion och filosofi, konst och rätt ur det världshistoriska arbetets källa; heia lifvet syncs därigenom vinna en större bredd och fasthet, och därmed har det forgàngna erhàllit sken af att meddela det närvarande heia sin vinst utan minsta möda och fara för människan. I själfva verket förhaller sig saken helt annorlunda. Tidernas lopp vinner en betydelse af andlig art endast för sa vidt som vi gentemot detsamma utveckla en viss själfständighet. Framhäfvandet af värdefullt innehäll, tidsäldrarnas förbindelse tili gemensam verkan, sker icke automatiskt utan vàrt atgörande, vi mäste själfva ästadkomma detta, ja, andligen sedt, stä vi icke fràn början pä en säker grund, pä hvilken vi Iugnt kunna bygga, utan mäste först tillkämpa oss denna grund, och därvid se vi, huru tvifvel och upplösning oupphörligt àter göra hvad vi ansett vara säkert fastställdt osäkert och tvinga tili att ytterligare fördjupa det. En sädan själfverksam behandling af historien fordrar framför allt, att lifvet höjes upp öfver tidens ström. O m vi icke träda ut ur denna, kunna vi icke ens öfverskäda de särskilda faserna och förena dem tili en bild. Vi vilja emellertid vida mera, vi vilja framhäfva hvad som var af värde för äldre tider och förknippa detta med vàrt eget lif för att därigenom rikta och befästa detsamma och fràn ett närvarande, som sammanfaller med biotta ögonblicket, leda det sä vidt som möjligt tili ett närvarande, som omfattar tiderna. Huru skulle detta kunna ske utan att dessförinnan en gentemot tiderna själfständig stàndpunkt vinnes, fràn hvilken vi kunna väga och döma, tillägna oss och utskilja? Erfarenheten visar tydligt nog, att den lifsprocess och det lifsinnehàll, hvarmed vi möta förgängna tider, fälla det afgörande utslaget öfver deras andliga bild och öfver vàrt förhällande tili dem. Den visar nämligen, att hvarje hufvudriktning hos lifvet gör sig sin egen bild af och behandlar historien pä sitt sätt; den visar ytterligare, att hvarje pà nàgot sätt ingripande förskjutning af lifvet, ocksà förändrar vär ställning tili det förflutna, lyfter upp nytt, tränger tillbaka gammalt. Därigenom uppstär en historiens historia, en historia t. ex. om allt hvad som hos forntiden synts senare tider väsentligt och värdefullt. Sälunda är historien tili sin andliga art stadd i ständig förvandling, och det är mindre det förflutna, som bestämmer öfver det närvarande, än fastmer det närvarande, som

153 bestämmer öfver det förflutna, ty äfven detta ligger icke dödt och afslutadt bakom oss, utan blir städse pà nytt föremäl för lidelsefull strid. Beröfvar emellertid ett dylikt det förflutnas beroende af det närvarande icke historien all själfständighet och allt värde, öfverantvardar det icke lifvet helt och hallet àt det växlande ögonblickets slump, förstör det icke allt inre sammanhang hos tiderna? Det màste gora detta, om saken gällde den biotta människan och icke under tidernas alla förändringar ett tiden öfverlägset andligt lif visade sig och tilläte att fràn den biotta människohistorien skilja en andlig historia. Denna andliga historia sysselsätter sig med hvad som i all mänsklig handel och vandel röjer sig af det i sig själft hvilande inre lifvet och sàsom sàdant gäller icke för en viss tid utan för alla tider. Detta skulle vara omöjligt, om icke ursprungligen ett själfständigt andligt lif verkade hos oss, hvilket emellertid först genom detta framträdande erhàller sitt närmare innehàll. Synbarast blir denna öfverlägsna art pà enskilda höjdpunkter, hvilka vi kalla klassiska, icke därför att de skola behärska och binda alla tider, utan därför att det andliga lifvet hos dem ernädde en full själfständighet gentemot människan, höjde henne öfver henne själf upp i skapandets eld och flöde och lät henne alstra egendomliga innehàll. Dylika alstringar äro af vikt för lifvets rörelse, i synnerhet om de icke blott medföra nytt pà enstaka omräden och i särskilda riktningar, utan frambringa och framhälla en egendomlig helhetsbild, för denna söka vinna allt hvad människan besitter af andlig rörelse och höja denna rörelse allt efter som människan tillägnar sig helhetsbilden, om därigenom ett nytt vara uppstär gentemot biotta naturen och samhället och vili göra sig tili herre öfver det heia. Därigenom förvandlas lifvet i heia sin utsträckning tili en fräga och en strid, och nu gäller det, om denna rörelse kan draga allt tili sig och lyfta upp det tili sin egen höjd, eller om den stöter pà oöfvervinnerligt motständ. Lifvet pröfvar sig här pà sig själft; pà sin egen utveckling, och kan icke göra detta utan erfarenheter om sitt väsens helhet. Visar sig i det särskilda fallet, att väsentliga fordringar forbii otillfredsställda, att denna form icke formar omfatta det andliga lifvet, sà blir en svàr skakning oundviklig, heia det andliga lifvet ràkar i stockning och skall icke öfvervinna denna förrän en ny koncentration af lifvet uppstär och vinner mark. Men

154 af denna koncentration vantar man, att den förnämligast vänder fram och utbildar just det, som förut icke füllt tillgodosàgs. Sälunda uppstä närmast en skarp brytning och en skenbart oförsonlig motsats; det gamia träder tillbaka och kan lätt synas vara en fullkomlig förvirring, dà det mätes med det nya. Sa är det i själfva verket icke. Ty lika visst som i det gamia ett ursprungligt skapande verkade och alstrade egendomliga innehàll, lika visst bär det i sig nàgot, som är öfverlägset all tidens växling, lika visst skall det lefva kvar efter upplösningen och bevaras inom ett vidsträcktare lifsomräde, men det skall icke göra detta utan att skarpare skilja det tidlösa i sitt väsen fràn all mänsklig och temporär tillsats, utan att förläggas ett steg tillbaka fràn sin historiska gestalt. Ett liknande förlopp skall upprepas hos det nya. Äfven hos detta skola, trots allt stört, som uträttas, skrankor framträda; sälunda skola ändä nyare gestaltningar uppstä, och det andliga lifvet skall under totalförloppet öppna sig i allt rikare fullhet. Men mot allt àtskiljande verkar alltid en àtrà efter enhet, efter ett lif, som pä nägot sätt omspänner, hàller ihop och fasthäller mängfaldigheten. Detta kan svärligen ske genom en enkel afgränsning pä samma plan ; fastmer skola olika koncentrationer och skilda rörelser äga bestànd tillsammans med hvarandra, och just deras motverkan kan höja och fördjupa lifvet. Denna rörelse är ingen magasinering i tiden, utan en växande befrielse fràn tiden, ett uppbyggande af en tidlös sanning gentemot tingens föränderlighet. Hvad som sjönk och försvann i yttre màtto, skall genom andlig kraft pänyttfödas och varaktigt fasthällas, ja, hvad därvid gär förloradt af yttre rikedom kan mer än ersättas genom framträngandet tili dess krafts källa. Hvad som tili tiden bildar endast ett bredvid hvartannat, förvandlas här tili ett med hvartannat. Ofta kan hvad som i den historiska tillvaron lidelsefullt bekämpade hvartannat, träda i förhàllande af växelverkan, kan ocksä förvandla sig i en gradföljd, i hvilken det tidigare förbereder det senare, det senare visar tillbaka tili det tidigare och allt ömsesidigt vinner lif och fortgäng. Pà detta sätt höjer sig ett helhetslif allt mera inom människans egen räckvidd, allt mera förena sig de skilda verksamhetsformerna tili att uppbygga en ny, beständande värld och förmär det heia bli närvarande i de enskilda delarna; allt mera vinnes genom ut-

155 vecklingen af ett tiden omspännande närvarande en öfverlägsenhet öfver biotta ögonblicket. Allt detta innebär langt mera oro, strid och tvifvel än det 19:e àrhundradets evolutionslära antager. Denna lära sag nämligen i den historiska rörelsen endast utvecklingen af ett om sina grundvalar och sin hufvudriktning fast förvissadt andligt lif. Och själfva de motsatta krafterna i denna rörelse syntes likaledes omspännas af en och samma process och inom densamma afgränsas mot hvarandra; en öfverlägsen nödvändighet skulle föra alltihop tillsammans framät. I själfva verket när striden in i det helas substans och hufvudriktning, det andliga lifvet mäste först finna sig själft pä mänsklighetens mark och finner sig genom människans egen möda och arbete. Men just detta, att problemet sälunda förlägges längre inät, att äfven lifvets grundformer först mäste utarbetas under strider och erfarenheter, att det gäller icke att tillkämpa sig det ena eller andra i lifvet, utan själfva det äkta lifvet, just detta gör historien betydande och bringar pä samma gäng människan i ett innerligare förhällande tili det andliga lifvet, gör detta mera till hennes eget lif och vara än om det omfattade henne med en fysisk eller intellektuell process' väld. Ingenting gör mänskligheten säsom ett helt mera betydande än att den nya världen börjar utveckla sig äfven i hennes sfär och genom hennes arbete. Med en sädan uppfattning af historien mäste dess filosofiska behandling framför allt rikta ögonmärket pà den själfständiga andlighet, som under ärtusendenas rörelser och i synnerhet i de stora omstörtningarna utvecklar sig gentemot den biotta människan, och pä den hufvudriktning lifvet därigenom erhäller; den mäste framför allt följa lifvets befrielse frän blott och bar mänsklighet och vär tillvaros inre höjande tili nägot mer än mänskligt. Forntiden utvecklade sälunda pä sin andliga höjdpunkt äträn efter en af människan oberoende universell sanning och en gestaltning af lifvet ur en inre rätt och en sakens ordning öfver allt mänskligt godtfinnande, hvilken föreskref att i konsten ställa jämnmätt och harmoni, i handlingen rättvisan främst. Pä samma sätt befriade kristendomen det innersta sinnelaget, roten tili all sträfvan och all kärlek, frän all, lät vara aldrig sä förädlad naturdrift, lyfte därigenom upp människan i nya sammanhang och ställde henne inför nya uppgifter. Pä samma sätt började nutiden vid veten-

156 skapens hand en oblidkelig strid mot den omedelbara lifsriktningens antropomorfism; pá samma sätt gjorde sig det andliga lifvet äfven tili formen själfständigare gentemot människan, i det att det skapade egendomliga andliga komplexer och tillerkände dem egen rörelse, inre nödvändighet. I heia denna världshistoriska rörelse befriar sig lifvet allt mera liksom frän beroendet af den blotta människan, sä äfven frän bundenheten vid gifna förutsättningar och gifna naturdrifter, öfverhufvud frän en gifven värld, grundar sig mer och mer pä själfverksamhet och utvecklar härigenom en ny art af verklighet. Ensamt detta tillkämpande af en ny värld gifver historien bäde mening och inre sammanhang. Om historien sälunda fullbordar bildandet af stora komplexer i det andliga lifvet och sträfvar att infoga dessa med alla deras motsatser i ett allomfattande helt, om hon sammanhäller alla tider och krafter med en helhetsuppgift, sä blir hon ett tydligt vittnesbörd om den lefvande tillvaron af en andevärld i människans sfär. Utan denna värld mäste heia rörelsen mynna ut i tomhet. — Denna uppskattning af historien gäller emellertid endast, dä en andens historia tydligt skiljes frän den blott mänskliga historien; endast dä historien i sin helhet genom den förra vinner en själ och ett innehäll, kan ocksä det öfriga fä ett förhällande tili förnuftet, endast dä kan historien öfvervinna den meningslöshet och den relativitet, för hvilka hon eljest utan räddning dukar under. Fördenskull kräfver hon för sitt eget beständ den andliga världens närvaro i mänsklighetens sfär; fördenskull bekräftar hon ä andra sidan denna närvaro genom sitt särskilda innehäll, hvilket endast kan förstäs säsom ett fortskridande öppnande af denna värld. ßß.

Det andliga samhället.

Samhällsproblemet är nära besläktadt med historiens. Det oss omgifvande lifvet ästadkommer äfven vid människornas blotta anhopning en viss förbindelse, äfven här alstrar redan denna första förbindelse ett slags andligt helt, äfven här mäste man fördenskull, dä ett sädant helt visar sig, i detsamma erkänna ett egendomligt framträdande af det andliga lifvet pá mänsklighetens omräde. Klart och tydligt framhäller den nyare vetenskapen, att individen icke är en afsöndrad atom, utan stär i en social omgifning och af

157 dennas beskaffenhet bestàmmes ànda in i sina innersta fibrer. I detta pàstàende har vetenskapen ràtt, men far dàremot starkt oràtt, dà den vili hàrleda andligt skapande ur det biotta sammanvàfvandet och ur summeringen af de sàrskilda krafterna. Ty mellan bSda Iigger, trots all yttre nàrhet, en lika djup som bred inre klyfta. Det andliga skapandet màste behandlas sàsom helt och hàllet sitt eget àndamàl och màste endast fòlja sina egna villkor; det kràfver sàlunda en sàker òfverlàgsenhet òfver alla smà mànskliga intressen, hvilka nu en gang behàrska samvaron. Det kan dessutom icke lyckas utan att en inre enhet utbildas, hvilken sammanhàller och egendomligt gestaltar en krets i lifvet; men i hopen af mànniskor lòpa meningar, stràfvanden, stamningar fòrvirradt om hvarandra, och hvad som i genomsnitt uppstàr af detta, har allt annat an en utpràglad karaktar. Huru fòga denna grumliga blandning af sig sjàlf formar alstra andliga bildningar och hopsvetsa mànniskorna till inre enhet, dàrom kan tillstàndet i vàr egen tid òfvertyga hvarje opartisk betraktare. Ty pà massverkningar àr sannerligen ingen brist i jàrnvàgarnas, telegrafernas och tidningarnas, storstàdernas och fabrikernas tidsàlder; de omfatta och ròra den enskilde starkare àn nàgonsin. Men hvar framhàfver sig ur allt bóljande af den allmàna meningen, ur allt lifvets virvarr och buller andligt skapande, som gifver lifvet inre halt och forbinder mànskligheten till inre gemenskap? Vi se henne ju tvàrtom allt mera sónderfalla i motsatser och striden allt djupare ingripa i vàr tillvaros grundvalar. Trots massverkningarnas hela andliga vanmakt, har likvàl andligt skapande uppstàtt i mànskligheten och pà samma gang òfvervunnit individernas splittring, i det inre enat krafterna. Fòrdenskull màste vài en fòrbindelse òfver individerna, en fòrbindelse omedelbart genom det andliga lifvet kunna ske, och den har ocksà verkligen skett. Detta visar i sjàlfva verket mànsklighetens erfarenhet. Hit hòra fórst och fràmst de s. k. idéerna i historien, det faktum att vissa, naturlig vàlgàng òfverlàgsna mài vinna makt òfver en hel kulturkrets, sammanhàlla mànniskorna och hòja dem òfver deras sjàlfviska intresse. Visserligen piagar mycket mànskligt smàsinne ingà i dessa idéers genomfòrande och individernas och hela klassers fòrdel dàrvid vaga tungt i vàgskàlen, men hàrmed kan man icke fòrklara huru dylika ròrelser uppstà och utbreda sig; detta fordrar nàm-

158 ligen, att människan direkt päverkas af andliga uppgifter. Äfven om människan endast under särskilda betingelser är mottaglig för denna päverkan och denna själf endast för kort tid bevarar sin fulla höjd, sä räcker den likväl icke blott tili lifvets höjd utan ock tili dess bredd och förblir ett fenomen af alldeles eget slag, om det ocksä skulle hämmas och korsas af aldrig sä mänga främmande inflytelser. Hit hör ytterligare, att heia folk utbildat en egendomlig nationalkaraktär. En sädan skiljer sig väsentligen frän all blott gemensamhet i säväl fysiska sotn psykiska tillständ, hvilka samvaron för med sig. Till en sädan karaktär hör nämligen en energisk kraftutveckling och lifssamling, omfattandet af ett gemensamt mal, ett aktivare förhällande icke allenast tili omgifningen, utan ocksä tili sig själf. Fördenskull blir en sädan karaktär icke gifven, utan är ett verk af historiskt arbete, dess bildande sker endast genom gemensamma upplefvelser, lidanden och öfvervinnelser, den behöfver, för att uppkomma och äga beständ, höjas öfver den fysiska och sociala själfbevarelsens ändamäl och vinna stöd i nägot rent inre. Intet inre sammanhang hos mänskligheten härstammar slutligen ur blotta samvaron och blotta mötet pä ett gemensamt plan. Funnes icke en lifvets helhet, en gemensam sanning anlagd i oss, sä mäste hvarje förbindelse förbli af yttre slag, sä skulle vi icke kunna fullfölja gemensamma mäl i lif och sträfvan, göra gemensamma erfarenheter, tänka och lefva för hvarandra; vi skulle icke heller kunna utveckla andliga innehäll pä olika omräden, säsom rätt och religion, konst och vetenskap, och förläna dem en besläktad andlig karaktär. Alltid är det en i sig själf hvilande verksamhets närvaro, hvilken sammanhäller mänskligheten i dess inre. Lika visst som vär erfarenhet uppvisar en sädan inre sammanhällning i betydande alstringar och i bildandet af heia lifskomplexer, lika visst mäste ocksä denna närvaro erkännas. Genom ett sädant erkännande undgä vi ocksä den skarpa motsägelse, som den nutida uppskattningen och behandlingen af mänskligheten visa. För vär nyktra betraktelse af tingen stär det motbjudande i samhällsmaskineriet, stridens växande skärpa, det lidelsefulla begäret efter rikedom, motsägelsen mellan den oerhörda subjektiva upphetsningen och tomheten hos det heia tydligt för

159 ögonen. Detta màste följdriktigt leda till att förkasta alltsammans, drifva till en stark pessimism. Men pà samma gang behandla vi mänskligheten sàsom nàgot högt och vördnadsvärdt, göra henne till alla värdens värde, till foremàl för vàr tro och vàrt hopp och lata alla sträfvanden gà ut pà hennes väl. Och vi gora detta utan att märka, a'tt vi därmed lämna erfarenhetens mark utan att taga hänsyn till dess lärdomar. Biotta insättandet af ett abstrakt begrepp synes förändra och vända allt till det bästa. Trots den upplösning, i hvilken all tro ràkat, har nämligen àtminstone tron pà abstraktionernas makt stannat kvar. Den, som vili frigöra sig fràn denna tro och pà samma gàng fasthälla mänsklighetens värde, mäste erkänna, att en andlig värld verkar i människan, och därigenom höja henne öfver hvad den närmaste erfarenheten gifver vid handen; för honom skall ocksà den uppgiften framställa sig att kraftigt sammanfatta allt hvad hos människan visar sig af en sàdan värld och tydligt skilja det fràn den biotta samhälliga röran. Icke ur samhället, utan i strid med detta har allt stört växt upp. Och àndà har det sin rot i en lifvets helhet. Fördenskull màste det andliga arbetet taga sin Standpunkt i detta osynliga heia, icke i biotta samhället, och därifrän afvisa samhällets arroganta anspràk att af egen kraft uppbygga det andliga lifvet. Visserligen skall den gemenskap, som utgàr fràn ett andligt sammanhang, i första rummet vara af osynligt slag, men om detta osynliga icke nägonstädes mera skulle kunna samla sig tili en verkan äfven i den synliga världen, detta är en allvarsam och svàr fràga, som blir allt mera trängande.

O m en dylik öfvertygelse skarpt motsäger den historiskt-samhälliga lifsriktning, som i 19:e ärhundradet vunnit en väldig makt och djupt nedtryckt det andliga lifvet med dess själfverksamhet, sä misskänner den fördenskull ingalunda den betydelse, historia och samhälle äga, och skulle icke äter vilja upptaga upplysningstidens föreställningssätt. Historia och samhälle äro oumbärliga medel för det andliga lifvets utveckling i mänskligheten. De blotta individerna och de enskilda ögonblicken skulle aldrig komma vare sig nägot innehäll eller nägon makt ästad. Men att fördenskull förklara de

160 bada förstnämnda storheterna för det andliga lifvets alstrande grund har varit ett svàrt misstag, som visserligen finner sin förklaring och sin ursäkt i problemets historiska rörelse. Den högre värderingen af de bada storheterna har utvecklat sig pà idealismens mark; i historia och samhälle syntes för idealismen själfva det andliga lifvet lefva och först tillkämpa sig sin fulla sanning. Nu undergick lifvets hufvudriktning en förskjutning frän tankevärlden tili den synliga tillvaron, och därvid förlorade historia och samhälle sin andliga grundval och sin lifgifvande själ. Trots detta kvarstod deras anspràk pà att alstra det andliga lifvet; de skulle göra mera än de forma uträtta af egen förmäga, äfven med spännande af alla krafter. I själfva verket kunna de frambringa andliga innehäll och tjäna det andliga lifvets utveckling hos människan endast under förutsättning, att ett öfverlägset andligt lif finnes närvarande. Pà samma gang blir emellertid hvad de fullgöra i krafternas sammanslutning och frambringa af alstring ett vittnesbörd om ett dylikt andligt lif. e.

Lifvets upphöjande öfver splittringen.

Efter hvad vi seit, uppnàr det andliga lifvet själfständighet endast dä det icke blott uträttar nägot i en af detsamma oberoende värld, utom dà det ur sig själft frambringar en verklighet, själft förtätar sig tili verklighet. Denna fordran synes människan emellertid vid första anblicken ingalunda vuxen. Sedan fortgàngen af hennes lif öfvervunnit det sammanflytande med omgifningen, som dess första begynnelser visade, befinner det sig nämligen i motsättningen mellan människa och värld, mellan Subjekt och objekt, och dess vidare förlopp synes vidga klyftan allt mera. Ju större kraft själslifvet vinner, ju mera egendomligt innehàll det frambringar, ju rörligare och friare reflexionen blir, desto mera viker världen tillbaka för människan, desto afgjordare förbjuder sig all omedelbar beröring. En bro öfver denna klyfta slàr ännu icke den kunskapsteoretiska reflexionen, att äfven det, som vi stalla emot oss, i gründen pà nàgot sätt dock màste tillhöra vàrt eget lif och omspännas af detta. Detta är nämligen att fastmer förlägga motsatsen tili ett annat omràde än att verkligen öfvervinna densamma. Ett verkligt öfvervinnande kan icke ske utan .itt lifvets rörelse gàr vidare, sä att nya

161 sammanhang utbildas, sammanhang, som äro denna splittring öfverlägsna; sammanhang, som i vär egen sfär höja oss utöfver blotta subjektiviteten. Dylika sammanhang bildas i själfva verket därigenom att lifvets rörelse gär vidare, en rörelse, som, fastän i sina särskilda företeelser for enhvar ett handgripligt faktum, likväl säsom helhet och i fullheten af sina omätliga problem sällan vederfares füllt beaktande. Dessa sammanhang bildas genom vändningen till arbetet, till arbetet säsom ett själsförlopp. Vi ha redan sett, att objektet därvid aflägger allt främmande, som vidläder detsamma, och införlifvas med det egna lifvet. Nu gäller det att närmare följa huru denna rörelse utsträckes, fördjupas, frambringar en egendomlig lifssfär och därigenom ästadkommer en andlig verklighet inom människans räckvidd. Arbetet sysselsätter oss närmast med en mängd särskilda uppgifter, som endast föreligga bredvid hvarandra. Men ju mera arbetet framtränger frän föremälens yttre beröring tili deras inre förvandling, desto nödvändigare blir det att sammanfatta dem tili en helhet, desto mera mäste hvart och ett för sig bli en del af denna helhet och själft representera en egendomlig form af det heia. Ett arbete i stor stil karaktäriseras just däraf, att det ända in i sina enskildheter utföres frän helhetens ständpunkt och att den karaktäristiska egendomligheten när tillbaka till dess enklaste element. Hvarje själfständig tänkare t. ex. gestaltar sälunda logiska grundfunktioner, säsom begrepp och omdöme, i öfverensstämmelse med sin art, hvarje själfständig konstnär skapar sig pä samma sätt sitt eget formspräk. Men arbetet förskaffar icke blott individen ett lifssammanhang, vi stode värnlösa mot världens oändlighet och skulle icke kunna fortskrida tili en kulturständpunkt utan att förena de enskilda krafterna tili ett gemensamt verk, utan att sammansluta allt mänskligt arbete. I en sädan arbetets gemenskap skapar sig människan en ny krets för sin tillvaro, bildar sig sin arbetsvärld och sätter densamma mot allt, som stannar utanför densamma. Denna arbetsvärld ligger ofvanför den enskildes förmäga, men är lika füllt vär egen värld, den bares af mänsklig kraft och äterverkar pä samma gäng rättande och bildande pä människan. Ty ju större sammanhang den vinner och ju fullständigare den gör sig tili herre öfver föremälet, ju flera slutna komplexer den utvecklar hos sig Euckeit,

Qrundlinjer.

J1

162 själf, desto mera företer den egendomliga lagar och metoder, hvilka med öfverlägsen kraft föreskrifva den mänskliga verksamheten art och riktning, men hvilkas ursprung icke kan ligga annanstädes än inom mär.niskans sfär. Pà detta sätt sker ett befästande inom denna sfär mot all godtycklig subjektivitet. I det att sakens lag pà samma gang är människans eget verk, lyftes hennes eget inre lif upp öfver den stela motsatsen mellan själ och sak. Arbetet ter sig här icke sàsom nàgot, som den väsentligen färdiga människan företager sig i förbigaende och efteràt, utan sàsom det, hvarigenom hon först utbildar sig tili andligt lif och vinner en andlig existens, hvars egendomlighet pà samma gàng bestämmer arten af denna existens. Liksom de olika arbetsomràdena utbilda karaktäristiska askädningssätt och öfvertygelser, sà uppstàr ur arbetets helhet ett egendomligt andligt vara, som icke star emot en transscendent värld, utan i sig bär en värld af egen verksamhet; allt detta i öfverensstämmelse med vàr grundöfvertygelse, att människan icke frän begynnelsen är ett andligt väsen, utan endast äger möjligheten att bli detta. Med en dylik stegring af arbetets uppgift växa ocksà dess mödor och faror, och dessa ligga säväl i föremalets riktning som i riktningen af det detsamma omfattande lifvet. För att arbetet skall helt och füllt lyckas och för att ett verkligt jag skall bildas genom detsamma, fordras säväl att föremalet helt och hallet uppgàr i arbetsprocessen som att det ur arbetet uppväxande jaget icke bakom sig har ännu en annan lifsenhet, utan bildar den sista afslutningen. Hvad som än à ena eller andra sidan förblir liggande bakom arbetet, sà minskar det dess halt, försvagar dess kraft, äfventyrar dess sanning och läter det icke uträtta just det, hvarom här är fràgan. Besinna vi emellertid hvilket motstànd som uppväxer säväl à ena som à andra sidan, sà framstàr äkta arbete sàsom ett högt ideal, sàsom en omätlig uppgift, hvilken äfven i gynnsamma fall endast närmelsevis kan lösas. Men pà samma gang framstàr det sàsom vittnesbörd om upplyftande och ombildande makters herravälde i människans sfär. Föremälet beslöjas för människan framför allt af hennes egen benägenhet att behandla sig själf sàsom verklighetens medelpunkt, förvandla omgifningen tili en spegelbild af sin egen tillvaro och mäta heia oändligheten efter sitt välbefinnande. Äfven vid ett sàdant för-

163 mänskligande af omgifningen utvecklar sig visserligen den mängfaldigaste sysselsättning med denna, men denna sysselsättning för, hur längt den än utsträckes, icke människan ut ur hennes krets och utbildar henne icke tili hennes inre. Detta blir möjligt först dä tingen vinna själfständighet och dymedelst sätta ett fast motständ mot mänskliga företag. Först detta förmär hos människan själf väcka nya krafter, förlägga hennes lif bakom det omedelbara förnimmandet och begäret och sätta i gang en inre ombildning. Denna rörelse har emellertid ganska olika grader, och frän ett högre trappsteg kan arbetet pä ett lägre lätt te sig säsoin oäkta och ofullständigt. Nutidens exakta forskning läter sälunda ofta den antika naturvetenskapen icke gälla säsom fullgodt arbete. En likadan gradation visar sträfvan efter lycka, efter det mänskliga välbefinnandets höjande. Sä länge denna sträfvan gär ut endast pä fakticitetens omvärdnad, sä länge den icke hos själfva människan erkänner en rörelse utöfver denna fakticitet och icke gör rättvisa ät fordringarna hos detta mer — hvilket bildar epikureismens och utilitarismens skranka — sä länge vinner denna sträfvan, trots all beskäftighet, icke karaktären af inre arbete, bidrager icke tili en väsentlig fortbildning af lifvet och tillfredsställer fördenskull i längden icke heller människans egen äträ. Epikureism och utilitarisrrr bli, trots allt hvad de prestera, oundvikligen till slut fadda och tomma. Om sälunda väldiga hänmingar framstä, sä framträder ä andra sidan ocksä en rikedom pä rörelse tili deras bekämpande, och historiens lopp ädagalägger denna rörelses oaflätliga svällande, visar, att människan förmär upptaga en strid mot det smätt mänskliga och i uppbyggandet af en ny värld väsentligen arbeta sig upp öfver sitt begynnelseläge. Den exakta vetenskapen rycker föremälet undan den subjektiva känslan, förlägger det först i fjärran, sönderdelar det därstädes, utforskar dess lagar och äterför det därefter i förvandlad gestalt tili människan. Den utbildar därigenom det mänskliga lifvet äfven inom sig själft, ity att tänkandet friare höjer sig öfver all känsla och en osinnlig tankevärld bär heia sinnevärlden. Men i sträfvan efter lifslycka och lifsinnehäll visar sig i den världshistoriska rörelsen ett stört afständ mellan den blotta omvärdnaden om den gifna tillvaron och uppbyggandet af en r.y värld och pä samma gang ett nytt lif. Moral och religion ha, sedda ur inre synpunkt, i människans erfarenhet en dubbel, grundolika gestalt;

164 dels te de sig sàsom ett blolt medel att bevara mànniskan i en gifven vàrld, satta henne i ett angenàmt forhàllande till denna vàrld, inràtta denna vàrld pà sàdant sàtt, att den gòr sà mycket som mòjligt fòr mànniskans vàlbefinnande; pà detta sàtt behàrskar medlet den mànskliga genomsnittserfarenheten och framstàr làtt sàsom det enda mòjliga. Men pà skapandets hòjdpunkter framtràdde pà dessa omràden en helt annan art: en brytning uppstod med hela den omedelbara tillvarons och vàlbefinnandets vàrld sàsom med en outhàrdlig inskrànkning och i det sjàlfstàndiga inre lifvet hòjde sig en ny vàrld, frambròto karaktàristiska innehàll, hvilkas tillàgnande lyfte upp lifvet ófver den biotta punktualiteten och fakticiteten, men pà samma gang blefvo fòr mànniskorna och mànskligheten en omàtlig uppgift och ett omàtligt arbete. Om detta ocksà endast pà hòjdpunkterna framtràdde med full klarhet, sà verkade det likvàl dàrifràn med besjàlande och hojande kraft àfven pà det òfriga lifvet, ja endast denna àkta form gifver ófverhufvud dessa omràden sjàlfstàndighet och eget vàrde. Trots all otillràcklighet hos mànniskans verksamhet àr det sàlunda omisskànneligt, att lifvet gàr utòfver den biotta fakticiteten med dess afsòndring. I en annan riktning uppstà fòrvecklingar dàrigenom att visserligen nàgot objektivt utvecklas och befàstes, men icke àterfòres tillràckligt pà lifvets helhet och fòrbindes med detta. Dà kan arbetet inom sitt omràde fortgà ifrigt och ofòrtrutet, men fórlorar sammanhanget med vàr sjàl, vàrt jag utvecklar sig icke i det och vinner ingenting genom det. Fòrdenskull fòrblir ocksà arbetet, trots febrilt uppbjudande af alla krafter, fràmmande for vàrt inre, och dess makt òfver oss kan bli ett stelt tryck. Men pà samma gàng skall det genom att pà detta sàtt lósgòras fórlora i sjàl och nedsjunka till en blott mekanisk verksamhet: kort sagdt, alla de fòljder af splittringen mellan arbete och sjàl skola intràda, hvilka det nuvarande kulturlàget làter oss kànna med sàdan skàrpa. Dylika erfarenheter framdrifva krafvet pà en gestaltning af arbetet, som fòrmàr i sig upptaga hela lifvet och dàrigenom bli vàrt sanna jag. Denna helhet kan emellertid icke fix och fàrdig meddelas arbetet, ty dà skulle den pàtvinga detsamma nàgot fràmmande och dàrigenom vanstàlla det; den kan endast framgà ur arbetets egen sammanfattning och hòjning. Vi insàtta icke i arbetet en sluten individuality, utan bilda denna i detsamma fòrst under stàndigt

165 öfvervinnande af motsatsen mellan tillstand och föremäl. Det är icke genom ett meddelande mellan färdigt och färdigt, det är icke genom ett gäende fram och tillbaka mellan Subjekt och Objekt, mellan tillständ och föremäl, hvarigenom andliga innehället alstras, utan äkta arbete sätter bäda sidorna i rörelse och förbinder dem med upplyftande kraft tili ett helgjutet lif. Pä detta sätt uppfattad bidrager hvarje rörelse tili att utbilda en andlig individualitet hos individerna, hos folken och hos tiderna och blir slutligen för heia mänskligheten ett vittnesbörd om möjligheten att öfvervinna denna motsats och om uppkomsten af en verklighet inom lifsprocessen. Vi kunna icke pä detta sätt göra arbetet tili ett inre och tili verktyg för en ny verklighet utan att erkänna, att längt mindre äkta arbete finnes i den mänskliga tillvaron än vi pläga antaga, men ocksä, att detta lilla betyder mycket mera, utvisar en mycket större utbildning af lifvet än som vanligen erkännes. Ingenting skiljer individer och tider mera frän hvarandra än huru längt de nätt i äkta arbete, huru mycket de omsätta sitt lif i sädant arbete. Blott reflexion och god vilja förslä ganska litet härtill; utan en energi hos väsendet, en inre art med fast riktning, äfvensom en ödets gunst kan här icke göras mycket. Hvad som vanligen kallas lif, är blott vilja att lefva, en äflan att fänga lif, det är blott lifvets sken och skugga; först den ofvan omtalade omsättningen alstrar verkligt lif.

Ju mindre äkta arbete uppfyller den mänskliga tillvarons bredd desto nödvändigare är det, att det i säkra drag finnes anlagdt i värt väsens grund, och att dessa drag i det världshistoriska arbetet utbildas tili tydlig gestalt och kraftig verkan. Pä det att värt arbete icke skall splittras och förskingras, behöfva vi bestämda synteser, hvilka ästadkomma en lifsväfnad. Det gäller först att utföra en sönderläggning i särskilda punkter, hvilka med själfständig verkan alstra lif; det gäller vidare, att finna ett sammansträfvande hos dessa punkter, en rörelse frän den ena tili den andra, ett gemensamt verkande tili att uppbygga en ny värld. Dessa synteser mäste lika mycket vara en omedelbar upplefvelse

166 pä hvarje särskildt ställe som ingä i arbetets alla förgreningar, öfverallt uppställa egendomliga uppgifter, frambringa egendomliga prestationer, genom energisk utgestaltning af tillvaron höja denna tili ett karaktäristiskt, af framträngande kraft genomträngdt lifssystem. Endast pä detta sätt kan en rörelse uppstä, som gär ut pä ett verkligt helt och förmär genomdrifva denna helhet mot världen, sädan den befinnes; endast därigenom kan mänskligheten sättas i försvarstillständ mot omgifning och öde. Om värt lif bär i sig dylika synteser och därigenom gestaltar sig tili en lifsväfnad, kan endast erfarenheten afgöra; den världshistoriska rörelsen visar dem i själfva verket. Dessa syntesers art gifver kulturens hufvudepoker deras utmärkande karaktär, och härifrän gestaltar sig säväl elementens art som deras sammanhang, härifrän vinner människan ett bestämdt förhällande tili världen liksom ett omdöme om världen. En dylik syntes med dess lifvet genomträngande och lifsbildande kraft har förvisso ett sanningsinnehäll, den är intet alster af blott mänsklig reflexion och inbillning. Fördenskull kan tidens lopp och historiens växling icke helt enkelt tillintetgöra den, fastmer lyfter den med detta sanningsinnehäll lifvet öfver all tid upp i evigheten. Det är emellertid icke sagdt, att lifvet är i ständ tili blott en syntes och icke skulle kunna frambringa flera olika synteser. Det behöfver icke finna sin enhet i det glada genomförandet af en enda art, utan kan äfven söka den i en hufvudsyntes' herraväj^e öfver de öfriga. Att vär kulturkrets' erfarenhet verkligen visar detta, mä i nägra korta drag ädagaläggas. En egendomlig syntes framstär sälunda först pä den klassiska forntidens höjd, en syntes af konstnärlig, öfvervägande plastisk art. I lifvets centrum stär här formen säsom en sammanhällande och ordnande kraft, hvilken griper och bildar materien, förvandlar heia kaos tili kosmos och med denna verksamhet pä samma gäng füllt förverkligar sig själf, ehuru dess grundbeständ gäller säsom öfverlägset all växling och förändring. Det andliga arbetet blir pä detta sätt härstädes ett gestaltande, ett formens framhäfvande och segerrika genomdrifvande. Detta gestaltande skall genomtränga lifvets alla grader, det bildar de talrikaste själfständiga lifspunkter, hvilka likväl af sig själfva sträfva tili helheten och endast i denna finna sin fulländning.

167 Kunskapen màste sàlunda gentemot världen aftvinga det första blandade intrycket varaktiga former och hopfoga dem till en hàrmonisk helhetsbild; dess högsta uppgift är att bringa denna bild hel och ren till àskàdning. Fördenskull blir ocksà handlingen hufvudsakligen att ordna, gradera och tili gemensam verkan förbinda dementen: ur den kaotiska massan bereder staten genom författning och lag ett besjäladt konstverk, en organisk lembildning. Äfven för individens själ gäller det att bringa de olika krafterna i riktigt förhallande af anordning och gradering för att därigenom nà den högsta af alla harmonier: lifsharmonien. Allt detta innehàller egendomliga värdesättningar, ett egendomligt svar pà motsatsernas problem och deras lösning i vàr tillvaro. Vi veta alla, huru det hela verkat till att genomgàende höja och förädla lifvet och oaflàtligt fortfarande verkar därtill. Men vi veta ocksà, att rörelsens fortging rubbat detta lifssystems allenagiltighet. Den lärde oss nämligen förnimma motsägelser, hvilka i detta system icke tillräckligt uppmärksammades, den slet upp en djupare klyfta mellan människan och hennes omgifning än som künde öfvervinnas i detsamma, den skakade i synnerhet formens härskande ställning, som bildar systemets grundval. Utan vidlyftigare undersökning hade forntiden pä sin höjdpunkt förlänat formen en lifgifvande själ. Dess senare utveckling löste denna förbindelse, själen vek allt mera tillbaka i ett sinnelagets innerlighet och afstod, om icke frän världen, sä likväl fràn att genomforma och gestalta henne. Men formen, som beröfvats själen, hotade att bli endast yta och förvandla lifvet tili lek och njutning. I detta läge ingrep kristendomen med mäktig verkan, men skapade icke ett utgestaltadt lifssystem i den mening, som här sysselsätter oss. Detta har först nutiden gjort, i synnerhet under upplysningstiden. Den gör kraften tili lifvets medelpunkt, och att omätligt stegra kraften blir för densamma uppgifternas uppgift. Kraftcentra bilda här verklighetens element, men dessa element falla icke i sär, enär kraft endast tänder sig vid kraft och lifvets grad beror af förhällandenas utveckling. I det att pà detta sätt det ena tränger tili det andra, bildas hopväfningar och hopkedjanden, hvilka fast sammanhälla màngfaldigheten. Här ter sig världen icke sàsom ett i sig hvilande konstverk, utan säsom en i oaflàtlig stegring stadd process. Att med füllt medvetande och med full själfverksamhet gripa denna

168 process, som faktiskt omger oss, sà vidt som möjligt förvandla dess omätliga lif tili eget lif, efter basta förmäga medverka tili att stegra densamma, detta blir nu det andliga arbetets hufvuduppgift. I det att detta arbete ingenstädes tal trög hvila, ingenstädes tager världen säsom ett stelt öde, utan bemödar sig att med egen gärning utbilda henne, mera energiskt analyserar det gifna tillständet för att framtränga tili de rörande krafterna, vinner det ett aktivare förhällande tili omgifningen an den mera kontemplativa antika arten och känner sig mera stà i verklighetens skapande verkstad. Vetande och lif förändra därmed väsentligen den nedärfda arten. Forskningen kan icke förvandla världen fràn det omedelbara intryckets skenbara ro och fulländning tili rörelse och vardande utan att sönderlägga den erbjudna bilden i dess minsta beständsdelar, utröna dess lagar och slutligen med tidens tillhjälp äter fràn dess enklaste begynnelser uppbygga den värld, som den först förstörde. Med ett sädant förstörande och àteruppbyggande bringar den världen oss vida närmare och gifver oss större makt öfver henne än den gamia arten. Att förklara verkligheten ur dess vardande motsvaras af att försätta den egna lifssfären i en fortskridande rörelse. Det mänskliga samhället är här icke sä mycket ett väl hopfogadt konstverk som snarare en komplex af krafter, hvilka först i samvaron komma tili full utveckling och inträda i ett säkert framätskridande. Hufvudfordran blir sälunda här sä stor frihet som möjligt hos rörelsen, sä mycken anknytning som möjligt af ömsesidiga förhällanden, en oaflätlig stegring af lifsströmmen, som i sig skall indraga allt, som bär människoanlete. Äfven individen mäste försätta sin tillvaro i vardande och rörelse, han bindes icke af ett en gäng för alla bestämdt naturmàtt, i kraft af sin andliga art kan han alltid hos sig utbilda nya förmögenheter och växa obegränsadt; intet förlänar hans lif ett stoltare mod och en gladare kraft än ett sàdant medvetande af inre oändlighet. Pà samma gang uppstär ett egendomligt ideal för bildning och uppfostran, det andliga arbetets alla särskilda grenar galla numer framför allt säsom medel att stegra mänsklig kraft och mäste gestalta sig i enlighet härmed. — Lifvet blir sälunda alltigenom verksammare och kraftigare, det behöfver icke söka sitt mal utom sig, utan finner det hos sig själft, i sitt eget höjande, människans heia tillvaro blir mera hennes eget verk. I det att arbetet djupare infrànger i tingen, blir kraftens utveckling

169 samtidigt ett öfverväldigande af världen. Fördenskull var det icke heller nägot under, att den modärna människan med detta lifssystems utveckling allra först trodde sig ur barnslig bundenhets ti 11— stànd inträda i frihetens och myndighetens aider. Den vidare utvecklingen visar emellertid tydligt nog — och detta är den ledande tanken i heia denna undersökning — att detta lifssystem af kraft och rörelse icke bildar afslutningen pà det mänskliga sträfvandet. Vi ha nämligen sett, att ett system af blott kraft och rörelse icke leder lifvet tili nàgot eget lif, icke gifver arbetet en själ. En brusande ström griper och rycker oss bort med sig, men vi nà ingen stàndpunkt gentemot densamma, och därför kunna vi icke heller sammanfatta màngfaldigheten, icke vinna ett innehàll ur den omätliga verksamheten, ja lifvets växande utsträckning styckar oss allt mera i särskilda krafter och beröfvar oss ett rörelsen öfverlägset jag. Men allt detta uppfattades i början icke tili fullo, enär kraften oförmärkt fördjupade sig tili själ och rörelsens utsträckning fördenskull betraktades sàsom en ren vinst för lifvet i sig själft. Men dà den nya arten vidare utvecklades och skarpare utpräglades, mäste de motsägelser, hvilka funnos i densamma, tydligt framställa sig, mäste skilja arbete och själ fràn hvarandra och drifva dem tili en skarp konflikt. Numer hotar arbetet bli mekaniskt och ett tili biotta subjektiviteten anvisadt själslif att förlora sig i formlöshet Sàdana erfarenheter alstra ett nytt läge, som tvingande drifver tili att i förgrunden ställa själsproblemet, hvilket i de äldre lifssystemen stod i bakgrunden. Uppgiften förlägges därigenom väsentligen tillbaka, ty nu gäller det mindre att förändra en gifven verklighet pä ett eller annat sätt än att öfverhufvud först finna en äkta verklighet och frän all blott verksamhet framtränga tili ett vara i verksamheten. Att en egendomlig gestaltning hos lifvet framgàr häraf har pä mängfaldigt sätt visat sig för oss. Hvad som synes kunna sättas i fràga är blott, om denna vändning ocksà är i stànd att genomgàende utgestalta lifvet, om den förmär säväl frambringa själfständiga lifspunkter, som förena dem tili en lifvets gemenskap och därigenom bana väg för ett lifssystem. Att detta verkligen är möjligt, att en ny lifsväfnad hàller pà att uppstà och att, i den màn den allt tydligare framträder, urgamla uppgifter erhàlla sin fulla

170 förklaring och kraftigt främjas, detta är en sak, som vi förfäkta pà det bestämdaste. Vi ha sett koncentrationspunkter uppstà pà lifvets höjd och frambringa en egendomlig lifssfär, sàsom förhällandet är med andliga individualiteter, nationalkaraktärer o. s. v. Sà snart dessa gestaltningar erkännas sàsom andliga och tillräckligt höjas öfver den blott naturliga tillvaron, sà snart en ny världs framträdande i dem erkännes, bli de ett stört problem. De kunna dà icke betraktas sàsom blott enskilda formationer, utan màste framför allt gälla sàsom skapelser af det universella andliga lifvet, skapelser, som icke blott ha att upprätthälla sig själfva, utan pà samma gäng i egen gärning omsätta hvad de mottagit. Förhällandet tili den andliga världens helhet blir därigenom lifvets grundforhàllande; men lifvets vidare utveckling följer icke omedelbart däraf, utan af förhällandet tili rikedomen pä andra lifspunkter; den oändlighet, som det enskilda väsendet vinner ur detta grundforhàllande, erhàller sin särskilda utbildning och sitt innehàll endast ur denna samvaros erfarenheter. Ej heller denna samvaro är gifven af naturen, utan framgàr sàsom ett andligt först ur denna helhet och màste fortfarande bäras af denna. Den enskildes förhällanden tili den enskilde omspännas pà detta sätt af helheten och utbildas genom dess närvaro vida öfver allt hvad biotta naturen förmär. Hvad här uppstär af kärlek är sàlunda grundskiljaktigt frän all naturlig kärlek, och sà förstädd hade ocksä Augustinus' fordran, att äfven i den ena människans förhallande tili den andra i första rummet icke människan, utan Qud och först efter och genom honom människan skulle älskas, sin goda rätt, sà problematisk dess tillämpning än ställer sig. Hvad som sökes i alla dessa förhällanden är emellertid icke en blott stegring af verksamheten, utan ett varats växande, men icke växandet af ett vara bortom verksamheten, utan hos ett, som innebor däri. Lifsprocessen skall icke allenast uträtta mera, utan skall växa i sig själf, förvandla främmande tili eget, hos sig själf utveckla mera verklighet; den skall upplefva hvarje enskild verksamhetsyttring som en verksamhetsyttring af det heia och sàlunda trots obegränsad utsträckning bevara hvilan i sig själf. Fordran pà en dylik lifvets hvila i sig själft, fordran pä verksamhetens höjande tili väsensbildning och väsensutveckling utesluter ingalunda andra arter af verksamhet, redan af det skälet att den

171 fr'amhäller ett högt ideal, hvilket människan blott smäningom kan närma sig. Men detta ideal bildar likväl ett mal och en mättstock för all annan verksamhet; äfven formgifningen och kraftstegringen mäste inmynna härstädes, om de icke skola hemfalla tili inre tomhet. Ju mera energiskt man mäste päyrka verklighetens besjälande genom lifvets utbildning tili inre själfständighet, desto eftertryckligare mäste faran för en antropomorfism bekämpas, hvilken vid hast och otälighet oundvikligen smyger sig in och fördärfvar allt. Endast med möda och under ständig själfkritik kan lifvet bringas tili den punkt, pä hvilken vändningen tili själfständighet blir möjlig. Men äfven da kan i de mänskliga förhällandena icke det heia ästadkommas med ett slag, utan närmast gäller det att eftersträfva nägon koncentration, bilda en kärna, för att därmed vinna en fast medelpunkt, frän hvilken striden för ett ytterligare förinrierligande af tillvaron kan upptagas. Pä detta sätt ter det sig ocksä i lifvets förgrening och gradation, allestädes kommer en rörelse tili inre själfständighet i gäng, men da den uppstar, framdrifver den en motsats och förvandlar lifvet alltigenom i arbete och strid. Här kan kunskapen icke nöja sig med att förvandla världen tili ett konstverk eller till en process, den mäste hos henne söka ett inre väsen och finner detta i ett själfständigt andligt lif, genom hvilket verkligheten kommer tili sig själf. Men pä samma gäng skärpes ocksä skillnaden mellan ande och natur och alla afständ i lifvet växa. Människornas förening kan här icke finna sin afslutning vare sig i sammanfogandet tili ett konstverks helhet eller i ett system af fortskridande kraftstegring; intetdera skulle bevara samhället för inre tomhet. Äfven samhället behöfver inre lif och vinner detta först genom att utbilda ett andligt innehäll och en andlig karaktär. Dessa mäste emellertid först aftvingas genomsnittsförhällandenas blandning. Till och med individen fär icke ett innehäll i sitt lif genom att omedelbart sammansluta sina krafter tili ett harmoniskt helt eller obegränsadt stegra dem, äfven den enskilde mäste tillkämpa sig en lifskoncentration och pä samma gäng medelpunkten för en ny värld. Med totaliteten af sitt lif är han aldrig personlighet och andlig individualitet; men väl finnes ett frö därtill i honom, som kan förvandlas tili egen gärning, och det tillständ, som därigenom vinnes, kan verka uppryckande och höjande pä heia det öfriga lifvet.

172 Màlet ryckes sàlunda alltigenom i fjärran; det visar sig, att vi icke forma gifva lifvet dess riktning fràn en gifven grundval, utan att vi först màste vinna och under fortsatt arbete bevara grundvalen. Här är nämligen fràgan om just ett äkta lif och med detta ett andligt vara, men icke om en viss riktning hos lifvet. Därigenom te vi oss mera ofärdiga än nàgonsin. Men själfva denna ofärdighet blir i dessa sammanhang ett vittnesbörd om att betydande uppgifter verka och att öfverlägsna krafter härska i oss. Midt i allt dunkel försiggär en omisskännelig rörelse mot bildandet af en ny, i sig själf hvilande verklighet öfver den biotta människans heia förmàga och alla intressen. Denna rörelse har framträdt i stora tilldragelser af världshistorisk art, i bildandet af fruktbärande lifssystem, hvilka pà samma gang varit ombildningar af det enskilda lifvet; den har framdrifvit alltjämt nya skapelser och ställer o s s n u inför uppgiften att utveckla ett nytt lifssystem, som unnar hvarje själfständigt lif dess fulla rätt och som med sin grundtanke genomtränger och förvandlar alla förgreningar. Där sà mycket är att gora, där ha vi för visso kommit längt utöfver mening och sken.

II.

Den närmare gestaltningen af vàri andliga lif. a.

Sanningens och verklighetens problem.

Hvad egendomligt vàr uppfattning af säväl det andliga lifvet som af människans lif än har, sä màste detta framträda och visa sin duglighet pä sanningens och verklighetens problem. Forst och främst förstör det med tvingande makt den inrotade föreställningen, att sanningen är värt tänkandes öfverensstämmelse med en yttre värld. Dà ett inre lif blir själfständigt, blir det nämligen omöjligt att nägot, som befinner sig utanför detta, làter flytta in sig i det utan att undergä en väsentlig förändring. Nu blir det ocksä begripligt, att ett »Jenseits» kan locka och egga oss. Detta förmär sanningens problem endast, om det uppstär inom vär egen lifssfär. Det kan nämligen endast dä bli en tvingande makt, när det tjänar tili att öfvervinna en tvedräkt inom oss själfva, som blifvit outhärdlig. Men att en sädan tvedräkt verkligen uppstär, gör den af oss skisserade lifsbilden ganska väl begripligt. En viss verksamhet kommer i gäng i värt lif, utbreder sig allt vidare och skulle vilja betyda heia vär tillvaro. Den finner emellertid gränser och motsägelse hos oss själfva; mycket sker i vär sfär oberoende af denna verksamhet, skenbart oss förutan, ett visst skick förefinnes och bevarar en stel fakticitet. Sä längt detta skick räcker, äro vi bundna inom oss själfva och bära i oss nägot dunkelt och främmande. Sä länge bäda sidprna forbii ätskilda, blir lifvet intet füllt och riktigt lif; verkligheten saknar grund, innehäll, säker riktning och all rörelse af fritt sväfvande kraft, all reflexionens möda, döljer icke en inre tomhet. Ä andra sidan mäste vi känna oss hämmade och betryckta däraf att vi bära sä mycket inom oss, som endast tili hälften tillhör oss och tynger oss säsom ett öde. Lifvet finner sig sälunda icke samladt tili enhet; det saknar en inre sanning, ity att den fritt sväfvande verksamheten utger sig för dess helhet utan att vara detta; det blir pä detta sätt problem för sig själft. Detta problem

174 mäste emellertid kännas desio pinsammare, ju starkare äträn blir efter en lifvets inre helhet; en sädan kan ju ändä omöjligt ernäs utan att splittringen öfvervinnes. Fördenskull mäste lifvet fritt söka sig själft, sin enhet, sin fulländning, och just detta är sanningens problem. Lifvet vändes därvid icke utàt, utan mot sig själft. N u förstä vi, att äträn efter sanning f ö r m ä r utöfva en sä väldig r ö r a n d e kraft: vi strida därvid icke f ö r nägot främmande, vi strida för värt eget vara. Denna uppfattning af sanningen afgör ocksä sanningssträfvandets art: här kan uppgiften icke bli att u n d e r o r d n a den ena sidan u n d e r den andra och sä mycket som möjligt äterföra den tili denna, säledes anfingen förvandla det gifna tillständet sä vidt som möjligt i fritt sväfvande verksamhet, eller sä vidt som möjligt afpassa verksamheten efter det förra och lata det u p p g à i detta, utan här gäller det att framtränga tili en öfverlägsen, full och u t t ö m m a n d e verksamhet, hvilken s a m m a n f ö r bäda sidorna och utbildar dem ti 11— sammans med hvarandra, hvilken u n d e r ömsesidighet ger verksamheten ett innehäll, det faktiskt gifna en själ. Vi ha nyss sett, att en rörelse i denna riktning lika väl genomtränger världshistorien som ocksä omedelbart när in i den enskildes själ. Förutsättningen för all sträfvan efter sanning är, alt det ö f v e r h u f v u d är möjligt för lifvet att pä detta sätt sammanfatta och höja sig själft; beviset härpä finner det i lifvets faktiska utbildning, i de nya innehäll, som lata vinna sig pä denna väg. Denna sanningens betydelse af lifvets sträfvan tili sin egen, icke pätrugade, utan immanenta enhet visar sin egendomlighet i synnerhet i motsatsen tili den intellektualistiska uppfattning af sanningen, som trots allt afvisande och alla a n g r e p p alltjämt ä n n u bevarar en väldig makt. H ä r skall tänkandet af egen förmäga behandla och Iosa detta problem, i tankens rike synes den eftersträfvade syntesen ursprungligen finnas och därifrän meddela sig ät de öfriga lifsomrädena. I själfva verket har emellertid tänkandet hos sig själft en synnerlig t u n g börda att bära i splittringen mellan fritt sväfvande verksamhet och det förefintligas stelhet, och det kan icke af egen förmäga nä den ständpunkt af full skapande verksamhet, som ensam f ö r m ä r öfvervinna söndringen, utan är f ö r att kunna detta hänvisad tili ett f r a m t r ä n g a n d e af lifvets helhet, som ensamt f ö r m ä r nä ett väsentligen nytt tillstäncl Visserligen

175 har tänkandet egendomliga logiska grundformer, hvilka reglera allt dess arbete. Men reglera och producera äro tvâ olika saker. Äfven det samvetsgrannaste iakttagande af dessa former för icke tänkandet utöfver reflexionens stândpunkt tili ett inre förhällande tili objektet, icke tili föremälets öfverväldigande, genomträngande, tillägnande, utan lâter det fortfarande stâ kvar pä blotta kunskapssträfvans, pâ grubblandets och sökandets Ständpunkt. Allt verkligt tänkande bär uti sig ett andligt skapande, en framträngande egen gestaltning af heia lifvet. Fördenskull ha kulturens hufvudepoker gifvit dess inre art och dess grundväfnad en alltigenom egendomlig, sinsemellan mycket olika karaktär. Den modärna kunskapen skiljer sig frân den gamla icke allenast kvantitativt, utan kan äfven, sä snart dess sammanhang med den för det modärna lifvet karaktäristiska hufvudsyntesen afslöjas, icke mera gälla sâsom kunskap kort och godt, utan endast sâsom en särskild art af kunskap, hvarutöfver ytterligare utvecklingar stä öppna. Frân lifvets helhet skall emellertid striden för sanningen sträcka sig tili och förläna alla enskilda omrâden en större spänning. Religion, konst, mänsklig samvaro ha alla att först öfvervinna motsatsen mellan subjektiv kraft och fakticiteten af främmande moment och därigenom tillkämpa sig ett sanningsinnehâll. För dem alla betyder sanningen icke, att lifsverksamheten emottager en fond af fakta, utan att lifvet framtränger tili en inre höjd. Pâ detta sätt fattadt skall hvad soin uppträder sâsom sanning icke kunna visa sin rätt annorlunda än genom sin makt, d. v. s. genom sin förmäga att omspänna lifvets heia krets och höja den öfver motsatsen tili den fulla aktivitetens Standpunkt. Mot medtäflarna tillkommer det hvarje sâdant försök att bevisa sin makt och sin rätt därigenom att det förmär aftvinga dem det lifsinnehâll de représentera och införa detta i nya sammanhang utöfver den stândpunkt, det nâdde hos dem, och sâlunda allt mera förvandlar lifvet tili en inre helhet. Därmed inkomma i sträfvandet efter sanning mera rörelse, mera frihet, mera mângfaldighet; olika utgângspunkter kunna ganska väl väljas, liksom skilda vägar tili mâlet försökas; den enas rätt behöfver icke vara den andras orätt. Allting beror endast pä att rörelsen skall komma tili füll aktivitet ur splittringens och reflexionens tillstând, ty endast pä detta sätt kan lifvets halt vinna genom

176 rörelsen. Däraf kommer sig ocksà den stora betydelse, som ett fortskridande till arbete, till arbete af inre art, äger; ty allt efter som detta lyckas, skiljer sig äkta lif fràn blott vilja tili lif. Hvarje handling under dessa omständigheter är visserligen ett vàgstycke, och vida lättare och säkrare är att stanna kvar pà den biotta reflexionens och pà resonemangets Standpunkt. Men detta bringar oss icke till en erfarenhetens och afgörandets punkt och leder fördenskull i hufvudsak icke ett steg längre. Arbetet med siti irrande är bättre än all klok, men dadlös öfverläggning, ty villfarelsen kan drifva till sanning, men kraftlös overksamhet fängslar pà samma ställe. Sàdan vi fatta den, är sanningen allt annat än ett allmänt schema, hvarur genom blott slutsats alla ytterligare former läte härleda sig. Lifvets sammanfattning tili inre enhet, hvarpà härstädes allt beror, skall fastmer drifva ut allt blott allmänt och gòra helhetstillstàndet individuellt. Ju mera lifvet fortgär i denna riktning, desto mindre är det blott en tillämpning af allmänna principer, desto mindre förlöper det säsom en följd af gifna premisser, desto mera blir det en fortlöpande handling, nybildning, höjning. Dessa sammanhang lämna ganska väl plats för en egendomlig sanning hos de enskilda individerna. Liksom den omfattande Iifssyntesen formàr ingà i tillvarons alla förgreningar, sà skall hvarje enskildt lifscentrum ha att fullgöra sin särskilda syntes, sà skall hvarje individ ha att tillkämpa sig sin inre enhet och därmed en egen sanning, men ocksà inlägga denna i hvarje särskild handling. En sanning, som icke är min egen sanning, är för mig ingen full sanning. En sàdan individualisering màste endast ske inom, icke mot det heia och màste framgà af skapandets inre nödvändighet, icke af fafängan att vilja vara nàgot former. I alla händelser förblir det därvid, att liksom sanningens immanenta och universella gestaltning fordrar mera gärning och kraft, sà formàr den ocksà gifva större frihet och màngfaldighet. Sanning och frihet ha pà historiens mark ofta kommit i tvist; syntes den förra kräfva obetingad underkastelse, sà hade den senare mycken lust att afskudda sig hvarje band säsom ett tryckande ok. Dà vi se, att lifvets sanning kan näs endast pà frihetens väg, men ocksà att friheten endast genom forhàllandet till sanningen vinner ett innehàll och därmed en andlig karaktär, sä försvinner därigenom visserligen ingalunda all motsats,

177 men en grund vinnes likväl, pá hvilken en öfverenskommelse och en fruktbärande växelverkan mellan bada kan eftersträfvas.

Sä förstädt, har sanningens problem det närmaste sammanhang med verkligheten; här som dar gäller det att bekämpa den ytliga uppfattningen hos en naiv lifsständpunkt, hvilken det världshistoriska arbetets inre rörelse Iängesedan gätt förbi, men hvilken med sin sinnliga evidens segt häller sig kvar hos de särskilda individerna och svärligen nägonsin skall upphöra att imponera med sin skenbara själfklarhet. Detta naiva föreställningssätt förstär verklighetens helhet säsom ett rum, hvilket innesluter tingen äfvensom människan och genom sinnena synes vara människan erbjudet, »gifvet»; endast hvad som visar sig i dessa sinnliga sammanhang gäller här säsom verkligt. För denna af sinnliga intryck behärskade ptolemeiska lifsgestaltning nedsjunker allt osinnligt till en blott illusion och sälunda ocksä själfva det andliga lifvet, ehuru vi endast i detta veta nägot om verklighet. Men liksom vetenskapen fort oss ut öfver den ptolemeiska naturbilden, sä har lifvets utveckling med icke mindre makt fort utöfver den ptolemeiska verkligheten. Lifvet künde icke emancipera sig frän bundenheten vid omgifningen och utbilda en innerlighet, utan att en omhvälfning inträdde med detta problem: det inre blir den första och säkraste ständpunkten, för hvilken allt, som vill gälla säsom verkligt, mäste dokumentera sig, men allt yttre aflägsnas, blir problematiskt och kan visa sig säsom verkligt endast genom hvad det uträttar ät det inre och efter det inres mättstock. Äfven det sinnliga intryckets öfvertygelsekraft grundar sig numer icke pä dess handgriplighet, utan pä den andliga verksamhet, det uppv^cker; endast det andliga lifvets egna erfarenheter leda här äfven tili ett »underandligt». Liksom en dylik omhvälfning bringar tili tydligare medvetande den andliga verksamhetens anpart i bildandet af verkligheten, sä satter den ocksä verkligheten i rörelse och förvandlar den tili egen sträfvan. Till verklighetens begrepp höra i synnerhet tväggehanda: ett oberoende af människan och all mängfaldighets hopknytande tili ett sammanhang. Som det nu är omöjligt att komma till ett rent »Jenseits», sä kan detta oberoende endast betyda, att inom själfva lifvet nägot höjer sig öfver dess omedelEucken,

Grundlinjer.

12

178 bara förlopp och fixerar sig däremot. Detta är emellertid i själfva verket en väsentlig egenskap hos all andlig verksamhet; den utvecklar i oss nàgot, som star gentemot oss själfva, och àstadkommer därmed ett anmärkningsvärdt vidgande af oss själfva. Detta är tydligast pà det intellektuella omràdet. Alla för tänkandet egendomliga funktioner erhàlla nämligen sin utmärkande karaktär först genom denna frigörelse och fixering gentemot det omedelbara skeendet. Sàlunda blir begreppets innehäll nägot fast i jämförelse med föreställningens växling; sàlunda sammanknyter oradornet begreppen tili nägot som stär kvar efter sammanknytningen, ja erhäller permanent varaktighet mot själslägets alla växlingar. Lifvet fullbordar sàlunda i sig själft en gradation och höjer sig ur den biotta förändringens ström. Endast därigenom att det i sig själft utbildar ett fast innehäll och därmed vinner ett oberoende af hvarje eget tillfälligt läge, kan det ställa sig emot en värld och göra till sin uppgift att tillägna sig densamma. — Att vidare detta oberoende innehäll icke fàr forbii oordnadt, utan màste erhàlla sammanhang, är en fordran pà och en prestation af det andliga lifvet; af arten och graden af dess utveckling beror, huru làngt denna fordran uppfylles. Platsen för verkligheten är sàlunda framför allt det själfständiga andliga lifvet, hvarest vi uppbygga vàr verklighet àt oss. I det att det andliga krafvet härstädes utgör màttstock pà människans verk, afgöres i hvilken màn världsläget förvandlats till vàr verksamhet och därigenom blifvit vàr verklighet. Huru làngt vàr egen förmäga räcker därvid, kan icke afgöras pà förhand, utan endast genom lifvets egen fortgàng; särskildt fà icke ting i och för sig fixeras mot oss och vàr heia värld därigenom nedsättas till ett rike af biotta företeelser. Sà längt detta är» fai let, kunna nämligen tingen aldrig ingà i vàrt lif och kan detta aldrig tillägna sig dem i sitt inre, pà sin höjd kunna de beröra oss i sina verkningar. Detta har sin goda rätt, sà làngt som den mekaniska naturbetraktelsen nàr, hvilken förvandlar allt skeende till en väfnad af relationer mellan enskilda punkter, som forbii otillgängligt liggande bakom denna väfnad. Det blir en outhärdlig och pà samma gàng högst dogmatisk inskränkning, om det skall behärska vàrt grundförhällande till verkligheten och tili oss själfva. Förhölle vi oss nämligen till oss själfva sàsom till nàgot främmande, sà skulle all

179 lifvets själfständighet förstöras och künde ingen väsensbildning försiggä gentemot den enskilda verksamheten; vi mäste fullständigt upplösas i företeelsernas ström, och i sträfvan efter verklighet skulle vi icke komma vidare. I själfva verket beror allt pä den halt, som lifvet förmär gifva sig själft, pä huru längt det framtränger tili verklighet; lifvets värld vinner sin omfattning förnämIigast efter den grad af själffördjupning, som det uppnär. Men sä längt som människan har del i det andliga lifvet, stär hon frän början icke utanför utan uti verkligheten; hon skulle aldrig kunna komma tili en verklighet, om hon icke bure denna inom sig och endast behöfde utveckla den. Fördenskull ser hon tili sist icke utifrän inät, utan inifrän utät, och hennes begränsning är icke det första, utan det andra. Häremot svarar alltigenom värt lifs inre struktur. Väsentligt för allt andligt lif är att icke svänga mellan enskilda punkter utan med öfverlägsen enhet omspänna och fortbilda en mängfald; därigenom växer det i sig själft och vinner allt mera själfständighet. Men just därigenom utvecklar det sig tili verklighet. Fördenskull är verkligheten här ingen fast och färdig storhet, utan har mycket olika grader. Olika är först och främst den energi, med hvilken det arbetas pä att sammanfatta mängfalden och öfvervinna splittringen. I enlighet med denna energi ter sig jaget än kraftigare, än svagare och dess förvandlande kraft än större, än mindre. Olika är, näst efter insatsen af positiv kraft, ocksä kraften hos det motständ, som göres af det innehäll, hvilket skall tillägnas; och i enlighet härmed är ocksä sammanstötningen härdare eller mildare. Den ena finner odrägliga motsägelser där för den andra allt ordnar sig glatt och jämnt af sig själft; den ena tror tingen vara förvandlade tili eget lif, där den andra blott anser deras yta berörd. Hvad som för den ena är en verklighet kan sälunda ocksä för den andra synas vara ett blott skuggspel. Den blotta energien är emellertid alltför subjektiv för att ät lifvet vinna en äkta verklighet, ty därtill fordras nödvändigt en förvandling tili arbete, ett upphöjande tili füll verksamhet. Den föregäende afdelr.ingen har emellertid visat oss, att denna verksamhet har olika arter och grader. Väsensbildningens system lofvar skänka lifvet saväl den grundligaste utbildning som ocksä den kraftigaste verklighet. Det förmär nämligen inbläsa ett eget lif hos de enskilda

180 af lifsrörelsen omspända elementen, förläna dem en ojämförligt större själfständighet än dar de förbli ett dödt lockbete och endast sätta enskilda krafter i rörelse. O m sälunda i ett omfattande lif olika lifscentra mötas och genom deras växelverkan totalverksamheten vinner en allt rikare halt och ett allt fastare skick, sä mäste därmed ocksä allt mera äkta verklighet utveckla sig. Sedd ur denna synpunkt är verkligheten icke faktum, utan problem och ideal, ligger icke vid vägens början, utan vid dess slut och är olika hos individer, folk och tider — hvar och en har, med sin egendomliga art och sitt arbete, sin egen verklighet. Fördenskull kunna vi icke heller förstä verklighetens problem frän den blotta upplefvelsens Standpunkt utan att därjämte fatta det säsom varande i gang och rörelse. Bevarandet af ett alla mänskliga verk öfverlägset själfständigt andligt lif skyddar därvid tillräckligt mot en förstörande relativism. En af de plägsammaste företeelserna i andarnas strid är att denna mängfaldighet och rörlighet hos verklighetsbegreppet förbises, att hvar och en behandlar sin uppfattning af detsamma säsom den själfklara och pätrugar den andra densamma. Sä förhäller det sig med de mänga ofruktbara striderna om denna och andra sidan grafven, om immanens och transscendens, hvarvid förnämligast den flackaste och ytligaste uppfattningen plägar utge sig säsom själfklar, fastän visserligen, allt efter lifvets grundförhällande och hufvudständpunkt, ganska olika uppfattningar mäste uppstä och fastän tankevärldarna i själfva verket knappt nägonstädes stöta ihop sä häftigt som i afseende pä verklighetsbegreppet. Filosofi och religion t. ex. kunna endast för ett föreställningssätt, för hvilket den sinnliga tillvaron utan vidare gäller säsom den äkta och uteslutande verkligheten, synas sysselsatta med ting, som tillhöra ett »Jenseits» och fördenskull äro obegripliga. Tvärtom trodde sig en Augustinus vinna en äkta verklighet och pä samma gang ett sant lif endast genom att höjas tili en öfversinnlig ständpunkt, sä att den sinnliga världen för honom blef den andra och härledda. Äfven i vära dagar sysselsätter oss äter stärkt verklighetens problem. I krafternas lidelsefulla uppjagande, i arbetets omätliga utsträckning och andlösa hast sakna vi en äkta verklighet, saknar värt lif riktig verklighetskaraktär, och fördenskull hotar det ocksä att midt under alla framgängar upplösa sig i tomma skuggor.

181 Fördenskull gär ocksä en väldig törst efter verklighet genom vär tid, som ofta tror sig kunna tilifredsställa densamma genom att sä nära som möjligt sluta sig tili det sinnliga intrycket och den sinnliga driften och sä mycket som möjligt drifva ut alia tankens gestaltningar. Tänkandet finnes emellertid nu en gang tili och kan icke äter förjagas, med sin upplösande reflexion träder det alltjämt pä nytt mellan oss och tingen, rycker bort dem i fjärran för oss, förflyktigar dem tili blotta bilder och skuggor. I själfva verket intager verklighetens problem första rummet i det andliga lifvet och kan icke lösas pä annat sätt än därigenom att det lyckas oss att i själfva lifvet framtränga frän skingring tili enhet, frän krafternas blotta rörelse tili själfverksamhet, frän allt blott nekande tili väsensbildning. Om därigenom värt lif förvandlar sig tili själfbevarelse, om i detsamma ett andligt vara utvecklas och bevaras, sä skola vi känna oss säkra pä och glada ät den vunna verkligheten. Men aldrig kan den tillfalla oss utifrän. b.

Människan och världen.

Genom heia vär undersökning gär den öfvertygelsen, att människan endast genom att tillhöra ett säsom själfständigt erkändt andligt lif vinner ett säkert förhällande tili världen; eljest är allt tillträde tili denna spärradt för henne. Det omedelbara sammanhang, som behärskar det naiva tänkesättet, har förstörts af det inre lifvets växande själfständighet. Men finner sig människan en gäng ställd emot världen, sä kan hon af egen förmäga icke gärna äterupptaga den i sig, och allt uppbjudande af skarpsinne och reflexion synes endast ändä mera vidga klyftan. Ur ett sä förtvifladt läge erbjuder endast erkännandet af ett själfständigt andligt lif en utväg. Ernär världen i och genom detta en inre kärna och är hon ä andra sidan närvarande i människan med lefvande verkan, sä är en möjlighet vunnen, att människa och värld finna hvarandra, att mänskligt lif pä samma gäng ocksä blir kosmiskt. Frägan är emellertid, huru längt denna möjlighet kan förverkligas, huru längt det inre sammanhanget förmär utveckla sig och förvandla sig i värt lifsarbete. Denna fräga kan endast lifvets egen erfarenhet besvara. Det gäller att utforska, huruvida enskilda lifsutvecklingar föreligga, hvilka icke äro alster af den blotta människan, utan tillkännagifva

182 verkandet af

en öfverlägsen helhetsvärld, huruvida därjämte dessa

lifsutvecklingar

finna

en

närmare

utbildning

i

beröringen

med

världen omkring oss och f ö r m ä r afpassa sig efter dess mängfaldighet.

En

dylik vändning tili det enskilda skulle vara omöjlig, o m

blolt en färdig lifsform härskade i oss och endast utifràn sig

pà

tingen.

I

sä

trängde

fall skulle nämligen denna vändning verka

likformigt pä oss i sitt heia omfäng och skulle icke kunna utbilda sig själf tili konkret gestalt g e n o m att tillägna sig mängfaldigheten. Sker en sädan utbildning, sä följer därmed en lifvets kontakt mellan här och där och världen o m k r i n g oss vinner ett inre sammanhang

med

vär verksamhet, den andliga rörelsen kan dà gripa lif-

vets hela bredd och med förgreningen ernä en större àskàdlighet. Mot

en

omedelbar förbindelse

mellan människa och värld star

visserligen det faktum, att det andliga lifvet, som skall förena dem, alltid

föreligger

denna

blott i människans särskilda existensform och att

icke kan

flyttas utöfver människan in i alltet.

stensform bildar i själfva verket en oöfverstiglig gräns.

D e n n a exiBehärskade

den heia värt lif, sä skulle i själfva verket människan aldrig kunna öfverskrida

sin

tränga säregna krets.

G e n o m heia vär undersök-

ning gär emellertid den grundöfvertygelsen, att den icke g ö r detta, utan att i denna existensform verka lifsinnehàll, som gentemot densamma

ernä själfständighet.

S ä vidt dessa lifsinnehàll lata afskilja

och utveckla sig, kan människan lugnt upptaga världsproblemet och känna

sig besläktad med världen o m k r i n g sig, kan hon söka för-

vandla dess lif tili eget lif.

H e n n e s föreställnings- och förnimmelse-

sätts egenart uppställer dà endast den skrankan, att hvad s o m kan gälla

säsom

ställas

utförande lägger aldrig icke

säkert

genom en

behäller gàng

komma ja

kallar

blir

själfva för

sant

i

grundinnehället

endast kan före-

mänskliga särartens m e d i u m ; bildens närmare alltid

för

tili

möjligheten

alltet;

och

den

blott

en symbolisk karaktär.

färdig afslutning, m e n betager det af

Detta in-

alla en motsägelse i vàrt lif och làter detta ett

motsägelsen denna

fördenskull

inre s a m m a n h a n g och ett Umgänge med med den väldiga rörelse den fram-

tankegäng

ett bevis pä att vàrt lif tili sin

grund vidgas. Ett försök att sammansluta vàrt lif med alltet framträder närmast i tänkandets kunskapsarbete.

Detta tänkandets uppträdande innebär

en förvandling af lifvet, som aldrig kan vara ett alster af den biotta

183 människan, uian endast kan förstas sàsom öppnandet af ett nytt plan inom världslifvel. Den eljest vid föreställningsloppets mekanism bundna intelligensen tillkämpar sig i tänkandet själfständighet, ställer sig mot världen och söker fatta denna säsom helhet, tillägna sig henne säsom helhet. Den ursprungliga samvaron med tingen upplöses för att pà nytt aterställas pà ett högre trappsteg och under betydIig fórvandling af innehället; genom ett aflägsnande vinnes ett riktigt tillägnande. Allt detta är ojämförligt mycket mera än att en gifven värld kommer tili medvetandet, nägot som ju skulle kunna ske pà enskilda punkter; det innehàller en världens fortgàng, som slutligen endast kan frarnga ur världens egen kraft. H u r skulle det enskilda stallet kunna erhàlla ljus, om det heia förblefve mörkt, hur skulle àtràn efter upplysning kunna vinna en sàdan makt öfver människan och bevara sig i henne äfven gentemot hennes naturliga själfbevarelses intressen, om icke en världsrörelse verkade däri? Det är icke människan, som upplyser världen, utan i henne uppklarnar världen. Fördenskull gäller ocksä hvad därvid ernäs icke allenast för henne, utan äfven utöfver hennes särskilda sfär; däremot làter utvecklingen af denna rörelse henne vinna ett närmare forhàllande tili världen, ett världen omfattande lif. Vàrt tänkande kan icke i slutet arbete skrida tili att uppbygga vetenskapen utan att frambringa och använda en bestämd logisk stamme med fasta ordningar; dessa ordningar äro immanenta i arbetet, ligga öfver allt individernas godtfinnande och öfver alla skiljaktigheter. Denna logiska stomme kan icke öfverflyttas pà världen omkring oss, sàsom all vetenskaplig forskning gör, utan att därvid tyst förutsättes en objektiv logik hos tingen, en erfarenhetens tänkbarhet. Saken förhäller sig därvid icke sà, att människan endast utàt projicierade i henne själf redan färdiga former, använde dem schablonmässigt. Tingens màngfaldighet gifver nämligen dessa ordningar icke allenast en särskild gestalt, i hvars frambringande de själfva màste deltaga, utan genom detta forhàllande tili världen utbildas äfven grundformerna i anseende tili heia sin beskaffenhet. Endast genom bàda sidornas samverkan àstadkommer tankeväfnaden hvad som slutligen ernäs. Hufvudsaken är, att tänkandet faktiskt öfvervinner den grubblande reflexionens ständpunkt och fortskrider tili füllt verksamt arbete, att ur vära tankars rörelse nya gestaltningar framgä, hviika sträcka sig äfven tili objektet, att vi därvid komma

184 under tvänget af inre nödvändigheter och vid högsta frihet säkert höjas öfver allt godtycke. Detta skapande tänkande i oss, hvilket pä samma gang är värt eget tänkande, utgör ett bevis pà att värt tänkande möter ett ur tingen och ur det heia verkande tänkande. Omöjligheten att föreställa sig ett sàdant tänkande borde aldrig förleda tili att förneka en kosmisk logik, med hvilken all vetenskaplig forskning stär och {aller. Afslöjandet af ett sàdant sammanhang gifver emellertid värt tänkande midt under alla tvifvel en fast grund, en glad visshet, en omätlig uppgift. En annan egendomlig lifsutveckling medför det konstnärliga skapandet och skädandet; äfven detta utvisar ett människans inre sammanhang med världen och kan utveckla sig endast genom att erkänna detta. I första rummet fordrar detta skapande och skädande, att lifvet lösgöres fràn de syften och intressen, hvilka närmast fylla vär tillvaro, att det hvilar och stannar hos sig själft. Vore världen intet annat än dessa syftens och intressens spei, komme den aldrig tili en hvila i sig själf, huru skulle dà detta lösgörande kunna ske? Funnes icke hos människan ett själfständigt lif, huru skulle hos henne en àtrà efter konstnärlig gestaltning af lifvet kunna uppstà? Tingens inre fàr emellertid lif därvid, en själ öppnar sig, icke genom ett yttre meddelande, utan genom ett möte med mänsklig sträfvan; ä andra sidan blir anden synbar för sig själf och gestaltar sig med detsamma själf. Hufvudsaken härvid är icke biotta skönheten, beredandet af bekväm njutning, utan en sanning, ett öppnande af innehàll, en fortbildning af lifvet genom och utöfver motsatsen. Huru skulle pä detta sätt synligt och osynligt — för att uttrycka det kort — kunna finna en gemensam mark och förena sig tili en samverkan, om naturen icke vore mera än den biotta väfnad af relationer, hvartill den mekaniska naturàskàdningen gör den, och om det andliga lifvet icke vore mera än den subjektiva lifsform, för hvilken den vanliga àsikten hàller det, om icke i naturen verkade ett inre lif och om icke det andliga lifvet utöfver all subjektivitet nàdde en full aktivitet och därigenom kom tili att uppbygga en verklighet inom egen räckvidd? Att vi icke endast fràn vär egen stàndpunkt inlägga detta betraktelsesätt i naturen, utan blott gripa det som sträfvar uppät i naturen och föra det fram mot dess egen sanning, därom vittnar äter den inre utbildningen af denna sträfvan under beröringen med världen, därom vittnar den

185 omätliga rikedom pä egendomliga innehäll, som här öppnas för oss och alltjämt gör mera af oss. Värt lif erfar en högst betydlighöjning, ity att det befrias frän en särskild sfärs tränga gränser, utan att fördenskull flyta bort i obestämd oändlighet, samt upptager en alltets rörelse och för den vidare. Men för det konstnärliga skapandet och skädandet är det af största betydelse att kraftigt utbilda och tydligt hälla denna samhörighet med världen närvarande. Ty endast genom att befästa sig i dessa sammanhang kan det motstä nedsjunkandet tili lek och njutning, hvilket hotar det med inre förstöring pä samma sätt som tankearbetet mäste värja sig mot att sjunka ned tili blott reflexion. Mycket förblir här för alltid aning och symbol, men icke heller en symbol är att försmä, om den tjänar en oafvislig sanning. De rörelser, hvilka samverka tili värt lifs etiska gestaltning, utvisa tydligast en världskaraktär hos detsamma. Ingen sädan gestaltning kan förekomma utan handlingens frihet; men att denna fordrar en värld af ursprungligt lif och denna världs närvaro i människan, ha vi ofvan sett. Friheten höjes emellertid i det stora heia säväl öfver den vanliga uppfattningen som ock öfver de vanIiga angreppen, dä hon träder i dessa sammanhang. — Allt etiskt lif förblir sken och skugga utan pliktens uppryckande och befästande ide. Men hvar uttalas tydligare än i plikten den sanningen, att hvad människan gör ingalunda angär henne allena äfvensom att ingenting annat kan binda henne i hennes inre än hvad hon erkänner säsom sitt eget viljande, sitt eget väsen? Men dä slutligen plikten icke gär ut pä nägot enskildt, utan p i det heia, icke pä att verka i en gammal lifsform, utan pä skapandet af en ny ordning, sä synes här en ny världs helhet vara upptagen i människans egna vilja och väsen. — Plikten visar den nya världen förnämligast i förhällandet och i motsatsen tili den gamla, i sig själf framträder den förra världen förnämligast säsom ett kärlekens rike. Kärlek betyder dä icke i första rummet en subjektiv affekt, utan ett lifvets vidgande därigenom att det förlägger sig tili nästan, upptager honom i sig och genom en sädan rörelse själf blir större, vidare, ädlare Detta är icke ett blott förhällande mellan gifna punkter, utan ett vardande och växande i samvaron, ett höjande och en lefvandegörelse af det förefunna tillständet. Och denna rörelse har inga gränser, den fortgär i oändlighet, den sträcker sig ulöfver förhäl-

186 landet till personer äfven till förhällandet till tingen, ty äfven de öppna sitt innersta endast för ett kärleksfullt sinnelag. Icke ens sträfvan efter sanning i vetenskap och konst kan lyckas utan kärlek och en därifrän utgäende lifgifning, utan att bli tili ett med föremälet. Huru skulle det emellertid vara möjligt att förbinda och verka i det heia, huru skulle det ens kunna bli föremäl för äträ, om icke alltet sträfvade tili enhet inom sig själft, och huru skulle ur denna rörelse en sädan bildningens rikedom kunna framgä, om icke hvad som sträfvar uppät pä en punkt, upptoges och fördes vidare af de andra, huru skulle därvid de enskilda rörelserna kunna finna hvarandra utan ett helhetslifs förenande och höjande kraft? Säsom ett blott fenomen hos individen förblir rörelsen behäftad med en stor motsägelse. Hvarhelst den fördenskull kommit tili att fritt fä utveckla sig i stört, där har den ocksä varit riktad pä ett kärlekens rike, och detta mäste nödvändigt uppfattas säsom verklighetens själ och upptaga en hard strid mot den blotta själfbevarelsens värld. Sälunda stä vi ocksä här i världsrörelser, ösa ur det heia, verka i det heia, bäras af det oändliga lifvets flod. I enlighet härmed uppstä lifsutvecklingar af olika och pä samma gäng besläktad art, hvilka med sina mängfaldiga erfarenheter mäste eftersträfva utjämning och förening. Detta kunna de endast söka pä en själfständig verklighets mark, endast finna genom samling tili en totalbild af världslifvet, hvilken hvar och en tillför egendomliga drag. Dylika helhetsbilder ha pä skapandets höjder filosofi, religion och konst vägat; dessa helhetsbilder ledsaga, ja behärska deras arbete i den världshistoriska rörelsen. Men den skrankan för vär förmäga, att vi icke kunna ge nödvändiga innehäll passande former, att vi tillägga och mäste tillägga äfven det mänskliga drag, som skulle föra oss utöfver det mänskliga, gör sig här gällande med synnerlig styrka, desto mera, ju mera vi aflägsna oss frän hvad som omedelbart läter omsätta sig i arbete. Dessa helhetsbilder bli pä detta sätt nödvändigtvis otillräckliga, deras sanningsinnehäll klädes i mytens dräkt, men mänskligheten löper lätt fara att taga myten för hufvudsaken och därigenom läta sanningens gestalt fördunklas. Detta mäste alstra outsägligt mycken villfarelse och strid. Och ändä kan man omöjligen afstä frän dessa helhetsbilder. Ty endast de bringa vär samhörighet med alltet och dess närvaro i värt lif till full äskädlighet och inträngande verkan; en-

187 dast med deras tillhjälp kan man motstä lifvets sjunkande tili det blott mänskligas odrägliga litenhet, endast med deras tillhjälp kan en rörelse frän helhet tili helhet sättas i gäng. Det gäller fördenskull ocksä mindre att prisgifva dessa helhetsbilder än att äterföra dem tili deras kärna, tili de för oss närvarande lifsutvecklingarna, att pröfva dem pä dessa och förnya dem frän deras Ständpunkt. Det var den äldre, mot intellektualismen alldeles för eftergifvande artens fei, att den icke tillräckligt fasthöll sammanhangen med dessa lefvande källor och därigenom räkade i fara att antingen förlora en säker riktning eller ocksä att förbise mytens relativitet. Lär en mera energisk riktning hos lifvet pä dess eget innehäll och dess egna erfarenheter att bättre taga vara pä och kraftigare utveckla dessa sammanhang, sä uppstär en ny art gentemot den gamla, vida mera olika denna än hvad det kan synas vid första anblicken. Med dess utbildning kunna vi hoppas, att sanningen tydligare skall skina fram genom myten och att den oafvisliga sträfvan att tillkämpa oss ett universeilt lif icke skall föra oss tili att förirra oss i en drömvärld. c.

Det mänskliga andliga lifvets rörelse.

Frägan, i hvilken riktning det andliga lifvet rör sig hos människan, ledsagar heia vär undersökning och erhäller genom denna ett svar, men vill ocksä framställas och behandlas för sig, pä det att den egendomliga karaktären hos denna rörelse och pä samma gäng dess inflytande pä lifvets gestaltning skall komma tili füllt erkännande. — Framför allt har det visat sig för oss, att ett själfständigt och därmed äkta andligt lif icke kan uppstä ur genomsnittslifvet, utan endast i motsats tili detta. Ty fastän detta ingalunda saknar andliga element, sä äro de här likväl alldeles för mycket uppblandade med och bundna vid annorlunda artade för att kunna omedelbart förena sig tili ett helt och utveckla en själfständig makt. Idealismens oafvisliga grundtanke är, att det andliga lifvet kan och mäste tillkämpa sig en oberoende Ständpunkt gentemot detta genomsnittsläge. Men detta oberoende af genomsnittsläget skulle föga hjälpa, om icke det själfständiga andliga lifvet hade en egendomlig art att insätta och frän denna päverka allt främmande eller halffrämmande. Ingenting annat äsyftade heller de läror om med-

188 födda eller inplantade idéer, om ett a priori o. s. v., hvilka i ärtusen sysselsatt mänskligheten. Den närmare affattningen var därvid visserligen mestadels angripbar nog; man sökte visa, att enskilda begrepp eller satser funnes för handen färdiga, där det fastmer var fraga om rörelser och tendenser hos det heia, hvilka künde finna sin utbildning först inom lifsarbetet. Man inskränkte denna förmäga tili det intellektuella omràdet, där den är oumbärlig för all andlig verksamhet. Huru skulle t. ex. moralen med sitt öfvervinnande af den naturliga själfbevarelsen och dess afvisande af allt blott farande efter yttre ändamäl kunna tänkas utan ett sàdant a priori? Att förneka en ursprunglig art och kraft hos det andliga lifvet, ett a priori i denna vidsträcktare och rörligare mening, skulle icke vara annat än att förneka detta Iif sàsom själfständig faktor och nedsätta det tili nàgot blott tillfälligt Därmed blefve ju det andliga lifvet som mjukt vax, som läte efter behag forma sig pà ena eller andra sättet. Det skulle dà omöjligen kunna fullfölja egna mal, omöjligen uppnä det inre lifvets själfständighet, hvari vi lärt känna dess karaktäristiska väsen. Lika visst som det alltsà öfver hufvud finnes andligt lif, lika visst medför det vissa grunddrag och rörelser, och sà visst det utvecklar sig i särskilda riktningar — och vi ha nyss sett, att det gör detta — sà visst förgrenar sig ocksà detta a priori. Det blir en särskildt viktig uppgift för den filosofiska forskningen att tydligt utarbeta detta den andliga verksamhetens grundinnehàll i dess sammanhang och màngfald. Upptäckten af en sädan ursprunglig andens grundverksamhet mäste egga tili försöket att hàrifràn gestalta vàr heia värld, äfven hvad som stàr emot verksamheten sàsom ett själfständigt erfarenhetens rike, att skapa ur och förvandla tili denna verksamhet. Man har i artusenden försökt detta pà olika sätt under uppbjudande af väldig andlig kraft och med uppväckande af ett stolt själfmedvetande hos mänskligheten. Detta oaktadt mäste det likväl misslyckas, dà det förbiser det betingade i det andliga lifvets utveckling hos människan. Lika visst som ursprungliga andliga rörelser mäste verka äfven hos oss, sä göra de detta icke frän början med utbildadt innehäll och öfverväldigande kraft, utan vinna bade innehäll och kraft endast genom själfva lifsprocessen, endast i kamp med erfarenhetens motständ och genom att tillägna sig de

189 eggelser och uppgifter, dessa motständ medföra. N u m e r ligger tydligt för ögonen det ofärdiga och biidbara äfven hos det, som f ö r r gällde säsom ett afslutadt och oföränderligt g r u n d d r a g hos det andliga lifvet. H u r u stora förvandlingar har t. ex. under den världshistoriska rörelsens lopp icke moralens innehäll undergätt, h u r u mödosamt har icke mycket tillkämpats, som för senare tider syntes själfklart! Visserligen förblir äfven, denna föränderlighet tili trots, moralen ett andligt urfenomen, som aldrig kan härledas utifrän, hvilket endast säsom en inre nödvändighet hos själfva det andliga lifvet kunnat uppstä och genomdrifvas mot den blotta nyttans rike. Detta urfenomen innehäller emellertid i sin fakticitet själft en svär uppgift; tili att lösa denna uppgift behöfves en nära beröring med omgifningen, en grundlig uppgörelse med erfarenheten. Pa detta sätt förlägges problemet längre tillbaka, hvilket gör saken mindre enkel, men höjer värt arbetes och den historiska rörelsens betydelse. Till och med tänkandets g r u n d f o r m e r , hvilka ofta anses säsom de allra fastaste, dela denna successiva fortgäng hos utbildningen. Visserligen tänker människan, för sä vidt hon har del i andlig rörelse, i begrepp; visserligen gifver hon företeelserna fasta hällpunkter genom att fixera ting, visserligen bringar hon skeendet i kausala sammanhang. Men allt detta är füllt af problem och Stadt i uppätsträfvande, det uppställer flera uppgifter än det löser, och om denna lösning har vetenskapens heia arbete rört sig. H u r u olika betydelse har icke begreppet för en Plato och för en Kant, öfver hufvud för det antika och för det modärna tänkandet; huru har icke hvarje tänkare i större stil gifvit substansen och kausaliteten en egendomlig fattning, h u r u ha icke ocksä heia epoker röjt sitt särskilda kynne i dessa problem! Det andliga lifvet mäste sälunda, för att själft fulländas och stärkas, städse pä nytt ätervända tili erfarenhetens rike, frän hvilket det först lösslet sig. Försöken att frän ett a priori utveckla heia lifvet ha nämligen alltid haft en högst abstrakt, blodfattig karaktär och endast gifvit en väfnad af formler, för sä vidt icke den undanskjutna erfarenheten förstucket äter inträngde och ingöt lif i dessa formler. I enlighet härmed förlöper värt lif icke i en enda riktning, utan innebär motrörelsen af lösslitande och ätervändande, bortstötande och tillägnande. Därigenom blir det emellertid icke en sammansättning af själfständigt och bundet lif; huru skulle det

190 kunna bli detta utan förlusten af all inre enhet? Det mäste ha en enda medelpunkt, och denna lämnar endast själfverksamheten. Erfarenheten vinner andlig halt och andligt värde endast för sä vidt som den flyttas pä denna mark och en andlig rörelse tillägnar sig densamma. Den meddelar icke det andliga lifvet nägot främmande, utan sporrar det genom sitt motständ tili vidare utbildning i sig själft. Fördenskull undergär erfarenhetens innehäll vid detta tillägnande själft en inre höjning. För det vetenskapliga arbetet blir t. ex. det sinnliga intrycket nägot helt annat än hvad det var för den naiva uppfattningen. Det mä aldrig sä härdnackadt motstä en fullständig upplösning i rena tankestorheter, sä upptager det dock allt mera tankeelement i sig, inträder i sammanhang af tänkandets art, besvarar frägor, som uppställts af tankearbetet; ät heia det sinnliga omradet förlänar vetenskapen bakgrunden af en tankevärld och förvandlar blotta sinnligheten tili en vid rummet bunden andlighet. Lifsvärdena gär det icke heller annorlunda; äfven här sammanflyta icke helt enkelt sinnligt och andligt, utan ett värde af andligt slag blir det sinnliga endast för sä vidt det gör det andliga lifvet nägon tjänst, hvilket det emellertid icke kan göra utan att själft undergä en förvandling. Ingenstädes är detta tydligare än pä det ekonomiska omrädet. Penningar och egendom ha under alla tider haft värde för själfbevarelse och njutning, men erkännande i nationalekonomien och i den politiska ekonomien har detta värde erhällit först dä man i detsamma fann en förmäga att främja det andliga lifvet. Som den antika kulturen ännu icke kom därhän, sä stannade den vid att stämpla hvarje sträfvan efter yttre rikedomar säsom mindervärdig och att sä mycket som möjligt söka indämma den. Först dä nutiden i dem fann oumbärliga medel tili att underlägga sig den omgifvande världen och stegra mänsklig kraft, försäkrade den dem en plats i det andliga lifvet och därigenom en högre uppskattning. Pä samma gäng fullbordade emellertid nutiden hos dem en inre förvandling, ity att icke hvad de uträtta för behag och njutning, utan hvad de uträtta för människokraftens stegring öfver tingen blef hufvudsak. Liksom härstädes halten och värdet hos hvad erfarenhetens värld bjuder visar sig beroende af det andliga lifvets ständpunkt, sä förhäller det sig ocksä i vetenskapen. Erfarenheten har af denna äbe-

191 ropats med synnerlig ifver förnämligast dà vetenskapen själf fullbordat genomgripande förvandlingar af sin egen tankeväfnad. Forst dà lät erfarenheten lära känna nytt och visade ett större djup. Den har alltid kunnat svara endast i den man den tillfrägats, men fràgan har rättat sig efter det andliga Iifvets utveckling. En dylik öfvertygelse har full förstaelse för lifsarbetets betydelse och mäste kraftigt verka tili dettas erkännande. Detta arbete blir icke ett öfverflyttande af ett färdigt schema pà ett gifvet innehàll, en tillämpning af faststäende principer pà enskilda fall, utan den blir ett det andliga Iifvets sökande och fulländande af sig själft, hvilket uppbygger en själfständig verklighet. Vàrt lif ter sig därigenom icke liksom styckadt mellan olika riken, utan olika grader sammanträffa i en omfattande andlig värld, hvilka det gäller att sätta i förhällande tili hvarandra och tillsammans utbilda vidare. Visserligen behàller därvid erfarenhetens rike en viss själfständighet, motstàr en fullständig omsättning i andliga storheter och vàrt lif bevarar därigenom en viss bundenhet och ogenomskinlighet. Men andens själfständighet blir allt mera Iifvets medelpunkt, som drager tili sig allt mera och gör den värld, som först intog oss säsom den första och enda, allt mera till den andra och underordnade. Detta förandligande, som växer till i det mänskliga lifvet, blir emellertid aldrig en säker och bekväm besittning, utan fordrar alltjämt ny uppmärksamhet och ny strid. Sà snart spänningen upphör, erhàller erfarenhetens värld med sin sinnliga pàtaglighet öfvervikten och ter sig dà lätt sàsom människans enda värld, hvilken icke kan tàla nàgot utom sig. För att vi skola vända oss tili Iifvets nämnda förandligande kräfves i första rummet en àtrà hos heia väsendet, som under stark förnimmelse af den biotta erfarenhetsvärldens intighet drifver tili att förlägga Iifvets tyngdpunkt tili själfverksamhetens osynliga värld. Men vidare kräfves ocksà, att denna värld göres àskàdligt närvarande, och härför kunna den synliga världens hjälpmedel icke undvaras. Till sitt eget befästande màste det osynligas rike làna uttrycksmedel fràn det synligas värld, som nu en gàng behärskar människans föreställning, förvandla och förädla dessa uttrycksmedel för sina syften och af dem bereda en pàtaglig helhetsbild. Jämte energien hos vändningen kräfves en skapande fantasi pà det att den osynliga världen mà bli vuxen den synliga.

192 En sädan fantasiens hjälp är oumbärlig för religionen, pä det att den af henne representerade öfre världen skall ernä en verksam närvaro inom mänsklighetens räckvidd. Ocksä ha hennes hjältar med djärft uppätsträfvande fantasi mälat bilden af ett nytt helhetstillständ hos verkligheten, ett rättvisans eller kärlekens rike och lagt detta säsom mättstock pä människans tillvaro. Sammaledes har ocksä filosofien icke kommit tili en själfständig tankevärld utan en storartad fantasi, och om fantasiens oumbärlighet för konsten behöfva vi icke tala. Till och med verkandet i politiska, sociala, pedagogiska ting har, för sä vidt det varit fräga om väsentliga nyskapelser, kommit rätt i gäng och utvecklat en medryckande kraft endast där det eftersträfvade tillständet framhällits säsom synbart och äskädligt närvarande. Endast detta har förenat mängfalden, endast detta med tvingande makt drifvit utöfver det förefintliga läget säsom outhärdligt. Äfven människan säsom helhet mäste stä äskädlig för vära ögon i ett idealt skick, pä det att sträfvandet tili— räckligt skall ryckas upp ur trögheten. Värt lif bär sälunda i sig motsatta rörelser, det innehäller ett framträngande och ett ätervändande, ett lösgörande frän erfarenheten och ett äterupptagande af erfarenheten, och därför kan man väl tala om en motrörelse i dess förlopp. Hvilka motsatser emellertid än mä uppstä, sä verka de främjande endast sä länge de omspännas af verksamhetens helhet. Som den historiska rörelsens förlopp vida mera stegrar än minskar motsatserna, sä tarfvas ocksä ett allt större spännande af krafterna, växa alltmera farorna, men växa äfven människoväsendets möjligheter och uppgifter. d.

Uppstigandet af en ny lifstyp.

Den här utvecklade föreställningen om det andliga lifvet gifver en egendomlig lifstyp. Denna typ förmär verka tili att ombilda och höja människan af tvä hufvudskäl: människans förbindelse med det andliga lifvet blir mycket närmare och det andliga lifvet blir själft ojämförligt mycket mera än i den vanliga uppfattningen. Hos vär art träder nämligen människan icke blott i ett förhällande tili det andliga lifvet, utan finner äfven sitt eget väsen i detta och enas sä fullständigt med detta, att det förmär omedelbart röra henne säsom hennes eget jag. Därnäst är det andliga lifvet härstädes

193 icke en särskild verksamhetsyttring bredvid andra, icke ett stycke eller en sida af en vidsträcktare värld, utan bildar själft en världshelhet, i hvilken lifvet allra först vinner afslutning och blir full verklighet. Blir denna värld människans egen oeh omedelbara besittning, sä mäste hennes lif undergä en genomgripande förändring frän det vanliga tillständet, ja en fullständig omhvälfning. Det gäller nu att följa denna omhvälfnings hufvudriktningar. 1.

Huru

lifvet

blir

stori.

Människans försättande i ett själfständigt andligt lif mäste göra detta lifs former tili hennes och därigenom ästadkomma en omhvälfning af den hvardagliga arten. Frän den tränga biotta punkten förlägges lifvet tili oändligheten ; hvad som hittills statt främmande och fientligt förvandlar sig tili människans egen besittning och kan väcka en besjälande och upplyftande kärlek. Pä samma gang sker en befrielse frän subjektiviteten och dess intresse- och tankeväfnad tili förmän för en lifsprocess, som i sig upptager föremälet och därigenom fortskrider tili inre själfständighet och suveränt skapande. Ett lif vinnes, som icke svänger fram och tillbaka mellan motsatserna, utan ur dem utvecklar ett eget innehäll. Liksom detta lif ernär en full själfständighet endast dà det sätter en grundverksamhet i gang gentemot verksamhetens olika grenar och fullbordar bildandet af ett väsen, sä mäste deltagandet i detsamma ocksä drifva människan utöfver hvarje splittring tili en omfattande enhet. Just detta är hvad som sökes i personlighetens idé, visserligen ofta ganska dunkelt och endast pä ytan, men som nu förmär uppklarna, visa sin fulla betydelse och sin fortbildande kraft. Liksom det andliga lifvet betyder en inre helhet, sä vinner människan genom detta ett lif, som icke gär ut pä yttre mài och icke säsom ett tomt kärl väntar sitt innehäll utifrän, utan finner däri endast sig själft och vili därmed förverkliga de möjligheter, som tili anlaget ligga hos detsamma. Sä längt detta lif när, stär människan icke mera vid tingens rand, utan midt i alltets bildande och skapande och upplefver icke världen utifrän, utan inifrän. Frägan om gränserna för detta lif stär icke mera i första, utan i andra rummet och har att vänta sitt besvarande icke af inledande reflexioner, utan af lifvets egen erfarenhet. I det att lifvet här själft har ett E ackert, Grundlinjer.

13

194 innehàll, som det utvecklar genom sin rörelse, växer det tydligt ut öfver allt blott spel af krafterna, hvarmed det sà ofta förblandas. Om detta spel kan vara tillräckligt pà ett lägre trappsteg, sà förslär det icke för den vidare fortgingen. Ty den känsla af glad spänning, som ledsagar kraftens utöfning, förslär icke gentemot de svära förvecklingar, hvilka medfölja allt andligt arbete, ja icke ens gentemot de sorger och bekymmer, som redan tillvarons biotta bevarande bereder i en växande kultur. Lifvet kommer da Iätt att betraktas ur mödans och arbetets synpunkt och blir en börda, frän hvilken man skulle vilja vara befriad. Nu betyder det icke längre frän början ett godt, utan mäste genom sin närmare beskaffenhet först visa sig vara detta. Men detta sker här därigenom att det ur sig själft frambringar en verklighet, ty dà erhäller det ett värde icke först genom ett yttre förhällande, utan bär detta inom sig själft. Pà detta sätt visar det tydligt den glädje, som innebor i allt upplefvande af sant, godt och skönt, och denna glädje mäste ytterligare stegras, dà heia denna mängfald blir utvecklingen af en omfattande och varaktig grundform af Iif. Ett sä beskaffadt lif förblir icke en obestämd impuls. En själfständig verklighet kan det icke bli utan att ingà i alla förgreningar och öfverallt göra det vanliga tillständet otillräckligt, ja outhärdligt. I det att allestädes hufvudfrägan blir om hvad som vinnes af själfständig andlighet och därigenom af andlig karaktär och om hvad det säregna betyder i heia det andliga lifvet, mäste öfverallt sanningsinnehàllets problem uppstà, och därmed nödvändigt en skarp ätskillnad följa mellan äkta och oäkta. Hvad som verkar i andens riktning hos oss skall sammanfattas och vinna en fastare grund och hvad som pä annat sätt synes tillfredsställa människan mäste genomskädas i sin intighet. Nu vinner lifvet ett djup, som det likväl gäller att först utarbeta och bringa tili full verkan. Nya former mäste likaledes uppstä gentemot den gängse bilden, om lifvet skall vara vuxet uppgiften af innehälls- och karaktärsdaning. Hos individen mäste fördenskull lifvet ha djupare rötter utöfver det omedelbara själslifvet, enär detta icke af sig själft kan framkalla och klargöra hvad som försiggär i det. Det kan icke detta redan af den orsaken att det tryckes af motsatserna mellan individ och omgifning, Subjekt och objekt, medan det andliga skapandet

195 sker ofvanför dessa motsatser. Endast ur större d j u p och vidsträcktare sammanhang kan den andliga rörelse, som det omedelbara själslifvet uppvisar, förklaras. Därmed skiljer sig en noologisk betraktelse frân den psykologiska, icke för att undantränga eller nedsätta denna senare, men väl för att komplettera den, och uppgiften blir därmed att i det omedelbara själslifvet pâvisa anknytningen därtill. Med afseende pâ innehâllet mäste det enskilda lifvets betydelse bero pâ huruvida en själfständig andlighet uppstâr i det och af detsamma bildar ett egendomligt lifscentrum. Enligt de nya mâtten förslär icke en fritt sväfvande verksamhet af andlig art, om den ocksâ är aldrig sä omfattande och därtill buren af subjektiv värme. All sâdan verksamhet kan nämligen sakna andlig substans, och det af denna verksamhet fyllda lifvet kan, trots all yttre framgâng, förbli tomt i sitt inre. Hvilken förfärande tomhet visa icke ofta individer, hvilkas verksamhet förtjänar och finner det största erkännande. Den innerlighet, som det andliga lifvet fordrar, är emellertid ingen blott reflex i själen af arbetet — därmed vore föga vunnet — utan bildandet af en i sig själf hvilande andlighet af karaktäristisk art, som höjer öfver all blott verksamhet och pâ samma gâng fulländar densamma först dâ den i denna ingjuter en själ. Det har fiera gânger blifvit klart för oss, att erkännandet af ett själfständigt andligt lif drifver tili att skarpare skilja en egendomlig mänsklig historia och ett mänskligt samhälle frân all blott naturhistoria och allt blott naturligt sammanhang. Pä samma gâng fordrar det hos hvad som kailas historia och samhälle, att man skiljer mellan en esoterisk och en exoterisk art. De särskilda epokernas liksom historiens värde i sin helhet beror pâ hvad som däruti uppstâr af andlig substans. Allt annat är blott omgifning eller tillsats, det mâ för öfrigt aldrig sä larmande och beskäftigt bete sig som hufvudsak. Pâ liknande sätt mäste hos samhället den andliga halten — om det öfverhufvud har en sâdan — och människornas öden och uppträdande tydligare âtskiljas. Det finnes längt mindre äkta historia och äkta samhälle än som vanligen antages, men detta lilla betyder ojämförligt mycket mera än bâda tillsammans utan det andliga lifvet. Pâ ett liknande sätt framträda med erkännandet af ett själfständigt andligt lif hos oss de enskilda lifsomrâdena i ny belysning

196 och ställas inför nya uppgifter. De skola nu i första rummet icke öka den mänskliga välmägan eller tjäna människan för hennes särskilda ändamäl, utan de äro karaktäristiska utvecklingar och former af det andliga lifvet, hvilka det tillkommer att i detta söka gründen för sin särart och visa sin kraft genom dess fortgäende utbildning, hvarigenom de först vinna en rätt och ett sanningsinnehàll. Med människan ha de att göra endast för sà vidt hon har del i det andliga lifvet. Dà skola de mindre stärka henne i hennes biotta mänsklighet än andligen höja henne, alltmera ombilda henne tili ett andligt väsen. Äfven här mäste den vanliga förblandningen af blott mänskligt och andligt öfvervinnas och tarfvas en kraftigare grundläggning och en tydligare gestaltning af det andliga lifvet; nu gäller det att med det vunna malet mäta hvad som förefinnes af nedärfdt äfvensom att bana nya vägar för framtiden. Religionen skulle sälunda icke vinna nàgot innehàll och all rörelse i henne skulle endast forbii ett fortgäende frän en gröfre tili en finare antropomorfism, om hon utginge blott ur människans behof och förhjälpte henne tili en förment lycka. Detta problematiska läge öfvervinner hon först, dà hon kan uppvisa en rot i detta själfständiga andliga lif och kan betyga sin fakticitet och sin malet genom att vidare utbilda detta andliga lif. Fördenskull gick i själfva verket hennes àliggande, dà hon stod pà sin höjd, alltid ut pà att eröfra en ny värld och en ny människa, icke att i den gamia världen göra den gamia människan nytta. Och liksom vi behöfva en det andliga lifvets religion, sä behöfva vi ocksä en det andliga lifvets moral, konst och slutligen allomfattande kultur, pà det att verkligen nàgot nytt mà komma tili stand och människans väsen höjas, icke ständigt endast vrida sig i den gatnla kretsen. Öfverallt gäller det att tränga fram och upptäcka; äfven det hvardagliga mäste frän den nya ständpunkten te sig i nytt ljus; i det skenbart enkla och själfklara varseblifvas stora gärningar och stora uppgifter. Hvad vi trott oss äga, mäste vi nu först tillkämpa oss pà nytt och i annan mening, ja med förvandlingen förändrar sig ocksà heia lifvet tili en uppgift. En sädan lifsomfattande uppgift har hvarje människa i sin utbildning tili sann personlighet och andlig individualitet; heia mänskligheten har den i uppbyggandet af ett förnuftets rike i sin

197 sfär, i att fora den rörelse vidare, som ur alltets helhet kommer tili henne och kallar henne tili medarbetare. Det mänskliga lifvet förlägges sälunda genom sin enhet med det andliga lifvet tili det inre och ursprungliga, tili det oändliga och eviga. Det andliga lifvets utvecklingar och erfarenheter äfvensom dess kamp om en värld, som först skall vinnas, bli här människolifvets hufvudinnehäll och sammanhälla de enskilda i det inre. De individuella ödena erhälla sin egendomliga belysning frän ett sädant gemensamt lif. Liksom detta lif af själfständig andlighet varit möjligt endast genom befrielse frän genomsnittslifvets blandning, sä mäste dess utbildning lata tomheten hos detta genomsnitt förnimmas särdeles stärkt, sä mäste det ocksä synnerligen energiskt motverka detta genomsnitts försök att vara det heia och göra sig tili mättstock för mänsklig sträfvan. Vid ett sädant försök tillfaller öfvervikten oundvikligen det blott mänskliga, hvilket än pä upphöjda punkter omkläder sig med stät och maktkänsla, än i bredare lager pockar pä massornas förnuft, som förkunnar de värden, hvilka galla i den allmänna meningen, säsom de högsta, äfvensom med tillförsikt gör sitt omdöme och sin smak tili sanningens rättesnöre, som med inbilsk förhäfvelse för sig fordrar den vördnad, den där endast och allenasi tillkommer den andliga världen. Öfver allt detta ha sedan gammalt anförts mänga klagomäl, men dessa leda icke tili en befrielse sä länge icke ett nytt, frän den andliga världen grundadt lif vinnes gentemot det blott mänskliga. Mänskligheten hade utbildat ett sädant lif under religionens ledning och fann däruti under ärtusenden ett stöd. Den har förlorat och mäste förlora det i den gamia formen. Vili den sträfva efter ett nytt och pä samma gäng bli detta skenväsen öfverlägsen, sä kan. detta ske endast pä grund af ett i sin själfständighet erkändt andligt lif. Endast frän dettas ständpunkt kan en. energisk kamp upptagas för gudarna mot afgudarna, för ett lifvets sanningsinnehäll gentemot skenet och tomheten. Det nya lifvet kan icke utveckla sig utan att lyfta individen allt efter hans andliga art upp öfver omgifningen. Ty lika visst som uppbyggandet af en andlig verklighet pä mänsklighetens mark fordrar alla krafters sammanslutning, sä upprinner ursprungligen ett själfständigt andligt lif endast i den enskildes själ. Allt samhälligt och historiskt lif, som icke oaflätligen öser ur denna källa, hemfaller

198 utan räddning till förstelning och ödeläggelse. Fördenskull fär individen aldrig nedsättas till en blott medlem af samhället, staten, kyrkan, utan mäste, trots allt yttre underordnande, säsom mikrokosm bevara en inre öfverlägsenhet; hvarje individ af andligt slag är mera än heia den synbara världen. Men som individen icke hämtar denna öfverlägsenhet ur sig själf, icke ur en naturlig särställning och afvikelse frän andra, utan endast ur den andliga världens närvaro, sä förblir han säkert tryggad mot allt inbilskt själfmedvetande, mot det uppblästa öfvermänniskoväsen, som tili en karikatyr förvrider det stora faktum, att ett världslif öppnats pä den enskilda punkten. Krafvet pä oändlighetens närvaro pä det enskilda stället kan betecknas och förkastas säsom ett närmande till mystik. I själfva verket äsyfta vi säväl en metafysik som ocksä en mystik, men vilja äga bäda i en ny form, icke i den gamla. Det synes oss bakvändt att förklara det andliga lifvets fordringar för slutgiltigt afgjorda, därför att den äldre lösningen blifvit otillräcklig. Kommer människan icke tili att pä nägot sätt omedelbart tillägna sig den andliga världen, kommer denna icke tili lefvande och lifgifvande närvaro i henne, sä förblir hennes förhällande tili det andliga lifvet alltid ett yttre och detta lif kan hos henne aldrig vinna full ursprunglighet, aldrig bli ett sant eget lif. Men den äldre mystiken var barn af en trött tid, som framför allt tänkte pä ro och fred, som pä samma gäng stod under inflytande af en filosofi, hvilken sökte sanningen i uppätsträfvandet tili abstruktionens höjder och säg en brist i all säregenhet (omrtis determinatio negatio). Fördenskull künde ocksä en fullständig upplösning i den formlösa oändligheten te sig som lifvets höjdpunkt. Som för oss däremot det andliga lifvet betyder ett oafbrutet verkande och skapande, en värld af själfverksamhet,. sä är ocksä dess lifgifvande pä den enskilda punkten en uppväckelse tili högsta lifsenergi, sä fordras ocksä här ett fortfarande tillägnande. Rörelsen tili andligt lif synes oss vidare icke vara ett fortskridande frän det enskilda tili det allmänna, utan säsom ett fortskridande frän isoleringen tili ett lefvande helt, frän obestämda begynnelser tili fullständig utbildning och karaktäristisk gestalt. Den innerlighet, vi förfäkta, är sälunda icke heller en svag efterklang och längtansfull upplösning, utan aktiv och manlig och hvilar pä oaflätlig själfverksamhet. Mä man kalla detta för

199 mystik eller icke, i alla händelser är detta slags mystik icke ansvarig för hvad som nu synes oss säsom brist eller fei hos den äldre formen. 2.

Röre/sens

tillväxt.

Lika visst som ett all-lif omfattar oss och med verksam kraft pä nägot sätt mäste vara inplantadt i oss, lika visst kan endast vär egen verksamhet tillägna oss och utbilda det. Liksom vändningen tili själfständig andlighet förlägger problemet utöfver all verksamhet inom en gifven värld tili eröfrandet af en ny värld, sä mäste den försätta vär tillvaro i allt större rörelse och icke blott utsträcka rörelsen vidare, utan äfven i det inre förvandla och fördjupa densamma. Den naiva äsikten plägar förutsätta en fast grund för värt handlande och kan ocksä göra detta, därför att den läter andligt och underandligt utan ätskillnad sammanflyta. Med det andliga lifvets själfständighet blir detta omöjligt och pä samma gäng visar sig, att äfven de sammanhang, hvilka tyckas säkert omfatta oss, i själfva verket framgä ur vär egen verksamhet. Därmed rättfärdigas ett betraktelsesätt, hvars införande utgör en af Kants största förtjänster. Enligt hans spräkbruk är detta det transscendentala betraktelsesättet, som icke med hvardagsmeningen antager sammanhanget mellan särskilda lifsomräden och universell verksamhet säsom själfklart, utan undersöker dess inre möjlighet, d. v. s. uppvisar de betingelser, utan hvilka mängfaldens förening icke skulle kunnat komma tili stand. Den uppsöker den andliga verksamhet, som finnes i det heia och afslöjar därmed en vida finare väfnad hos lifvet, visar frän det heia utgäende synteser ända in i deras element, men uppdrager pä samma gäng tydligare gränser och gör de särskilda omrädenas olika art mera gällande. Sä gjorde Kant med den vetenskapliga erfarenheten, sä gjorde han med moralen och med det skönas rike. Denna transscendentala betraktelse erhäller emellertid själf en oangriplig rätt och en säker grund, först dä en ny värld af själfständig andlighet erkännes uppstiga i människan genom hennes egen verksamhet och icke blott säsom en ödets gunst och gäfva. Först därmed ställes nämligen utom allt tvifvel, att säväl det helas grund som dess förenande trädar icke kunna vara gifna, utan mäste framgä ur vär

200 verksamhet.

Denna Iransscendentala betraktelse mäste därmed för-

läggas utöfver de enskilda grenarna tili det heia och göra möjligheten af ett mänskligt andligt lif öfver hufvud tili problemet; den mäste dä frän det heia utsträckas tili omräden, hvilka hos Kant stä i bakgrunden, den mäste t. ex. undersöka möjligheten af en historia i egendomlig mänsklig mening. rummet

grundas

pä

vär

Dä vär verklighet sälunda i första

egen verksamhet, vinna lif och

rörelse

mera utrymme och mera värde. Rörelsen

stegras

vidare

däraf

att,

enligt

vär öfvertygelse, vär

verksamhet först mäste tillkämpa sig själfva det andliga lifvets närmare gestaltning, att denna verksamhet först genom försök, erfarenheter, skakningar sä smäningom kan arbeta sig fram tili densamma, att det andliga lifvet för människan, trots sin fakticitet, pä samrna gäng bildar ett svärt problem.

Frän upplysningstidens äskädnings-

sätt skiljer oss förnämligast, att enligt detta det andliga lifvets slutgiltiga form syntes omedelbart föreligga och endast behöfva kraftigt utarbetas, medan vi utsträcka den historiska betraktelsen icke allenast tili bilden utan ocksä tili det andliga lifvets innehäll. giltiga

form

ter

sig

Denna slut-

därmed som ett högt ideal, sotn människan

blott smäningom förmär närma sig.

Att sökandet därmed gär icke

blott utät, utan i första rummet riktas pä det egna väsendet, mäste göra detsamma vida mera betydande och mera spändt och verkar en väldig stegring af historien och den historiska betraktelsen.

tili

Liksom

numer

tiderna

icke längre ätskiljas blott genom hvad de

uträttat, utan framför allt genom arten af sitt andliga lif, sä mäste ocksä

lifvets

nuvarande

tillständ

infoga sig i rörelsens ström, sä

hvilar ocksä värt innersta väsen pä andligt arbete. Dä med detta rörelsens framträngande mycket räkar i drift, som eljest syntes vara klippfast, och dä i synnerhet själfva grundvalarna undergä förändring, tili

sä

synes

en gränslös relativism.

lifvet

mista

all halt och hemfalla

Det mäste i själfva verket göra detta,

om icke rörelsen själf pä det andliga omrädet bure i sig ett motvärn heten. utan ingen

mot

den

blotta förändringen; men detta gör den i verklig-

Liksom det andliga lifvet icke kan utveckla nägot innehäll att gifva stor

detta tidlöst, sä finnes ocksä pä historiens omräde

gärning utan ett tiden öfverlägset sanningsinnehäll, sä

är det andliga lifvets rörelse icke ett flytande fram med tiden, utan ocksä

ett

höjande

upp öfver tiden.

Fördenskull kan det andliga

201 arbetet pröfva och sikta tidernas gärningar, ja, dà det ätskiljer det förgängliga och det oförgängliga, förvandla tidernas efterhvartannat tili ett tidlöst närvarande. Detta formar det visserligen alltid endast u n d e r förutsättning af ett absolut andligt lif, som verkar g e n o m alla mänskliga företags osäkerhet och förändring och icke läter dem fastna i villfarelsen. Utan att en immanens erkännes hos det absoluta andliga lifvet blir särskildt ett väsentligt karaktärsdrag hos nutidens andliga arbete alldeles obegripligt, nämligen detta arbetes kritiska karaktär. Det m o d ä r n a arbetet försätter sig icke omedelbart in i föremälet och intages icke fullständigt af sysselsättningen med detsamma, utan träder tillbaka fràn det, undersöker sitt förhällande tili det, öfverskädar hvad som uträttats och pröfvar det efter öfverlägsen mattstock. En sàdan kritik tillhör förnämligast upplysningens grundinnehäll, en samvetsgrann själfpröfning bildar ett nödvändigt motstycke tili dess stolta själfförtroende. H o s Kant u p p n à d d e detta kritiska sätt att tänka sin högsta spets, den här ästadkomna förvandlingen af lifvet làter icke göra sig om intet. Men h u r u skulle kritiken kunna rättfärdiga sig själf och utöfva sä ingripande verkningar, som den gjort, om den icke vore mera än ett alster af subjektiv reflexion, som löpte bredvid saken och utifràn skaffade sig att göra med d e n s a m m a ? En inre förvandling och h ö j n i n g af arbetet har den endast kunnat ästadkomma genom att sätta nya krafter i rörelse. Men detta g j o r d e den, dà den mätte all tnänsklig gärning efter ett öfverlägset andligt lifs f o r d r i n g a r och u r detta lif utvecklade inre nödvändigheter, som all verksamhet mäste motsvara. Rörelsen förlorade sig sälunda icke utan mal, och lifvet dref icke värnlöst frani med intrycken, utan fann ett stöd hos sig själft och künde utöfva en kraftig motverkan; det b e h ö f d e icke erkänna nägot, som icke inför ett i detsamma inneboende förnufts f o r m e r bevisat sin rätt. Detta rättsfrägans framställande gentemot biotta fakticiteten mäste höja lifsrörelsens inre och förädla den, det ö p p n a r f ö r människan ett aktivare förhällande icke blott tili omgifningen, utan f r a m f ö r allt tili sig själf, det leder tili en o a f b r u t e n sofring och siktning af lifsinnehället. Med den grundsatsen att säsom sant erkänna endast det, hvarom man kommit tili klar och tydlig kunskap, dref upplysningen visserligen sanningen in pä en alltför t r ä n g bana, men allt det pro-

202 blematiska

i

det

närmare

utförandet kan icke upphäfva det rätta

och nödvändiga i grundtanken.

Frägan kvarstär; fullständigt skall

den först i de ädagalagda s a m m a n h a n g e n kunna rättfärdigas, men pä samma sfären

gäng

tili

mäste den förläggas frän den blott i n t e l l e k t u e l l

den

universellt

andliga

och

formuleras därhän, huru

mänga af vär kulturs beständsdelar verkligen innebära och utveckla ett

själfständigt

Endast allt

detta

annat

därmed

säsom

uppnä ett

sanningsinnehäll.

kärna och äkta verklighet, medan

tili blott o m g i f n i n g o c h bisak, o m icke tili

Sälunda uppstä uppgifter pä uppgifter, i synnerhet f ö r

närvarande.

rörelsen

och

gälla

nedsjunker

tomt sken. det

andelif

fär

icke

Vi

se, att med det andliga lifvets själfsländighet

blott

utsträckes vidare, utan äfven växer i sitt inre

och verkar tili att h ö j a lifvet.

3. Det

andliga

Vinsten

af en

hällpunkt.

lifvet har, säsom riktadt icke blott utät, utan äfven

vändt mot sig själft, f ö r oss vunnit en större själfständighet. äfven

hvad

som

Men

uppstiger inifrän befinner sig först i görningen,

och hvad som därvid är tillräckligt i dag, kan i m o r g o n bli osäkert. Fördenskull skall den frägan icke lata afvisa sig, o m icke detta lif saknar

nödig

förvandling vikt.

fasthet,

om

icke

midt under allt vardande och all

godtycke och subjektivitet

lämnas

utan b e h ö r i g

mot-

I alla händelser mäste inom en pä verksamhet grundad lifs-

ordning

frägan

om

stadgan taga

utgär frän en föreliggande värld. icke

tillföras

framträda

utifrän,

sig annorlunda ut än dar

man

I den förra kan den fasta punkten

utan mäste ligga i själfva rörelsen, den kan

endast g e n o m en art och gestaltning h o s rörelsen, s o m

är det blotta subjektets heia förmäga öfverlägsen. Att det

detta

verkligen sker, därför kämpar heia vär undersökning,

behöfver

här

blott

i korthet päpekas och sammanfattas.

All

andlig verksamhet är, säsom vi sett, ett öfvervinnande af motsatsen mellan

Subjekt

och

helhetsverksamhet. forma därmed tydlig

objekt; den är gestaltande och Denna

läter

emellertid

icke

framträngande

frambringa

och

sig efter behag, vi mäste upplyftas tili densamma och räka under

tvänget

motverkan

lifsprocessen,

ha

mot vi

af det

vidare

en inre nödvändighet, som utöfvar en blotta

subjektets godtfinnande.

Inom

sett, lösgöra sig andliga innehäll frän

203 skeendets

ström

och

förena sig gentemot denna tili en värld, en

stor och vidsträckt värld, som likväl omspännes af vàrt lif.

Detta

gàr genom arbetets alla förgreningar, allestädes ligger det afgörande steget tili ett lyckligt framätskridande däri, att verksamheten kommer ut ur det biotta sökandet och grubblandet och in under sakens makt. Men

detta

afgörande

redligaste

vilja

verkande

och

henne

icke

steg

rädande

öfver

kan

efter af

trefvandets

intet blott beslut, kan äfven den

behag

framtvinga,

andlig

och

art

tviflets

här

mäste ett eget

gripa människan och höja Ständpunkt.

Detta

ger det

vetenskapliga och konstnärliga skapandets heia erfarenhet vid handen;

att

verk

af

detta den

skapande

biotta

lyckas ter sig alltigenom icke säsom ett

människan,

utan säsom en gäfva och näd af

högre makter, allestädes ha de skapande känt sig ledda och burna af sädana makter.

Utöfver individerna bildar därvid mänskligheten

i sin helhet arbetskomplexer i vetenskap, rätt o. s. v.; dessa komplexer

utveckla

säsom

fordringar; de följa egna banor, obekymrade om de biotta

individernas

inre

nödvändigheter,

väl och ve.

som de pälägga människan

Sä vidt som lifvet ingär däri, höjes det

frän allt tvifvel tili fasthet och glädje. Dylika

rörelser

te sig närmast säsom

en

mängfald

och

verka

mest omedelbart genom det egendomliga hos de särskilda kretsarna. Men

genom

all

mängfald och utöfver denna härskar en sträfvan

efter sammanslutning tili helhet, och hvarje framsteg i denna riktning

är

omedelbart

en

vinst

i

fasthet och säkerhet.

Ingenting

förhjälper sälunda den enskilde mera till en inre stadga än alt hans lif

sammanfattas

uppgift

tili ett helt af verkande och att en inre helhets-

kommer

tili

füllt

medvetande under det att han utbildar

sig tili en andlig individualitet. uppgift, allt

som

godtfinnande.

vanligen

kallas

och arbete,

U r hans inre tillfaller honom en

är hans allra egnaste, och som likväl ligger bortom

i

Denna

lycka; strid

uppgift

den

och

kan

torde

föga

förvandla

främja hvad som

heia tillvaron i möda

sorg, men ändä är det den, som ensam

förlänar lifvet säväl mening och värde som äfven en fast riktning och

en

andlig för

säker

själfständighet,

som

med

tryggandet

af

en

egen

existens ocksä gör det andliga lifvets helhet tili en visshet

människan.

En

sädan

sammanslutning

af

de

mängfaldiga

verksamhetsyttringarna tili en lifsgärnings helhet, tili en oförliknelig art

af

andligt

vara

är nägot alltigenom axiomatiskt, som undan-

204 drager sig all hàrledning utifràn och icke heller beror pà sàrskilda fòrestàllningar om vàrlden; endast partiernas fanatism kan binda det vid bestàmda làror om mànskliga och gudomliga ting. Sjàlft bildar det emellertid en fast utgàngspunkt for utvecklingen af òfvertygelser, dess erkànnande innehàller, om ocksà ofta doldt for medvetandet, erkànnandet af en sjàlfstàndig och dàrvid i oss verksam andlig vàrld, som uppkallar oss sjàlfva till samarbete. Dar ett sàdant kàllspràng till eget lif saknas, dar skall òfvertygelsen om det andliga lifvet aldrig komma till axiomatisk visshet, dar hanger den vid den smala tràd, som bildas af skàl och bevis, och kan fórdenskull med stòrsta Iàtthet kullkastas utifràn. Till òfvervinnandet af tvifvel och svag tro beror fórdenskull allt pà att vinna ett hela det inre lifvet omspànnande sammanhang i verkandet och skapandet och dàrigenom vara nàgot, icke blott gòra nàgot. Men hvad som gàller om individerna gàller ocksà om folken, tiderna, hela mànskligheten. Att ett folk kànner sig fòrvissadt om ett andligt lif och dàrigenom hòjes till inre glàdje, beror i fòrsta rummet pà om det hos sig kànner och erkànner en gemensam uppgift af andlig art. Àr detta icke fallet, sà kan den skarpsinnigaste apologetik icke hindra att tvifvel och misstro intrànga. Likaledes afgòres àfven tidernas stàmning och lifskànsla framfòr allt af huruvida deras stràfvan sammanfattas till en inre helhet eller dukar under for skingring och samtidigt kommer i motsàgelse med sig sjàlf. Att det sistnàmnda gàller om vàr egen tid àr hvad som fòrnàmligast ger de negativa tendenserna sà stor makt òfver densamma och midt i teknikens storartade utveckling gòr den klenmodig i sitt inre. Òfver de enskilda tiderna och folken kan ocksà mànskligheten i sin helhet ernà en fast andlig stàndpunkt endast genom att afslòja och tillàgna sig en allomfattande uppgift, som med inre nòdvàndighet behàrskar henne; endast en sàdan uppgift uppràtthàller hos lifvet en andlig karaktàr, endast en sàdan uppgift gifver ocksà òfvertygelsen en orubblig fasthet och en segerviss glàdje. Fórdenskull kan endast lifvets egen gestaltning gifva det en inre halt, endast sjàlfva ròrelsen kan genom att hójas òfver allt godtfinnande och genom sin inre sammanslutning ófvervinna de faror, som lifvets fórvandling till verksamhet och ròrelse medfòr.

205

e. Den

Bekännelsen till akttvism.

här utvecklade lifsriktningen erhäller sin egendomliga färg

och stämning hufvudsakligen genom föreställningen om det faktum, att

vi

frän

endast först

begynnelsen

framtränga till en sädan värld och därtill behöfva en

mäste

omhvälfning mäste

alltid

enskildheter Endast öfrat,

icke tillhöra en förnuftets värld, hvilken

behöfde förvandlas tili äskädning och njutning, utan att vi

i

af

det

pä

nytt

efter

läget.

tillkämpas,

innehäller

oaflätlig

och

första alltid

Det

sanna

lifvets

Ständpunkt

och äfven hvad som presteras i

ett afgörande frän helhet tili helhet.

verksamhet kan lifvet bevara den höjd det er-

verksamhetens

hvad det erfar och mottager.

närmare

gestaltning

mätes ocksä

Vid ett sädant verksamhetens fram-

trädande, en sädan aktivitet, kan detta lifssystem väl kallas aktivismens. sin

Men denna aktivism visar sin egendomlighet och utvecklar

förmäga

enbart,

da den tydligt afgränsas mot andra skenbart

besläktade riktningar.

I aktivitetens tillständ försättas vi icke redan

af ett hastigt beslut eller af ett blott uppeldande af kraften. Vi omfattas och omklamras nämligen i första hand af en stel natur och svag andlighet, af en värld, hvilken pä samma gang är genomträngd af mänskligt skenväsen; och denna värld binder oss sä strängt och undertrycker med sädan styrka all själfständighet, att det blotta enskilda

väsendet

förblir

helt och hallet vanmäktigt mot densamma

och icke skulle kunna svinga sig upp tili annan vishet än en viljelös

undergifvenhets.

En

aktivitet

utan

befrielse

frän

den gifna

världen är ett oting, men en sädan aktivitet kan endast ernäs genom den lefvande närvaron af en själfständighetens värld, endast dennas kraft

kan

Men

huru

att

väcka ocksä skulle

förvandla

häll

säsom

den

enskilda

punkten

tili

själfständighet.

människan kunna tillägna sig denna värld utan

dess lif tili sitt eget lif, utan att erkänna dess innegiltigt äfven för sig, utan att göra dess ordningar tili

normer för sitt handlingssätt? Därigenom

ernär

aktiviteten

en etisk karaktär, och denna upp-

drager den afgörande gränslinjen mellan andlig aktivitet och blott naturdrift

samt

skiljer

sann

själfständighet

frän

inbillad.

Etiskt

förhällande betyder da icke ett böjande under främmande och kalla ordningar,

utan

ett

upptagande af den andliga världen med dess

206 oändlighet i vär egen vilja och värt eget väsen; det ästadkommer, att fingen ryckas närmare värt inre och öppnas, sä att de meddela oss

sitt lif,

medan

vi kunna växa med deras fortkomst.

Fattadt

pä detta sätt är etiskt förhällande i första rummet icke af regulativ, utan

af

produktiv

fordringar,

som

natur,

ställas

icke en blott beredvillighet att uppfylla

pä

oss,

eller

ocksä att korrekt ställa sig

stränga päbud tili efterlefnad, utan det innehäller en sporre att föra världen

vidare,

främja

allt

godt

och sant;

det kräfver ett oför-

tröttadt framträngande och utbildande för att uppbygga ett rike af förnuft

och kärlek.

jektets

blotta

O m handlingen därvid lyftes upp öfver sub-

behag

och

intresse,

sä

sker detta

icke

för nägot

främmandes skull, utan för att höja det egna väsendet, säledes för detta äkta väsendes, för värt eget andliga jags skull. Genom

en

sädan

inre

höjning

och

en

sädan fordran pä en

ny värld skiljer sig aktivismen frän all blott voluntarism och pragmatism,

hvilka

själfva visandet skapen det

den

verket af af

synes stä nära och med hvilka förnekelsen i

förbinder

en

den.

Med

intellektualistisk

dem delar den nämligen af-

lifsgestaltning, hvilken läter kun-

egen förmäga finna sanning och tillföra densamma tili

öfriga Iifvet; med dem fordrar aktivismen, att sanningen skall

grundas pä en ursprungligare och väsentligare verksamhet. Flykten tili viljan är emellertid mera ett bakslag än en öfvervinnelse, den gifver ännu icke en ny värld och en öfvervinnande kraft, sä vida icke blotta viljan oförmärkt skulle förvandla sig tili en lifvets heia sfär omfattande själfverksamhet. inflytande

hos

Äfven pragmatismen, som pä senaste tiden vinner de

engelsktalande

folken och utanför deras krets,

gestaltar världen och lifvet för mycket med tanke pä människornas tillfälliga läge och behof för att den skulle höja den andliga verksamheten tili själfständighet gentemot människan och frän sin ständpunkt

kunna

företaga

en

pröfning

och

sofring af lifsinnehället.

Men härifrän kan man enligt den världshistoriska rörelsens erfarenheter

icke

gärna afstä.

partikulariteten

Sedan den mänskliga begränsningen och

blifvit insedda, duger människan i det skick, hvari

hon befinner sig, icke mera tili utgängspunkt för sanningssträfvandet, utan mäste rörelsen i stallet höjas öfver den blotta människan tili ett världslif af andligt slag. aktivismen.

Men nägot annat vill icke heller

207 Dess

egendomlighet

uppgörelsen

upplyses ytterligare hufvudsakligen genom

med lifsformer, af hvilka en visserligen g ö r verksam-

heten till hufvudsak, men endast gifver den karaktären af en process, medan

en

ligheten

annan

öfver

ställer människans

hufvud

grundförhällande

föreställningar, utan under äskädningens och njutningens. att

lifvet

bildar

lägsen

process,

och

synnerhet

i

system.

till

verk-

icke under handlingens och utbildningens Tanken,

en allt mänsklig sträfvande och afgörande öfverhar

i

nyare tider utöfvat en stark dragningskraft

funnit

ett

storartadt

förkroppsligande i Hegels

Den bevarar sig med särskild seghet i den evolutionistiska

uppfattningen af den världshistoriska rörelsen, ity att den läter denna rörelses drifvande krafter säkert sträfva mot sitt mal, ostörda af all mänsklig mening och vilja. Med en sädan befrielse frän mänskliga motivs smäaktighet och mänskligt läges växlingar syntes saken vinna ojämförligt ocksä

i

säsom

i

sig

storhet;

och

denna befrielse frän människan syntes

innesluta en upphöjelse öfver den etiska betraktelsen

subjektivt-mänsklig.

nödvändighet

oafbrutet

Denna

fortskridande

bild

af

en

med

tvingande

process motsäger emellertid

icke blott historiens verkliga innehäll, som visar sä mycken stockning, sä mycken tillbakagäng, sä mycken indifferent anhopning af olika kulturkretsars element bredvid hvarandra, utan lifvets förvandling tili eller

en

blott process mäste ocksä, konsekvent genomförd, förstöra

ätminstone

stärkt nedtrycka dess andliga karaktär.

En blott

process skulle nödvändigt förvandla lifvet tili en själlös mekanism; endast en dylik mekanism kan lata den ena fasen omedelbart framgä ur den andra, utan att en lifshelhet träder i verksamhet och utöfvar en besjälande kraft i processens heia utsträckning.

I själfva verket

tilltänkes vanligen tili processen ett helhetslif, hvilket sammanhäller dess enskilda faser, bär upp, härskar och verkar i densamma.

Sä

tili vida som ett dylikt lif icke af sig själft tillfaller oss, utan kräfver värt eget ätgörande, gär därmed handlandet före processen och en ny värld öppnar sig för oss. Missaktningen af det etiska elementet i den

blotta

uppfatta

det

processens

lifssystem

förklaras däraf att dessa system

etiska endast säsom ett det andliga lifvet ledsagande

beslut och en därmed förbunden vändning tili detsamma hos människan,

men

icke

och

utbildande

det

andliga

säsom

makt.

lifvets

De

en

själfva det andliga lifvets drifvande

känna endast en människans, icke en

etik, säsom ett själfbejakande och en själfupp-

208 höje'se, hvarigenom detta lif allra först ernär sin fulla frihet och själfständighet.

Vi behöfva emellertid sä mycket mindre sysselsätta oss

härmed som detta föreställningssätt mera lefver pä äldre äskädningar än med friska impulser verkar pä tidens egen mark. Sä mycket mera gäller det däremot en närmare uppgörelse mellan

aktivismen

och

hvilket

•— efter

är

af

en

det

kontemplativt

hvad vi

hufvudströmningarna

föreställningssätt, —

i det samtida lifvet; här mä blott

dess förhällande tili aktivismen pröfvas. fasta betingelser.

estetiska

sägo vid vär undersöknings början

Denna esteticism har sina

Där ett äskädande och njutande af världen och

dess skönhet skall bilda lifvets kärna, där mäste ocksä världen vara füllt tryggad säsom förnuftets och skönhetens rike, sä att det skick, hvari

befinner sig, icke retar oss tili ingripande förvandling;

den

där mäste vidare människan vara utan själsförvecklingar, utan djupare

konflikter

helt

och

i sitt eget väsen, sä att den nämnda äskädningen

hället förmär uppfylla och lyckliggöra henne; där mäste

slutligen människa och värld stä i säker förbindelse, sä att ett lifsutbyte visar

lätt

och

oss

kärfva

glatt

världen

i

motsägelser,

kan försiggä. stället

Saknas en af dessa punkter,

för denna harmoni härda strider och

finnas

sädana

ocksä

i människans egen själ,

öppnar sig slutligen en djup klyfta mellan människan och alltet, sä blir sig sä

denna

estetiska

människan, skall

trots

hennes

produktivitet

och

lösning denna

inre

lif

det

därmed

heia

njutning, kraftlös dekadans. ling

i

gar.

skarp Den

motsats

stora

af lifsproblemet omöjlig.

tili

Företager

motsägelse, ändä att lösa problemet, rinna Nu

bli osant och

mista all andlig

bort i subjektiv stämning, tom stär

emellertid nutidens utveck-

denna estetiska lifsgestaltnings

fordrin-

världen stär för oss säsom ett meningslöst drif-

verk, och för kampen om tillvaron nära pä förgätes naturens förra harmoni; och

hos

människan

varsebli vi alldeles för mycken litenhet

själfviskhet, tomhet och skenväsen för att kunna anse henne

färdig

tili sitt inre.

Slutligen har den modärna förstärkningen af

subjektet och reflexionens oaflätliga tillväxande sä grundligt förstört människans

omedelbara

sammanhang med världen, att endast en

ingripande förvandling af lifvet kan bereda väg för en äterförening. T e r sig sälunda värt lif alltigenom füllt af problem och uppgifter, befinna vi oss icke i en färdig förnuftets värld, utan mäste vi med uppbjudande af alla krafter först arbeta oss tili en sädan, sä hän-

209 visas vi därmed till aktivismen säsom den enda möjliga hjälpen. Utan denna hjälp skulle endast fullständig förtviflan äterstä. Men esteticismen mäste vi bestämdt afvisa säsom ett beslöjande af det verkliga läget och en aftrubbning af dettas stora problem. Aktivismen betyder icke, att värt lif omedelbart och i ett tag later förvandla sig tili andlig själfständighet och att ett positivt förhällande tili verkligheten hastigt kan ästadkommas. Detta skulle vara att förbise människans beroende och nödvändigheten att genomgä erfarenheter och förvandlingar. Detta skulle lätt alstra alldeles för hastiga och knapphändiga synteser af lifvet, hvilkas nödvändiga upplösning mäste framkalla stark misstro mot heia företaget. Däruti har den makt sin grund, som romantiken tid efter annan alltid pä nytt vinner öfver sinnena, att den varnar oss för att öfverskatta vär verksamhet, att den fordrar en själens öppenhet för den vida världen, ett fördomsfritt upptagande och ett füllt utklingande af dess intryck, att den mot all begränsning och form i lifvet framhäller äträn efter det gränslösa, och med vändningen tili fritt sväfvande stämning ocksä pä nägot sätt tillfredsställer denna äträ. Pä samma gäng bringar den ocksä ödets makt, yttre och inre nödvändigheters öfverlägsenhet öfver hvarje mänsklig afsikt och hvarje mänskligt mälsträfvande tili tydlig förnimmelse. Pä denna väg har lifvet mycket vidgats och uppfriskats; det tycktes här ätervända tili sina källor och ernä längt mera omedelbarhet. Ett är emellertid att erkänna dettas betydelse, ett annat däremot att göra det tili lifvets kärna. Genom att sälunda träda främst hotar det att göra lifvet vekt, svagt, omanligt; det känner ingen energisk motverkan mot de tillströmmande intrycken; det erbjuder i stallet för ett fast sammanhang aforistiska tankar och väckelser; af brist pä logisk energi hemfaller det tili de härdaste motsägelser hos sig själft; för ett frossande i vaga stämningar offrar det all tydlig form och gestalt. Liksom det andliga lifvet vid sädan kraftlöshet icke kommer till full själfständighet gentemot vär tillvaros naturbetingelser, sä ernär det icke heller den nödvändiga öfverlägsenheten öfver sinnligheten. Det sinnliga, som pä sitt omräde är fullkomligt oanfäktbart, blir problematiskt, da det strömmar in i det andliga, oätskildt sammanflyter med detta, lägger det under sig och rycker bort det. Och därvid har det icke begynnelsernas naiva friskhet och naturliga begränsning, utan är füllt af raffinerad öfverretning. Eucken,

Grundllnjer.

14

210 Att tydligt inse allt detta är att pä samma gang erkänna aktivismens öfverlägsenhet öfver all blott romantik. Om aktivismen ocksä aldrig sä mycket felat därigenom att den svära och invecklade uppgiften togs för lätt och enkelt, att människan bedömde afständet mellan sig och den andliga världen säsom alltför ringa, sä kvarstär likväl den öfverlägsna rätten hos fordran att sä vidt som möjligt förvandla värt lif tili själfverksamhet, rätten att själfständigt gä fram mot en värld af förvirring och halfförnuft. En dylik själfverksamhet är ingalunda blott en ett subjektivt sinnelags sak, utan fordrar en egendomlig gestaltning af lifsinnehället. Inför lifvets splittring och isärflytande fordrar den en kraftig sammanfattning och utbildning, yrkar pä metoder och lagar hos föremälet gentemot lekande godtycke, pä en inre logik hos saken gentemot kvarstäendet vid motsägelser, pä en vidare utbildning af de första intrycken gentemot bekväm eftergifvenhet, pä ett modigt fortgäende och uppbyggande af lifvet gentemot eftergifvenhet mot ödet; den gifver lifvet en dramatisk karaktär i stallet för en lyrisksentimental, hvarvid den füllt ut kan erkänna, att ett äkta drama plägar innesluta mycken lyrik. Aktivismen skadar sig själf, dä den tager saken lätt; den behöfver icke glömma eller afpruta pä att lifsuppgiftens lösning möter väldiga svärigheter, att den kostar omätlig möda och oerhördt mycket arbete och äfven i bästa fall lyckas endast mycket närmelsevis; den kan, fast den erkänner allt detta, ocksä erkänna en viss rätt hos motständaren och lära af honom. Men därvid förblir det alltid en skarp, tili lifvets innersta grund näende motsats, ett oförsonligt antingen—eller, om människan endast fogar sig i världen och ledsagar den med sin stämning eller om hon har mod och kraft att strida mot förvirring och oförnuft, att arbeta med pä ett förnuftets rike. Härtiii fordras emellertid bejakandet af ett förnuft säväl i heia verklighetens som ock i det egna väsendets innersta grund. Om människorna och tiderna finna vagen tili en sädan inre fasthet, tili att pä detta sätt bli all inre och yttre hämning öfverlägsna, detta är hvad som afgör öfver hufvudriktningen hos deras lif.

III.

Människans andelif under strid och seger.

Följande afdelning tänka vi göra sä kort som möjligt. Ty dess problem ha sa ingäende behandlats i vär »Wahrheitsgehalt der Religion» äfvensom: »Der Kampf um einen geistigen Lebensinhalt», att vi för en närmare redogörelse kunna hänvisa dit. Här skall saken icke fullföljas längre än som är nödigt för lifvets helhetsbild. Mähända har ocksà en sàdan knappare framställning egendomliga fördelar. a.

Tvifvel och kris.

I heia vàr undersökning har en ledande tanke, som bekräftats i alla förgreningar, varit, att äkta andligt lif för oss människor utvecklar sig endast i motsats tili en annorlunda artad värld, att äkta verklighet icke omfattar oss fràn begynnelsen, utan bildar ett högt ideal gentemot det vanliga halflifvet. Denna tillvaro af en underandlig värld och det sena framträdandet af hvad som inifràn ter sig säsom det ursprungliga och allt behärskande har af gammalt mycket sysselsatt och stärkt oroat den grubblande tanken. Människan kan emellertid utan betänkande skjuta detta problem àt sidan, om det andliga lifvet redan med sitt biotta framträdande tager tili sig ledningen och visar sig säsom den öfverlägsna världsmakten, säsom världsmakt utät, i det att det, säsom inre världsmakt underordnar och i sig infogar allt annat, med säker gäng intränger i den mänskliga sfären, vinner människans heia själ och allt mera blir hennes enda värld. Där det andliga lifvet, säsom hos oss, gäller säsom all verklighets sanna väsen, där fördenskull ocksà det, som skenbart stär emot, i sista hand mäste vara grundadt i det, där ha dessa fordringar isynnerhet en tvingande kraft. Därför mäste det med särskild tyngd träffa oss, dà tusenfaldig gammal och ny erfarenhet gifver en helt och hället annan bild. Detta sker emellertid i själfva verket, det sker säväl i det andliga lifvets förhällande tili naturen som i dess förhällande tili

212 mänskligheten, det sker därmed i heia vär erfarenhet. Bildar det andliga lifvet verklighetens grundval, ernär denna först häri ett väsen, sä skulle man vänta, att det andliga lifvet med sitt framträdande skapade sig en själfständig existensform gentemot naturen och härifrän utöfvade en öfverlägsen makt, som naturen hade att foga sig i. Detta ligger emellertid sä fjärran, att blotta försöket att föreställa sig det genast blir äfventyrligt. Vär sfär visar det andliga lifvet helt och hallet bundet vid en naturlig bas, frän hvilken det icke pä nägot sätt synes kunna lösgöra sig, utan tyckes förbli beroende af densamma ända in i alla grenar af sin verksamhet. Ora nu naturen endast följer sina egna normer, om hon utan mal och syfte lefver ut sig i själlös rörelse, likgiltig för värde och ovärde, sä mäste bundenheten vid en sädan främmande och ogenomskinlig ordning träffa det andliga lifvet pä det sväraste. Världsloppet gär sin väg obekymradt om väl eller ve, om de andliga väsendenas beständ eller undergäng, om andliga sammanhang, ja, om det andliga lifvet öfver hufvud. Icke blott stora katastrofer i jordbäfningar, stormar och floder visa, huru likgiltigt andligt lifs vara eller icke vara är för naturkrafterna, utan äfven hvardagligheten och de individuella ödena läta oss erfara nägot liknande och taga ingen hänsyn tili godt eller ondt, stört eller ringa, ädelt eller lägt; äfven den mest framstäende, i andligt hänseende knappt umbärliga personligheten är utsatt för samma tillfälligheter, samma öden som alla andra. Sedt ur den synpunkt, som lämnas oss af vär närmaste erfarenhet, bildar heia det andliga lifvet et) regellöst virrvarr af flyktiga företeelser af fullständigt beroende art och framträder icke säsom en själfständig värld, utan säsom ett underordnadt bihang tili en annorlunda artad värld. Denna erfarenhet af det andliga lifvets maktlöshet inför naturen har af gammalt stärkt upprört sinnena. Den behöfde emellertid icke verka nedtryckande sä länge en vädjan frän naturen tili mänskligheten stod öppen, och man künde hoppas förvandla den senares tillvaro tili ett förnuftets rike. Dä künde just motsatsen tili den stela och kalla yttre världen höja den mänskliga föreningens innerlighet liksom äfven bringa det andliga skapandets värdighet och storhet tili medvetandet. Nu har mänskligheten ät sig i kulturen bildat en egendomlig lifssfär och därigenom förhjälpt det andliga lifvet

213 tili en viss verklighet; här ernä dess storheter och värden en makt, mot

naturen höjer sig en ny lifvets ordning.

här utan tvifvel ett plus.

Sälunda framträder

Men om detta plus uppfyller de förhopp-

ningar, hvilka möta detsamma, om ur den vidare utvecklingen icke framväxa

förvecklingar, som göra all vinst tvifvelaktig, det blir en

öppen fräga.

Att utan vidare bejaka den skall framför allt icke en

öfvertygelse förmä, som fattar det andliga lifvet säsom en verklighetens vändning tili sin egen sanning, som fördenskull vid sin utveckling

framför

själfständighet. roende djupt

af

mäste

päyrka

füll

ursprunglighet och

füll

T y om kulturen förlänar det andliga lifvet ett obe-

naturen, sä indrager den detsamma pä samma gäng sä

i människolifvets

det sä än

allt

stärkt

med

utvecklingen

särart

mänsklig

af

och

betingade

litenhet,

att

det

väsen och försätter heia är allt annat

ett rike af ren eller ocksä blott öfvervägande

andlighet. I

första

hand

insätter det andliga lifvet icke ett slutet innehäll

i vär sfär, och dess rörelse följer icke själfständiga banor gentemot mänsklig

sträfvan

och förvillelse.

Endast med stor möda förmär

det arbeta sig fram och blott längsamt finner det nägot sammanhang.

U n d e r sin sträfvan framät fortsätter det ingalunda i samma

riktning, utan stora förvandlingar, j a omhvälfningar ske tili det rakt motsatta. andliga lande,

Vid lifvet

behof

sädan osäkerhet om sitt eget viljande indrages det djupt och

i

den mänskliga sfärens sökande och vack-

lidelser.

I

stallet för att lämna människan ett

orubbligt stöd och anvisa en tydlig riktning ät hennes handlande, synes det för egen del icke kunna öfverskrida ett osäkert trefvandes och en mängfaldig villfarelses Ständpunkt. Mot

en

sädan osäkerhet i innehället svarar en brist pä kraft i

den mänskliga

sfären.

I stället för att behärska handlandet plägar

det andliga lifvet inverka pä det endast genom hvad det gör människan för nytta för hennes syften.

Gäller detta redan om indivi-

den, sä gäller det ännu mera om den samhälliga samvaron.

Här

gäller den andliga verksamheten framför allt säsom ett medel tili social fortkomst, tili att eröfra sätt

behandlas

hvad

fördelar

framför

andra.

Men

pä

detta

som tili sin natur skall vara helt och hället

sitt eget ändamäl säsom ett

medel för andra ändamäl, det verkar

och drifver icke framät af egen kraft, utan behöfver för sitt beständ främmande hjälp och stöd, ett artificiellt pumpverk af samhälliga in-

214 rättningar mäste mödosamt frampressa hvad som icke kan vara friskt och sant utan att flyta omedelbart ur källan. Ett sädant läge läter icke blott den mänskliga ständpunkten stanna längt efter det andliga lifvets mal, utan alstrar äfven en stark osannfärdighet, ett yppigt uppblomstrande af skenväsen. Hvarje sträfvan efter sant och godt innesluter nämligen i sig pästäendet att vilja saken för sakens egen skull. Tjänar i själfva verket saken blott människans egna syften, dä uppstär oundvikligen ett stört afständ mellan hvad som verkligen velats och hvad man föregifver sig vilja. Därvid kan, säsom moralisterna gora, skulden icke skjutas pä biotta viljan. Ty öfver hufvud är den andliga lifaktigheten hos människan ringa och skulle gentemot den biotta naturen knappt nägonsin komma tili uttryck utan den samhälliga omgifningens tväng. Fördenskull kan detta tväng, trots alla sina brister, icke undvaras, fördenskull kunna vi icke afstà frän det, fastän vi klart genomskäda dess otillräcklighet. Och detta tväng kan samhället icke utöfva utan att uppträda säsom representant för sunda förnuftet, utan att fordra ofelbarhet för sina afgöranden. Detta framkallar naturligtvis motsägelse frän individerna och en härd strid utspinner sig, men hur mycket den ena mä ha rätt mot den andra i denna strid, sä vinner det andliga lifvets tillständ i alla fall föga därpä. Pä detta sätt bildar det heia med den osäkerhet, som vidläder dess mài, och med sina otillräckliga medel fastmer ett torftigt Surrogat för ett förnuftets rike än just ett sädant rike. Ett larmande och själfmedvetet vimmel, mycken oro och upphetsning, men föga innehäll och själ, ett oafbrutet bekymmer och en jäktande hast för lifsuppehällets skull, och för alla dessa tillrustningar förgätes och försummas själfva lifvet, förhärligar människan sig själf och för mycken stät tili torgs, men hyser föga vördnad för det andliga lif, som vördnaden tillkommer. Där denna samhällslifvets fäfänga, osanning och tomhet tydligt förnummits, där har människan blifvit grundligt utledsen pä sig själf och ofta frän samhället flytt tili naturen för att hos denna söka enkel sanning och stilla frid, men har endast kunnat tro sig finna detta hos naturen, dä hon frän sig själf förlade det in i densamma. Dä hon emellertid tili slut ändä mäste ätervända tili sina likar, stannade hon i ett osäkert vacklande mellan en natur, som är likgiltig för det andliga lifvet, och en mänsklighet, som drager ned och förfalskar detsamma. Men kommer det

215 inom vär erfarenhetssfär ingenstädes tili ren utveckling och säker verkan, huru kan det da för oss gälla säsom verklighetens kärna? Midt under sädana tvifvel uppstä med ny kraft ocksä de ursprungliga betänkligheterna, hvilka fingo träda tillbaka för hoppet om ett uppgäende i en ny värld: det andliga lifvets ringa utsträckning gent emot den omätliga naturen, dess sena inträde i världsprocessen, dess antagliga försvinnande vid förändringar, som kunna väntas i naturbetingelserna. Förenar sig icke allt tili det intrycket, att det andliga lifvet icke är mera än en episod i världsprocessen, som flyktigt drager förbi och alls icke berör verkligheten i dess grund ? En sädan afslutnings nödvändighet blef förborgad, sä länge en barnsligare lifsstandpunkt lät människorna uppfylla världen med människoliknande gestalter och uppfatta naturens herravälde efter det mänskliga handlandets art. Men denna Standpunkt har kulturens framätskridande, har i synnerhet den växande vetenskapliga kunskapen förstört med oemotständlig makt och ur dröm och inbillning öfverfört oss tili füll vakenhet. Har icke därmed det andliga lifvets heia själfständighet och heia egna värde ramlat och mäste vi icke numer afstä ifrän att ställa vär tillvaro under dess herravälde och att gestalta värt lif och vär sträfvan ut ifrän det andliga lifvets Ständpunkt? Den saken kan nämligen icke betviflas, att med det andliga lifvet faller ocksä vär tillvaros egendomliga form. Det skulle dä vara, att vi tänkte tillräckligt flackt och förvirradt för att förklara nägot i sig själft för lögn och bedrägeri och pä samma gäng öfverlämnade ledningen af värt lif ät detsamma.

b.

Öfvervägande och kraf.

Den hittills följda tankegängen läter ett enkelt och bestämdt nej, ett fullkomligt afstäende frän det andliga lifvet te sig säsom den lämpligaste lösningen. Denna tankegäng behärskas emellertid af en mera ytlig betraktelse af saken, hvarje djupare uppfattning mäste motsäga ett sä summariskt förfarande. Framför allt mäste det motsägas af det faktum, som behärskar heia gängen af vär undersökning, att med vändningen tili det andliga lifvet väsentligen nya storheter och värden, nya lifsformer och lifsinnehäll framträda, hvilka öfverstiga icke blott naturen, utan äfven den blotta människans krafter. Hvadan da dessa gestaltningar, om allt andligt lif

216 är blott illusion? Det nya mä hos oss vara aldrig sä vanmäktigt, men redan den omständigheten, att det uppdyker i vär tankekrets och föresväfvar oss som en möjlighet, utvisar en viss verklighet äfven hos oss. Är det slutligen i hvarje mening sä vanmäktigt som det närmast synes? Att det icke säsom en blott skugga drager förbi i vär föreställning visar sig redan af den omständigheten, att vi icke helt enkelt foga oss i det nuvarande tillständet med dess nedtryckande af det andliga lifvet, utan tillika förnimma det säsom en skada och en smärta. Skulle vi kunna göra detta, om detta tillständ helt och hället satt sig i besittning af oss, och har icke Hegel rätt, da han säger, att den, som känner en gräns, pä nägot sätt är utöfver densamma? Vi förnimma det torftiga, matta, trädslitna i all mänsklig moral. Skulle vi kunna förnimma det, om icke äträn efter en sannare moral vore verksam uti oss, och hvarifrän skall denna äträ uppstä gentemot en alltigenom olikartad värld om icke frän en i värt eget väsen inplantad andlighet? Vi känna gränserna för vär kunskap; en växande insikt i alla betingelser och motständ kan göra en fullständig resignation närliggande, men hvarifrän har äträn kommit, huru har tanken pä ett inre uppklarnande hos verkligheten uppstätt, om vi helt och hället tillhörde en underandlig natur och alldeles intet ljus uppflammade i oss? Vi känna tidens snabba flykt, dess växlingar och förändring, dess omsläende tili den raka motsatsen säsom en olägenhet, säsom ett svärt hot mot all sanning. Skulle vi kunna känna det sä, om vi helt och hället häftade vid det innevarande ögonblicket, icke öfverskädade och jämförde tiderna, om värt väsen icke hade nägon del i det, som ligger öfver tiden? Och om tili slut heia kulturens otillräcklighet och sken förnimmas sä stärkt och smärtsamt, sä ställa vi oss därigenom emot det förefintliga tillständet och mäta det med en öfverlägsen mättstock, hvilken äter endast värt eget väsen kan lämna. Vore alla dessa mäl endast utfunderade af människan och utifrän anbragta i lifvet, skulle misslyckandet omöjligen kunna uppröra oss säsom det verkligen gör. För öfrigt stannar det ingalunda vid blotta känslan af vär gärnings otillräcklighet, en motverkan saknas icke heller. Äfven pä mänskligt omräde fattas — detta har framträdt under vär heia betraktelse — ingalunda ett verkande och skapande af äkta andlig art. Särdeles tydligt lyser det emot oss frän det världshistoriska

217 arbetets höjdpunkter, men äfven dessa höjder tillhöra mänsklighetens totalbild, och för det pà dem tända ljuset viker alldagsförhàllandenas töcken icke fullständigt. I samband med dessa höjder gär genom heia mänskligheten ett motstànd mot uppgàendet i genomsnittskulturen, en äträ efter ett ursprungligare, renare, sannare lif. Förmägan af eget skapande ma därvid vanligen stanna i bakgrunden, det behöfves blott, att starkare impulser, väldigare kriser komma, och det frambryter med makt och visar tydligt, att mera andlighet finnes i människan än hvardagslifvet röjer. Detta nàr ända in i privatlifvet och i förhällandet individerna emellan. Den, som icke mäter andlig storhet efter aln, han skall i dessa förhällandens obemärkhet ofta finna mera äkta storhet än i världshistoriens ärorika bragder och skall pà samma gang finna, att en verksam närvaro af det andliga lifvet i den mänskliga sfären därigenom stärkes. Om härvid det äkta andliga lifvets motstànd mot den mänskliga förfalskningen icke lätt kommer tili en kraftig sammanslutning af positiv art, sä verkar detta lif sä mycket tydligare säsom lag och dorn öfver de mänskliga tingen. Människan kan söka undandraga sig det andliga lifvet, kan förkasta och förhäna de mài detta framhäller för henne, hon kan söka fylla sitt lif helt och hallet med indessen och tycken af blott mänskligt slag, men hon kan icke göra detta utan att hemfalla tili en beklaglig tomhet, som snart blir outhärdlig för henne själf, utan att med tvingande nödvändighet trängas tili att prisgifva värden, som hon omöjligen kan prisgifva. Och att det andliga lifvet icke efter behag läter omskapa sig af människan pà ena eller andra sättet allt efter hennes lägen och nycker, detta visa med eldskrift framför allt de världshistoriska katastroferna, i hvilka hvad som befunnits för litet sjunker och hvad som i sig innebär en andlig nödvändighet stiger upp, obekymradt, efter hvad det tyckes, om de delaktiga människornas väl och ve. Allt detta gör icke intrycket, att det andliga lifvet endast betyder en flyktig illusion, som lätt läter förjaga sig, utan fastmer att svàra förvecklingar föreligga, ur hvilka vi icke förmä hitta ut, men att nàgot försiggär hos oss, nàgot börjas, som ligger ofvanför all nyck och allt godtycke, nàgot som visar oss i vidsträcktare, om ocksà högst dunkla sammanhang. För en betraktelse, som utgàr fràn

218 lifsprocessen och äfven i sträfvandena, sammanstötningarna, ja motgängarna framför allt ser den andliga rörelsen, för en sädan betrakteise i synnerhet kan intet tvifvel finnas om det faktiska i denna rörelse, om uppstigande af ett nytt lif och med detta en ny verklighetsgrad i människan. Men med denna fakticitet blir ocksä det andliga lifvets ställning tili naturen och världen en annan än den, som det förnekande föreställningssättet anvisar det. Verklighetens bild läter icke, säsom detta i synnerhet ofta sker af filosoferande naturforskare, afsluta sig säsom färdig med naturen, och det andliga lifvet kan icke lämnas ä sido säsotji ett bihang och en bisak, utan det erkännes nu själft säsom en verklighet och mäste vara med om att bestämma verklighetens helhetsbild. Naturen mäste vara mera än en själlös mekanism, om dess utveckling, säsom den gör, skall leda tili den punkt, där en lifvets inre helhet frambryter. För öfrigt saknas i vär erfarenhet icke närmanden och genombrottspunkter, i hvilka naturen möter nägot, som höjes tili andligt och som för andelifvet vidare. Sälunda beror könens motsats pä en naturens ordning, och hvilken rik källa tili nytt andligt lif bildar icke denna motsats! Ingenting vittnar mera öfvertygande om det genomgäende sammanhanget mellan natur och andligt lif än det sköna, om det, i enlighet med vär undersöknings sammanhang, förstäs säsom en egendomlig form inom det andliga lifvet, icke säsom blott retning och själfnjutning hos människan. Ty huru skulle det yttre kunna mottaga en egendomlig själ vid dess upptagande i det inre lifvet, huru skulle det inre behöfva den yttre gestaltningen, om icke ett sammanhang funnes mellan bäda rikena, om icke en omfattande verklighet vore motsatsen öfverlägsen? Slutligen mä icke förgätas, att just den nyare och nyaste vetenskapen genom att förstöra naturens sinnliga handgriplighet ställer dess förhällande tili det andliga lifvet i en gynnsammare dager än hvad den dogmatiska dogmatism gjorde, hvilken väl förr tedde sig som den slutgiltiga lösningen. Naturen har äter blifvit vida mer problematisk för oss och vi erkänna dess bild säsom verk af anden. De gamla förhällandena af företeelsernas sammanhang och växelverkan, af lagenlighet hos skeendet, af formbildning och fortskridande tili allt konstfullare komplexer och allt finare utgestaltning läta oss äter vida starkare känna de i dem liggande problemen. Tydligare

219 än för nägon tid sedati star det klart för oss, att alla försök att gòra dessa fakta pä nägot sätt tänkbara för oss, sker frän det andliga lifvets stàndpunkt och i analogi med det andliga. Om vi därvid icke komma utöfver symboler, sä förräda i alla fall själfva symbolerna ett d j u p och en hemlighet hos verkligheten. Det flacka och förhastade i en radikal förnekelse inses numer tydligt pà det vetenskapliga arbetets höjd. Mycket ha vi därvid visserligen icke vunnit för värt särskilda lifsproblem; att genomskäda omöjligheten af ett fullständigt nej, betyder ännu icke segern för frejdigt ja. Alla förvecklingar, som förut sysselsatt oss, kvarstä nämligen; andelifvets hämning och förkrympning, som framgingo därur, kvarstä, heia rörelsens stockning kvarstär. Lika visst som att alldeles för mycket af andligt lif erbjudes oss för att kunna förnekas, lika visst är, att det erbjudna icke förslär tili att häfva alla tvifvel. Den biotta forskningen skulle visserligen rätt väl kunna fördraga ett sàdant mellantillständ mellan ja och nej; vid speciella problem mäste den ofta afhälla sig frän ett afgörande. Men lifvet täl intet sädant mellanting, hos detta mäste afgörandets tillbakahällande föranleda en fullständig stockning och därmed förhjälpa förnekelsen tili seger. Ställes lifvet sälunda pä ett antingen—eller, sä skulle ja ha en utsikt, endast om det hittills skildrade läget läte förändra sig tili dess fördel. Men detta skulle icke kunna ske pä annat sätt än därigenom att den andliga rörelsen förmädde pä nägot sätt undandraga sig hämningen och att ur själfva hämningen en fortbildning künde framgä. Endast ett sädant framträngande kan förhjälpa det hotade ja'et tili seger. Begreppsutredningar kunna emellertid icke afgöra, om detta framträngande finnes; därom kan endast lifvets erfarenhet bestämma; lätom oss fördenskull fräga, om denna erbjuder det sökta.

c.

Segern.

Den fräga och den fordran, hvilka framgingo ur reflexionen pä det mänskliga läget, bejakas med glad visshet af religionerna, hvilka bejaka den, i det att de för människan förkunna en öfverlägsen ordnings hjälp, uppenbarelsen af en gudomlig makt och godhet i hennes sfär. Kan denna tillförsikt emellertid ännu upprätthällas efter de ingripande förvandlingar af lif och öfvertygelse, hvilka vi

220 erfarit? Och finnes för detta pästäende en plats och en rätt, da ett själfständigt andligt lif erkännes? Allt hvad som ens pà minsta sätt är besläktadl med religionen, möter i den nuvarande tiden, àtminstone pà dess yta, den hàrdaste motsägelse. Anstöt väcker först och främst den antropomorfism, den eftergifvenhet för blott mänskliga föreställningar och begär, hvilken plägar vidläda religionen. Kunde hennes väsen icke lösgöras frän antropomorfismen, skulle hennes nedgäng och hennes upplösning svàrligen kunna förhindras. Enligt historiens vittnesbörd föres emellertid pä religionens egen mark en energisk strid mot all blott antropomorfism och fordras, i synnerhet pà höjdpunkterna, människans fullständiga frigörelse fràn allt smätt mänskligt; alltsä kunna antropomorfism och religion icke utan vidare sammanfalla. Äfven vàr undersökning med sitt genomgàende àtskiljande af det andliga lifvets substans och dess mänskliga tillägnande manar pà denna punkt tili försiktighet och varnar för ett förhastadt förkastande. Ännu mindre träffas religionens kärna af den invändningen, att den modärna naturvetenskapen genom att utsträcka rummets värld i det omätliga icke mera lämnar plats för en synbar himmel. För att taga en dylik betänklighet pä allvar mäste man icke allenasi binda religionen vid en barnslig Ständpunkt, som den öfverskridit med utvecklingen af hvarje sitt andliga innehäll; man mäste ocksä fullständigt ignorerà den grundliga omhvälfning af den sinnliga världsbilden, som den modärna filosofien och med denna heia det modärna föreställningssättet fullbordat. Detta föreställningssätt har förstört den handgriplighet och själfklarhet, som den naiva människan tillmäter denna bild, genom att öfverväga och bevisa, att världen omkring oss icke tillfaller oss färdig utifrän, utan att vi gestalta henne frän vàrt läge och i enlighet med vär själs beskaffenhet. Fördenskull ligger vär egen verksamhets resultai i världen, och af denna verksamhets värdering skall det bero, huruvida denna värld fär gälla sàsom heia verkligheten, säsom den sista och absoluta världen. Som det andliga lifvet i henne alltid förblir bundet vid nägot främmande, som icke fullständigt kan omsättas i egen verksamhet, sà är allt förfäktande af ett själfständigt andligt lif en protest mot att denna sinnliga värld skulle vara den enda. Men som utan det andliga lifvets själfständighet hvarken vetenskap eller kultur finnes, kan

221 prioriteten hos en osinnlig värld icke vara det minsta tvifvelaktig for filosofien. En osinnlig värld är emellertid ingalunda en högre värld i religionens mening; en sàdan skulle endast kunna näs genom en utvidgning af lifsprocessen utöfver dess dittills vunna Ständpunkt. I hvilken riktning en sàdan utbildning emellertid är att söka, därom lämnar gangen af vär undersökning oss icke i ovisshet. Ty, sàsom vi sett, künde det andliga lifvet icke ernà en själfständighet utan att bli ett helhetslif. Endast den omedelbara närvaron af detta helhetslif pä det särskilda stället väcker och underhàller därstädes ett andligt lif. Men vid en sàdan omedelbar närvaro af det heia erhäller människans lif sin närmare utbildning ur förhallandet tili omgifningen och i uppbyggandet af en värld. Hvad som i det heia finnes af enhet öppnar sig först endast tillsammans med màngfalden. Möjligheten förblir sälunda öppen, att ett nytt och egendomligt lif skall utveckla sig ur ett uteslutande förhällande tili det heia. Ett sàdant lif skulle i motsats tili detta världsuppbyggande bära en öfvervärldslig karaktär. Denna möjlighet bildar enda vägen tili att öfverskrida den dittills uppnädda Standpunkten. Nu uttömmes i själfva verket värt lif icke i detta arbete pä världen, sà mycket detta arbete än utgör dess grundstomme och bevarar sig sàsom sàdan. Liksom genom den enskildes själ, sà gàr ocksà genom mänsklighetens heia sträfvan en rörelse mot ett världsöfverlägset lif, som med världsöfverlägsenheten allra först ti 11kämpar sig full innerlighet. Först en sàdan innerlighet erbjuder ett fast stöd, en af världslifvets förvecklingar ostörd andlighet. Den är emellertid icke möjlig, om icke människan vinner delaktighet i ett världsöfverlägset absolut andligt lif, i en rent inre helhet. Detta lif màste bli människans eget lif och andligheten därigenom stegra sig själf tili gudomlighet. Först detta gör det begripligt, att lifvet, äfven om det alldeles misslyckas gentemot världen, trots fullständigt hämmande af den pä denna riktade verksamheten, ingalunda hemfaller tili tomhet och förstöring. Nu öppnar sig nämligen för detsamma en ny uppgift i dess eget förhällande tili det andliga lifvet i dess helhet, ett förhällande som kan vara af mycket olika art och finna omätliga svàrigheter i uppgiftens lösning. Här förändrar ocksà verksamheten sin karaktär, i det att den utan att pà nàgot sätt framträda i det yttre formàr bli full verksamhet

222 i ren innerlighet. Sinnelaget kan här afstryka allt passivt och vinna füll aktivitet, af ett blott ledsagande kan det bli en handlingens helhet. Men allt detla endast, ora lifvet riktas pä en öfvervärldslig andlighet och i kraft af en sädan andlighet. Liksom denna nya art af lif icke inträder plötsligt, utan förberedes genom det andliga lifvets hittills betraktade heia utveckling, sä ha ocksä dess enskilda hufvuddrag en anknytning därstädes. Saken förhäller sig sä, att väsentliga egenskaper hos det andliga lifvet visserligen framträda vid arbetet pä världen, men i detta icke komma tili ren gestaltning och segerrikt genomträngande. Endast höjandet tili den rena helheten af öfvervärldslig art möjliggör hvad det andliga lifvet i stört icke kan umbära, ja hvari det har sin utmärkande art. Till och med sträfvandet med sin uppryckande och framdrifvande kraft skulle icke kunna förklaras, om mälet icke verkade äfven inom värt lif. »Du skulle icke söka mig, om du icke redan funnit mig» (Pascal). Människans andliga lif skulle icke ha förhoppning om att tili— kämpa sig en sanning, om det icke hade sin rot i ett lif, som vore öfverlägset all villfarelse och som icke pä nägot sätt ocksä meddelade oss denna öfverlägsenhet. Inför världslifvets dunkel och förvillelser, sädana kulturarbetet läter dem framträda, skulle det andliga lifvet mista allt förtroende tili sanningen, om det icke visste sig pä en innersta punkt vara buret af säker sanning, en sanning, som utöfvar en riktande makt pä all mänsklig företagsamhet och icke läter den Steina i villfarelsen. Vidare behöfves för att upprätthälla det andliga lifvet en ursprunglighet, möjligheten att afskaka all bundenhet vid natur eller öde. Denna ursprunglighet lider emellertid i arbetet pä världen de sväraste hämningar, frän alla sidor omfattas människan af skickelsens makt, äfven hennes eget arbete blir under tingens naturliga gang en stel skickelse och fjättrar henne med oblidkelig kausalitet. Liksom hos individen, sä är ocksä hos mänskligheten lifvet en fortgäende sammandragning, en allt mera omfattande uteslutning af i begynnelsen förhandenvarande möjligheter; det motverkar med allt tyngre börda handlandets frihet och det närvarandes själfständighet. Huru skall äldrande och gubbaktighet förhindras, om icke ur ett denna bundenhet öfverlägset grundförhällande nya, rena begynnelser framträda, om icke därifrän ett ursprungligt lif alltid pä nytt kan uppspringa. Att mänsk-

223 ligheten formàr ändra icke allenasi kulturens särskilda art, utan äfven bli osäker pà heia kulturen utan att fördenskull uppgifva sig själf, är ju ändä ett tecken, att hon icke uppgàr i världsarbetet. — Det andliga arbetet mäste förbinda alla, som ha del i det, till en inre gemenskap, men kan icke gòra detta utan att föra människorna tili en punkt, dar alla skiljeväggar och skiljaktigheter bortfalla. Det andliga arbetet stegrar emellertid skiljaktigheterna mera än det minskar dem; med kulturen växer ocksä människornas differentiering. Vi mäste drifva allt djupare in i en sädan, allt mera förlora möjligheten tili en ömsesidig öfverenskommelse, tili att lefva och känna med och för hvarandra, om denna rörelse icke stötte pä ett öfverIägset motständ, om en makt icke funnes, som äter sarnmanförde oss i det inre. Men hvilken annan makt skulle detta kunna vara än själfva del andliga lifvet och huru skulle det kunna ästadkomma detta pä annat sätt än att öppna en lifvets världsöfverlägsna innerlighet, som därmed visar sig vara absolut. Därmed blir nämligen skiljaktigheternas upphäfvande säväl i negativt som i positivt afseende möjligt: i negativt afseende sä tili vida som alla former af verksamhet i den mänskliga sfären, de mä stä sä längt ifrän hvarandra som heist, visa sig lika otillräckliga, dä de mätas efter ett absolut lif; i positivt afseende, sä tili vida som detta lif pä hvarje ställe skapar nägot, som är all förveckling öfverlägset, därmed äter sätter den hämmade rörelsen i gäng och genom sitt meddelande i ett innersta djup af människans väsen för henne öppnar ett nytt lif, i hvilket alla likformigt kunna deltaga. — Med detta nya lif vinnes allra först möjligheten af ett slutgiltigt lifsbejakande. Utan vändningen dithän skulle lifvet icke kunna befria sig ur förvecklingarna, skulle lidande och skuld krossa människan. Men med denna vändning vinner hon, icke i sin blott mänskliga art, utan sä tili vida som hon upptages i detta lif, del i detta lifs fullkomlighet, oändlighet, evighet, öppnar sig för henne midt under allt tingens vardande och växling en orubblig fasthet, midt under allt beroende af världen en säker världsöfverlägsenhet, midt under allt mörker och lidande en omätlig salighet. Därmed segrar i sista hand ja öfver det nej, som vid första anblicken af världen tyckes vara sä vida öfverlägset. En öfvertygande kraft hämtar denna vändning framför allt ur de särskilda dragens förening tili ett helhetslif af världsöfverlägsen

224 innerlighet. Ett sàdant lif med sin alltigenom karaktäristiska art är aldrig ett verk af den biotta människan, ett alster af grubblande reflexion, det har endast kunnat framgà ur själfva det andliga lifvet. Det kan, sedt fràn detta, icke gälla säsom nàgot senare, säsom inträdt först efterät, utan hvad som först genom lidande och kriser kommer tili full klarhet för oss, mäste vara verksamt fràn början och sedan finnas äfven i arbetet pä världen. Men om det blir vir besittning först med detta framträdande, sà mäste därmed totalanblicken af verkligheten förändra och fördjupa sig för oss, sä skall lifvet läggas i sär för oss i den grundläggande, kämpande, segrande andlighetens grader. Detta den segrande andlighetens faktum söka religionerna gripa, utveckla och bibringa mänskligheten. Hvad de än innehälla af läror och inrättningar är i gründen endast stommen tili eller företeelsen af denna världsöfverlägsna innerlighet och afser att bringa säväl dess befriande som höjande kraft tili full verkan. De ha sälunda själfva sitt stöd och sin rätt i detta lif, sälunda skall den enas företräde framför den andra mätas efter huru längt de bringa detta tili utveckling i ja och nej, i världsöfverlägsen höghet och i världsgenomträngande kraft. Fràn detta lifs ständpunkt skall religionen säsom helhet ha att förfäkta sin sanning och sin oumbärlighet. Där detta lif saknas, blir den blott inbillning, en knappt begriplig därskap; men där det utvecklar sig, där mäste religionen gälla säsom det allra vissaste, säsom grundaxiom för heia det andliga lifvet. Mellan detta anfingen—eller finnes ingen medelväg, säsom ocksä den historiska erfarenheten intygar genom att visa, att för människorna och tiderna religionen varit antingen det allra vissaste eller det niest omstridda. Vi kunna nu ätervända tili den fräga, som drifvit oss tili heia denna undersökning, tili frägan efter förnuftet i vär verklighet. Äfven efter det andliga lifvets vidgande är svaret visserligen icke sä lätt som religionens anhängare ofta menat. De ha nämligen ofta trott, att med erkännandet af en öfvervärldslig andlighet omedelbart ocksä religionens segerrika framträdande i vär värld tryggats och ha försökt, att ur en sädan öfvertygelse uppvisa denna värld, om icke säsom ett kärlekens, sä likväl ett rättvisans rike. Men all energi i sträfvandet och allt uppbjudet skarpsinne ha icke lämnat en tillfredsställande afslutning, pä sin höjd har den möjligheten

225 ernâtts, att hvad som för oss framställer sig som oförnuftigt, i vidsträcktare sammanhang skulle kunna vinna nàgot förnuft, men därmed bief man icke kvitt oförnuftet, och det starka intryck, som det ondas verklighet gör, voro dessa biotta möjligheter pâ längt när icke vuxna. Äfven själfva religionen, som ville medföra en vändning till det bättre, har indragits djupt i detta oförnuft; ofta pâlades ju dess hjältar ett svârt martyrskap och dess gestaltning pâ historiens mark râkade alltjämt pâ nytt under mänsklig förvillelses och lidelses inflytande. I det att hämningen därigenom framställer sig sâsom ett motstând mot det gudomliga, har anblicken af det omedelbara världsläget snarare ännu mera fördystrats än ljusnat. Allt detta till trots intrider lifvets och verklighetens förveckling genom öppnandet af ett nytt världsdjup likväl i ett väsentligen annat tillstând. Det onda upphäfves icke, tingens yttre utseende förändras icke, men däremot förstärkes det goda, ja lifvet undandrages i sitt innersta djup all förvecklingens makt och föres tili ett nytt trappsteg. Sä tili vida kan hârifrân ocksâ oförnuftet te sig i ett annat ljus som numer själfva striderna och kriserna kunna bidraga tili att öppna lifvets djup och skänka det en säker ställning i den nya världen. Lidandet har sâlunda ocksâ i den historiska utvecklingen gällt sâsom oförnuftigt och obetingadt förkastats, endast där människan tyckt sig pâ det heia taget vara färdig. Erkännes emellertid i henne ett omätligt problem, sâ kan ocksâ lidandet genom att väcka det slumrande, uppmjuka det stela, erhâlla ett positivi värde och tjäna fortskridandet tili väsensbildning. Men icke ens detta blir nâgon teodicé, det berättigar hvarken religionen eller filosofien till försöket att inför människor spela gudomens sakförare. Det onda förblir för oss en olöslig gâta, särskildt kan ingen formel göra begripligt, att i vâr värld ett förnuft framträder med kraftiga och tydliga drag och att samtidigt gentemot detta det lâga bevarar sig med oböjlig makt, behandlar det som likgiltigt och sätter ett oöfvervinnerligt motstând mot det. Ett afgörande i form af ett bevis kan sâlunda icke träffas angâende vâr sista öfvertygelse, fastmer mäste för det antingen— eller, som här är i frâga, heia vârt väsen uppbâdas. Â ena sidan det yttre intrycket af världen, det godas kraftlöshet, dess förbytande Eue ken, Grundlinjer.

15

226 tili det onda, världsmekanismens skenbara likgiltighet för andens mal, den skenbara saknaden af allt, som skulle kunna öfverskrida naluren. Skall hvad som rör sig i värt inre och med sä mycken möda finner en form kunna komma upp mot denna omätliga värld? Det skall endast da kunna detta, när en världens egen rörelse, icke ett blott machverk af människan erkännes ligga däri, ty endast da blir utsträckningen fullständigt likgiltig; da blefve ocksä vid än sä ringa omfäng i den mänskliga sfären en det helas vändning skönjbar, en det helas omhvälfning fullbordad. Hvad som för oss dyker upp vid randen af värt lif, det mäste dä ändä gälla säsom heia verklighetens bärande grund och behärskande makt. Men att vändningen tili det andliga lifvet i själfva verket betyder en världsrörelse, det är heia vär undersöknings riktpunkt. Där det andliga lifvets själfständighet erkännes, där kan förnuftets öfverlägsenhet icke vara tvifvelaktig. Det är emellertid en sak att erkänna en dylik tes säsom nödvändig, en annan att förläna den den öfvertygelsekraft och den inträngande kraft, hvarförutan den icke kommer ut ur skuggornas rike och icke ernär lefvande verkan. Detta kan ske, endast där det andliga lifvet gripes säsom eget lif, fär sin riktning säsom eget lif, där sälunda dess försvar erhäller själfbevarelsens öfverväldigande kraft och axiomatiska visshet, där samtidigt den andliga världen ocksä göres beroende af värt skapande. Vi flytta verklighetens tyngdpunkt endast pä det sätt att vi flytta värt eget lifs och finna den sanna omedelbarheten icke mera i det sinnliga intrycket, utan i själfverksamheten. Erkännandet af en i sig själf hvilande innerlighet, en världsöfverlägsen andlighet tillsammans med erkännandet af den faktiska tillvaron af en olikartad värld füll af motständ mäste emellertid gestalta vär verklighets helhetsbild pä ett egendomligt sätt. En rationell lösning af världsproblemet förbjuder sig här af sig själf, likasä mäste heia människans värld gälla säsom en särskild form af tillvaro, hvilken icke kan vara den enda och sista verkligheten. Frän denna utgängspunkt mäste heia mänsklighetslifvet te sig blott säsom en länk i en större kedja, säsom en akt i ett drama, hvars förlopp vi icke forma öfverskäda, men hvars grundide framskimrar tydligt nog för att visa värt lif dess riktning.

227 Äfven för den närmare utbildningen af värt lif uppväxa genom uppstigandet af en världsöfverlägsen innerlighet egendomliga uppgifter

och

tillagts

förvecklingar.

denna

fordran

att

Den

innerlighet,

förlägga

trons

Iifvet

sfär,

tili

göra

det frän världsarbetet.

obetingadt

höga värdering, som

har

ofia

religionen

helt

och hället tili denna öfverlägsna

lätit

framställa

och känslans rike och sä mycket som möjligt lösLika mycket som det gudomliga stär

öfver det mänskliga, lika mycket syntes det förra lifvet nä upp öfver det senare. pä

oss

säsom

Denna ekvation stämmer icke, ty det gudomliga verkar

icke

allenast

säsom

världsöfverlägsen höghet, utan äfven

världen genomträngande kraft.

Att ära det öfvervägande i

den förstnämnda egenskapen och därmed förläna lifvet en specifikt religiös karaktär kan vara den enda räddningen för tider och lefnadslopp,

som

hemsökas

af

svära

kriser

och

stor

upplösning,

men denna lifsgestaltning kan aldrig gälla säsom den normala och enda eftersträfvansvärda.

Denna högre värld erbjudes oss nämligen

bäde

uppgift

tili

innehäll

och

endast i sina konturer; heia dess

närmare utgestaltning och utveckling mäste ske ut frän vär verksamhets värld och behäller alltid en symbolisk karaktär. högre

värld

förlora

sig

förbindelsen

med

Upplöser denna

vär värld, sä räkar den i fara att

i tomhet, sä kan religionen bli endast ett frässande i

känslor eller ock en för allt innehäll likgiltig och fördenskull efter andlig mättstock värdelös devotion.

Endast härdt arbete pä män-

niskor och ting tillkämpar värt lif en andlig karaktär. lyfter

visserligen

Religionen

lifvet öfver arbetet och förlänar detsamma först

dess fulla djup, men rörelsen och skiljandet mäste förbli omspända af ett lefvande helt, och för djupet fär man icke offra förhällandet tili verksamheten, som nu en gäng bildar värt lifs grundform. högt

Hur

det andliga sälunda än skattas, fär det aldrig förleda tili att

ringakta naturen, tili att strida mot naturen, säsom detta visserligen skett pä religionens omräde i vändningen tili askesen. som

allt

T y sä visst

erkännande af en själfständig andlighet medför ett natu-

rens underordnande, sä betyder det underordnade dock aldrig nägot värdelöst och ännu mindre nägot förkastligt.

Lifvets skenbart höga

flykt

T y dä ter sig säsom

leder

här

hufvuduppgift

lätt tili ett inre sjunkande.

icke en kraftig utveckling och ett modigt framträn-

gande hos andligheten, utan blott ett sinnlighetens förnekande och undertryckande.

Men just därigenom fastkedjas lätt eftersinnande och

228 tänkande vid den sfär, öfver hvilken den andliga rörelsen vill föra. Särskilda tidslägen kunna göra dragningen tili askesen begriplig, men sâdana tidslägen ha varit raffinerade och sjuka tider, och hvad som är sjukt kan icke gifva lifvet dess regel. Denna gensaga mot en specifikt religiös eller rent af asketisk lifsform hindrar emellertid icke, att en öfvervärldslig innerlighet erkännes utöfva en stark och fruktbärande verkan pâ heia vârt lif. Vârt lif behöfver tili sin fulla vidd och hälsa tvâ rörelser, hvilka direkt bekämpa, men likväl hos oss pâ samma gâng ömsesidigt komplettera hvarandra: det behöfver en energisk strid mot allt oförnuft och pâ samma gâng en inre höjning tili en sfär af rent förnuft, tili ett fridens och fulländningens rike. Inom själfva det andliga lifvet finnes det en värdering och gestaltning af uppgifterna, som framgâr ur mänsklighetens läge, och en sâdan gestaltning och värdering, som framgâr ur den sista, man skulle kunna säga absoluta betraktelsen af tingen. Hvad detta skall betyda blir lättast tydligt af historien, i synnerhet af motsatsen mellan grekisk och kristlig art. Den förra ställer människan midt i världen och fordrar af henne i denna ett kraftigt försvar för förnuftet, ett afgjordt tillbakavisande af oförnuftet. Det gäller att icke lâta lidande och smärta nâ sig, att ingenstädes gifva efter för dem. Ter sig sâlunda lifvet inom sig själft öfvervägande ställdt pâ tapperhet, sâ erhâller det i sitt yttre förhällande sin form af öfvervägande rättvisans idé. Men som denna fordrar, att hvar och en erhâller lön efter sitt arbete, sä gäller det att skarpt skilja högre och lägre, ädelt och gement och aldrig lâta detta sammanflyta. Den för erfarenheten öppna blicken undgâr det därvid icke, att de ädla bilda en liten minoritet och att historiens rörelse därutinnan knappast lofvar nâgon ändring. Fördenskull mäste motsatsen mellan en esoterisk och en exoterisk gestaltning synas bestândande. Hvilka olikheter emellertid än föreligga, sä gälla dessa i första rummet sâsom ett verk af naturen, icke af ett fritt afgörande. Att sätta naturen i füll verksamhet och tili ett helt sammansluta hvad den erbjuder i ett spridt och oordnadt skick ter sig sâsom summan af all lifsgärning. Pâ detta sätt uppstâr ett kraftigt, verksamt, själfmedvetet lif, som berör oss icke blott i sina verkningar, utan som vi mäste tillskrifva en varaktig betydelse. Sâsom enda och afslutande lif har det emellertid en stor bundenhet och hârdhet. De skrankor, det

229 innebär, kunna under dagar af lyckligt skapande och pä samhällets höjd forbii dolda, men sà mycket starkare förnimmas de, dà stockningar inträda och människan säsom människa framställer fràgan efter lifvets Iycka. Dà kan detta öde bli outhärdligt tväng, den biotta tapperheten en öfverspänning af mänsklig kraft, den biotta rättvisan hàrdhet och obarmhärtighet, människornas skarpa àtskiljande en klyfta, som pà ena sidan lätt framkallar stolt öfvermod, pà andra sidan missmod och förtviflan. En stark förnimmelse af dylika skrankor och faror mäste nödvändigt tränga lifvet in pä nya banor. Motrörelsen segrade i kristendomen, som gör icke arbetet pä världen, utan förhällandet tili ett öfvervärldsligt andelif tili hufvudsak. Här förtröstar människan i första rummet icke pä en natur, som säkert leder, men pà samma gäng ocksä begränsar henne, utan hennes väsen ter sig helt och hàllet som problem och i behof af en fullständig förvandling, som endast ett nàdens under kan utföra. Här synas människorna icke àtskilda af stela olikheter, utan alla olikheter försvinna inför den gudomliga fullkomligheten, och ur förhällandet tili denna utvecklar sig känslan af likhet och broderskap. Olikheterna i gärning förblekna inför detta heia väsendets koncentrering i ett rent sinnelags innerlighet. Rättvisan viker för en omätlig kärlek, som upplöser all härdhet, utjämnar alla olikheter, icke täl nägon fienskap. Denna motsats mellan en inom världen verksam art och en art, som höjer sig öfver världen, mäste genomtränga lifvet i dess heia vidd och allestädes verka ät olika hàll. Ä ena sidan en klar form i ändliga förhällanden, ett yrkande pä plastisk utbildning och full medvetenhet af lifvet — ä andra sidan ett uppätsträfvande tili det oändliga, mer hängifven tro, mera fritt sväfvande stämning, mera uppskattning af det naiva och barnsliga; ä ena sidan människan själf full af förtroende tili sin egen kraft, ästadkommande en förnuftig verklighet och därvid försmäende all främmande hjälp; ä andra sidan ett lif, buret af förtröstan pä en oändlig godhet och makt, som utöfver all mänsklig förmäga leder allt tili det bästa; kort sagdt en frän det heia ända in i det enskilda grundolika lifstyp. Den genom kristendomen representerade typen har ästadkommit ett stört förinnerligande af lifvet, och mot densamma kan den äldre arten omöjligen äter resas. Men äfven denna typ förslär icke

230 tili heia lifvets gestaltning. Dess af det sista slutet, af en absolut uppskattning behärskade art skulle, ställd in midt i vära förhällanden och utan vidare tillämpad efter deras heia bredd, alstra de sväraste förvecklingar. Upphäfvandet af alla skillnader, äfven i den andliga förmägan, rättvisans undanträngande genom vekt förbarmande, inställandet af kampen mot det onda, ringaktningen af människans egen kraft, allt detta skulle pä det sväraste hota lifvets förnuftiga karaktär och leda tili inhiberande af allt kulturarbete; särskildt är det oförenligt med hvarje statsordning. Ändliga förhällanden kunna icke mätas med oändliga matt, och vi människor stä ju ändä i ändligheten och fängslas vid denna. Fördenskull ha af gammalt kompromisser blifvit försökta, sedan kristendomen frän blott Opposition blef härskande makt. Kraftutvecklingens och rättvisans ordning har likväl pä nägot sätt alltid kommit tili sin rätt, ja kristendomens yttre herravälde har ofta trängt den egendomliga kristna arten fullständigt i det blott subjektiva sinnelagets och privatlifvets bakgrund. Som emellertid dylika kompromisser icke füllt och rent uttrycka den andliga nödvändigheten, sä föranleda de lätt inre osanning. Till att utdrifva denna osanning behöfves ett principiellt erkännande af rätten liksom af hvardera typens gräns, ett erkännande af bädas nödvändighet inorn ett omfattande helt. Men ett sädant helt och därmed en gemensam mark, pä hvilken rörelserna kunna sammanträffa och söka komma tili en uppgörelse, lämnas oss af det i sin själfständighet erkända andliga lifvet. Uppgiften kan icke vara att inpressa värt lif i ett färdigt Schema, utan det gäller att füllt utveckla och erkänna de rörelser och motsatser, som ligga i detsamma. Det skall visserligen pä detta sätt för alltid förbli ofärdigt, men fä vi vilja göra det mera färdigt än det kan vara, och kan dess ofärdighet förskräcka oss, dä vi äro säkra pä hufvudriktningen ?

ÀTERGÀNG TILL DET NÄRVARANDE. Slutsatser och fordringar. Inledande reflexioner. Vi ha utgàtt frän det närvarande, vi àtervànda nu till det närvarande. De öfvertygelser, som framgätt och trängt till en egendomlig lifsàskàdning, màste nu sättas i forhàllande till det närvarande. Det skall utrönas, om de bestà profvet i denna kontakt, bestà den säväl genom sin närmare egen utbildning, som genom att klargöra den till sitt omedelbara innehàll högst förvirrade tiden. Dà vi träda intill denna uppgift, känna vi emellertid genast, huru svàrt erkännandet af en själfständig andlighet gör vàrt förhällande till tidsomgifningen, i huru hög grad det förvandlar denna till problem. Redan till sin yttre begränsning är det närvarandes begrepp ingalunda säkert och enkelt. Det biotta i dag är tydligen for litet, men huru mycket skall läggas till och hvar skall man upphöra för att vi skola ernà ett riktigt närvarande? Det màste vai ändä finnas ett egendomligt innehàll, som sammanhàller ögonblicken och förenar dem tili en gemensam verkan, men äger vàr tid ett dylikt innehàll? Vid första anblicken visar sig en brokig förvirring, hvilken omsluter de màngfaldigaste sträfvanden, än i hjälplig förening, än i fullständig likgiltighet för hvarandra, än i öppen fiendskap, därtill under ständig förskjutning, under ständigt stigande och sjunkande af de enskilda bestàndsdelarna. Om nàgot gemensamt och varaktigt kan verka bakom allt detta, sä är det i alla fall alltför mycket förknippadt med denna växling och förvandling för att kunna utveckla sig i sin renhet; den sanning, som det innehàller, sammanflyter oskiljaktigt med mänsklig villfarelse och lidelse. Detta är icke blott ett intryck af det närvarande, utan alla tiders erfarenhet. Alltid har nämligen andligt skapande af central art skett

232 i skarp motsägelse mot den sociala omgifningen. Huru stränga, huru tillintetgörande ha icke blott i religionen, utan äfven i filosofien och i konsten omdömena utfallit om förmägan! Hvilken hard strid har icke mäst föras pä alia omräden mot förhäfvelsen! Det närvarande mäste emellertid särskildt tryckas af dessa problem därför att det, säsom det frän början visat sig för oss, innehäller olikartade och motstridiga rörelser, hvilka knappt läta det komma till ett gemensamt helhetsintryck, men ännu mindre till en genomgäende karaktär. Med synnerlig styrka söka människornas intressen och partier sälunda pätrycka tiden sin stämpel och kalla modernt hvad som behagar och gagnar dem. Därvid korsa de mängfaldigaste strömningar hvarandra, erfarenheter pä särskilda omräden bestämma det helas bild, de olika samhällslagren följa allt efter sina intressen olika riktningar, äfven mängen tillfällighet kommer med i räkningen, det ytterliga har fördelen af verkningsfullhet och det flacka och förnekande insmickrar sig genom den lätta afslutning det erbjuder; kort sagdt, hvad som under en sädan tidens läggning framkommer af mänsklig äskädning är icke ägnadt att erbjuda det andliga arbetet ett säkert stöd och en orientering öfver dess mal. Denna osäkerhet läter icke afhjälpa sig genom en vändning tili historien, genom att taga tili hjälp förgängna tider. Ty om ocksa den historiska forskningens högt utvecklade teknik aldrig sä äskädligt kan för oss framställa tidsäldrarnas heia rad: för att tro det egna lifvet vara riktadt och stadgadt redan därmed, mäste man förväxla vetande med lif, den blotta reproduktionen af äldre tider i uppfattningen med deras upptagande inom sfären för sin egen verksamhet, nägot som visserligen ligger nära till hands för ett hlott lärdt föreställningssätt. Det i gründen afgörande vid tillägnandet af det förgängna och vid dess förvandling tili själfverksamhet är kraften och riktningen hos det aktuella lifvet. Räkar detta i stockning, sä hjälper oss tillströmningen af äldre tankemassor föga. Om de emellertid kunna draga oss tili sig och tidtals rycka oss med sig, sä skola de till slut ändä läta oss märka afständet och äterkasta oss pä oss själfva. Vi undgä icke oss själfva, bristen pä egen öfvertygelse och kraft läter aldrig utifrän ersätta sig. Det är en grundvillfarelse — icke hos den historiska forskningen, men väl hos en kraftlös liistorism — att af sysselsättningen med det förflutna vänta, att en egen

233 öfvertygelse skall utbildas, att Iäta den senare utgä ur den förra säsom själfklart slutresultat. I själfva verket räka vi därmed endast in i ett epigonväsens halflif och halfvilja. Om det närvarande sälunda är osäkert i sin andliga arts kärna och en komplettering genom det förflutna icke är möjlig, sà skulle en sa radikal lösgöring fràn tiden som möjligt, en fullständig bekymmerslöshet om dess ja eller nej synas synnerligen tillràdligt för det andliga arbetet. Ett sàdant afböjande af ett omedelbart förhällande tili tiden afgör emellertid ingalunda saken. Det andliga arbetets fullständiga skiljande fràn tidsomgifningen och den historiska rörelsen skulle endast göra saken beroende af den biotta individens förmäga och af hvarje innevarande ögonblick, allt sammanhang och gemenskap i arbetet skulle uppgifvas, andras verksamhet skulle för oss betyda lika litet som vàr verksamhet för dem, det funnes intet uppbyggande af lifvet inifràn, intet hopp om att framtränga tili större djup. Man kan emellertid icke blott omöjligen afstà fràn dylika mal, utan äfven det andliga arbetets erfarenhet motsäger en dylik upplösning i idei isolerade punkter. Mà allt andligt skapande ske under en viss motsägelse mot tiden : hvad som därvid afböjes är dock mera yta än djup, är mera den mänskliga anordningen än tidens andliga innehàll. Ett sàdant innehàll skall emellertid hvar och en tillmäta tiden, som tror, att historien om mänsklig egenart bäres af ett andelifs verksamhet. Ty i kraft af detta andelifs närvaro skall hvarje tid i sig bära egendomliga impulser, rörelser, fordringar af andlig art; den skall särskildt vara skickad tili att tillföra människan vissa innehàll, för henne öppna vissa erfarenheter, anvisa henne vissa riktningar. Men allt detta mäste den bemäktiga sig, som vili öfvervinna begynnelsens tomhet och framtränga tili att skapa och gestalta. Han skall därmed, mähända omedvetet, ja mot sitt eget medvetande, ställa sig längt vänligare tili tiden och ha densamma att tacka för mycket mera än som kan vara fallet gentemot tidens yta. En Plato künde t. ex. behandla »de mänga» omkring honom med aldrig sà stor ringaktning, han künde med heia glöden hos sin själ yrka pà en omhvälfning af det förefunna lifstillstàndet: det egna han bjuder och det nya han fordrar förneka, trots all ursprunglighet och egendomlighet, icke ett nära samband med den grekiska folkandan och med den dà varande grekiska kulturens stàndpunkt. Plato kan endast tänkas säsom en grek fràn denna särskilda tid. Hans kamp

234 mot tiden är sàlunda icke en blott sammanstötning mellan en ojämförlig individualitet och heia hans omgifning, utan ett upplyftande och sammanslutande af de i tiden liggande möjlighetema; hans kamp är ett lifgifvande af tidens d j u p mot dess yta, af andliga nödvändigheter mot människornas görande och làtande. I detta sammanhang är den störe mannen ocksä ett barn af sin tid, han förblir obegriplig utan förhällandet tili sin tid. Eller künde en Goethe tänkas under medeltiden, en Augustinus under upplysningstidehvarfvet? Ja vi kunna stegra vàri pästäende därhän att just det stora stàtt i allra närmaste sammanhang med tiden, att det just fördenskull uppnätt varaktig betydelse, att det bragt tidens säregna läge och innersta àtrà tili genombrott, det ojämförliga och ursprungliga i dess art. Hvad som varaktigt förmätt verka utöfver tiden har icke födts af en kall tidlös betraktelse af tingen, utan af djupaste förnimmelse af tidens nöd. Endast pä detta sätt künde det skugglika, som eljest häftar vid sträfvandet efter andlighet, undvikas. Dylika reflexioner màste leda tili, att det andliga arbetet sä nära som möjligt ansluter sig tili tiden, och lata det hoppas, att dess egen sträfvan däraf skall väsentligen främjas. Saken ställer sig härvid emellertid icke sa enkel, som det ofta tyckes. Tidernas andliga innehàll bildar intet färdigt faktum, som med säker verkan genomtränger lifvet, sä att arbetet helt enkelt skulle kunna utifràn upptaga detta innehàll. Det stora och karaktäristiska i tiderna finner sig själft fastmer först i det andliga skapandet; bortsedt fràn detta är det icke mera än en möjlighet, en impuls, som kan gä förlorad, om den fortbildande skaparekraften saknas. Skapandet är sàlunda alldeles icke ett blott aftryck, uttrycket för en redan befintlig tidskaraktär, utan först i och med detsamma uppnàr tiden en karaktär af andlig art, först med detta uppstàr möjligheten tili att ernä den fulla verkligheten, i detta sker icke en blott summering, utan en potentiering, en väsentlig förhöjning af det, som ligger i tiden. Utan detta verkande förblir äfven det andliga i tiden ett blott bredvidhvartannat och vinner ingen lefvande enhet; det fär intet lif fràn det heia, ingen mening i sin verksamhet, icke hvad som för oss betyder väsensbildning. Men tidens lif blir dà ett blott half- och skenlif. Liksom en inre helhet, sä saknar det ocksä riktig fasthet och glädje, och pä samma gäng en sann aktualitet. En sädan aktualitet ter sig därmed säsom ett svärt problem,

235 hvars lösning andelifvets olika grenar icke sä mycket förutsätta, som själfva arbeta därpä. Med rätta fordras t. ex., att konsten skall uttrycka tidens lifskänsla, men en dylik lifskänsla finner den icke mera före sig, utan den mäste själf först uttaga den ur genomsnittslägets kaos. Konsten har just däri sin storhet och betydelse, att den gifver tiden nägot hvad denna icke redan äger och som den likväl nödvändigt behöfver för att dess lif skall erhàlla full verklighet. Det andliga arbetet ter sig sälunda öfver hufvud icke säsom ett blott tillägg tili tiden, utan säsom det, som allra först förlänar tiden ett sant lif och en sann aktualitet. Denna uppgift kan emellertid lyckas i mycket olika grad; icke alla tider nä en sädan höjd och därmed en äkta verklighet; de, som nä densamma, kalla vi stora och klassiska tider. Qenomsnittslifvet — hvilket emellertid numer icke betyder heia tiden — ter sig ur denna synpunkt särskildt behäftadt med osannfärdighetens brister och fei; det är mindre eget än främmande lif, men utgifves likväl som eget. Sä är i synnerhet förhällandet med vàr tid, i hvilken splittring hos den egna viljan sammanträffar med en öfversvämning af främmande tankemassor. Sä hotar oss fràn alla häll denna fara för ett sken- eller halflif. Vi förkunna i religionen längesedan förgängna tiders bekännelser och tili och med känslor säsom vär öfvertygelse; vi bygga vära domkyrkor i stilar, som motsvara ett annat själsläge och en annan lifsriktning; vi hänga i filosofien fast vid andra tiders system och problem; vi sakna i allt en lifvets sanning. Men hvarför gora vi detta, hvarför afstä vi frän ett lif af egen art? För visso icke därför att vär egen tid saknar egendomliga uppgifter, därför att den lider brist pä andliga möjligheter och nödvändigheter Sädana finnas nämligen i öfverflöd, härutinnan stär vär tid alls icke efter för andra tider. Men ett missförhällande ràder mellan dessa uppgifter och en central kraft hos andelifvet, hvilken är dem vuxer och af möjligheterna skapar verklighet. I alla händelser har det andliga arbetet ganska mycket att gör* med tiden och befinner sig därvid i ett ingalunda enkelt läge. De mäste erkänna en gifven bas, soin det icke efter behag kan för ändra. Det kan emellertid göra nägot annat af densamma o d äfven se nägot annat i den än hvad som omedelbart föreligger Först för det andliga arbetet afslöja sig möjligheterna i tiden först för detta skilja de sig frän hvad människan tillfogat, hvilke

236 eljest plägar växa öfver desamma. Dessa möjligheter kunna icke heller klargöras utan att ett närmare förhällande tili den världshistoriska rörelsen vinnes. De äro nämligen icke biotta ingifvelser för ögonblicket, utan världshistoriens heia arbete har förberedt dem. Historiens rörelse erhàller en helt annan, vida positivare mening, dar ett själfständigt andelif erkännes, och vinner äfven, att andelifvet icke är en blott utsmyckning af en annorlunda artad verklighet, utan bildandet af den enda äkta och väsentliga verkligheten, vändningen tili en lifvets inre enhet. Sàsom ett sädant verklighetsbildande nàr hvarje skapande utöfver den särskilda tid, i hvilken det uppstod, och blir ett stycke närvarande, som är tiden öfverlägset. Visserligen framträder det alltid i en dräkt, som tillhör den biotta tiden, men denna dräkt är icke dess väsen; det oförgängliga i detsamma, den grundgestalt det gifver lifvet, star äfven efter stark förändring af tidsläget kvar säsom närliggande och närvarande; pä det andliga arbetets mark blir det i stànd tili alltjämt nya verkningar. Sàlunda bevarar sig t. ex. kristendomen fortfarande sàsom en lefvande makt, alla angrepp tili trots. Och likväl kan det icke betviflas, att vi i allt, som tillhör lifvets periferi, aflägsnat oss oändligt langt frän àrhundradena för dess bildning, att icke blott världens utseende, utan äfven lifvets uppgifter, känslans och stämningens art blifvit väsentligen andra. Lifvet uttömmes emellertid icke i de verksamhetsyttringar, hvilka frän en inre enhets stàndpunkt mäste gälla sàsom periferiska. Hvad dessa àrhundraden uträttade för lifvets centrum : friläggandet af en själens innerlighet, erkännandet af en själfständig andevärld med stora mài och uppgifter, detta kan visserligen fördunklas för invidernas och heia tiders medvetande, men förblir likväl en väsentlig del, ja en förutsättning för allt fortsatt andligt lif. Men liksom i detta fall, sä utvecklades äfven eljest under skapelserika epoker andlig verklighet, och ur alltsammans har bildats en världshistorisk evolution af andlig art, som utgör den osynliga grundyal för vàr egen verksamhet, hvarifràn ensamt den särskilda tidens andliga art med sina möjligheter kan klargöras. Denna den andliga evolutionens världshistoriska Ständpunkt betecknar en nivà,som allt arbete har att motsvara, hvilket icke blott vili vinna ögonblicket, utan bygga upp en andlig verklighet pà mänsklighetens mark. Det förblir emellertid alltid därvid, att en sàdan världshistorisk stànd-

237 punkt icke tillföres oss frän blotta historien, utan att den endast förmedlar en impuls, som sedan mäste omsättas i egen verksamhet och öfvertygelse. Det förblir alltid därvid, att endast ett öfverhistoriskt äskädningssätt förmär erkänna ett andligt innehäll i historien och den egna tiden och begagna det för egen sträfvan. Det andliga arbetet och med detta filosofien har sälunda ett dubbelt förhällande tili tiden: ett nekande och ett jakande. Det mäste äga ett oberoende gentemot tiden och mäste söka en nära känning med tiden. Det moderna skall, all! efter den mening det antager, än egga tili energiskt bekämpande, än tili sä nära förbindelse som möjligt; det förra, da det fordrar en underkastelse under det för ögonblicket rädande mänskliga läget med alla dess tillfälligheter, det senare, dä det representerar tidens andliga möjligheter och den andliga evolutionens ständpunkt gentemot den blotta människan. Fördenskull gäller det att strida för det äkta i tiden och mot det oäkta; det gäller att tydligt skilja det blott mänskliga frän det andliga väsendet; det gäller att ur det andliga lifvet först meddela ät tiden en äkta verklighet och pä samma gäng därigenom pädrifva detta lifs egen utveckling. Hvarje särskild filosofisk öfvertygelse mäste nu visa sig bestä profvet vid behandlingen af denna uppgift; den mäste vara i ständ att befria tidens sanning frän dess villfarelse, förstä och uppskatta tidens sträfvan utan att gifva efter för densamma, sammanfatta det närvarandes mänga sanningselement och belysa dem frän ständpunkten af en öfverlägsen enhet. Utan tvifvel ligga stora problem och de fruktbaraste möjligheter i tiden, men mellan deras kraf och hvad människorna uträtta förnimma vi ofta det pinsammaste afständ. Att detta afständ minskas, att tiden själf när sin egen höjd och därmed ock en äkta aktualitet, det är en trängande uppgift, tili hvars lösning ocksä filosofien mäste medverka och hvarvid den ocksä kan vinna mycket för egen del.

I.

Hvad lifvets helhetsbild fordrar. a.

Till kulturens karaktäristik.

Uttrycket kultur erhöll sin nuvarande mening först under andra hälften af 18:e ärhundradet, men saken när tillbaka till den nya tidens början. Den nya tidens heia utveckling är nämligen en sträfvan att komma utöfver medeltidens religiösa lifsgestaltning, hvilken man började finna för träng och ensidig. Gentemot densariima höjde sig allt kraftigare en ny lifvets art, hvilken slutligeh vann füllt medvetande i kulturiden. I ätskilliga riktningar kände sig denna nya art den gamla vida öfverlägsen: den inskränkte sig icke till en särskild sida af det mänskliga väsendet, utan ville fatta och utbilda delta i heia dess vidd. Den hänvisade icke människan till nägon utom henne befintlig hjälp, utan ställde hennes lif sä längt som möjligt pä hennes egen kraft och fann i den obegränsade utvecklingen af denna kraft ett füllt tillfredsställande mal. Den riktade hennes diktan och traktan mindre utöfver världen än in i densamma och hoppades därmed gifva sin sträfvan säväl en fastare grund som ett närmare sammanhang med tingens heia rikedom. Denna rörelse ästadkom en genomgripande förvandling af lifvet: hvad som slumrade väcktes, det stela uppmjukades, och mängfalden infogades i lifvets helhet. Lifvets heia krets vann mera ursprunglig friskhet och inre rörelse, resultatet af det världshistoriska arbetet blef nu först människans fulla egendom, enär ett allmäntmänskligt höjde sig öfver allt tillfälligt, öfver allt skiljande och fientligt. Ingenstädes framträder den moderna kulturens lifgifvande och förädlande verkan tydligare än i Goethes lifsgärning. Storheten hos hans art lag nämligen företrädesvis i att med öppnaste blick och friaste sinne draga tili sig varats och skeendets heia mängfald, under stilla, men kraftigt gestaltande afstryka allt sken, allt konventionellt, partimässigt, bringa det äkta lefnadsfriska, rent mänskliga tili fullaste

239 verkan (se min »Lebensanschauungen der grossen Denker»). Detta visar t. ex. hans behandling af bibliska berättelser. Att i Egypten regerade en konung, som icke längre visste af Josef, framställer för honom det korta minnet af äfven de mest glänsande mänskliga stordäd; att Saul drog ut för att söka sin faders äsninnor och fann ett konungarike, detta illustrerade för honom den sanningen, att vi människor ofta ernä nägot helt annat och väl äfven bättre än vi eftersträfvat och hoppats. Undret med gäendet pä vattnet blir för honom en liknelse om den orubbliga förtröstan, om fasthällandet äfven vid det skenbart omöjliga, hvarförutan intet stört ska. pande lyckas. O m den modernar kulturen med sädana prestationer kunnat känna sig säsom det uppnädda mälet för alla tiders sträfvan, sä har dess eget förlopp likväl framdrifvit motsatser och alstrat förvecklingar, som lupit ut i en farlig kris. Kulturen, sädan den förnämligast framstod pä det tyska andelifvets höjder, var framför allt riktad pä människans inre utbildning, liksom den särdeles gärna kallade sig själf »andens kultur». Det var icke sä mycket fräga om att finna ett bättre förhällande tili omgifningen som att växa i själens eget rike och att läta hvad som lifserfarenheten medförde komma utvecklingen af en i sig själf hvilande personlighet, skapandet af en ren innerlighet tili godo. Efter den dittills rädande inskränkningen och förpuppningen syntes man nu först komma i ätnjutande af en oförkrympt tillvaro och ett fritt spei af alla krafter. En glad lifskänsla, en säker förtröstan pä verklighetens förnuft besjälade denna det inres kultur, ett djärft uppsving bar den längt utöfver hvardagens inskränkning och tyngd, medan hufvudomrädet för dess arbete blef det konstnärligt-litterära skapandet säsom hufvudmedlet för personlighetens bildning och själffulländning. Denna kultur af det inre har ingalunda försvunnit frän värt lif, den när med mängfaldiga verkningar äfven in i det närvarande. Herraväldet har den likväl mäst afträda tili en realkultur, som gör förhällandet tili världsomgifningen tili hufvudsak och förlägger lifvets tyngdpunkt tili det intellektuella och tekniska bemästrandet af denna omgifning. Här viker den inre bildningen för arbetet, för arbetet säväl i naturvetenskapligt-teknisk som i politiskt-social riktning, här gär sträfvan mindre ut pä att tillkämpa sig en kraftig individualitet än pä att ästadkomma ett tilltalande tillständ hos samhället i dess

240 helhet. I det att verksamheten allt riarmare hopflàtas med tingen och af dem mottager lag och riktning, fòrsiggàr ett lòsgòrande fràn mànniskan och hennes faktiska tillstànd, kulturen blir en opersonlig makt gentemot mànniskan och leder henne mindre tillbaka till sig sjàlf àn gòr henne till ett blott medel och verktyg for sin fortskridande ròrelse. En omàtlig lifvets vàfnad, ett oaflàtligt framskjutande af sig sjàlft, ett vàckande och spannande af all kraft, som mànniskan fòrmàr uppbjuda i fòrhàllandet till omgifningen. Men pà samma gang en vàxande fòrvandling af vàrt lif till ett lif i idei relativitet och fòrmedling, ett aftagande och forsvinnande af sjàlfstàndigheten. Fòrdenskull uppstàr midt i alla de glànsande triumferna en stark brist, en allt mera kànnbar kontrast meilan den hàpnadsvàckande utvecklingen af lifvets tekniska och en arg fórkrympning af lifvets personliga sida. I det fórra afseendet òfvertràffa vi alla andra tider lika mycket som vi i det senare forbii efter de fiesta. Med den tekniska fórmàgans oaflàtliga vàxande fòrenar sig samtidigt ett bràdt sjunkande af det personliga lifvet, ett sjàlens utarmande. En glànsande stàndpunkt, ett sàkert och màlmedvetet arbete pà alla omràden, dar ledningen ligger hos tekniken, ett pinsamt trefvande och ràdlòst vacklande, en stockning i skapandet, en genom làrd bildning endast hjàlpligt skyld tomhet, dar kraftiga personligheter och utpràglade individualiteter tarfvades. En tid bortàt kunde rórelsen mot omgifningen helt och hàllet rycka oss med sig och slutligen ocksà synas tillfredsstàlla oss. Men att slà oss till ro dàrvid hindrar emellertid redan det inre lif, som vunnits i mànniskans krets under tusenàrigt arbete och svàra skakningar. Hvad som en gang blifvit en sjàlfstàndig medelpunkt kan omòjligen lata degraderà sig till ett blott medel och verktyg; àfven nu àr det omòjligt att afstà fràn ett sjàlflif och fràn att tillfredsstàlla detta. Vàr sjàliska stàndpunkt drifver oss till fràgor och anspràk; tillfredsstàllas de icke, sa griper midt under ali òfversvallande lifsrikedom kànslan af inre fattigdom omkring sig och màste vi se oss om efter hjàlp och nàrmast gà tillbaka till den inre kultur, hvilken vi vàndt oss ifràn. Vi finna emellertid vàgarna spàrrade och ett enkelt àtervàndande omòjligt. Denna kultur hade egendomliga grundvalar och fòrutsàttningar, och dessa har det moderna lifvets eget fòrlopp, om icke fórstòrt, sà likvàl starkt skakat. Hvilka grànser den àn, utan att sjàlf fòrnimma det, hade, detta stàr tydligt fór

241 värt medvetande. Rörelser, hvilka ännu slöto sig fredligt tillsammans, ha nu gätt i sär och blifvit motsatser. Denna inre kultur hvilade pä en fast tro pä förnuftets makt i verkligheten och hämtade därur en glad tillförsikt, den säg världen bunden af inre krafter, som voro rädande i densamma; för oss framträda vida mera skeendets stela fakticitet, världsmaskineriets likgiltighet för andens mäl, tillvarons motsägelser. Förr uppfylldes man af människans storhet och sökte denna storhet förnämligast i hennes frihet; vi däremot förnimma fastmer vär bundenhet vid dunkla makter och pä samma gäng vär litenhet; förr väckte det ingen anstöt att kalla endast en utvald del af mänskligheten, endast de skapande tili füllt Iif, men däremot anvisa det stora flertalet en ganska anspräkslös lott; vi kunna omöjligen skjuta undan omsorgen om mänskligheten i sin helhet och om hvarje enskilds befinnande. 1 det förstnämnda lifsidealet gingo moral och konst fredligt och vänligt bredvid hvarandra; för oss ha de blifvit oense ända tili utpräglad fiendskap. Verkligheten har alltigenom visat oss flera problem, flera motsägelser, mera mörker, och följden har blifvit, att vära klassiska författares lugna, glädjefyllda lifsideal trots all yttre närhet ryckts längt bort frän oss; utan inre osanning kunna vi icke upphöja det tili vär bekännelse. Isynnerhet är flykten tili Goethe säsom tili en säker lifsnorm mest intet annat än ett uttryck för förlägenhet, en flykt undan den egna klara afgörelsen. Universaliteten och rörligheten hos hans ande läta ju ocksä det mest motsägande härstädes finna anknytning och tilläta hvar och en att utvälja och tili sin bekännelse göra hvad helst han finner för godt. Vi befinna oss sälunda i dag i stor oklarhet och osäkerhet med afseende pä kulturens problem. Som det nya icke tillfredsställer oss och det gamla icke kan äterupptagas, räkar för oss kulturens heia begrepp i ovisshet; vi veta hvarken hvad vi däri ha eller hvad det fordrar af oss. Vi kunna icke afstä frän allt, som är mera än den blotta naturen, utan att sjunka tillbaka tili det djuriska, men hvari detta mera bestär och huru det öfver hufvud är möjligt att öfverskrida naturen, det ligger ännu för oss fullkomligt höljdt i dunkel. Ett utveckladt historiskt medvetande och den friaste utveckling af alla det närvarandes krafter läta mängahanda och hvarandra motsägande ting tränga in pä oss. Vi ha sett olika lifsordningar uppstä och draga Eacken,

Orundlinjer.

16

242 människorna till sig; deras sammanstötning smular allt mera sönder allt gemensamt, alstrar den största osäkerhet och väcker benägenhet att till undvikande af alla förvecklingar helt och hallet förlägga lifvet tili den omedelbara tillvarons yta och frän denna hämta säväl malen som krafterna. Därvid räka vi emellertid i fara att falskt idealisera denna tillvaro, att af rörelser i densamma vänta oss resultat, hvilka endast kunna härflyta ur djupare källor. Salunda fly vi för att grundligt befrias frän all religion och metafysik tili moralen, som om moralen med sin upphöjdhet öfver den blott naturliga själfbevarelsen och den blotta instinktens tväng icke själf vore metafysik och icke med nödvändighet fordrade befintligheten af en naturen öfverlägsen ordning. Sälunda fly vi tili subjektet med dess fritt sväfvande innerlighet och hälla denna innerlighet mot lifvets heia bundenhet, liksom om denna ägde nägon halt och nägot värde utan en själfständig inre värld, hvars erkännande äter i sig innebär en fullständig onihvälfning af verklighetsbilden, säsom ju ocksä, enligt historiens vittnesbörd, mänskligheten först genom mödosamt arbete och under väldiga omstörtningar framträngt tili en sädan värld. Forntidens heia förlopp hade förberedt denna värld, men först sammanstötningen vid dess utgäng med den uppstigande kristendomen bragte den tili tydlig utveckling. En sädan inre värld mäste emellertid alltjämt pä nytt upprätthällas och behöfver därtill egen verksamhet och öfvertygelse. Prisgifva vi dess grundvalar, sä blir den ett dödt kapital, som oundvikligen smäningom uttömmes, och flykten tili subjektet, som blifvit tomt, blir en blott skenhjälp, som med sädana vackert klingande ord som personlighet, individualitet o. s. v. bedrager oss angäende lägets allvar. Trots allt framätskridande utät mäste vi i det inre sjunka allt mera, om icke en energisk motverkan och en förstärkning af det andliga lifvet sker frän gründen. En sädan motrörelse är tydligen redan i gäng; huru skulle eljest i tiden tillvarons inre tomhet och det blott mänskligas litenhet förnimmas sä stärkt, huru skulle annars en sä längtansfull äträ efter en inre höjning af människan, som den vi erfara rundt omkring oss, gripa omkring sig? Fördenskull saknas icke heller mängfaldiga försök och sträfvanden efter nya mäl och vägar. Ännu fattas likväl mycket i att dessa försök skulle vara sakens fordringar vuxna. Vi sätta alldeles för mycket vära förhoppningar till reformer af yttre

243 slag, i stället för att framför allt stärka lifvets inre grund, vi stanna alldeles för mycket vid enskilda uppgifter i stallet för att gripa oss an

med

det heia, vi tro oss allt för mycket kunna ur detta kao-

tiska läge komma till en förnyelse, i stallet för att hälla pä en själfständighet gentemot detta läge. Huru skulle emellertid en sädan själfständighet kunna ernäs p i annat sätt än därigenom att människan energiskt besinnade sig pä sig själf, pä sitt grundförhällande tili verkligheten, pä det i henne inneboende lifvet? gäng

en

gifter.

sädan

Det

Det är icke första gängen som i tidernas bölje-

fordran

orubbliga

grundvalar,

epokernas

andliga

ning

kunna

den mest trängande af alia upp-

arbetet

hvilka

gälla

icke frän början

tidernas

erhällit

alla växlingar, utan

alltid äfven en människans gär-

den innehäller därmed förutsättningar, hvilka säsom

bli problematiska.

har

trotsa

art innehäller

och vändning;

länge

blifvit

världshistoriska

afgjorda sanningar, men

till slut ändä

Sä skedde det vid den nya tidens början, för-

nämligast i vändningen

tili upplysningen, och i ett besläktadt läge

befinner

Den

utifrän intet ett

sig och

nutiden. all

annat

historiens

än vär inre

nytt stöd och

träd vi hittills följt afslites, all hjälp auktoritet

förmäga

svika,

och

och

hoppet

för

oss äterstär

att i denna

grundvalarna för en ny byggnad.

finna

Endast frän

denna Ständpunkt och efter en brytning med det omedelbart närvarande kan smäningom en ny kulturide eftersträfvas, hvilken motsvarar att

i

den sig

ovisshet,

andliga upptaga

vacklande

obekväma

och

dande

andlig

af

Ty i dessa att

och

härda

af

nödvändig

Sädana

tider

förnyelse,

af äro

att de skola bli stora och fruktbara tider.

frägor

tiderna, gripa

sökande,

erfarenheter.

tider, men det beror endast pä ett uppbju-

kraft

centrala

människorna genom

evolutionens världshistoriska läge och förmär mänsklighetens

göra

icke

tiderna människorna, utan

visserligen icke efter sitt godtfinnande, utan

och genomföra de nödvändigheter, som ligga i

tidens andliga tillständ. Liksom

knappast nägot lifsomräde är mera kalladt att medverka

tili en dylik förnyelse af kulturen än filosofien, sä ställer sig ocksä den i knappa konturer framställda lifsriktningen i denna uppgifts tjänst.

Den

eftersträfvar ett uppbyggande förnämligast genom att

förbinda tre slags fordringar och angreppspunkter: den fordrar, att lifsprocessen kraftigare utarbetas och sammanslutes, den fordrar, att

244 ett för oss närvarande andligt lif af själfständig art erkännes och utvecklas, den fordrar slutligen, att detta lif skall förstäs och behandlas säsom världens inre väsen och därmed sàsom den enda äkta verkligheten. Detta mäste tillsammans verka en väsentlig förändring af det förhandenvarande kulturläget, det gör mycket otillräckligt, som hittills varit tillräckligt, men öppnar ocksä en rikedom af nya utsikter och möjligheten tili en genomgäende inre höjning. En ledande tanke i heia vär undersökning, hvilken ocksä motsvaras af det vetenskapliga föreställningssättet pä den närvarande tidens höjd, har varit, att vi endast ut frän lifsprocessen forma orienterà oss öfver oss själfva och öfver värt förhällande tili världen. Det är emellertid ingalunda en sä enkel sak att pä den egna tiden tili— lampa hvad som i allmänna betraktelser erkännes med beredvillighet. Lifsprocessens ställning och uppskattning, säsom vi framställt densamma, bür endast möjlig därigenom att den tydligt särskiljes frän det biotta subjektets lif, frän omgifningens biotta reflex i individen. Ett sädant särskiljande kan emellertid icke fullbordas utan att hvad som föreligger i enskilda lifsföreteelser sammanfattas tili en helhet, olika sidor och grader i densamma isärhällas, förhällanden mellan och rörelser hos dem pävisas, hvarigenom man framtränger tili lifserfarenheter, tili ett sammanhang af fakta, och i dem upptäcker en egendomlig syntes, hvilken gestaltar kretsens heia mängfald frän en öfverlägsen enhets Ständpunkt. Men om det öfverhufvud är svärt att lösgöra den egna lifsständpunkten frän sig själf i sädan utsträckning för att pä detta sätt belysa densamma och tydligt kunna framställa dess inre stomme, sä tillkommer för oss den omätliga expansion, som riktar säväl intresse som blick utät och piagar behandla lifvet, som i själfva verket bär all omätlighet, säsom ett blott bihang, som ett blott medel och verktyg. En kultur, som öfvervägande produceras, har gjort innerligheten stärkt försagd, den tror sig icke mera om att kunna omspänna denna Produktion och förvandla den tili en lifsutveckling och att upptaga striden om verklighetens behärskande; i stallet flyktar den gärna tili det biotta subjektets tillstand, där den förr eller senare hemfaller tili fullständig tomhet. Är innerligheten sä matt och öfverväldigas vi sälunda af de yttre förhällandena, sä mäste lifvet mottaga sitt innehäll utifrän och synas bestämdt väsentligen af kunskapen om hvad som sker omkring

245 oss. Det är detta, som nu för tiden förlänar en ytlig upplysning af naturvetenskapligt slag sà mycken makt öfver själarna, som làter vanta ett omätligt lifvets framsteg, en förnyelse och förädling af människan af biotta beriktigandet af naturomgifningens bild. Vi fràga icke här huru längt detta beriktigande uppfyller förväntan, icke heller om bakom de erbjudna lösningarna uppstiga nya och svärare gàtor, men däremot fraga vi, om öfverhufvud pà detta sätt lifvet utifràn kan erhàlla sin riktning och ett innehàll och om det làter behandla sig säsom ett blott bihang utan att hemfalla tili meningslöshet och förlora hvarje inre impuls; vi fräga, hvad de utifràn inàt riktade teorierna göra af människan och uträtta för hennes själ; vi uppfordra henne tili pröfning, om den för henne framhàllna bilden öfverensstämmer med hvad hon fordrar och tili följd af en tvingande nödvändighet hos sitt väsen mäste fordra. Att det sista afgörandet ligger icke hos den biotta intelligensen, utan hos lifvet i dess helhet, skall slutligen bli klart ocksà för vàr tid. Ty i huru hög grad än intelligensen närmar sig sanningen, skall likväl massan — och tili massan hör alla klassers, de högres lika vai som de lägres, genomsnitt — alltid häfta vid det yttre intrycket, medan framträngandet öfver detta och uppmärksammandet af kunskapens inre betingelser alltid förblir minoritetens sak. En punkt finnes likväl, där uppgiften möter en hvar och dar hvar och en kan ha ett ord med, och detta är fràgan om lyckan och lifsinnehàllet. Ju mera denna fräga bryter fram, desto större skall törsten bli efter en substantiell sanning gentemot den biotta upplysningens skuggbilder, desto mer skall dà ocksà fràgan om lifvets helhet komma tili sin rätt och skàdandet utifràn inàt vika för skàdandet inifrän utät. Forst genom en sàdan förvandling kunna värt lif och vi själfva fràn att vara ett tomt kärl bli en positiv kraft, en själfständig energi, kunna vi upptäcka den rikedom, som vi bära inom oss, kan kulturen fràn att vara en sysselsättning med främmande ting bli ett upprätthällande och en utveckling af värt jag, kunna vi hos densamma eftersträfva mera enkelhet och mera enfald gentemot all dess komplicerade beskaffenhet för öfrigt äfvensom aftvinga hvad eljes är kaos stora konturer och riktlinjer för lifvet. Vàr fordran, att utgängspunkten skall sökas i lifsprocessen, berör sig sälunda med tidens innersta, om ocksà ofta oförklarade àtrà efter lifvets fördjupande och själfständighet.

246 Om vändningen tili lifsprocessen uppställer fràgan, sà gifver pästäendet om elt själfständigt andelif ett svar pà densamma. Sà underligt detta pàstàende kan synas, om man utgàr fràn tidens yta, sà tillmötesgär det i alla fall en djupare àtrà. Pà den biotta människokulturen äro vi nämligen grundligt matta, ty just den nyare och den närvarande tidens rörelser och erfarenheter ställa allt det lilla, skenbara, motbjudande, matta och flacka, tomma och intiga i den biotta människans handel och vandel sä tydligt för ögonen, att allt hopp om att däri finna tillfredsställelse och med sàdana medel och krafter föra lifvet väsentligen framàt mäste sammanstörta. Alltsà àterstàr antingen absolut förtviflan och inställandet af all sträfvan eller ock nàgot mera än den biotta människan ; ett tredje finnes icke. Men att detta mera icke kan betyda den enas förhäfvelse öfver den andra, icke kan bestà i nàgon sorts öfvermänniskas väsen, som endast andà mera drifver oss in i det blott mänskliga, detta framgàr af heia vàr undersökning och behöfver ingen vidare förklaring. Antingen är det eftersträfvade plus en blott inbillning, en paljetterad mantel, med hvilken vi dölja vàr nakenhet, eller ocksà öppnar sig i människan en den biotta mänskligheten öfverlägsen värld, en ny grad af verklighet, som förmär bli hennes eget lif. Liksom nu endast pà detta sätt uppstàr i oss ett universeilt lif, som motverkar det smàtt mänskliga, sä kan ocksä kulturen endast fràn denna Ständpunkt och sàsom delta lifs företeelse ernä en själfständighet gentemot människan. Endast pà detta sätt förstädd kan kulturen i sig bära mài och uppgifter, hvilka icke stärka människan i hennes inskränkning, utan befria henne ur denna och gora nàgot mer af henne. Icke blott begreppet, utan heia arten af hvad som vanligen kailas kultur är ett haltlöst mellanting: det skall höja människan öfver biotta naturen och förläna hennes lif ett egendomligt andligt innehäll, men pà samma gàng rygga vi sà ängsligt tillbaka för en lösgörelse fràn den omedelbara tillvaron och uppbyggandet af en själfständig värld, enär ju detta mäste leda tili den förskräckligaste af fasor, tili en vändning af metafysisk art, tili en omhvälfning af tillvaron. I själfva verket plägar i mänsklighetens arbete tvà ting blanda sig med hvarandra, hvilka behöfva tydligt àtskiljas, om lifvet fortfarande skall flöda och tränga framàt: en andelifvets kultur och en blott mänsklig kultur. Den förra öppnar nya innehàll

247 och mài, làter en ny värld uppstà i människan och förändrar därmed hennes lif fràn gründen; den senare använder de medel, en högre Organisation beskär oss, endast tili att underhàlla och värda oss om vär naturliga och sociala existens, den förvandlar tili ett blott medel att stegra den lilla mänskliga lyckan hvad som tili sin natur gör denna lycka alldeles för inskränkt, ja outhärdlig. Denna skillnad stracker sig fràn grundàskàdningen tili alla särskilda omràden Religionen är sälunda för den ena ett medel att bädda ned honom sà bekvämt och säkert som möjligt i en förhandenvarande värld och leda hans lilla jag genom alla faror och äfventyr. För den andra betyder religionen en radikal brytning med denna världen och vinsten af ett nytt lif, för hvilket omsorgen om jaget och äfven om samhällsskicket träder helt och hallet i bakgrunden. För den ena är moralen blott ett medel tili ordning i den mänskliga samvaron, tili individens afpassande efter hans omgifning. För den andra öppnar moralen ett nytt grundförhällande tili verkligheten och làter honom, under tillvarons förvandling tili själfverksamhet, vinna ett inre sammanhang med oändligheten och dess helhet. Sàlunda stä ocksà i konst, vetenskap, statslif, uppfostran o. s. v. à ena sidan de afgudabilder, som utgöras af nyttan, ändamälsenligheten, den gifna tillvarons upputsande, ä andra sidan sanningens, den inre själfständighetens, den världsförnyande ursprunglighetens gudomligheter. Men att förblandandet af afgudatjänst och gudsdyrkan hejdas, att den andliga kulturen skarpare skiljes fràn den biotta människokulturen, att de särskilda omrädenas andliga innehäll kraftigt utarbetas, den biotta människokulturens inre tomhet afslöjas, allt detta är just för den närvarande tiden en trängande fordran, utan hvars uppfyllande dess förvirring icke làter öfvervinna sig. Den andliga kulturen kan emellertid aldrig bli själfständig utan en andevärldens själfständighet. Endast en andevärlds närvaro kan draga genomsnittskulturen inför ett öfverlägset forum och pröfva den pà huru mycket andlig substans, huru stört innehäll och värde tillkommer densamma. En sàdan pröfning skall ädagalägga, att vi äga längt mindre än vi tro oss äga, att det mesta af hvad som kailas kultur icke är mera än skenet af en sàdan, icke är mera än mänsklig inbillning och förmätenhet. Men pà samma gäng erkänna och vinna vi i det lilla, som àterstàr oss, ojämförligt mycket mera, vi vinna närvaron af en ny

248 värld och därmed allra först ett djup i lifvet liksom äfven möjligheten af en inre förnyelse. Värt Iif blir outsägligt flackt, om det skall afspelas pä ett enda plan och uttömmas i hvad som dar sker. Erkännandet af ett själfständigt andelif befriar därifrän, alldenstund det inom vär egen räckvidd visar en inre gradation och ställer lifvet i heia dess utsträckning inför en uppgift. Om sälunda redan erkännandet af en i värt inre närvarande andevärld förlänar kulturen en egendomlig karaktär, sä erhäller denna sistnämnda en ytterligare gestaltning af det särskilda sätt, hvarpä andelifvet framträder i vär tillvaro och mäste genomföras i denna. Pä samma gäng visar sig här möjligheten af olika sidor och uppgifter inom ett omfattande kulturarbete. — Af särskild betydelse för denna gestaltning är den omständigheten, att andelifvet intager människan icke säsom ett datum af naturlig art icke verkar i henne frän förstone med full kraft och säker riktning, utan att det närmast finnes hos henne endast sàsom en möjlighet, men därvid dock äger en öfverlägsenhet öfver genomsnittsständpunkten. Är det fördenskull, ehuru tillhörande värt väsen, icke sä mycket en »gäfva» som en »uppgift» för oss, sä kräfver det för att förverkliga?, att vi själfva vända oss tili det och tillägna oss det, sä bär all kraftig utveckling af andelifvet hos oss vär egen gärning i sig och erhäller redan däraf en etisk karaktär. Denna karaktär har det andliga lifvet emellertid äfven däri, att det, pä grund af sin öfverlägsenhet öfver vàr begynnelsestàndpunkt, màste genom meddelande och gärning tillföras oss och hällas vid makt hos oss. Fördenskull befinna vi oss här alltigenom i en handlingens och frihetens sfär gentemot den biotta naturen, i förhöjd mening blir därmed värt lif vär gärning, värt egei lif. Detta visar redan det andliga lifvets grundform, personligheten. Vi människor äro ingalunda frän begynnelsen personligheter, utan bära i oss endast anlaget därtill. Om detta anlag skall bli verklighet, därom afgör vàrt eget lifsarbete, detta beror framför allt pä huru vidt vi komma tili själfverksamhet utöfver det blott gifna. Att vi sälunda själfva äro med om att bereda vär egen tillvaro visar, att vi äro borgare i ett nytt rike, höjdt öfver den biotta naturen, och gör pä samma gang af denna tillvaro ojämförligt mycket mera än hvad en del af naturen kan vara. Den som pà detta ställe icke erkänner en potentiering, ja en omhvälfning af tillvaron, den skall hvarken af

249 filosofi eller religion lata öfvertyga sig därom. Men den, som erkänner det, han skall ocksä for kulturen fordra en dylik potentiering och omhvälfning, han skall icke ingä bekväma kompromisser med det gifna och suga sä mycken lust och njutning som möjligt ur detsamma, utan han skall framhälla ett nödvändigt ideal för det, ruska upp det ur den förefintliga trögheten, füllt upp erkänna erfarenhetens motständ, men genom dem snarare eggas tili ytterligare spänning af krafterna än stämmas tili att gifva efter. Endast och allenast i utbildandet af en etisk karaktär finner lifvet sitt hufvudproblem i sig själft, och först i ett sädant framträdande af det inre, ernär det full själfständighet äfvensom en säker öfverlägsenhet öfver all natur. Sälunda sjunker ocksä all kultur, som icke behandlar de etiska uppgifterna i denna vidsträckta mening säsom det första och afgörande, oundvikligen tili en blott half- och skenkultur, tili en kulturkomedi. Sä gär det ocksä med den estetiska lifsriktningen med dess förvandling af lifvet tili lek och njutning, med dess vackra ord och dess inre tomhet. Fördenskull skall ocksä i vär tid ett förnyande och befästande af kulturiden kunna fullbordas endast tillsammans med en vändning tili en etisk grundöfvertygelse af denna art. Endast en dylik kultur kan utveckla en själfständig och positiv andlighet, endast en sädan förmär lösgöra lifsträngtan frän den naturliga själfbevarelsen och därvid icke försvaga, utan förstärka densamma. I ingen punkt ha andarna mera sammandrabbat och skola mera sammandrabba än i den, huruvida en ny värld öppnar sig för dem, sedan de genomskädat naturens och samhällets otillräcklighet, eller om den blotta förnekelsen bildar den slutgiltiga afslutningen; det förra blir emellertid möjligt endast genom hvad vi kalla etiskt lif. Den af oss representerade uppfattningen af det andliga lifvet och dess förhällande tili människan gör det allra först möjligt att förstä och erkänna tidens mängfaldiga och motstridiga rörelser utan att hemfalla till en flack synkretism. Realismen tränger mäktigt fram, idealismen synes hotad icke blott i formen för sin tillvaro utan i sitt innersta väsen. I själfva verket löper den ocksä stor fara, sä länge det andliga väsendet icke uppnätt själfständighet gentemot människan. Sä länge den nämligen anses säsom blott ett människans alster, mäste erkännandet af människans naturliga bundenhet och djuriska begynnelser leda tili en stark kris, ja full-

250 ständig upplösning. Stär det däremot fast, att med det andliga lifvet en ny, all mänsklig förmäga öfverlägsen ordning inträder i hennes tillvaro, sä blir erkännandet af den mänskliga oförmägan ett direkt vittnesbörd för andelifvets själfständighet. Vi mäste dä visserligen upphöra att behandla utvecklingsformer af andligt slag, t. ex. religion, konst, moral, säsom naturliga egenskaper hos allt hvad människa heter. Människans naturliga art erbjuder endast förberedelser och anknytningar, hvilka först med öppnandet af en andlig värld förmä finna en andlig karaktär. Den afgörande vändpunkten ligger icke mellan människa och djur, utan mellan natur och ande; den mänskliga tillvaron tillhör emellertid ocksä pä kulturens sä kailade höjd öfvervägande den därstädes endast nödtorftigt utstofferade naturens trappsteg. 1 idealismen skilde sig en religiös lifsform frän en immanent, det andliga skapandets, speciellt konstens och vetenskapens, lifsgestaltning. Krafvet pä en universeilt andlig lifsriktning läter oss afböja den specifikt religiösa formen af vär tillvaro säsom för träng och i mänga afseenden anfäktbar, men den universella arten, sädan den framträder, dä det andliga lifvets själfständighet erkännes, bär i sig själf ett nära förhällande tili religionen. Frän första början angifves en riktning dithän af det faktum, att icke blott all andlighet hos oss är hänvisad tili ett helt af andligt lif, utan äfven att detta andliga lif, trots sin närvaro i oss, framställer sig säsom nägot öfverlägset, icke helt enkelt sammanflyter med vär tillvaro. Denna religiösa karaktär mäste sä mycket tydligare utprägla sig, ju mödosammare det andliga lifvet har att värja sig mot en skenbart främmande och fientlig värld. — Den immanenta idealismen, som fyller lifvet genom konst och vetenskap, kan omöjligen vara det heia och afslutande, redan af det skälet att den har alltför litet att sätta mot de inre och yttre förvecklingarna och därför att den alltför litet koncentrerar lifvet i sig själft. En vetenskaplig karaktär är emellertid oumbärlig för en universellt andlig kultur för att befria lifvet frän subjektivt-mänsklig känsla och föreställning, ställa det pä en objektiv Ständpunkt och leda det tili klarheten af ett världsmedvetande. Likasä hör tili en andlig kultur ett konstnärligt bildande och skapande, ty eljest künde ur den närmaste tillvarons villervalla ingen liffull helhetsbild af verkligheten uppstiga, det andliga lifvet icke uppnä en äskädlig närhet och icke med förädlande kraft genomtränga verk-

251 lighetens bredd under utdrifvande af all den oformlighet och likgiltighet, som vidlàder det första tillständet. Äfven rörelserna i realismens riktning kunna tili fullo uppskattas af en andlig kultur, om de blott icke vilja behärska lifvet och omedelbart pätrycka detsamma sin stämpel. Ringaktningen af lifvets liksom den mänskliga samvarons naturliga och materiella betingelser har öfverallt hämnat sig pà själfva det andliga lifvet, alldenstund den icke làtit detta ernà full kraft och fasthet, utan làtit det hemfalla tili svaghet och veklighet. Erkännandet af en sädan mängfald af uppgifter mäste hota lifvet med stora faror, om icke alla förgreningar inom den mänskliga sfären tjäna tili utvecklingen af ett själfständigt andelif. Ju mera kraft detta vinner, desto säkrare skall det motverka ett sönderfallande. Alltjämt förblir saken emellertid i rörelse och flöde, och människan mäste alltjämt först tillkämpa sitt lif en enhetlig karaktär. Men redan detta är en stor vinst, att vi icke äro värnlöst prisgifna ät den mänskliga sfärens motsatser, att närvaron af ett själfständigt andligt lif i det inre höjer oss öfver denna och endast en inre enhet tilläter oss att upptaga striden. Nägra ord mä äfven ägnas ät, att uppfattningen af det andliga lifvet säsom en verklighetens samling hos sig själf, säsom en väsensbildning och en väsensutveckling, mäste tjäna tili att fördjupa och stärka kulturarbetet. Huru mycket mera mäste icke andelifvet bli för oss, huru mycket oumbärligare mäste det icke vara för oss, om det därvid icke blott gäller att gjuta ett förhandenvarande stoff i ny form eller väcka slumrande krafter, utan om vi först med detsamma framtränga frän ett lif, som blott är ett half- eller skenlif, tili ett verkligt och sant lif, om vi kämpa icke för det ena eller andra i tili— varon, utan om varats helhet! Har en gäng lifvet vaknat tili själfbesinning och höjer det pä samma gäng anspräket pä själfständighet och innehäll, sä kan intet tvifvel ràda om det biotta naturlifvets och lika litet om det biotta samhällslifvets tomhet. I ena som i andra fallet finnas endast anvisningar pä äkta lif, endast möjligheter, hvilka mestadels icke förverkligas. Icke lidandet, utan tomheten är människans värsta fiende. Genomsnittslifvet kan ur denna synpunkt endast visa en dyster anblick och blott uppskattas lägt. Bortser man frän hvad själfbevarelsens tväng och samhällsdressyren göra af människan, huru mycket blir hos henne kvar af inre

252 ròrelse, huru

af

eget Iif, af andlig tillgàng!

mànga

vandrande

spoken

finnas

Huru mànga dóda sjàlar, icke i alla samhàllslager !

Och àndà aro andra mójligheter anlagda i mànniskan, och om de icke komma till positiv utveckling, sà hindra de henne likvàl fràn att kànna sig tillfredsstàlld med denna tomhet och hàlla stàdse lifvet i ett osàkert svàfvande. Men

ju

làgre

vi

tanka

om

mànniskans

omedelbara

tillstànd

och fórmàga, desto òfverlàgsnare blir for oss det andliga lifvet och desto mera tràngande uppgiften hos en àkta andlig kultur att midt under ali ytlighet och allt prunkande sken bevara nàgon substans och

nàgon

sjàl.

Men

hvad sanning och verklighet betyda i det

andliga lifvet och hvari de bestà, det har just sysselsatt oss.

b. Ett

problem,

àr kulturens pà

olika

Kulturarbetets gestaltning.

hvilket ingen lifsriktning formar undandraga sig,

gestaltning, fràgan huru kulturarbetet kan fòrdela sig

omràden

och samtidigt bevara sitt sammanhang.

Just i

vàra dagar mòta oss dàrvid icke smà fòrvecklingar, àfven pà denna punkt duger den gamia lòsningen icke mera, och ànnu ha vi icke funnit en ny. Medeltiden tecknas

ófverlàmnade

sàsom

màngfald

var

hierarkiskt hàrstàdes

àt i

oss ett kultursystem, som kan bevidstràcktare

sammansluten

till

mening.

Lifvets

ett helt, som

hela

emeller-

tid behàrskades af egendomliga religiósa och àfven filosofiska òfvertygelser, hvilka anvisade hvarje enskildt omràde dess stàllning och uppstàllde dess uppgift. ràden

lika

nàgon

sjàlfstàndighet

ningssystem

litet

som

hufvud

detta

ordningssystem erbjód

for individuella bildningar.

Mot detta ord-

har den nya tiden utvecklat och allt mera genomfòrt

ett frihetens system. tion,

En full sjàlfstàndighet ernàdde dessa omòfver

Liksom detta alltigenom medfòr en emancipa-

sà framtràder det i vàrt problem i den vàxande sjàlfstàndig-

heten hos de enskilda lifsomràdena.

Stat och samhàlle, vetenskap

och konst finna alltmera sina uppgifter hos sig sjàlfva, i sin egen utveckling; de alstra egendomliga lagar och metoder och tyckas nà sitt

mài af egen fòrmàga.

de

enskilda

Genom

Mer och mer fòrlàgges stràfvandet till

omràdena och kànner sig fullt tillfredsstàlldt dàrmed.

denna

vàndning har vàrt lif vunnit omàtligt i bredd och

253 rikedom,

det

intränger

djupare i det sakliga, alstrar ocksä större

mängfald i rörelsen, alldenstund de olika omrädena slä in pä olika riktningar frän egna utgängspunkter och leda krafterna dit.

Genom

ett sädant riktande af vär tillvaro och ingjutande af lif däri bildar denna

växande

själfständighet

hos

de

särskilda

lifsomrädena en

hufvudvinst för det modärna kulturarbetet, frän hvilken vi aldrig kunna afstä. Pä

samma

förvecklingar

ging och

medför faror,

emellertid denna själfständighet stora

hvilka

ovillkorligen

behöfva motverkas.

Forst och främst kunna de för de särskilda omrädena egendomliga riktningarna räka i skarp motsägelse mot hvarandra, ja mäste göra detta,

om

icke

nägonstädes

en

utjämning äger rum.

Pä hvarje

omräde g ö r man nämligen särskilda erfarenheter om den mänskliga det ena läter oss mera känna vär storhet, det andra mera

sfären:

vär begränsning, det ena röres mera af harmonien, det andra mera af motsatserna i tillvaron, det ena nödgar mera tili kraftens utgjutande i omgifningen, det andra mera tili koncentration hos sig själf, och af allt detta mäste afvikande lifsriktningar äfvensom afvikande världsbilder bli en följd. icke all

Korsningar och sammanstötningar kunna

undvikas, hvilka hota att splittra lifvet själft och beröfva det inre

enhet.

En blick pä samtiden visar tillräckligt, att sädana

faror äro mera än blott inbillningar. Till denna förveckling pä grund af omrädenas förhällande sinsemellan kommer en annan och väl ändä större tili följd af hvarje särskildt omrädes förhällande tili lifvets helhet.

Hvarje omräde be-

höfver tili sin lyckliga gestaltning en samverkan af form och innehäll, skilda

af

tekniskt

och

het.

Vetenskapens

den

kan

lande

personligt;

det förra förlänar det dess sär-

art, för det senare tarfvas ett sammanhang med lifvets helarbete t. ex. sker efter vissa tankelagar, hvilka

utveckla ur sig själf och hvilka den likformigt gör gäl-

oberoende

af

alla tider

och partier.

Men äfven det sam-

vetsgrannaste iakttagande af dessa lagar gifver ännu icke vetenskapen innehäll och

karaktär.

Innehäll och karaktär kan den erhälla

endast i beröring med en lifvets helhetsrörelse, som under sträfvan frän helhet tili helhet i sig upptager mänsklighetens erfarenheter och förbinder

dem

tili

en

totalbild.

Endast pä detta sätt blir veten-

skapen frän ett blott ordnande och uppstaplande en kunskap, ett inre tillägnande af tingen.

O m fördenskull de särskilda omrädena allt

254 mera lösgöra sig frän lifvets helhet och ställas endast pä den egna förmägan, sä kan det knappt undvikas att de midt under all teknisk fullkomning mer och mer förlora i andligt innehäll och pä samma gang i utpräglad karaktär. Samtidigt ligger ocksä den följden nära, att deras verkan pä mänsklighetens helhet träder i bakgrunden och blir likgiltig för dem, att de fastmer uteslutande vända sig tili fackmännens, teknikernas krets och endast hos dem eftersträfva en verkan. Sälunda uppstär en konst, som för konstnären glömmer människan och mindre tillför människolifvet nya innehäll, förhjälper tiden tili en karaktäristisk lifskänsla och därmed höjer densamma öfver den dagliga tillvarons meningslöshet och förvirring, än öfvervägande är betänkt pä teknisk förfining och därigenom lätt hemfaller tili komplikation och virtuositet. Det gär icke heller vetenskapen annorlunda. Den kan öfverdrifva den själfständighet, som den nödvändigt behöfver, tili stolt själftillräcklighet och vid lösgöringen frän lifvets helhetsrörelse lida skada i det som ändä hos vetenskapen blir hufvudsaken, i kunskapen. Med den vändning tili den blotta lärdomen, som behandlar problemen säsom tili hälften främmande angelägenheter, händer lätt, att den icke vinner nägot inre förhällande tili tingen, icke förstär gifva lif ät verkligheten och väl tili och med tillbakavisar all sträfvan efter ett sädant lifgifvande säsom ovetenskapligt. Detta alstrar efter Hegels uttryck duktiga »kontorister», hvilka icke besörja sina egna, utan endast främmande affärer. Intet folk är mera utsatt för denna fara än det tyska, särskildt därför att den nära sammanhänger med ett stört företräde hos vär art, det villiga underordnandet under saken, värt trogna och samvetsgranna arbete. Men dä vi fullfölja denna ena riktningen, räkar den oumbärliga kompletteringen i stockning och förkrymper: vi utveckla icke tillräckligt personligt lif gentemot saken, vi omspänna och förvandla den icke ända tili gründen genom en öfverlägsen lifsprocess. Pä detta sätt stanna vi alltför mycket vid blotta stoffet och uppnä intet füllt förandligande, intet tydligt skädande af enkla linjer i den oändliga rikedom, som vi skulle vilja äga och fasthälla sä fullständigt som möjligt. Huru mänga framstäende Iärde, hvilka säkert behärska äfven den mest invecklade teknik och äro utrustade med häpnadsväckande arbetskraft, äger icke vär tid, och huru fä andliga typer finnas icke bland dem, huru fä, som ha

255 nàgot att saga mänskligheten och därigenom kunna fortverka öfver sin tid ! Äfven den tyska bildande konstens historia visar ett smärtsamt afständ mellan det outtröttliga arbetet och den sorgfälliga tekniken à ena och gestaltandet af enkla och rena former à andra sidan, hvilka öka mänsklighetens besittning och varaktigt ledsaga dess rörelse. Alltför djupt har detta drag sin rot i vàrt väsen för att äfven den mest bestämda föresats omedelbart skulle kunna uträtta särdeles mycket däremot. Det är emellertid icke likgiltigt, ora vi villigt hängifva oss àt denna ensidighet, kanske högmodigt förskansa oss i densamma, eller om vi efter bästa förmäga motarbeta den. Den närvarande tiden befinner sig sàlunda i ett svàrt läge med afseende pà problemet om kulturens gestaltning. Att àter afstà fràn de särskilda omrädenas själfständighet eller ens ruska pà denna skulle vara ett oerhördt och jämväl omöjligt baksteg. Ä andra sidan mäste man emellertid obetingadt fordra ett inre sammanhang i lifvet. Fördenskull gäller det att arbeta pà att öfvervinna motsatsen, och detta kräfver en lifsväfnad af egendomlig art. En sàdan lifsväfnad erbjuder emellertid det andliga lifvet, sà tili vida som det gestaltar sig tili väsensbildning. Vi ha nämligen sett, att därvid inom ett omfattande lifsomràde själfständiga centra forma bilda sig och framkalla egendomliga rörelser. Mellan dessa rörelser kunna màngfaldiga forhàllanden äfvensom sammanstötningar uppstä, men detta stannar inom ett helhetslif och kan med sina erfarenheter verka tili dess utbildning. Dà detta helhetslif öfverflyttas pà de särskilda lifsomràdena, blir det nödigt att för hvart och ett af dessa ädagalägga, att det äger sin rot i helhetslifvet och har en betydelse för detta. Endast pà detta sätt kan helhetslifvets kraft inläggas i det särskilda omràdet och genomtränga detta. Därvid mottager emellertid detta omràde sin gestaltning icke helt enkelt af helheten i form af en härledning, utan kan själfständigt upptaga problemet och behandla det med egna medel. Hvad som ligger i det heia sàsom pàstàende och fordran, kan vara närvarande hos omràdet endast sàsom fräga och impuls. Detta saknar emellertid ingalunda sitt värde, ty det drifver fram öfver begynnelsens obestämdhet och leder sträfvandet in pà bestämda banor. Men just detta förlänar förnämligast arbetet pà de särskilda omrädena betydelse och spänning, att de, hvar i sin särskilda sfär, forma

256 äterupptaga och egendomligt behandla helhetens problem, att de därmed framställa sig icke säsom blotta hjälpredor och handtIangare, utan säsom själfständiga medarbetare. Af särskild vikt är därvid, att det andliga lifvet icke tillfaller människan i färdig form, utan hos henne först mödosamt mäste genom tvifvel och villfarelse utarbetas frän obestämda konturer tili större utbildning. Pä detta sätt blir förklarligt, att det helas gestaltning alltid pä nytt sättes i fräga och att de särskilda omrädena mäste medverka därvid tili efterpröfning och beriktigande. Ja just det är det utmärkande kännetecknet pä stordäd pä de särskilda omrädena, att de just genom nydaningen inom egen sfär föra det heia framät. Detta skiljer en Leibnitz frän en Wolff, en Kant frän en Herbart. En sädan gestaltning gifver lifvet en tväfaldig rörelseriktning: det skall föras frän det heia tili det enskilda och frän det enskilda tili det heia; de särskilda omrädena skola flyttas tillräckligt längt ifrän hvarandra för att deras särskildhet mä kunna ädagaläggas och en egen lifsutveckling hos dem kunna alstras, men de mäste därvid stanna inom ett helt för att mottaga frän och äterverka pä detta. — Äfven de särskilda omrädenas förhällande tili hvarandra skall genom en sädan ordning gestalta sig egendomligt. Det enas inflytande pä det andra skall endast da icke väcka betänkligheter, utan visa sig främjande, när det sker genom förmedling af det heia, hvaremot rubbningar bli oundvikliga, om det ena omedelbart tillför det andra sina resultat och palägger det sin art. Sälunda ha förr religionens ingrepp pä andra lifsomräden mäst tillbakavisas, sä har konsten ofta mäst värja sig för moralens förmynderskap, sä finnes än i dag en stark böjelse att gestalta alla lifsomräden efter naturvetenskapens föreskrift. Men om det ocksä gäller att tillbakavisa öfvergreppen och värna de särskilda omrädenas själfständighet mot hvarandra: de förvandlingar och den höjning, som ske pä det ena omrädet, äro fördenskull ingalunda likgiltiga och förlorade för de andra omrädena. Ty om genom dylika förvandlingar lifvets helhet fortbildas, sä mäste verkan därifrän ocksä sträcka sig tili de öfriga omrädena. Pä ett sädant förmedladt sätt har religionen utöfvat ett stärkt inflytande pä de andra lifsomrädena, och i denna mening skall en naturvetenskapens verkan pä tillvaron i heia dess vidd beredvilligt erkännas. Detta betyder emellertid icke, att de andra omrädena störas och trälbindas, enär numer omgestaltningen af lifvets helhet

257 först mäste förmedlas och det vidare tillkommer hvarje särskildt omräde att med sina egna erfarenheter pröfva de därifrän kommande impulserna. Allt detta läter kulturens lembildning te sig som ett svärt problem och en sak, som befinner sig midt i strömning. Olika rörelseriktningar skola genomkorsa hvarandra, motsatser kunna icke undvikas och icke heller sammanstötningar skola saknas. Men hvad lifvet därvid mister i färdighet och slutenhet, det vinner det i rikedom och rörelse, och man behöfver icke frukta dess sönderfallande, sä länge som ett kraftigt andligt lit' omspänner och sammanhäller all mängfald. Utan en sädan motverkan mäste vi visserligen drifva emot en allt större specialisering, och därvid skola vi se lifvet icke blott alltmera falla isär, utan äfven alltmera förlora sitt andliga innehäll och förvandla sig tili själlös teknik.

Euchen,

Orandlinjer.

17

II.

De särskilda omrädenas gestaltning. Förberedande anmärkningar.

Innan vi träda de särskilda omràdena närmare, ma nägra ord ägnas en gemensam uppgift, som tidens egendomliga skick älägger dem alla: de màste ernä en själfständighet gentemot säväl gamia som nya föreställningar och, om sa behöfves, upptaga striden mot bàda. — Intet tvifvel kan längre finnas angäende de gamia lifsformernas grundliga upplösning, hvilken ocksà framgàr af vàr undersökning. Osäkerheten omfattar mer än nàgonsin det heia och principiella. Förr rörde striden mera enskilda omràden eller enskilda riktningar af lifvet och fördes mera om den närmare uppfattningen och tydningen af grundsanningar än om dessa själfva. Reformationstidsälderns lidelsefulla strider lämnade sàlunda kristendomens grundval oantastad, och de senare angreppen pä den kyrkliga religionen hade vanligen en fast moralisk tro tili bakgrund, ur hvilken de förnämligast hämtade sin kraft. Men numer är moralen lika svàrt skakad som religionen, och pä samma sätt förhäller det sig med sanningsbegreppet. I ett sàdant läge kan intet historiskt meddelande användas säsom bevisningsgrund, men ännu mindre skänker en blandning af eget och främmande en Standpunkt, som bringar reda i förvirringen. Här finnes ingen annan väg än den att med full själfständighet upptaga problemet pä det närvarandes egen mark. Men därtill lämnar erkännandet af ett själfständigt andelif en duglig grundval. Detta lif är icke knutet och fjättradt vid särskilda tidslägen; det kan alltjämt pà nytt frambryta med ursprunglighet och ur tidens säregenhet framtränga tili eviga sanningar. Làt oss glädja oss, att en tid àter kommit, dà vi icke behöfva följa andra banor, utan kunna gä vàr egen väg, dà ingenting annat kan binda oss än hvad som bestätt profvet för vàrt eget väsen och vàr egen öfvertygelse. En sàdan tid behöfver

259 icke stalla sig fientlig mot allt fòrgànget, den skall fastmer, just otn den tanker stort om sig sjàlf, sòka komma i ett vànligt fòrhàllande àfven 1ill historien. Detta kan den emellertid endast efter att ha vunnit full sjàlfstandighet och fràn en dylik sjàlfstàndighets stàndpunkt, den kan det endast under afslòjande af ett evighetsinnehàll i det, som historien tillfòr oss. Men mot allt vidhàngande vid blott auktoritet och tradition uppstàller den krafvet pà en obegrànsad frihet, en full ursprunglighet; endast ur en sàdan frihet och en sàdan ursprunglighet kan lifvet iter uppnà den sannfàrdighet och den inre kraft, som vi i dag sa smàrtsamt sakna. Detta kraf pà ett lif och ett tànkande, som utgà fràn det omedelbart nàrvarande, kan làtt leda till tvedràkt med dem, som icke finna krisen sà skarp och som fredligt och vànligt tro sig kunna fòrvandla det fórflutna till nàrvarande. Vida skarpare blir emellertid konflikten med dem, hvilka med oss dela krafvet pà det nàrvarandes sjàlfstandighet, men med detta nàrvarande och pà samma gàng med frihet och ursprunglighet fòrstà nàgot helt annat àn hvad vi gora fràn ett sjàlfstàndigt andelifs stàndpunkt. Alla tider af andlig fònyelse ha màst erfara, att den frihet och omedelbarhet, som det andliga lifvet fordrar fòr sig, usurperas af den biotta mànniskan sàsom en henne tillkommande ràtt. Det har dà sett ut som om det endast behòfdes, att individerna fullstàndigt emanciperade sig, att alla sammanhang upplòstes, att man ofórbehàllsamt hàngaf sig àt det innevarande ògonblicket, fòr att fora lifvet till sanning och storhet och mànniskorna till en hàrlig lycka. En sàdan ròrelse kan icke gripa omkring sig utan att afslipa lifvets motsatser, undandòlja dess problem och dess djup och falskeligen idealisera mànniskan med ali hennes tillfàllighet. En sàdan ròrelse màste till slut, alla tillrustningar och alla eggelser till trots, lòpa ut i andlig tomhet; den hotar lifvet med inre fórstòring. Med en slik modàrn mànniska ha vi ingen gemenskap. Det gàller sàlunda en energisk kamp fòr den àkta, andliga friheten mot den inbillade, blott mànskliga. Denna kamp àr invecklad och svàr i synnerhet dàrfór att lifvets verklighet icke skiljer àkta och oàkta lika tydligt som begreppet gòr detta, fastmer ofta làter bàda sammanflyta. 1 enlighet hàrmed gàr striden icke blott àt hòger och àt vànster, utan àfven mot den fórvirring, som fòrdunklar det stora antingen — eller, utan hvars tydliga nàrvaro ett

260 ursprungligt andelif icke ernär kraft och medvetande. Fördenskult gäller det att finna en väg mellan de mängfaldigaste faror och förvecklingar för att framtränga tili' ett lif, som förenar djup med frihet, fasthet med rörlighet. Saken är emellertid en inre nödvändighet hos tiden, och sä snart denna nödvändighet en gang erkännes och fasthälles, skall den ocksä pä nägot sätt genomdrifvas. a.

Religion, moral, uppfostran. 1.

Religionen.

Pä intet omräde visar det närvarande mera inre splittring och osäkerhet an pä religionens. För den ena ter sig utsöndringen af all religion säsom ett oeftergifligt villkor för lifvets sannfärdighet och för äterställande af alltigenom sunda förhällanden, enär religionen, säsom ett skadligt arf frän förgängna tider, trycker vär tillvaro, förvirrar värt tänkande, förlamar vär handlingskraft, gör människorna tili hvarandras hätskaste fiender. För den andra ter sig religionen däremot säsom det enda fasta stödet i tidens nöd och virrvarr, säsom det enda, hvilket utgör det inre föreningsbandet mellan människorna och höjer den enskilde öfver sig själf, säsom det enda, som öppnar ett djup i lifvet och läter det ha del i evighet och oändlighet. I ena som i andra fallet ägnas saken det största allvar och den största ifver, och förnekelsen fär icke tagas lätt och affärdas med det bekväma slagordet otro, redan af det skälet att den hos mänga framgär ur en uppriktig omsorg ora lifvets sanning. För att med framgäng kunna motverka en splittring fordras närmast ett fördomsfritt bedömande, men härtill är intet annat lifsomräde mera kalladt än filosofiens. Filosofien skall icke taga religionens upplösning lätt redan därför att öfverblicken öfver den världshistoriska rörelsen visar en fullständig förändring af lifsständpunkten i jämförelse med den epok, dä religionen utöfvade ett obestridt herravälde. Pä den tiden erhöll världen och det mänskliga lifvet heia sin mening och allt sitt värde af förhällandet tili en osynlig och öfvernaturlig ordning; den nya tidens förlopp har däremot gjort den värld, som omgifver oss, allt mera betydande och för arbetet i denna lätit trons värld träda allt mer i bakgrunden. Qenom tre grader har denna rörelse kommit tili

261 växande kraft och medvetande: vördades pä renässansens höjdpunkt det gudomliga mindre i sin världsöfverlägsna höghet än i sitt världsgenomträngande verkande, sammanslöt därefter panteismen hos en spekulativ och konstnärlig kultur värld och gud i en verklighet, sä ger till slut den omedelbara tillvaron människan sä mycket att göra med utforskandet af den omätliga naturen och gestaltan•det af de politisk-sociala förhällandena, fängslar i sä hög grad hennes kraft och förlänar henne pä samma gäng ett sä stolt medvetande om denna kraft, att bilden af en högre värld fullständigt förbleknar för allt detta och en agnosticism griper omkring sig, hvilken tillbakavisar alia tankar pä och bekymmer om denna högre värld säsom öfverflödiga och ofruktbara. Redan en sädan förskjutning i Iifsriktningen och i lifskänslan mäste tränga religionen tillbaka. Men ändä farligare för religionen har det blifvit, att den nya tidens arbete i alia hufvudriktningar med förstörande verkan vändt sig mot de lifvets grundvalar, pä hvilka hennes byggnad hvilar. Den modärna naturvetenskapen har fördrifvit människan ur den centrala ställningen och fräntagit naturen dess själ. Den modärna historievetenskapen har undergräft tron pä en absolut sanning genom att ädagalägga den oaflätliga förändringen af alia mänskliga ting, pä samma gäng den visade en bred klyfta vid kristendomens begynnelser mellan trons traditionella bild och den bild, som den nya kritiska forskningen tecknat. Den modärna kulturrörelsen har tili högsta ideal upphöjt kraftens stegring i dess förhällande tili tingen och deras öfverväldigande; dess opersonliga kraftideal lät den rena innerlighetens värld, kristendomens hemvist, te sig säsom €n blott subjektiv och underordnad ledsagarinna tili lifsprocessen. Den, som uppmärksammar huru alia dessa rörelser samverka och ömsesidigt förstärka hvarandra, kan icke förbise, att de tränga religionen frän lifvets centrum till dess periferi och förvandla den frän ett klippfast faktum tili ett svärt problem; de förstöra det själfklara, som förut gaf lifvet dess säkra lugn. Men om religionen för de samtidas medvetande icke mer framväller ur en det egna lifvets nödvändighet, sä förklaras lätt, att för mängen blir förvirringen för stor, belastningen genom föräldrade former för stark i förhällande tili den egna kraften och att pä detta sätt, genom en plötslig förvandling, den fullständiga förnekelsen tyckes vara den enda räddningen tili sanning. Fördenskull ter sig härstädes religionen,

262 pä samma sätt som astrologien och alkemien, sàsom blott en förgängna tiders villobild, hvilken slutligen fullständigt skall upplösas inför en stigande upplysning. Men om den filosofiska betraktelsen ganska väl förstär förnekelsen, sä kan den likväl icke underläta att varna för att hastigt lugna sig med densamma. Förvisso har i lifvets förhällanden mycket förändrat sig utan allt människans godtfinnande och afsikt, men hvad som bragt förändringarna att oförsonligt sammanstöta med religionen, har mindre varit själfva det faktiska tillstandet än den tydning det erhöll och den exklusivitet, som tillades detsamma. Utslaget fällde här förnämligast det, som kallar sig tidsandan och som ofta icke är mer än människornas böjelse och stämning. En dylik stämning kan, efter hvad historien visar, slä om tili sin raka motsats och erbjuder icke nägon säker probersten för sanningen. Dylika betänkligheter göra sig visserligen icke hörda i tidsrörelsernas stormiga framätträngande; vida mera verkar tili religionens förmän erfarenheten och känslan, att försöket att aflägsna religionen ur lifsproblemet ingalunda enkelt och lätt löser lifsproblemet, i synnerhet att mycket ramlar med religionen, hvarifrän icke ens den modärna människan kan afstä med lätt hjärta. Hur det än mä förhälla sig med religionen, sa har den i alla fall gifvit människan ett sammanhang med verklighetens djupaste grunder och för henne pà samma gang öppnat ett lif af ren innerlighet; den har àt henne uppställt en uppgift för heia lifvet och därigenom förlänat detta en mening och ett värde; den har motverkat den biotta själfbevarelsens làga drifter och egoism och fullbordat en inre Organisation af mänskligheten. Dylika mal ha väl näppeligen blifvit öfverflödiga och värdelösa, fördenskull mäste de kunna ernäs pä annat sätt ocksä utan religionen och efter prisgifvande af dennas grundvalar. Och vid detta äteruppbyggandets problem sviker förnekelsen af religionen pä ett beklagligt sätt. Fräser om storhet och ädelt sinne hos allt, som bär människoanlete, en blind tro pä förständsmässig upplysnings eller yttre inrättningars upplyftande kraft, en förvirring i tänkandet, som oförmärkt ästadkommer en förskjutning och stegring af de egna storheterna, därvid i följden fasthäller hvad det i gründen förkastar, allt detta sammanlagt kan, angäende den inre tomheten och fullständiga vanmakten hos hvad som erbjudes, föra endast den bakom ljuset, som i sin strids-

263 ifver mot religionen beröfvats stämningens jämvikt och omdömets frihet. Man framställe frägan hvad det mänskliga lifvet ännu behäller af innehäll och värde efter prisgifvandet af hvarje förhällande tili det heia och af alla inre sammanhang, och man skall erkänna, att religionens fullständiga upphäfvande, om det konsekvent genomföres, mäste medföra en oerhörd kris i heia den mänskliga tillvaron. Men om ocksä dylika reflexioner mana tili försiktighet, sä rättfärdiga de likväl icke, att religionens traditionella gestalt helt enkelt fasthälles. De ingripande förändringar i lifvet, om hvilka vi pämint, kunna omöjligen bortförklaras eller förringas, de mäste uppmärksammas och jämväl inarbetas i religionen. I denna ha de gjort afgränsningen mellan evigt och timligt, mellan kärna och skal osäker, särskildt förbjuda de filosofien att behandla det religiösa problemet frän konfessionell Ständpunkt. Motsatsen mellan katolicism och protestantism är barn af en tid, som gär före den modärna kulturens utveckling med alla dess genomgripande omhvälfningar. Religionens hufvudproblem var dä uppställdt pä annat sätt än vi nu mäste uppställa det. Dä gällde det nämligen frägan, om kristendomen skulle gestaltas mera frän församlingens eller frän personlighetens sida; numer kämpar kristendomen för själfva sin tillvaro och mäste försvara sina grundsanningar mot en annan tidsriktning. Denna sistnämnda motsats läter omöjligen reducera sig tillbaka tili den förstnämnda, och fördenskull är det ocksä omöjligt att upptaga nutidens strid om religionen under konfessionell fana. En dylik tillbakadatering af striden medför ocksä den olägenheten, att den icke läter de stora motsatser rent utveckla sig hvilka hvar och en af de bäda konfessionerna bär inom sig. Frän begynnelsen gä genom katolicismen tvä olika strömningar; för den ena är kyrkosystemets makt, för den andra däremot religionens ställning hufvudsaken. Denna skillnad ökas af den modärna kulturens direkta och indirekta verkningar, och allt starkare börjar, förnämligast utanför Tyskland, en friare och innerligare katolicism röra sig. Protestantismen äter bär inom sig motsatsen mellan den gammalkyrkliga form, hvilken sä mycket som möjligt fasthäller vid 16:de ärhundradet, och en genom den modärna kulturidealismen mera tili det allmänna, fria, rent mänskliga, men icke sällan ocksä tili det sväfvande, obestämda och flackt optimistiska vänd art. Alla dessa motsatser fä icke tydligt uttala sig och energiskt uttömma

264 sin verkan, sä länge den konfessionella tvistens stridsäpple vänder bort sinnena frän hufvudsaken. Skarpa motsatser finnas och kunna icke utveckla sig utan att bilda partier. Men att en sädan partibildning mä framgä ur det närvarandes eget läge och icke ur en förgängen tid och att striden vid ett sädant upptagande i sig af tidens nödvändighet höjes tili sanning och storhet, därför äligger det ocksä filosofien att verka med allt eftertryck. Men filosofiens uppgift inskränker sig icke tili att sä fördomsfritt som möjligt bedöma tingens skick, den sträcker sig äfven tili en positiv behandling af det religiösa problemet. I detta mäste ocksä det egendomliga hos den härstädes förfäktade lifsäskädningen, noetismen, säsom den helt kort mä kailas, tydligt framträda och gifva prof pä hvad den duger tili. I enlighet med sin principiella ställning tili historien, som flera ganger omtalats, kan denna öfvertygelse hos religionen omöjligen ens ställa historien främst och i densamma sä mycket som möjligt inlägga hvad den närvarande tiden känner eller fordrar; den mäste tillbakavisa detta säsom ett försjunkande i svaghet och halfsanning och yrka pä, att religionen omedelbart visar sin rätt och sin verklighet framför allt inför andelifvets forum. Forst da kan det sanningsinnehäll röja sig, som ligger i historien, och först dä kan det visa sig hvad den tiden öfverlägsna sanningen genom utbildning af individualiteten förmär ästadkomma och skänka ät mänskligheten säsom ett helt. Intet ögonblick fär nämligen lämnas ur sikte, att det väsentliga för religionen är att verka icke pä enskilda, utan pä alla, och att den icke förmär utveckla nägon kraft och själfständighet utan att ocksä drifva människorna tili en synbar förbindelse. Noetismen erbjuder nu närmast för det religiösa problemets behandling en Ständpunkt, som gör fordringar förenliga, hvilka eljest skarpt motsäga hvarandra. I religionen gäller frägan erfarenheter, hvilka pä samma gäng äga en världskaraktär och tillhöra det egna lifvet samt dessutom ocksä mäste vara omedelbart tillgängliga för hvar och en. Den spekulativa filosofiens försök att bevisa religionen frän alltet säsom utgängspunkt har visserligen den fordrade världskaraktären, men meddelar själen saken utifrän och förblir fördenskull en blott kunskapsvinst. Det motsatta försöket att uppbygga religionen i själen kommer visserligen tili en innerlighet, men kan icke vidga den tili en värld och framhälla den säsom nägot subjektet

265 öfverlägset; böljande inre

det

kan

närvarande

oss

icke säkert fortgä öfver den biotta

och sjudande.

känslans

Forst ett själfständigt, men därvid i vàrt

andelif lyfter öfver denna klyfta och öppnar för

världserfarenheter

inom

vàr egen räckvidd.

Men att därvid

nya storheter och värden framträda, att helheten hos en den mänskliga

öfverlägsen

tillvaron

sysselsatt

oss

och

värld

behöfver

blir

synlig, allt detta har redan

här icke upprepas.

Allt erkännande

af ett själfständigt andligt lif är sa till vida gynnsamt för religionen, som det bringar tili tydlig förnimmelse det alltigenom otillräckliga, skenfagra, tomma i det blott mänskliga görandet och làtandet, och dettas intighet i stört som smàtt.

Denna intighet kan forbii dold

sa

fäster sig vid det enskilda och

länge

nägot

som

bättre

uppmärksamheten

här

tiden.

Sà

sàsom

helhet,

snart

later vanta sig af det närvarande eller af framsaken emellertid fattas i sin helhet och bedömes

men

därvid befinnes alltigenom otillräcklig, sviker

denna hjälp och endast det oblidkeliga anfingen — eller äterstär: anfingen verkar i människan kraften af en ny värld och gör henne stark

utät

och

inàt

eller

ocksä

är människans heia lif andligen

förloradt och en stor illusion, en enda villfarelse. Har genom det andliga lifvet konturerna tili en ny värld vunnits, sä kan man ätervända tili historien och fràga, huru vidt den visar en tillmötesgäende rörelse.

Härvid medför andelifvet själft ett egen-

domligt

andelifvet

matt:

enstaka

liksom

för

grundfaktum

icke

varit ett

faktum i lifvet, utan tillvaron af ett själfständigt helhetslif,

en andlig lifsprocess, sä skall för detsamma ocksä hos religionerna hufvudsaken

vara

hvad

de

öppna

för

ett lif,

hvad de göra af

lifsprocessen, huru de utbilda densamma genom förhällandet tili ett absolut lif. process

Endast sa till vida som religionerna bringa denna lifs-

tili uttryck, icke i och för sig själfva, äro deras läror, in-

rättningar o. s. v. af värde för andelifvet. Ställa vi emellertid en sàdan fràga till de särskilda religionerna, sä mäste kristendomen höja sig högt och tydligt öfver de andra. uppfyller

bäst

de

fordringar,

Den

hvilka framgä ur andelifvets väsen

och dess förhällande tili världen.

Fördenskull kan den ocksä, sä-

vidt som den motsvarar dessa fordringar — men ingalunda tili heia sitt historiska innehäll — för sig själf göra anspräk pä absoluthet. Om ett

kristendomen

lösslitande

frän

säsom den

frälsningsreligion

gamia

världen,

ett

innebär fordran pä uppstigande

tili en

266 ny värld, sä gifver den denna fordran en egendomlig mening genom sitt sält att närmare formulera densamma. Det onda, hvilket skall öfvervinnas, blir här icke blotta skenet säsom hos indierna, utan den moraliska skuld, som upplöser världen. Icke dennas väsen, utan endast en särskild form förkastas här. Fördenskull kvarstär möjligheten att positivt höja lifvet, och säsom hufvudsak ter sig därvid icke den intellektuella upplysningen, utan en genomgäende moralisk förnyelse, upplyftandet tili en värld af kärlek, näd och vördnad. Denna gestaltning gör det möjligt att ställa lifvet hvarken enkelt pä ja eller enkelt pä nej, utan i detsamma hälla nej tillsammans med ja och därmed gifva det en inre vidd äfvensom en inre rörelse, som eljest ingenstädes förekommer. Men i denna rörelse och förvandling indrog kristendomen det mänskliga lifvets innersta grund, i det att den lät det gudomliga beröra det mänskliga icke blott med enskilda verkningar, utan förkunnade och genom heia sin egen utveckling förfäktade en fullständig förening af bäda. En trött och kraftlös tid künde formulera denna grundsanning pä det olyckligaste sätt i läran om Kristus säsom gudamänniska, men därmed bortföll icke dess betydelse. Endast genom denna grundmenings kraft kan religionen ernä karaktären af ren och füll innerlighet, af en andlig hvila i sig själf, medan eljest förhällandet mellan mänskligt och gudomligt förblir mer eller mindre ytligt. Huru vidare den kristna lifstypen nätt ett äskädligt förkroppsligande pä historiens mark, ernätt detta genom stiftarens personlighet och lifsgärning, ernätt det genom ärtusendens gemensamt arbete, hvarunder en utjämning skett mellan semitisk och indogermanisk art och stora kulturfolk och framstäende personligheter skänkt arbetet sitt bästa — att vidare fullfölja detta hör icke hit. Det mä endast anmärkas, att det heia pä detta sätt icke ter sig säsom ett vid en viss tidpunkt afslutadt verk, utan säsom en fortlöpande uppgift för alla tider, och att i det all blott tid öfverlägsna urlifvet här erbjudes ett fast mätt tili att pröfva de särskilda tiderna och sofra och ätskilja resultaten af det världshistoriska arbetet allteftersom de motsvara religionens grundkaraktär eller icke. Mot alla kulturlägets förskjutningar mäste religionen fasthälla denna grundkaraktär hos det af densamma representerade lifvet, lika bestämdt som den förblir hänvisad tili kulturarbetets hjälp för sin närmare utbildning.

267 Detta ställer just i den närvarande tiden religionen inför stora och svära uppgifter. Det äligger henne nu en gäng att energiskt mot den modärna kulturen värna öfverlägsenheten hos den af henne representerade lifstypen. Att här föreligga stora motsatser, skall icke bestridas eller undanskymmas. Ä ena sidan ett lifsideal af ett etiskt sinnelags rena innerlighet, ä andra sidan den andliga kraftens lifsideal; i förra fallet dragningen tili det personliga, i senare fallet tili det opersonliga lifvet, i ena fallet en positiv gestaltning först genom en fullständig förvandling, i andra fallet den omedelbara lifsäträn säsom det helas behärskande drifkraft. Endast flackhet eller förvirring kan mellan sädana motsatser söka en bekväm förmedling, ehuru i själfva verket ledningen af det heia mäste ligga k ena eller andra sidan. Heia gängen af vär undersökning lämnar intet tvifvel angäende värt val. Denna öfverlägsenhet hos den af kristendomen representerade lifstypen kan emellertid omöjligen förfäktas utan att en gestaltning af denna lifslyp päyrkas, hvilken upptager i sig mänsklighetens länga erfarenhet och som motsvarar den andliga evolutionens världshistoriska Ständpunkt. De därigenom fordrade förvandlingarna äro alltför stora för att lata inpressa sig i den traditionella existensformen; för att füllt utveckla sin kraft och segerrikt genomdrifvas mot en fientlig värld mäste de tillkämpa sig en själfständig existensform. Dessa nödvändiga förvandlingar äro emellertid förnämligast af tre slag. 1. Den äldre formens världsbild har blifvit alldeles ohällbar. Här gäller det att icke söka svaga kompromisser mellan gammalt och nytt, utan att füllt ut och utan rädsla erkänna de faktiska förhällandena i det nya. Detta kan icke ske utan att religionen företager ingripande förvandlingar i sitt eget innehäll; tili en sadan förnyelse mäste den finna mod och kraft. 2. De storheter, med hvilka religionen har att göra, ha genom det modärna lifvets heia rörelse blifvit alldeles för smä och för tränga och hota genom att stelt fasthällas att nedsjunka tili nägot blott mänskligt och subjektivt. I synnerhet behöfva begreppen om innerlighet, personlighet, moral en vidsträcktare och mera pä väsendet gäende affattning; själens själfständighet mäste hvila pä det andliga lifvets själfständighet. Religionen mäste äfven andligen upptaga striden med världen och därigenom med allt sitt verkande och rädande växa

268 stor. 3. Den äldre arten var alstret af en trött och kraftlös tid. Fördenskull gifver den ät grundförnimmelsen en öfvervägande passiv och negativ karaktär; den är böjd att nedsätta människan sä mycket som möjligt och vill lata henne erhälla hjälp sä mycket som möjligt utan hennes eget ätgörande; den förgäter ofta för frälsningen frän det onda upphöjelsen tili det goda; den utvecklar icke tillräckligt ett gladt ja och för icke ut människan ur skakning och förvirring tillbaka till full själfverksamhet. Äfven i detta hänseende behöfvas ingripande förvandlingar, hvilka mäste höja äfven moralen till en mera glad aktivitet, utan att fördenskull utpläna motsatsen tili den blott naturliga kraftutvecklingen. Kort sagdt, sä högt vi än sätta kristendomen, fordra vi likväl en ny form af kristendom. Den mäste kraftigare utveckla sig tili en andelifvets religion gentemot den blotta människans religion, med större energi utskilja det föräldrade, som blifvit en börda, i stället sä mycket mera utarbeta enkla grunddrag af oförgängligt slag och därmed gifva lifvet en säker riktning liksom äfven ett sant innehäll. Sä lätt torde vi nog icke komma öfverens med hvarandra i fräga om religionen, men redan det vore en stor vinst, om de förhandenvarande motsatserna framträdde med full tydlighet och därmed den osannfärdighet i religiösa ting hejdades, hvars upphäfvande bildar ett grundvillkor för heia andelifvets sundhet. 2.

Moralen.

Frän religionens virrvarr flykta mänga tili moralen säsom tili ett säkrare, af tvister oberördt omräde. I själfva verket förhäller sig saken härstädes annorlunda. Ateister finnas i mängd, förnekare af alia moraliska värden knappast eller ätminstone sällan. Att trohet är bättre än förräderi, kärlek bättre än hat, därom räder ingen strid. Frägan är emellertid, huru längt denna öfverensstämmelse när och huru mycket den läter oss vinna. Om moralens enskilda punkter bli vi utan stor möda ense, ätminstone inom samma kulturkrets. Om sällskapen för etisk kultur inskränkte sig tili den praktiska moralen och icke pä samma gäng ville afgöra principfrägorna, skulle de knappast finna nägon motsägelse. Men sä snart vi fatta de särskilda punkterna i helheten och fräga efter det helas grund, framträda problem pä problem, och snart blir det klart, att moralen läter hvarken säkert grunda eller karaktäristiskt gestalta sig

269 utan en öfvertygelse om lifvets helhet och om vàrt grundförhällande till verkligheten. Förefinnes sàlunda sä mycken osäkerhet härom, som vi funnit hos den närvarande tiden, sa mäste ocksä moralen bli vacklande och oklar. Sä förhäller sig i själfva verket saken: vi sakna en säkert grundad och egendomligt utpräglad moral. Äfven pä detta omräde korsa det förflutnas efterverkningar och det närvarandes egna impulser hvarandra; äfven här pläga historiskt vetande och blott lärdom fördölja bristen pä egen besittning, sä att vi, trots förödmjukande fattigdom, tycka oss rika. Icke mindre än fem olika typer täfla om oss och om ledningen af vär själ. I hvar och en af dem kan nägot sanningsinnehäll förmodas, men ingen förmär helt och hället vinna oss, hvar och en leder oss blott till en viss punkt för att därpä läta oss känna en gräns. — Vi ha en religiös moral med vär viljas bindande och vära ödens ledning genom en gudomlig makt, men den sätter människans andliga själfständighet i fara och gestaltar lätt hennes lif alltför passivi; dess makt och pä samma gäng dess förmäga att leda lifvet försvagas ocksä af religionens upplösning. Vi ha en kulturarbetets moral, som ställer all kraft i det mänskliga framätskridandets tjänst och underordnar allt subjektivt godtfinnande under fordringarna af ett materiellt verkande och skapande, men arbetets oupphörligt växande förgrening och päskyndande gestalta detta till en fara för själens helhet, människan hotar att därmed sjunka tili ett blott medel och verktyg för en själlös kulturprocess. Vi ha en social etik, som gör samhällsomgifningens väl tili hufvudsak och genom förstärkande af solidaritetskänslan framdrifver en rikedom af human verksamhet, men heia lifvet förmär den icke omspänna och dessutom hemfaller den lätt tili faran att öfverskatta de yttre lifsbetingelserna äfvensom att förflacka och förvekliga lifvet. Vi ha af stora tänkare fätt en det rena förnuftets moral, som höjer människan öfver nyttans och njutningens sfär och beskär henne en inre själfständighet, men trots all sin storhet, blir denna moral alltför formell och abstrakt; dessutom sakna vi i dag den visshet om en osynlig värld, som allena skulle kunna gifva denna moral en säker grund. Vi ha slutligen en individualitetens, den sköna själens moral, som sätter handlandets mài i den fulla utvecklingen af den egendomliga arten, i den harmoniska utbildningen af krafternas heia omfäng, men detta fordrar icke blott längt mera stor-

270 het och karaktäristisk art än hvad genomsnittserfarenheten visar; den innehàller ocksà fòga uppryckande kraft och förlorar sig, om den far galla exklusivt, lätt i raffinerad själfnjutning och fäfäng själfbespegling. Samverkandet af alla dessa impulser ställer oss nu inför en rikedom af etiska uppslag, men gifver oss ingen etik, utan beslöjar pà sin höjd det faktum, att màngfalden af verksamhetsyttringar icke för oss sammanfattas i en helhetsuppgift, som skulle kunna motverka splittringen i individer, partier, särskilda omräden och hos värt arbete inplanta medvetandet att tjäna ett mài, som star öfver allt hvad som behagar den biotta människan och som hon finner för godt. En moral, som framgàr ur vàrt eget lif, sakna vi sàlunda, och med den sakna vi mycket mera än vi plaga vara medvetna om. Ty om vi icke ha nàgot gemensamt mài, som vi kunna upptaga i vàrt eget sinne och hvarefter vi kunna bedöma alla särskilda verksamhetsyttringar, sà màste lifvet falla sönder och i sitt inre bli främmande för oss, sà förlora vi ocksä ett själiskt förhallande tili världen. Världen omfattar oss närmast som ett dunkelt och stelt öde, och öfver detia öde bli vi icke herrar endast därigenom att vi skaffa oss mycket att göra med tingen. Fastmer màste vi i stället förvandla verkligheten fràn gründen tili utslag af egen verksamhet och afgörelse, vi màste upptaga en strid mot mörker och oförnuft, en strid som delar tillvarons heia krets i vän eller fiende, i godt eller ondt, men som pà samma gang förlänar lifvet full aktivitet och leder det tili världsomspännande storhet. Forst sà blir människan fràn att vara en blott àskàdare medarbetare pà världsbyggnaden, först sà kan hvad som sker därvid i full mening bli hennes eget. Fördenskull är all fördunkling af den etiska karaktären hos den mänskliga karaktären en förlust i storhet och värdighet, ett nedsjunkande tili ett tjänstbarhetens tillständ, tili ett blott tillbehör tili ett främmande maskineri. Det kan tillfredsställa och tilltala vissa partier, men mänskligheten i dess helhet skall icke lugna sig med detta. Sà visst den fasthàller vid en mening och ett värde hos sitt lif, sà visst skall den nödgas att alltjämt pà nytt àter upptaga moralens problem, alla försök att afskrämma den härifrän tili trots. Skall detta tingelser och

ocksà nu igen ske, sà màste framförallt sakens befordringar framträda med full klarhet. Ur sam-

271 hällssamvarons grumliga blandning kan aldrig moral vinnas, ty denna senare kräfver en öfverlägsenhet öfver den förra, kräfver egendomliga öfvertygelser om världens helhet och vär ställning i henne. Det finnes ingen fritt sväfvande moral, ingen moral i och för sig; den förutsätter en grundläggande helhet hos lifvet, som moralen tili— ägnar sig, och i detta tillägnande erhäller den först sin fulländning. Gentemot den faktiska ständpunkten mäste först en ny Standpunkt röja sig i den förutilande tanken. En moralisk karaktär erhäller denna endast genom att fordra ä ena sidan mot naturdrifternas mekanism handlandets frihet, men ä andra sidan mot deras riktning pä blott själfbevarelse ett denna öfverordnadt mäl. Tillsammans öppna bäda gentemot naturen en ny tingens ordning; frän den förefintliga ständpunkten mäste bäda förefalla säsom en omöjlighet, icke blott friheten med dess skenbara upphäfvande af allt sammanhang, utan äfven handlandets lösgörande frän det naturliga jaget. Huru skulle nämligen ett handlande vara tänkbart, hvilket icke ledde tillbaka tili den handlandes väl och därmed tjänade hans själfbevarelse? Är det icke en motsägelse att sätta sin kraft i rörelse för nägot främmande? Förnimmer det närvarande dessa problem i deras fulla styrka och mäste det samtidigt kämpa om en universell moral, sä mäste man gä tillbaka tili grundvalarna för vär existens och framför allt söka en fast Standpunkt gentemot tidens virrvarr. En sädan Standpunkt och under den vidare utvecklingen ocksä en egendomlig art af moral kunna vi emellertid i enlighet med heia gangen af vär undersökning finna endast hos ett själfständigt andligt lif, som allra först leder världen tili en hvila i sig själf och därmed tili äkta verklighet. De bäda nyss omtalade fordringarna göra här ingen svärighet. Vi ha redan ofvan öfvertygat oss om frihetens rätt i dessa sammanhang; här kan ocksä handlandet lösgöras frän det nalurliga jaget utan att hemfalla tili tomhet, emedan andelifvet öppnar ett nytt, ensamt sannfärdigt jag. Rörelsen gär här sälunda icke ut pä nägot främmande, utifrän framhället, utan ligger inom det egna väsendet, som här visserligen i sig sluter heia oändligheten; den tjänar den sanna själfbevarelsen, som visserligen endast har namnet gemensamt med den naturliga. Hvar helst i andelifvet en verklighetens vändning tili füll själfständighet och ursprunglighet erkännes, mäste emellertid moralen

272 intaga en betydande, ja en central ställning. Ty här är det klart, att endast dess upptagande i egen gärning och egen öfvertygelse, endast dess fulla tillägnande kan skänka lifvet verklig höghet. Moralen finner da icke ett färdigt lifsinnehäll, hvilket den endast behöfver tillföra det enskilda subjektet, utan stär midt i lifsprocessen; först moralen förverkligar andelifvet själft och utbildar sitt eget innehäll. Icke den blotta människan vänder sig här mot andelifvet, utan detta höjer sig själft tili fullheten af sitt väsen: all människans moral mäste hvila pä en det andliga lifvets moral. Med en sädan grund i det innersta väsendet mäste moralen draga tili sig lifvets heia mängfald och kan den omfatta och göra rättvisa ät vär tillvaros mest olika förhällanden och erfarenheter. Hvad som än indrages i en dylik andelifvets moral, mäste därigenom ocksä erfara en väsentlig förändring och höjning gentemot den andra arten. Med en gestaltning af konst och vetenskap i moralens mening förstä vi icke, att individen, da han idkar dem, menar ärligt och fullföljer redliga mäl; det skulle vara en alltför inskränkt och lag uppfattning. Utan frägan gäller, att hvad som eljest stär utanför säsom nägot tili hälften främmande, fattas och behandlas säsom eget lif och eget väsen, att arbetet pä detsamma vinner en själfbevarelsens kraft och glöd, att vid ett sädant enande sakens nödvändighet förvandlas tili en tvingande fordran, vinsten i saken blir ett omedelbart främjande af det egna lifvet. Först ett sädant motsatsen mellan subjekt och objekt öfverlägset lif läter föremälet vinna en själ och friheten ett innehäll. Att det andliga lifvet först genom ett dylikt erkännande och tillägnande af själfverksamheten vinner en säker ställning mot äfvensom en obestridlig öfverlägsenhet öfver naturen, detta intygar ocksä den historiska erfarenheten i tydliga drag. Denna visar nämligen, att hvar helst moralen saknat en central ställning, dar har ocksä det andliga lifvet, trots glänsande yttre verk, slappats i sitt inre och förlorat i innehäll. Äfven hos individerna beror det sista afgörandet angäende ställningen tili världs- och lifsfrägorna alltid pä den punkten, om de erkänna en heia människans inre uppgift i moralens mening eller icke. Sker det förra, sä är — just ocksä i motsatserna och striderna — ett innerlighetens rike tryggadt, hvilket alla skenbart motsatta erfarenheter frän den yttre världen icke förmä fördrifva ur dess centrala ställning; men saknas

273 ett dylikt erkännande, sä kunna dessa erfarenheters triumf och det andliga lifvets sammanstörtande icke undvikas. Andelifvets moral skall emellertid — sädan vi förfäkta densamma — i jämförelse med andra uppfattningar af moralen bära egendomliga drag, af hvilka blott nägra fä mä antydas. Erkännandet af ett själfständigt andligt lif förvandlar heia tillvaron tili en uppgift, enär det fordrar tillvarons omsättning i själfverksamhet i heia dess omfäng; det mäste ruska upp allt och sätta det i rörelse. Dess moral är sälunda nödvändigt af uppbyggande och framträngande, icke blott reglerande art; det tillhör den att icke blott ställa lifvet under föreskrifter och vänta med handlandet tili dess tillfälle gifves att tillämpa densamma, utan den mäste verka och skapa med uppbjudande af alla krafter, egga och förbereda för att med allt detta öka andens rike i mänsklighetens krets. — Liksom själfva andelifvet, sä mäste ocksä den frän detsamma utgäende moralen framför allt vara af en art, som är all tid öfverlägsen: dagen eller morgondagen fär icke räda öfver godt och ondt, moralen fär icke sjunka tili ett blott medel att genomdrifva tidens önskningar. Men stär moralen öfver tiden och förmär den i tiden skilja förgängligt och evigt, sä kan den inom helheten af sin uppgift ganska väl erkänna egendomliga lägen och problem och vända fram särskilda sidor. Ja, moralen skall vinna den nödvändiga aktualiteten och den öfvertygande kraften endast genom att pä detta sätt närmas tiden och genomtränga tiden. Sä tili vida yrka ocksä vi pä en »modärn» moral, sä afgjordt vi än tillbakavisa hvad som i dag kallar sig »modärn» moral och mestadels icke är annat än ett moralens prisgifvande ät individens önskningar och nycker. Lägger andelifvets moral redan i dylika drag en egendomlighet i dagen, sä förstärkes denna ytterligare af det särskilda sätt, hvarpä härstädes människans faktiska förhällande tili den moraliska uppgiften gestaltar sig. Mälets höjande skall nödvändigt förstora afständet, men med särskild klarhet skall moralen här ocksä framträda icke säsom en utbildning af naturen, icke säsom en naturlig egenskap hos människan, icke säsom ett alster af den samhälliga samvaron, utan säsom det mest pätagliga uttrycket för en stor lifvets vändning, säsom början tili en ny tingens ordning. Om den tillika fordrar att fä öfvertaga ledningen af lifvet, sä kan en genomgäende strid icke undvikas, och lifvets och handlandets utseende skall förnämligast bero Eucken,

Orundlinjer.

18

274 pà

hvar

motstándets karna och pà samma gàng hufvudriklningen

af

denna strid

àr

en

uppgórelse

med

underkasta

denna

att

finna.

den

Nàrmast gàller det att komma till

sinnliga naturen hos mànniskan och att

natur andens àndatnàl.

Vi ha emellertid redan

sett, att den etiska uppgiften hotar att fòrflackas och att hela lifvet hotar

att

vàndas

upp

och

ned, om med misskànnande àfven af

naturens ràtt moralen fordrar dess fullstàndiga undertryckande och i vàndningen till askes detta undertryckande rentaf gòres till hufvudsak.

I sjàlfva verket bestàr hufvudproblemet i att utbilda och genom-

fòra ett àkta och vàsentligt andelif gentemot ett oàkta och skenbart, sàdant som genomtrànger de mànskliga fòrhàllandena, icke blott samhàllsskicket, utan àfven den enskildes sjàl, hvarfòr icke heller en blott vàndning fràn samhàllet till individen nàgonsin fòrmàr bringa hjàlp. Detta genomsnittstillstànd utvecklar intet sjàlfstàndigt andelif, utan anvànder hvad som fòrefinnes af andlig rórelse sàsom ett blott medel for

andra syften och àstadkommer dàrigenom en inre fòrvàndhet.

Pà

samma

gàng

bemòdar

det sig ifrigt om skenet att vilja det

andliga endast for dess egen skull och att fór detta offra allt

Mot

en sàdan genomgàende osannfàrdighet blir lifvets sanning moralens hufvuduppgift

och

hufvudfordran.

sanning gentemot en

Till

att genomfòra

en

sàdan

motspànstig vàrld behòfver sjàlen emellertid

framfòrallt trohet och tapperhet. Moralen medfòr sàlunda en stor rening af lifvet.

Den kan omòj-

ligen òfverallt instàllsamt ackommodera sig och beredvilligt skànka sitt erkànnande. fòrvirring

och

Dess hufvuduppgift màste vara att rycka upp ur slóhet.

Detta

hindrar

emellertid

icke andelifvets

moral att hos sig sjàlf och i sin inre art efterstràfva en universalitet. Fórdenskull màste den ocksà pà det nàrvarandes mark komma till en uppgórelse med moralens hàrstàdes verksamma typer, hvilka fòrut omtalats. sà

kan

att

fòrfalla

ligionen,

den

Àr andelifvets moral endast sàker pà sin egen art, mycket vài tillerkàrina hvarje annan art en ràtt utan

till

svag

synkretism.

Andelifvets

fòrhàllande

till re-

hvilket vi erkànt, gòr religionen vàrdefull àfven fòr mo-

ralen, kulturens moraliska betydelse kan finna sàrskildt erkànnande, dàr

en

mellan

vàrldskaraktàr hos andelifvet fordras, det inre fòrhàllandet mànniska

gemenskap

och

behòfves

mànniska kan ocksà bli betydande, dàr en till lifvets inre uppbyggande; fordran pà en

moralens sjàlfstàndighet och dess hòjande òfver de blott mànskliga

275 ândamâlen, sâdana de représenteras af förnuftsmoralen, kan finna det fullaste instämmande; slutligen kan ocksâ individualiteten erhâlla sin vederbörliga rätt i andelifvets sammanhang. Allt detta likväl under förutsättning, att man lyckas vinna en stândpunkt icke mellan, utan öfver motsatserna och tillkämpa sig en inre själfständighet gentemot tidens kaos. Endast därifrän kan man ocksâ i tiden komma vidare. 3.

Uppfostran

och

undervisning.

Uppfostrans och undervisningens omrâde drabbas synnerligen stärkt af de svârigheter, hvilka bristen pâ en hufvudriktning i lifvet och en inre öfverlägsenhet öfver tidens yta alstra. Det lifliga deltagande, hvilka dess frâgor väcka, den omätliga rikedom af verksamhet och arbete, som här uppbjudes, lämna nämligen icke sin fulla vinst, därför att vi icke besitta tillräckligt eget karaktärsfullt lif för att kunna mäta och sofra, klara och fördjupa hvad som erbjudes. Vi förlora sâlunda mycken kraft i striden mot hvarandra utan att i hufvudsak komma längre. Reform af uppfostran är lösen, men en uppfostrans filosofi, som framginge ur en fast grundad, helgjuten lifsöfvertygelse, ha vi icke och bekymra oss ocksâ föga därom. Sâlunda vilja vi förbättra uppfostran utan att ha kommit öfverens om dess mài, dess möjlighet, dess betingelser. Uppfostran mäste emellertid utfalla grundolika allt efter som människan betraktas sâsom ett särskildt och afslutadt väsen för sig eller om en ny och universell art af lifvet synes uppstiga i henne, allt efter som hon är ett blott högre naturväsen eller tili möjligheten ett andeväsen, allt efter som hos henne det högre lugnt och säkert framgâr ur det lägre, pâ samma sätt som ett organiskt växande, eller om en ny utgângspunkt skall finnas och en omhvälfning fullbordas. Vidare förslär för oss icke mera den biotta individualbildningen, som behärskade pedagogikens klassiska system, äfven förhällandet tili samhället skall uppmärksammas och verka. Med denna fordran synes emellertid en fara för förytligande och förflackning förbunden, hvilken mäste öfvervinnas. Men huru skall den kunna öfvervinnas utan den säkra besittningen af ett djup, utan erkännande af en närvaro af heia oändligheten i människans väsen, sâsom vâr öfvertygelse om andelifvet innehâller?

276 Undervisningens gestaltning lider af den andlosa tillstromningen af nytt stoff och af ansprakens oafbrutna stegring. Hvarje sarskild ford ran kan i och for sig vara i sin goda ratt, men om denna ratt ar battre an den andra skall endast kunna afgoras fran en beharskande helhetsides synpunkt. Saknas en sadan, sa hotar vinsten i enskildheter att sli om till en forlust for det hela och rikedomen att bli flackhet. Tillika ar det svart att finna en fornuftig afvagning mellan det forgangnas tradition och det narvarandes patryckning. Partierna kunna ha ratt i sina angrepp pa hvarandra, men ha bara fordenskull icke ratt i sina egna ansprak. Det omedelbara intrycket drifver latt till att luta ofver at tidens fordringar och lata all sysselsattning med det forgangna te sig som en flykt fran de lefvande till de doda. Haremot kan en historiens van invanda, att manniskan sasom andligt vasen icke ar ett barn af blotta ogonblicket och att vi befatta oss med den aldre tiden icke for det forflutna i densamma utan for dess evighetsinnehall. Men den, som sa tanker, tillkommer det ocksa att framarbeta evighetsinnehallet och skarpt skilja det fran det blott timliga; mellan det forra och sitt eget lif maste han astadkomma en kontakt och salunda gora det yttre och frammande till var inre egendom. Detta sker visserligen har och dar, men kunna vi saga, att det sker alltigenom eller ens ofvervagande? Alldeles for mycket aro i synnerhet vi tyskar benagna att i stallet for inre lifsmeddelelse satta lard sysselsattning och i stallet for andlig substans bjuda pa mycket skolriktigt vetande. Fordenskull har det ocksa sina goda skal, om den klassiska forntiden mindre hanfor an trottar var ungdom, men skulden ligger icke hos forntiden, utan hos oss sjalfva och det satt, hvarpa vi i undervisningen behandla den — namligen med kali lardom utan att ha forvandlat den till egen besittning. Huru skall namligen det kunna verka p i hela manniskan, som icke kommer fr&n hela manniskan? Allting hanvisar alltjamt ater till samma punkt: vi sakna en andlig sjalfstandighet, vi sakna en inre ofverlagsenhet ofver historia och omgifning, vi sakna en karaktaristisk lifvets helhet. Fordenskull maste beroringen med all den omatliga rikedom, som strommar till oss, bli ytlig, och vi hotas att trots vaxande rikedom andligen allt mera utarmas.

277 b. Vetenskap och filosofi. Vetenskapen med sin omätliga förgrening och sitt energiska genomträngande verksamhet

af

lifvet

uttömmes

utgör en obestridlig makt i tiden.

icke i rikedomen

Dess

pä enskilda resultat, den

har med sitt arbetes saklighet pä ett ojämförligt sätt ryckt världen närmare oss, fort värt lif tili större klarhet och vakenhet, tillkämpat oss ett säkert herravälde öfver tingen.

Fördenskull mäste den ocksä

vid daningen af en lifsäskädning väga tungt i vägskälen och höja människans ställning i dess helhet.

Visserligen saknas icke heller här pro-

blem, sä snart vi frän lifsprocessens Ständpunkt öfverskäda, jämföra och uppskatta arbetet.

Den likformiga utvecklingen af de särskilda veten-

skaperna och den fulla utbildningen af deras egendomlighet hotas af fara, ity att naturvetenskapens storartade framgängar ofta förleda tili att truga dess särskilda riktningar och metoder pä de andliga vetenskaper, som värt begrepp om andelif gifver en egendomlig afgränsning. Emellertid saknas icke ett kraftigt motständ häremot, och i gründen är det mindre själfva vetenskapen än rörelsen tili dess popularisering, som löper denna fara.

Segrarna öfver Objekten fördunkla vidare

lätt det subjektiva element, det andliga arbete, den egendomliga syntes, hvilka af en blott summa af kunskaper bereda en vetenskaplig helhetstyp.

Det ser lätt ut som om vetenskapen endast behöfde bygga

vidare

en

strid

pä

gifven

mark och i gifven riktning, medan mycken

kan stä angäende bäggedera, olika möjligheter, utsikter, typer

kunna öppna sig, det världshistoriska arbetet kan genomlöpa olika grader och för visso ännu icke uttömt sina möjligheter.

Men detta

subjektiva element med sin frihet, rörlighet och mängfaldighet finner allt mera sin vederbörliga uppskattning, och man behöfver icke frukta, att vetenskapen skall dogmatiskt Steina i fastslagna banor. ligen

alstrar

framför «tt

inre

vetandets

förhällande

Slut-

tili lifvet mängen förveckling;

allt ha vi tyskar benägenhet att taga blotta kunskapen för tillägnande af tingen och i stället för en andlig substans

bjuda en rikedom af Iärdom.

Men detta är intet fei hos vetenska-

pen, utan en villfarelse hos människan, som icke har nägot själflif att

sätta

mot omgifningens tillströmning, och fördenskull kan det

pä intet sätt förringa uppskattningen af vetenskapen och erkännandet af dess framstäende prestation. Helt anorlunda förhäller det sig med filosofien: den som i denna

278 mindre söker skolvetenskapen än världsvetenskapen, honom kan dess nuvarande Standpunkt omöjligen tillfredsställa. Vàr filosofi saknar nämligen ett gemensamt mal, saknar en nära beröring med tidens innersta kraf, saknar tili och med en energisk rörelse tili öfvervinnande af den förvirring, hvaraf vàr tankevärld lider. En stor kedja af tankearbete slöts med den spekulativa filosofien fràn 19:de àrhundradets första àrtionden. Efter en tids ebb i de filosofiska sträfvandena skulle vi vilja àterupptaga arbetet med friska krafter, men vi ha ännu icke vunnit inre själfständighet och forma fördenskull icke under sofring och samling föra tiden tili fasta mal, icke grundligt utdrifva d e motsägelser, hvilka paläggas det närvarande af ett oklart förhallande tili det förflutna. Det är i synnerhet tre hufvudströmningar fràn gàngna tider, som ännu verka. Till dessa kunna vi hvarken fullständigt sluta oss, men fràn dessa kunna vi ej heller frigöra oss. Detta är upplysningen med dess filosofiska spets i Descartes, Kants kritiska filosofi och den spekulativa filosofien med dess afslutning i Hegel. Upplysningen med sitt utgäende fràn subjektet, sin hàrda intellektualism, sitt förständsmässiga resonemang, sitt utdrifvande af allt, som icke gär upp i klara och tydliga begrepp, trodde man sig pà höjden af vàr klassiska litteratur ha slutgiltigt öfvervunnit, därför att man künde sätta däremot ett innehällsrikare lif. 1 själfva verket kom det icke tili en tillfredsställande uppgörelse, och det tormenta öfvervinnandet är icke slutgiltigt redan af det skälet att upplysningens sanningselement, förnämligast dess vändning fràn historien tili andelifvets omedelbarhet och själfverksamhet, förnekades vederbörligt erkännande. I tidens bredd verkar emellertid upplysningen i dag mindre med sina sanningselement än med det, som hos densamma är litet och blott mänskligt, med subjektets resonemang, hvilket, ju tommare det är, desto mer känner sig sàsom tingens màttstock och i sin förnekelselust förnämligast vänder naturvetenskapens resultat tili att sä mycket som möjligt upplösa andliga sammanhang. I denna form vinner upplysningen massorna, som förr syntes omottagliga för densamma, och blir därigenom ett verktyg att göra lifvet flyktigt och flackt. Filosofien plägar fràn forskningens höjd se ned härpä, men alstrar ingen rörelse, som skulle kunna upptaga striden mot förflackningen och segerrikt besià i densamma. — Kant prisas ofta säsom vàr tids andlige ledare, men

279 man förbiser huru mycket af det, som stod fast för honom, blifvit osäkert för oss, huru mycket 19:de ärhundradet med sin historisktsamhälliga kultur och sitt väldiga utvidgande af synkretsen medfört af nya fakta, uppgifter, utsikter, hvilka icke kunna vara förlorade för tankevärlden. Kants förnuftskritik hvilar pä en uppfattning af vetenskapen, en tro pä möjligheten af en sanningskunskap, en öfvertygelse om en andlig Organisation hos människan, som mindre tilltala än motsäga hufvuddraget hos det närvarande, och hans absoluta etik, grundpelaren för hans tankebyggnad, är oförenlig med den empiriska och sociala behandling af etiken, som den närvarande tiden hyllar. Men pä samma gäng släpper Kant oss icke. Vi kunna nämligen icke motstà hans förnuftskritik med dess krossande af det gamia sanningsbegreppet och den gamia världsbilden, och utan hans etik skulle vär etik förlora tili och med skenet af sanning och storhet. — Hegel gär det i den nuvarande uppskattningen alldeles tvärtom mot Kant: märka vi hos den senare icke det skiljande, sà se vi hos den förre icke det sammanbindande. Hegels öfverspänning af den mänskliga förmägan och hans likställande af ande och tänka mà nämligen förekomma oss än sä främmande, hans utvecklingsidé med dess omspännande af all mängfald och dess upplösande af alla fasta storheter och begrepp, hans upphöjande af de andliga faktorerna tili själfständiga potenser, hvilka oberoende af allt människans godtfinnande utveckla och genomdrifva egna nödvändigheter, hans betoning af motsatsens och motsägelsens makt i den världshistoriska rörelsen, allt detta bevarar, ofta vära egna begrepp tili trots, en väldig makt öfver oss; vi kunna icke afskaka det utan att prisgifva en betydlig del af vär nuvarande andliga egendom. Allt detta hvirflar brokigt om hvartannat och drager oss än hit, än dit. Ett blott epigonskaps Standpunkt kunna vi öfverskrida endast om det lyckas gifva tankearbetet en själfständig karaktär, som motsvarar det närvarandes andliga stàndpunkt och kan tillfredsställa bade de gamia och de nya erfarenheterna. Hvilka riktpunkter för detta den af oss representerade lifsordningen erbjuder, därom vittnar den gjorda undersökningen, hvartill nu här blott behöfver läggas en kort antydan; tili en utförligare redogörelse skulle en särskild kunskapslära vara nödvändig. Äter mäste vi förnämligast framhälla tre hufvudpunkter. 1. Utgàngspunkt för filosofien kan endast lifsprocessen bilda, icke

280 nàgot denna föregäende vara, antingen en yttre värld eller ett mot världen stäende Subjekt. Forst fràn lifsprocessen kunna, liksom alla begrepp om varat, sä äfven begreppen värld och Subjekt vinnas och belysas; de skola tillika, med den utgàngspunkten, behàlla en viss flytbarhet och aldrig räka in i en sà skarp motsats som det modärna föreställningssättet utbildat. Filosofien skulle emellertid, under samma förutsättning, gentemot de särskilda vetenskaperna ernä själfständighet endast om i lifsprocessen en sammanfattning tili ett helt och tillika en egendomlig syntes vore möjliga, som fördjupade verkligheten och ställde den i heia dess vidd i en ny belysning. — 2. En dylik syntes màste vara alla förhallandens föränderlighet och människans godtfinnande öfverlägsen, men detta kan den vara endast genom att afslöja och tillägna sig ett själfständigt andligt lif, som icke faller inom det omedelbara själslifvets drifverk. Utan ett sàdant andelif finnes ingen befrielse fràn subjektiva upplefvelsers och meningars kaos, ty endast genom detta lif blir det möjligt, att ett världsskeende öppnas inom människans räckvidd, sà att vi icke först behöfva fràn människan sluta tili världen, utan i människan omedelbart kunna gripa ett världslif. — 3. Liksom andelifvet à ena sidan är en oundgänglig förutsättning, sä är det ä andra sidan en omätlig uppgift; det förra tili sitt grundfaktum, det senare tili sitt närmare innehàll. Detta innehàll kan endast tillkämpas genom heia den världshistoriska rörelsen, och sàlunda har en positiv, icke blott en enbart kritisk filosofi kunnat uppstä endast där andelifvet säsom helhet vunnit en karaktäristisk gestalt. Därvid var den icke ett blott utflöde, en blott användning af lifvet, utan verkade med krafvet pà en genomgripande klarhet och med framställandet af frägan efter absolut sanning icke litet tili andelifvets utbildning. Hvad fruktbärande den emellertid uträttat, det har den uträttat icke under isolation frän lifvet, utan endast under ständig relation tili lifvet och i växelverkan med detta, huru mycket ett dylikt sammanhang än mä dölja sig för en ytlig betraktelse. Detta filosofiens sammanhang med heia lifvet är ingalunda nytt, det har funnits i alla tider; en egendomlig karaktär har tankearbetet alltid erhällit endast i nära förbindelse tili lifvet i dess helhet, endast därifrän ha dess problem, arten för dess förfarande äfvensom dess arbetes afgränsning framgätt. Fördenskull skall en vandring genom filosofiens historia allestädes ädagalägga, att de ledande tänkarne mest och uppenbarast skilja sig i hvad som för dem gällde säsom lifvets kärna.

281 Här funno de den fasta stödjepunkten för sitt arbete, och härifrän afgjordes förnämligast riktningen för deras forskning, uppstodo de frâgor, som de ställde tili världsalltet. Och att frâgan i dessa ting lätt Säger mera än svaret, att den ofta redan bär svaret i sig, det veta vi alla. Om sâlunda denna filosofiens förbindelse med lifsprocessen betyder en gammal och obestridlig sanning, sä har denna sanning likväl saknat tillräckligt erkännande. Detta erkännande gifver ett nytt läge, ja verkar tili utbildande af en ny filosofisk typ. Denna typ delar med den nya tidens kritiska riktning önskan att icke värnlöst prisgifva tänkandet ât företeelsernas ström, utan framför allt koncentrera det hos sig själft och i en inre själfständighet finna ett mâtt för alla vidare företag. Detta dess själfständigblifvande fullbordas emellertid icke genom vändningen tili biotta subjektet, utan genom vändningen tili ett motsatsen mellan subjekt och objekt öfverlägset, centrait skeende. Lâter det sig icke göra att gripa tillbaka pâ ett sâdant skeende och förstä lifvets rörelse sâsom en utveckling och själffulländning af detta omfattande skeende, sä finnes för människan ingen sanning. Sanning sâsom ett förhällande mellan tvâ för hvarandra främmande serier är helt enkelt ett orimligt begrepp; sanningen mäste vara immanent i den meningen, att ett lif omspänner báda sidorna och att det vid rörelsen mindre är frâga om att subjekt och objekt sammankomma än om ett sammanträffande af central och periferisk verksamhet. Att därvid en egendomlig gestaltning af kunskapen, icke blott formala förskjutningar komma i frâga, visar följande reflexioner. Tager tänkandet pâ äldre sätt sin utgângspunkt i en mot subjektet stâende värld, sâ mäste det, för att andligen bemäktiga sig verkligheten, fatta denna i möjligast allmänna begrepp. Tingens väsen skall slutligen sökas i ontologiska storheter af rent formalt slag, sâsom t. ex. ett rent vara. Ter sig emellertid verklighetens hela rikedom sâsom ett blott utflöde af detta allmänna begrepp, sâ hotar den att upplösa sig i idei spöken och skuggor och förlora allt sant lif. Tages däremot utgângspunkten hos biotta subjektet, sâ tryggas visserligen mera lif och mera rörelse, och ett brokigare utseende vinnes, men här finnes ingen möjlighet tili skrädning mellan det tillfälliga hos den biotta individen och en gemensam inre värld, ingen möjlighet att afsöndra det blott mänskliga

282 eller ens att utarbeta ett begreppens rike ur intryckens oändliga öfverflöd. Förlorade kunskapen sàlunda förut allt innehàll, sà hotar den att härstädes alldeles upplösa sig. Bildade vidare i förra fallet kosmiska begrepp, i senare fallet individernas tillstand kunskapens stam, sa kommer hvarken i ena eller andra fallet den rikedom af andlig verklighet tili sin rätt, hvilken ligger i en sig uppbyggande äkta andlig kultur. Men detta blir hufvudsak för den af oss förfäktade typen. I det att denna typ utbildar en noologisk betraktelse gentemot säväl den kosmologiska som den psykologiska àskàdningen, skall den se den filosofiska forskningens kärnomràde i klargörandet och sammanfattningen af de fakta, hvilka framträda under uppbyggandet af en andlig värld inom människans räckvidd fràn helheten ända in i alla förgreningar. Faktums begrepp förlägges härvid längre tillbaka och in i det heia, men just detta gör det värdefullt för öfvertygelsen säsom ett helt. En sàdan uppfattning af uppgiften skall bringa filosofien i ett närmare förhällande säväl tili det personliga lifvet som tili det världshistoriska arbetet utan att fördenskull göra den tili ett blott verktyg vare sig ena eller andra riktningen. Att i filosofien personligheten betyder sà mycket icke blott för skapandet, utan äfven för tillägnandet, har väl eljest kunnat tyckas vara nägot irrationellt, hvarifrän man mäste befria sig sà mycket som möjligt. Saken erhäller däremot ett positivi värde, om det stàr fast, att lifvets matt tili slut ända ocksä bildar kunskapens mätt, om nödvändigtvis ocksà graden af lifsutveckling pà det enskilda stället afgör angäende det dar utförda tankearbetet. Häraf förklaras likaledes tänkarens nära förhällande tili hans inskränktare och vidsträcktare kulturomgifning, och detta kan ocksà dà forbii ett nära förhällande, när det närmast framstär öfvervägande säsom strid och motsats. Likasä vinner den världshistoriska rörelsen i sin helhet en stor betydelse för kunskapens verk. Ingripande förvandlingar af lifvet förvandla ocksä dess läge och art, alldenstund de läta oss erfara, se och söka annat Alla dessa förvandlingar tillsammans ställa emellertid pä tänkandet krafvet att bli uppmärksammade och bedömda. Nägot annat betyder icke heller fordran, att tänkandet bör motsvara den andliga evolutionens världshistoriska stàndpunkt. Ett dylikt erkännande af det personliga och historiska lifvet i filosofien gör det jämväl begripligt, hvarför den uppvisar sä myc-

283 ken

mângfald

omedelbart

och

sâ

mycken

sammansluter

sâ

motsats

och

hvarför dess arbete

litet tili ett helt.

Dar öfvertygelsen

om ett själfständigt andligt lif härskar, dar kan tili följd däraf tron pâ

sanningens

lamas.

enhet

lika

litet rubbas som modet att skapa för-

Tänkandets grundande pâ andelifvet förlänar dessutom den

fordeten,

att

det

förmär

härleda tänkandets hufvudtyper ur den

olika ställningen tili andelifvet och sâlunda begränsa det öfverflöd, som

eljest

följa

för

skulle oss

betraktelsen.

löpa ut i det

ändlösa.

Ur

denna

stândpunkt

fem hufvudtyper för föreställningssättet och världsAndarnas första âtskiljande sker vid frâgan, om öfver-

hufvud man kan väga sammanfatta lifvet tili ett helt och pâ samma gâng pàstâ verklighetens helhet.

Den som tillbakavisar detta sâsoni

omöjligt och villfarande och finner sig i intryckens splittring och strid, honom skulle vi vilja kalla en indifferentist.

Upptages däremot en

sträfvan mot helheten, sä blir nästa afgörande och andarna söndrande punkt

frâgan,

erkännas frâga

om ett andelif med egna storheter och värden bör

gentemot

naturen eller icke.

och gör naturen

naturalismen.

Men

Den, soin förnekar denna

tili heia verkligheten, blir représentant för

den, som bejakar frâgan och kan bära namn

af idealist, finner sig snart ställd inför ett nytt problem. icke

gärna

erkänna

tili herraväldet.

Han kan

andelifvet utan att pâ samma gâng kalla det

Nu uppstâr emellertid tviflet, huruvida detta herra-

välde lâter utföra sig lätt och lyckligt eller om det möter stärkt motstând.

Om

dessa

motstând förnekas eller forment lätt öfver-

vinnas, skall en idealism af optimistiskt-kontemplativ art uppstä, som för andra riktningar mäste synas abstrakt, ja flack. emot

tili

gan,

Erkännas där-

fullo svârigheterna, sâ uppstâr sista skilsmässan vid frâ-

om den stockning af lifvet, som de âstadkomma, skall tagas

sâsom

slutgiltig, eller om gentemot densamma lifvet pâ nytt kan

sättas

i

fallet

alstras

sâdan

strömning

vi

genom

skepticism

ofvan

och

skildrat

nâgon

positiv

pessimism,

densamma.

förstärkning. i senare

Det

är

lätt

fall

I

förra

aktivism,

att se, hvilka

egendomliga stridslinjer och hvilka slags strider som mäste uppstä vid

ett sâdant âtskiljande mellen indifferentister, naturalister, opti-

mister,

Skeptiker,

aktivister.

uppehâlla oss längre.

Detta

fär

emellertid

härstädes

icke

Här har det endast gällt att visa, att äfven

i filosofien möjligheterna ännu icke äro uttömda och att för dessa möjligheters gripande ingenting är nödvändigare än en närmare för-

284 bindeise mellan filosofiens arbete och Iifsprocessen och dess fastare grundande pä ett själfständigt andligt Iif. c.

Konst och litteratur.

Ingenstädes pulserar det modärna lifvet snabbare och starkare än pà konstens och litteraturens omräde. Hvad detta omràde äger af omistliga rättigheter vinner en särskild kraft därigenom att det àter pà nytt mäste genomdrifvas mot försöken att förkrympa det. Hvem skulle nämligen vilja förneka, att en verksamhetens och nyttans kultur varit benägen att sänka det konstnärligt-litterära skapandet tili att blott ledsaga och utsira ett annorlunda artadt lif, tili ett blott tidsfördrif för lediga stunder. Ju mera gränserna för detta lif förnimmas, desto själfständigare uppgifter vinna konst och litteratur. Vi hoppas af dem erhälla mera lätthet, rörlighet och glädje i lifvet; de skola fràn den öfvermäktiga riktningen utàt föra lifvet tillbaka i sig själft och därmed skaffa det en själ; de skola förstärka individualiteten gentemot en afslipande masskultur, aftvinga lifvets kaotiska villervalla enkla grundlinjer och förhjälpa tiden tili en dess motsägelser öfverlägsen syntes, tili en genomgäende lifskänsla. Gentemot allt detta, som tränger in pä oss och nedsätter oss tili verktyg i ett meningslöst maskineri, fordra vi ett omräde, dar lifvet hvilar i sig själft och icke vili annat än si? själft, där det framväller med full ursprunglighet, där det kan uttala sig med full frihet och finna sin högsta glädje i detta uttalande. Ur en sädan fordran har en ny konst uppstätt, som genomtränger värt lif. Den mäste för det nya läget söka nya uttrycksmedel, den kan icke tjäna tili utbildandet af ett nytt lifsinnehäll utan att genomföra en befrielse frän alla bestämmelser af konventionellt slag, den kan icke hejda en hotande förstelning af lifvet utan att fordra ett fullständigt fritt utrymme för subjektet och utvecklingen af dess individualitet. Den som i allt detta förnämligast ser farorna, förgäter, att aldrig nägot nytt och stört kunnat sträfva uppät utan att medföra faror. Ur heia den öfvertygelse vi omfatta kan man sälunda ocksä ganska väl förstä betydelsen af nutidens konstnärliga rörelse, erkänna den af densamma genomförda befrielsen af lifvet och öfverhufvud följa den ett godt stycke pä väg. En punkt kommer

285 emellertid, om

där vägarna

skilja

sig,

icke

därför

att

vi tänka lägt

konstens förmaga, utan därför att vi tro oss tänka högt om

hennes teten

uppgift.

och

tili

Denna befrielse, denna vändning tili individualiinnerligheten

Iofvar ett väsentligt höjande af lifvet

endast om i den mera pà sig själf anvisade själen en ny art vara förmär

lata

en ny värld bryta fram, om individen med sina strider

förhjälper ett oändligt lif tili utveckling, om människan genom alla förvandlingar

och kriser vinner ett inre förhällande tili alltet och

tingen och därmed växer ut öfver det smätt mänskliga. Sker icke detta, utan rörelsen förblir bunden vid den biotta tillvarons yta och människornas görande och lätande, sä kan den icke heller göra nägot väsentligt nytt och högre af oss, sä kvarstär den under tidens motsatser i stället för att bli dem öfverlägsen.

Visser-

ligen ha vi mottagit den mängfaldigaste tillväxt af uttrycksformer, visserligen ha icke ens de doldaste tillständ, de svagaste dallringar hos själen undandragit sig framställningen, likasä har skildringen af världsomgifningen vunnit den mest gripande äskädlighet och öfverväldigande kraft och i det omätliga öfverflödet af individuella gestalter

ha

med

icke

saknats

häpnad.

virtuoser,

Men

allt

hvilkas tekniska förmaga vi skada

detta har icke gifvit konsten nägot and-

ligt innehäll och ingen sann storhet; med allt detta kan den visserligen

erbjuda individerna nya impulser i outtömlig mängd äfven-

som

utbreda

icke

väsentligen

en

skimrande glans öfver lif och tillvaro, men kan höja

dem.

Omsorgen

om den biotta individen

med dess växlande lägen tilläter icke konsten att tillräckligt universeilt upptaga problemet om det närvarandes läge säsom sàdant och mänsklighetens heia andliga tillständ. Konsten formar sàlunda icke att sammanfatta tiden med dess andliga rörelser tili ett helt och främja mänskligheten i striden om den andliga

tillvaron, i hvilken

gripas.

Mänskligheten

grundvalar

vackla och

säsom

knappa

för

strid

befinner

nu alla enskilda problem inbesig i en svär kris: lifvets

nya äro ännu icke tryggade.

afkastat

de matt, som människan

gamia

Världen har pälagt den,

vänder sig mot människan och lämnar henne icke mera nägot säreget.

F ö r att bevara en egendomlig betydelse behöfver människan

förstärkning, och pä samma gäng förbjuder henne en väckt reflexion allt af

tillflöde det

utifrän.

faktum,

att

En det

särskild fientliga,

skärpa erhäller dessa som

nedsätter

problem

människan

och

286 hotar tillintetgöra henne, griper hennes egei lifsomràde och intränger i detta. Icke blott utifràn omklamrar oss ett dunkelt öde, äfven vàr själ hemfaller tili detsamma och förvandlas allt mera tili en meningslös mekanism. Ja vàr egen verksamhet blir själens farligaste motstàndare, i det att denna verksamhet genom att uppgà i allt mera jättestort utsvällande arbetskomplexer vänder sig emot oss och utsuger själen. En konst, som icke energiskt framtränger fràn biotta subjektet tili en andlig substans, kan omöjligen hejda en sàdan lifvets upplösning. Äfven de underbaraste uttryck af stämningarna, äfven den mjukaste och mest flytande framställning af yttre och inre tillständ föra oss icke ut ur tidens kaos, de kunna lätt endast ändä mera fjättra oss vid den, ja försvaga böjelsen tili energisk koncentration och understödja ett hemfallande tili kraftlös dekadans, medan det framför allt tarfvas en stegring af aktiviteten, ett àtervinnande af ett aktivt förhällande, om denna fara skall kunna öfvervinnas. Konsten kan icke öfverskrida detta svaghetstillstànd utan att vinna ett närmare sammanhang med lifvets centrala uppgifter och erkänna en den biotta människans alla subjektiva tillstand och intressen öfverlägsen andlighet. Förkastas denna, sä formar all talang i världen icke hindra konstens förfall tili en finare epikureism. Men där ett dylikt andelif erkännes och pà samma gang den uppgiften uppstär att tillkämpa människan ett nytt lif, en ny verkli^het af andlig art, där mäste konsten erhàlla en stor betydelse, ja bli alldeles oumbärlig. Huru skulle utan konstens befriande och sammanfattande verkan ett karaktärsfullt helt kunna höja sig ur den grumliga villervallan, huru skulle det nya, som föresväfvar oss, kunna ernà nàgon gestalt och pà samma gàng uppnà en inträngande verkan utan tillhjälp af den i förväg ilande och uppbyggande fantasien, huru skulle själens innersta upplefvelser kunna utgjuta sig öfver lifvets bredd och förädla dess heia väfnad utan konstens hjälp? Ju högre vi sätta lifvets mal, desto mera blir hvad den närmaste tillvaron har att uppvisa af andligt innehàll en blott sinnebild, desto mera behöfves en konstnärlig verksamhet för att hindra lifvets sönderfallande och midt i alla motsatser förläna det nàgon enhet, midt i all stridens lidelse nàgon hvila i sig själft. Men för att verka därhän fàr konsten icke vilja bilda en oas i lifvets öken, utan màste hand i hand med andra verksamhetsyttringar söka vinna àt lifvet i dess helhet ett andligt innehàll och en sann mening.

287 d.

Det politiska och sociala lifvet.

Behandlingen af det nuvarande politiska och sociala lifvets invecklade problem ligger utanfor var uppgift. Har fa vi sysselsatta oss med det endast sa till vida som uppgiften att uppbygga en sjalfstandig andevarld kommer i vanlig eller fientlig beroring med densamma. Mot upplysningstiden medforde det 19:e Srhundradet en vandning fran individen till samhallet; i mingfaldig forgrening har det samhalliga lifvet utvecklat sig och oppnat en ofversvallande rikedom af nya fakta, uppstallt nya uppgifter. Men utvecklingen har ocksa medfort mycken forveckling. Att hvarje andlig rorelse, som kommer till makten, ocksa erfar sin grans i det att den lefver ut sig och forgrofvas genom den narmare beroringen med de manskliga forhallandena, har visat sig afven har. Dartill kom den ofta omtalade vandningen af lifvet fran en osynlig till en synlig varld, som verkade en forskjutning af alia omraden i en naturalistisk realisms riktning. Salunda saknas icke bakslag mot den vandning till samhallet, hvilka ga anda till att bestrida det helas ratt. Vidare blanda sig ofta den aldre och den yngre, den idealistiska och den realistiska uppfattningen. Darur uppsta motsagelser, hvilka icke allenast forvirra begreppen, utan afven trycka ned lifvet. Alltigenom harskar afven har faran, att en ifrig och upphetsad sysselsattning med idel enskilda uppgifter tranger tillbaka omsorgen om det hela, att hvad manniskans inre tillstand innehaller af problem icke kommer till sin ratt. Patagligast rojer sig denna vandning till samhallet i statens maktiga framtradande. En inre atra efter mera gemensamhet i lifvet, sadan i synnerhet Hegel filosofiskt representerade den, och faktiska forandringar i forhallandena ha darvid samverkat och omsesidigt forstarkt hvarandra. Nationernas tydligare utpragling och skarpare atskiljande, det mera energiska genomforandet af statens kulturuppgifter, vidstrackta kretsars aktivare deltagande i de politiska uppgifterna, arbetets mera tekniska gestaltning med dess noggrannare differentiering och krafternas stramare organisation, men framfor allt den ur de oaflatligt svallande ekonomiska och samhalliga forvecklingarna uppvaxande atran efter en makt, hvilken sasom skiljedomare star ofver partierna, alia dessa omstandigheter ha omatligt stegrat

288 statens förmäga, visserligen i olika grad hos olika folk, men pä det heia taget heia kulturvärlden igenom. Det kan sälunda icke slä fei, att individens frihet lider mänga inskränkningar, ja den faran uppstär, att individen allt mera mister eget initiativ och väntar hvarje impuls frän staten. Därunder lider lifvets ursprunglighet liksom äfven dess rikedom, och en i korrekta former frossande, men andligen fullständigt improduktiv, ja mot inre värden likgiltig byräkrati griper mer och mer omkring sig. Äfven det hotar det andliga lifvets substans, att den allsmäktiga staten är benägen att behandla lifvet med alla dess förgreningar säsom ett blott medel för sitt särskilda ändamäl, förnämligast ur denna synpunkt betrakta vetenskap och konst, men allra mest religion och uppfostran och sä mycket som möjligt gestalta dem i enlighet med hvad de uträtta för statens ändamäl och lätteligen ocksä för hvarje för tillfället bestäende regeringsforms syften. Ett sädant upp- och nedvändande med sitt förgudande af mänskliga former kan ett själfständigt och väsentligt andligt lif icke nog bestämdt motsätta sig. Men saken förhäller sig icke alldeles sä enkelt, icke enskilda partiers och individers vilja, utan det modärna lifvets heia dragning har ju gifvit staten denna makt, ja hvad den ekonomiska och sociala sidan angär, torde den snarare komma att erfara en ytterligare stegring. Ju mera ledningen af denna sida hos lifvet tili— kommer staten, desto nödvändigare blir gentemot staten en friare rörelse hos all inre kultur, af desto större trängande vikt blir det, alt den sammankoppling af kyrka och stat upphör, som under andarnes växande strid pätvingar religionen ett ovärdigt läge, desto bestämdare mäste ocksä för skolväsendet i heia dess förgrening fordras en större själfständighet. Förnämligast vi tyskar ha här att göra ganska mycket, och för oss stär särskildt mycket pä spei. Vi kunna, med vär inskränkta utbredning i rummet, nämligen i längden vara med om att bestämma världskulturen i dess helhet endast genom en högst intensiv gestaltning af vär kultur, och en sädan gestaltning kräfver ovillkorligen, att individerna uppbjuda säväl heia sin kraft som sin ursprunglighet. Säsom hufvudpunkten visar sig slutligen ocksä här, att de centrala problemen äterupptagas och människoväsendet fördjupas tili ett obetingadt själfändamäl och tili bärare af ett oändligt lif. Ingen författning kan skydda oss frän att nedsjunka tili blotta träddockor i en själlös statsmeka-

289 nism, dà vi icke mera finna kraft att ge vàri lif en själ och hàlla denna själ upprätt mot alla försök till inskränkning. Atràn efter mera frihet och själfständighet har sälunda en obestridlig rätt. Vid dess erkännande uppstà emellertid lätt nya förvecklingar till följd af en alltför ytlig uppfattning äfvensom af ett rätt problematiskt förknippande med jämlikhetsproblemet. Hvad den tiämnda uppfattningen beträffar, sà befinna sig hos den modärna människan öfvertygelserna om världen och fordringarna pà lifvet ofta i skarp motsägelse. Fràn alla sidor framhàlles för oss vàr bundenhet, framställas vi säsom en blott produkt af ärftlighet och omgifning, utdrifves hvarje möjlighet tili eget afgörande sàsom en blott illusion. Men faller därmed all lifvets själfständighet och ursprunglighet, sà bli vi ocksà i den samhälliga samvaron biotta barare af en roll, som anvisats oss af ett dunkelt öde, sà ser man icke, huru friheten här skall behàlla ett värde, väcka hänförelse, drifva till offer. Är heia alltet en själlös mekanism, i hvilken endast ett plus af förhandenvarande kraft verkar afgörande, sà kunna icke heller vi bilda nägot undantag. Förvecklingar af annat slag uppstà ur det demokratiska drag, som genomtränger icke blott de politiska sträfvandena, utan heia vàrt kulturlif. Hvilken ingripande förvandling, ja fullständig orahvälfning här fullbordas fràn en under àrhundraden, ja àrtusenden rotfast art, daràt ägnas sällan vederbörlig uppmärksamhet. Den samhälliga samvarons äldre struktur förlade det andliga arbetet i hufvudsak tili begränsade och slutna kretsar. Forst senare och i rätt torftiga smulor fördes resultatet ut till heia det stora folket. Äfven reformationen lämnade denna aristokratiska gestaltning af lifvet oberörd, ty fastän den visserligen gjorde omsorgen om kyrkans alla enskilda lemmar mera trängande, sä utöfvades likväl denna omsorg uppifràn eller liksom af öfverheten. Äfven den äldre upplysningen, t. ex. Bayle, hyste den öfvertygelsen, att befrielsen fràn villfarelse och vidskepelse alltid skulle inskränka sig tili smärre kretsar af högtstaende, men aldrig intränga i massorna. Vi veta, huru detta förändrat sig, huru massorna icke mera vilja bilda ett blott bihang tili de s. k. högre klasserna, utan själfständigt taga lifsproblemet om händer och gestalta världens bild och lifvets uppgifter efter hvad som ligger dem nära och angàr deras välfärd, därvid lätteligen benägna att taga sig själfva för heia mänskligheten. Hvilken Eue ken,

Grundlinjer.

ig

290 fara detta innebär för heia kulturens förflackande, att afgörandet sâlunda förlägges tili ett omrâde, som knappt har nâgon del i det världshistoriska arbetets erfarenheter, utan förnämligast följer de omedelbara intrycken, detta har redan omtalats, liksom äfven att endast en förenklad och föryngrad kultur här kan tjäna som korrektiv. Hit hör emellertid, att denna rörelse plägar âberopa sig pâ jämlikheten hos allt, som bär mänskligt ansikte. Här framträder nämligen äter en skarp motsägelse mellan det praktiska läget och den principiella öfvertygelsen. Lifvets erfarenhet visar alltigenom en stor olikhet mellan människorna, visar den icke blott i de nedärfda sociala förhäliandena, utan äfven i det modärna tekniska arbetets organisation, men mera än all samhällsordning blottar naturen olikheten mellan människorna, som dessutom icke minst framgâr af individernas faktiska ställning tili arbete och sysslolöshet, kärlek och hat, själfständigt tänkande och blind underkastelse. Den biotta erfarenheten lâter likhetstanken lätt te sig sâsom en tom fras. O m den är mer än detta, om vi tillerkänna densamma en omistlig sanning, sä innesluter detta öfvertygelsen om ett mänsklighetens inre sammanhang, om att hvar och en har anlag af andlig art, om ett allestädes närvarande helhetslif, som stâr emot all den enskildes skuld och därskap och tili och med förlänar honom ett värde mot honom själf. Pâ historisk mark ha sâlunda religionen och idealkulturen allra först bragt likhetsidén tili heders, efter hvad vi redan sett. Nu vända sig emellertid jämlikhetens förkämpar med särskild skärpa mot religionen och idealkulturen och märka icke, att de därmed förstöra förutsättningen för sin egen öfvertygelse. Att dessa motsägelser icke förnimmas beror förnämligast pâ den makt, som abstraktioner pläga utöfva öfver den modärna människan. Här härskar nämligen en tro pâ abstraktioner, som förmär uträtta större ting än tron pâ religionen och förnuftstron af gamia slaget. Rundt omkring oss finna vi tumultet frân en vild och oafbrutet svällande kamp om tillvaron, se huru idéerna öfverväxas och förkväfvas af intressen, bevittna genomsnittsmotivens litenhet, kraftlösheten hos hvarje andlig rörelse och därtill sä outsägligt mycket sken, som genomtränger och förvrider allt görande och lâtande och allt detta, som är sä föga uppbyggligt, synes försvinna sä snart ordet mänsklighet framkastas. Men hvad är väl frân naturalistisk synpunkt mänskligheten annat än en hop naturväsen; huru kan en höjandets

291 och befästandets kraft utgä frän det begrepp, som i detta sammanhang icke betyder mera än en subjektiv sammanfattning? Eller ock framhälles mot det närvarandes missförhällanden iden om ett mänsklighetens oafbrutna framätskridande. Huru kan emellertid denna ide motiveras, om i människan icke mera verkar ett drifvande förnuft, och huru skulle det närvarande vara sä füllt af ofärdighet och missförhällanden, som det ter sig i synnerhet för framstegsidens anhängare, om länga ärtusenden hopat framsteg pä framsteg? Lifvet mäste ju i sä fall snarare, under förutsättning af den mänskliga naturens ädelhet, strömma öfver af förnuft och salighet. Den gamla tron lät människorna taga sin tillflykt tili en osynlig värld och fordrade en fast förtröstan pä hvad man icke säg. Den nya tron med sitt förnekande af en osynlig värld fordrar mera än sä, den fordrar, att vi skola vara öfvertygade om raka motsatsen tili hvad vi se och taga pä. Dessa yttranden vilja ingalunda hämma rörelsen tili frihet och likhet, ty denna rörelse har en oafvislig rätt. Men denna rätt mäste ha sin grund i en lifvets helhet och tillika ocksä närmare bestämmas af denna helhet, eljest förkväfves den af alla de motsägelser, med hvilka den tynges af sina egna anhängare. Individens själfständighet och andelifvets ursprunglighet hotas icke blott af en för andliga värden likgiltig byräkratis mekanism, de hotas icke mindre af de massverkningar, hvarmed speciellt det modärna lifvet öfverspolar den enskilde och gör honom försagd. Den modärna människan byter ofta endast om arten af beroende, dä hon tror sig tillkämpa sig frihet. Hvad som gör dessa massverkningar med deras sä kallade allmänna mening synnerligen motbjudande är den osanning, som plägar innebo i denna sistnämnda. Den utgifver sig för nägot, som framgär ur otaligt mängas egna erfarenhet och egna beslut och fördenskull har för sig en säker presumtion om sanningen. I själfva verket plägar det likväl vara endast ett fatal, som med käckt mod vägar ett pästäende och med omärkligt tväng trugar detsamma pä de öfriga, i det att de förkunna den öfverensstämmelse, som först skall sökas, säsom redan varande för handen. Visserligen finnes bakom den allmänna meningen stundom ocksä mera, den kan vara uttryck för en andlig nödvändighet, hvilken människornas sinnen underkasta sig, men huruvida den pä detta sätt är en sanningens tolk eller ett blott pähitt af människorna det äterstär att afgöra, och afgörandet kan endast ligga hos indi-

292 viden. Denna blir visserligen endast dà vuxen ett sàdant afgörande, när han äger ett andligt innehall och i detta har en probersten för äkthet eller oäkthet. Allestädes gäller det, att filosofien kan försvara individens rätt endast för sà vidt som den har sin rot i andliga sammanhang och öser ur dessa, under det hon bestämdt mäste vägra att förhärliga den naturliga, i sitt inre tomma individen. Ett sàdant förhärligande sker i vàr tid förnämligast i hvad som med särskildt eftertryck kallar sig »modärn» moral, men som i själfva verket, om ocksà mot sina anhängares eller fastmera sina anhängarinnors afsikt — ty det är mestadels kvinnor, som uppeldas af denna modärna moral — hotar moralen med fullständig upplösning. Här ser det ut som om lifvet förnämligast därigenom förträngdes och förnedrades, att samhället, i synnerhet pà könslifvets omräde, föreskrefve stela bestämmelser, som om de ocksà icke fràn början varit oförnuftiga, likväl blifvit detta och därmed lätt stämplade rätt tili orätt, orätt tili rätt. Att afskaka sàdana bojor och öfver hufvud samhällets tryck synes lofva en ojämförligt kraftigare, sannare, individuellare lifsgestaltning. Detta lif skall ocksà erbjuda mera skönhet, sàsom ocksä nu för tiden just skönhetstanken framdrages med synnerlig förkärlek, dà det brister i klara begrepp och i meningsfullt innehall. En dylik kritik af samhällsbestämmelserna är visserligen icke alldeles utan grund. Dessa bestämmelser bilda icke omedelbart i och för sig själfva moralen, säsom man lätt inbillar sig, utan representera den endast; de böra i synnerhet vid ingripande förvandlingar af lifvet alltid pà nytt pröfvas i anseende tili sin rätt och sitt värde. Denna relativitet gör dem emellertid icke värdelösa och motiverar icke deras fullständiga förkastande tili fördel för individens oinskränkta rörelsefrihet. Af en dylik rörelsefrihet künde en höjning af lifvet väntas endast om vi finge förutsätta genomgàende ädla, kraftiga, i det inre rika individer, och om i förhällandet mellan könen härskade ett tillständ af paradisisk oskuld, som grumlats endast af samhällets onda förordningar. Detta är emellertid ett föreställningssätt, som mera hedrar sina förkämpars hjärta än hufvud. Den, som tager människorna sàdana de verkligen äro, men icke säsom de te sig för skönfärgande romantik, och pà samma gàng för sig klargöra de faror, hvilka ett högt utveckladt, njutningslystet, hyperraffineradt kulturtillstànd innebär,

293 skall

icke

fôrakta

dessa samhâllsfôrordningar oaktadt deras relati-

vitet, utan i dem

skatta ett oumbârligt skyddsvârn mot den biotta

individens sjâlfviskhet, njutningslystnad och obestàndighet, icke blott utât,

utan

âfven for individen sjâlf.

skyddsvârn

âro

nôdvàndiga,

men

Det âr illa nog, att dylika

dâ de âro nôdvàndiga, âr det

att fasthâlla dem och fôrbâttra dem sâ mycket som môjligt

bâttre

ân rifva ned dem och dârmed utsàtta mânskligheten fòr faror, som âter skulle kunna kasta densamma tillbaka i djuriska tillstând.

Mân-

niskan blir icke bâttre dârigenom att hon skônmâlas, fastmer har Pascal

râtt,

dâ

han sàger:

l'homme n'est ni ange ni bête, et le

malheur veut, que qui veut faire l'ange fait la bête. Tidens benâgenhet att af de yttre inrâttningarnas fôràndring vânta en

inre

fôrvandling af mânniskan och en hôjning af hela lifstill-

stândet nâr sin spets i tidens sociala rôrelse.

Med sàrskild tydlig-

het framtrâder hâr motsatsen till det àldre âskâdningssâttet, som lâtt fann

en

dàrvid

storhet

hos sinnelaget i ringaktningen af allt yttre, men

fôrbisâg, huru mycket lifsbetingelsernas gestaltning betyder

for den andligen fôrst i sitt vardande stadda mânniskan, och att en stark

rôrelse

gâr

âfven utifrân inât.

Allt detta rubbar emellertid

icke det faktum, att problemen om den hela och den inre mânniskan mâste behandlas sâsom hufvudsak och icke i fôrbigâende sâsom en blott bisak.

Eljest skola, sâsom redan Aristoteles varnade, de

gamia problemen alltid pâ nytt bryta fram ur hvarje fôrvandling af fôrhâllandena, och ur den fôrmenta fôrbâttringen af lifsbetingelserna kan lâtt framgâ ett skadande af lifssubstansen. Tlll

slut

stegringen

mâ af

ânnu nâgra ord àgnas âfven ât de problem, som

nationalitetsidén

under

19:de

ârhundradet

medfôr.

Det var fôrst sammanhang af idealistisk karaktâr, som gjorde utbildandet stôrsta

och

hâfdandet

betydelse.

Detta

af

folkets

folkvâsen

egendomlighet till en sak af tedde

sig

hâr

sâsom

en ut-

omordentligt vârdefull individualisering af andelifvet, i hvilken allra

det

fôrst

fôrkroppsligades och dârmed erhôll en full âskâdlighet

och kraft.

Dessa sambestâende individualiteter lofvade att gestalta

mânsklighetens byggandet

af

samlif ojâmfôrligt rikare och genom det inre uppdet

sâregna

âfvensom

genom

àdel tàflan

mellan

folken tillfôra individerna en rikedom af uppryckande och hôjande impulser.

I sjâlfva verket har det 19:de ârhundradet vunnit ornât-

294 ligt genom denna rörelse och äterupptagandet af en abstrakt kosmopolitism skulle vara ett väldigt tillbakasteg. Men ju mera nationalitetsidén nedstigit fràn tankearbetets höjd tili de mänskliga förhällandenas bredd, desto mera har den förgrofvats, desto fiera faror har den alstrat. Om förr utbildandet af en ideell lifstyp stod främst och folken därvid künde fredligt lata hvarandra gà hvart och ett sin egen väg, sä förbleknade detta alltmer för omsorgen om makt och utbredning i den synliga världen, det trànga utrymmet lät här de olika sträfvandena sammanstöta allt härdare. Motverkades icke detta af en mänsklighetens gemensamma inre uppgift, af förbindande och höjande idéer, sä künde en ömsesidig fiendskap och urartning tili hàrdhet och orättvisa knappast undvikas. Nationalitetsidén kan sälunda bli en fara för lifvets etiska karaktär och blir detta, dä det ena folket söker med inildare eller härdare medel pätvinga det andra sin egen art och sitt eget spräk. Det tili grund härför liggande äskädningssättet cujus regio ejus natio är pä intet vis bättre än det gamia cujus regio ejus religio, pä hvilket vi nu pläga se ned som pä ett stycke barbari. Pä samma gäng tränger äträn efter yttre makt Iätt omsorgen om den inre utbildningen och sammanfattningen af folkväsendet i bakgrunden, ehuru utan denna omsorg tili slut ändä äfven maktutvecklingen icke kan komma längt. Hvad som nämligen förlänar ett folk inflytande pä heia mänskligheten och dess enskilda medlemmar medvetandet om en inre samhörighet, men därmed ocksä fasthet och glädje ät lif och verksamhet, det är en gemensam nationalkaraktär med sitt sammanfogande af de enskildas förnimmande och sträfvande, hvarigenom allra först ett folk höjes tili en sann och verklig nation. En sädan nationalkaraktär fordrar vissa naturanlag, som likna àdrorna i marmor, hvilka föreskrifva konstnärens arbete en viss riktning. Dessa anlag mäste emellertid först utbildas och under en genomgäende höjning af deras beskaffenhet förbindas tili ett andligt helt. Men detta kan icke ske pä annat sätt än genom eget arbete, som under gemensamma upplefvelser och erfarenheter fullföljer sitt mài. Sä tili vida är nationalkaraktären icke en gäfva af naturen, utan en uppgift, som framställer sig pä egendomligt sätt för hvarje folk efter dess art och läge. Vid lösningen af denna uppgift har knappt nägot folk att kämpa med härdare bade yttre och inre motständ än vi tyskar. Redan

295 värt lands natur hänvisar oss icke Iika tydligi tili egendomliga banor som andra folk anvisas af sin natur. Men framför allt innehäller vär inre art skarpa motsatser. Vär egentliga styrka ligger i vär energi att fylla eljest knappast anade djup i själen med lif. Vi ha sälunda kunnat öfverträffa alla andra folk i musik och lyrik, kunnat gifva religionen en underbar innerlighet, i uppfostran utveckla de ledande tankarna. Men pä samma gang känna vi en stark drift att gä in i världen för att fatta och gestalta tingen; vi äro icke Europas indier, säsom andra folk väl förr kallade oss. Krigiska företag ha infört oss i historien och lusten för strid och seger har bibehällit sig genom alla faser af vär växlingsrika historia. Genom värt borgerliga arbetes sega flit ha vi underlagt världen omkring oss vära syften, framstäende har i synnerhet vär organisationsförmäga varit, säsom ock det nuvarande uppsvinget af industri och handel visar. Dessa rörelser tili sinnelagets innerlighet och tili arbetets värld kunna emellertid lätteligen icke blott räka i motsägelser med hvarandra, utan jämte dessa glänsande gäfvor saknas icke brister och skador, som göra det utomordentligt svärt för oss att utveckla ett kraftfullt och enhetligt lif. Brist pä form och smak, tyngd och omständlighet i värt sätt, en dragning tili detalj och öfver hufvud tili lifvets litenhet och tili följd af bäggedera en flack spetsborgerlighet i alla kretsar, därtill benägenhet för rätthafveri och oenighet, slutligen —- och värst af allt — mycken afundsamhet och klandersjuka, allt detta kan icke väl förnekas och gifver oss oändligt mycket att öfvervinna och förändra hos oss själfva, pä det att vi skola bli hvad vi kunna vara, pä det vi skola nä i jämnhöjd med vär bestämmelse. Äfven den hämning, som vär i det stora heia föga lyckliga historia därvid bereder oss, tynger stärkt i vägskälen. Ju mera vi sälunda bära pä inre problem inom oss, ju flera möjligheter tili äkta skapande finnas i oss, ju mer vi äfven i framtiden skulle kunna vara för mänskligheten, desto smärtsammare är det, ora uppmärksamheten och arbetet ledas bort frän hufvuduppgiften och ett förytligande af nationalitetsiden läter oss hellre tänka stört om oss än eftersträfva sann storhet. Hos en Luthers och en Bachs, en Kants och en Goethes folk kan sann storhet icke saknas, om det blott bevarar troheten mot sitt eget väsen, om det samlar sin kraft och, hvad som är hufvudsaken, ocksä handlar säsom sädant.

296 e.

Det enskilda lifvet.

Hvad det närvarandes lif än bär i sig af problem och motsatser, sä när detta djupt in i den enskildes tillvaro och framträder därstädes ofta ocksä med synnerlig kraft. Förnämligast är detta sälunda fallet med den skarpa motsats, som i dag finnes mellan begreppen om världen och lifvets fordringar. I världsäskädningen gär tidens dragning ut pä att sä mycket som möjligt nedsätta individen; bäde frän naturens och samhällets synpunkt tyckes han icke vara mera än en flyktig och likgiltig företeelse, än nägot som saknar all själfständighet och aldrig med ursprungligt verkande kan ingripa i händelsernas gäng. Á andra sidan päyrkar lifvets nuvarande gestaltning sä stor själfständighet och fri rörelse som möjligt át individen; vi se i honom lifvets hufvudbärare och vänta af hans stärkande framför allt räddningen ur tidens svära förvecklingar. En dylik motsägelse kan icke bäras i längden, anfingen mäste det teoretiska nedsättandet af individen ocksä gripa lifvet och gestalta det tili resigneradt uppgäende i en ogenomskinlig världsprocess, eller ock mäste den positiva värdering, som behärskar handlandet, ingä äfven i hela världsäskädningen. Endast svaghet i sinnelaget och kraftlöshet i tänkandet kunna söndra vär tillvaro mellan det señare och det förra. Hvilkendera riktningen öfvertygelsen anvisar oss, därom lämnar oss undersökningens gäng icke i tvifvel: sä mycket ocksä vi fordra en kraftigare utveckling hos individen tili att öfvervinna tidens andliga Stagnation, sä yrka vi tillika säsom pä ett oeftergifligt villkor härför, att individens inre stärkes genom en hos honom närvarande inre värld, att han höjes genom en naturöfverlägsen andlighet. Forst da han därmed vinner ett inre sammanhang med oändligheten och blir en själfständig utgängspunkt för lifvet, kan han tillfredsställa de fordringar, hvilka — sällsamt nog — i synnerhet pläga uppställas af dem, som principiellt förneka hvarje inre värld och hälsa den plattaste naturalism säsom en befrielse. Visserligen befriar detta inre höjande individen ingalunda lätt och enkelt frän alla de konflikter, som erfarenheten visar, det läter dem vid första anblicken synas tili och med ändä större. Om nämligen hvarje enskild förmär bli medarbetare pä uppbyggandet af en ny värld och om därmed hans gärning erhäller ett värde för

297 det hela, sâ blir det en mycket större gâta, att det yttre världsförloppet, att döma af vâra mänskliga intryck, behandlar honom med fullständig likgiltighet, att han hâr sâ ofta erfar hârdhet och oförrätt, att bristen pâ kärlek och rättvisa sâ ofta för den onda människan till seger, den goda till undergâng. Ju mera utvecklingen af det andliga lifvet vidgar blicken, ju mera den drifver oss frân en slö resignation till att frâga efter ett förnuft i hvad som sker och därvid tvingar oss till att jämföra den enas öde med andras, desto djupare mäste förnimmelsen af denna gâtlikhet bli. Mot densamma krossas alia försök till en teodicé; vi mäste finna oss i att här kvarstâr ett för mänskliga ögon ogenomträngligt mörker. Fördenskull behöfva vi, efter hvad vâr undersökning visat, emellertid icke förtvifla och ge vârt lif förloradt. Ty mot den oss omgifvande världens mörker förmä vi sätta uppstigandet af en ny värld inom oss. Nâgot stört sker inom oss, icke blott en ny värld framträder i oss, utan vi se oss själfva af en inre nödvändighet hos vârt väsen kailade tili medarbete, och detta medarbete inskränker sig icke tili enstaka verksamhetsyttringar, utan sträcker sig tili hela vâr tillvaro. Ty öfvertygelsen oin väsendets bildande Iärde oss känna sâsom kärnan i det andliga lifvet just det, att vârt lifs hufvudrörelse gär ut pâ att tillkämpa sig ett sant vara och att frâgan gäller ett sâdant i rörelsen tili personlighet och andlig individualitet. Det sâgo vi nämligen tydligt nog: vi äro icke frân början personligheter och individualiteter, utan naturen förlänar oss endast möjligheten att bli detta. För att denna möjlighet skall bli verklighet fordras vâr egen gärning, och denna gärning är icke ett raskt beslut; den fordrar en omhvälfning af hela vârt vara och utbildandet af en ny art, som endast helheten af ett tröget och ifrigt lifsarbete och äfven detta endast närmelsevis kan uppnâ. Sâlunda gestaltar sig för oss hela lifvet tili en uppgift, som i sig innesluter all mângfald, till den uppgiften att füllt tillkämpa oss vârt eget väsen och just därmed hos oss förstora andens rike. En dylik uppgift kan man icke tili fullo erkänna och gripa sig an med utan att äfven i själens inre ett längt afstând frân mâlet, utan att skarpa motstând och svâra konflikter framträda. Men om detta lâter vârt lif te sig sâsom i högsta grad ofärdigt, sâsom en blott början, sâ visar ocksâ uppgiftens stegring mer än nâgot annat förmär, att här icke är frâga om fantasmer och inbillningar, utan Eucken,

Qrundlinjer.

20

298 otn reala förlopp. Vi forma sàlunda här midt i all ofärdighet finna vissheten om en andlig existens och i denna visshet stärkas vi ocksà. ytterligare genom heia den yttre världens kärfva motsägelse, enär denna värld numer blifvit nedsatt tili den andra i ordningen. Sàlunda ligger ocksä, efter hvad vi sett, det ställe, där andarna skilja sig tili oförsonlig motsats, pà den punkten, om de i det egna varat erkänna icke blott enskilda problem, utan en totaluppgift. Är detta fallet, sä skall uppgiftens allvar gifva dem en orubbligt fast besittning och en säker öfverlägsenhet mot alla angrepp. Är detta icke fallet, sä blir den andliga världen en obegriplig paradox, enär bristen pä ett själfständigt inre lif icke làter nägot organ utbildas för att fatta en innerlighetens värld. Pä detta ställe bortfaller all möjlighet tili direkt öfverensstämmelse, endast andens och kraftens bevisning kan här afgöra. Men där lifvet äfven punktuellt vinner en äkta mening och ett sammanhang med väsendets värld, där kan det trots allt, som hos detsamma är flyktigt och väsenlöst, icke tili sin sista grund uppfattas säsom en förgänglig företeelse. Där en rörelse tili inre enhet och väsentligt vara kämpar sig fram i människan mot all den biotta naturens meningslöshet och allt det biotta samhällets sken, där skall människan med detsamma höjas tili en ordning öfver tiden och mäste vinna nägot innehäll i denna. Heia denna rörelse till andlighet i människans sfär skulle vara fäfänglig och allt egendomligt mänskligt lif skulle vara en meningslös motsägelse, om individerna, hos hvilka allena det andliga lifvet likväl ursprungligen frambryter, helt och hället mäste upplösa sig i naturprocessens ström. Har det andliga lifvet en gang sà längt öppnat sig för oss, att det i oss börjat grundlägga ett själfständigt och egendomligt vara, sa skall det ocksä behälla detta vara. Detta vili icke säga detsamma som en anslutning till den vanliga odödlighetstron, som skulle vilja konservera människan med hull och hàr i all evighet och därmed döma henne tili en stel enformighets kval, hvilket väl vore odrägligare än all det förmenta helvetets pina. Vär framtid ligger höljd i djupt mörker, liksom för oss världen i sin helhet förblir högst gätfull. Ha vi emellertid med en kärna af värt vara höjts tili ett universellt andligt lif och deltaga vi med lifvets innersta väsen i en evig ordning, sä tillförsäkrar oss detta lifs öfverlägsenhet öfver tiden ocksà nàgon vär varelses öfverlägsenhet däröfver..

299 »So löst sich jene grosse Frage Nach unserm zweiten Vaterland Denn das Beständige der ird'schen Tage Verbürgt uns ewigen Bestand.»

(Goethe.)

Slutord. Till afslutning torde n i g r a ord vara nog.

D e n sista afdelningen

h a r visat, att tiden uppställer stora problem och öppnar möjligheter pä hvarje omräde, men att vi människor äro längt ifrän vuxna dessa problem. forma fatta

Härvid hindrar oss förnämligast, att vi icke i värt inre

höja oss öfver tiden, att vi icke tillräckligt forma sammanden

denna

tili

ett helt och

helhet,

fördenskull

finna en inre själfständighet gentemot icke heller rä med att upptaga striden

mot det lilla och matta, det dekadenta och tvifvelsjuka i tiden med nödigt eftertryck.

Att visa vägen tili ett sädant själfständigblifvande

har synts oss vara hufvuduppgiften för samtidens filosofi.

I denna

uppgifts tjänst, hvars lösning icke kan lyckas utan att ny fakticitet afslöjas,

utan

att vär verklighet grundligt fördjupas, har heia vär

undersökning lifvet.

tili

alstrande

upplefvelsen

gründen,

mänskliga

uppfattning af ande-

ha

tillvaron

och frän yttringarnas rikedom tili den

natur,

för

henne

historia

och

kultur,

har heia den

framträdt i ny belysning, och

har

kunnat hoppas att vinna en ersättning ät lifvet för hvad det

mist

i

yttre

Huruvida äro

sig med en egendomlig

I det att densamma därvid g e n o m g ä e n d e gätt tillbaka frän

resultaten

hon

ställt

stöd

denna

nöjda, om

genom sträfvan

att

vidga

och

stärka

det i dess inre.

lyckats oss, det är en annan fräga.

värt arbete endast bidrager tili att tydligare

Vi ställa

inför medvetandet den andliga kris, i hvilken den närvarande tiden befinner

sig

och om

själf bakom ljuset.

hvars allvar den

med tusen

medel f ö r

sig

Oändligt mycket duktigt arbete, redlig sträfvan, all-

varligt sinnelag ligger i tiden, och äfven dragningen tili lifvets förinnerligande är stadd i synbar tillväxt.

Men da det gäller hufvud-

frägan f ö r vär andliga existens, när rörelsen pä längt när icke det tillräckliga djupet.

Sälunda splittras kampen i stallet för att g ä frän

helhet

Äfven

tili

helhet.

det

betydande

och

värdefulla i tidens

sträfvan hotar bli problematiskt och ästadkomma motsatsen tili sin afsikt

därför

att det icke infogar sig i en lifshelhet och här med

300 sin gräns pà samma ging ocksà finner sin rätt. En kraftigare koncentrering af lifvet är sàlunda första betingelsen för att vi skola bli detta kaos öfverlägsna och icke midt under spänd verksamhet utàt i det inre nedsjunka tili kraftlös dekadans. För öfrigt förblir det vid Plotinus' ord : » Fram tili vägen och tili färden gär läran, men seendet är dens sak, som vili se.»

Pà H U G O

GEBERS

F Ö R L A G har utkommit:

STORMAKTERNA KONTURER KRING SAMTIDENS STORPOLITIK af RUDOLF Törsta

KJELLÉN

delen:

Rent europeiska stormakter.

4 kr.

Andra deten: England-Förenta Staterna-Ryssland-Japan. 4 kr. Tvà delar eleg. inb. i ett band 10 kr. Ur pressens enstämmigt lofordande omdömen mà anföras: »Jtt alla, som vitja lära känna och förstä sin tid, anbefalla vi prof. Kjelléns utmärkta arbete pä tlet varmaste.» (Ö. T>.) »Kjelléns arbete intager utan fràga en rangplats inom àrets svenska bokvärld. — 1 allt är »Stormakterna» ett bögst intressant arbete, som ingen skall läsa utan nytta.» (Svenska Dagbladet.) »Att professor Kjellén är en stilens och framställningskonstens mästare, är en sà känd sak att den ej särskildt behöfver pàpekas. Arbetet bör hitta vägen tili hvarje politiskt intresserads bokhylla, där det förträfßigt fyller sin plats. (Ystads-P.) . .. »ett arbete af likfl stört praktiskt som vetenskapligt intresse.» (JVya Dagt. Jllleh.)