Filosofi: 100 stora tänkare 9781841938028

Citation preview

FILOSOFI

·~100~ STORA TANKARE

~

IHCTIC FILOSOFI - 100 STORA TÄNKARE

Originalutgåva: Philosophy …100 Essential Thinkers Copyright © 2002 Arcturus Publishing Limited Copyright © 2007

Arcturus

Publishing

Limited

Produktion av svensk utgåva: Textcase, Hilversum Översättningenfackgranskad av professor I n gNordin emar

N

Arctictillhör: Arcturus Publishing Limited 26/27 Bickels Yard 151-153 Bermondsey Street London SEl 3HA UK

www.. arcturupublishing.com

[email protected] Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Ingen del av denna publikation får reproduceras eller återges i någon form eller med några medel, elektroniska eller mekaniska. däriblandfotokopiering, ljudupptagning eller annan informationslagring eller andra återgivningssystem utan skriftligt tillstånd från utgivarna eller i enlighet med lagen om upphovsrätt. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. ISBN: 978-1-84193-802-8 Tryckt I Kina

FILOSOFI ~100~

STORA TANKARE PHlLlP STOKES

ARCTIC

Innehåll Försokraterna Thales från Miletos ......8 Pythagoras från Samos .. 10 Xenofanesfrån Kolofon 12 Herakleitos ........... 14

Eleaterna Parminedes från Elea ... 16 Zenon från Elea ....... 18

Akademikerna Sokrates ............. 20 Platon ............... 22 Aristoteles ............24

Atomisterna Demokritos ........... 26 Epikuros ............. 28

Cynikerna Diogenes från Sinope ... JO

Stoikerna Marcus Tullius Cicero ... 32 Filon från Alexandria ... 34 lucius Annaeus Seneca .. 36 Marcus Aurelius ....... 38

Skeptikerna

Skolastikerna Anselm av Canterbury .. 48 Thomas av Aquino ..... 50 Johannes Duns Scotus .. 52 William Ockham ....... 54

Vetenskapens tidsålder Nicolaus Copernicus .... 56 Niccolò Machiav,lli .... 58 Erasmus av Ron,rdam .. 60 Thomas More ......... 62 Francis Bacon .........64 Galileo Galilei .........66 Thomas Hobbes ........ 68 Isaac Newton ......... 70

Rationalisterna René Descartes ........ 72 Antoine Amauld .......74 Nicolas Malebranch, .... 76 Benedictus de Spinoza .. 78 Gottfried von Leibniz ...80

Empirikerna John Locke ........... 82 David Hume .......... 84 Thomas Reid ..........86 Voltaire ..............88 Jean-Jacques Rousseau ..90 Den is Diderot ......... 92

Sextus Empiricus ......40

Idealisterna Nyplatonisterna Plotinos ..............42

De kristna Augustinus ...........44 Boethius .............46

George Berkeley .......94 Immanuel Kant ........96 Friedrich Schiller ......98 Friedrich von Schelling .100 Friedrich Hegel ....... 102 Arthur Schopenhauer .. 104

Liberalerna Adam Smith ......... 106 Mary Wollstonecraft ... 108 Thomas Paine ........ 110 Jeremy Bentham ...... 112 John Stuart Mill ...... 114 Auguste Comte ....... 116

Evolutionisterna Charles Darwin ....... 118 Henri Louis Bergson ... 120 A. N. Whitehead...... 122

Pragmatikerna Ernst Mach .......... 124 Charles Peirce ........ 126 William James ....... 128 John Dewey ......... 130

Materialisterna Karl Marx ........... 132 Friedrich Engels ...... 134 Vladimir Lenin ....... 136 Sigmund Freud ......• 138 Carl Jung ........... 140 John Maynard Keynes .. 142

Existentialisterna Søren Kierkegaard ..... 144 Friedrich Nietzsche .... 146 Edmund Husserl ...... 148 Martin Heidegger ..... 150 Jean-Paul Sartre ...... 152 Albert Camus ........ 154 Simone de Beauvoir ... 156

Inledning Den språkliga vändningen Gonlob Frege ........ 158 Bertrand Russell ...... 160 Ludwig Wingenstein ... 162 Ferdinand de Saussure .. 164 George Edward Moore .. 166 Moritz Schlick ........ 168 Lev Vygotskij ........ 170 Rudolf Carnap ........ 172 A. J. Ayer ........... 174 Alfred Tarski ......... 176 J. L. Austin .......... 178 Gilbert Ryle .......... 180 Noam Chomsky ....... 182

Postmodernisterna Claude Lévi-Strauss ... 184 Michel Foucault ...... 186 Jacques Derrida ....... 188

De nya forskarna Emile Durkheim ...... 190 Albert Einstein ....... 192 Karl Popper .......... 194 Kurt Gödel .......... 196 Alan Turing ......... 198 B. F. Skinner ......... 200 Thomas Kuhn ........202 Paul Feyerabend ...... 204 W. V. 0. Quine ........ 206

Bildhänvisningar ...... 208 Ordlista ............. 209

Mer finns i himmel och pd jord, Hora tio, än någonsin filosofin har drömt om. Hamlet, l:v, i tolkning av August Hagberg

N

ä~. Shakespeares Hamlet u~alar sin minnes-

varda sentens oroar han sig över att hans döde fars ande hemsöker både slonets bröstvärn och hans eget upprörda sinne. Shakespeare skrev på Francis Bacons och Galileo Galileis tid, då världen redan omformats av Machiavellis och Copemicus tankar. Som den samtidskommentator han var utnyttjade han förmodligen Hamlet som språkrör för att kritisera sin tids f1losof1, den nya "vetenskapliga erans" utsagor, som var på väg bon från det andliga och alltmer närmade sig en fullständigt materialistisk världsuppfanning. Inte desto mindre går Hamlets formulering att betrakta som en sammanfattning av vad de filosofer som presenteras i boken syftade till. Exakt vad mer fmns "i himmel och på jord" än vad vår nuvarande kunskap säger oss? Bokens tänkare är i de nesta fall oense om svaret, men något annat går knappast an vänta sig. Å ena sidan är f1losofm precis som all annan mänsklig verksamhet både en del av och begränsad av sin egen tids kontext; samtidigt försöker den å andra sidan utmana och utvidga de ramar som inskränker tänkandet. Filosofin är varken en vetenskap, inriktad på att samla in och systematisera ny information, eller en konstform som uttrycker konstnärens reaktioner på världen sådan han uppfattar den. Snarare är f1losofm en helt och hållet unik verksamhet. Ser vi det så kommer de filosof1ska resonemang som presenteras i boken att bli desto klarare om vi börjar med att försöka förstå det f!losofiska tänkandets väsen och värde. Finns det något enda fenomen som kännetecknar det f1losof1ska tänkandets både metod och resultat, måste det vara den övergripande brist på enighet som både föregår hela processen och för det mesta består till och med sedan arbetet avslutats. Skälen till det

5

Filosofi: 100 stora tänlr.are

hittar man i de frågeställningar filosofer intresserar sig för. MAnga frågor utanför filosofin har svar som vinner vitt utbrett instämmande; så är det till exempel mycket ofta inom naturvetenskapliga fält. I naturvetenskaperna accepteras många svar av så gott som alla eftersom forskarna är eniga både om de antaganden som ligger till grund för frågorna och om hur bestämda begrepp inom ämnet !'är tillämpas. Ändå finns det. både inom och utanför naturvetenskapen, vissa frågor som uppstår men där inget svar vinner någon utbredd acceptans, inte ens när enighet rått om såväl antaganden som begrepp. Det är för den sonens frågor filosofer brukar intressera sig. Slr.llet till att ftlosofer har svån att bli eniga är följaktligen delvis att den salr.en ligger i ämnets natur (fllosofm ägnar sig åt frågor som människor vanligtvis inte är överens om), delvis att ftlosofernas arbetsmetod är att ifrågasätta antaganden och begrepp för att på så sätt fl nya perspektiv på motsträviga problem. Men trots filosofins inneboende svårighet bör man inte underskatta dess värde. Som den senaste tidens upptäckter inom genetiken och biotelr.nologin har visat är det omöjligt att veta hur vetenskapliga upptäckter bör hanteras utan att först fundera på i vilket slags samhälle vi vill leva och vilka skyldigheter vi har mot varandra, våra efterkommande och miljön. Svaren på alla de frågorna beror i sin tur på vilken syn vi har på oss själva i egenskap av människor och på vad vi menar att det innebär för hur vi helst bör leva. De problemen är inte frågor för vare sig vetenskap eller konst, men väl för f1losofm. Eftersom filosofer ägnar sig åt att utforska alla tänkbara synsätt bör det inte förvåna att många av deras slutsatser slår oss som på ett dler annat sätt oacceptabla. Ett värde i deras arbete är åtminstone att det kan antyda vad vi inte bör anse. Men samtidigt bör man inse att filosofiska slutsatser också har fått genomgripande konsekvenser. Nittonhundratalets dominerande supermakhi:r, USA och Sovjet, föddes ur respektive Tom Paines och Karl Marx filosofiska skrifter. Vår informationsålder skulle inte ha varit möjlig utan den logikern Gottlob Freges arbeten. Tanken på kvinnors jämställdhet togs på allvar först sedan Mary Wollstonecraft utgivit sina verk. Upplysningen behövde Voltaire; Einstein behövde Newton och Newton behövde i sin tur Aristoteles. Den samhälleliga, politiska och tekniska utvecklingens historia är oupplösligt förbunden med tänkandets historia. Det finns de som anser att den moderna filosofin är både underskattad och förbisedd. De behöver inte oroa sig. I en vidare bemärkelse är filosofisk reflektion en självklarhet som på alla nivåer utgör en given del av vån väsen. Filosofiskt tänkande är inte bara ett fält för specialister utan en inneboende och oundvarbar del av varje människas väg genom livet. Har Hamlet rätt i sitt påstående är Horatios enda rimliga svar att fonsätta att utvidga gränserna för sitt tänkande, eller med andra ord att fonsätta drömma. 6

100

stora tänkare -~·. . . =«pc~ -- - -. ~

Fi/o;v(i: 100 S!ora länkare

Thales från Miletos ca 625-ca 545 f.Kr

8

Försohaterna: Thales från Miletos

Denfersta naturforskaren och analytiska .filosofen i västerländsk intellektuell historia

T

,n

hales hedras som av de första filosoferna i antikens Grekland och därmed som grundaren av västerländsk filosofi. Han härstammade från den joniska hamnen Miletos, numera belägen i Turkiet. Miletos var ett av det antika Greklands ledande centra för både vetenskaplig och filosofisk utveckling. Thales, som förmodligen föddes runt 625 f.Kr., är främst ihågkommen som den försokratiska filosof som hävdade att vatten var världens ursprung och urgrund. Aristoteles och Herodotos nämner honom, och ger också den enda kunskap vi äger om Thales bakgrund. Hans betydelse som filosof härrör emellertid inte från vad han sade, utan från hans metod. Thales var den första tänkare som flirsökte förstå världens beskaffenhet utan att hänvisa till de människoliknande homeriska gudarnas vilja och nycker. Han flirsökte i stället förklara de fenomen han iakttog genom att hänvisa till en gemensam grundläggande princip, en ide som fortfarande präglar den moderna vetenskapliga metoden. Herodotos hävdar också att Thales komkt förut-såg en solflirmörkelse år 585 f.Kr., under en slag mellan meder och lydier. Därför kan Thales med viss rätt ses som den första naturvetaren och analytiska filosofen i västerländsk intellektuell historia. Thales hade andra moderna egenskaper, för det förefaller som om han också var något av en entreprenör. Enligt en historia tjänade Thales en förmögenhet på att investera i oljepressar före en stor olivskörd - och hur som helst måste han ha varit förmögen flir att kunna ägna tid och tanke åt filosofi och vetenskap på 600-talet f.Kr. i det antika Grekland.

Enligt hans metafysik var vatten livets och den materiella världens första princip. Eftersom vatten både kan omvandlas till ånga och få fast form genom att frysas, och eftersom allt liv kräver och upprätthålls av fukt, postulerade han an vatten var den enda orsakande principen bakom den naturliga världen. Som en slags primitiv föregångsversion av modem plan-tektonik hävdade Thales an den platta jorden flöt på vatten. Aristoteles säger att Thales trodde att världen hade ungefär samma bärkraft som trä, och an jorden flöt på vatten ungefär som en stock eller ett fartyg. Det sägs att sjöfararna från Miletos kände till många flytande öar, som kan ha tjänstgjort antingen som inspiration till eller bevis för Thales teori. Han försökte till och med förklara jordbävningar med att undervattensvågor fick jorden att gunga, precis som ett skepp gungas av havet. Från hamnen i Miletos måste han ha varit förtrogen med fenomenet sedimentation, som han möjligen kan ha trott visade hur jord spontant alstrades ur vatten, en ide som hade anhängare ända in på 1700-talet. Efter an ha försökt ge en naturlig förklaring på observerbara fenomen i stället för att åberopa gudarnas viljor, hävdade Thales att gud fmns i alla ting. Enligt Aetios menade Thales att världens själ är gud, att gud är en del av allt, ett synsätt som kort därefter samtidigt framträdde i ett antal världsreligioner, främst i den indiska buddhismen. Trots att Thales metafysiska spekulationer var uppenbart felaktiga, förefaller det som om han i mer än ett avseende var en modem tänkare. Han föregrep många tankegångar inom religion, filosofi och vetenskap.

---.-O('yr...._-__- -

9

Pythagoras från Samos ca 570-480 f.Kr.

10

Försokratuna: Pythagoras från Samos

P

Verklighetens yttersta natur utgörs av matematiska tal

ythagoras föddes förmodligen i mitten av 500-talet f.Kr., men vi känner inte till exakt när han levde. Trots att varje skolbarn känner till hans namn genom Pythagoras sats, som konstaterar att kvadraten på hypotenusan i en rätvinklig triangel är lika med summan av kvadraten på de andra två sidornas längd, är det troligt att satsen var k.änd för både babylonierna - och Pythagoras tros under sin ungdom ha vistats i Babylon - och för egyptierna. Pythagoras är en föga känd personlighet. Liksom senare Sokrates skrev han ingenting själv utan föredrog att låta sina elever dokumentera hans tänkande. Han var känd som både mystiker och filosof, och den skola han grundade skulle i vilr tid betraktas som en religiös kult med många udda och bisarra trossatser, inte minst dess Okända vördnad för - och förbud mot att äta bönor. Pythagoras predikade även reinkarnation och själavandring och är till stor del ansvarig för den moderna tron på numerologi, som senare populariserades av Nostradamus. Enligt Pythagoras utgörs verklighetens yttersta natur av matematiska tal. Iden utvecklades ur hans teori om musik, där han bevisade att intervallen mellan toner kan uttryckas som förhållanden mellan de fyra första heltalen (ett till fyra). Eftersom Pythagoras religiösa övertygelse delvis bestod av påståendet att musik, som han betraktade som en del av universums själva struktur, har en speciell kraft över själen, följde snabbt tron att all verklighet består av talförhållanden. Flin denna gick pytagoreerna vidare till att vörda vissa numeriska mönster. särskilt den så ka])ade "dekadens tetraktys". En tetraktys är ett diagram som representerar de fyra första talen i en triangel med 10 punkter:

Både triangeln och talet 10 - dekaden - blev föremål för pytagoreernas dyrkan. Enligt pytagoreiskt tänkande är 10 det perfekta talet, eftersom det som tetraktysen visar utgörs av summan av de fyra första heltalen. Heltalen själva troddes representera grundläggande ideer: talet ett representerade punkten, två linjen, tre ytan och fyra kroppen. Vidare trodde man att det fanns tio himmelska kroppar: fem planeter, solen, månen, jorden och en mystisk och osynlig "motjord" (förmodligen påhittad för att göra det gudomliga talet till tio), som alla roterade runt en central eld. Efter Pythagoras död splittrades hans skola i två läger. Det ena höll fast vid hans religiösa och mystiska läror, medan det andra koncentrerade sig på hans matematiska och vetenskapliga insikter. Den senare skolan fortsatte att tro att universums natur måste vara i huvudsak aritmetisk. På något sätt trodde man att talenheter och punkter besatt rumsliga dimensioner och var tingens yttersta beståndsdelar. Den tanken kritiserades senare av både Parmenides och Zenon. Den pytagoreiska kosmologin stötte också på svåra problem till följd av en av Pythagoras egna upptäckter. Pythagoras hade nämligen visat att förhållandet mellan en diagonal dragen genom en kvadrat och kvadratens sidor inte var möjligt att uttrycka som ett heltal. Problemet med "diagonalens inkommensurabilitet" ledde till upptäckten - eller uppfmnandet, beroende på filosofisk uppfattning - av irrationella tal. Men fast de irrationella talen innebar ett betydande problem för den pytagoreiska kosmologin, har de visat sig vara en betydelsefull och bestående utveckling inom det matematiska tänkandet.

11

Filo.00 e.Kr. till latin av Boethius och Aristoteles inflytande spreds genom Syrien och den islamiska världen medan Europa ignorerade honom till Platons fördel. Inte förrän Thomas av Aquino på I 200talet lyckades förenade Aristoteles arbeten med kristen doktrin fick han inflytande i västra Europa. Aristoteles studerade från sjutton års ålder i Platons Akademi, där han stannade i ungefär 20 år fram till Platons död. Omkring 3 '>5 började han i Athen föreläsa i det offentliga gymnasiet Lykeion, där han utvecklade en fllosof1 som såväl till metod som innehåll var väsensskild från hans forne lärares. I högre grad än någon tidigare filosof utnyttjade Aristoteles observationer och strikta klassifikationer av data i sina studier. Av det skälet betraktas han ofta som den empiriska vetenskapens och den vetenskapliga metodens fader. Till skillnad från föregångaren Platon inledde Aristoteles alltid sina undersökningar med att diskutera såväl experters som lekmäns åsikter innan han redovisade för sina egna argument, eftersom han förmodade att något kom av sanning troligtvis går att finna i allmänt omfattade synsätt. Aristoteles metod var rigorös och saknade den frälsariver man finner hos många av hans föregångare. I motsatts till både Platon och försokraterna förkastade Aristoteles tanken på att den mänskliga forskningens många olika grenar i huvudsak skulle gå att inordna i en enda disciplin baserad på någon universell filosofisk princip. Olika vetenskaper kräver olika axiom

och medger beroende på inriktning olika grader av precision. Aristoteles förnekade således förekomsten av exakta lagar som styr den mänskliga naturen, men hävdade att vissa metafysiska kategorier - som kvantitet, kvalitet, substans och relation - går att tillämpa oavsett vilket fenomen man vill beskriva. Finns det någon röd tråd som löper genom merparten av Aristoteles verk. så utgörs den av hans syn på tdeologin, eller ändamålet. Kanske som en konsekvens av hans intresse för biologiska studier fascinerades Aristoteles av tanken att såväl levande som livlösa tings beteende är inriktat på något ändamål ("telos") eller syfte. Det är vanligt att beskriva människors, institutioners och nationers beteende i termer av syften och mål (John tar juristexamen för att bli advokat; skolan ordnar en basar för att samla in pengar till taket; landet går i krig för att försvara sitt territorium). Men Aristoteles trodde att begreppet ändamål kunde användas för att förklara allt i universum. Hans tes var att allt har en naturlig funktion och strävar efter att fullgöra eller förevisa den funktion som är dess bästa och mest naturliga tillstånd. Det är med hjälp av funktionsbegreppet som Aristoteles därefter kopplar samman etiken med fysiken genom att hävda att människans naturliga funktion är att resonera. och följaktligen att handlingen att resonera väl är en dygd. Till skillnad från Kant och Mill, som båda utvecklade alternativa etiska teorier där handlingar ses som subjekt för moraliska bedömningar, är det i Aristoteles etik den agerandes karaktär som är moraliskt god eller moraliskt ond. Denna så kallade "dygdetik" återupplivades med stor framgång av Alistair Macintyre inom ramen för det sena 1900-talets moralfilosofi.

25

Fi/0 .1 0.fi: 100 qora tänkar,

Demokritos ca 460-370 f.Kr.

26

Atomisterna: Demokritos

Universums fundamentala essens består av odelbara atomer i konstant rörelse

A ••

ven om det sägs att D,mokritos knappast erkändes av den intellektuella eliten i Athen kan man betrakta honom som den främste av de försokratiska tänkarna, medan hans atomistiska metafysik har beundrats för sitt distinkt moderna synsätt. Enligt Demokritos består verkligheten av ett oändligt antal odelbara kroppar, atomer, som är i konstant rörelse och färdas i ett oändligt tomrum. Materiella objekt är temporära föreningar av dessa atomer, som bildas och förstörs när atomer kommer samman eller skingras i enlighet med naturliga krafter, medan atomerna själva är eviga och oförstörbara. Demokritos hävdade, i motsats till Zenon, att medan atomerna kan delas geometriskt är det enbart materia som innehåller mellanrum - bokstavligen delar av tomrummet mellan atomerna - som går att dela fysiskt. En atom själv kan inte delas fysiskt eftersom de-n är fullständigt solid, helt och hållet utan tomrum, och följaktligen är odelbar. Demokritos atomism är e-tt övertygande försök att förena tidigare filosofers tänkande. Den atomistiska filosofin instämmer med Herakleitos i att ffirändring och rörelse är både möjliga och nödvändiga tillstånd hos naturen. Men de-t fmns också en viss sympati med Pannenides uppfattning att icke-existens eller icke-varande är problematiskt. Enligt Demokritos är allt som existerar en förening av atomer, även de tankar vi tänker. Ändå håller han med Parmenides och Zenon om att rörelse vore omöjlig om universum bestod av enbart materia. Universum skulle vara en enorm fast kropp där förändring vore omöjligt, precis som Parmenides hävdade. För att förklara rörelse postulerade Demokritos att den enda sanna icke-existensen är den oändliga tomheten, den absoluta rymd där atomerna evigt rör sig.

Man skulle kunna tro att Parmenides borde ha motsatt sig detta på logisk grund: att säga att tomrummet finns är liktydigt med att säga att det existerar, men det blir då en självmotsägelse att hävda att tomrummet är avsaknaden av varande eller existens. Demokritos snillrikt originella om ändå inte helt övertygande lösning var att överge den gamla tanken (som ironiskt nog återinfördes i Einsteins relativistiska fysik) att tomrummet eller rymden måste uppfattas som en egenskap hos materian. Demokritos hävdade i stället att det oändliga tomrummet helt enkelt var frånvaron av materia och således materiellt oberoende av atomernas existens. Detta problem, det vill säga förhållandet mellan tomrum och materia, eller f1losof1skt uttryckt rymdens ontologiska status, återkommer långt senare i de utdragna debatterna mellan Isaac Newton - som förespråkade Demokritos tes om den absoluta rymden som ett slags kärl för materian - och Leibniz, som betraktade rymden som bara ett slags relation mellan fysiska objekt. Debattens historia är i sig intressant, för ända fram till Einstein var den allmänna uppfattningen bland ftlosofer och naturforskare att Demokritos och Newton hade rätt, medan det nu förefaller som om Parmenides, Leibniz och Einstein gick segrande ur diskussionen. Demokritos atomistiska teori har andra moderna konnotationer. För han ansåg också att varje skeende i universum är kausalt betingat av tidigare händelser, eftersom materiella objekt beter sig i enlighet med hur atomer inverkar på varandra, ungefär som när kraften då en biljardboll träffar en annan får båda att ändra bana. En mer sofistikerad version av detta synsätt, kallat "determinism", har både kraftfullt försvarats och förnekats i den moderna fllosofms historia, och är än idag en levande fråga.

27

Filo,ofi: 100 stora tåniarr

Epikuros 341-270 f.Kr.

E

pikuros föddes i en fattig athensk kolonistfamilj på Samos. Han var varken förmögen eller aristokrat och plågades tydligen av dålig hälsa under en stor del av livet. Hans f1losof1 utgör en kreativ blandning av försok.ratemas metafysiska inriktning och Sokrates etiska tänkande:. Helt i linje med Dc:mokritos stödde Epikuros tanken på en atomistisk metafysik, men kombinerade: och rättfärdigade denna med en sorts terapeutisk hedonism, där vardagliga bekymmer

28

lindrades genom sökandet efter lycka utan rädsla för gudomlig bestraffning. I grund och botten följde Epikuros Demokritos atomism. men med en viktig skillnad. Enligt Epikuros rörde sig atomerna i tomrummet ursprungligen i ostörda parallella linjer. Emellertid avvek vissa atomer från kursen genom en spontan akt av fri vilja. Ur kollisionerna som blev resultatet uppkom den myriad av ting med olika former, liksom hela den värld av fenomen som vi känner. Denna betydelsefulla modifiering av atomismen

Atomistcrna: Epikuros

Man ska sträva efter lycka, vilket innebär att man eliminerar såväl fysisk som psykisk smärta gjord, d,t möjligt för Epikuros att ställa sig bakom ,n mrkanistisk ftlosoft m,n samtidigt förkasta ~,nninism,n som en förklaring på mänskligt beteend,, vilket varit ett av de främsta skälen till missnöjet med Demokritos filosofi.. Även om Epikuros höll fast vid tanken att själen i sig inte var annat än atomers rörelse i den materiella kroppen, kunde vissa atomer fritt "röra sig i tomrummet". Denna mystiska och av Epikuros aldrig förklarade egenskap gjorde det möjligt för honom att ffirsvara människans fria vilja mot dem som kritiserat tidigare atomistiska teorier. Det står inte desto mindre klart att Epikuros främst intresserade sig inte för spekulativ metafysik utan för en praktisk livsfilosofi och att han använde atomismen bara som teoretisk underbyggnad. Hans etiska budskap bestod i att man ska sträva efter lycka, vilket innebär att man eliminerar såväl fysisk som psykisk smärta. Epikuros ansåg att psykisk smärta är värre än fysisk, eftersom även en svår fysisk smärta snart avtar och kan kontrolleras med sinnet, om den inte resulterar i död. Döden behöver man inte frukta eftersom det inte finns något liv efter detta och inga hämndgiriga gudar. Själen är, i enlighet med atomismens doktrin, bara en sammanbindning av atomer som skingras vid kroppens död. Mental smärta i form av oro och rädsla kan däremot fortsätta ofilnninskat och leda till förvirring, depression ocl) andra psykiska åkommor. Även om han ansågs vara hedonist, eftersom han fokuserade på jakten efter njutning, vore det ett misstag att tro att Epikuros godkände en promiskuös eller dekadent livsstil, vilket Epiktetos, en annan stoisk filosof, beskyllde honom för. Tvärtom var han medveten om att många av kroppens njutningar medförde smärta eller kunde f?i smärtsamma ffiljder. Epikuros själv var fattig och hade dålig hälsa; kanske var det därför inte forvånande att såväl forsiktighet som

avhållsamhet spelade en central roll i hans f1losof1. Epikuros lärde också ut att vishet var den största dygden, för genom den lär vi oss vilka njutningar vi bör sträva efter och vilka vi bör undvika. Vidare hävdade han att ingen kunde vara riktigt lycklig utan att leva ett dygdigt liv, inte därför att dygd i sig själv är gott, utan därför att dygden leder till njutbara konsekvenser och till frånvaro av smärta och rädsla. Liksom Demokritos och anda försokratiker före honom förkastade Epikuros tanken på att människoliknande gudar intresserade sig för mänskliga angelägenheter. Faktiskt var han den förste som formulerade det argument som senare kom att kallas "ondskans problem" (eller teodiceproblemet), och som varit problematiskt för dem som vidhåller att det fmns en allälskande, allvetande, allsmäktig gudom. Med hänvisning till allt ont som människor i världen plågades av frågade Epikuros: "Vill Gud förebygga ondska, men kan inte? Då är han inte allsmäktig. Kan han, men vill inte? Då är han illvillig. Både kan och vill han? Hur kan det i så fall fmnas ondska?" Epikuros var inte ateist, utan trodde att det fanns gudar, men förmodade att dessa gudar inte intresserade sig för mänskliga angelägenheter, eftersom det bara skulle ha distraherat dem från deras eget sökande efter kontemplativ njutning. Epikuros filosofi representerar en märkvärdig blandning av motsägelsefulla ideer. Han är samtidigt en hedonist som predikar försiktighet och avhållsamhet, en teist som förkastar gudomliga ingripanden och själens fortlevnad, och en atomist som förespråkar både en mekanistisk världssyn och fri vilja. Hans anhängare blev kända som cpikurfrr och den mest kände av dem var Lucretius. Epikurismen var populär i nästan sexhundra år, och förblev sin grundares läror trogen, innan den överskuggades av det romerska intresset för stoicismen.

29

f,i o ,o(i : 100 ,1ora tänkar e

Diogenes från Sinope 400-325 F.l f.Kr.-40 e.Kr.

34

Stoikerna: Filon från Alexandria

Filon från Alexandria var en udda figur i det klassiska tänkandet

F

ilon från Alexandria, även känd som Philo Judaeus eller Philo Alexandrinus, var något av en udda figur i det klassiska tänkandet. Han var jude av födsel och uppfostran och det är i första hand fi>r sina filosofiska kommentarer till de religiösa urkunderna man minns honom. Hans familj, som härstammade från en rad präster, var en av de mäktigaste i Alexandrias talrika judiska invånargrupp. Hans bror Alexander Lysimachus var stadens rikaste man och personlig vän med den blivande romerske kejsaren Claudius; hans son Marcus gifte sig med Herodes Agrippas dotter lrerenice. Filon studerade judendomens lagar och traditioner, men han följde också den grekiska studieplanen (grammatik med poesiläsning, geometri. retorik, dialektik), som han betraktade som en fölberedelse tlir filosofin. Hans verk visar an han hade goda kunskaper om de stoiska teorier som dominerade, och hans tänkande är starkt influerat av Platon och stoikerna. Sina stora kunskaper om grekisk-romersk kultur och fdosof1 använde han alltid till judendomens försvar. Trots an han i första hand var angelägen att tolka Moseboken, vann Filons tänkande inte någon stor acceptans bland hans judiska samtida, och det tycks vara främst via tidiga kristna lärda som hans tankar bevarats för eftervärlden. Under alla omständigheter har Filons tolkning av gamla testamentet, och i synnerhet Moseboken, en klan platonisk inriktning. dessutom snarare påverkad av Timaeus än av Platons senare och mer ansedda verk. Filon ansåg att människan är skapad av gud, först som en bild i dennes medvetande - eller logos - och därefter som en kroppslig varelse i besittning av en okroppslig själ. Så betraktad är människan "en gränsvarelse, på gränsen mellan det gudomliga och icke gudomliga". Filon hävdar att den fysiska kroppen tillhör världen. medan medvetandet tillhör det gudom-

liga. I enlighet med Platons tredelade syn på själen hävdar Filon att själens två delar, den rationella och den irrationella, är förbundna av anden. Detta är dock inte den enda likheten mellan Filons tänkande och grekisk filosofL Genom att kombinera Platons tankar i Statt71 med en nypa Aristoteles kommer Filon fram till att människans mål, eller telos, är att bli som en gud, att genom kontemplation sträcka sig efter det gudomliga och så långt som möjligt återvända till sitt gudomliga ursprung. Dessutom är Filon också starkt influerad av stoikema, och särskilt fönjust i att efterlikna deras användning av allegorier i sin filosofiska uttolkning av bibelskriftema. Filon menar att Bibeln inte bör läsas bokstavligt, utan som en bok med dolda sanningar som väntar på att bli upptäckta av den som har tålamod och vilja nog för att hitta dem. Allt detta leder till frågan om i hur hög utsträckning Filon är en originell tänkare, om han nu alls är det. Vi har tagit med honom här inte bara som representant för en ovanlig grupp filosofer - en onodox jude med stark böjelse för grekisk intellektualism, utan också därför att Filon syftar till mer än att bara åstadkomma en syntes mellan grekisk och judisk vishet. Hans ambition är helt och hållet judisk. Genom att visa att det som är värdefullt inom grekiskt tänkande redan står att fmna i judendomen framlägger han ett försvar för och rättfärdigande av sin kulturs nedärvda visdom. Förvånansvän nog var han populär bland och utövade ston inflytande på de kristna lärda som kom efter honom, speciellt Origenes (andra århundradet e.Kr.). Men som många noterat är faran att de grekiska fllosofemas inflytande över Filon blev så ston att han inte tycks inse att hans egna religiösa grundvalar riskerar att sopas bon. Ingen kan påstå att Filons tänkande fullständigt har tagits över av det grekiska inflytandet, men det är obestridligt att det påverkats mycket starkt.

35

FiloHfi: 100 stora länkare

Lucius Annaeus Seneca ca 4 f.Kr.-65 e.Kr.

L

ucius, ofia känd ~om Seneca den yngre. var son till Sent'ca den äldre. också han med förnamnen Lucius Annaeus. Han föddes i Cordoba i provinsen Hi~panien (Spanien) men utbildades från tidig åldrr i f1losof1 i Rom, där han under sin livstid bll'V nära att avrättas av tre kejsare. Caligula skulle ha dödat honom men förmåddes låta bli av det - grundlösa - skälet att

36

Scneca var ödcsbeslämd att dö ung. Claudius sände honom i exil och till slut, sedan han felaktigt anklagats för att ha konspirerat mot sin forne elev Nero. tvingades han ta sitt liv 65 e.Kr. Inte desto mindrt' gjorde han karriär som advokat och samlade t'n stor förmögenhet. Han skrev många verk. som kan delas in i tre huvudsakliga grupper. Först finns hans texter om stoisk filosof,, därefter dt' predikande Epistlarna

Stoikerna: lucius Anna,us s,n,ca

Kärnan i hans filosofi var tron på ett enkelt liv hängivet åt dygden och förnuftet och slutligen hans dramer, som ofta kretsar kring och framställer brutalt våld. Bland de många skådespelen återfinner man Trojanslwrna, Oidipus, Medea, Dm rasandr Herkules, De feniciska kvinnorna, Ftdra, Agamemnon och Th~StC'S.

Seneca var en stoisk fllosof men med en något pragmatisk inriktning. Till skillnad från andra stoiker, som ofta strävade efter mål så höga att få eller ingen förmådde nå dem, var Senecas filosofi mer praktisk och sansad. Liksom hos de andra stoikema var kärnan i hans f1losof1 tron på ett enkelt liv hängivet åt dygd och förnuft. Hans bevarade verk, framför allt de hundratjugofyra texter som ingår i hans Epistlar, men även delvis hans uppsatser, är skrivna i samma ton och är ofta övertygande, enträgna vädjanden snarare än några fackfilosofiska framställningar. Seneca söker ständigt ge sina läsare goda råd snarare än upplysa dem med filosofisk visdom. Det sägs att Boethius fann tröst i att läsa Seneca medan han satt i fängelse. Ett kort utdrag ur ett brev till Senecas sörjande mor visar på hans predikande stil: "Du har aldrig förorenat dig med smink eller burit en klänning som täckt lika mycket när den var på som av. Din enda utsmyckning, den sorts skönhet som inte härjas av tiden, är också återhållsamhetens främsta hedersmärke. Följaktligen kan du kan inte utnyttja ditt kön för att rättfärdiga din sorg efter att i din dygd ha höjt dig över dess begränsningar. Håll dig lika långt borta från kvinnors tårar som från deras brister." Detta predikande är typiskt för Senecas verk och blir allt vanligare i takt med att han mognar. Hans stoicism är färgad av ett slags pseudoreligiös känsla, men speglar ett betydande engagemang för etiska och moraliska principer på metafysikens bekostnad. Senecas stoicism är mer en vägledning i livets konst än en filosofisk teori. Likt epikureerna ansåg stoikerna att en

sann förståelse av världen skulle förändra vårt dagliga liv. Till skillnad från epikureerna följde stoikerna inte någon hedonistisk livsstil. Snarare hävdar Seneca att dygden är det enda goda. Att göra det rätta är av yttersta betydelse och man bör visa likgiltighet för allt annat. Seneca hävdar att var och en av oss inom sig har en gud som leder oss längs den väg som försynen har stakat ut åt oss. Vi kan uppnå lycka endast genom att agera i enlighet med vår sanna natur, som vår inre ledstjärna visar oss, och genom att vara till freds med vår lott i livet. Altruism och ett enkelt leverne är centrala i Senecas tankar om det rätta sättet att leva. Den vikt Seneca i sin filosofi tillmäter att göra det rätta tycks med tanke på hur den romerska historikern Tacitus rapporterar hans död också uppriktigt ha delats av Seneca själv. Sedan han hört Neros dom skar Seneca upp ådrorna i armar och ben och höll därefter ett lärt anforande för sin hustru och den publik som hade samlats. Hans fru Paulina försökte i förtvivlan också hon begå självmord, men Seneca sade: "Jag har visat dig sätt att leva ett mildare liv, men du föredrar dödens ära. Jag kan inte missunna dig att bli ,:n så ädel förebild.· Kejsarens soldater hindrade emellertid Paulinas självmord genom att binda henne. Trots blodförlusten dog Seneca mycket långsamt. Tacitus rapporterar att Seneca "bad Statius Annaeus att ta fram ett gift som han för någon tid sedan skaffat sig, samma gift som utsläckt livet hos dem som av folket dömts till döden i Aten [alltså Sokrates odört). Han fick det och drack det förgäves, nerkyld som han var i lemmarna, och hans lekamen motsatte sig giftets verkan ... Därefter bars han till ett bad, där han kvävdes av ångan, och han brändes utan begravningsceremoni. Så hade han begärt i sitt testamente, då han även vid höjden av sin rikedom och makt tänkte på sitt livs slut."

- -- --=-O()(F=---

]7

Filoiofi: 100 ~tora tänkarr

Marcus Aurelius 121-180

38

Stoikerna: Marcus Aurelius

"Vilken lycka man får uppleva i livet beror på kvaliteten hos ens tankar"

M

arcus Aurelius var kejsar Pius adopterade son och var själv kejsare i nästan 20 år fram till sin död 180 e.Kr. Han är känd för sitt enda verk Självbetraktdsn, enligt hans kritiker skrivet mitt under kriget mot panherna, då han kanske i stället borde ha använt sin tid till att leda armen. I egenskap av "omvänd" stoiker var han bekymrad över de fattigas, slavarnas och de fängslades sociala problem. Trots det fonsatte han som kejsare att forfölja den växande kristna befolkningen, säkerligen därför att han uppfattade dem som ett hot mot det romerska rikets religion och livsstil, som Ju baserades på erövring, polyteism och förgudning av döda kejsare. Själv dog Marcus A~lius av pesten medan han planerade ett fälttåg för att utöka rikets domäner i norr. Hans Självbetraktelser är betydelsefull genom sitt praktiska och aforistiska stoiska budskap. Boken är en löst strukturerad samling tankar med anknytning till stoisk f1losoft, men utgör inte desto mindre ett exempel på en vital etik, i det här fallet grundad i ett synsätt som står närmare religionen än den filosofiska spekulationen. Sentenser som denna är således typiska för Marcus Aurelius: "Vilken lycka man får uppleva i livet beror på kvaliteten hos ens tankar; var följaktligen alltid på den vakt och se till att du inte hyser några tankar som är opassande för dygden eller för det resonliga förnuftet.· Liksom Seneca före honom trodde Marcus Aurelius att en gudomlig försyn hade skänkt människan förnuft och att det stod i människans makt att vara i samklang med universums rationella syfte. Den stoiska filosofin syftade i första hand till att man skulle leva i överensstämmelse med både sin egen natur och med den universella Naturen, en tanke som ligger mycket nära det synsätt som präglade naturuppfatt-

ningen hos överlandru taoistiska filosofer. Att leva enkelt och vara nöjd med sin lott går hand i hand med stoicismen, men samtidigt finns risken att detta leder till pas.\ivitet. Som social kontroll är stoicism den idealiska ·religionen", eftersom ju fier människor som är villiga att acceptera att allting bara är som det är, desto mindre bekymmer lär de ställa till för kejsaren. Även om det är osannolikt att Marcus Aurelius bekände sig till stoicismen av politiska skäl - hans Självbetrakrrlser verkar mycket uppriktig - är det en aspekt på hans filosofi som inte bör glömmas bon. Motivet till att stoikerna insisterande på att människor bör leva "i överensstämmelse med naturen· kommer från en specifik biologisk uppfattning. Enligt stoik.erna strävar alla "varelser med själ" (med det avsåg de vi idag skulle kalla "medvetna varelser") efter självbevarelse. Själbevarelsen leder varelsrn att söka efter det som harmonierar med dess natur och är passande för dess särskilda väsen. Människan. som är begåvad med förnuft, söker inte bara efter mat, värm, och skydd, utan också efter det som är gott för intellektet. Ytterst är det förnuftet som gör det möjligt för oss an bättre välja vad som passar vår sanna natur än om vi bara följde vår djuriska instinkt. Centralt för detta stoiska synsätt är rn förståelse för vad som utgör det goda eller mest passande livet för mänskliga varelser. Medan många tänkare kanske förutsätter att hälsa eller rikedom är gott, hävdar stoikema kategoriskt att det absolut goda alltid måste vara gott. Det är tänkbart att rikedom ibland kan vara skadligt för en person, liksom till och med hälsa, om till exempel min styrka kom att utnyttjas fur något ont syfte. Stoikerna drar i enlighet med detta slutsatsen att det enda ofelbart goda är dygd. Dygden omfattar den vanliga listan på fulländade grekisk-romerska egenskaper: visdom, rättvisa, mod och måttfullhet.

39

filosofi: 100 stora tänkarr

Sextus Empiricus verksam mellan 100 och 200 e.Kr.

V

i vet så gott som ingenting om personen Sexrus Empiricus, bara an hans namn finns med på tre av de viktigaste bevarade verken från den romerska eran: de elva band som alla bär titeln Mor matemarillerna men som också är försedda med individuella titlar, och som bildar

40

två distinkta verk. det ena komplen. det andra ofullständigt, samt Py,Thonislla sllisser, där Sextus Empiricus skildrar de pyrrhoniska skeptikerna. Det är enbart genom hans verk som vi vet någonting alls om skeptikerna, och d~utom betydligt mer än vi annars skulle veta om många av de tidigare grekiska filosoferna. De pyrrhoniska skeptiurna

Skrptikrrna: Sextus Empiricus

Syftet [med skepticism] är att skapa ett slags terapeutisk apostasi grundades av Pyrrho under det tredje århundradet f.Kr. och utvecklade en väldig kontrafllosof1 som svar på samtida tankeinriktningar, huvudsakligen Aristoteles, epikwiemas och stoikernas. I likhet med Sokrates och flera andra av antikens filosofer sk.rev Pyrrho ingenting själv och brydde sig såvitt vi kan avgöra fllrmodligen Inte heller nämnvärt om att förklara sin ftlosof1 för andra. Detta hindrade dock inte hans följeslagare från att dokumentera och utveckla hans filosofi, som tycks ha kulminerat i Sextus Empiricus omfattande verk. Skeptikernas f1losof1 är på samma gång enkel och vittgående. Den är enkel genom att helt och hållet vila på ett enda huvudsakligt påstående, nämligen att man inte kan hävda något påstående med större berättigande än man kan hävda dess motsats. Pyrrhos filosofi sägs kunna sammanfattas i uttalandet "Inte mera det här än det där", vilket betyder att ingen är mer berättigad att hävda ett påstående än att hävda dess negation "icke X". Filosofin är vittgående eftersom syftet med skeptisk filosofi inte är att bara försätta intellektet i ftlosof1sk apati, vilket ofta blir dess effekt på ftlosofistudenter som sällan får lära sig något om skepticismens djupare syften. Detta syfte är i stållet att skapa ett slags terapeutisk apostasi, vilket Sextus menar ska leda till lugn och sinnesfrid. den skeptiska filosofins yttersta målsättning. Sextus erbjuder ett helt batteri av skeptiska argument för att stödja sin tes att man för varje påstående lika berättigat kan hävda dess motsats. Föremål kan se mycket olika ut på stort respektive kort avstånd, men varför skulle vi tro att dess utseende på nära håll är mer rättvisande än det på större avstånd? Ibland är det bara genom att stiga längre ifrån som man kan se något klart. Påstår någon an snö är vit kan man påpeka att snö bara är fruset vatten och an vatt«:"n är färglöst. Självfallet kan vi förklara varför snö "förefaller· vara vit och vatten "fllrefaller" vara färglöst, men

·x·

an göra det är bara att favorisera ett sätt an se på saken framför ett annat. Någon kunde på samma sätt ge en alternativ och oförenlig förklaring till samma företeelse. På grund av det logiska gapet mellan verklighet och sken, ett gap vi inte lrnn stänga eftersom kunskap om verkligheten alltid förmedlas av de felbara kroppsliga sinnena, fmns det inget sätt att bevisa att saker verkligen skulle vara på det ena snarare än på det andra sättet. Hur skulle detta leda till frid snarare än till intellektuell oro? Sextus resonerar så här: Anta att någon hävdar att ting med visshet är antingen goda eller dåliga. Personen kommer livet igenom att vara i obalans, eftersom han i den mån han saknar de goda tingen men utsätts för de dåliga kommer att känna sig orättvist behandlad. Om han å andra sidan har turen att la ett överflöd av goda ting kommer han ändå att vara i obalans, nu av oro för för att förlora de goda tingen. och följaktligen leva i rädsla för att turen ska vända. I kontrast mot detta undviker skeptikern att se ting som goda eller dåliga. rätt eller fel, sanna eller falska, och söker följaktligen varken tillskansa sig eller undvika någonting alls med någon passion eller intensitet. Han står likgiltig inför livets skiftningar och uppnår därigenom sinnesfrid. Kritiker har invänt att den skeptiska f1losofm inte är något möjligt levnadssätt, eftersom värderingar och bedömningar är naturliga och oundvikliga psykologiska funktioner. Dessutom är det skeptiska påståendet självförgörande. Om det är sant an det inte med säkerhet går att hävda något påstående i högre utsträckning än dess negation. gäller detta också för det skeptiska påståendet i sig. Men paradoxalt nog förefaller detta endast stärka den skeptiska uppfattningen. Kan man inte definitivt vare sig förkasta eller bekräfta skepticismen borde man kanske verkligen undvika an alls göra några värdebedömningar. precis som skeptikerna rekommenderar.

41

Filosofi: 100 stora tänkare

Plotinos 205-270

42

Nyplatonisrrrna: Plotinos

Plotinos trodde på en trio av gudomligheter, det Enda, Förnuftet och Själen

P

lotinos ursprung är okänt, men man vet att han kom från Egypten och studerade i Alexandria, där han utbildades enligt grekisk tradition och även undervisade innan han medföljde kejsaren Gordianus lil på det misslyckade fälttåget i Persien; efter ktjsarens död år 244 begav sig Plotinos till trakten kring Rom, där han tillbringade resten av livet. Plotinos levde under begynnelsen av den oroliga period som innebar början till slutet för det gamla romerska riket och ledde till att det delades upp i ett östra och ett västra rik Många ser Plotinos som den romerska epokens siste stora tänkare. Plotinos berömmelsen vilar på hans omarbetningar och vidareutveckling av Platons filosofi, ett arbete som starkt bidrog till det vi kallar "nyplatonismen". även om hans fllosoft också påverkades av Aristoteles och de romerska stoikerna. Hans många verk samlades och redigerades av hans elev Porfyrios under titeln Enneadema. Titeln kommer från grekiskans ord för "nio" och hänsyftar på att var och en av de sex böckerna i samlingen omfattar nio texter. Plotinos f1losof1 kombinerar det mystiska med det praktiska och kom att få ston inflytande på kristen teologi. Hans f1losof1 syftar till att hjälpa sina anhängare att i förening eller gemenskap återvända, till det Enda, eller den Högste, genom kontemplation. Liksom är fallet i den kristna teologin trodde Plotinos på en tredelad gudomlighet, det Enda, Förnuftet och Själen. Till skillnad från den kristna treenigheten är dessa dock inte jämställda utan snarare successiva "stadier" eller emanationer av kontemplativt varande. Det Enda, som Plotinos i likhet med Platon ibland kallade "det Goda", går inte att beskriva. Språk kan endast peka mot det Enda och inte ens dess många namn är dess sanna namn. Snarare är

det den outgrundliga, mystiska källan till verkligheten. Efter det Enda kommer Förnuftet eller "Nous", som motsvarar den intuitiva kunskapen. Förnuftet är också svårt att beskriva i ord, men Plotinos ger oss ett antal analogier. Förnuftet är som solens ljus, det lyser upp det Enda och är det redskap med vilket det Enda kontemplerar sig själv. Förnuftet är källan och grunden till arketyperna, eller de av Platon beskrivna mönsterbilderna (se Platon) för materiella ting. Tanken och tankens objekt förenas i Förnuftet; där finns ingen uppdelning mellan subjekt och objekt, mellan den som uppfattar och det som uppfattas. Nästa verklighetsnivå är Själen, som motsvarar det rationella eller diskursiva tänkandet. Här finns också en indelning i högre och lägre. mellan den högre och inåtriktade Själen. som ser mot det gudomliga med hjälp av Förnuftet, och den lägre och utåtriktade Själen. Plotinos kallar denna lägre del för essens, och det är denna lägre. utåtriktade essens som är ansvarig för den materiella världen. I oss människor existerar båda dessa själens nivåer och det är vår sak att välja mellan att ägna oss åt den lägre nivåns sysslande med kroppen, eller att se inåt och kontemplera Förnuftets högre realiteter. Nyckeln till att förstå Plotinos kosmogoni ligger i insikten att de tre verk.lighetsnivåerna, det Enda, Förnuftet och Själen, är en logisk progression, eller kontemplationsnivåer, av en enda och evig verklighet, snarare än i tiden på varandra följande realiteter. Tid skapas endast genom naturens otillräckliga förmåga att begrunda det gudomliga. Enligt Plotinos uppstår tid i den materiella existensens lägre nivån eftersom Själen, till skillnad från Förnuftet. inte förmår kontemplera mönsterbilderna i ett enda sammanhang, utan måste begrunda dem som fragmenterade objekt vilka kan förnimmas i på varandra följande ögonblick.

43

Filo,ofi: 100 s lora länkare

Augustinus 354-430

44

Kristna: Augustinus

S

Rationellt tänkande är trons tjänare: den som inte tror ska inte heller förstå

om religiös tänkare och filosof skrev Augustinus verk som är klassiska både inom religionsftlosofm och inom den kristna läran; de främsta är hans Beltänndser och Om Gudsstaren. Han föddes i Algeriet och studerade i Kanago, Rom och Milano innan han återvände till Nordafrika för att grunda ett kloster. År 395 utnämndes han till biskop av Hippo Regius. Det centrala i Augustinus filosofi är förvissningen att vishet endast kan uppnås genom tro. Han betraktade ftlosof1 och religion som ägnade samma mål, nämligen sökandet efter sanningen, men ansåg att religionen var överlägsen f1losofm i detta sökande. En ftlosof utan tro kunde aldrig nå fram till den slutgiltiga sanningen, som för Augustinus var liktydig med salighet eller "åtnjutande av sanning". Även om förnuftet på egen hand kunde fmna vissa sanningar, vidhöll Augustinus att det rationella tänkandet var trons tjänare. En av Augustinus favorittexter. hämtad ur Jesaja, hävdar att den som inte tror ska inte heller förstå. Man måste tro för att kunna uppnå förståelse. Denna tanke hos Augustinus innebar inte att han bara slaviskt följde kristen doktrin. I sin ungdom hade han i själva verket avsagt sig religionen, eftersom han fann de religiösa skrifterna intellektuellt otillfredsställande. Sedan han i trettioårsåldern konvenerat till kristendomen blev hans.mål att visa hur förnuftet kunde bevisa trons grundsatser. Det var denna ide som formade hans ftlosof1. Augustinus utnyttjande av förnuftet för att rättfärdiga trons läror är mest känt (eller ökänt, beroende på synsätt) i samband med hans försök att motbevisa den brittiske munken Pelagius t'nligt kyrkan kätterska tankar. Pelagius hade ifrågasatt arvssyndsdoktrinen och hävdade vidare, i enlighet med tesen om fri vilja, att när en människa utför en god gärning är detta en följd av personens

egen moraliska karaktär, och att personen därefter får sin belöning i himlen. Augustinus fann denna lära omstönande och anstötlig. Han hävdade med hänvisning till Romarbrevet att alla människor föds i synd. Frälsning är endast möjligt genom Guds nåd. och är oberoende av våra handlingar på jorden. Genom att ta emot äpplet utsatte Adam både sig själv och hela mänskligheten för fördömelsen. Vår enda frälsning fmns i ångern, men inte ens ånger garanterar an vi kommer till himlen och intl' till helvetet. Augustinus argumentation, som senare återupplivades av Calvinu~ men till slut övl'rgavs av den katolska kyrkan, rationaliserar skickligt Romarl>rn,et. Men ingenstans ifragasätter Augustinus rextens antaganden, utan koncentrerar sig i stället på att dra de logiska sut,;atserna av bibeltexten. Under senare tid uppmärksammades Augustinus Beltännelser av Wittgenstc:in, intl' för sina religiösa eller f1losof1Ska utsagor, utan för Augustinus sätt att beskriva språk.inlärning: "När de [äldrl' pl'rsoner i barnets närhet] namngav något objekt, och samtidigt rörde sig mot någonting, såg jag detta och förstod att föremålet kallades vid det ljud de uttalade när de avsåg att visa fram det. Deras syfte angavs av deras kroppsrörelser, som kan kallas för alla människors naturliga språk: ansiktets uttryck. ögonens rörelser ... I takt med att jag upprepade gånger hörde ord användas på rätt plats i olika meningar lärde jag mig gradvis förstå vilka objekt de avsåg: och ... använde dem för att uttrycka mina egna önskemål" (Bekännelsrr. 1.8). I början av hans postumt utgivna Filosofiska wifurskningar kallade Wittgenstein denna vanliga uppfattning för "den augustiniska bilden av språk". Mycket av återstoden av Wittgensteins bok ägnas ett framgångsrikt tillbakavisande av Augustinus sätt att uppfatta språk.

---X/---

45

Filosofi: 100 stora tänkart

Boethius 480-524

46

Kristna: Botthius

De som gör ont kommer att lida mer om de inte blir ertappade än om de blir det

B

oethius dog relativt ung eftersom han avrättades av den östgotiske kungen Teodorik. Denna hans stora olycka skulle visa sig Få väldiga, eller kanske hellre lyckosamma, konsekvenser för det västerländska tänkandets utveckling. Det var nämligen medan han under två eller tre år i Fångenskap väntade på sin avrättning som den romerska senatorn Boethius skrev sin Dr consolatione philosophiar (Filosofins tröst), den under medeltiden näst efter Bibeln mest lästa och inflytelserika boken. Boken är utformad som en dialog mellan Boethius och Filosofin. Stilen är ovanlig genom att växla mellan prosa och på vers. Boethius tankar och reflektioner är skrivna på prosa, medan samtalspartnern Filosofin uttrycker sin visdom på vers. Ställd inför sin väntande avrättning försöktt' Boethius finna tröst för sin olycka. Trots att han var kristen och blev en av den katolska kyrkans hjältar vände sig Boethius till skillnad från Augustinus, till förnuftet snarare än till tron för att få tröst. I boken söker han definiera några av filosofins eviga frågor, bland dem ondskans problem, den fria viljan och determinismen, rättvisans och dygdens natur. Boethius, som i sina filosofiska uppfattningar främst inspirerades av Platon, kom fram till att "Guds substans består uteslutande av godhet". Med andra ord är för Boethius "Gud" och "godhet" synonyma begrepp. Med tanke på att Boethius hyllas som kristen tänkare innebär detta en intressant teologisk utveckling. För Filosofin avslöjar också för Boethlus att i den mån någon människa är i sanning god, så är hon en gud. "De som uppnår gudomlighet blir gudar. Följaktligen är alla som är lyckliga en gud, men av naturen Finns bara en

enda Gud, men genom delaktighet kan det finnas många." Upptäckten att Gud är lika med godhet leder Boethius till att beakta det så kallade ondskans problem (se Epikuros). Boethius lösning är väsentligen aristoteliansk och ser den gudomliga försynen snarare som en universums åskådare än som en aktivt ingripande kraft. I praktiken innebär detta att Gud förnekas som allsmäktig varelse. Inte de5to mindre finns det element av karmisk vedergällning i Boethius f1losof1. För han vidhåller att de som gör ont kommer att lida mer om de inte bir ertappade än om de blir det. Boethius logik är emellertid rättfram snarare än mystisk. De som undviker bestraffning fortsätter att göra ont, snarare än gott, och fjärmar sig därför allt längre från salighet och slutgiltig lycka. "Dygdiga människor är alltid mäktiga och onda människor alltid svaga·. hävdar Boethius. "för båda åtrår det goda, men endast de dygdiga uppnår det." Boethius fortsätter med att diskutera den fria viljans och determinismens eviga problem. För honom uppstår problemet till foljd av det paradoxala i att människan är fri att välja om hon vill vara god eller ond, samtidigt som Gud på förhand äger kunskap om allt som kommer att hända. Om Gud vet att man tänker göra något redan innan man gör det, kan man knappast välja att göra något annat. Men kan man inte välja att göra något annat forefaller det som om man inte har någon Fri vilja. Boethius lösning är en ganska otillfredsställande kompromiss som tillåter fritt mänskligt agerande i fråga om moraliska val. Det oaktat kan man inte bestrida Boethius verk, som skrevs under hotet om avrättning, är ett mästerverk av ftlosoftsk uppriktighet, värdigt att jämföras med Platons skildring av Sokrates sista dagar.

47

Filoistrs [Andens fenomenologi], ett tidigt verk. och den mognare Grundlinien der Philosophir des Rechts [Rättsfilosofins grunddrag). Htgel tog vid där Kant slutade och försökte konstruera en övergripande metafysik som skulle överbrygga den klyfta mellan sken och verklighet som Kants "transcendentala idealism" tycktes ha skapat. Eftnsom vårt medvetande tvingar på erfarenheterna bestämda kategorier är det enda som mänsklig kunskap enligt Kants metafysik kan söka uppn'1 en fullständig och systematisk vetskap om de fenomen som visas upp för medvetandet. Däremot förblir verkligheten bakom dessa fenomen, det som Kant kallar "tinget i sig", bortom all mänsklig förståe~. Kant godtog den slutsatsen som oundviklig. men Hegel fann den oacceptabel. I Hegels f1losof1 avslöjas den slutgiltiga sanningen långsamt genom idehistoriens gradvisa ut~kling. Det finns en absolut sanning som enligt Hegel inte är en sanning hos påståenden utan snarare begreppsmässig. Denna svåra tanke närmar man sig bäst genom att först söka förstå Hegels syn på historiens och tänkandets utveckling. Enligt Hegel är förnuftets grundläggande princip dess insikt om falskheten hos motsägelser. Så snart man upptäck.ar att en ide innehåller en motsägelse måste ett nytt stadium i tankeutvecklingen följa. Hegel kallar denna process "dialektisk". Hegels dialektik. börjar med en tes, som initialt anses vara sann. Men eftertanken avslöjar att det fmns ett motsatt sätt att betrakta tesen, och som lika rimligt kan vara korekt. Hegel kallar detta för "antitesen". Då man nu står inför två oförenliga ideer, tes och antites, visar sig ett nytt, tredje synsätt, som Hegel kallar "syntesen". Syntesen blir

nu en ny tes, till vilken en antites förr eller senare kommer att inses, varefter ännu en syntes uppstår, och så fortsätter processen. Denna tankens gradvisa och enligt Hegels uppfattning nödvändiga utveckling leder framåt mot den slutgiltiga sanningen, faktiskt mot ett slutgiltigt universellt medvetande eller en ande. Men för Hegel ligger sanning inte i påståenden. Med andra ord hör inte sanningen till påståenden som säger att världen, eller verkligheten, är beskaffad på ett visst sätt. Att uppnå sanning är enligt Hegels f1losof1 snarare att uppnå fullständighet. eller att överskrida alla begränsningar. ldeer, eller med Hegels terminologi begrepp, är snarare än påståenden eller antaganden det som kan vara falskt. Falskhet är bara en begränsning, en ofullständig förståelse av det absoluta. Detta medför att för Hegel vetenskapliga teorier som visats vara oriktiga inte behöver vara i sig helt fel, bara sådana som inte förmår berätta hela historien. De uttrycker en begränsad uppfattning om en mer allomfattande sanning. Hegels dialektiska process avslutas med en storartad metafysisk vision av det univeiwlla medvetandet. Han skrev: "Innebörden i det där 'absoluta' budordet 'känn dig själv' är - vare sig vi betraktar det i sig självt eller i det historiska sammanhang då det först uttalades - inte att främja enbart självkännedom vad beträffar dei unika jagets särskilda egenskaper. Den kunskap det befaller oss att inhämta är den som gäller människans sanna verklighet, det som är essentiellt och ytterst sant och verkligt, om anden som den sanna och absoluta varelsen". Svårigheterna i Hegels filosofi är otaliga och det är också, kanske som en följd av detta och av oklarheten i hans verk, de många skolor och f1losof1ska influenser som går att leda tillbaka till hans tänkande. Men kanske var det mest betydelsefulla inflytandet av Hegels f1losof1 det man återfinner hos Karl Marx.

IOJ

Filo5ufi: 100 stora tänkare

Arthur Schopenhauer 1788-1860

104

ldtaliHnna: Arthur Schopenhauer

Via musik och konst kan vi betrakta den universella viljan skild från vår individuella strävan.

S

chopenhauer var pessimistisk postkantiansk filosof. Hans främsta verk, Världrn som vilja och .föreställning, är en anmärkningsvärt lärd utforskning av några av Kants viktiga teman, luyddad med en smula österländsk f1losof1. Schopenhauer bidrog till att göra Kants svårbe-gripliga verk populära bland allmännheten och var den som introducerade Vedaskrifternas och Upanishadernas filosofiska tankar i den väster-ländska kultumi. Liksom Hegel, som han ogillade sedan de båda hade undervisat vid universitetet i Berlin, tar Schopenhauer sin utgångspunkt i vår oförmåga att vinna kunskap om "tingen i sig", den verklighet som i Kants metafysik fmns bakom fenomenvärlden. Till skillnad från Heg,l al-ceptt'rade Schopenhau,r Kants tes att verkligheten bakom föreställningsvärlden, är omöjlig att lära känna för det subjektiva jaget. Men det fmns det en bakdörr in i världen av ting i sig, eller som Schopenhauer så typiskt bildrikt formulerar sakt'n: "t'n väg inifrån står öppen för oss till den där tingens verkliga inre natur till vilken vi inte förmår nå fram utifrån. Den är, så att säga, en underjordisk gång, en hemlig allians som, nästan som genom förräderi, plötsligt förflyttar oss in i det fäste vi aldrig utifrån skulle förmått erövra.· Denna "underjordiska gång" hittar vi genom an inse an "även vi själva finns bland de enheter vi behöver vinna kunskap om. att vi själva är tinget i sig" - en tanke som Schopenhauer anser är underförstådd i Kants verk. men som den stora metafysikern förbisåg. Detta är i huvudsak Schopenhauers tanke. Det subjektiva "jag" visar sig bara fl)r oss i fenomenvärlden, så det kan inte vara det som utgör vår sanna natur (det som är ett "ting i sig"). Vår sanna natur är vilja. Viljan är det ting i sig som. när det i

föreställningsvärlden framställs som en strävan viljan an leva - inte desto mindre direkt och ickelr.onceptut'llt uppenbaras för min subjektiva jag. Schopenhauer förklarar aldrig riktigt vari denna direkta uppenbarelse består, bara att viljan inte är något som tillhör individen, utan en universell drivkraft som fångat~ i den enskilda varelsen genom dennas omättliga begär efter att uppenbara sig själv i föreställningsvärlden. Ttll skillnad från Nietzsche. som senare tog upp och vördade detta viljebegrepp, ser inte Schopenhauer viljan som något som bör förhärligas, utan som något som man hör stå emot. Vi är alla utlämnade åt viljan: den infekterar allt vi tänker och gör. Den är universums sanna essens men också or~aken till allt vån lidande. eftersom vi är slavar under dess krav. Schopenhauer tror dock an det fmns ett sätt att övervinna viljan. nämligen genom att kontemplera konsterna. och framför allt musiken. I musiken och konsten kan vi betrakta den universella viljan skild från vår individuella strävan. I kontemplationen kan vi uppnå en mått av objektivitet och avvioia viljans ständiga krav och strävan efter förgängliga mål. Schopenhauer är också angelägen att påpeka att viljan kan övervinnas genom den intellektuella insikten an våra dödliga jag bara är slavar. verktyg fbr den universella viljan, och att vi därför inte bör frukta döden. Den universella viljan är evig och våra individuella liv bör inte värdesättas, eftersom det är viljans önskan att existera i föreställningsvärlden som leder till vår individuella existens och följaktligen vårt lidande. Denna åsikt leder naturligt till att självmord är försvarbart, men den saken försöker Schopenhauer ta sig runt genom att hävda att självmord är en viljehandling och utgör en intellektets kapitulation, i motsats till den seger som går att uppnå genom kontemplation.

105

F i I os oJi : I OO stora I änka r e

Adam Smith 1723-1790

106

Libualtrna: Adam Smith

"Oavsiktliga konsekvenser av planerade handlingar" kommer att vara till nytta för samhället som helhet

S

mith, den skotske moralfilosofen och politiske och nationalekonomisk tänkaren, var samtida med Hwne och ligger väldigt nära honom i synsätt och filosofiskt temperament. Hans R!reläsningar om etik och logik publicerades under titeln Theory of Moral Srntiments, men han är mest känd fiir sitt verk om nationalekonomi, Nation=s

välstdnd. Smith har blivit de marlrnadsliberala ekonomernas och politikernas favorit och är berömd för sina uppfattningar om privat egendom, den fria marknadsekonomin och läran att "oavsiktliga konsekvenser av planerade handlingar" kommer att vara till nytta för samhället som helhet. Tanken bakom denna, om den skulle stämma, mycket lyckosamma princip är att man genom att avsiktligt främja sina egna intressen samtidigt oavsiktligt främjar h,fa samhället. Ett enkelt exempel illustrerar kärnan i Smiths ide. Anta att Jones, i syfte att skapa sig en R!rmögenhet, beslutar att stana ett eget företag som ska tillverka någon enkel produkt för vardagsbruk. Även om Jones syfte är att bli rik får hans entreprenörskap ett antal oavsiktliga men gynnsamma konsekvenser för andra. För det första ger han inkomster åt de personer han anställer, vilket direkt gynnar dem. För det andra skapar han tillgång till en produkt som hans kunder tidigare hade svårare att ta tag i eller måste betala mer R!r, och därigenom förenklas eller förbilligas en, låt vara ringa, aspekt av deras liv. Marknadsekonomins funktioner garanterar att dessa oavsiktliga fördelar inträffar, för om Jones anställda kunde hitta mer lönsamt arbete någon annanstans skulle de antingen sluta arbeta för honom eller så skulle han vara tvungen att höja deras lön för att försäkra sig om deras arbetskraft. Vore på motsvarande sätt Jones produkt lättare att få tag i eller billigare från någon annan tillverkare, skulle Jones antingen gå i

konkurs eller tvingas att sänka sina priser till en konkurrenskraftig nivå. Modellen förutsätter avsaknaden av monopol, både på arbetsmarknaden och på den ekonomiska marknaden. Övertygelsen att "oavsiktliga konsekvenser av planerade handlingar" kommer att gagna samhället hade ston inflytande på 1700- och 1800-talens industriella filantroper och lade den filosofiska grunden för Benthams och Milis senare etiska teorier. Men det har inte saknats kritik. Det är naturligtvis behagligt för entreprenörkapitalisten att förmoda. att han genom att främja sina egenintressen samtidigt storsint och filantropiskt befrämjar samhälln i ston, men många har menat att det synsättn är alltför inskränkt och menar att man bara behöver granska industrialisering.\tidens Englands sociala utveckling med farliga och usla arbetsförhållanden, extrem fattigdom och förnedrande sociala förhållandena för den lidande arbetarltlassen, för att inse att Smiths idealistiska modell medfllr betydligt allvarligare oavsiktliga konsekvenser. Kritikerna menar att det som fr'Jmst satte punkt för dessa förhållanden i den industrialiserade västvärlden inte var något framgångsrikt fasthållande vid Smiths principer inom ekonomin, utan att fattigdomen och de dåliga arbetsvillkoren flyttade från en del av världen till en annan. Med andra ord skulle levnadsvillkoren i väst ha förbättrats på andra länders bekostnad. genom att de arbetsinsatser som behövdes för an förverltliga Smiths ekonomiska modell har avlägsnats från västerländska samhällen och flyttats flyttats till samhä lien i tredje världen. Oavsett vilka politiska åsikter man har om Smith är Nation=s i•älstdnd ett av de viktigaste, och välförtjänt mest lästa, verken inom nationalekonomi och politisk fllosof1 i det västerländska tänkandets historia. Den bör läsas och förstås lika mycket av dess belackare som av dess anhängare.

107

Filosofi: 100 stora tånkare

Mary Wollstonecraft 1759-1797

·..t.

D

.-(..(-

en första feministen, Wolls1onecraft, som dog i hamsäng redan vid trettioåtta års ålder, var en radikal tänkare som kämpade för såväl kvinnans som för människans rättigheter, inte helt olikt Thomas Paine. Wollstonecrafts viktigaste

108

: ·~-- ..~ --~ ..··:-· verk. Till försvar för ~vinnans rätrighftfr, föregicks av pamfletten A Vindication ofthe Rights of Man, där hon hävdade an det brittiska folket hade rätt att avsätta en dålig kung och an såväl slaveriet som samtidens behandling av de fattiga var omoraliska. Faktum är att Wollstonecraft, till

Liberalrrna: Mary Wollstonecraft

"Mina medmänniskors fdrsummade utbildning är den stora källan till det elände jag beklagar" skillnad från vissa delar av den moderna feministiska rörelsen, ansåg an kvinnors och mäns rättigheter var gemensamma och oupplösligt förenade. Wollstonecraft ansåg att både orsaken till och botemedlet mot det onda i hennes samtid stod an finna i utbildning. I förordet till Kvinnans rättigheter obseJVerar hon: •Jag har gått igenom en mängd böcker i ämnet utbildning och tålmodigt observerat hur föräldrar beter sig och skolor förvaltas, men vilket är resultatet? En djup övertygelse om an mina medmänniskors försummade utbildning är den stora källan till det elände jag beklagar". Hon var särskilt oroad över hur kvinnans naturliga förmågor undertrycktes av en utbildning som betonade de egenskaper som krävdes för att smickra och tjäna män snarare än att förstärka kvinnors naturliga förmågor som människor. Hon skriver: "En orsak till denna torftiga blomning tillskriver jag en falskt utbildningssystem, konstruerat utifrån böcker skrivna av män som betraktar kvinnor snarare som just kvinnor än som mänskliga varelser och som därför har varit mer angelägna att göra dem till lockande älskarinnor än makor. Könsuppfattningen har blivit så förryckt av denna skenbara hyllning att vårt sekels civiliserade kvinnor med enstaka undantag enbart hänger sig åt an vinna kärlek, när de i stället borde uppfyllas av den större ambitionen att med hjälp av sina talanger och dygder vinna respekt." Även om Wollstonecraft klargör att det är det mansdominerade samhället som har uppmuntrat kvinnor till att vara "fogliga och till förfång för allt annat vinnlägga sig om sitt utseende" och att äktenskapet bara är "laglig prostitution", är hon orubblig i sin åsikt att detta i lika hög grad skadar män som kvinnor. "Låt kvinnan dela männens rättigheter, så kommer hon också att tävla med mannen i förtjänstfullhet", hävdar Wollstonecraft.

Eftersom det goda I samhället är en följd av ökande förnuft, kunskap och dygd, kan det bara vara till fördel för båda könen att maximera dessa egenskaper. Att behandla kvinnor som bagateller uppmuntrar dem till att vara illistiga och lömska, förnedrar deras naturliga begåvning och leder till en missämja i hemmet som återspeglas och förevigas hos barnen. Som argument för kvinnlig rösträtt hävdar Wollstonecraft an så länge männen förnekar kvinnors rättigheter kan de inte tala om kvinnors plikter, vare sig som hustrur eller mödrar. får kvinnor inte rösta därf"cir att de inte är rationella? I så fall, säger Wollstonccraft ironiskt, ·vore det praktiskt att börja importera piskor från Ryssland; en sådan present bör varje far ge sin svärson på bröllopsdagen, så att maken med samma redskap kan kontrollera hela sin familj, och utan att bryta mot rättvisan härska genom att svinga sin spira, ensam herre i huset eftersom han ensam i det äger förnuft: denna gudomliga, obestridliga jordiska suveränitet som universums härskare inandats i mannen. Godtar vi det synsättet har kvinnor inga medfödda rättigheter att göra ansprik på, men enligt samma synsätt försvinner också deras plikter, för rättigheter och plikter är oskiljaktiga". Wollstonecrafts bok var genuint revolutionär och chockerade många av hennes samtida. Hon beskrevs en gång nedlåtande som "en hyena i underkjol", inte bara på grund av hennes åsikter om kvinnors rättigheter utan också för att hon förespråkade att monarkin skulle avskaffas och kyrkans makt upplösas, eftersom båda var förtryckande system. Hade hon inte dött så tidigt skulle kanske kvinnors rättigheter ha utvecklats mycket snabbare än som faktiskt skedde. Som det nu blev är det talande att f1losofm fick invänta Simone de Beauvoir, nästan 200 år senare. innan den fann en ny kvinnlig tänkare med lika stort inflytande.

. - -· ..«)os;...;;;;;;;;==

109

Filosofi: 100 stora tänkar~

Thomas Paine 1737-1809

D

en engelskfödde politiske tänkaren Thomas Painl' uppfann inte bara begreppet "United States or America • utan inspirerade revolutionerna både där och i Frankrik Han tving-

110

ades fly från England när han fcirsöktr göra revolution även där. Kunskap om hans betydelse för såväl den amerikanska konstitutionens utfonnning som för det amerikanska sättet att leva är viktig om man vill förstå USA:s säran.

librralrrna: Thomas Paine

Inkomsterna fråfrån mark- och fastighetsskatten bör investeras i ett välfärdssystem Efter att i början av 1770-talet ha emigrerat

till den nya världen blev Paine redaktör för Pmnsylvania Mogazi~ och publicerade en av de första uixter som krävde slaveriets avskaffande. Paine blev berömd när han vid det amerikanska frihetskrigets början utgav stridsskriften Sunt fornuft. I den argumenterar han mot tanken på en härskande klass och förespråkar att stat och samhälle ska hAllas åtskilda. Självständighet för de amerikanska kolonierna, hävdade Paine, var både moraliskt och praktiskt lorsvarbart. Under hela frihetskriget fortsatte- han att skriva och publicera pamfletter till stöd ffir revolutionen. Efter segern i det amerikanska frihetskriget for Paine först till Frankrike och sedan till England. Som ett svar på Burus Rejld1tioner om frans/ta m,olutionm skrev och publicerad!' Paine Mi1nnisltans rättigheter, ett nydanande verk om demokrati och republikanism. Enlig Paine föds alla människor med samma rättigheter. Nödvändigheten att leva i samhällen kan emellertid leda till situationer d6 vi inkräktar på andras rättigheter. Dessutom har vi kanskr inte alltid möjligheten att värna våra rättigheter mot dem som inte respekterar dem. Följaktligen är det nödvändigt att inrätta en stat och en grundlag där Individuella rättigheter kodifieras som medborgerliga rättigheter och upprätthålls av staten i dess egrnskap av Individernas ombud. Den enda moraliskt föTSV11rbara statsformen är den demokratiska republikens., där medborgarna också ges rätten att genom röstning välja sina ledare. Det är just denna rättighet, att välja sina ledare, som de nedärvda monarkierna i Frankrike och England berövar sina folk, och den saken är nog för att förkasta dem som omoraliska institutioner. Den brittiska staten svarade med att anklaga Paine för förräderi, vilkrt tvingade honom att fly tillbaka till Frankrike. Sedan Paine lämnat landet krossade staten den brittiska revolutionrn innan

den hunnit växa sig stark. 1 Frankrike välkomnades Paine först och fick säte i Nationalkonventet. När han senare motsatte han sig skräckväldet fängslades han emellertid och undslapp med knapp nöd att avrättas. I sitt sista verk, Agrarian Justice, utvecklade Paine sin syn på medborgerliga rättigheter och social rättvisa. Han menar att statens berättigande utgår från att medborgarna får det bättre än de skulle ha fått utan dess existens. Icke desto mindre fmner han att många av de fattigaste i Europas civiliserade samhällen har det sämre än de så kallade "ociviliserade" infödda amerikanska indianerna. Ojämlikheten har mycket att göra med ägandet av mark och fastigheter, en privilegium som Paine föreslog borde beskattas eftersom det rikedomsalstrande som gör det möjlig kräver samhällets stöd. Inkomsterna från mark- och fastighetsskanen bör investeras i en välfärdssystem öppet för alla medborgare. 1802 återvände Paine till Amerika, men det blev ingen lycklig hemkomst. I Förnuftt:ts tidsålder hade Paine argumenterat mot både ateism och kristendom till förmån för en deism som förkastar alla hänvisningar till gudomliga uppenbarelser. I stället hävdade Paine att tron på Gud är en förnuftsmässig nödvändighet; det logiska svaret på frågan varför något över huvud taget existrrar. Paine förkastar såväl organiserad religion som bibelns hämndlystne Gud. Oturligt nog för Paine var de flesta amerikaner kristna och ogillade starkt hans syn på religion, trots de tjänster han tidigare gjort dem. Han stannade kvar i USA, men dog obemärkt. Paines verk kännetecknas av en sällsynt integritet. Han hyllade individens frihet och rasade mot förtfYck, organiserad religion och orättvisor. Trots hans tidiga verks enorma inflytande är han en filosof som som säreget nog sällan nämns.

111

filnsofi: 100 stora tänkare

Jeremy Bentham 1748-1832

J J2

Librralrrna: Jeremy Bentham

Vad man bör göra är att maximera lycka och minimera smärta

B

entham föddes i London och utbildade sig till jurist men stördes av juridikens komplicerade språk och motsägelsefulla principer. Han ägnade sig i stället åt att utforska lagens, moralens och politikens natur och grunder, och kom fram till att de kunde sammanfattas i en enda princip. Denna princip, som säger att det goda för människan är att uppnå lycka och undvika smärta, återspeglar samma enkla, hedonistiska psykologi som förespråkats sedan Epikuros tid. Men Bentham vävde samman sin nyttoprincip, som han kallade utilitarism, med f1losof1, samhällsliv och kultur; det etiska system han skapade är ännu i dag är av stor betydelse. Benthams snille låg i att visa hur lagens, politikens och etikens påbud alla kunde omformuleras i nyttotänkandets enklare satser, som uteslutande bekymrar sig om att maximera det vi eftersträvar och minimera det vi fruktar. Utilitarismen är grundar sig på en mycket okomplicerad uppfattning om den mänskliga naturen. Bentham säger: "Naturen har satt två enväldiga härskare att styra över mänskligheten, smärta och lycka ... De styr oss i allt vi gör, i allt vi säger, i allt vi tänker: varje försök vi gör att kasta av oss deras herravälde tjänar bara till att påvisa och bekräfta det. Människan kan i ord låtsas avsvärja sig deras övermakt, men i verkligheten kommer hon alltid att förbli deras undersåte." Ur detta följer en enkel moralisk regel: att vad man bör göra är att maximera lycka och minimera smärta. Som ivrig reformator av politiska, rättsliga och sociala institutioner ansåg Bentham att sådana Institutioner skulle inrättas i enligthet med denna regel. Han konstruerade ett fängelse, "panoptikon", där llngama ständigt iakttogs av myndigheterna och därigenom

uppmuntras till att göra vad de borde, nämligen verka för det största goda åt flest personer för att undvika lidande. Straff borde således alltid användas som ett medel för förbättring och vara noggrant avpassat så att dess långsiktiga konsekvenser, även om det kortsiktigt kunde vara plågsamt för dem som straffades, ledde till ökad lycka. Till detta syfte konstruerade Bentham till och med en "lyckokalkyl". "felicifIC caicuius·. för att underlätta uträkningen av exakt hur mycket smärta och lycka som skulle följa på en given handling. Det är intressant att Bentham inte gör någon skillnad mellan lycka och njutning. Att uppleva njutning är enligt Bentham detsamma som att vara lycklig, en åsikt som skulle kritiseras av hans utilitaristiske efterföljare, John Stuart MiU. Benthams uppfattning att lycka och smärta kan beräknas kvantitativt, i enheter av lika värde, ungefär som knappar i en burk, lämnar inte heller något utrymme för olika erfarenheters olika kvalitet. Också med det problemet skulle Mill brottas när han utvecklade den utilitariska etiken. Kanske är det största problem som skapas med Benthams system, och som inte ens dagens utilitaristiska teorier fullständigt har löst. att enskilda individer undertrycks till fördel för majoriteten. Om det enda som betyder något i ett etiskt dilemma är hopräknandet av "största möjliga lyckan hos alla berörda", förefaller det inte fmnas något skäl till att inte en persons hela lycka skulle offras om det ökar majoritetens samlade lycka. Det som saknas i Benthams utilitarism är. liksom i Rousseaus "sociala kontrakt", tanken på individens rättigheter. Men trots det utövar det etiska system som populariserades av Bentham och utvecklades av Mill fortfarande en stark dragningskraft på många tänkare.

Il J

Filosofi : 100 stora tänkare

John Stuart Mill 1806-1873

114

Liberalrrno: John Stuart Mill

Handlingar är rätt i den mån de befrämjar lycka, fel när de leder till motsatsen

J

ohn Stuart undervisades uteslutande av sin far, den skotske filosofen och nationalekonomen James Mil!, och var som barn något av ett geni. Han lärde sig grekiska vid tre års ålder och hjälpte i de tidiga tonåren sin far med skrifter om nationalekonomi. Runt tjugo fick han ett sammanbrott och revolterade mot såväl faderns som Jeremy Bentharns intellektuella inflytande. Mill skrev sitt viktigaste verk, A System of Logic, i medelåldern, men är mest ihågkommen för kortare och senare verk som Om friheten, 1859, och Utilitarism, 1863 Milis utilitarism fmslipar de åsikter både hans far och Bentham förde fram. Liksom Bentham vidhåller Milis att den grundläggande principen för moraliskt agerande ska vara maximerandet av lycka och minimerandet av smärta. Mill fonnulerade detta som "Principen om största möjliga lycka", vilken säger att "handlingar är rätt i den mån de befrämjar lycka, fel när de leder till motsatsen. Med lycka menas lust och avsaknad av smärta; med olycka, smärta och försakelse av lycka". Mill såg två brister I Benthams teori. Vid beräkningen av de relativa mängderna smärta och lycka i sin "lyckokalkyl" hade Bentham givit samma vikt åt varje enhet av lycka och skada. Mil! insåg an lycka inte kan reduceras till enbart kvantitativ analys, utan att vissa kvalitativa aspekter måste beaktas. Smärtan då man förlorar ett favoritdjur är sannolikt mindre än smärtan då man förlorar en anhörig, men kan trots det, vid vissa tillfällen och för vissa personer, vara lika stor. Benthams kalkyl gav föga utrymme för sådana skillnader. För det andra argumenterade Mill för att viss lycka har större värde än annan. Han skriver att "det är bättre att vara en

missnöjd människa än en nöjd gris; bänrt att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd dårt. • Likaså skiljer Mill mellan "högrt" och "lägre· njutningar, vilket bör beaktas i den utilitaristiska kalkylen. Den utilitaristiska etiken har till följd av sin enkelhet utövat en stark dragningsdrift, men trots det, speciellt i Milis framställning. utsatts för en omfattande och ihållande kritik. Men mycket av kritiken mot just Mi!l (snarare än mot teorin i allmänhet) baseras på att man inte betraktat hans bok. Utilitarism som en del av hans övergripande tänkande. Moderna kritiker har exempelvis klagat på an Milis etiska principer är för krävande. Måste varje handling bidra till ökad lycka och minskad smärta blir även vårt alldagliga beteende omoraliskt. Vill jag leva helt enligt Milis etik, måste jag väl donera all min disponibla inkomst till välgörenhet och beakta de vidare konsekvenserna av det yrke jag valt. Bidrar verkligen allt jag gör till att främja lyckan och minska olyckan? En så universell altruism vore kanske förtjänstfull, men den är inte någon konsekvens av Milis filosof1. Som helhet är hans system radikalt liberalt. Han gör klart att vi endast bör bekymra oss om moral i de aspekter av livet där bestraffningar måste förekomma i syfte att avskräcka från vissa slags beteenden. I övrigt är individen moraliskt och juridiskt fri att leva sitt liv efter eget gottfmnande. Milis kritiker har upprepade gånger förbisett att han inom sin f1losons vidart ramar skiljer mellan det som är rätt och det som är gott. Mill hävdar ingenstans att vi alltid är förpliktigade att agera för att främja det goda, bara art när frågan om rätt och fel uppstår är det som lir rätt det goda, och det goda är det som främjar största möjliga lycka.

115

Filuso(i: 100 scora tänkarr

Auguste Comte 1798-1857

116

libnalrrna: Auguste Comte

Intellektet bör inte vara slav under passionerna utan hjärtats tjänare

C

omte var en udda och kanske obalanserad person. Hans karriär var från början akademiskt briljant, men avbröts av händelser som ledde till att han blev studentrebell, mentalpatient och begick ~ misslyckat självmordsförsök. Någon universitetsprofessur fick han aldrig trots flera vänners försök att bistå honom, bland dem J. S. Mill. Trots det blev denne franske ftlosof postumt en hjälte i 1900-talets positivistiska rörelse och en kom att inspirera utvecklingen mot "scientism" (det synsätt som hävdar att vetenskapen, med Quines formulering, är "sanningens slutgiltige skiljedomare"). Comte var också sociologins självutnämnde grundare, och är i den egenskapen känd bland sociologer över hela världen; han var den förste som tillämpade vetenskapliga metoder på studiet av människor och samhälle. Dessa tank.ar presenterade han i sitt viktigaste verk, Cours dr bakom sinneserfarenheterna, det som kausalt ger upphov till sinnesintryck. Det synsättet leder till den åtskillnad mellan primära och sekundära egenskaper som först defmierades av Locke. där sekundära egenskaper ses bara som efemära effekter framkallade i medvetandet av objektt'ts primära egenskaper. Whitehead betraktar den indelningen wm oberättigad och inte önskvärd. !lir skulle dl'n vara sann. sägl'r han, "har poeterna fullständigt fl'I". 1 stället för att lovsjunga rosen för dess doft eller näktergalen för dess sång "borde de rikta sin lyrik till sig själva och förvandla den till självbelåtna oden ägnade det mänskliga medvl'tandets överlägsenhet." Whitl'hl'ad betraktar inte naturen som något underliggande kausalt substrat till våra perceptuella l'rfarenheter. utan ser den helt enkelt bara som det som observeras av våra sinnen. Vetenskapen bör ägna sig åt relationen mellan de händelser vi uppfattar och förkasta det förvetenskapliga påståendet att den undersöker en underliggande, abstrakt "materia". Whitehead kan som filosof ha varit före sin tid. Även om dl'n inte är brett accepterad är hans "organismftlosof1" ett av 1900-talsftlosofms första och mest systematiska försök att bryta loss från den samtida fllosofms traditionella problemen. Den är viktig som en källa till stimulerande och användbara synsytt för det växande antal ftlosofer som i likhet med Whitehead betraktar materialismen som i grunden befiingd.

123

Filosofi: 100 stora tänkare

Ernst Mach 1838-1916

124

Pragmatikerna: Ernst Mach

"Vi känner bara till en källa som direkt avslöjar vetenskapliga fakta - våra sinnen"

M

ach var en österrikisk forskare och vetenskapsfilosof och anses vara den som mest direkt påverkade filosoferna i Wienlr.retsen (se Schlick och Carnap). Han är till stor del ansvarig för uppkomsten av 1900-talets logiska positivism. Mach rasade mot metafysiska hypoteser som utan grund i sinnesupplevelser och konstaterade: "Vi känner bara till en klllla som direkt avslöjar vetenskapliga fakta - våra sinnen". Således är allt som kan sägas om verkligheten det som ingår i en fullständig beskrivning av våra sinnesintryck. Allt annat går utöver bevisen och därför utöver vad som är berättigat att säga. Följden är enligt Mach att vetenskapen bör utformas som en redovisning av de fakta vi erhåller genom sinnesintryck. Liksom William James hävdade Mach i pragmatisk stil: "Enligt vår uppfattning är naturlagar en produkt av vån psykologiska behov att känna oss bekväma med naturen. Alla begrepp som överskrider sinnesdata måste rättfänligas som hjälpmedel som gör att vi kan förstå, kontrollera och ffirutse vår omgivning. Olika begreppssystem kan i detta syfte med lika stor rimlighet användas i skilda kulturer och vid skilda tidpunkter." Mach förebådade Quines vetenslr.apsf1losof1 och hävdade att om man har två empiriskt likvärda begreppsliga uppsättningar är valet av teori inte godtyckligt, utan bör snarare bestämmas genom att man beaktar teoriernas enkelhet, konsekvens och djup. Enkelhet lir en ofta lovordad fördel hos vetenskapliga teorier, även om det sällan föns fram någon stark filosofisk anledning att föredra den annat än hänvisningar till principen "Ockhams rakkniv" (se Ock.barn). Konsekvens och djup är krav på

motsägelsefrihet och på att välja den teori som har största möjliga förklarande kraft. I linje med Machs uppfattning att vetenskapliga lagar endast är begreppsmässiga verktyg bör man inte heller tala om bevis inom vetenskapen. Att "bevisa en teori" innebär att man på något sätt har visat att det den utsäger nödvändigtvis måste vara sant, men enligt Machs syn på vetenskap är det bästa en teori kan åstadkomma att organisera vår kunskap så att den hjälper oss att effektivt "kontrollera och förutsäga· vår omgivning. Ett resultat av Machs vetenskapsf1losof1, som han även själv noterar, är att de icke observerbara postulaten i våra vetenskapliga teorier, såsom atomer, elektroner, fält och vågor. inte kan tillmätas någon substansiell existens. All tillskrivna sådana begrepp materiell status är faktiskt, säger Mach, liktydigt med att åberopa "den gamla metafysikens humbug·. Samma tanke återkommer hos Quine, som menar att fy~ikens teoretiskt antagna postulat epistemologiskt står på lika lös grund som "Homeros gudar·. I Die Mtchanilt in ihrer Enrwicklt.tng går till och med så långt att han förklarar innehållet i Newtons mekanik utan att postulera absolut tid och rum, kraft eller några andra "transcendentala· begrepp. Machs extrema empirism far dock följder som tycks leda till antirealism eller idealism. Genom att endast lita till vad som kommer genom sinnesintryck förnekar Mach antingen den metafysiska verkligheten hos en värld oberoende av medvetandet, eller också förnekar han möjligheten att vi någonsin kan få någon kunskap om en sådan värld, vilket hänvisar den till samma "noumenala" värld som Kant blev tvingad att postulera. Faktum också är att Mach redan under sin livstid av Lenin kallades för ·en fiende till materialismen·.

125

filosofi:

100 Slora tänkarr

Charles Sanders Peirce 1839-1914

126

Pragrnati,rrna: Charles Sandtrs Peirce

Peirce ser kunskap som ett sätt att som en reaktion på tvivel stabilisera vårt inrotade beteende

P

eirtt var en amerikansk forskare vars intl't'SSe för filosofi började som en hobby, men som gav upphov till en av de mest inflytelserika rörelserna inom filosofin, pragmatismen - eller pragmaticismen, som han senare började kalla den för att skilja sina åsikter från Henry James och andras. Enligt Peirce är den ledande principen i hans "pragmaticistiska" f1losof1 att "om man kan korrekt definiera alla de tänkbara experimentella fenomen som bekraftandet eller förnekandet av ett koncept skulle kunna medföra, skulle man Il en fullständig definition av konceptet". Detta synsätt är med andra ord främst inriktat på att fastställa innebörden I begrepp och antaganden, en fdosof1sk betoning som kom att dominera den "språk.liga vändningen" på 1900-talet. En omedelbar konsekvens av Peirces pragmaticism är att särskilja metafysiska påståenden som bokstavligen är nonsens från den "vetenskapliga metafysikens" genuint meningsfulla påståenden. De förstnämnda är de påståenden som saknar Innebörd eftersom de inte representerar någon tanke som har observerbara, märkbara effekter som kan tillskrivas någon praktisk betydelse. Peirce hävdar att vetenskaplig metafysik är en observerande disciplin som studerar erfarenhetens första och mest grundläggande element, ofta just de element som är så grundläggande att de är svåra att urskilja. Följaktligen är vetenskaplig metafysik och vetenskap inte delar av en kontinuerlig disciplin, så som många av Peirces fllosof1ska efterföljare senare hävdat, utan bibehåller den traditionella hierarkiska ordningen och är respektive en grundläggande och efterföljande discipliner. Peirces grundläggande, vetenskapliga metafysik börjar alltså med fenomenologin, sättet på vilket våra erfarenheter framställer tingen för oss. Han är särskilt angelägen om skillnaden mellan övertyget-

se och tvivel. Han avvisar Descartes "papperstvivel" - tvivel som endast betraktas som en intellektuell övning - och förbigår på så sätt hela frågan om epistemologisk skepticism. Peirce säger att verkligt tvivel snarare följer när oväntade observationer, inte eftertanke. får oss att vackla i våra övertygelser. Som Peirce ser det är en övertygelse inte någon intellektuell tendens att instämma i ett påstående, utan en beteendemässig vana som bevisas genom handling. När verkligt tvivel uppstår störs följaktligen vårt vanliga beteendemönster. Cartesianskt tvivel kan däremot spela någon roll för hur vi agerar. Pcirce var alltid vetenskaplig och pragmatisk i sitt arbete; han föreslår att kunskap. som han definierar som att man får rätsida på sina störda vanor genom att revidera sin övertygelse, är en "homeostatislr." process. Homeostas är ett begrepp som lånats från fysiologin och innebär att kroppen som svar på omvärldsförändringar utnyttjar reaktionssystem för att återgå till normala funktioner. På samma sätt ser Peirce kunskap som ett sätt att då vi an faktas av tvivel stabilisera vårt inrotade beteende. Det som är ovanligt i Peirce pragmatiska f1losof1 är att han hävdar att sanningen varken handlar om koherens inom vårt system av övertygelse eller framgång i handling. Peirce förnekar aldrig att sanningen på något sätt övrrrensstämmer med verkligheten och att det måste fmnas generella, oberoende naturlagar. Även om kritiker har ansett att detta skapar spänningar i Peirres tänkande är det kompromisslöst ärligt. Peirce inser nämligen att det antagande som ligger till grund för alla pragmatiska teorier - att förutsägelse är möjlig - logiskt kräver att vi erfarenhetsmässigt uppever ~gelbundenhet. Och till yttermera visso är den enda vetenskapliga hypotes som förnuftsmässigt kan hantera förekomsten av sAdana regelbundenheter den förutsätter att verkligheten består av lagbundna fenomen.

127

Filosofi: 100 stora tänkare

William James 1842-1910

J

amt"s föddes i Nl'w York och var bror till förfanaren Henry James. Han studt"rade medicin vid Harvard men blev senare profes~or i psykologi och f1losof1. Han är mest känd för sin "pragmatiska" f1losof1 som sammanfanas i sentensen "Det kan inte finnas en skillnad någonstans som inte gör

128

en skillnad någon annanstans". Enligt James har empirismen för starkt betonat erfarenhetens elemt"nt och ursprung ulan an beakta betydelsen av hur dessa element, eller "sinnesdata", kopplas samman och används för att förutse framtida upplevelser. James hävdar an all kunskap är pragmatisk, det vill säga att något är

Pragmatihrna: William James

"Det kan inte finnas en skillnad någonstans som inte gör en skillnad någon annanstans" sant eller rätt bara i den mån det framgångsrikt kan tillämpas i verkligheten. Dessutom kan f1losofislr.a frageställningar besvaras genom att man uppmärksammar vilken innebörd motstridiga svar sir.ull, innebära for människors liv om de valde det ena alternativet framför det andra Om två motstridiga teorier inte leder till omedelbara praktiska slr.illnader kan man ändå identifiera den bästa teorin genom att man beaktar konsekvenserna av att tro på de skilda teorierna, och huruvida blotta tron på någon av teorierna skulle bidra till ett bättre liv. Speciellt denna tanke genomsyrar också James syn på religion, som man fmner i hans två mest kända verlt, The Will to Bfli~ och Varirtks of Religiou.s Erpntå alla de olika sätt på vilka detta "inriktning", eller intentionalitet. manifesterar sig. Detta är kontentan av Husserls "ickH:mpiriska vetenskap" - en ren undersökning av de mentala pro~mas beståndsdelar. Husserl menade att en sådan undersökning skulle vara möjlig att genomföra genom att avlägsna alla "tillfälliga" eller onödiga aspekter på medveten erfarenhet. Följaktligen behöver undemlkningen inte ta hänsyn till vad, om något, som ligger bakom de

förmodade objekten. Spekulationer om vad som existerar utöver perceptionen är öppna för tvivel och skepsis, och liksom tidigare Descartes betraktade sig Husserl som engagerad i en grundläggande undersökning vars uppgift var att nå fram till visshet. Eftersom all "kunskap-omting" förvärvas genom medvetandets intentionella objekt måste all vetenskap som rör kunskap börja med det intentionella, med det man kan veta bortom tvivel. Och för att låna en formulering av Kant kan endast de fenomen som utgör "de nödvändiga förutsättningarna för erfarenheten" motsvara en sådan unde1'5Öknings krav. Husserl insåg emellertid att han stod inte bara infiir ett försök att utforska själva beståndsdelarna i den medvetna erfarenheten, utan dessutom inför samma problem som antyds i Descartes "cogito" (den slutsatsen som populärt översätts "Jag tänker, alltså finns jag till"), nämligen att det är omöjligt att säga någonting säkert om "den externa världen~ Men Husserl bekymrade sig mindre för skepsis gentemot "kunskap om ting" än för skepsis gentemot "kunskap om jaget". Husserl hade ju identifierat medvetenhet med den intentionella handlingen, men trots det är jaget inte handlingen, utan det subjekt som observerar handlingen. Detta subjekt är dock aldrig närvarande i erfarenheten, är aldrig, som Husserls skulle uttrycka det, objektet för någon intentionen handling. Följaktligen stöder Husserl ett synsätt besläktat med Kants, nämligen att erfarenhetens subjektet är transcendentalt står utanför den rum-tidsliga kausala ordningen. Den slutsatsen förkastas av Heidegger men tas upp igen av Sartre i hans Varat och intet, där medvetandet porträtteras som ett unikt fenomen som genom förnekande och fantasi kan negera det som är verkligt. Följaktligen måste medvetandet stå utanför den normala kausala ordningen, precis som Husseri, Descartes och en lång rad "dualistiska" filosofer länge har ansett.

149

Filosofi: 100 stora tänkare

Martin Heidegger 1889-1976

T

ysk existentialist, född i Messkirch, Baden. Efter studier i teologi och sedan ftlosofi studerade Heidegger vid Freiburgs universitet under Husserl, som han tillägnade sitt huvudverk,

ISO

Varat och tiden. Han grundade den existentialistiska fenomenologin under inflytande av både Niewche och Kierltegaard. Heidegger är ökänd för att på 1930-talet ha hyllat Hitler i ett tal, något han blev starkt kritiserad för och som skadade

E.risrentialistuna: Martin Htidegg,r

Det är endast med full ... medvetenhet om vår egen dödlighet, som livet kan få en meningsfull betydelse hans karriär. Som universit~rektor i Freiburg avskedade han nazistmotståndare och ses som m av nationalsocialismens sympatisörer, om inte aktiva anhängare. Efter kriget hävdade han att nazismen varit ett väldigt socialt experiment som slagit drastiskt fe. Hans bidrag till ftlosofm är lyckligtvis inte politiskt inriktat och har på gott och ont tltt stort inflytande. Heidegger ansåg att fdosofm genom historien ägnat sig åt fel sorts frågor. Han beklagar att filosofer ända sedan Platon har frågat sig vad som är och vad man kan veta om det som är. Heidegger anser att dessa frågor förutsätter för mycket. Inte minst förutsätter de en rad dualismer, speciellt den kartesiska med subjekt skilda från den externa världen. Liksom Nietzsche förkastar Heidegger uppdelningen, förkastar tanken att världen är extern i tbrhållande tUI en medveten betraktare. I dualismens ställe inriktar sig Heidegger på frågan "Vad är tillvaro?" Han menar att innan vi kan fråga vilken sorts egenskaper objekt kan sägas ha måste vi se efter och undersöka vad det a priori betyder att någonting "är". Frågan-kan betraktas som en konsekvens av den mest grundläggande av alla filosofiska gåtor: "Varför finns det någonting, istället för ingenting?" Få filosofer eller filosofier har någonsin ägnat sig åt den frågan, men för Heidegger måste den besvaras innan han kan gå vidare till någon annan filosofisk fråga. För Heidegger begränsas den övergripande "Vad är tillvaro?" till den mer specifika vilken sorts varelse: man är själv. Det varande ger han det avsiktligt vaga namnet Dasrin, "varat". "Varat" ska beteckna det vi vanligen kallar det mänskliga subjektet. men Heidegger förkastar ju uppdelningen i subjekt-objekt. För honom är "varat" ett

perspektiv, vilket visar sig vara en plats för handling utsträckt genom tid. Sammanfattat är Dasein ett perspektiv från vilket handling utgår. I Heideggers fenomenologi utgörs Daseins Rirsta uppfattning om objekt inte av entydiga och oberoende materiella ting som kan mätas, analyseras och klassificeras. Snarare uppfattar Daseins tingen först som verktyg: är de användbara, kan något göras med dem, och i så fall vad? Hur uppfattar Dasein sig själv? Heidegger hävdar att det kännetecknande för Dasc:in, som temporalt, självmedvetet fenomen, är att det känner till sitt eget öde. Dasc:in vet att det är begränsat och dödligt. Detta ger upphov till det Heldegger kallar ångest. Men det är endast med fullstlndig och kompromisslös medvetenhet om vår egen dödlighet som livet kan få en meningsfull betydelse, säger Heidegger. Rätt tolkad leder självmedvetenhet till "äktheten· hos ett liv skapat ur ingenting, och trots ångesten, utan and.ra fi!stpunkter än ens egna avsiktliga syften. Enligt Heideggers synsätt handlar följaktligen frågan om varför det fmns någonting och inte ingenting om valet att vara "varat". Dasein väljer att skapa något av intet, och fölajktligen skulk det utan Dasein inte finnas någonting. Till följd av det svårgenomträngliga språk och de ofta odefmierade begrepp som Heidegger använder, är det inte klart om hans te5 i själva verket bara går ut på att utan självmedvetenhet skulle det inte fmnas något som var medvetet om existensen av något alls. Den positionen borde Heidegger inte inta eftersom det skulle visa att hans tidigare förkastande av dualismen med subjekt-yttervärld var från början ffirutsatt. Men samtidigt är det oklart hur vi annars skulle tolka Heideggers tanke.

1i;1

fi/o.,ofi: 100 slora tänkarr

Jean-Paul Sartre 1905-1980

152

E.ristrntialiHrrna: Jean-Paul Sartre

Det ankommer på individen att välja det liv hon anser är bäst

F

ransk filosof och främste talesman för den existentiella rörelsen i Frankrike efter andra världskri~t. Sartres viktigaste verk, Varat och intet, står i stor skuld till många föregångare, främst Kierkegaard och Heidegger. Inte desto mindre har Sartres filosofi en klarhet och styrka som f?mgade tidsandan lång mer kraftfullt än många av föregångaren eller de andra samtida existentialistera som Camus, Merleau-Ponty och Simone de Beauvoir. Huwdtemat hos alla existentiella f1losof1er är påståendet att "existens föregår innehåll". Med detta vill Sartre flirmedla uppfattningen att människan i första hand existerar utan syfte eller självidentiftkation, men blir medvetenom sig själv i världen och först då, som en reaktion på sina upplevelser, definierar meningen med sitt liv. Det är motsatsen till Aristoteles tanke i Etiltm, att människan är skapad för att uppfylla något syfte eller mål och att fullbordan i livet består av att sträva mot detta mål. I kontrast till detta hävdar Sartre att eftersom det inte fmns någon gud eller skapare som ger människan något syfte, ankommer det pA individen att välja det liv hon tycker är bäst. Sartres raffinerade argumentation förlitar sig emellertid inte på hans ateism för att bevisa det existentiella antagandet. För också tron på gud är enligt Sartre ett personligt val - gudstro är att ha valt ett visst liv och en mening. Tron på en gud kan aldrig tvingas på någon. Även om någon skulle f3 se samma mirakulösa uppenbarelser som Abraham, är det fortfarande individen som måste tolka synerna: gudomlig röst eller galna hallucinationer? Den tolkningen kan bara göras av individen, inte av gud. I själva verket är en bredare grundsats i Sartres filosofi att människan aldrig är tvingad till något; hon väljer för varje steg. Även den som sitter i

fängelse eller har en pistol mot sitt huwd kan fortfarande, säger Sartre, välja att lyda eller trotsa - konsekvenserna befriar en inte från att göra valet. Sartre inser att denna radikala frihet har stora konsekvenser. Vi är ansvariga för allt vi gör. I Sartres existentialism kan man inte komma med ursäkter eller överlåta ansvaret till vare sig någon gudomlig varelse eller den mänskliga naturen: att göra det vore självbedrägeri eller "falsk tro". Detta ålägger individen tre bördor. Först "ångest", som uppstår ur medvetandet om tyngden av det ansvar vi bär. Allt vi gör påverkar inte bara oss själva, för genom våra val och handlingar blir vi exempel för resten av mänskligheten. Det ansvaret är enligt Sartre en konsekvens av att vi definierar vår egen mening med livet, och att det valet avspeglas i våra handlingar. När vi gör ett val avslöjar vi inte bara en personlig preferens. utan visar för världen hur vi anser att livet bör levas. Den andra bördan är "övergivenhet". Existentialisterna ser det som "högst penibelt" att gud inte existerar. För det innebär att vi är ensamma, utan hjälp eller vägledning i moraliska frågor. Vi måste bokstavligen staka ut vår väg under färden. Den tredje bördan är "fortvivlan •. Med detta menar Sartre att vi måste agera utan hopp, inte sätta någon lit till att allt kommer att bli bra. Det finns ingen försyn. Det enda någon av oss kan lita till är det vi själva kan åstadkomma med vår egen vilja och våra egna handlingar. Konsekvenserna av Sartres existentialism är odiskutabelt betungande, men oundvikliga. Vi är "dömda till frihet·. Men detta bör inte leda till någon pessimism, vilket Sartres belackare ofta anklagade hans filosofi för att göra. Existentialismen demonstrar "en stränghetens optimism" enligt Sartre. Existentialismens optimistiska budskap är att "människans öde finns inom henne själv~

153

Filosofi: 100 stora tänkar~

Albert Camus 1913-1960

154

Existentialistuna: Albert Camus

Självmord, som en lösning på det absurda, vore ... att förneka själva villkoren för människans existens

D

en uppb11;me fransk-algeriske flirfattaren, dramatikern och filosofen Camus bl~ vän med Jean-Paul Sa.rtn i Paris, där båda arbetade på den radikala vänstertidningen Combat. Men 1951 blev de osams och talade aldrig mer med varandra. Camus mest kända verk är romanerna Främlingm, Fallet och hstm. Hans viktigaste bidrag till existentiell ftlosof1 är dock Mytrm om Sisyfos. I Mytm om Sisyfos utvecklar Camus det centrala existentiella temat "absurditet~ Mänsklig existens är absurd. Absurditeten uppstår ur våra flinök an fmna mening i en meningslös värld. Camus sliger att "det absurda föds i konfrontationen mellan [detta) mänskliga behov och världens oresonliga tystnad". Enligt Camus ska "absurd" ses i dess unprungliga komiska innebörd, som uppstår då det löjliga kombineras med det sublima - som när en man angriper ett som av gudarna dömdes att evigt rulla ett klippblock uppför en berg och varjt gång han når toppen få se det rulla ner igen. Camus menar att Sisyfos öde illustrerar vår strävans meningslöshet och hopplöshet. Liksom Sisyfos lever vi utan att uppnå någonting alls. För, som Rusttll poetisk sagt: "Allt arbete genom alla tider, all hängivenhet, all inspiration, allt det mänskliga geniets klara ljus är förutbestämt att utplånas den dag vårt solsystem går sin väldiga död till mötes; det tempel som byggts av människans prestationer ska oundvikligt begravas i spillrorna av vArt univenums ruiner." Givet denna meningslösa existens, i ett kompromisslöst irrationellt univenum, måste Camus fråga: -Varför skulle jag inte begå självmord?" Det är existentialismens oundvikliga slutsats, som han tycker att andra författare Husserl, Kierkegaard. Karl Jaspen och Sartre alla har skyggat för. För en efter en har de

misslyckats med att hålla fast vid den existentialistiska f1losofms unprungliga antagande, nämligen att det absurda är en konsekvens av mötet mellan en rationell människa och en irrationell värld. Camus hävdar att man inte, som de gjort i sina filosofiska verk, bör fönöka lösa konflikten. Den går inte att lösa, eftersom den är ett av den mänskliga existensens villkor. Att lösa den är att förneka det fenomen man utgick ifrån. Självmord är bara ytterligare ett försök att lösa den. Det är odiskutabelt att Camus placerar sig själv och sin läsare i en återvändsgränd utan nyktmöjlighet. Att acceptera absurditeten är att acceptera döden. Att avvisa den är att acceptera ett liv på avgrundens rand, utan möjlighet att ta sig i säkerhet: där det enda valet är att kva "på det svindlande krönet - det är integritet, allt annat undanflykt.· Det svindlande krön han beskriver är den fullt medvetna erfarenheten av att, liksom Sisyfos, leva trots dödens närhet och alla ansträngningars meningslöshet. Ställda inför det absurda måste vi. säger han Camus metaforiskt, "göra revolt". "Revolt" är att vara medveten om sitt ofrånkomliga öde, men inte känna den resignation som borde följa på den vetskapen. Följaktligen anser Sisyfos. som är dömd till evig upprepning och är fullt medveten om det, att "den insikt som utgör hans tortyr samtidigt fulländar hans seger·. Vi måste. säger Camus, förställa oss att Sisyfos är lycklig. för "att vara medveten om sitt liv, fullt ut medveten, är an leva, och att leva fullt ut". Camus förkastar således självmord som alternativ. Vi kan inte lösa det absurdas problem genom att förneka dess existens. Det är ett nödvändigt villkor för människans mötte med världen. Att begå självmord för att lösa det absurdas problem vore ett nederlag, ett förnekande av själva villkoret för människans existens.

155

filosofi: 100 stora tänkarr

Simone de Beauvoir 1908-1986

IS6

E.ristentia/isterna: Simon, de e,auvoir

"Man föds inte till kvinna, man blir det"

D

en franska författaren och filosofen dr Beauvoir är i hög grad ansvarig för att ha inlrtt drn moderna feministiska rörelsen, liksom för att påtagligt ha influerat Sartres senare tänkande. De Beauvoir blev, med eller mot sin vilja, rn hjältr för feministrr världen runt. Hennes viktigaste ftlosof1ska verk är För en tvetydighetms moral och det feministiska storverket Det andra liiinet. Båda är briljanta verk vars filosofiska betydelse ofta har förbisetts som ett led i ansträngningarna att marginalisera de Beauvoir inom den feministiska rörelsen. Som Brendan Gill skrev när ban 1953 recenserade boken i The Ntw Yorlitr: "Den är ett konstverk, kryddad med den oräddhet som r.ir konsten att svida".. De Beauvoirs tänkande utvecklar de existrntiella teman man fmner hos Sarrre. Inte minst hennes mest berömda sentens - "Man föds inte till kvinna, man blir det" - går att förstå bara mot bakgrund av Sartres "falska tro". Enligt Sartre är valfriheten rtt konstant villkor i människans liv. Mrn till följd av den väldiga börda av ansvar det medför är vi benägna att hitta ursäkter, att förneka vår valfrihet. En vanlig ursäkt är att skylla drn mänskliga naturen för att man blivit den person man är. Men Sartre säger att ingrn föds till vare sig ynkrygg eller hjälte; ens handlingar gör en till det. Vi är det vi gör. Alltså är den som agerar hjältemodigt en hjälte och den som agerar fegt är en ynkrygg. Men man kan alltid välja att nästa gång agera annorlunda. Det finns ingmting sAdant som en "natur" som bestämmer hur vi agerar. Att f"örneka denna radikala frihet är ett slags självbedrägeri, eller "falsk tro", som Sartre kallar det. De Beauvoir utgår från Sartres tänkande och accepterar att individen föds fri, utan innehåll. Men i kvinnans fall fungerar identifieringen av det biologiska könet som en definition av hennes

personlighet. Hon blir "en kvinna", och innebörden i detta drfinieras av kulturen och samhället, vare sig "en kvinna- ses som 1950talets "gudinna i hemmrt". moder och hustru eller 1990-talets ·supermamma". Även biologiska fakta, som exempelvis menstruation, tolkas alltid kulturellt, säger de Beauvoir, såtillvida som att detta biologiska faktum beroende på samhällets inställning kan ses som antingen en "skamlig förbannelse eller en sexig bekräftels, på att ,ns kropp är frisk och fungerar~ Följaktligen föds ingen som kvinna. Kvinnan blir kvinna genom att acceptera och leva enligt den roll som samhället d,finierar som lämplig. Denna acceptans är dock intr automatiskt "falsk tro·. som Sanre påstår, och det är väsentligt att förstå hur de Beauvoir utvidgar och utvecklar detta begrepp. De Beauvoir menar att en förutsättning för att kunna handla i falsk tro är att man är medveten om potentialen för frihet i drn situation man befinner sig i, men väljer att bortse från drn potentialen. Men att äga sådan medvetenhrt är ingenting givet. Barn kan rx,mprlvis inte handla i falsk tro, eftersom barnet lever i sina föräldrars eller vårdnadshavares värld och andra definierar deras väsen. Först när de i tonåren når ett "uppvaknandr" upplever dr d,n existrntiella ångesten. På ett liknande sätt menar dr Beauvoir att kvinnor historiskt P.itt sina väsen definierade åt sig genom socioekonomiska förhållanden. Följaktligen har de varit ovetande om potentialen för frihet i sin situation och har alltså inte kunnat handla i falsk tro. Det är lätt att förstå hur de Brauvoirs tankar att kvinnor självständigt måste insr sin frihet, definiera sitt väsen och befria sig från sitt "slaveri" i ett samhälle vars regler och normer definieras av män - kunde bli kvinnorörelsens stridsrop.

,n

157

Filosofi : 100 stora tänkare

Gottlob Frege 1848-1925

158

Dtn sprdk/iga vändningen: Gottlob Frege

F

En terms betydelse kan endast anges i kontexten av en sats

rege var en tysk filosof som flirblev ouppmärksammad under sin livstid men blev en av dem som genom sitt arbete med mat,matisk. logik och filosofi har fått störst inflytande på 1900-talets filosofi. Att filosofin tog den så kallad, "språkliga vändningen", som antar att ontologiska och metafysiska fundl'Tingar måste fliregås av en analys av hur sådana påståenden kan uppstå i språket, beror till stor del på Frege. Han uppfann predikatlogiken, som var den största utvecklingen inom ämnet sl'dan Aristoteles och som fullständigt har ersatt Aristoteles ·syllogistiska· logik i univl'l'Sitetsutbildningen. Fregl'S bidrag till modern filosofi och logik börjar med att han avvisade av Aristoteles analys att satser ytterst hade formen subjekt/predikat. Enligt den klassiska modellen kan en sats som "Sokratl'S är vis" analyseras n,r till två distinkta led. Först meningens subjekt, "Sokratl'S", därefter den ,genskap som tillskrivs subjektet, nämligen "vara vis". Detta hade i över tvätusen år varit vl'dertagen visdom och fliranlett ett antal ökänt svårlösta filosofiska gåtor, inte minst angåend, substansbegreppet och allmänna och singulära begrepps ontologiska status. Freg, undanröjd, allt detta genom att analysera satser ml'd hjälp av en matematisk modell flir funktion och argument. Enligt detta synsätt innehåller satsen "Sokrates är vis" en funktion: "( ) är vis", där "Sokratl'S" intar argumentets plats i funktionen, ,ner med andra ord fyll,r fullbordar det ofullständiga funktionella uttrycket "( ) är vis·. Detta synsätt har övl'Ttagits direkt från matematik.en, där sats,r som "2+ J" kan analyseras i tenn,r av en funktion "( )+( )" som komplett,rats med argumenten ·2· och "3". Detta innebar att Freg, Initierade en

betydande utveckling inom språkf1losofm. Eftersom varken det funktionella uttrycket eller argumentet påstår något var för sig, utan endast när de kombineras till ett komplett uttryck, följer att innebörden i ett uttryck endast kan uppfattas i kontexten ·av en komplett sats (Freges "kontextprincip"), genom att man härleder dess bidrag till det fullständiga uttryckets betydelse (meningens kompositionalitet). Denna kompositionstes har varit Freges mest bestående arv till språkfilosofin. Efter att ha hävdat att betydelse primärt är en egenskap hos satser och endast indirekt hos begrepp, kunde Frege därnäst göra en åtskillnad i betydelsen mellan ett uttrycks mening och dess referenser. Med detta menas de tankar som satser uttrycker respektive de objekt som det syftas på eller talas om i satsen. Exempelvis står det klart att "USA:s överbefälhavare" och "USA:s president" talar om, eller syftar på. en och samma person. Men det står lika klart att de två uttrycken uttrycker olika ideer. Att vara överbefälhavare är inte samma sak som att vara president. Skillnaden mellan betydelse och rderens har blivit central i många moderna meningsteorier. Den utgör kärnan i de f1losof1ska projekt som försöker visa hur språk är förbundet med verkligheten. Eftersom meningen i ett uttryck. enligt Frege, bestämmer vad det syftar på. har många filosofer ansett att det måste fmnas någon essentiell förbindelse mellan vad vi säger och vad som finns. Detta är denna tanke som genomsyrade såväl Bertrand Russells som den unge Ludwig Wittgensteins logiska atomism (även om Wittgenstein senare skulle förkasta iden) och som fortsätter att dyka upp i åtskilliga viktiga samtida filosof1sk.a projekt.

159

Filosofi: 100 stora tänkart

Bertrand Russell 1872-1970

160

Den sprdtliga vändningen: Brrtrand Russell

[Russells] teori om bestämda beskrivningar har blivit ett standardverktyg för logisk analys

S

torbritanniens mest berömda moderna filosof, vars initierade men partiska Västrrlandt'ts filosofi fortfarande är en klassiker. Russell bll'V forst berömd for sitt bara delvis lyckade försök att visa hur matematiken hade sin grund i logiken. Trots att han till slut övergav det projektet blev han berömd inom ftlosofm för sitt arbete inom logisk analys och, senare, världs-berömd för sin humanistisk.i samhällsfllosof1. Intressant nog såg Russell inget grundläggande sammanhang mellan d~a båda tankeinriktning-ar, utan hävdade om sina senare åsikter: "Om dessa frågor skrev jag inte i egenskap av filosof: jag skrl'V som en människa som plågades av världens tillstånde, som ville finna något sätt att förbättra det och var angelägen att prata i enkla termer med andra som hade liknande känslor." Kritiker kan hävda att detta, snarare än Russells formella arbete inom den logiska analysen, rim-ligtvis är filosofins egentliga uppgift, men Russell skulle inte dela den åsikten. Russells verksamhet omfattar alla filosofins traditionella områden och införlivar många av de nya id~er som uppstod under 1900-talets första hälft. Hans tänkande fortsatte att förändras och utvecklas under hela livet, men hans viktigaste bidrag anses vara de han åstadkom under det 1900-talets första decennium. Russell intresserade sig för de semantiska problemen mening och referens och löste en gammal filosofisk gåta med sin "teori om bestämda beskrivningar". Gåtan uppstår när man överväger om en mt'lling är sann eller falsk i sådana fall då den inte syftar på något. Fundera på det

här: Den regerande kungen av Frankrike är jlintsltalllg. (I) Det inte fmns ingen "regerande kung av Frankriu". Bör satser som denna därför betraktas

som falska eller meningslösa? Båda synsätten skapar problem. Att säga att satsen saknar mening går emot det enkla faktumet att vi förstår vad satsen vill säga. Men att säga att den är falsk förefaller implicera att negationen av ( 1), nämligen

Den regerande kungen av Franltriltt är inte flintskallig. (2) är sann. Men (2) är inte mer sann än ( I). Så hur utför vi analysen av meningar som på det här sättet undviker med att syfta på något? Russells svar var genialt. Han föreslog att sådana satser egentligen är beskrivningar som består av en förening av flera olika påståenden. Nämligen for det för,;13 att det fmns någon person som är regerande kung av Frankrikl". för det andra att det bara fmns en person som är regerande kung av Frankrikl" och för det tredje att den person som är regerande kung av Frankrikt är flintskallig. Sammansatta påståendtns (konjunktioners) sanningsvärde kan formellt bestämmas genom delpåståendenas sanningsvärde. 1 det här fallet formar de en förening i vilken det första påstående-I är falskt (att det finns l"n regerande kung av Frankrike). Logiskt sett är alla sammansatta påståenden falska om något av de ingående påståtndtna är falskt. Alltså är sammansättningen (konjunktionen) falsk oavsett om de andra ingående påståendena är sanna eller falska. Genom att visa hur det är möjligt att tala meningsfullt om ting som inte existerar har teorin om bestämda beskrivningar blivit ett av den logiska analysens standardverk.tyg. Den är väsentlig för alla dem vars arbete inom språkfilosofin baseras på meningsteorier, som ytterst syftar till an koppla ihop ordens mening med objekt i världen. För om en sådan koppling är den underliggande förutsättningen för mening, skulle påståenden om icke-existerande ting vara problematiska utan Russells analys.

-------=-O()o:- - ·-

161

Filosofi: 100 stora tänkare

Ludwig Wittgenstein 1889-1951

L

udwig Wittgenstein kom från en framstående Familj i Wien och studerade ingenjörsvetenskap i Tyskland och England. men blev intresserad av matematikens grunder och studerade filosof1 för Russell och Frege innan han under första världskriget tjänstgjorde i den östeniskiska armen. De anteckningar han gjorde under kriget blev grunden för Tracrarus Logico-Philosophirus

162

(1922), som gav honom en doktorsgrad från Cambridge och fick ett bestående inflytande på Wienskolans filosofer. Wittgenstein var bara 32 när boken utgavs, men meddelade an han i den hade löst alla filosofms problem och drog sig tillbaka från det akademiska livet. Tractatus behandlar i f!lrsta hand f!lrhållandet mellan språk, tanke och verklighet. Språk, hävdar Wittgenstein. är den uppfattningsbara formen av

Drn sprHliga vilndningrn: Ludwig Wittgenstein

Mening kan inte separeras från språkanvändarnas aktiviteter och beteenden tanke, och bundet till verkligheten av en gemensam logisk fonn eller struktur. Liksom Frege menade Wittgenstein att lingvistiska uttrycks betydelse måste bestämmas av världens natur, eftersom deras betydelse eller syfte annars skulle infekteras av otydlighet och osäkerhet. Från Russell lånade han tanken att både språket och världen måste förstås i termer av deras beståndsdelar eller atomära delar. Wittgenstein avvek dock från sina lärare genom att hävda att satsers underliggande logiska struktur exakt måste spegla eller avbilda världens essentiella struktur. Detta blev känt som hans "bildteori" om mening: satser är representationer - bokstavligen bilder - av möjliga tillstånd. Wittgenstein hävdade att efter.mm logisk ordning är nödvändig för förståelse, kan inte normalt språk vara logiskt bristfälligt, så som både Russell och Frege hade ansett. Tvärtom menade Wittgenstein att språk i sig äger ordning, att allt som över huvudtaget kan sägas går att säga klart, och att det som inte kan sägas klart måste förbli osagt. Sedan han publicerat Tractatus gick Wittgenstein i självvald exil, skänkte bort sin ärvda förmögenhet och bosatte sig i Österrilce, där han först var lärare och senare trädgårdsmästare. 1929 var han inte längre nöjd med delar av sitt tidiga verk och återvände till Cambridge. Men under hans frånvaro hade Tractatus hyllats av kritikerna och började utöva stort inflytande på europeisk filosof1. Wittgenstein fann sig själv i den ovanliga positionen att vara sitt eget tidiga tänkandes främste kritiker. Han ägnade de 20 åren fram till sin död åt att försöka klargöra och skingra de filosof1ska oklarheter som påverkat hans tidiga verk. Merparten av hans senare skrifter publicerades efter hans död som Filosofis/ta unde-rsökningar (1952).

Också i Undersöltningar behandlar Wittgenstein språkets, tankens och verklighetens natur. Nu förnekar han dock både att meningen är beroende av verkligheten och att språk i grunden handlar om representation. Objekt är inte bokstavligt talat meningen hos namn, snarare tjänar de som ett klargörande av mening: att peka på ett bord hjälper till att förklara vad ordet "bord" betyder. Likaså insåg Wittgenstein an språk har många funktioner. Ord är som instrument eller verktyg som vi använder för många olika ändamål i olika sammanhang. Språk används inte bara för att representera eller beskriva, utan också för att ställa frågor, leka, spela spel, befalla, förolämpa och så vidare. Vad ett ord betyder beror både på i vilket syfte det används och i vilket !Mlmmanhang drt används. Detta leder till Wittgensteins berömda begrepp "språkspel": i grova drag innebär det att det är sammanhangt't som förklarar betydelsen i ett uttryck när det används i speciella omständigheter. Essensen i Wittgensteins senare verk är att det är ett misstag att uppfatta mening som i huvudsak knuten till verklighrtens natur. Mening kan inte skiljas från språkanvändarnas aktiviteter och beteenden, som bådr speglar och förklarar betydelsen av våra ord. Det är svårt att övervärdera Wittgensteins inflytande på modern f1losof1. Hans senare verk påverkade direkt J. L. Austin och "vardagsspråksf1losofm" liksom de moderna talhandlingsteoretikerna. De antaganden som presenterades och utarbetades i hans ursprungliga bok omhuldas å andra sidan fortfarande i bland andra Quines, Donald Davidsons och Michael Dummetts moderna filosofiska framställningar.

16)

Filosofi: 100 stora tänkaH

Ferdinand de Saussure 1857-1913

S

aussurc var e-n schwe-izisk filolog vars verk har fick en monumental inverkan på i första hand på lingvistiken, i andra, till följd av tänkandets "språkliga vändning", på filosofin. Saussure publicerade föga av bredare intresse under sin livstid, men under de sista åren av sin liv undervisade han i lingvistik vid Geneves universitet. Det sägs an Saussure förstörde sina anteckningar efter varje föreläsning, och följakrligen fanns efter hans död inte mycket av hans synsätt bevarat. Men tur.;amt nog var hans föreläsningar så enastående an hans

164

studenter samlade och sammanställde sina anteckningar under de tre år han gav sin kurs, och 1916 utgavs de samlade anteckningarna under titeln Cours de linguistique gt'nerale (En kurs i allmän lingvistik), ofta bara kallad Cours. I boken awisar Saussure tanken an lingvistikens uppgift skulle ha med grammatik, filologi eller etymologi an göra. Snarare definierar han lingvistiskens egentliga studieobjekt som det teckensystem som används av människor och vars relationer kan studeras i det abstrakta, eller som han säger "synkroniskt" snarare än "diakroniskt",

Den sprdHiga vändningen: Ferdinand de Saussure

Saussure definierar språk som ett teckensystem vars relationer kan studeras i det abstrakta det vill säga utan ref~ns till hur det givna språket använts vid något sp«iellt historiskt tillflllle. Saussure menar att lingvistiken inte bör studera någon given individs språkffirmåga, utan den samlade kunskapen hos en större krets språkanvändare. Saussure säger: "Man kan frambesvärja en mycket exakt ffirestlillning om denna produkt och därigenom si att säga ge språket fysisk form genom att fokusera på vad som potentiellt fmns i ltjäman hos ett antal individer (som tillhör en och samma grupp) till och med når de sover. Man kan säga att i alla dessa huwden fmns hela den produkt som vi kallar språket". Han fortsätter: "Språket i sin tur är fulbtllndigt oberoende av individen. Det kan inte vara en skapelse av individen, utan är i själva verket socialt; det flirutsätter kollektivitet." Saussurc ser språket som "ett teckensystem", men det kraver en definition av "tecken·. Saussures definition är att tecken är kollationeringen av ett ord med ett begrepp. Nllr ett tecken används i tal har det en dubbel effekt Dels finns det fysiska ljudmönstret. signifianten, skapad genom vokalisering och mo~en av hjllman dler medvetandet, dels finns begreppet eller idl!n, det signifierade, som tecknet står för. Båda är "förvarade i medvetandet" som effekter av en och samma språkhändelse. Signifianten och det signifierade är oskiljaktigt sammanlänkade, de Ar som "fram- och baksidan av ett papper". Centralt för detta synsätt är p.iståendet att signif1anten och det signifierade är helt åtskilda från det talade ordet. Det ffirsta är orsaken till de andra två, som år psykologiska händelser. Förhållandet mellan det abstrakta ljudmönstret och begreppet som signifteras är enligt Saussure fullständigt godtyckligt. Men förhållandet mellan ljudmönster kan i alla språk avskiljas och schematiseras. Saussure kallar en sådan schematisering "langue" - det socialt delade teckensystem som används av människor för att framställa tal "Langue" skiljer sig från "parole", som är den

avsiktliga produktionen av en talhandling. Saussure jämför skillnaden mellan langue och parole som den mellan noterna till ett musikstycke och ett visst framförande av stycket. Utöver detta ansåg Saussure dessutom att man kan analysera språket enban genom att uppmärksamma det interna förhållandet mellan tecken, genom att analysera "langue". Ett teckens mil i "langue" defmieras inte genom att man beaktar dess innehåll eller positiva bidrag, utan endast genom det som skiljer det från andra tecken i systemet Därför kan exempelvis vokalljuden i signif1antema "Mary", "marry" och "merry" endast identifieras genom att kontrasteras med varandra. På ett liknande sätt måste de ideer som uttrycks av det som betecknats som "manligt" ställas i kontrast till "kvinnligt": man kan inte samtidigt predikera båda på samma subjekt. Denna tanke på negativ interdefmition inom ett slutet nätverk gav upphov till den "strukturalistiska" rörelsen. I allmänna ordalag sökte den strukturalistiska rörelsen i Saussures anda genomföra studier inom olika samhällsvetenskaper genom att inrikta sig på de djupare strukturer som ligger bakom social praxis. Typiska exempel på sådana strukturer är grammatik eller syntax (snarare än använd vokabulär). regler för berättande snarare än lingvistisk stil, och över huvudtaget allt som studerar teckensystem och deras regler snarare än speciella uttryck för det system som används. Senare under 1900-talet skulle det komma en "poststrukturalistisk• reaktion, med filosofer som Foucault och Derrida. Foucault förkastade det saussureanska antagandet att man kan definiera alla ett elements möjliga relationer och hävdade i stället att man bara kan studera de permutationer som historiskt har uppkommit i språkanvändningen. Hur som helst har det strukturalistiska projektet att definiera abstrakta lingvistiska strukturer ännu inte framgångsrikt slutföns.

------O(p=- ----

16S

Filo~ofi: 100 stora tänkar~

George Edward Moore 1873-1958

M

oore som var en brittisk filosof och samtida med Russell och Wittgenstein använde språkanalysen som sin utgångspunkt i den så kallade ·common-sense·f1losofm. Moores tidiga verk avvisade både idealismen och dess huvudrival empirismen till fördel för en realism som för.;öker rättfärdiga våra normala anspråk på att äga kunskap gentemot filosofer.; skeptiska och sällsamma synsätt. Moores lingvistiska metod ligger också bakom hans arbete

166

inom etiken, mest känt framlagt i hans Principia Ethica från I 903. Andra betydande verk är Ethics,

Some Main PTOb/ems oj Philosophy och Philosophical Papers. Enligt Moore har vi alla rätt till vår normala uppfattning om hur tingen är. Frågor om mening och sanning uppstår sällan i vanligt språk efter.;om vi vet hur vi ska använda och för.;tå det vi säger. De enda viktiga frågorna är de som Moore kallar "analys av mening"; med det vill han hänvisa till en djupare nivå av reflekterande över sambanden

Drn sprdtliga vändningrn: G,org, Edward Moor,

Frågan om huruvida något är gott eller inte är alltid en "öppen" fråga mellan begrepp och deras defmitioner. Sådan kunskap behövs inte i vardagslivet, men är en väsentlig metod vid filosofisk analys. I synnerhet, noterar Moore, när man studerar de mer bisarra filosofJSka påståendena, som när de väl analyserats korrekt mycket väl kan visa sig inte vara meningsfulla alls. Detta synsätt kom att f?i stor betydelse för Wittgensteins senare tänkande, och det är inte orimligt att betrakta Wittgensteins texter i den postuma Filosofis/ta undersökningar kan ses som ett direkt svar på och vidareutveckling av Moores "common-sense" -metod. Enligt Moore kan varje begrepp analyseras på endera av två sätt. Det kan antingen delas upp i sina beståndsdelar, med andra ord i mer elementära begrepp, eller så kan det defmieras negativt genom sitt förhållande till och distinktion från andra begrepp (denna senare tanke påminner om strukturalistemas: se Saussure). Moore utnyttjar detta sätt att analysera i sin diskussion om "vad är godhet?", en fråga han uppfattar som det centrala problemet inom etiken. Enlig Moore är "godhet" ett begrepp som inte kan defmieras eller analyseras ner till best.indsdelar. Det är jämförbart med begreppet "gult~ Moore säger att "godhet" är "ett enkelt begrepp, precis som 'gult' är ett enkelt begrepp. Lika lite som det alls är möjligt att förklara vad 'gult' är för någon som inte redan vet vad det är, kan man förklara vad godhet är". Även om alla ting som är goda kanske är njutbara, hävdar Moore vidare att även om man en viss naturlig egenskap, till exempel njutning, kan hävda att den är god, kan ett sådant påstående alltid meningsfullt följas av frågan: varför är den god? Moore menar i en känd sentens att frågan om huruvida något är gott eller inte alltid är en "öppen" fråga. Att förmoda något annat är att begå vad Moore kallar •det naturalistiska misstaget", empiristiska filosofers tendens att förväxla en ide om vad som är naturligt med vad som är gott.

I Principa Ethica var Moores åsikt att "godhet" betecknar någon enkel icke-naturlig (dvs abstrakt i platonisk mening) egenskap som vi är intuitivt medvetna om. Han avvisar både Kants åsikt att etik handlar om flimuft och den utilitaristiska åsikten (se Mill) att någon naturlig egenskap kan identifieras som "det goda", till fördel för en etik grundad på värdeomdömen som är lika distinkta och oberoende av något medvetande som alldagliga fakta. Värde kan aldrig definieras i icke-värderande termer, därav det naturalistiska misstaget. Men i senare verk övergav Moore den platoniska uppfattningen om värde till flirmån för en, där värdeomdömen i själva verket är uttryck för godkännande "ller känslor, ett synsätt som senare noga utvecklades i R. M. Hares "preskriptivistiska • teori. Moores arbet" m"d d"n fdosor1ska analysen av m"ning föregick också J. L Austins idm. "Moores paradox", som Wittgenstein kallade det, hävdar att ävm om det ser ut som nonsens. fums det sammanhang där påståendet "Det regnar, men jag tror inte på det" är begripligt. Moores lorlr.laring av vad som tycks vara en självmotsägelse - att anta att ett påstående är sant, men hävda att man inte tror på det - gör en distinktion mellan det som påstås och det som antyds. Att påstå att det regnar är ett påstående vare sig det är sant eller falskt Den som uttalar påståendet implicerar att han tror på det. När han därefter påstår: "Mm jag tror inte på det", motsäger han inte det ursprungliga påståendet, utan den ursprungliga implikationen. Inte desto mindre insåg Moore an det var motsättningen mellan påståendet och implikationen som får uttalandet att fr.imstå som nonsens. Denna sorts subtila betydelseslcillnader har blivit uppenbara enbart tack vare den lingvistiska analysens centrala ställning inom mycket av den moderna filosofin, och har också bidragit till att lösa m del långvariga filosofiska problem. Moore var en av den lingvistiska analysens föregångsmän.

167

Filosofi : 100 stora tänkare

Moritz Schlick 1882-1936

S

chlick grundade den uppburna positivistiska rörelsen "Wienkretsen ". Hans verk påverkades starkt av den unge Wittgensteins Tractatlls LogicoPhilosophicus. Följaktligen var Schlick främst intre.serad av språk och mening, och han utvecklade "verifikationsteorin om mening~ Enligt Schlick är ett påstående meningsfullt om det antingen är sant per definition (som

168

exempelvis "Alla ungkarlar är ogifta män") eller är principiellt verifierbart genom erfarenhet. Därför är enligt Schlick vetenskapliga påståenden endast meningsfulla om det i princip frnns någon metod med vilken de kan verifieras. "I princip" -varningen är nödvändig för att tillåta falska påståenden att vara lika meningsfulla som sanna. Falska påståenden är påståenden som kunde ha varit sanna, men som visar sig inte

Den sprdlrliga vllndningen: Moritz Schlick

Ett påstående är meningsfallt om det är sant per definition eller är principiellt verifierbart genom erfarenhet vara det. Meningslösa påståenden är däremot de för vilka ingen erfarenhet i princip någonsin kan leda till en bekräftelse. Schlick hävdar eftertryckligt att typiska exempel på sådana påståenden finns spridda genom den metafysiska filosofins hela historia. "Själen överlever efter döden", "gud är allvetande och välvillig", "Allt är Ett" och liknande är varken sanna eller falska påståenden, utan enligt Schlick enbart meningslösa. Veriftkationsprincipen kom att ha ett enormt inflytande under mitten av 1900-talet. Eftersom endast vetenskapliga påståenden och de som är sanna per definition är meningsfulla, måste man på något vis ta ställning till de icke meningsfulla satser som presenteras inom etik, estetik och andra fält. För Schlick har sådana yttranden ingen bokstavlig innebörd utan uttrycker endast å den talandes vägnar en attityd eller ett utrop. Denna tankes inflytandet går att konstatera genom det antal "emotivistiska" teorier som under perioden dök upp inom både etik och estetik under (se exempelvis G. E. Moore). Vad beträffar matematik och logik faller deras påståenden inom samma kategori som de som är per definition sanna. Enligt Schlick är de bokstavligt talat tautologier. Detta innebär ett stort problem för den verif1kationistiska meningsteorin. För även om det inte var första gången som filosofer hävdat att matematiska påståenden endast är sanna per definition, förefaller det lindrigt talat obetänksamt att likställa dem med tautologier. En tautologi är definitionsmässigt enbart en upprepning eller implikation av något som redan konstaterats. Ändå är matematiken i lika hög utsträckning som naturvetenskaperna en disciplin av upptäckter. Man behöver bara betrakta utvecklingen från Pythagoras till den moderna matematik man finner i Cantors mängdlära, hos Hilbert, i kaosteorin eller Mandelbrots fraktalteo-

ri för att inse den saken. Eftersom upptäckter i ren matematik dessutom ofta ligger bakom och inspirerar förutsägelser inom fysiska teorier, speciellt sedan vi fått Einsteins relativitetsteori och Schrödingers kvantmekanik, är skiljelinjen mellan påståenden inom ren matematik och ren fysik minst sagt oskarp. En liknande kritik framfördes, om än ur annan infallsvinkel, av Quine i hans berömda Two Dogmas oj Empiridsm, där han hävdar att det inte kan föreligga någon skiljelinje mellan "analytiska" och "syntetiska" (dvs empiriska) påståenden. Den verif1kationistiska principen hade dock uppenbara problem redan före Quine och den moderna matematiken. Den huvudsakliga kritiken mot veriftkationismcn är att den tycks oförmögen att leva upp till sitt eget kriterium för menlngsfullhet. Påståendet att ett påstående endast är meningsfullt såvida det går att verifiera är självt varken analytiskt eller empiriskt testbart. Principen tycks följaktligen förkasta sig själv som meningslös. Denna något pinsamma slutledning ledde Schlick och andra till att försöka rädda verif1kationismen genom att försvaga eller modifiera principen, men inget av deras försök visade sig särskilt övertygande. Till slut, och framför allt i och med Quines verk, övergavs principen som formellt meningskriterium. Schlick och andra ftlosofer inom Wienkretsen kastade lntt desto mindre ljus över en viktig metodologisk princip genom sina resonemang kring verifikation. Före deras arbete hade filosofer inte sällan varit tämligen släpphänta med att avgöra den exakta betydelsen hos ett påstående innan de övergick till att diskutera dess sanning eller falskhet. Wienkretsens arbete bidrog till att främja filosfms växande betoning av språk och visade på behovet av en teori för mening innan man kan ta sig an andra f1losof1ska ämnen.

------ -- «»=·..;..·-==

169

filosofi: 100 stora tankarr

Lev Semenovich Vygotskij 1896-1934

170

Drn sprtHliga vändningtn: Ln Srmrnovich Vygotskij

Språkets struktur är inte bara en spegelbild av tänkandets struktur

S

ovjetisk psykolog vars på 1930-talet skrivna verk om språk och tänkande förbjöds i hans hemland och inte blev kända i väst förrän 1958. Han har fått ett starkt inflytande på medv,tandets och språkets filosof1, speciellt som han delvis föregrep Wittgensteins senare arbeten. Vygotskij studerade lingvistik, psykologi, ftlosof1 och konst innan han slutförde sitt mest berömda verk, Tänkande och sprdll, som publicerades kort efter hans död. Han intresserade sig främst för förhållandet mellan tanke och språk, vilket psykologin enligt hans uppfattning aldrig hade utforskat systematiskt eller i detalj. Den traditionella synen, formulerad av Augustinus, var att tal är det yttre uttrycket för en inre process, tänkande. Enligt denna syn är språk och tanke logiskt åtskiljda men kontingent relaterade. Med andra ord råkar vi använda talet som ett bekvämt sätt för att uttrycka ideer som självständigt dyker upp i våra metvetanden. Denna bild är intuitiv och övertygande, men Vygotskij fann d,n, liksom Wittgenstein, b,greppsmässigt bristande. Vygotskij sk.rev: "Språkets struktur är inte bara en spegelbild av tänkandets struktur. Den kan följaktligen inte bara träs på tänkandet som man hänger kläder på en galge. Språk tjänar inte bara som ett uttryck för det utvecklade tänkandet. Tänkandet omstruktureras när den omvandlas till språk. Det uttrycks inte utan fullbordas i ordet. Just på grund av rörelsens kontrasterande riktningar formar följaktligen utvecklingen av talets interna och externa aspekter en sann enhet.· Bilden Vygotskij här målar upp är en där språkanvändning smälter samman med tankeaktivitet och formar en enhet. Det finns Ingen kausal relation att förklara mellan tanken som tänkts och ordet som formats, utan meningsfulla uttryck är snarare ett resultat av en

medveten process som äger rum i ett lingvistiskt medium. De två är begreppsmässigt beroende av varandra, en iM som kärnfullt förespråkas i Wittgensteins berömda "privatspråkstes" och som uttrycks på ett liknande sätt i Vygotsk.ijs redogörelse för barndomens språkförvärv. Ett barn kan som beroende individ inte leva något isolerat liv: "Han lever ett vanligt liv som en komponent i ett personligt förhållande". Följaktligen lär sig barnet först genom att att utsättas för sociala stimuli. som däreft,r internaliseras. Vygotskij säger: "Varje funktion i barnets kulturella utveckling äger rum två gånger: först på d,n sociala nivån och senare på den individuella nivån: först mellan personer (interpsykologiskt) och därefter inuti barnet (intrapsykologiskt). • Vygotskijs arbete knyter an till den berömda f1losoftska hypotes som kallas ·sapir-Whorf"hypotesen. rlkr "lingvistisk determinering·. Enkelt uttryckt är detta tesen att det begreppsmässiga system man äger direkt påverkar det sätt på vilket man tänker och uppfattar världen. Olika kulturer med olika språk uppfattar bokstavligen världen på olika sätt. Medan engelskan ,xempelvis bara har ett ord för snö. har språk som talas i nordligare länder oftast tvfl eller flera och inuiternas språk åtskilliga. Whorf hävdar med hänvisning till detta an eftersom har en mer mångsidig och subtil uppfattning om snö än en engelsktalande, ·ser" de bokstavlig,n snö på ett annat sätt. De ser subtila skillnader i snö som andra inte uppfattar. Vygotskij måste därför dra slutsatsen an ett barn genom att växa upp i ett förhållande präglat av en specifik lingvistisk struktur "börjar uppfatta världen inte bara genom sina ögon utan också genom sitt språk. Och senare är det inte bara seendet, utan också beteendet, som kommer att präglas av ord".

----O(p-..;.;;.·=--'--

171

Filosofi: 100 stora tänkare

Rudolf Carnap 1891-1970

172

Drn sprdHiga vändningrn: Rudolf Carnap

Logisk syntax ger de konventionella regler som fastställer formerna för alla meningsfulla påståenden

D

en tyske positivistiske filosofen och ledande medlemmen av "Wienkretsen" Camap blev en dominerande gestalt i den amerikanska filosofms utveckling efter kriget. Han studerade för Frege vid Jena, flyttade till Wien och blev där starkt påverkad av både Russen och Wittgenstein. Den växande nationalsocialismen fick honom att utvandra till USA, där han stannade resten av livet. Camaps samlade verk utgör 20 böcker och ett åttiotal artiklar som tillsammans har givit betydande bidrag till logiken, semantiken och vetenskapsteorin. De viktigaste av hans verk är Der /ogische A11fl,a11 drr Wrlt [Världens logiska uppbyggnad] och Logisrhe Synta.r drr Spracht [Språkets logiska syntax). Tillsammans med Schlick och Carl Hempel var Camap en stark förespråkare för verif1kationsprincipen. För Camap innebar den principen att allt som kan räknas som bidrag till mänsklig kunskap antingen går att styrka genom observation och erfarenhet eller enbart är formellt och uttrycks i tautologiska påståenden. Camap gav sitt fr.lmsta bidrag till detta tänkande genom att omsorgsfullt utarbeta hur dessa formella, tautologiska påståenden måste se ut; han kallade sitt system för "det vetenskapliga språkets logiska syntax". Camap ansåg att denna logiska syntax ger de konventionella regler som faststälkr de möjliga formerna för alla meningsfulla påståenden. Tidigare filosofer hade gjort misstaget att uppfatta sådana regler som sustantiella f1losof1ska pAstAenden, men förstår man deras natur visar det sig att de är vad Wittgenstein senare skulle komma att kalla "repn:sentationsnormer". Exempelvis kan påståendet "tid sträcker sig

ändlöst åt båda håll" visas vara inget mer än det "syntaktiska" påståendet att alla positiva och negativa reella tal kan utnyttjas för att ange en tidskoordinat. Ett sådant påstående har inget empiriskt eller kognitivt innehåll, utan uttrycker i stället en regel för hur man kan använda tecken. Camap trodde att vet